Kategori: Filosofi

Brooks kollektivistiska dagdrömmar

Carl Svanberg1 kommentar

Inför OS 2008 i Peking var många oroliga för att Kina skulle utnyttja evenemanget för att göra propagandapoänger. Under de senaste 30 åren har Kina gjort enorma ekonomiska framsteg. Hundratals miljoner har lyfts ur fattigdom och misär. Det är omöjligt för mig att avgöra i vilken utsträckning människor tog intryck av Kina, men att folk tog intryck råder det nog ingen tvekan om. En som definitivt tog ett intryck var David Brooks, kolumnist för New York Times.

I sin artikel, ”Harmony and the Dream”, skriver Brooks:

”[I]ndividualistic societies have tended to do better economically. We in the West have a narrative that involves the development of individual reason and conscience during the Renaissance and the Enlightenment, and then the subsequent flourishing of capitalism. According to this narrative, societies get more individualistic as they develop.

”But what happens if collectivist societies snap out of their economic stagnation? What happens if collectivist societies, especially those in Asia, rise economically and come to rival the West? A new sort of global conversation develops.

”The opening ceremony in Beijing was a statement in that conversation. It was part of China’s assertion that development doesn’t come only through Western, liberal means, but also through Eastern and collective ones”.

Det tycks inte ha slagit Brooks att orsaken till att Kina har haft en så god ekonomisk utveckling de senaste 30 åren, är tack vare alla ökade inslag av kapitalism. Men efter denna enorma evasion fortsätter Brooks: ”If Asia’s success reopens the debate between individualism and collectivism (which seemed closed after the cold war), then it’s unlikely that the forces of individualism will sweep the field or even gain an edge”. Varför? ”[T]he essence of a lot of the latest scientific research is that the Western idea of individual choice is an illusion and the Chinese are right to put first emphasis on social contexts”.

Vad är det för ”vetenskap” som Brooks hänvisar till? ”Scientists have delighted to show that so-called rational choice is shaped by a whole range of subconscious influences, like emotional contagions and priming effects (people who think of a professor before taking a test do better than people who think of a criminal)…” Det är med andra ord en illusion att det finns rationella individuella val. Om så, då är individualism ett ideal utan verklighet eller värde. Det är i alla fall den slutsats som Brooks vill att vi ska dra. Men vad bevisar egentligen den vetenskap som Brooks hänvisar till? Inte mycket.

Att känslor kan smitta av sig är sant. Ibland kan det ske okontrollerat. Men vi kan inte desto mindre kontrollera det, om vi bara tänker på vad vi gör. Det utesluter hur som helst inte förekomsten av rationella val.

Så kallad ”priming” bevisar absolut ingenting. ”Priming” handlar om hur vi associerar och minns saker och ting strax innan vi ska utföra en viss handling. Hur ”priming” skulle utesluta förekomsten av rationella individuella val förklarar inte Brooks.

Fakta är att vi ständigt gör rationella och individuella val. Vi vet detta av egen erfarenhet, precis som vi av erfarenhet vet att känslor kan smitta av sig eller att så kallad ”priming” förekommer. Om så, varför ska man helt godtyckligt välja att evadera en del av vår erfarenhet? Det finns inget rationellt svar här.

Faktum är att man måste förutsätta enorma evasioner för att försöka komma undan med detta resonemang. Har vetenskapsmännen ingen förmåga att välja att tänka rationellt? Eller är deras vetenskap verket av irrationella sociala impulser som de inte kan kontrollera? Om så, vad är då värdet av denna så kallade vetenskap? (Förresten vet vi också av erfarenhet att en del människor ständigt gör irrationella val, men det är inte desto mindre individuella val.)

Att människor som lever tillsammans med andra tenderar att blomstra och de som lever för sig själva tenderar att vara deprimerade och självmordsbenägna, är säkert sant. Men på vilket sätt utgör det ett argument mot individualism? Det gör det inte. Hela argumentet vilar på den falska premissen att individualism är oförenligt med mänskliga relationer eller samarbete. För en (rationell) individualist är andra människor av ett värde i den mån de är rationella och likaså finns det ett värde i att leva tillsammans med andra människor, så länge alla lämnas fria att sträva efter sin egen lycka, utan att offra sig själva eller andra på vägen.

I själva verket utgör individualism en nödvändig förutsättning för lycka. I psykologiska termer handlar individualism om att man möter världen på egen hand, genom att man tänker och handlar själv. Det leder detta till övertygelsen om att man är förmögen och värdig att leva av egen kraft. Det leder med andra ord till självaktning som ju är en nödvändig förutsättning för lycka. I etiska termer handlar individualism om att individen är ett moraliskt självändamål och att man håller sin egen lycka som sitt högsta moraliska mål. I politiska termer handlar det om att individen har en rätt att sträva efter sin egen lycka.

David Brooks kommentarer är långt ifrån oskyldiga. Vi vet detta eftersom en sådan här härva av mycket dålig logik och evasioner sällan kommer ensam. Efter mycket om och men finner vi till slut den rykande pistolen som sätter dit Brook: ”The rise of China isn’t only an economic event. It’s a cultural one. The ideal of a harmonious collective may turn out to be as attractive as the ideal of the American Dream. It’s certainly a useful ideology for aspiring autocrats”.

Brooks vet att om man ska förespråka diktatur, då måste man förespråka kollektivism. Ska man förespråka kollektivism, då måste man underminera värdet av individualism. Ska man underminera värdet av individualism, då måste man attackera individens jag: förnuftet. Det är därför han hävdar att vetenskapen har ”bevisat” att individuell rationell vilja är en illusion. Så när allt kommer omkring är Brooks artikel inget annat än en enda lång rationalisering för en kollektivistisk diktatur.

Rättvisa till salu 2

Carl Svanberg1 kommentar

Jerusalem Post:

A 29-year-old man affiliated with Jerusalem’s haredi ”modesty squad” has been indicted in a Jerusalem court for allegedly assaulting a 31-year-old woman in her apartment, together with six other men, after they suspected she had carried out ”improper” relations with other men, court documents released Sunday show.

The suspect, Elhanan Buzaglo, who worked for the haredi modesty squad – a vigilante group active in the Mea Shearim and Geula neighborhoods that sees to it that the city’s haredi residents conduct themselves in accordance with the conventions of their ultra-observant lifestyle – was allegedly paid $2,000 for his services, the charge sheet states.

Denna nyhetsartikel är inte bara en påminnelse om att alla religioner (i den mån man tar den på allvar), leder till våld och tvång. Det är i förbigående sagt också en påminnelse om vad anarko”kapitalism” innebär i praktiken.

Här har vi en religiös polis anlitad av privatpersoner, för att förverkliga religiös rättvisa. Är det verkligen svårt att se var detta slutar om en annan grupp anltar ett annat ”medborgargard” som svar på detta? Visst inte. Det blir som det brukar bli. I verkligheten: gängkrig.

(Det faktum att många anarko”kapitalister” som läser detta bara kommer att ignorera det, precis som de brukar ignorera alla fakta som talar emot deras rationalistiska fantasier, bekräftar bara min uppfattning att väldigt många anarko”kapitalister” har en mycket dålig psyko-epistemologi.)

Osjälviska mördare

Carl SvanbergLämna en kommentar

Man trodde att man hade hört allt. Men idag fick jag faktiskt höra någon seriöst argumentera för att det är ”själviskt” och därför ”omoraliskt”, att avstå från att döda folk som förtjänar döden. Man skulle dock kunna tro att detta vore något av det mest själviska (något man inte behöver vara objektivist för att komma fram till) och därför mest moraliska man kan tänka sig (något man emellertid måste vara objektivist för att förstå fullt ut). Men icke.

Hur fick man till detta märkliga resonemang? Det är hur lätt som helst.

1. Normala människor har svårt för att döda andra människor – även när de förtjänar att dö. Man vill, av någon outgrundlig anledning, inte ha det på sitt samvete att man dödade någon – hur mycket de än förtjänade det. (Och jag måste betona att vi verkligen pratar om folk som förtjänar det. T ex mördare. Inte bara ”mycket otrevliga typer” i största allmänhet.)

2. Att dra sig för att döda människor som förtjänar det och som bevisligen utgör ett dödligt hot mot allmänheten, innebär att man sätter andra människor i fara. För vad? För ditt lilla samvetes skull. Detta gör det hela ”själviskt” och fel.

Tänk på detta resonemang en stund och se hur många bisarra implikationer det har.

En implikation är att det är moraliskt rätt att döda människor om det är för andras skull. Då är det ju inte själviskt längre, utan osjälviskt och altruistiskt.

Om andras välfärd, eller lycka, eller njutning, eller prefenser eller behov, är det viktiga, varför inte låta dem få avgöra vem som ska dödas och varför? Om så, var ska man då dra gränsen? Blir det legitimt dödande så länge det är altruistiskt motiverat, men mord så fort man dödar någon av själviska skäl?

Och om man har tveksamheter över att döda och mörda andra, för att man inte vill ha det på sitt samvete, då ska man bara påminna sig själv om att sådana bekymmer är snäva och egensinniga och därför av en moraliskt tvivelaktig natur.

Det finns många fler bisarra och hemska implikationer. Tänk på dem och låt er förundras.

Oavsett vilket är detta resonemang inget annat än fantastiskt. När man kan beskylla folk för egoism och ”omoral”, när de avstår från att döda andra människor, då finns det verkligen ingen gräns för vad man kan klandra egoismen för. Likaså finns det verkligen ingen gräns för hur mycket man kan rättfärdiga med hjälp av altruismen.

Libertarianerna och bin Laden

Carl Svanberg9 kommentarer

Libertarianer säger att den islamiska terrorismen mot väst är ett uttryck för att USA i åratal har fört en ”orättvis” politik i Mellanöstern. USA har, påstår de, bombat ihjäl hundratusentals oskyldiga araber. Det är därför bara naturligt att en del som Usama bin Laden reagerar genom att kräva hämnd. Detta, och det faktum att Usama bin Laden själv nämner det första Gulfkriget som en ”orättvisa” skäl nog för att förklara krig mot USA, tas som ”bevis” för att USA:s ”interventionistiska” utrikespolitik i Mellanöstern har varit kontraproduktiv och är omoralisk. Så att då bekämpa terrorismen genom att bomba ihjäl ännu fler oskyldiga araber, lär enligt socialister och libertarianer bara resultera i mer terrorism.

Det finns förstås ett par mer eller mindre uppenbara problem med detta resonemang. För det första finns det många fall där exempelvis USA har bombat ihjäl inte flera hundratusen utan förmodligen flera miljoner, utan att det resulterade i ”hämnd” och internationell terrorism. Ett exempel på det är Vietnamkriget. Ett annat exempel på det är andra världskriget. För det andra är att det helt enkelt inte är sant att USA ska ha ägnat sig åt en massa omoraliska angreppskrig som ska ha resulterat i slaktandet av hundratusentals oskyldiga araber. Men låt oss trots detta begrunda vad som skulle följa om vi gick med på den bisarra verklighetsbeskrivning som libertarianer och islamiska fundamentalister som Usama bin Laden delar. Vad skulle följa av detta?

Det enda detta skulle bevisa är att Usama bin Laden har en extremt förvrängd bild av verkligheten. Men mera generellt skulle det bevisa på hur extremt pervers Usama bin Ladens uppfattning om rättvisa är. Gulfkriget startades trots allt inte av USA, det startades av Irak. USA hade dessutom all rätt i världen att försvara sina intressen i Mellanöstern. Om Usama bin Laden och hans likar brydde sig om rättvisan skulle han klandra Saddam Hussen för samtliga offer i det kriget, inte USA. USA betecknas av såna som Usama bin Laden, som en ”terrorist”stat eftersom USA står bakom den enda någorlunda liberala demokratin i hela Mellanöstern, dvs Israel. USA sägs ”förnedra” och ”förtrycka” muslimerna genom att stöda Israel, detta trots att araberna i Israel åtnjuter mer frihet än någon annanstans i Mellanöstern. USA sägs ”förolämpa” islam genom sin blotta närvaro i Saudiarabien, en närvaro som kallas för ”ockupation” (detta trots att de var där först och främst på saudiernas begäran). Usama bin Laden har bland annat sagt att det enda han vill är att de ”otrogna” amerikanarna ska lämna den arabiska halvön. Då kommer han att sluta terrorisera USA. Men vad fick USA som ”belöning” för att de lämnade Saudiarabien? Jo Al-Qaida såg naturligtvis till att bomba civila bostäder (där många västerlänningar lever) i Saudiarabien.

Usama bin Laden och hans likar hatar förstås också Israel. Israel beskylls för att föra ett angreppskrig mot araber. Men sanningen är att Israel hela tiden har varit offret för arabstaternas angreppskrig. Israel har sedan landet grundades 1948 vid flera tillfällen blivit utsatta för flera angreppskrig. Israel har i decennier dessutom varit offer för islamisk terrorism som har sponsrats av Iran, Irak, Saudiarabien, Syrien, etc. Israel har givetvis försvarat sig och aldrig dragit sig från att försvara sig på ett sätt som innebär att många ”oskyldiga” dör. Men om islamiska fundamentalister som bin Laden hade brytt sig om rättvisan och verkligheten, då hade han insett att Israel är offret för en enorm orättvisa och att Israel bara använder sig av våld i självförsvar, och att Israel hela tiden har haft rätten på sin sida.

Hatet mot Israel bygger inte på någon påstådd ”orättvisa” Israel ska ha gjort sig skyldig till. Nej, hatet kommer främst av att Israel representerar väst: Frihet, kapitalism, individualism, sekularism, strävan efter lycka, etc. Israel står alltså enligt de islamiska fundamentalisterna för ”synden” och ”omoralens” näste. Det är därför som Israel betraktas som den ”lille Satan” medan USA betraktas som den ”store Satan”. (Sekundärt kommer det av muslimernas rasistiska och religiöst betingade hat mot judar som sådana.)

Libertarianer inte bryr sig det allra minsta om vad som rättvist. De bryr sig framför allt inte om att hålla på rationella principer. Det bevisas av att de tror att det är ”kontraproduktivt” och ”omoraliskt” av USA och Israel att ägna sig åt försvarskrig. De inbillar sig istället att ”icke-interventionism” och pacifism är lösningen. Vad de då blundar inför är inte bara det faktum att det är USA och Israel som är offret för ett krig som arabstaterna och islamisterna startade. De blundar även inför det faktum att USA och Israel har ägnat sig åt ”icke-interventionism” utan några önskvärda resultat.

USA lät under 1940- och 1950-talet arabstaterna först komma undan med att stjäla de amerikanska oljebolagens olja. USA lät dem sedan komma undan med deras ambition att avskaffa friheten i USA (vilket bland annat illustrerades av att Iran satte ett pris på Salman Rushdies huvud och alla involverade i publiceringen av hans bok, och allt detta pga Rushdies åsikter).

Under hela 1980- och 1990-talet lät USA dem komma undan med den ena efter den andra terroristattacken. Man gick till och med så långt att man lade ned utredningar som implicerade att stater som Irak och Iran var ansvariga för attackerna. USA:s vägran att svara på terrorismen och staterna som sponsrade den fick inte terroristerna att sluta upp, tvärtom. De omfattande terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 var som dr Leonard Peikoff påpekade inget annat än kulmen av 50 år av eftergifter och passivitet inför arabstaternas ständiga övergrepp mot USA.

Under större delen av 1990-talet ägnade sig Israel åt förhandlingar och kompromisser med terroristen Yassir Arafat. Trots att Israel gav efter mer och mer, för att vid 2000 i praktiken lova Arafat en palestinsk stat (något varken Arafat eller ”palestinierna” förtjänade), så svarade Arafat med att starta en andra Intifada mot Israel. Vad som följde var en omfattande våg av terrorattacker mot Israel. Det var inte förrän Israel vid 2002 började slå tillbaka genom att jämna terroristläger med marken, systematiskt bomba ihjäl terroristledarna, straffa Arafat och den palestinska ”myndigheten” för dess aktiva sponsring av terrorism, började straffa civilbefolkningen för deras support för terroristerna, började bygga ett säkerhetsnät, etc som terroristattackerna mot Israel kraftigt började sjunka.

Det finns med andra ord absolut ingenting som visar på att libertarianernas ”icke-interventionalistiska” linje fungerar. Om något visar både USA och Israels erfarenheter att deras linje är extremt självmordsmässig. Om vi kan lära oss någonting av allt detta är det att det inte bara är moraliskt riktigt av USA och Israel att kriga i självförsvar, det är dessutom praktiskt.

Tyvärr har libertarianerna inte förändrats. Eftersom libertarianerna har fått för sig att krig i självförsvar av nödvändighet är ”kontraproduktivt” kommer Irakkriget endast att leda till mer terrorism. (Nu är det mycket möjligt att Irakkriget leder till mer terrorism, men absolut inte av de skäl som brukar nämnas. Om Irakkriget leder till mer terrorism beror det bara på att USA förde ett omoraliskt mesigt krig mot Irak. Men detta är en annan historia som bara bevisar att halvmesyrer inte fungerar.)

Libertarianerna fortsätter än idag att fördöma USA och Israel genom att klandra dem, inte de islamiska fundamentalisterna, för samtliga terrorattacker som har utförts sedan Irakkriget. Dessa terrorattacker försöker de dessutom rationalisera som inget annat än ”förståeliga” ”hämnd”aktioner. Praktiskt taget varje attack sedan Irakkriget inleddes har skyllts på detta, inte minst attackerna i London den 7 juli. Men om detta är ”förståeliga” hämndaktioner, då verifierar det bara att de militanta islamisterna inte alls bryr sig om rättvisan.

Den USA-ledda koalitionen gick bara in i Irak för att skydda sig själva från det hot som Saddam Hussein utgjorde. Trots det anser tydligen de extrema muslimerna att deras moral kräver av dem att de ska straffa de oskyldiga som endast försöker försvara sig själva genom att terrorbomba dem. Intressant nog säger också deras moral att de ska straffa kvinnor som har blivit utsatta för våldtäkt genom att stena dem till döds. I detta sammanhang ska man också komma ihåg att den USA-ledda koalitionen försöker demokratisera Irak. Så som ”tack” för att USA och Storbritannien befriar 25 miljoner irakier får de räkna med att några islamiska fundamentalister terroriserar dem.

Varför skulle islamisternas bisarra syn på världen och deras perversa ”rättevise”uppfattning komma som någon större överraskning? Vi talar ju faktiskt om religiösa fanatiker. Som sådana har de rent mentalt sedan länge lämnat jorden. Men inte bara det, detta är faktiskt en världsdel där antisemisim är en naturlig, praktiskt taget vardaglig företeelse.

Omfattande konspirationsteorier om hur judarna ligger bakom all ondska i hela världen, behandlas som vilken ”dagens sanning” som helst. Efter attackerna i New York var det många i Mellanöstern som på fullaste allvar hävdade att det hela var en judisk komplott från början till slut. (Sedan dess har jag fått reda på att det finns massor med libertarianer i USA som tror att Israel låg bakom attackerna mot New York och Pentagon den 11 september 2001. Varför kommer det inte som en överraskning för mig att libertarianer är så dumma att de kan tro på en sådan sak?) Och är det inte judarna så är det amerikanerna.

För ett tag sedan läste jag om hur kampen mot polio i Nigeria fick ett abrupt slut på grund av muslimernas sinne för konspirationsteorier. Muslimerna var nämligen rädda för att amerikanerna försökte förgifta dem genom ett poliovaccin och vägrade därför att ta det. Så nu dör många fler muslimer av polio än tidigare, bara på grund av deras gränslösa förmåga att fantisera ihop vansinniga konspirationsteorier om hur de ”onda” judarna och amerikanerna söker göra slut på dem. Eftersom detta är vad vi kan förvänta oss av djupt religiösa och fanatiska muslimer, varför kan vi då inte förvänta oss att deras världsbild och rättviseuppfattning mera generellt kommer att vara helt förvrängd och sakna täckning i verkligheten?

En fri arbetsmarknad

Carl Svanberg4 kommentarer

Det finns idag över en miljon arbetslösa i Sverige. Detta är en katastrof.

Det finns många sammanlänkande förklaringar till hur det kommer sig att vårt land är plågat av massarbetslöshet, i synnerhet bland ungdomar. Det handlar om allt ifrån bidragssystemen till skatterna, marginaleffekterna och konjunkturen. Men om man ska formulera om problemet till filosofiska termer så handlar det om att vi inte längre erkänner eller respekterar de principer som ett fritt samhälle vilar på.

Ett fritt samhälle vilar på principen om individens rättigheter. Den moraliska principen bakom denna princip är att varje människa är ett självändamål. Det är idén att varje människa har rätt att leva för sin egen skull och inte blott som ett medel för andras ändamål. Om varje människa är ett självändamål då har varje människa en rätt att få handla utifrån sitt rationella egenintresse. De problem vi ser på arbetsmarknaden är i grunden ett resultat av att man inte respekterar denna princip. Det vi ser på arbetsmarknaden är hur fackföreningar med hjälp av statens tvång, detta i form av lagar såsom medbestämmandelagen, ser till att göra det omöjligt för alla människor, i synnerhet arbetsgivarna och de arbetslösa, att handla i enlighet med deras rationella egenintresse.

Fackföreningar är i grunden inget annat än lönekarteller. Deras enda uppgift är att antingen försöka begränsa utbudet av arbetare och på den vägen få igenom krav på högre löner, eller också helt enkelt begränsa antalet arbetande genom att slå undan benen för all form av lönekonkurrens från de arbetslösa, och på den vägen hålla uppe och/eller höja lönerna. Om det inte vore för statens våld hade de inte haft en chans att komma undan med detta. I Sverige har vi ingen lagstiftad minimumlön, men med hjälp av sådana lagar som medbestämmandelagen ser fackföreningarna till att etablera vad som i praktiken blir en lagstiftad minimumlön på arbetsmarknaden. I praktiken innebär detta att det blir omöjligt för alla de som idag inte är tillräckligt produktiva för att arbeta ihop till en lön som motsvarar eller överstiger minimumlönen, att konkurrera om jobben genom att kompensera för sina sämre förutsättningar med lägre löner. Det är därför logiskt att det först och främst är de unga som drabbas på arbetsmarknaden. Och detta är också meningen enligt den ”solidariska lönepolitikens” företrädare. Det heter ju att Sverige inte ska konkurrera med låga löner.

Jag tänker visa att den enda moraliska och därför praktiska lösningen på massarbetslösheten är att etablera en fri arbetsmarknad. För att göra det krävs det bland annat att man reformerar medbestämmandelagen. Det handlar inte om att förbjuda fackföreningarna, det handlar om att inte ge dem några lagliga förmåner att med tvång slå undan konkurrensen på arbetsmarknaden. Jag tänker visa att en fri arbetsmarknad ligger i allas rationella egenintresse. Jag tänker även råda bot på några myter och missförstånd som präglar tanken om en fri arbetsmarknad. Men jag tänker börja med att visa vad det är som händer om man lyckas etablera en fri arbetsmarknad.

Det första som kommer att hända om man befriar arbetsmarknaden och låter alla aktörer få agera i enlighet med deras rationella egenintresse är att vi kommer få se en marknadsanpassning av lönerna, vilket är en förutsättning för att vi ska få en full sysselsättning. I praktiken kommer en marknadsanpassning av lönerna att resultera i att lönenivåerna går ned på många håll. Detta är som sagt ett resultat av att alla tillåts agera i enlighet med deras egenintresse. Eftersom det enda sätt många arbetslösa kan (åter) få ett arbete är genom att erbjuda sig att arbeta för en lägre lön. Detta kommer de arbetslösa också att föredra dels av ekonomiska skäl, dels av psykologiska skäl. Människor mår inte bra av att vara arbetslösa en längre tid. Så det ligger i deras intresse att göra detta. Samtidigt kommer arbetsgivarna att bidra till att sänka lönenivåerna, dvs marknadsanpassa lönerna, eftersom om deras anställda inte går med på att få sina löner sänkta kan han alltid ersätta dem med arbetslösa som är villiga att ta deras plats. Och det ligger förstås även i de anställdas intresse att fortsätta arbeta, om än med en lägre lön, än att bli arbetslösa. (George Reisman (1996), Capitalism: A Treatise on Economics, Ottawa, Jameson Books, Inc, 1046 s.)

Fördelarna med en fri arbetsmarknad är uppenbara. Den långsiktiga konsekvensen av att lönerna marknadsanpassas är att vi kommer att få en full sysselsättning. Och jag behöver nog inte förklara varför ett sådant tillstånd är önskvärt. Men detta är förstås inte den enda fördelen som finns med en fri arbetsmarknad. Mera generellt kommer det överhuvudtaget bli lättare för alla att finna ett arbete. Och eftersom det kommer bli lättare för alla att få ett arbete kommer inte längre förlusten av ett arbete att vara lika förödande för människor som det är idag. Detta betyder till skillnad från vad man ofta får höra i debatten, att vi kommer att få en större ekonomisk trygghet, inte mindre. En fri arbetsmarknad är alltså också en trygg arbetsmarknad. Som om allt detta inte vore bra nog kommer alla även att vinna rent ekonomiskt på detta, så det ligger ingen som helst intressekonflikt mellan arbetsgivarna, de som arbetar och de som idag tvingas stå utanför arbetsmarknaden. Arbetsgivarna vinner förstås på det eftersom de kan anställa fler till en lägre kostnad. De som arbetar vinner på det eftersom de slipper försörja en armé av arbetslösa. Och de som är arbetslösa vinner förstås på det eftersom de nu får en chans att försörja sig själva.

Det hjälper dock inte bara att påpeka de uppenbara fördelarna utan att samtidigt reda ut de eventuella missförstånd och myter som präglar föreställningen om en fri arbetsmarknad. Tyvärr är det sådana här missförstånd och myter som utgör ett stort hinder för etablerandet av en fri arbetsmarknad så därför det viktigt att försöka göra slut på dem.

Den första tanken som kanske får många att bli skeptiska till tanken om en fri arbetsmarknad är det faktum att en marknadsanpassning av lönerna i många fall kommer resultera i att lönerna måste sänkas. Detta förknippar många naturligt med att deras levnadsstandard kommer att bli sämre. Så är det emellertid inte. Det är sedan en längre tid vanligt för många att förknippa en hög levnadsstandard med en hög (nominell) lön. Men sanningen är förstås den att en hög levnadsstandard utgörs bokstavligt talat av de saker som vi kan köpa för våra pengar. Vår levnadsstandard tar alltså inte sitt uttryck i hur hög vår lön är, utan i hur många tv-apparater, datorer, mobiltelefoner, tv-spel, cd-skivor, dvd-filmer, biobesök, restaurangbesök, semesterresor, vi kan köpa för våra pengar. Hur mycket vi kan köpa för våra pengar avgörs inte av hur mycket pengar vi har. Om man höjer de (nominella) lönerna utan att produktiviteten har ökat kommer man bara att få högre priser. Nej, hur mycket vi kan köpa för våra pengar avgörs istället av produktiviteten. Det är bara genom högre produktivitet som våra reala löner dvs vår faktiska köpkraft stiger. Ju högre produktiviteten blir desto mer produceras, och ju mer som produceras, desto större utbud finns det av allting, vilket resulterar i lägre priser. Det är detta förhållande som ligger bakom vår höga levnadsstandard, inte fackföreningarnas ständiga kamp för högre (nominella) löner. Så det gäller att man inser att vår levnadsstandard inte avgörs av hur hög vår (nominella) lön är utan av vad vi faktiskt kan köpa för våra pengar. Låt mig med denna insikt i bakhuvudet försöka illustrera varför levnadsstandarden inte står på spel om vi marknadsanpassar lönerna.

Låt mig för enkelhetens skull anta att produktiviteten är konstant, vilket betyder att produktionen ökar i takt med att sysselsättningen ökar samtidigt som priserna sjunker i samma omfattning. Ponera nu att det finns en arbetsmarknad med en arbetslöshet på 10%. Ponera också att vi tjänar $400 i veckan. Ponera slutligen att det kostar var och en $20 i veckan för att försörja de arbetslösa. Så den disponibla inkomsten är bara $380 i veckan. Så för att uppnå full sysselsättning måste man öka utbudet av arbeten med 10%, vilket kräver att man sänker lönerna med 10%. Vad händer? Jo eftersom produktiviteten är konstant går både priserna och lönerna ned med 10%. Så lönen går ned från $400 till $360 i veckan. Sett till köpkraften verkar det som att ingenting förändrats. Du kan handla lika mycket för dina $360 som du kunde för dina $400. Men då glömmer ni bort två saker. Den faktiska köpkraften var inte $400, utan $380. Så medan den faktiska köpkraften går ned från $380 till $360 dvs en minskning på ca 5%, faller priserna med 10%. Så i själva verket är köpkraften starkare än tidigare. Detta visar på ett mycket enkelt sett hur levnadsstandarden stiger för alla och att det därför inte föreligger någon intressekonflikt mellan de som arbetar och de som är arbetslösa. (Exemplet och siffrorna är hämtade ur Reisman 1996, s. 580-585)

En annan myt är att om vi får en fri arbetsmarknad kommer vi i enlighet med ”den järnhårda lönelagen” att sluta upp med ”slavlöner”. Denna myt bygger på två antaganden som vid en första anblick kan verka mycket rimliga. Det första antagande säger att arbetarna måste arbeta för att överleva. Vilket ju stämmer. Det andra antagandet säger att arbetsgivarna kommer alltid att vilja betala så låg lön som möjligt för arbetarna. Vilket ju också verkar stämma. Så när många lägger ihop dessa fullt rimliga antaganden drar de också slutsatsen att arbetsgivarna bara kommer att betala ut ”slavlöner” som bara precis räcker för att räcka för att arbetarna ska kunna täcka sina mest grundläggande behov. Problemet med detta resonemang är att i verkligheten är arbetarens behov och arbetsgivarens girighet helt irrelevant när det kommer till lönebildningen. Det som bestämmer hur höga eller låga lönerna blir, är utbud och efterfråga, dvs tillgången och nyttan av arbetare, och detta i kombination med konkurrensen mellan arbetsgivarna. Utbudet av arbetare är extremt begränsat så arbetsgivarna kommer att bli så illa tvungna att konkurrera om arbetarna genom att bjuda över varandra. Detta är något som ligger i deras egenintresse på samma sätt och av samma anledning som det ligger i människors egenintresse att bjuda över varandra för att t ex få köpa sitt drömhus eller för att komma över ett konstföremål vid en auktion. Om de inte gör det går de miste om den nytta som arbetarna kan göra för deras företag. Och faktum är att om lönerna av någon anledning skulle falla så skulle det ge de mindre köpstarka arbetsgivarna en chans att anställa fler än vad de annars skulle ha, vilket gör det svårare för alla andra mer köpstarka arbetsgivare att få tag på arbetare. Så det enda sättet en köpstark arbetsgivare kan locka till sig personal från sina mindre köpstarka konkurrenter är ju genom att erbjuda höger löner och/eller andra förmåner. (Ibid., s. 613-617)

En tredje myt som tyvärr också präglar debatten säger att om vi får en fri arbetsmarknad så kommer det innebära slutet för allt vad ekonomisk trygghet heter. Vi kommer att få en otrygg arbetsmarknad. Sanningen är när allt kommer omkring den rakt motsatta. För att förstå detta måste vi börja med vad ekonomisk trygghet i grunden handlar om: Det handlar om att kunna försörja sig. Om att kunna köpa det man behöver och vill ha. Om man blir arbetslös blir det för många genast mycket svårare att försörja sig. Och eftersom det är så svårt att finna ett nytt arbete så är tanken på att förlora sitt arbete en mardröm för många. Men vad är det som gör att det är så svårt idag att finna ett nytt arbete? Dvs vad är det som gör det till en mardröm för många att förlora sitt arbete? Det är det faktum att vi idag har en ofri arbetsmarkand. Det är detta som har gjort det oerhört svårt eller rentav omöjligt för många att finna ett nytt arbete. Så den ”trygga” arbetsmarknaden är i själva verket inte trygg alls. Så går det när man offrar friheten för tryggheten – man slutar upp med ingetdera. Så vad som krävs för att få en trygg arbetsmarknad och en äkta ekonomisk trygghet är etablerandet av en fri arbetsmarknad. Ty när man vet att man har den ekonomiska frihet som krävs för att man ska kunna konkurrera på arbetsmarknaden vet man också med sig att det inte längre är hela världen om man skulle bli av med sitt arbete. Det är äkta trygghet. (Ibid., s. 348-349)

I samband med föregående myt brukar man ofta får höra att vi måste ha en ofri arbetsmarkand för de ”svagas” skull. De säger att på en fri arbetsmarknad kommer ”djungelns lag” att råda, och alla vet vi ju vad som händer med de svaga i djungeln. För att förstå varför dels en fri arbetsmarknad inte utgör något som helst hot för de ”svaga”, och dels varför det i själva verket är företrädarna för en ofri arbetsmarknad som vill att djungelns lag ska råda, måste vi börja med att förstå den radikala skillnaden som råder mellan konkurrensen i naturen och den ekonomiska konkurrensen som råder på en fri marknad. I naturen råder det en konkurrens mellan djur om begränsade resurser. Det handlar om att djur slåss om betesmarker, om djur som äter upp andra djur, om asätare som slåss om resterna, osv. De som blir ”utslagna” av konkurrensen får i regel inte en chans att söka lyckan någon annanstans. De dör. Den ekonomiska konkurrensen på en fri marknad handlar om att människor producerar varor och tjänster som de byter med varandra för ömsesidig vinning. Konkurrensen tar sin form av att man producerar bättre varor och tjänster till samma eller lägre pris. Det handlar om att man producerar mer så att fler kan ha råd, eller att man producerar något helt nytt och bättre. Det finns inga riktiga förlorare. Om någon person förlorar sitt jobb pga konkurrens finns det alltid en möjlighet för honom att söka jobb på andra håll. Relativ fattigdom under en kortare period är i regel det värsta som väntar den som blir av med sitt jobb till följd av konkurrensen på den fria marknaden.

En annan viktig insikt här är att på en fri arbetsmarknad finns det plats för alla. Det som kanske underlättar denna insikt är det faktum att lagen om komparativa fördelar inte bara gäller på det internationella planet utan även på individnivå. Så även de ”svaga” dvs de som kanske inte har så bra utbildning eller så mycket arbetserfarenhet jämfört med andra, har alltid en chans att konkurrera med det de har en relativ fördel gentemot andra. De kan alltid kompensera för deras lägre produktivitet genom att erbjuda sig att arbeta för en lägre lön, precis på samma sätt som hela nationer idag kompenserar för deras lägre produktivitet genom att arbeta för lägre löner. Det är på detta sätt som de mindre produktiva kan konkurrera ut de mer produktiva och därmed ha en chans på arbetsmarknaden. Så om man förstår vad som skiljer ekonomisk konkurrens ifrån den som råder i naturen, och man förstår att alla, även de ”svaga” har en chans att konkurrera om jobben på en fri arbetsmarknad, bara man ger dem friheten att få göra det, då förstår man även att det är företrädarna för en ofri arbetsmarknad som utgör de sanna förespråkarna av ”djungelns lag”. Ty det är dem som förbjuder de ”svaga” att konkurrera på arbetsmarknaden med låga löner, och när de gör det så förbjuder man dem även möjligheten att försörja sig. Så det är företrädarna för en ofri arbetsmarknad som slår ut de svaga från arbetsmarknaden och dömer dem till fattigdom eller i värsta fall döden. (Ibid., s. 343-348, 355-356)

Det finns ingen anledning till varför massarbetslösheten ska få fortsätta att plåga vårt land. Det finns en lösning, en praktisk och moralisk sådan. Om vi vill ha jobb för alla, då finns det inget argument för att förbjuda människor från att få agera i enlighet med deras rationella egenintresse. Om vi vill ha en rättvis arbetsmarknad, då finns det inget som kan försvara att man gör det omöjligt för de ”svaga” att få konkurrera. Om man vill ha en trygg arbetsmarknad, då finns det inget som kan rättfärdiga frånvaron av konkurrensfrihet. En fri arbetsmarknad är inte bara den enda praktiska lösningen. Det är också den moraliska lösningen eftersom det är den enda lösningen som är förenlig med principerna för ett fritt samhälle.

Rättvisa till salu

Carl Svanberg14 kommentarer

En lika vanlig som förödande kritik mot anarko”kapitalismen” går ut på att om var och en fick köpa lite rättvisa på en ”fri marknad för (försvars)våld”, då skulle jag naturligtvis efterfråga den rättvisa, lagar och domare som skulle fria mig.

Detta skulle naturligtvis få förödande konsekvenser. Exakt hur förödande vågar jag inte ens föreställa mig. Men här är ett exempel som ger en klar antydan. New York Times rapporterar:

Judge Denver D. Dillard was trying to decide whether a slow-witted Iowa man accused of acting as a drug mule was competent to stand trial. But the conclusions of the two psychologists who gave expert testimony in the case, Judge Dillard said, were “polar opposites.”

One expert, who had been testifying for defendants for 20 years, said the accused, Timothy M. Wilkins, was mentally retarded, had a verbal I.Q. of 58 and did not understand the proceedings.

The prosecution expert, who had testified for the state more than 200 times, said that Mr. Wilkins’s verbal I.Q. was 88, far above the usual cutoffs for mental retardation, and that he was competent to stand trial.

Judge Dillard, of the Johnson County District Court in Iowa City, did what American judges and juries often do after hearing from dueling experts: he threw up his hands. The two experts were biased in favor of the parties who employed them, the judge said, and they had given predictable testimony.

“The two sides have canceled each other out,” the judge wrote in 2005, refusing either expert’s conclusion and complaining that “no funding mechanism” existed for him to appoint an expert.

In most of the rest of the world, expert witnesses are selected by judges and are meant to be neutral and independent. Many foreign lawyers have long questioned the American practice of allowing the parties to present testimony from experts they have chosen and paid.

Lite längre fram:

Both sides in Mr. Wilkins’s case said the American approach to expert testimony was problematic.

“One’s biased for the defense,” said Rockne O. Cole, Mr. Wilkins’s lawyer. “The other’s biased for the state. I think it’s who’s signing their paycheck.”

Anne M. Lahey, an assistant prosecutor in Johnson County, Iowa, largely agreed. “They’re usually offsetting as far as their opinions are concerned,” she said of expert testimony.

Än lite längre fram:

American lawyers often interview many potential expert witnesses in search of ones who will bolster their case and then work closely with them in framing their testimony to be accessible and helpful. At a minimum, the process results in carefully tailored testimony. Some critics say it can also produce bias and ethical compromises.

“To put it bluntly, in many professions, service as an expert witness is not considered honest work,” Samuel R. Gross, a law professor at the University of Michigan, wrote in the Wisconsin Law Review. “The contempt of lawyers and judges for experts is famous. They regularly describe expert witnesses as prostitutes.”

Melvin Belli, the famed trial lawyer, endorsed this view. “If I got myself an impartial witness,” he once said, “I’d think I was wasting my money.”

Hur mycket värre skulle det inte vara, om var och en kunde ”köpa” sig fria från sina brott, genom att helt enkelt bara anlita sina egna domare också? Vem skulle vinna på det och vem skulle förlora på det? Det är inte särskilt svårt att lista ut. Ändå är det precis den här sortens ”rättvisa” som vi kan förvänta oss under anarko”kapitalism”.

Hur du blir en effektivare debattör

Carl Svanberg5 kommentarer

En del av er gillar säkert att diskutera på Internet och med familj, vänner och bekanta. Därför vill jag dela med mig av ett mycket bra tips för hur man bör föra sådana diskussioner. (Detta tips gav Leonard Peikoff mig i hans kurs Objective Communication.) Idén är att försöka lista ut motståndarens filosofiska premisser och sedan bemöta den mest grundläggande av dessa. Gör man det kan man, ofta utan vidare diskussion, underminera hans övriga idéer och argument.

Rent praktiskt handlar det bara om att ni ställer en massa frågor och sedan låter ni er motståndare leda er in i hans tänkande. Säg att ni diskuterar kapitalism vs socialism. Så du frågar honom: Varför är du för socialism? ”Därför att det är rättvist, gott, moraliskt.” Vad är det moraliska? ”Att leva för andra, att tjäna andra, att offra sig.” Varför ska vi leva för andra? Om han nu säger något i stil med: ”Därför att Gud säger det”, då vet du att du kan göra slut på hans socialism och altruism genom att göra slut på hans Gud.

Sköter du dina kort rätt behöver du inte ens diskutera socialism eller altruism. Nej, du kan och bör koncentrera dig på hans Gud. Ty när Gud är borta kommer resten av systemet att kollapsa. Notera att filosofier har en struktur: politik vilar på etik som vilar på metafysik och epistemologi.

Nu är detta bara ett exempel, men det ger dig ändå en ledtråd till hur man kan handskas med många diskussioner. Här är några fler exempel.

Dödshjälp. Rätt eller fel? ”Det är fel”, konstaterar din granne kallt. Varför? ”Därför att det finns ingen rätt att begå självmord med andras hjälp.” Varför? ”Därför att det är själviskt att begå självmord.” Varför är det ett problem? ”Därför att vi ska leva för andra och för Gud.” Varför? ”För att Gud har sagt det.” Återigen, om vi kommer hit, vet vi vad vi måste göra: underminera Gud. Gör vi det, gör vi slut på den politiska och moraliska poängen på en och samma gång. (Notera här att Gud är en metafysisk idé.)

Abort. Rätt eller fel? ”Helt fel!”, säger din mamma något indignerat. Varför? ”Därför att det är fel att mörda!” Varför är det ”mord” att göra abort? ”Därför att embryot är en människa.” Kommer ni hit, kan diskussionen ta väldigt många vändningar. Men det mest troliga är att ni kommer att diskutera en metafysisk fråga, nämligen: Vad är en människa? När blir ett embryo eller foster till en människa?

Detta är den primära metafysiska frågan, men det är därmed inte sagt den avgörande. För att illustrera detta, ponera att ni här har att göra med en nominalist som säger att vad som är människa är bara en fråga om definitioner och att korrekta definitioner bestäms av gruppen, då vet ni att det är nominalismen som ni kommer att behöva diskutera. Och om ni väljer att diskutera nominalismens meriter, då kan du kanske redan nu förutse att ni kommer att diskutera ett problem som nominalister älskar att föra upp, nämligen det om var man ska dra gränser. Helt plötsligt gick ni från en metafysisk fråga till en epistemologisk fråga.

Bara för att en filosofi tenderar att ha en viss struktur, betyder det inte att man alltid i förväg kan veta hur den ser ut. Här är ytterligare ett exempel som illustrerar den saken.

”Det finns ingen objektiv moral”, säger din kusin vid en släktträff. Varför säger du det? ”Därför att vad som är rätt för dig är inte nödvändigtvis rätt för mig – och vem är jag eller du att bestämma vad som är rätt eller fel?” Så du förnekar att det finns objektiva sanningar som sådana eller bara en objektiv moral? Hur svarar han här? Låt oss anta att hans svar lyder så här: ”Visst det objektiva sanningar! T ex är matematiska eller geometriska eller andra så kallade logiska sanningar, objektiva sanningar. De är, så klart, sanna för alla och de är nödvändigt sanna.”

Om ni kommer så här långt, då vet ni förmodligen att ni har att göra med den analytisk-syntetiska dikotomin. (Och om ni orkar fortsätta diskussionen vet ni att ni också att ni har en mycket lång natt framför er.) Men han kunde likväl ha svarat helt annorlunda. Kanske så här: ”Alltså vad som är sant eller falskt, beror ju på vem du frågar och nu kan jag ju bara tala för mig själv, men personligen tror jag att Karl Marx hade en poäng när han sade: ‘Följ pengarna!'” Hur går man vidare härifrån, får ni själva försöka lista ut.

Alla dessa exempel illustrerar hur filosofiska frågor är närmast oundvikliga. De illustrerar också att alla filosofiska frågor är relaterade till varandra. De illustrerar därmed också att de mest grundläggande, abstrakta filosofiska idéerna är de mest avgörande för hur människor tycker och tänker. Det är därför de filosofiska idéerna som du måste bekämpa om du vill verka för att förändra kulturen till det bättre.

Nu är det förstås ofta mycket lättare sagt än gjort. Men tro mig, om ni lyckas föra över diskussionen till dessa frågor, blir resten av diskussionen ofta mycket enklare.

Tänk på saken. Det är ju trots allt mycket effektivare att ”bara” diskutera Guds påstådda existens, än att behöva gå igenom tusentals anti-kapitalistiska myter. (Myter som dessutom bara blir trovärdiga på grund av den kristna världsbilden.) Ni sparar mycket mer tid på att underminera nominalismen hos någon, istället för att spendera timmar åt att bara reda ut huruvida förekomsten av våldsmonopol under laissez-faire kapitalism är en ”semantisk fråga”. (En diskussion som ändå bara uppstod på grund av nominalisternas attityd till begrepp och definitioner.)

Jag hoppas att ni har nytta av detta tips i era diskussioner. Jag vet att jag har haft det. Lycka till!

PS: Om ni har några egna tips att dela med er av, tar jag mer än gärna emot dem.

”Health Care Is Not a Right”

Carl Svanberg4 kommentarer

Många av er har kanske läst dr Leonard Peikoffs tal ”Health Care Is Not a Right”. Men har du hört det? Tro mig. Det är inte samma sak som att läsa det. Dr Leonard Peikoff är, enligt mig, en av världens bästa föreläsare och talare. Alla som har tagit del av en föreläsning av Peikoff vet vad jag pratar om. Om du vill se varför jag säger detta, och varför socialistisk sjukvård är ett ont, kan och bör du se Peikoff hålla sitt tal i ämnet här.

Rationalistiska anarkister

Carl Svanberg60 kommentarer

Behöver vi staten? Är staten berättigad? Vad, om något, är statens uppgift? Objektivismen säger att statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter. En sådan nattväktarstat behövs för att skapa och behålla ett fritt samhälle. En nattväktarstat är således, enligt objektivismen, inte ett nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott. (För ytterligare detaljer om objektivismens syn på staten hänvisar jag er till Ayn Rands essä ”The Nature of Government”.)

Nu finns det så kallade anarko”kapitalister” som inte delar denna uppfattning. De ser inte staten som ett ”nödvändigt ont” utan som en rakt igenom ond och oberättigad institution. Staten betraktar de uteslutande som ett hot mot vår frihet. Det finns inget sätt att tämja staten. Ska vi uppnå ett fritt samhälle måste därför staten bort. Frihet kräver anarkism. Eftersom objektivisterna inte inser detta, måste objektivisterna vara inkonsekventa och motsägelsefulla, menar anarko”kapitalisterna”. Som en följd av detta har objektivister och anarkister debatterat med varandra i decennier.

Jag tänker inte upprepa argumenten från de båda sidorna. Istället skulle jag vilja börja med att göra mitt eget synsätt klart för de allra flesta, genom att betona en mycket enkel sak, nämligen betydelsen av filosofi.

Anarkism handlar, i princip, om inget annat än att man avskaffar staten, dvs våldsmonopolet, och ersätter det med vad anarko”kapitalisterna” kallar för en ”marknad för våld”. I praktiken handlar det om att man ”privatiserar” och ”avreglerar” bruket av fysiskt våld: vem som helst kan när och hur som helst utöva våld. I verkligheten kan detta bara sluta på ett av två sätt. Antingen får vi ett inbördeskrig utan något riktigt slut. Eller också förklarar sig segraren i ett sådant krig sig som härskare över oss alla. Inte av rätt, så klart, utan i kraft av sin militära styrka.

För att se detta behöver vi bara påminna oss om att grupper av människor har olika filosofier. Det är deras filosofiska premisser som talar om för dem vad som är rätt eller fel, sant eller falskt, gott eller ont, frihet eller förtryck, om frihet är något att ha till att börja med. Etc. Detta är inte spekulation från min sida. Vi kan alla bekräfta detta mycket enkelt. Allt vi behöver göra är att öppna ögonen och titta oss omkring. Se bara på alla tusenstals år av krig mellan olika religiösa grupper. Mellan protestanter och katoliker, eller mellan shia- och sunnimuslimer, eller mellan muslimer och kristna, eller mellan religiösa och icke-religiösa.

För att människor med olika filosofiska utgångspunkter ska kunna leva tillsammans på ett civiliserat sätt, måste åtminstone den överväldigande majoriteten acceptera, implicit, principen om individens rättigheter. De måste leva efter gemensamma objektiva lagar. Lagarna måste vara objektiva, dvs de måste vara klart och tydligt formulerade. Annars är det ingen som vet vad som gäller eller varför. Men detta räcker inte. De måste dessutom vara baserade på en rationell princip, dvs en princip som är baserad på fakta om människans överlevnadsvillkor i ett socialt sammanhang. Vilken är denna princip? Det är principen om individens rättigheter. (För en härledning av principen om individens rättigheter hänvisar jag er till Ayn Rands essä ”Man’s Rights”.) Så länge lagarna är baserade på principen om individens rättigheter, då utgör statens legaliserade våld inget annat än fullt legitimt försvarsvåld.

Dessa objektiva lagar måste dessutom, om de ska skydda oss, vara uppbackade av en yttersta skiljedomare med auktoriteten att upprätthålla lagarna och domarna med våld. Med andra ord ett våldsmonopol. Med andra ord en stat. Om de inte är uppbackade av en yttersta skiljedomare, då är de inte uppbackade alls. Är de inte uppbackade alls, då måste var och en ta lagen i egna händer och då uppstår det mest grundläggande problemet med anarkism, nämligen att man låter våldet – även försvarsvåldet – bli en fråga för den enskildes godtycke. Om vem som helst, när som helst, utan hänvisning till gemensamma objektiva lagar, kan utöva våld mot andra, även om det bara är i självförsvar, då kommer vi alla att utgöra ett hot för varandra.

Det spelar ingen som helst roll om den överväldigande majoriteten av oss är oskyldiga, rationella, välvilliga och ärliga. Så länge vi inte kan läsa varandras tankar, kan vi inte veta vad som gäller. Föreställ er själva hur ni skulle reagera om ni såg någon plötsligt börja skjuta omkring sig. Ni vet inte vem han är eller vad han försöker åstadkomma, så i rädsla för ert liv väljer ni att skjuta honom. Men så visade det sig att han var en civilkläddpolis som sköt mot en skurk på flykt.

Föreställ er nu att ni inte lever i dagens samhälle där det bara finns ett fåtal civilklädda poliser reglerade av en gemensam objektiv lag, utan istället ett samhälle där det finns miljontals av dem och att de dessutom har tagit på sig rollen som åklagare och domare. Även om de, liksom vår civilklädde polis, bara är välvilliga och rationella, så är de inte allvetande eller ofelbara. De lär dessutom knappast vara helt eniga om vad som utgör ett hot, eller ett bevis för skuld, eller vad som är nödvändigt våld, eller vad som är ett rättvist straff.

Ponera själv vad som skulle hända om det visade sig att en pedofil härjar fritt i där du bor. Han har redan förgripit sig på flera barn. En välvillig medborgare blir av naturliga skäl förbannad och bestämmer sig för att göra samhället en tjänst. Han har bara goda intentioner. Allt han vill är att skipa lite rättvisa. Så han söker upp lekplatser och sandlådor. Så småningom får han syn på en farbror som håller till vid en lekplats. Han tycker att farbrorn ser misstänksam ut och det räcker för honom. Så han slår till.

Nu är detta ett påhittat exempel. Men det har funnits och finns många lynchmobbar såväl som enskilda medborgare som tar lagen i egna händer och som ”bara” försöker skipa vad de, med större eller mindre legitimitet, ser som rättvisa. Ta pappan i Rödeby som ett aktuellt exempel.

När våldet privatiseras och avregleras, så att vem som helst, när som helst, kan, så att säga, ta rättvisan i egna händer, då lär lynchmobbar och allehanda ”hämnare” höra till vardagen. Detta kommer att göra oss alla tvungna att beväpna oss till tänderna och ständigt behöva vara på vår vakt. Eller också kommer vi att känna oss tvungna att sluta oss till större beväpnade gäng som lovar att skydda oss mot andra liknande gäng. Vill ni ha en slags konkretisering av vad detta kommer att innebära i verkligheten, erbjuder jag er tillvaron i Irak, Afghanistan, ”Palestina”, Tjetjenien, Somalia, Rwanda och Balkan. Där krigar och härskar krigsherrar, miliser, terrororganisationer och maffiagäng. Vad det än är som kännetecknar dessa platser på jorden, så är det inte frihet.

Det är fakta som dessa som är orsaken till att vi behöver en uppsättning av gemensamma, objektiva lagar som är uppbackade av en stat, en stat vars enda uppgift är att skydda individens rättigheter. Vi behöver detta för att uppnå inte bara ett tryggt och säkert samhälle, utan även ett fritt samhälle. Frihet är inte bara frånvaron av reglerat angreppsvåld. Frihet är också frånvaron av oreglerat försvarsvåld.

Nu kan man fråga sig: Varför förstår inte anarkister detta? Därför att fakta inte biter på somliga anarkister. Bortom en viss gräns finns det därför ingen vits med att redogöra för fakta med dessa anarkister. Anledningen är inte att anarkisterna är oförmögna att erkänna dessa fakta. Anledningen är inte att anarkisterna skulle lida av bristande intelligens. (Även om detta säkert inte kan uteslutas i en del fall.) Nej, anledningen är att anarkisterna i fråga lider av dåliga tankevanor. Deras anarkism är inte en övertygelse baserad på fakta. Det är en övertygelse baserad på ”logik” – en ”logik” som är helt skild från verklighetens fakta.

Låt mig illustrera detta med ett par exempel.

Anarkister förnekar, så klart, att anarkismen kommer att sluta med ett allas krig mot alla. Hur kommer de fram till det? De har många olika argument. Men ett argument som jag ständigt stöter på bygger på insikten att krig inte lönar sig ekonomiskt. (Se t ex Henry Hazlitt.) Därför skulle det inte finnas någon efterfråga för krig på den ”marknad för våld” som anarkisterna fantiserar om. Och därför skulle anarkismen inte sluta upp i ett allas krig mot alla. Samtidigt krävs det verkligen inte mycket för att inse att något uppenbarligen måste vara helt fel med denna slutsats. Är det ändå inte som så att mänskligheten fört krig mot varandra i tusentals år? Är det ändå inte så att många idag för krig mot varandra? Detta trots att det aldrig har lönat sig ekonomiskt? Om anarkisterna började med att studera tämligen uppenbara och grundläggande fakta som dessa, skulle de nog inse att krigens olönsamhet sällan eller aldrig har haft någon betydelse för människors benägenhet att föra krig.

Den yttersta orsaken till att människor startar krig, är för att de inte har avfärdat fysiskt våld som ett legitimt medel för att handskas med andra människor. De ser fysiskt våld som ett legitimt medel därför att det följer av deras mer grundläggande filosofiska idéer. Anarkism kommer, så klart, inte att förändra dessa idéer det allra minsta. Snarare kommer det ”samhälle” som anarko”kapitalisterna” förespråkar, att ge ett ökat utrymme för dessa farliga idéer. Abortmotståndare kommer troligen att anlita ett gäng som arresterar, dömer och straffar abortläkare med döden för deras brott mot Guds vilja. För att skydda sig mot dessa ”moralpoliser” kommer abortförespråkarna troligen att anlita ett annat gäng so ska försvara abortläkarna. Vad blir resultatet? Ett gängkrig.

Anarkister förbluffas ibland över att objektivister är skeptiska till anarkismen. ”Objektivismen”, säger de, ”säger ju att människan är ‘det rationella djuret’. Om människor nu är så rationella som de säger, varför är de då så rädda för att lämna dem fria från staten? De där objektivisterna reagerar ju som om de trodde att människor i allmänhet är irrationella monster som skulle få för sig att göra slut på varandra, så fort de bara fick chansen. Det vill säga, så fort det inte fanns en stat som kunde hålla folkets mordiska lustar i schack”. Så hur svara man på detta? Det är ju tveklöst som så att enligt en objektiv definition är människan ”det rationella djuret”. Vi objektivister måste ha fel antingen om vår definition eller också om vår tro på människan. I vilket fall som helst framstår vi, enligt anarkisterna, som inkonsekventa.

Om våra förbluffade anarkister började med att bara öppna ögonen och titta sig omkring, skulle de nog inte förbli lika förbluffade längre. Det är trots allt helt uppenbart att det finns massor med irrationella och illvilliga människor där ute. Det är ju trots allt därför som vi har tusentals år av alla möjliga sorters grymheter och orättvisor som ni kan föreställa er.

Samtidigt utgör inget av detta en invalidering av den objektiva definitionen av begreppet människa. En definition pekar till att börja med inte ut alla egenskaper hos de entiteter, där ute, som begreppen refererar till. De pekar bara ut de, givet vår kunskapskontext, mest essentiella. Och givet vår kunskapskontext är det sant att människan är det rationella djuret. Att människan har ett förnuft betyder dock inte att hon alltid kommer att använda det. Förnuftet är en viljestyrd själsförmögenhet och vi föds inte med någon kunskap om vad som är rationellt eller irrationellt. Detta är, förresten, ett av alla faktum som ger upphov till vårt behov av moralfilosofi till att börja med. Vi behöver moralfilosofi, dvs en uppsättning av värden och principer som ska vägleda oss i livet, och vi behöver det eftersom vi inte har några medfödda idéer eller instinkter att förlita oss på. Det är den fria viljans existens som för övrigt gör det möjligt för oss att hålla individer moraliskt ansvariga för deras handlingar. Och just eftersom en del väljer att vara irrationella och onda har vi också ett behov av att döma människor rättvist och att ibland använda oss av dödligt våld i självförsvar.

Som ni ser här har jag gett er en massa fakta som de förbluffade anarkisterna helt glömde eller kanske aldrig var bekanta med. Vad gjorde de istället för att nå sin slutsats? De började inte med fakta. Istället började de med en definition av människan. De tog detta begrepp om människan som ”det rationella djuret” och försökte sedan deducera fram den oundvikliga slutsatsen att anarkismen, per definition, måste mynna ut i ett slags paradis. Om du sedan viftar med dagens tidning framför ögonen på dem, med rapporter från det ytterst verkliga anarkistiska helvetet i Irak eller Afghanistan, då bara avfärdar de det. Fakta biter inte på dem. I valet mellan verklighetens fakta och deras deduktioner, väljer de sina deduktioner.

Jag har hört anarko”kapitalister” förespråka rätten att skjuta ihjäl folk, bland annat med argumentet att vi har rätt att göra vad vi vill med vår privata egendom, varför vi har rätt att göra vad vi vill med våra skjutvapen. En del anarkister menar att de med hänvisning till yttrandefriheten, har rätt att skrika ”Det brinner!” i fullsatta biosalonger. Om du köper upp all mark runt min tomt, har jag hört anarko”kapitalister” resonera, då har du rätt att förbjuda mig från att lämna min tomt. En del anarko”kapitalister” anser att föräldrar har rätt att göra precis vad de vill med sina barn, eftersom de trots allt har skapat dem och därför äger dem. Det finns många fler exempel. Men de har alla en och samma sak gemensam: de tar ett begrepp eller en princip, som ibland är giltig och ibland inte, sedan försöker de, utan hänsyn till uppenbara fakta, deducera fram implikationerna. När resultaten sedan blir absurda, vilket de blir eftersom de har ingenting med verkligheten att göra, då väljer de inte att ifrågasätta sitt resonemang eller åtminstone börja granska sina premisser. Istället väljer de att ignorera fakta.

Observera att anarkisternas resonemang, när allt kommer omkring, bara är en massa teoretiska luftslott. Det är premisser utan någon validering. Det är syllogismer utan någon hänsyn till kontexten. Deras resonemang genomsyras ofta av flytande abstraktioner, omfattande begreppsstölder och context-dropping. Det är knappast en överdrift att säga att anarkisternas resonemang inte har ett jota med verkligheten att göra.

Mycket anarkism är, med andra ord, inget annat än ett utslag av rationalism. Vad är rationalism? Rationalism är synsättet att den yttersta källan till vår kunskap kommer inte från vår erfarenhet, utan från det medfödda eller uppenbarade innehållet i vårt förnuft. För rationalister utgörs kunskap, i sin essens, av inget annat än deduktioner från dessa medfödda eller uppenbarade idéer. De varken kan eller behöver valideras av vår varseblivning.

Mitt absoluta favoritexempel på en rationalist är Parmenides. Parmenides kom, genom deduktion, fram till att det finns ingen rörelse eller mångfald i världen. Givet hans premisser kan hans deduktioner vid en första anblick förefalla oklanderliga. Parmenides sade, i korthet, att rörelse och mångfald måste vara omöjligt eftersom det förutsätter existensen av det som ”inte är”, nämligen ”tomrum”. Men det som inte är, är inte och därför finns inget tomrum och därför finns det inget utrymme för rörelser. (Och i valet mellan sina deduktioner och all varseblivbar rörelse och mångfald, valde Parmenides att avfärda det senare som en illusion.) Inte desto mindre är det helt uppenbart att slutsatsen måste vara felaktig. Allt vi behöver göra för att veta det är att öppna ögonen och se oss omkring. Gör vi det ser vi att det finns både rörelse och mångfald. Ja, vi kan rentav observera en mångfald av rörelser.

Parmenides tjänar här som ett bra exempel, eftersom hans rationalistiska attityd illustrerar på ett klart och tydligt sätt varför de rationalistiska anarkisterna hamnar där de hamnar. Felet de gör är att de börjar i helt fel ände. De börjar med några definitioner och premisser, som de av någon anledning väljer som sin utgångspunkt, inte med fakta. Sedan börjar de bara deducera sig fram. Precis som Parmenides kunde få för sig att rörelse och mångfald var omöjligt, får anarkister för sig att anarkism är ett möjligt paradis.

I den mån anarkism är ett utslag för rationalism, är anarkisternas problem bra mycket större än alla de omfattande logiska och praktiska problem som följer med deras anarkism som sådan. (För detaljer rekommenderar er att läsa ”Har en nattväktarstat rätt till sitt våldsmonopol?”, ”Inlägg om ‘anarkokapitalismen'”, ”Är ‘Frihets’fronten anarkistisk?”, ”Några kommentarer om anarkokapitalismen” av Per-Olof Samuelsson. Jag vill även rekommendera er att läsa ”Anarchism Vs. Objectivism” av Harry Binswanger, ”The Contradiction in Anarchism” av Robert J Bidinotto och ”Epistemological Anarchy” av Don Watkins.) Det vill säga, deras problem härstammar i hur de handskas med idéer. Det vill säga, deras problem härstammar i deras rationalistiska tankevanor. Anarkisternas problem är, med andra ord, deras psyko-epistemologi. Och så länge de dras med dessa rationalistiska tankevanor, är det tyvärr tämligen lönlöst att försöka diskutera med dessa anarkister.

Jag måste här poängtera att detta är på inget sätt avsett som en förolämpning. Rationalism har inget med intelligens att göra. Tvärtom finns det många väldigt intelligenta människor som lider av rationalistiska tankevanor. Det har inte nödvändigtvis något med ärlighet att göra. Därför är det, taget för sig själv, inget tecken på att man skulle vara omoralisk. Vad jag vill säga är att om du känner igen dig själv i det jag har sagt, då kanske du lider av rationalistiska tendenser. I så fall är det hög tid för dig att börja se över dina premisser i allmänhet och dina tankevanor i synnerhet. Det kommer kanske inte att bli lätt, men det går att göra.

Nyheter från ARI

Carl Svanberg2 kommentarer

Ayn Randinstitutet, ARI, har lagt upp en ny föreläsning: ”The Corporation” av Yaron Brook. Beskrivning:

In this course, Dr. Brook discusses the history and economics behind the rise of the modern corporation, explaining how this form of business organization made possible new heights of wealth creation. He explains why the corporation, despite its productive virtues, has been attacked as illegitimate and immoral since its inception. Finally, he discusses the popular paradigm of ”corporate social responsibility” and contrasts it with the proper corporate goal of shareholder wealth maximization.

Jag har bara hunnit lyssnat lite på den (den första föreläsningen), men det lilla jag hörde tyckte jag lät intressant. Jag är inte säker men jag tror att man måste vara en registrerad besökare för att komma åt den. Men det kostar ingenting för att bli en registrerad besökare.

ARI har dessutom startat ett nytt kontor i Washington DC som heter The Ayn Rand Center for Individual Rights och detta kontor har fått en egen hemsida. ARC ska tydligen koncentrera sig på att argumentera för laissez-faire kapitalism på objektivistiska grunder, medan ARI fortsätter med att sprida objektivismen på bred front.

Apropå ARI:s aktiviteter rapporterar Diana Hsieh från OCON 2008:

ARI has shipped 1.1 million books as part of the ”Free Books for Teachers” program. So if the books have a lifespan of four to five years, then four to five million students are reading Ayn Rand’s novels in their English classes. By the end of the decade, over seven million kids will have read Ayn Rand. (Min betoning.)

Mycket goda nyheter.

Vid en första titt ser ARC:s sida precis ut som ARI:s ordinarie sida. Men vid en lite närmare titt ser man att det finns nya godsaker. ARC har publicerat essäerna ”Man’s Rights” och ”The Nature of Government” av Ayn Rand. (De ska även publicera ”Collectivized ‘Rights'” i sin helhet.) Nu blir det alltså ännu enklare att sprida kännedom om Ayn Rands filosofi. Så gör nu er själva en självisk tjänst och se till att sprida länkarna till dessa artiklar till alla som kan tänkas vara intresserade!