Jag har blivit lite försenad men idag vill jag ge två exempel till på hur man kan reducera. Sedan kommer jag att säga ett par ord om hur man vet att man är ”framme” när man försöker reducera.
Det första exemplet är från Ayn Rands essä ”The Objectivist Ethics”. Jag tänker citera den del där hon reducerar begreppet värde och därmed visar vilka fakta som ger upphov till begreppet:
“Value” is that which one acts to gain and/or keep. The concept “value” is not a primary; it presupposes an answer to the question: of value to whom and for what? It presupposes an entity capable of acting to achieve a goal in the face of an alternative. Where no alternative exists, no goals and no values are possible.
I quote from Galt’s speech: “There is only one fundamental alternative in the universe: existence or nonexistence—and it pertains to a single class of entities: to living organisms. The existence of inanimate matter is unconditional, the existence of life is not: it depends on a specific course of action. Matter is indestructible, it changes its forms, but it cannot cease to exist. It is only a living organism that faces a constant alternative: the issue of life or death. Life is a process of self-sustaining and self-generated action. If an organism fails in that action, it dies; its chemical elements remain, but its life goes out of existence. It is only the concept of ‘Life’ that makes the concept of ‘Value’ possible. It is only to a living entity that things can be good or evil.”
[…]
Only a living entity can have goals or can originate them. And it is only a living organism that has the capacity for self-generated, goal-directed action.
Ayn Rand bevisar inte att begreppet ”värde” vilar på begreppet ”liv” genom en deduktionsprocess. Hon bevisar det genom en reduktionsprocess.
Lägg märke till vad Rand gör när hon bevisar att begreppet värde vilar på begreppet liv. Och lägg märke till vad hon inte gör. Hon visar vilka fakta som ger upphov till begreppet. Hon indikerer därmed också hur hon induktivt validerade principen om att det är livet som gör alla värden möjliga.
Låt mig nu ge ett annat exempel på en reduktionsprocess ur OPAR. På sidorna 353-355 i OPAR validerar Leonard Peikoff principen om individens rättigheter genom en reduktionsprocess. Han identifierar att den vilar på att människans liv är standarden, att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel, att människor överlever genom att producera och att egoismens etik är riktig.
Denna reduktionsprocess går inte hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån, men han radar upp vad vi måste veta för att komma hit – och sedan förlitar han sig på att läsaren reducerar och integrerar vidare på egen hand.
Detta för oss till bra frågor: När vet jag att jag är ”framme”? Vad räknas? Hur långt tillbaka måste vi gå? Hur mycket måste vi reducera?
Du är framme när du är på den varseblivbara nivån – men detta betyder inte nödvändigtvis att man måste reducera precis alla begrepp som dessa observationer förutsätter. En del observationer förutsätter att vi redan har en massa begrepp. Men så länge du vet vilka dessa är och de inte är några flytande abstraktioner för dig, då ser jag ingen anledning att gå vidare.
Vi ska inte ignorera att vi är vuxna allmänbildade människor med en normal och fungerande vokabulär; vårt mål är inte att reducera oss till ordlösa bebisar. Syftet med att reducera våra begrepp är att validera våra begrepp och vår kunskap; att rekonstruera den genom att etablera dess logiska koppling till verkligheten.
Så bara för att vi inte har ägnat oss åt att reducera betyder det inte att det mesta vi vet består av flytande abstraktioner; verkligen inte. Vi kan och bör alltså utnyttja vad vi vet, vår etablerade vokabulär, när vi reducerar. Låt den snarare hjälpa dig genom att indikera vad som är rimligt att anta att vi kan veta. Det var därför som jag föreslog att man använder sig av en ordboksdefinition, för då får man en indikation på vad en vanlig människa vet. Således bör du bara satsa på de viktigaste begreppen och bara om du anser att deras koppling till verkligheten är dimmig.
Så om du reducerar A och upptäcker att du måste veta B för att komma hit och att du måste veta C för att komma till B, och C är helt glasklart för dig – hela vägen tillbaka till den varseblivbara verkligheten – då finns det naturligtvis ingen anledning att reducera vidare. Det är bara ett slöseri med tid.
Eftersom detta är en ganska abstrakt poäng, vill jag ta ett mycket enkelt exempel för att visa vad jag menar.
Låt oss anta att du genomför en reduktion som för dig till begreppet ”mat”. ”Mat” är ett enkelt exempel på vad som är en del av en vanlig människas normala och fungerande vokabulär. Men ”mat” är en abstraktion som förutsätter att du redan känner till sådana saker som revben, malet kött, kyckling, fisk, paprika, gurka, macka, smör, mjölk, pasta, potatis, ris, etc. ”Mat” är alltså en abstraktion från abstraktioner. Det är alltså inte ett begrepp som vi hade kunnat direkt från varseblivning; det förutsätter, som sagt, att vi redan känner till en del saker som vi kan äta.
Nu är frågan: Eftersom mat inte är ett första nivåns begrepp, är det då meningsfullt att reducera vidare? Och mitt svar är: Nej, eftersom det knappast är inte en flytande abstraktion för dig. Du vet vad mat är. Och du har inga som helst svårigheter med att identifiera vad mat förutsätter; du ger bara några exempel på några maträtter och sedan är du färdig.
Det är helt upp till dig själv att avgöra om du har kommit till en punkt som faktiskt är väl integrerad med den varseblivbara verkligheten eller inte. Du vet hur du känner inför begrepp som ”mat”, du känner knappast någon tvekan eller osäkerhet. Så om du känner tvekan och osäkerhet kring ett begrepp och dess koppling till den varseblivbara verkligheten, då är det kanske värt att reducera (och integrera) vidare trots allt.
Jag hoppas att detta var av någon användning.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Hej igen. Du skriver många intressanta inlägg, och även om jag inte håller med om eller förstår allt finner jag dem lärorika. Men hur förhåller sig en objektivist till att människor i många fall har helt olika uppfattningar om vad som är självklart, rimligt, rationellt, sant, värdefullt och så vidare? Från min synvinkel verkar det som om det är en av objektivismens största svagheter att verkligheten inte ter sig likadan för oss alla, eller med andra ord att våra uppfattningar av den är så pass subjektiv. (Därmed inte sagt att det inte finns en objektiv verklighet.)
Alexander: ”Men hur förhåller sig en objektivist till att människor i många fall har helt olika uppfattningar om vad som är självklart, rimligt, rationellt, sant, värdefullt och så vidare? Från min synvinkel verkar det som om det är en av objektivismens största svagheter att verkligheten inte ter sig likadan för oss alla, eller med andra ord att våra uppfattningar av den är så pass subjektiv. (Därmed inte sagt att det inte finns en objektiv verklighet.)”
Jag orkar bara med ett kort svar på en, på sätt och vis, väldigt svår och komplicerad fråga.
Att folk har olika uppfattningar betyder ingenting. Det betyder inte att verkligheten är subjektiv eller att objektivitet är omöjligt. Det betyder _bara_ att folk just har olika uppfattningar om verkligheten. Jag ser det därför inte det som en svaghet för objektivismen att folk har olika uppfattningar om saker och ting, just eftersom det har inga som helst implikationer.
Att folk har olika uppfattningar implicerar bara att alla kan inte ha rätt samtidigt eftersom det vore omöjligt eftersom det finns inga motsägelser i verkligheten; men alla kan definitivt ha fel samtidigt. Det mesta talar dock för att en del har rätt om verkligheten, dvs en del har uppfattningar som stämmer överens med verkligheten, och att en del har fel, dvs en del har uppfattningar som inte stämmer överens med verkligheten.
En underliggande premiss här verkar vara att objektivitet är det som gruppen eller alla kan vara överens om, men eftersom det finns så mycket oenighet om saker och ting så finns det ingen objektivitet. Men det är inte vad objektivitet handlar om.
Objektivitet handlar om att hålla sig till verkligheten och eftersom A är A finns det inga motsägelser i verkligheten. Så om våra tankar ska vara förenliga med verkligheten, då måste våra tankar vara fria från motsägelser. Därför kräver objektivitet att vi tänker logiskt, dvs identifierar och integrerar motsägelsefritt.
Om du eller någon annan nu säger: ”Ja men vad som är verklighet för dig är inte nödvändigvis verklighet för mig” eller ”Ja men vad som är logiskt för dig är inte nödvändigtvis logiskt för mig”, då slutar jag att prata med dem eftersom folk som förnekar självklarheter, som identitetslagen, är det meningslöst att prata med. De har övergett verkligheten och förnuftet – och allt de säger består av motsägelser utan slut eftersom alla deras försök att ”bevisa” eller ”argumentera” för sin ståndpunkt, vilar på axiomer såsom identitetslagen.
Jag försöker inte ens vädja till dem. Hur ska jag kunna göra det? Enligt deras irrationella premisser är det meningslöst att vädja till verkligheten eller logiska argument, eftersom de lever i sin egen lilla verklighet, där de tänker enligt sin egna lilla ”logik”.