Jag har tidigare pratat om varför man bör tänka i termer av essenser och hur man går tillväga för att göra det. Nu tänker jag prata om hur man tänker i termer av principer.

Varför tänka i termer av principer? Att försöka överleva långsiktigt på den varseblivbara nivån är inte bara svårt; det är omöjligt. Det är så många val vi måste göra, som har implikationer för alla aspekter av våra liv och över en hel livstid. Endast genom att begreppsliggöra vår överlevnad kan vi uppnå en sådan enhetsekonomi som gör möjligt för oss att handskas med livets alla konkreter. Att tänka principiella termer är ett sätt för att uppnå en sådan enhetsekonomi i vårt tänkande. (För en längre redogörelse se ”Why Should One Act on Principle?” av Leonard Peikoff.)

Av samma anledning som vi inte vet hur vi ska behandla en sjukdom förrän vi har identifierat den, kan vi inte veta hur vi ska förstå eller utvärdera det som händer i världen, om vi inte identifierar vad vi har att göra med. Resultatet är handlingsförlamning eller värre: att man försöker bekämpa en felaktig diagnos – samtidigt som cancern håller på att ta över kroppen fullständigt.

Ett av många tragiska exempel på detta är oförmågan eller oviljan att korrekt identifiera fienden i det så kallade ”kriget mot terrorismen”. Detta misstag har kostat åtskilliga miljarder och åtskilliga oskyldiga amerikanska soldaters liv. Denna oförmåga att tänka i principiella termer har resulterat i att man försöker bekämpa fienden, islamiska fundamentalister, i Irak och Afghanistan, genom att låta dem ta över med hjälp av demokratiska val. Så att tänka i termer av principer är en fråga om liv och död.

Så vad är en princip? En ”princip” är en ”fundamental generell sanning”. Det är med andra ord en fundamental generalisering; en generalisering som förklarar många andra sanningar inom ett sammanhang. Exempel: Newtons rörelselagar, lagen om utbud och efterfråga eller människan är en begreppslig varelse. Dessa principer beskriver, förklarar och förenar oräkneligt många sanningar.

Vad tillför principer vårt tänkande?

Principer ger oss enhetsekonomi. Ta Newtons tredje rörelselag: ”Två kroppar som verkar på varandra med krafter utsätter varandra för lika stora men motsatt riktade krafter”. Här har vi en proposition som beskriver och förklarar oräkneligt många rörelser vi alla ser överallt dagligen: hur vi promenerar genom att trycka på jorden och jorden trycker tillbaka, hur fåglar flyger genom att trycka på luften och luften trycker tillbaka, hur vi kan simma genom att trycka på vattnet och vattnet trycker tillbaka, etc. Vi pratar om miljardtals rörelser, rörelser som vi inte har sett och inte kommer att se. Rörelser igår, idag och imorgon. Rörelser på jorden och hela universum. Allt detta i en princip.

Principer gör våra observationer mer begripliga. Ta lagen om utbud och efterfråga som säger att priset bestäms av relationen mellan utbud och efterfråga. Med hjälp av denna princip kan du förstå oräknerliga ekonomiska fenomen, igår, idag och imorgon. Varför priser går upp, varför priser går ned, varför det råder brist på vissa varor, varför det råder ett överskott på andra varor, varför vi har bostadsbrist och arbetslöshet, etc. Miljontals priser och relaterade fenomen som vi ser dagligen i våra egna liv eller i nyheterna kan vi förstå med hjälp av denna princip. Vi får även ut mycket mer av att studera historia med hjälp av denna princip.

Principer gör förutsägelser möjliga. Ta principen att människan är en begreppslig varelse. Den säger att människor kan tänka begreppsligt, att vår kunskap är huvudsakligen begreppslig, att vi använder oss av vår begreppsliga kunskap för att beskriva och förstå världen, och för att vägleda oss. Med hjälp av denna princip kan vi förutse vad människor kommer att göra om de väljer att handla i enlighet med deras idéer. Så om vi vet att en person är en socialist då kan vi utan problem förutse vad han, och alla andra socialister, kommer att göra om och när han väljer att handla på sina socialistiska premisser. Vi kan t ex förutse att han kommer argumentera för socialiseringen av sjukvården och sedan den ena industrin efter den andra. Vi kan inte veta vad han kommer att göra i detalj, eller exakt när, men vi kan förutse var han är på väg i generella termer.

Så nu vet vi varför vi bör tänka principiellt och varför det fungerar. Hur ser vi då till att identifiera principer?

Det är fråga om fyra väsentliga steg:

1. Skaffa så många relevanta exempel du bara kan.

2. Gör en första generalisering: Vad är gemensamt för alla dessa exempel?

3. Sök upp den mest fundamentala princip du känner till, den som kan förklara alla dessa exempel.

4. Integrera denna princip med allt annat du vet, inte minst filosofi. (Denna redogörelse är baserad på vad Leonard Peikoff säger i ”The Art of Thinking” och ”My Thirty Years with Ayn Rand: An Intellectual Memoir”.)

Låt oss konkretisera varje steg.

1. Du läser i nyheterna att de gröna tänker skapa många nya gröna jobb genom statliga subventioner inom solenergibranschen. Du inser att de inte ser på hela ekonomin eller vad det gör för ekonomin på lång sikt. För om man gör det då ser man att de bara kommer att skapa nya jobb inom en näring på bekostnad av andra jobb inom en annan näring. De gröna tittar bara på de omedelbara effekterna av dessa statliga subventioner.

”Jag undrar om jag kan hitta fler relevanta exempel?” Ja, senare läser du i nyheterna om att Obamaadministrationen ökar insatserna i deras krig mot al-Qaida i Afghanistan och samtidigt tvingar Israel att, återigen, förhandla med Hamas. Du ser att Obamaadministrationen behandlar Israels krig mot Hamas som helt orelaterat till USA:s krig mot al-Qaida, som om de inte hade någonting med varandra att göra. Detta förbryllar dig.

På lunchen har du en diskussion med en mycket entusiastisk moderat som säger sig vara för kapitalism när det kommer till mat, kläder, bostäder, medicin, datorer, etc eftersom det har visat sig att när marknaden lämnas fri här får vi bättre kvalité och/eller lägre priser. Men när det kommer till sjukvård då är han plötsligt av en annan uppfattning. Här ska det minsann råda socialism. Du frågar honom hur detta går ihop. Men han förstår inte din fråga: ”Sjukvård har väl inget med mat att göra? Det är ju två helt olika saker!” Du lämnar lunchen ännu mer förbryllad.

När du kommer hem från jobb loggar du, som vanligt, in på ditt kattforum och får till din stora förvåning läsa att nazism har minsann inget att göra med socialism eftersom nazisternas skjortor var bruna och socialisternas skjortor var röda. Nu är du så pass förbryllad att du inte vet var du ska ta dig till. Men istället för att slita dig i håret av frustration försöker du förstå vad du har att göra med.

2. Så du tänker: ”Här har jag fyra olika exempel. Vad är det som är gemensamt här?” De ser bara de kortsiktiga effekterna, de ser bara effekterna för en del skild från helheten, de ser bara konkreterna här och nu, de tänker på ytliga konkreta likheter och skillnader, de kopplar inte ihop saker, etc. Det gemensamma är att de inte tänker begreppsligt. De är konkretbundna. De är alla exempel på den konkretbundna mentaliteten.

3. Vad är den mest fundamentala principen som jag känner till som kan förklara denna konkretbundna mentalitet? Du grubblar en stund och kommer plötsligt ihåg vad du lärde dig när du studerade idéhistoria för ett par år sedan. Det finns ju en hel skola av filosofer som ansåg att allt som vi inte direkt kan varsebli är praktiskt taget overkligt eller meningslöst. Det enda vi kan direkt varsebli är konkreter. Abstrakta begrepp finns således inte. Nu kommer det tillbaka till dig: allt detta är ett uttryck för empirism. (Om du vet mer om de tekniska detaljerna i filosofi, då skulle du förmodligen säga att nominalismen, inte empirismen, är den mest fundamentala idén här. Men att identifiera principer är, precis som att identifiera essenser, en fråga om kontext.)

4. Du fortsätter: ”Kan jag koppla detta till någon eller något? Vilken eller vilka filosofer får detta mig att tänka på?” Du kommer klart och tydligt ihåg ett namn: David Hume. Du integrerar och kan nu se David Humes filosofi har bidragit till att skapa generationer av konkretbundna icke-tänkare som handlar i frågor om liv och död, utan att använda sig av principer. (Det finns många andra filosofer som har förespråkat en filosofi med dessa implikationer. Återigen är det en fråga om kontext. ”Du tar vad du har”. Detta gör inte saken godtycklig eller subjektiv. Du kan inte förklara denna mentalitet med vad som helst. Samtidigt är det sant att det finns mycket som kan orsaka en eldsvåda.)

Jag tänker avsluta genom att säga ett par ord om relationen mellan essenser och principer.

En essens är en fundamental egenskap eller faktor. En princip är en fundamental generalisering. Essenser kommer först. De gör det möjligt för dig att bilda och validera principer.

Essenser hjälper dig att bilda principer eftersom när du ser samma essens i olika konkreter, i olika sammanhang, då vet du att det finns något som du kan koppla ihop till en princip, något som förenar dem alla.

Principer kan i sin tur hjälpa dig att se vad som är essentiellt i ett annat sammanhang, som hjälper dig bilda en princip, som hjälper dig se vad som är essentiellt i ytterligare ett sammanhang, osv. Det är alltså en spiral här.

Ta principen att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel. Denna princip hjälper oss att identifiera människans essentiella sociala behov, nämligen frihet, vilket i sin tur hjälper oss att bilda principen om människans rättigheter. Denna princip hjälper oss att identifiera vad som är essentiellt när man ska bedöma ett socialt system som gott eller ont, nämligen huruvida det erkänner och respekterar människans rättigheter.

Ta principen att människan är en begreppslig varelse. Denna princip hjälper oss att identifiera vad som är essentiellt när det kommer till att förstå människans handlande, nämligen fundamentala idéer, dvs filosofi. Denna insikt hjälper dig att senare bilda principen att filosofi är den fundamentala orsaken i människans historia.

Essenser gör det inte bara möjligt för dig att bilda principer. De gör det också möjligt för dig att validera principer. Om du inte känner till essensen, då kan du inte validera en princip. Om du saknar kunskap om det essentiella, då får du bara en sannolikhet, inte en induktiv generalisering. Du får korrelation, men inte kausalitet.

Om allt du vet är att solen går upp och ned, men inte varför, då har du ingen grund för att säga att solen måste gå upp och ned imorgon också. Och om allt du vet är att ärlighet har fungerat, än så länge, och att oärlighet inte har fungerat, än så länge, men du har ingen aning om varför (nämligen att oärlighet handlar om att förklara ett krig mot verkligheten), då har du inte heller någon grund för att säga ärlighet är en dygd. Och om du inte känner till att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel, då kan du inte validera principen att människan behöver frihet för att överleva. Så tänk på detta.

Det finns mycket mer man kan säga om att tänka i principiella termer. Men detta får räcka idag.

Jag tänker ge ett exempel på hur man kan validera objektivismen genom induktion. Låt oss ta principen att känslor är orsakade av våra idéer, kunskap och värden. Jag tänker förenkla denna princip lite. Jag tänker nöja mig, till en början, med att etablera induktivt principen att ”värden orsakar känslor”.

Så vilka fakta ger upphov till denna princip? Låt oss reducera. Jag säger att vi måste veta 1. vad känslor är, 2. att folk har olika känslor inför samma saker, 3. vad värden är, och 4. vad människor faktiskt värderar, detta för att kunna se om det finns ett samband mellan deras värden och deras känslor.

Så var börjar vi? Målet med att reducera är att etablera vad det är vi måste veta och var vi ska börja inducera. Vi ska börja med varseblivning och gå därifrån.

Låt oss börja med att reducera känslor. Detta är enkelt. Vi vet alla vad känslor är. Vi känner ju dem direkt. De är varseblivningsmässiga. Vad vi gör senare är att vi på den begreppsliga nivån upptäcker hur känslor skiljer sig från annat mentalt handlande (t ex att tänka och minnas) eller innehåll (t ex begrepp och bilder). Sedan upptäcker vi hur känslorna skiljer sig från varandra. Exempel: ”Hat är det jag känner för Hitler”, ”Förakt är det jag känner för Kant”, ”Kärlek är det jag känner för Teri Hatchett”, etc. Det är här, med denna enkla medvetenhet om känslor, som vi börjar som intelligenta 18 åringar.

Vad måste vi observera för att göra kopplingen mellan känslor och värden? Vi blir under vår uppväxt medvetna om att vi har olika känslor inför olika saker. Vi blir också medvetna om att andra människor har olika känslor inför olika saker. Vad som krävs för att upptäcka att känslor är orsakade av värden är att vi ser hur folk har olika känslor inför samma saker. Detta måste vi veta för att misstänka att orsaken till våra känslor ligger i vårt medvetande och inte i saken.

(Kan inte vi inte se sambandet mellan värden och känslor genom introspektion? Jo, om vi är väldigt bra på introspektion. Men det är inte de flesta, så jag tror inte detta är det bästa eller vanligaste sättet för en intelligent 18 åring att upptäcka sambandet. I alla fall inte till en början. Senare kan vi säkert se detta samband genom introspektion; det är lättare att se detta när vi vet vad det är vi letar efter.)

Exempel: Socialdemokraterna föreslår höjd inkomstskatt. Jag blir förbannad när jag läser om detta i tidningen medan min bordsgranne som läser samma sak istället blir glad. HIF vinner och IFK förlorar. HIF-fansen blir glada medan IFK-fansen blir förbannade och besvikna. Socialdemokraterna vinner valet. Socialdemokraterna och deras väljare blir förstås lyriska, medan de borgerliga partierna och deras väljare blir ledsna. Ni kan säkert komma på massor med exempel på hur folk har olika känslor inför samma sak. Det är den här sortens observationer man måste göra för att validera detta induktivt.

Vad är nästa steg? Vi måste veta vad värden är. Jag tänker inte reducera begreppet värde hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån. Dels för att det tar för lång tid och dels för att jag inte kan se varför det är nödvändigt för vad det är vi ska göra idag. (Dessutom antar jag att de som läser detta redan har läst ”The Objectivist Ethics” och därför redan är bekanta med Ayn Rands reduktion av begreppet ”värde” tillbaka till begreppet ”liv”. Vi låter denna princip vara och försöker kanske inducera den vid ett senare tillfälle.)

Jag har inte hittat en bra svensk definition på ”värde” så istället har jag formulerat en egen baserad på flera förslag från en engelsk ordbok: ”det som är bra för något ändamål”. Jag tror att denna definition utgör en del av en normal människas vokabulär, varför jag inte tvivlar för ett ögonblick att en normal människa utan problem kan, med hjälp av denna definition, komma på hundratals eller tusentals exempel på olika värden.

Titta bara er omkring i er egen lägenhet: kläder, soffa, säng, bokhylla, böcker, husdjur, kylskåp, mat, dator, tvspel, tv, telefon, stereoanläggning, cdskivor, dvdfilmer, spegel, etc. Och detta är bara vad jag kan kunde se genom att slänga ett snabbt öga i rummet där jag befinner mig just nu. Om vi tänker och känner efter kan vi även komma på värden som: utbildning, inkomst, jobb, bostad, försäkring, vänner, läkemedel, fotboll, etc såväl som en del ”abstrakta” värden som karriär, hobbies, kärlek, frihet, vetenskap, etc. Även här har vi ett flöde av konkreter; begreppet ”värde” är inte en ”flytande abstraktion” för oss. Ni kan, utan några som helst problem, komma på många fler exempel på egen hand. Vi är där vi behöver vara för att kunna gå vidare.

Nästa steg är att ta reda på vad människor faktiskt värderar. Vi måste göra detta för att kunna se om det finns något samband mellan vad människor värderar, dvs vad det är de faktiskt bryr sig om, och deras känslor. Hur gör vi det? Vad är det vi kan observera? Tja, hur brukar vi göra för att ta reda på vad folk är ute efter? Vad det är som motiverar dem? Vi går dels efter vad de säger (t ex: ”Jag tycker om glass”), men framför allt går vi efter vad de gör (t ex se samma person glufsa i sig glass som om det inte fanns någon morgondag).

Detta är direkt observerbart. Ett exempel: En man kommer efter dig med en kniv i högsta hugg. Du behöver inte vara en raketforskare för att förstå att han vill göra dig illa. Ett trevligare exempel: En vacker kvinna ger dig blickar, fixar till håret, ler, skrattar åt alla dina skämt, ger dig sitt nummer, tar dig på dig och kysser dig. Om du vid det här laget inte förstår vad hon är ute efter då är du ett hopplöst fall.

Det är genom att göra sådana här observationer som du listar ut vad det är som motiverar dem, vad de tycker är bra och värdefullt. Det är ett flöde av sådana här exempel du behöver.

Nu är vi redo för det sista steget och det är genom att observera sambandet mellan vad de värderar och deras känslomässiga reaktioner. Det är så vi upptäcker att det faktiskt finns ett samband mellan deras deras värden och känslor.

Exempel: En person säger ”Jag vill att socialdemokraterna vinner”. Sedan går han med i socialdemokraterna, han börjar jobba som valarbetare för dem, skriva insändare om varför vi ska rösta på socialdemokraterna, han delar ut valsedlar för socialdemokraterna och på valdagen röstar han också på socialdemokraterna. Hans handlingar talar tydligt för att han värderar en socialdemokratisk valseger. Så när valet väl är över och det står klart att socialdemokraterna har tagit hem segern och vår socialdemokrat börjar dansa och skrika av glädje, då blir vi inte det allra minsta förbluffade över vad vi ser. Och vad vi ser är hur värden orsakar en människas känslor.

Det du måste göra är att observera ett flöde av sådana här exempel. Jag tror inte att det är särskilt svårt. Titta på sambandet mellan vad idrottsmän och -kvinnor och de känslor de ger uttryck för när de vinner sina medaljer, titta på hur fotbollsfans reagerar inför en seger och en förlust, titta på hur det ser ut på moderaternas valvaka samma kväll.

Glöm inte att observera dig själv: Du får drömjobbet och du blir som en följd väldigt lycklig. Du pluggar hårt för en tenta och får högsta betyget. Du känner en enorm glädje och tillfredsställelse. Plötsligt dumpar din flickvän dig och du känner dig ledsen. Du får reda på att någon har blåst dig på massor med pengar och du känner dig förbannad. Men dagen efter får du en löneförhöjning och det gör dig på bättre humör. Ni kan säkert komma på hundratals om inte tusentals egna exempel.

Nu är vi i princip färdiga. Vi har, induktivt, validerat principen: värden orsakar känslor. Detta är ett exempel på hur vi kan induktivt rekonstruera en princip inom objektivismen. Det lär behövas fler exempel för att man ska upptäcka alla problem som man kan stöta på när man inducerar. Och olika sätt att handskas med dem. Jag hoppas dock att detta exempel ger en bra uppfattning om vad det handlar om. Jag kommer kanske ge fler exempel senare. Men eftersom jag inte får betalt för detta arbete så vill jag inte lova någonting.

Jag vill dock avsluta, denna gång, med fyra kommentarer:

1. Vi har att värden orsakar känslor, vi har däremot inte inducerat att endast värden orsakar känslor. Och fortsätter vi inducera och integrera, då kommer vi mycket riktigt upptäcka att andra saker också orsakar känslor, såsom vår kunskap och våra idéer. Detta är vad jag menade med att vi koncentrerar oss på att bilda en första primitiv version av principen. Detta gör det lättare att reducera och inducera. Så ta det lugnt och nöj dig, till en början, med att inducera enklare versioner av principerna.

2. Ett problem som jag tror drabbar sådana som mig mer än andra, dvs sådana som har studerat objektivismen i flera år, är att vi har automatiserat en stor del av objektivismen. Så det är svårt för oss att helt befria oss från allt vi vet om objektivismen. Det är svårt att sätta oss in i hur det är att vara 18 år och mer eller mindre helt okunniga om objektivismen.

Det kan då också vara svårt för oss att veta om vi är helt objektiva här eller om vi oavsiktligen förlitar oss för mycket på integrationer i vårt undermedvetna. Jag har i alla fall haft bekymmer av denna natur. Så en dag när jag var ute och gick så grubblade jag på detta. Det var då det slog mig att jag stöter på exakt samma problem när jag skriver en text.

När man skriver en text då förlitar man sig på den automatiserade kontext av kunskap som man har i sitt undermedvetna. Och det som kommer ut på pappret är kanske klart och tydligt för en själv, eftersom man förlitar sig på sin undermedvetna kunskap för att förstå vad det är man säger. Men för andra som inte har samma kunskap är det inte alls särskilt klart eller tydligt. Tvärtom.

När det kommer till skrivande är det alltid, till en början åtminstone, bättre att vara övertydlig. Man kan alltid redigera bort detaljer senare, om de visar sig vara överflödiga. Samma sak är lösningen när det kommer till att induktivt rekonstruera objektivismen på egen hand. Det vill säga, ta hellre två ”onödiga” steg än ett steg för lite. Inducera hellre för mycket än för lite. Det skadar aldrig.

3. Att reducera handlar om att etablera den begreppsliga kedjan för våra begrepp eller principer tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Jag har nästan alltid pratat om detta som om det bara finns ett sätt att reducera, nämligen uppifrån och ”ner” i kedjan. Men det är inte sant. Det viktiga är att du etablerar den begreppsliga kedjan. Det är mindre viktigt om du väljer att börja med den varseblivbara nivån och sedan försöker ta dig nerifrån och ”upp” i kedjan.

Inget utesluter förresten att du reducerar ”ner” till det varseblivbara så mycket som möjligt och skulle du sedan fastna då börjar du istället reducera ”upp” från det varseblivbara så mycket som möjligt för att sedan se om du kan mötas i mitten.

Och om någonting verkar hopplöst att reducera, då är ett annat tips att du bara börjar inducera direkt, sedan stoppar du bara in antaganden som du behöver allteftersom. Antanganden som du alltid kan inducera vid ett senare tillfälle. (Dessa tips kommer från dr Leonard Peikoffs föreläsningar The Art of Thinking och Objectivism Through Induction.)

4. Vad krävs för att uppnå nödvändigt sanna slutsatser inom induktion? Induktion sägs inte kunna ge just nödvändigt sanna slutsatser. Det är därför induktiva slutsaser inte följer med någon logisk nödvändighet, bara med väldigt hög sannolikhet. Jag kan ge er en stor del av svaret redan nu, men för det fullständiga svaret hänvisar jag till dr David Harrimans kommande bok The Logical Leap.

Två saker vill jag dock nämna: stäng ute det godtyckliga och gå efter vad kontexten tvingar er till.

Om du observerar att ”eld bränner papper”, då behövs det inte mer än så för att veta detta. Det kausala förhållandet är direkt observerbart. Det är självklart. Det behöver inte ”bevisas” eller ”härledas” precis som man inte behöver bevisa eller härleda att ”bollen är rund” eller ”blomman är röd”. Du vet det genom att direkt observera det.

Så om någon nu säger utan några som helst bevis: ”Ja, men tänk om eld får pappret att förvandlas till en orm?” Då är detta godtyckligt och kan avfärdas på direkten, utan att du behöver motivera dig. Du kan och bör låtsas som om det regnar. Poängen är att det godtyckliga, som alla sådana här humeanska invändningar vilar på, inte är ett skäl för att avfärda induktiva slutsatser som oförmögna att ge oss logiskt nödvändiga slutsatser.

(En del av er lär nu få höra irrationella resonemang om vad som är ”logiskt möjligt” att föreställa sig och sedan använda detta som ett argument för att släppa in det godtyckliga. Vad är det för irrationellt resonemang? Det är den analytisk-syntetiska dikotomin. Om du vill se en fullständig vederläggning av den idén läs då dr Leonard Peikoffs uppsats ”The Analytic-Synthetic Dichotomy” i Introduction to Objectivist Epistemology.)

Så vad är det som ger oss logiskt nödvändiga slutsatser när det kommer till induktion? Bortom det som är självklart vid den varseblivbara nivån, så är det den samlade kontexten av kunskap som ger oss nödvändighet. En slutsats är nödvändig om motsatsen ger en motsägelse. Så när du i ljuset av din samlade kunskapskontext gör vissa observationer då har du bara två alternativ: antingen accepterar du vad du ser och vad som följer av logisk nödvändighet givet allt annat du vet. Eller så förnekar du vad du faktiskt ser eller också allt annat du vet. Om du väljer att göra det senare, då kommer du att sluta upp i motsägelser.

Låt mig konkretisera detta. Vi har ett mord och en misstänkt. Ett vittne såg den misstänkte köra till mordplatsen före tidpunkten för mordet och ett annat vittne såg den misstänkte köra därifrån efter tidpunkten för mordet. Vi har fingeravtryck från den misstänkte på mordvapnet och offret. Vi har den misstänktes blod på mordvapnet och offret och vi har offrets blod på den misstänkte och mordvapnet. Vi har således också den misstänktes DNA på mordvapen och på offret. Det finns ett blodspår från mordplatsen till den misstänktes bil som var parkerad runt hörnet. Det finns blod från den misstänkte och offret i bilen. Det finns även ett blodspår från den misstänktes bil till den misstänktes lägenhet. Blodspåret består av blodiga skoavtryck som passar med de blodiga skorna som den misstänkte har på sig. I lägenheten finner man även ett par blodiga handskar med blod från den misstänkte och från mordoffret.

Allt detta observerar vi och allt vi observerar gör vi i ljuset av allt vi vet om blod, fingeravtryck, DNA, etc. Givet alla dessa observationer och givet allt vi vet finns det bara en logiskt nödvändig slutsats. Alternativet är nämligen att vi förnekar vad det är vi ser, dvs allt blod, alla fingeravtryck, all DNA som allt talar för att den misstänkte är mördaren – vilket ger oss en motsägelse – eller också förnekar vi allt vi vet om t ex blod, fingeravtryck och DNA och hur de hamnar där de hamnar – i vilket fall vi också får en motsägelse.

Och den som, utan några som helst bevis, slänger in ett: ”Men tänk om han blev utsatt för en komplott av polisen?” kan och bör man avfärda utan någon som helst motivering. Eftersom detta är ett helt godtyckligt, dvs grundlöst, påstående.

Läxan av allt detta? Avfärda alltid det godtyckliga och försök etablera så mycket kontext ni själva behöver för att se alternativen som omöjliga.

Mer än så blir det inte för denna gång. Hoppas att detta var till någon glädje. Den som vill ha ett mer fullständigt svar får, som sagt, vänta tills dr David Harrimans bok The Logical Leap kommer ut.

Somliga tror att objektivismen är ett filosofiskt system skapat genom deduktiv härledning från axiomerna. De som tror detta har fel. Helt fel.

Varför tror då somliga att objektivismen är deducerad från några axiomer? Den fundamentala, psyko-epistemologiska, orsaken är att många har rationalistiska tendenser hos sig. Jag tror dock att den avgörande faktorn för många är att de läser Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand av dr Leonard Peikoff. (Jag kan även tänka mig att många får detta intryck av att läsa John Galts tal.)

Det är inte dr Leonard Peikoffs fel. OPAR kan ge detta intryck eftersom den visar hur filosofins olika delar hänger samman logiskt och därför, tillsammans, utgör ett filosofiskt system. Dr Peikoff visar alltså att objektivismen är integrerad. Men när de med rationalistiska tendenser läser OPAR, och ser hur allting hänger samman rent logiskt, kan de lätt dra den felaktiga slutsatsen att objektivismen har härletts deduktivt. Men det var inte så det gick till, rent historiskt, och och det är inte möjligt, rent logiskt.

Jag hade nyligen en diskussion med en objektivist som länge var skeptisk till mitt påstående att OPAR inte ger en deduktiv härledning av objektivismen. Så jag bad honom prova den tesen mot verkligheten genom att försöka härleda fram principen om människans rättigheter från identitetslagen. Så här blev det:

Well, the law of identity says things are specific and finite. There’s two main types of entities. Living and nonliving. Life is self-sustaining, goal-directed action. Living things take from their environment in order to promote their own lives. They are selfish, you could say. Man is one of the specific types of living beings. Like other living beings, he needs to take from the environment around him in order to sustain his life. He must be selfish to live, basically. However, man has volition, and he is born tabula rasa, so he needs ethics to guide his life. A proper ethics tells him to be selfish, because the purpose of ethics is to help you live. Politics is ethics applied to social situations. A proper politics should help you live in a social situation. It should guarantee you that the other people you live with will let you live, IE the right to life. The other rights stem from that. If you are not free to act on your own judgment (liberty), keep what you worked to earn (property), and pursue the furtherment of your life (pursuit of happiness), then you cannot live properly, and you are living in a society that is bad for you.

Så här svarade jag honom:

That is a true summary of many facts. But please note the following: How do you know that? You do not know it through the law of identity – or any deduction from it. The law of identity simply states: A is A. Man is man. Things are what they are. It implies that there are no contradictions. However, how do we know that there are living and non-living entities? That they act goal-directed? That we have to pursue values to survive? That man is born tabula rasa? That he, therefore, has no instincts? That he, therefore, needs some guidance? Some science that tells him that selfishness is good (ethics)? How do you know that man we need freedom or property to survive as rational beings? That the social need of reason is freedom? You can’t know ANY OF THIS from the law of identity. The only way to know it, is through observations and generalizations. That is through induction. That’s how Rand did it. Now, what you have done above is that you have INTEGRATED the facts that first had to be INDUCED.

Varför är det hopplöst att deducera allt detta från identitetslagen? Jag förklarade: ”The law of identity does not tell you what kind of entities exist or how they act or what they need – only that whatever entites exist they are what they are and cannot be anything else, anything contradictory to their identity”.

Du kan naturligtvis inte heller deducera fram objektivismen från existensen existerar, medvetande, existensens primat, eller någon annan grundläggande princip. Så om du tror annorlunda, då är det hög tid att granska dina premisser.

Objektivismens principer har, med ett fåtal undantag, inducerats fram. (Undantagen består framför allt av de metafysiska axiomerna.) Att inducera är väsentligen att bilda principer genom att generalisera från observationer av konkreter. (Att deducera är väsentligen att tillämpa principer på konkreter.) Bra filosofi är resultatet av bra induktion. Dålig filosofi är resultatet av dålig eller ingen induktion.

Det är därför objektivismen är sann. Den stämmer överens med verklighetens fakta eftersom den faktiskt bygger på verklighetens fakta.

Presentationen som följer bör ses som en introduktion till Objectivism Through Induction av dr Leonard Peikoff.

Om du verkligen vill förstå och bevisa objektivismen för dig själv måste du induktivt rekonstruera din kunskap om objektivismen. Hur gör man detta enklast? Genom att identifiera vilka fakta som ger upphov till de viktigaste begreppen och principerna inom objektivismen. Hur identifierar man vilka dessa fakta är? Genom att reducera. Hur? Se mina artiklar ”Att reducera”, ”Premissmetoden” och ”Genusmetoden”. (Nu kan ni säkert förstå varför jag har lagt ned så mycket tid och energi på att prata om reduktion.)

Om du har reducerat korrekt, då kommer du att upptäcka inte en eller två exempel utan ett flöde av hundratals, tusentals eller miljontals konkreter som summeras under principen. Praktiskt taget var du än vänder blicken kommer du att finna exempel. När du har detta flöde då vet du att du är framme och att du är redo att inducera.

Att induktivt rekonstruera objektivismen handlar inte om att etablera idéernas relation till varandra. Nej, det handlar om att etablera de fakta som ger upphov till en första, primitiv formulering av en idé. Att t ex etablera att vi får kunskap genom förnuftet räcker inte för att dra slutsatsen att det är den enda vägen till kunskap. Så för den fullständiga formuleringen av principen (dvs så som den är i OPAR), krävs ytterligare induktion och integration. Gör en sak i taget.

Du bör anta få eller inga explicita filosofiska principer; om du förlitar dig på vad du ska bevisa, då ägnar du dig inte åt att induktivt rekonstruera din kunskap, utan åt att gå i logiska cirklar. (Om det verkar omöjligt att gå vidare utan att explicit anta någon filosofisk princip, då är det OK, bara du gör det klart vad det är du antar. Du kan alltid vid ett senare tillfälle försöka induktivt validera principen eller principerna som du har antagit.) Att hänvisa till en bok av Ayn Rand eller en föreläsning av Leonard Peikoff räknas inte som ”induktion”. Du kan och bör dock använda dig av böcker om t ex historia, psykologi och ekonomi för att spara tid.

Vad kan jag anta? Du bör inte utgå ifrån att du är en nyfödd bebis, totalt okunnig om det mesta. Det är meningslöst. Du bör istället utgå ifrån att du är en intelligent, västerländsk 18 åring med en vanlig vokabulär och allmänbildning. (Om du är pessimistisk om vad du kan förvänta dig av en vanlig 18 åring, föreställ då dig en bättre allmänbildad 18 åring. Kanske dig själv som en 18 åring? Eftersom du läser detta misstänker jag att du var eller är en ganska intelligent 18 åring.)

Du kan inducera det mesta (men inte allt), i ”fel ordning” och ändå sluta upp med ett logiskt, sammanhängande filosofiskt system. Det enda som krävs är att du hela tiden integrerar allt du lär dig längs vägen. Gör du det kommer du inte bara se hur t ex rättvisa hänger ihop med lagen om orsak och verkan eller hur det faktum att våra begrepp är objektiva hjälper till att förklara varför förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel. Det är som att sätta ihop ett pussel. Har du bara tillräckligt många bitar att sätta samman kan du till slut se ett mönster.

Att induktivt rekonstruera objektivismen kräver en hel del arbete, men det är möjligt och det är värt det.

Många som läser Ayn Rands böcker eller lyssnar på hennes föreläsningar slås av säkerheten och styrkan i hennes övertygelser. Mary Ann Sures, en av Ayn Rands bästa vänner, berättar om ett av sina första möte med Ayn Rand: ”[T]here was something else about Ayn Rand that was different from anyone I had ever met before. I felt myself responding to this ‘something,’ but I didn’t know what it was. It wasn’t until after a few more meetings with her that I could name it.” Vad var det?

She had certainty. This is what really attracted me emotionally to her that night. She was the first person I had ever met who projected it—she projected that what she knew was true, and that she was sure of it.

What she was that night was the way she always was: she never doubted herself and her capacity to understand. It’s not that she had an encyclopedic mind that knew everything—although she knew more about things than most people did. The point is that she didn’t live in a state of chronic doubt. She didn’t constantly question the rightness of her ideas. She didn’t hesitate and flounder. She spoke with conviction. What she knew, she knew. This was a strong element in her personality.

Och: ”When I got to know her better, I commented on her certainty. And she said, very simply, that if by observation and reason she concluded something was true, then there was no reason for her to doubt it. New evidence might cause her to revise her thinking, but until and unless such new evidence was available, she was firm about the rightness of her conclusions.” (Facets of Ayn Rand.)

Du kan uppnå samma säkerhet i dina övertygelser – men endast genom induktion.

Deduktion lockar eftersom många har fått lära sig att deduktivt giltiga resonemang ger nödvändigt sanna slutsatser. Det är sant. Men om du inte vet, med säkerhet, vilka fakta som induktivt ger upphov till dina premisser, då hjälper deduktion föga. Premisser som du accepterar för att det känns rätt eller för att du tror på auktoriteterna som försåg dig med dem, kan du inte vara säker på.

Få saker är lika övertygande som varseblivbara fakta. Om du ser en lastbil köra mot dig i högsta hastighet då hyser du inga tvivel. Inte ens den värsta postmodernisten skulle tvivla. Du ser vad du ser och du vet vad du vet. Endast genom induktion kan du förstå objektivismen med samma klarhet och samma övertygelse.

Det finns naturligtvis mycket mer man kan säga om allt detta och jag kommer därför att återkomma till ämnet. Men vid det här laget hoppas jag bara att jag har gett er tillräckligt med kontext för att förstå värdet av en induktiv validering av objektivismen. Jag hoppas också att jag har gett er tillräckligt med motivation för att sakta men säkert börja induktivt validera objektivismen.

I ”My Thirty Years with Ayn Rand: An Intellectual Memoir” säger Leonard Peikoff:

Method is fundamental; it is that which underlies and shapes content and thus all human achievement, in every field. Ayn Rand’s method of thinking is an eloquent case in point: it is the root of her genius and of her distinctive art and philosophy. The mental processes she used in everyday life, from adolescence on, were the processes that led her, one step at a time, to all of her brilliant insights and to the principles of Objectivism.

Jag rekommenderar alla som vill verkligen förstå Ayn Rands tänkande bättre att lyssna på denna förträffliga föreläsning av Peikoff. Peikoff visar t ex att Ayn Rand hela tiden tänkte i termer av principer, essenser och hela tiden med hänsyn till det fundamentala och hur detta låg bakom hennes idéer. Detta bör också vara motivation nog för att göra dig medveten om din egen metod för att tänka.

Låt oss börja med det väsentliga: att tänka i termer av essenser. Peikoff pratar förstås om detta i sin föreläsning, men här jag vill utveckla det han säger.

Så varför tänka i termer av essenser? Den fundamentala orsaken är densamma som varför vi bör tänka begreppsligt överhuvudtaget. Nämligen det faktum att vårt medvetande är begränsat i termer av hur många enheter det kan hantera på en och samma gång. Det vill säga, med hänsyn till det fenomen som Rand kallade för ”the Crow”. Jag citerar Ayn Rand:

In any given moment, concepts enable man to hold in the focus of his conscious awareness much more than his purely perceptual capacity would permit. The range of man’s perceptual awareness—the number of percepts he can deal with at any one time—is limited. He may be able to visualize four or five units—as, for instance, five trees. He cannot visualize a hundred trees or a distance of ten light-years. It is only his conceptual faculty that makes it possible for him to deal with knowledge of that kind. (”The Psycho-Epistemology of Art”, The Romantic Manifesto.)

Låt mig konkretisera denna poäng. Exempel: Vi kan på den varseblivbara nivån handskas med, säg, 7 saker samtidigt. Men på den begreppsliga nivån kan vi enkelt handskas med praktiskt taget oändligt mycket saker, genom att reducera det ett tal, t ex ”1000 000”. Exempel: Vi kan inte, på den varseblivbara nivån, se hur långt det är till månen. Allt vi kan avgöra med hjälp av våra ögon är att det är ”väldigt långt”. På den begreppsliga nivån kan vi däremot avgöra hur långt det är. Ytterligare ett exempel: Vi kan bara tänka på upp till 7 människor samtidigt, men det finns ju fler än 6 miljarder människor på jorden. Det är bara på den begreppsliga nivån, den abstrakta, som vi kan lära oss något om alla 6 miljarder, som vi inte har sett och aldrig kommer att se. (För den som söker en längre utläggning om allt detta hänvisar jag till Introduction to Objectivist Epistemology.)

Att tänka i termer av essenser handlar om att uppnå en högre grad av enhetsekonomi. Vi kan se hur detta fungerar i våra definitioner. När vi bildar ett begrepp och definierar det, då stöter vi efter en viss kunskapsnivå på ett problem. Till en början räcker det med ostensiva definitioner, det vill säga att bara peka på det vi menar. Men efter en viss nivå vet vi så mycket att det inte duger längre. Då måste vi definiera våra begrepp med hjälp av allt vi vet och ju mer vi vet, desto större blir vårt problem. En definition ska ge våra begrepp en identitet (och samtidigt relatera den till all vår övriga kunskap).

Om du försöker trycka in allt du vet om någonting i en definition då motverkar den sitt syfte: den blir en ohanterbar mängd information som ingen kan hålla i huvudet och samtidigt göra någonting med. Exempel: Anta att jag försöker definiera ”människan” så här: ”ett däggdjur som saknar hår på större delen av kroppen, går på två ben som vuxna, har två ögon, två armar och två ben, de kommer i två kön, kan bli över 100 år gamla, som har olika hudfärger, kan skratta, har en tumme, såvida de inte är missbildade, eller skadade, som bygger verktyg, använder sig av språk, är ensamma om att producera konst, kan tänka logiskt…” då skulle vi aldrig komma någonstans. Du kan inte tänka på allt detta och mycket mer därtill varje gång du för en diskussion om människan eller försöker tillämpa din kunskap om människan på någonting. Innan du är färdig med att komma ihåg allt detta, har du glömt vad det var du pratade om.

Ska en definition tjäna sitt syfte måste den kondensera allt vi vet och indikera resten, och detta gör vi genom att definiera i termer av essenser. Ayn Rand: ”It is the principle of unit-economy that necessitates the definition of concepts in terms of essential characteristics…” Och: ”It is important to remember that a definition implies all the characteristics of the units, since it identifies their essential, not their exhaustive, characteristics; since it designates existents, not their isolated aspects; and since it is a condensation of, not a substitute for, a wider knowledge of the existents involved.” (ITOE.)

Essenser är enligt objektivismen inte metafysiska, som Aristoteles säger, utan ett epistemologiska. Det är den egenskap eller faktor som förklarar (nästan) allt inom ett sammanhang. Det är således en fundamental egenskap eller faktor; den som gör saken till vad den är.

Det essentiella med människan är inte att hon kan prata eller skratta eller eller att hon njuter av konst. Nej, det essentiella är den egenskap som gör detta och mycket mer utmärkande med människan möjligt: hennes förnuftsförmögenhet. Genom att identifiera människans essens, hennes förnuftsförmögenhet, påminns vi också om allt det som det gör möjligt.

Essenser hjälper oss att fångar upp och att hålla i huvudet en hel kontext av information. Så det är inte bara när vi definierar begrepp som det är bra att tänka i termer av essenser. Det är alltid bra att uppnå enhetsekonomi genom att kondensera väldigt mycket till en fundamental egenskap eller faktor som kan förklara (nästan) allt inom ett sammanhang. Man kan och bör alltså ta reda på essensen en bok, en film, en filosofi, en person, ett parti, en ideologisk rörelse.

För tydlighetens skull måste jag betona att en essens är inte detsamma som en princip och en princip är inte detsamma som en essens. En essens är en fundamental egenskap, en princip är en fundamental generalisering. Att tänka i termer av essenser handlar framför allt om att bryta ned, analysera. Att tänka i termer av principer handlar framför allt om att knyta samman, integrera. Det förekommer dock analys och integration i båda fallen och, som vi kommer att se i en annan essä, förutsätter principiellt tänkande att man har identifierat det essentiella.

Värdet av att tänka i termer av essenser är först och främst att du blir en bättre tänkare. Precis som allt begreppsligt tänkande hjälper dig att handskas med världen vi lever i, hjälper essentiellt tänkande dig genom att se vilka faktorer i begreppsliga termer, som förklarar eller gör det mesta möjligt, vilket gör det möjligt för dig att se världen ännu klarare och tydligare.

Essentiellt tänkande hjälper dig att se bortom myllret av konkreter och se den fundamentala faktor som förklarar (nästan) allt i ett sammanhang. Det hjälper dig att bringa en enhet i mångfalden. Det gör att ni slipper se förbryllade ut när ni konfrontreras av en hög av data. Istället ser ni klarhet och enhet; ni ser vad som är det viktiga och vad som är oviktigt och ni kan därmed bättre utvärdera en hel kontext.

Rätt identifikation av det essentiella hjälper dig att förstå världen bättre och utvärdera det du ser, medan en felaktig identifikation av det essentiella inte hjälper dig det minsta och gör dig oförmögen att utvärdera världen. Ayn Rand ger ett bra exempel på detta:

If, when in doubt, a man recalls a concept’s definition, the essential characteristic(s) will give him an instantaneous grasp of the concept’s meaning, i.e., of the nature of its referents. For example, if he is considering some social theory and recalls that “man is a rational animal,” he will evaluate the validity of the theory accordingly; but if, instead, he recalls that “man is an animal possessing a thumb,” his evaluation and conclusion will be quite different. (ITOE.)

Hur skulle du utvärdera kapitalismen om du tänker på människan som en ”tumvarelse” istället för en ”förnuftsvarelse”? Hur skulle du utvärdera principen om människans rättigheter? Hur skulle du utvärdera principen att människans grundläggande överlevnadsmedel är hennes förnuft?

Så nu när vi vet varför vi bör tänka i termer av essenser, kan vi handskas med frågan: Hur tänker vi i termer av essenser? Det handlar om att analysera. Det handlar om att ta bort allt irrelevant och finna det utmärkande, det som räknas, det som kan förklara (nästan) allt i ett sammanhang. Detta är det fundamentala och det är detta vi letar efter.

Vad som behövs är en större kontext av information. Man kan inte bara välja en sak på måfå, utanför ett sammanhang. Det vore helt omotiverat. Faktum är att om det inte fanns en större kontext här, då skulle det vara omöjligt och onödigt att tänka i termer av essenser.

Om vi kunde definiera allt på samma sätt som vi kunde definiera färger, det vill säga ostensivt, det vill säga bara genom att peka på det vi menar, då skulle vi inte vara i något behov av någon enhetsekonomi, varken i form av essenser eller i något annat format.

Hur finner vi den fundamentala egenskapen? Genom att helt enkelt undersöka relationen mellan allt vi vet. Vad kan förklara det mesta? Vi vet ju så mycket om människan, men vad kan förklara det mesta eller rentav allt vi vet om henne? Det är mycket som är utmärkande med människan, men bara en faktor kan förklara (nästan) allt detta, nämligen hennes förnuftsförmögenhet. Du går helt enkelt igenom, systematiskt, varje viktig komponent i din kunskap och frågar dig själv: Kan jag förklara X med hjälp av Y? Eller Y med hjälpa av X? Alltså: Kan jag förklara människans humor med hjälp av förnuftet eller förnuftet med hjälp av människans humor? Kan jag förklara vetenskapen med hjälp av förnuftet eller med hjälp av tummen? Och så vidare.

Kom ihåg att essensen bestäms av din kunskapskontext. Och du har bara tillgång till din egen kontext. Det gör inte essenser subjektiva. Du måste välja ut en faktor som är verklig och som du kan rationellt motivera. Det viktiga är att du finner en faktor som logiskt kan förklara eller göra möjligt det mesta – såvitt du vet. Så när din kunskap växer, kan din identifikation av det essentiella förändras.

Jag vill nu ge tre exempel på hur detta kan gå till. Först två enklare, sedan ett svårare.

Vad är essensen av kapitalismen? Att man använder sig av pengar för att köpa saker på en marknad? Fel, man köper även saker i icke-kapitalistiska länder som t ex nationalsocialistiska Tyskland och kommunistiska Kina, Kuba, Nordkorea och Ryssland. (OK, man försökte i alla fall köpa saker för sina pengar.) Man använde sig även av pengar under förkapitalistisk tid. Detta är alltså irrelevant. Att inkomster är ojämlika? Fel, eftersom inkomster kan vara ojämlika av olika skäl. Dessutom finner vi ojämlikhet under feudalismen och i de kommunistiska länderna. Denna ojämlikhet är dessutom ofta mycket större än vad de är i de kapitalistiska länderna. Detta är således irrelevant och förklarar ingenting.

Vad sägs om frihet? Privat egendom? Fri konkurrens? Profitintresse? Nu börjar vi snacka. Detta är utmärkande för kapitalismen, men vad förklarar det mesta? Vad är mest fundamentalt? Om ens kunskap är begränsad (eftersom man bara förlitar sig på vad man i bästa fall lärde sig i den offentliga skolan) kan man säkert resonera sig fram till att det är förekomsten av privat egendom som förklarar det mesta och att privat egendom således är essensen av kapitalismen.

Men tänker man lite kritiskt kan man fråga sig själv: Varför erkänner och respekterar man inte privat egendom över hela världen? De socialistiska och kommunistiska länderna varken erkänner eller respekterar individens rätt till privat egendom. Varför respekterar man inte privat egendom konsekvent? Varför har man inte gjort det genom hela historien? Om man är självlärd (eftersom man definitivt inte lär sig något av detta i den offentliga skolan) vet man att 1800-talets USA var det närmsta vi har kommit till ett helt kapitalistiskt samhälle och att det var resultatet av landets grundande fäder som trodde på principen om individens rättigheter; rätten till liv, frihet och att sträva efter lycka. Det var också därför de erkände och hade en sådan stor respekt för individens rätt till egendom.

Integrerar man nu allt detta med allt annat man vet, kan man resonera sig fram till att erkännandet och respekterandet av individens rättigheter leder till alla de institutioner som är utmärkande för kapitalismen, inklusive privat egendom. Således är kapitalismen i sin essens ett system som bygger på principen om individens rättigheter och där allt är privat egendom. (För de som vill ha en mer detaljerad redogörelse av denna relation hänvisar jag till The Capitalist Manifesto av Andrew Bernstein och Capitalism: A Treatise on Economics och, självklart, Capitalism: The Unknown Ideal av Ayn Rand.)

Vad är essensen av romantisk konst? Här tänker jag låta Ayn Rand tala fritt, medan ni kan koncentrera er på att observera vad hon gör. Jag citerar ur ”What Is Romanticism?” (återpublicerad i The Romantic Manifesto):

What the Romanticists brought to art was the primacy of values, an element that had been missing in the stale, arid, third- and fourth-hand (and rate) repetitions of the Classicists’ formula-copying. Values (and value-judgments) are the source of emotions; a great deal of emotional intensity was projected in the work of the Romanticists and in the reactions of their audiences, as well as a great deal of color, imagination, originality, excitement and all the other consequences of a value-oriented view of life. This emotional element was the most easily perceivable characteristic of the new movement and it was taken as its defining characteristic, without deeper inquiry.

Such issues as the fact that the primacy of values in human life is not an irreducible primary, that it rests on man’s faculty of volition, and, therefore, that the Romanticists, philosophically, were the champions of volition (which is the root of values) and not of emotions (which are merely the consequences)—were issues to be defined by philosophers, who defaulted in regard to esthetics as they did in regard to every other crucial aspect of the nineteenth century.

Lite längre fram: ”In recent times, some literary historians have discarded, as inadequate, the definition of Romanticism as an emotion-oriented school and have attempted to redefine it, but without success. Following the rule of fundamentality, it is as a volition-oriented school that Romanticism must be defined—and it is in terms of this essential characteristic that the nature and history of Romantic literature can be traced and understood.”

Alltså: Romantikerna var känsloorienterade. Men Ayn Rand stannade inte här. Hon ville gå till sakens kärna, den essentiella egenskapen. Vad är orsaken till våra känslor? Det är värden. Vad är orsaken till våra värden? Vi väljer våra värden. Värden är alltså verket av vår viljefrihet. Viljefrihet är den essentiella faktorn, den fundamentala faktorn, detta är nämligen vad som förklarar det mesta av det som är utmärkande för den romantiska skolan. Därav hennes definition: ”Romanticism is a category of art based on the recognition of the principle that man possesses the faculty of volition.”

Så nu till ett svårare exempel. Vad är essensen av David Humes filosofi? Låt oss snabbt överblicka några av David Humes mest utmärkande ståndpunkter.

Ta hans analys av etiken: Vi kan inte se ett bör, vi kan bara se ett mord (som visserligen ger upphov till en känsla av moraliskt ogillande hos mig). Ta hans analys av jaget: Vi kan inte se ett jag, vi kan bara se känslor, tankar, bilder. Ta hans analys av lagen om orsak och verkan: Vi kan inte se kausalitet, ingen ”nödvändighet”, bara en händelse följd av en annan händelse. Ta hans analys av entiteter: Vi kan inte se några själsliga substanser, så de finns inte. Men vi kan inte se några materiella substanser heller, bara knyten av förnimmelser av hårdhet, färger, matthet, etc. Så entiteter finns inte, bara en massa knippen av förnimmelser. Och tittar vi noga ser vi dessutom att dessa förnimmelser hela tiden förändras. Ta hans analys av yttervärlden: Det är en värld som är oberoende av erfarenhet, men vi kan inte ha någon erfarenhet av något sådant, så därför har vi ingen anledning att tro att någon sådan finns.

Så vad är essensen här? Vad är den gemensamma nämnaren som förklarar alla dessa ställningstagandena? Är det skepticism? Nej. Det fanns många skeptiker före och efter honom. Dessutom är skepticism snarare en konsekvens här än en orsak. Är det hans empirism? Det finns ju i alla fall en koppling mellan hans skepticism och hans empirism. Och visst, essenser är kontextuella så om jag inte visste bättre skulle jag nog stanna här och jag skulle kunna motivera det. Men nu jag vet att det fanns många empirister före och efter honom och långt ifrån alla slutade upp som sådana totala skeptiker som Hume. Ta John Locke och George Berkeley.

Nej, såvitt jag vet är den avgörande faktorn att Hume formulerade en nominalistisk meningsteori som han sedan systematiskt använde för att utvärdera alla propositioner. Alla propositioner som inte låter reduceras tillbaka till förnimmelser är meningslösa, varför vi inte har någon rationell anledning att tro på dem. Detta, hans nominalistiska meningsteori, ligger bakom hans grundläggande metod och förklarar praktiskt taget alla hans utmärkande slutsatser. Detta är således den essentiella premissen i Humes filosofi.

Här ser vi också en annan fördel med essentiellt tänkande. Nu när jag vet vad som är det essentiella i Humes filosofi kan jag utvärdera hela hans system utan att jag behöver gå igenom punkt efter punkt. Egentligen räcker det med att jag korrekt utvärderar essensen av hans filosofi. Är den falsk, då kollapsar också resten.

Nu vet vi varför det är bra att tänka i termer av essenser och, förhoppningsvis, har ni även en hum om hur man rent praktiskt gör det. Men det är en konst och övning ger färdighet. Så den som vill öva kan börja med att försöka identifiera essensen av djurrättsrörelsen. Är det kärlek till djuren? Eller? För att lyckas behöver ni gott om information. Studera deras officiella målsättning, deras uttalanden och deras handlande. Ett tips är att studera citat av olika djurrättsaktivister.

Jag har tidigare skrivit om reduktion. Jag har förklarat vad det är och varför det är viktigt. Inte desto mindre kan en påminnelse vara på sin plats:

Reduktion är processen att identifiera vilka propositioner en slutsats förutsätter och vilka observationer propositionerna förutsätter. Reduktion är på sätt och vis också en form av integration. Att reducera är inte bara att identifiera vad vi måste veta. Att reducera handlar även om att identifiera i vilken ordning vi lär oss. Så att reducera är att koppla samman, att integrera, vår kunskap i den hierarkiska kedjan, dvs i dess rätta ordning, tillbaka till den varseblivbara verkligheten.

Idag tänkte jag prata om en metod för att göra det, nämligen genusmetoden. Tanken bakom genusmetoden är enkel. Den bygger på insikten att vi bildar alla våra begrepp i en kontext.

Ta begreppet ”stol”. Du kan inte bilda begreppet ”stol” om det inte vore för att du kunde se likheter och skillnader mellan stolar och andra saker som t ex bord, sängar och bokhyllor.

Vi bevarar vår begreppsliga kunskap enligt deras genus, det vill säga den vidare kategori som de tillhör. Det är därför, när du får frågan ”Ge mig exempel på olika djur?” som du utan problem kommer på hur många exempel som helst: katt, hund, fågel, fisk, etc.

Djur är den vidare kategorin här och det är under detta genus som du har bevarat all din begreppsliga kunskap om djur. Så genom att ta fram dessa exempel på djur upptäcker du också kontexten som gjorde det möjligt för dig att bilda begrepp som hund, katt, kanin, höna, etc.

Givet detta, hur kan vi då tillämpa genusmetoden för att reducera? Låt mig ta ett abstrakt begrepp som ”staten”. Vi börjar med en definition. ”Staten” är enligt en definition ur Webster-Mirriam: ”the organization, machinery, or agency through which a political unit exercises authority and performs functions and which is usually classified according to the distribution of power within it”.

Den vidare kategorin här, dvs begreppets genus, är organisation; staten är en särskild organisation. Bara genom att veta att det är en organisation vet jag vad det är för kontext som hjälper mig att bilda begreppet.

Vad finns det för typer av organisationer? Det finns företag, föreningar, äktenskap, kyrkor, partier, etc. Det finns också regeringar, parlament, myndigheter, poliser, domstolar, militär, etc. Vad finns det för likheter? Vad finns det för skillnader? Vad har de gemensamt?

Vad är t ex skillnaden mellan ett företag som McDonalds och en statlig myndighet som Skatteverket? ”Tja, McDonalds tvingar mig inte att handla där. Men jag är tvungen att betala skatt, vare jag vill eller inte. McDonalds utövar inte tvång, det gör däremot Skatteverket.” Vad är t ex gemensamt för institutioner som polisen och domstolarna? ”Tja, polisen jagar de som bryter mot lagen och domstolen dömer de som bryter mot lagen. Båda två är lagens förlängda arm.” Det är sådana fakta som ger upphov till begreppet ”stat”.

Genusmetoden hjälper oss att etablera den kontexten av fakta som ger upphov till begreppet, genom att etablera begreppets genus.

Nu är saken den att även principer bildas i en kontext av fakta. Så även när det kommer till principer kan vi använda oss av genusmetoden.

Låt oss ta principen ”Människan överlever genom att producera”. Vad är den vidare principen? Är det bara människor som har en särskild överlevnadsmetod? Nej. Alla levande varelser har en särskild överlevnadsmetod. Detta är också principens genus.

Vi behöver bara genom att tänka på den vidare kategorin påminna oss om alla andra djur vi känner till: fiskar, insekter, fåglar, hundar, etc. Sedan kan vi observera hur vi går tillväga för att överleva och jämför det med hur de går tillväga för att överlever.

Vi kommer att se likheter och skillnader. Exempel: Fåglar äter vad de hittar på marken eller jagar byten. Människor bygger vapen, fällor, kläder, föder upp djur, odlar upp jorden, hugger ned träd med yxor, slipar knivar, gör eld, grillar kött, röker fisken, etc.

Vad är gemensamt för hur människor gör? Vad är gemensamt för hur andra djur, som fåglar, gör? Vi producerar i huvudsak allt vi behöver för att överleva, medan djur, som fåglar, i huvudsak bara konsumerar allt som de behöver för att överleva.

Genom att etablera den vidare principen kan vi snabbt påminna oss om kontexten av fakta som gjorde det möjligt för oss att (induktivt) bilda principen ”Människan överlever genom att producera”. Det är genom att känna till genus som vi snabbare vet vad det är vi ska leta efter. Därmed kan vi snabba upp hela reduktionsprocessen. Detta är värdet av genusmetoden.

Jag har blivit lite försenad men idag vill jag ge två exempel till på hur man kan reducera. Sedan kommer jag att säga ett par ord om hur man vet att man är ”framme” när man försöker reducera.

Det första exemplet är från Ayn Rands essä ”The Objectivist Ethics”. Jag tänker citera den del där hon reducerar begreppet värde och därmed visar vilka fakta som ger upphov till begreppet:

“Value” is that which one acts to gain and/or keep. The concept “value” is not a primary; it presupposes an answer to the question: of value to whom and for what? It presupposes an entity capable of acting to achieve a goal in the face of an alternative. Where no alternative exists, no goals and no values are possible.

I quote from Galt’s speech: “There is only one fundamental alternative in the universe: existence or nonexistence—and it pertains to a single class of entities: to living organisms. The existence of inanimate matter is unconditional, the existence of life is not: it depends on a specific course of action. Matter is indestructible, it changes its forms, but it cannot cease to exist. It is only a living organism that faces a constant alternative: the issue of life or death. Life is a process of self-sustaining and self-generated action. If an organism fails in that action, it dies; its chemical elements remain, but its life goes out of existence. It is only the concept of ‘Life’ that makes the concept of ‘Value’ possible. It is only to a living entity that things can be good or evil.”

[…]

Only a living entity can have goals or can originate them. And it is only a living organism that has the capacity for self-generated, goal-directed action.

Ayn Rand bevisar inte att begreppet ”värde” vilar på begreppet ”liv” genom en deduktionsprocess. Hon bevisar det genom en reduktionsprocess.

Lägg märke till vad Rand gör när hon bevisar att begreppet värde vilar på begreppet liv. Och lägg märke till vad hon inte gör. Hon visar vilka fakta som ger upphov till begreppet. Hon indikerer därmed också hur hon induktivt validerade principen om att det är livet som gör alla värden möjliga.

Låt mig nu ge ett annat exempel på en reduktionsprocess ur OPAR. På sidorna 353-355 i OPAR validerar Leonard Peikoff principen om individens rättigheter genom en reduktionsprocess. Han identifierar att den vilar på att människans liv är standarden, att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel, att människor överlever genom att producera och att egoismens etik är riktig.

Denna reduktionsprocess går inte hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån, men han radar upp vad vi måste veta för att komma hit – och sedan förlitar han sig på att läsaren reducerar och integrerar vidare på egen hand.

Detta för oss till bra frågor: När vet jag att jag är ”framme”? Vad räknas? Hur långt tillbaka måste vi gå? Hur mycket måste vi reducera?

Du är framme när du är på den varseblivbara nivån – men detta betyder inte nödvändigtvis att man måste reducera precis alla begrepp som dessa observationer förutsätter. En del observationer förutsätter att vi redan har en massa begrepp. Men så länge du vet vilka dessa är och de inte är några flytande abstraktioner för dig, då ser jag ingen anledning att gå vidare.

Vi ska inte ignorera att vi är vuxna allmänbildade människor med en normal och fungerande vokabulär; vårt mål är inte att reducera oss till ordlösa bebisar. Syftet med att reducera våra begrepp är att validera våra begrepp och vår kunskap; att rekonstruera den genom att etablera dess logiska koppling till verkligheten.

Så bara för att vi inte har ägnat oss åt att reducera betyder det inte att det mesta vi vet består av flytande abstraktioner; verkligen inte. Vi kan och bör alltså utnyttja vad vi vet, vår etablerade vokabulär, när vi reducerar. Låt den snarare hjälpa dig genom att indikera vad som är rimligt att anta att vi kan veta. Det var därför som jag föreslog att man använder sig av en ordboksdefinition, för då får man en indikation på vad en vanlig människa vet. Således bör du bara satsa på de viktigaste begreppen och bara om du anser att deras koppling till verkligheten är dimmig.

Så om du reducerar A och upptäcker att du måste veta B för att komma hit och att du måste veta C för att komma till B, och C är helt glasklart för dig – hela vägen tillbaka till den varseblivbara verkligheten – då finns det naturligtvis ingen anledning att reducera vidare. Det är bara ett slöseri med tid.

Eftersom detta är en ganska abstrakt poäng, vill jag ta ett mycket enkelt exempel för att visa vad jag menar.

Låt oss anta att du genomför en reduktion som för dig till begreppet ”mat”. ”Mat” är ett enkelt exempel på vad som är en del av en vanlig människas normala och fungerande vokabulär. Men ”mat” är en abstraktion som förutsätter att du redan känner till sådana saker som revben, malet kött, kyckling, fisk, paprika, gurka, macka, smör, mjölk, pasta, potatis, ris, etc. ”Mat” är alltså en abstraktion från abstraktioner. Det är alltså inte ett begrepp som vi hade kunnat direkt från varseblivning; det förutsätter, som sagt, att vi redan känner till en del saker som vi kan äta.

Nu är frågan: Eftersom mat inte är ett första nivåns begrepp, är det då meningsfullt att reducera vidare? Och mitt svar är: Nej, eftersom det knappast är inte en flytande abstraktion för dig. Du vet vad mat är. Och du har inga som helst svårigheter med att identifiera vad mat förutsätter; du ger bara några exempel på några maträtter och sedan är du färdig.

Det är helt upp till dig själv att avgöra om du har kommit till en punkt som faktiskt är väl integrerad med den varseblivbara verkligheten eller inte. Du vet hur du känner inför begrepp som ”mat”, du känner knappast någon tvekan eller osäkerhet. Så om du känner tvekan och osäkerhet kring ett begrepp och dess koppling till den varseblivbara verkligheten, då är det kanske värt att reducera (och integrera) vidare trots allt.

Jag hoppas att detta var av någon användning.

Tidigare har jag talat om värdet av att integrera. Jag uppmanade även mina läsare att integrera olika principer. Jag gjorde detta dels för att jag trodde att det skulle vara kul och dels för att jag trodde att det kunde vara lärorikt. Jag tror att många tyckte det var kul och lärorikt. Därför tänker jag nu prova på en annan sak: reduktion.

KUNSKAPENS HIERARKI
Låt mig börja med att etablera kontexten. Vår kunskap har en hierarki. Den har en viss (logisk) ordning. Vi lär oss vissa saker före andra och utan dessa skulle vi inte kunna gå vidare och lära oss resten. Exempel: vi måste först lära oss att uttala varje enskild bokstav innan vi kan lära oss att läsa. Exempel: vi måste lära oss aritmetik innan vi är redo för algebra. Exempel: vi måste lära oss historia i en kronologisk ordning.

Ni kan genom att observera er egen personliga historia säkert komma på hur många exempel som helst på hur er egen kunskap har kommit i en viss ordning och hur varje sådant steg i ert lärande var nödvändigt för att ni skulle kunna komma vidare.

Vi lär oss också begrepp i en viss (logisk) ordning. Ayn Rand skrev:

Concepts have a hierarchical structure, i.e., … the higher, more complex abstractions are derived from the simpler, basic ones (starting with the concepts of perceptually given concretes). (Introduction to Objectivist Epistemology, s 41.)

Låt oss illustrera detta med ett par exempel. Ta begreppet ”föräldralös”. Du hade inte kunnat bilda detta begrepp om du inte först hade bildat begrepp som ”mamma”, ”pappa”, ”barn” och ”förälder”. Eller ta begreppet ”möbel”. Du hade inte kunnat bilda begreppet ”möbel” om du inte först hade bildat begrepp som ”bord”, ”säng”, ”stol”, etc (och sedan satt dessa i kontrast till en massa andra saker som ”bil”, ”cykel”, ”båt”, ”flygplan”, etc vilket i sin tur gör det möjligt för dig att bilda begreppet ”fordon”). Dessa exempel är enkla. Det är betydligt svårare att ta reda på vad begrepp som ”rättigheter”, ”kapitalism”, ”rättvisa” eller ”objektivitet” vilar på. Du kan och bör dock göra det, genom en reduktionsprocess.

Att reducera handlar om att ta sig igenom kunskapens hierarki, att gå igenom hela den begreppsliga kedjan, hela vägen tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Ty det är ju där vi alla börjar: genom att observera verkligheten.

Ett begrepp som inte går att reducera tillbaka till verkligheten saknar grund i verkligheten. Ett exempel på ett ogiltigt begrepp är begreppet ”Gud”. (Av samma anledning kan och bör man förresten reducera propositioner. En proposition som inte går att reducera tillbaka till verkligheten är falsk. Ett exempel på en falsk proposition är att ”Gud skapade människan för 6000 år sedan”.)

Varför måste vi då bry oss om att reducera? Eller annorlunda uttryckt: Vilka fakta ger upphov till vårt behov av att reducera? Det faktum att vi lär oss väldigt mycket från andra människor. Det är många begrepp vi inte bildar på egen hand, utan vi plockar upp dem från andra. De flesta sådana begrepp är ganska abstrakta som ”rättvisa” eller ”kapitalism” eller ”kalori” eller ”atom”. Du kan varken direkt se ”rättvisa”, ”kapitalism”, ”kalorier” eller ”atomer”. Dessa begrepp vilar således på en mer eller mindre lång begreppslig kedja som kopplar dem till den varseblivbara verkligheten.

Om vi inte validerar dessa begrepp genom en reduktionsprocess, då riskerar vi att sluta med vad Ayn Rand kallade för ”flytande abstraktioner”, dvs begrepp som vi inte har kopplat till verkligheten. Om man inte vet vilka fakta som ett begrepp vilar på, då vet man varken om begreppet är giltigt eller vad det faktiskt betyder.

Ett tecken på att man dras med ”flytande abstraktioner” är att man har svårt för att komma på exempel på vad det är man pratar om. Man har med andra ord svårt för att konkretisera sina idéer. Således skrev Ayn Rand:

To know the exact meaning of the concepts one is using, one must know their correct definitions, one must be able to retrace the specific (logical, not chronological) steps by which they were formed, and one must be able to demonstrate their connection to their base in perceptual reality. (ITOE, s 67.)

VÄRDET AV REDUKTION
Värdet av att reducera ligger delvis i att man kan skydda sig från andras missbruk av begrepp. Ett exempel på ett sådant missbruk är att stjäla begrepp. Att begå en begreppsstöld är att använda sig av ett begrepp samtidigt som man ignorerar eller förnekar de fakta som ger upphov till begreppet. Ett exempel är att tala om ”föräldralösa” och samtidigt glömma bort eller förneka att det finns sådana saker som ”föräldrar” eller ”barn”.

Nu pågår detta missbruk så gott som aldrig på denna nivå. Det är vanligare att människor, speciellt filosofiprofessorer, gör sig skyldiga till en begreppsstöld när den begreppsliga kedjan tillbaka till den varseblivbara verkligheten är betydligt längre. Det är således vanligare när det kommer till ganska abstrakta begrepp såsom ”rättvisa” och ”rättigheter” eller propositioner som ”livet är det yttersta värdet”.

Ett exempel är de som talar om djurens rättigheter. De som talar om djurens rättigheter stjäl begreppet ”rättigheter” eftersom de använder det utan att tänka på de fakta som ger upphov till det. T ex det faktum att moralbegrepp inte är tillämpbara på djur eftersom de saknar viljefrihet såväl som förmågan att tänka begreppsligt. (Se Andrew Bernsteins essä ”Animal ‘Rights’ vs. Human Rights”.)

Ett större värde av att reducera ligger i att man kan själv se att ens begrepp och idéer faktiskt är baserade på verkligheten. När vi objektivister säger att Ayn Rands filosofi är baserad på verkligheten då är det inte bara slogan som vi slänger oss med. Vi menar det; det ska tas bokstavligen.

Med några få undantag är hela objektivismen, liksom all annan sann filosofi och vetenskap, baserad på induktion.

Att reducera är motsatsen till att inducera. Att inducera är att generalisera från de varseblivbara konkreterna. Att reducera är att, steg för steg, gå från generaliseringarna ned till de varseblivbara konkreterna.

Genom att reducera identifierar du den logiska hierarkin på din kunskap. Du identifierar med andra ord vad du måste veta, vilka observationer du måste göra, för att inducera objektivismen (och alla andra sanna principer).

Gör du din reduktion rätt, då kommer du att få inte två, tre exempel, utan hundratals eller tusentals eller miljontals. Du kommer med andra ord att få ett flöde av de konkreter som ger upphov till dina begrepp eller som också summeras i form av en princip. På så sätt kan du också rekonstruera din förståelse av objektivismen genom induktion. (Denna aspekt är något som jag lär kommer att återkomma till senare.)

METOD
Så att reducera är, som vi kan se, otroligt viktigt och värdefullt. Men hur går vi tillväga för att reducera? Metoden som jag kommer att redogöra för här är huvudsakligen densamma som Leonard Peikoff går igenom i Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand. (Den som vill veta mer om reduktion bör läsa sidorna 129-141 i OPAR.)

Jag tänker börja med att reducera ett begrepp. Begreppet jag vill reducera är medvetet på vad jag skulle betrakta som en medelhög abstraktionsnivå. Samtidigt är det ett mycket vardagligt begrepp. Begreppet jag har valt är ”tid”.

Det första steget är att skaffa sig en definition. Då jag saknar tillgång till en svensk ordbok använder jag mig av en engelsk ordbok. Merriam-Webster definierar ”time” som ”the measured or measurable period during which an action, process, or condition exists or continues”.

Nästa steg är att fråga sig: Vilka fakta ger upphov till detta begrepp? Vad måste jag veta för att komma hit? Begreppet ”tid” vilar bland annat på begreppet ”period” och förutsätter att vi vet hur vi mäter dessa perioder. Så jag slog upp ”period”: ”the completion of a cycle, a series of events, or a single action”; ”a portion of time determined by some recurring phenomenon”; ”the interval of time required for a cyclic motion or phenomenon to complete a cycle and begin to repeat itself”.

En ”period” är alltså en cykel av rörelser eller händelser. En cykel är en serie av rörelser som upprepas regelbundet, ofta i en viss ordning. Kan vi nu direkt observera några sådana cykliska rörelser eller händelser? Ja. Solen går upp och ned, månens rörelser, årstiderna, etc. (Vi kan även, beroende på vilken tid vi lever i, observera människotillverkade cykliska rörelser i form av våra olika klockor: vattenur, sandur, solur, atomur, etc.) Dessa och andra sådana måste vi alltså känna till.

Vi vet också, med hänvisning till definitionerna ovan, att vi mäter en period genom att relatera olika rörelser till en cyklisk rörelse. Och studerar du hur vi faktiskt använder våra klockor eller naturens cykliska rörelser då kommer du att se att detta är precis vad vi gör när vi mäter tiden.

Tid är nämligen inget annat än ett mått på rörelser; tid mäter hur många rörelser det går på en bestämd cyklisk rörelse. Den måste vara cyklisk om den ska kunna tjäna som måttstock. (Jag använder medvetet begreppet ”rörelse” i ordets vidaste mening.) Exempel: Hur många timmar tar det att köra till Stockholm? Hur många dagar tar det att cykla jorden runt? Hur långt kan jag springa på 10 sekunder? Hur många minuter tar det för mig att värma upp min mat? Hur många månader tar det innan bebisen föds? Hur många år tar det innan objektivismen har tagit över Amerika?

Vi vet nu att för att bilda begreppet ”tid” måste vi känna till att det finns rörelser, händelser och handlingar, varav en del är cykliska. Kan vi varsebli rörelser, händelser och handlingar? Ja. Således har vi nu nått den varseblivbara verkligheten; vi har reducerat tillbaka begreppet ”tid” till de fakta som ger upphov till det.

(Lägg märke till att vi inte har tagit reda på vilka fakta som ger upphov till vårt behov av att mäta tiden. Det är en annan fråga. Vi har inte heller identifierat vilka fakta som motiverar oss att välja vissa (cykliska) rörelser som en måttstock. Men om du vill göra det för fullständighetens skull, då tror jag inte att du kommer ha några svårigheter med det. Att mäta kräver att måttstocken är stabil; en meterstock som hela tiden ändrar längd kan du inte mäta längd med och klockor som hela tiden går fel kan du inte mäta tiden med.)

Metoden är alltså följande: 1. Ta en ordboksdefinition. 2. Fråga er själva: Vad måste jag veta för att komma hit? Kom ihåg att du vill ha svar på följande: Vilka fakta i verkligheten ger upphov till det här begreppet? Så fortsätt tills du kommer till den varseblivbara nivån. Då är du framme.

PROVA SJÄLV
Precis som Peikoff vill jag understryka att det är svårt att reducera. Ibland kan det ta några timmar och ibland kan det ta dagar. Men nästan hur lång tid det än tar är det alltid värt det i slutändan; det är faktiskt väldigt givande.

Jag valde ”tid” eftersom jag ville börja med något som var lite lagom. Men eftersom det är svårt rekommenderar jag att man börjar med de viktigaste, de mest grundläggande begreppen eller principerna. Jag menar alltså grundläggande begrepp som ”gott”, ”rättvisa” och ”sanning” eller grundläggande principer som att ”förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel” eller ”ärlighet är bra”. Ta en sak i taget och låt det ta tid.

Så nu när vi vet vad reduktion är och varför det är bra, vill jag ge för de av er som är intresserade en uppgift till nästa vecka. Försök reducera begreppet ”inflation”.

Nästa vecka ska jag visa dels hur jag reducerade begreppet och sedan tänker jag försöker ge ett par exempel till.

Har ni frågor tar jag emot dem i kommentarerna. Men om ni vill skicka in bidrag, då tar jag denna gång helst emot dem via e-mail: carl.svanberg@gmail.com

Lycka till!

Ur How to Win Every Argument: The Use and Abuse of Logic av Madsen Pirie:

Sentimens is a clever fallacy. Its idiotic claim, that emotion is a better guide, is most alluring to an intelligent audience. Intelligent people are often afraid of being thought rather cold because they use reason so much. They do not want to appear to be emotionally deficient, and are easy prey to a speaker who assures them that they are just as sensitive, loving and compassionate as the next person, who is also a bit of a bore. This permits them the delusion that they are welcome into the common fold, instead of remaining aloof from it. They happily abandon reason as the price of their admission ticket to the human race. (s 58.)

Att Madsen Pirie använder sig av detta exempel är faktiskt symptomatiskt för vår kultur. Det är faktiskt inget annat än ytterligare ett tragiskt exempel på altruismens inflytande. För att se detta kan vi undersöka citatet i termer av essenser.

I dagens kultur tror de flesta att moralens sfär är känslornas sfär, inte förnuftets. (Denna idé kommer framför allt ifrån David Hume.) I dagens kultur tror de flesta att moralens essens är att offra sig för andra, altruism.

Observera att förnuftet förknippas med ”kyla” medan hjärtat förknippas med ”värme”. Omoraliska människor utmärker sig som kalla och kalkylerande – de tänker med hjärnan. Moraliska människor utmärker sig däremot som varma och känslomässiga – de känner med hjärtat.

Kulturen sätter upp en falsk dikotomi mellan förnuft och känsla – mellan förnuft och den konventionella, altruistiska moralen. Därmed skapas en förväntan att de intelligenta, de tänkande och förnuftiga måste ge efter för kulturens moraliska krav på att de ska offra sig. Kulturen kräver av dem att de ska överge sitt förnuft, skämmas för sin intelligens, sitt tänkande, sin rationalitet.

(Eftersom många tänkare dessutom känner sig ensamma, eftersom så få delar deras intressen, känner många också att de måste ursäkta sin intelligens för att få vänner. Och som Ayn Rand har observerat i sin essä ”Altruism as Appeasement”, ser altruismen till att ge dem massor med rationaliseringar för att överge sitt eget omdöme för popularitetens skull.)

Den vanliga utvägen många intelligenta, tänkande människor tar är således att de börjar ge efter för allt och alla; de börjar be om ursäkt för sin intelligens. Som en logisk följd av detta, börjar de överge sina övertygelser och värden. Vad händer då med dem intelligentas känslor? Med deras aptit på livet? Deras passion?

Till skillnad från vad modern filosofi säger råder det ingen (nödvändig) konflikt eller motsättning mellan förnuftet, känslor och våra värden. Förnuftet är den fria viljans själsförmögenhet. Vi väljer alla våra värden med förnuftet. Förnuftet är orsaken till våra värden och därmed våra känslor. Våra känslor, inklusive vår passion för livet, kommer av våra valda värden.

Så när man kräver av människor, vare sig man pratar om genier eller inte, att offra sitt förnuft för att bli en i ”gänget”, den ”medkännande mänskligheten”, då kräver man, i förlängningen, faktiskt att de offrar sin passion för livet. Inför detta tar altruismen ingen hänsyn; altruisterna har ingen empati.

(Tänk på att väldigt många i vår kultur delar uppfattningen att man inte ska göra sin plikt bara för att man vill det. Man ska göra sin plikt för att det är ens plikt – även om man inte har någon lust, även om det tar emot, även om det gör ont. Den filosof som ligger bakom denna perversion, Immanuel Kant, hade, tro det eller ej, fräckheten att påstå att denna moraliska plikt kommer från det ”rena” förnuftet: ett förnuft utan någon koppling till våra känslor, böjelser eller begär. Det vill säga ett förnuft utan någon koppling till våra självvalda värden. Var våra intelligenta tänkare än vänder sig för filosofisk vägledning, dvs David Hume eller Immanuel Kant eller någon av deras moderna arvtagare, finns det en sadist som rationaliserar deras lidande. Det finns bara ett undantag: Ayn Rand.)

Kom ihåg att det är de mest intelligenta, de förnuftigaste tänkarna, som ligger bakom alla mänskliga framsteg, som har gjort vår moderna vetenskapliga, industriella och teknologiska civilisation möjlig och som därför har skapat vår höga levnadsstandard. (Se Atlas Shrugged och Capitalism: A Treatise on Economics.) Således är en av de största orättvisorna att altruismen kräver att dessa människor ska bli passionslösa slavar för resten av mänskligheten. Likgiltiga slavar som ska fortsätta att offra sig och ge efter, även när deras likgiltighet övergår till smärta och lidande – som straff för deras intelligens, deras tänkande, deras förnuft.