Att integrera: Själviskhet och ärlighet. Deadline: Fredag. Försök hålla er inom 500 ord. Hjälpmedel: Definition av ”ärlighet” i OPAR sida 267.
Om ni tycker att den är för enkel, har ni ett alternativ här: Objektivitet och kapitalism. Försök hålla er inom 1000 ord.
Om ni tvunget vill kan ni försöka er på båda.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Om man är ärlig mot sig själv (och verkligheten) blir svaret på frågan ”hur bör jag leva?” att man bör sina egna intressen, vilket också kallas själviskhet.
En kort-kort integration skulle vara att den som lurar andra lurar sig själv. Och att lura sig själv är inte själviskt.
Ok, mitt första försök:
Själviskhet är förenat med ärlighet då:
1) En självisk människa erkänner sitt rationella egenintresse och har därför inga dolda motiv att dölja bakom t.ex. förespeglad altruism eller högtflygande ideal.
2) En självisk människa respekterar andras rätt att agera i sitt egenintresse och är därför förhindrad att förleda eller manipulera dem.
Definitionerna nedan är mina tolkningar av förklaringarna i Ayn Rand Lexicon.
Själviskhet innebär att sträva efter sitt rationella egenintresse, det som objektivt gynnar ditt liv och din lycka på sikt.
Ärlighet handlar om erkännandet av att fakta är fakta och att osanning är osanning. Att stå för och försvara det man uppfattar som sant, och avse att leva efter idéer man uppfattar som sanna.
Själviskhet förutsätter ärlighet: det ligger inte i ens rationella egenintresse att bedrar sig själv eller andra. Bedrar man sig själv så kommer man inte att agera i enlighet med fakta och därmed inte i sitt eget intresse. Bedrar man andra så uppmuntrar man antingen dumhet och ignorans (om man utnyttjar att personen i fråga inte använder sitt intellekt i en situation där användandet av intellektet skulle ha genomskådat lögnen), och/eller så riskerar man att förbruka andra människors tillit (om man ljuger om saker där man utnyttjar sitt eget kunskapsövertag).
Båda situationerna är oförenliga med själviskhet eftersom de förutsätter att motparten fortsätter att vara ignorant (vilket är dåligt eftersom andra människors produktivitet förutsätter deras rationalitet, vilket står i konflikt med ignorans, att uppmuntra andras ignorans innebär alltså att uppmuntra deras icke-produktivitet, vilket innebär en förlust för en själv eftersom andras produktivitet inte är ett hot utan något som kan gynna ens egna liv), dennes rationalitet blir därmed ett hot mot en själv och man blir orolig för att lögnen kommer att genomskådas. Dessutom riskerar man att förbruka en medmänniskas tillit. Eftersom tillit är en förutsättning för produktivt umgänge/samarbete så ligger det i ens egenintresse att inte skada denna.
Själviskhet förutsätter ärlighet. Om man i någon mån fejkar verkligheten kommer man aldrig kunna uppnå det man eftersträvar för att leva som rationell egoist, utan man blir hänvisad till en tillvaro som andrahandsmänniska. Alltså: oärlighet omöjliggör själviskhet.
Är mycket nyfiken på vad folk har att säga om objektivitet och kapitalism. Hann inte med båda.
Ärlighet och själviskhet? Ärlighet är vägran att fejka verklighetens fakta. Det vill säga vägran att låtsas som att verkligheten är något annat än vad den är. Eftersom vi lever i verkligheten, ligger det inte i vårt rationella egenintresse att låtsas som att verkligheten är något annat än vad den är. Den enda man lurar är sig själv.
Detta är dock rätt så abstrakt och att bara lägga ihop något oerhört abstrakt med något lika abstrakt som själviskhet leder bara till en mycket abstrakt slutsats. Även om den är helt riktig, är behöver det nog förtydligas lite. Därför känner jag mig här manad att utveckla innebörden av detta lite.
Så låt mig börja med ett exempel: Vad händer om man låtsas som att verkligheten är något annat än vad den är? Det märker alla som fortsätter att ignorera den där jobbiga hostan, eller den där klumpen i ena bröstet, eller sina räkningar. Egentligen räcker borde detta räcka som en validering av ärligheten som en självisk dygd och därmed som en redogörelse för hur ärlighet och själviskhet hänger ihop. Men en del kanske ändå undrar: ”Varför inte ljuga ibland, om man kan vinna någonting på det? Man ska väl vara egoist, eller? Varför inte fuska på ett prov, om man kan komma undan med det?” Därför att det overkliga är overkligt och har därför inget värde. Du kan inte komma undan med det.
Låt oss ta ett annat exempel: Om du fuskar och får ett betyg som du inte förtjänar, då kommer du aldrig att kunna använda dig av de kunskaper som ditt betyg inte representerar i något sammanhang. Om du säger, med hänvisning till dina goda betyg, att du kan prata flytande franska, medan din franska i själva verket är värdelös, då kommer din arbetsgivare ganska snabbt att märka det.
Alla som har någonsin pluggat hårt för sina goda betyg, vet dessutom vad det gör för självkänslan. Alla som någonsin har fuskat sig till ett bra betyg, vet att deras betyg gör inget för deras självkänsla. Det motsvarar ju inte din faktiska förmåga. En god självkänsla är ett enormt själviskt värde.
Faktum är att man behöver inte ens fuska för att upptäcka detta. Det räcker med att man har en ”snäll” lärare som tror att de gör dig en tjänst, genom att låta undermåliga prestationer få passera med ett G eller alternativt medelmåttliga prestationer passera med ett MVG. Sådana vita lögner gagnar dig lika lite som om du fuskade, eftersom du märker, precis som de som fuskar, att du inte alls var redo för de utmaningar som du stötte på, i nästa kurs.
Det ligger därför i ditt egenintresse att skaffa dig goda betyg, inte genom att fuska sig till dem, utan genom att förtjäna dem. Kort sagt: själviskhet kräver ärlighet.
Eftersom ingen annan försökte sig på det andra integrationsparet, har inte heller jag haft någon lust. Jag kommer inte att skriva ett detaljerat inlägg där jag kommenterar era andra förslag, men jag kommer nog, när jag har lust, att skriva något om de svar som har kommit in, här som en kommentar. När har jag lust? Imorgon. ;-)
Jag kan väl i och för sig försöka mig på det andra, då det berör ett tema jag har varit inne på i mina bloggar.
I en kapitalistisk ekonomi så får den som fattar objektivt felaktiga beslut ta följderna av det, varför objektivt produktiva främjas. Eftersom att egendomsrätten gäller kan man inte tjäna på att skada andra, det kan man däremot i bland- och planekonomier. För att ta det aktuella diskussionsämnen om finansiella företag som ger stora bonusar till folk som fattar beslut om felinvesteringar. Detta har skyllts på att företagen har belöningssystem som gynnar dåliga och/eller högriskinvesteringar som på kort sikt kan framstå som bra, men som blir förödande senare. Det är delvis sant, men det utelämnar frågan om varför företagen har sådana destruktiva belöningssystem.
Det hör ju samman med att de räknar med att bli räddade från staten om saker går fel och även om de inte medvetet räknar med det kvarstår ändå att företag med objektivt destruktiva belöningssystem räddas kvar. Motsvarande gäller även aspekten med att dessa företag anställer folk med objektivt felaktiga investeringsmodeller. I en kapitalistisk ekonomi skulle de sållas ut, men så blir det inte i dagens blandekonomi.
Till detta kommer hur staten kan göra det lönsamt med samhällsekonomiskt objektivt olönsamma investeringar genom att man subventionerar dåliga investeringar. Exempelvis kan felinvesteringar vara företagsekonomiskt lönsamma men nationalekonomiskt olönsamma eftersom staten direkt eller via centralbanken subventionerar det.
Bra saker: Jag tycker att det är roligt att folk betonar olika saker i sina svar. Det blir inte lika enormiga svar på det viset. McVicar säger att man blir en andrahandsmänniska. Hajjen säger att man uppmuntrar folk till ignorans och gör andras rationalitet till ett hot. Han säger också att man riskerar att underminera andras tillit till en. Per-Olof påpekar att om man lurar andra lurar man bara sig själv. Jag själv säger att oärlighet inte kan ge dig någon självkänsla. Överlag tycker jag att ”hajjen” gjorde ett väldigt bra jobb på att förklara hur själviskhet hänger ihop med ärlighet. Bra!
Dåliga saker: Detta var visserligen Nils första försök, och det är trevligt med ett nytt ansikte. Men tyvärr anser jag att en del av Nils formuleringar var olämpliga. Varför? Därför att jag tolkade dem som cyniska.
Att säga att en självisk människa kan vara ärlig med sig själv och andra om sina motiv, eftersom han inte _låtsas_ som att han är en altruist eller några andra ”högtflygande ideal”, får det hela till att låta som att själviskhet inte är ett ideal. Det får det också till att låta som att altruister i allmänhet bara ljuger om sina motiv. Egentligen är de alla själviska. Jag är inte så cynisk att jag tror på detta. Dessvärre har jag inte heller sett några bevis för det. Altruister menar för det mesta vad de säger. De är för det mesta altruistiska av sig. Nej, de är sällan konsekventa. (De som är det, dör ganska snabbt.) Men det gör dem inte till själviska i grunden. Det gör dem bara till hycklare som offrar sig ibland och avstår från att offra sig ibland.
Nils andra formulering, att rationella egoister erkänner andras rätt att vara egoister och att de därför inte känner sig berättigade att manipulera eller lura andra, är helt korrekt. Men jag saknade en kort redogörelse av hur detta kommer sig. Det enda eventuellt olämpliga här, om jag ska vara petig är att det låter som att en självisk människa ändå kämpar med att avstå från att ljuga när man är ”förhindrad” från att lura andra, på grund av sin egoistiska moral. Men en sann rationell egoist ser inget värde i att lura andra överhuvudtaget och känner inte att detta är en lust som han måste kämpa emot. Han har ingen sådan lust överhuvudtaget.
Tomas gjorde en intressant och alldeles riktig observation, men han förklarade på inget sätt hur själviskhet leder till eller förutsätter ärlighet. Det saknade jag.
Generella observationer: En sak som jag verkligen gillade med ”hajjens” inlägg var att han ansträngde sig lite för att förklara förhållandet mellan själviskhet och ärlighet. Jag gillar i synnerhet hur han genom sin förklaring visade att det råder en intresseharmoni mellan rationella egoister. Jag tycker faktiskt att ”hajjen” har gjort ett så bra jobb att de som vill veta vad en tillräckligt utförlig förklaring kräver, kan studera på vilken nivå han lägger sig och låta sig inspireras.
När jag skrev mitt svar, gjorde jag en hel del för att konketisera innebörden av det jag sade genom att ge klara och tydliga exempel. Är detta nödvändigt för att integrera? Nej. De som skrev korta svar som till exempel Per-Olof, gjorde inget fel i det. Men det är väldigt bra, för din egen skull, att kunna konkretisera lite, om man vill vara säker på att man inte bara råkara vara duktig på att förena en massa ord till meningar. (Och bara så att ingen får för sig någonting, vill jag bara göra det alldeles klart att jag vet att Per-Olof inte har några som helst svårigheter med att konkretisera.) Om du känner att du har svårt att komma på exempel på det du pratar om, då är det kanske ett tecken på att du inte fullt ut förstår vad idéerna faktiskt betyder, i verkligheten? Genom att komma på bra exempel och använda dig av dem när du integrerar, visar du inte bara på att du förstår hur två idéer hänger ihop, du visar också för dig själv, att du kan integrera dina idéer med verkligheten.
Stefan Karlsson: Jag kommer eventuellt att återanvända detta integrationspar till nästa vecka, och i så fall kan du publicera ditt eget svar igen, om du vill. Om så inte sker, kommer jag att kommentera ditt svar och eventuellt mitt eget förslag, under veckan.
‘Att säga att en självisk människa kan vara ärlig med sig själv och andra om sina motiv, eftersom han inte _låtsas_ som att han är en altruist eller några andra “högtflygande ideal”, får det hela till att låta som att själviskhet inte är ett ideal.’
Du missförstår mig. Vad jag säger är att den själviska moralen tillåter oss att handla i vårt eget intresse utan känna oss nödgade att söka altruistiska eller pliktetiska ursäkter. Den är ett ideal för att den tillåter oss att handla ärligt mot oss själva och andra. Kanske gjorde jag ett misstag när jag använde mig av den icke-själviska moralens språk. Högtflygande ideal är sällan sådana i min, rationellt själviska, åsikt – jag försökte formulera mig från den oärliges perspektiv.
‘Det får det också till att låta som att altruister i allmänhet bara ljuger om sina motiv. Egentligen är de alla själviska. Jag är inte så cynisk att jag tror på detta. Dessvärre har jag inte heller sett några bevis för det. Altruister menar för det mesta vad de säger. De är för det mesta altruistiska av sig. Nej, de är sällan konsekventa. (De som är det, dör ganska snabbt.) Men det gör dem inte till själviska i grunden. Det gör dem bara till hycklare som offrar sig ibland och avstår från att offra sig ibland.’
Den altruistiska moralen skapar en viss grad av cynism eftersom den är omöjlig att efterleva. Den skapar, som du säger, hycklare. Hycklare är, för mig, oärliga människor, så i någon mån verkar vi överens. Som jag uppfattar omvärlden så skulle jag faktiskt vilja påstå att altruister ljuger som mest hela tiden. Inte i allt de gör, men ofta. Som du påpekar dör de konsekventa ganska snabbt. Vad jag i efterhand kan känna att jag borde förtydligat är att jag inte bara ser oärlighet som något man är mot andra utan väldigt ofta är det mot sig själva som människor är oärliga.
Kanske är det inte lika cyniskt när vi först lurar i oss själva varför vi vill handla på ett visst sätt och sedan bara vidarebefordrar lögnen till andra, men nog tusan är det oärligt.
Angående min andra punkt så håller jag med om att ordet ”förhindrad” var olyckligt. Jag formulerade en regel, en moralisk kod, men utelämnade varför det är i vårt intresse att följa den och tappade på så vis kopplingen till själviskhet. Ajabaja. :)
Nils: OK, det är bra att jag bara tolkade dig fel.