Filosoferna David Bourget och David Chalmers har utfört en opinionsundersökning bland tusentals filosofer världen över. Syftet är förstås att ta reda på vad filosofer tycker i en lång rad filosofiska frågor. Detta är naturligtvis intressant för det ger oss en uppfattning om hur rationella eller irrationella mainstreamfilosofer är. Resultatet har nu publicerats på Philpapers.org.

Hur är det med yttervärlden? 71% räknar sig som icke-skeptiska realister när det kommer till yttervärldens existens. Det kan ju vara betryggande att veta att de flesta filosofer i alla fall inte tvivlar på att yttervärlden existerar. Fri vilja då? 51% är kompatibilister vilket betyder att de förnekar riktig fri vilja. De menar bara att du är ”fri” så länge ingen människa stoppar dig, även om dina och andra människors handlingar i själva verket är determinerade av krafter bortom vår kontroll. 15% förnekar fri vilja helt och hållet.

Lever vi i ett kausalt ordnat universum? 32% räknar sig som humeaner när det kommer till naturlagarna, dvs skeptiker som anser att det inte finns några rationella skäl att tro på t ex kausalitet. 45% räknar sig som icke-humeaner, men vad exakt det innebär vet inte jag. Medvetandet då? 54% är fysikalister, dvs materialister, som menar att medvetandet är en ”fysisk sak”, nämligen hjärnan. Vilket betyder att medvetandet, som vi förstår det, finns inte.

Hur är det med epistemologiska frågor då? 66% tror på a priori-kunskap, dvs kunskap före erfarenhet. Begreppen? 31% lutar mot platonism, dvs tror att begrepp refererar till abstraktioner i en annan dimension, och 45% lutar mot nominalism, dvs tror att begrepp är (subjektiva) sociala konventioner.

58% tror på den analytisk-syntetiska dikotomin. Vilket betyder, bara för att ta ett exempel, att en majoritet anser att om du kan föreställa dig att jag kan flyga genom att flaxa med mina armar, då är det också ”logiskt möjligt”. (Vilket i förlängningen betyder att man skiljer logiken från verkligheten.)

Kan vi observera yttervärlden? Nja. 26% är representationalister, vilket betyder att de tror inte att vi kan se världen som den ”egentligen” är, utan bara en indirekt ”representation”. Vad tycker filosoferna om sanningen? 45% säger sig vara anhängare av korrespondensteorin om sanning. Lyckligtvis lutar ändå 66% mot vetenskaplig realism, vilket betyder att de tror att vetenskapliga teorier har med verkligheten att göra. Eller ja, verkligheten såsom ”representerad” för oss i alla fall.

Låt oss gå över till moralfilosofi. 52% är moraliska realister och 30% är moraliska anti-realister. Moralisk realism innebär att man anser att moralen har någon sorts grund i verkligheten. (Olyckligtvis är de flesta moraliska realister, till min kännedom, intrinsikalister.) Hur är det med moraliska omdömen? Endast 20% räknar sig som non-kognitivister. Dvs endast 20% anser att moraliska omdömen är uttryck för subjektiva känslor. 58% räknar sig som kogntivister, vilket betyder att de anser att de kan vara sanna eller falska.

Att döma från dessa svar är mainstreamfilosoferna rationellare i en del frågor och irrationellare i en del frågor. När de väl har hjärtat på rätt ställe, då verkar de ha bestämt sig för att de tvunget måste ha det på fel sida i en annan fråga. Min kvalificerade gissning är att detta har att göra med att de flesta filosofer idag är så specialiserade att de inte har tänkt igenom alla sina positioner eller försökt integrera dem med varandra. Att bygga filosofiska system är inget som förekommer bland mainstreamfilosofer. Dessutom får man inte glömma bort att en del kategorier så vaga att även när det verkar som att de har hjärtat på rätt ställe kan man aldrig vara helt säker.

Den dominerande analytiska skolan är, trots allt detta, i ett mycket bättre tillstånd än vad den var i för bara några decennier sedan. 1966 kunde man läsa följande i Time

Philosophy dead? It often seems so. In a world of war and change, of principles armed with bombs and technology searching for principles, the alarming thing is not what philosophers say but what they fail to say. When reason is overturned, blind passions are rampant, and urgent questions mount, men turn for guidance to scientists, psychiatrists, sociologists, ideologues, politicians, historians, journalists—almost anyone except their traditional guide, the philosopher. Ironically, the once remote theologians are in closer touch with humanity’s immediate and intense concerns than most philosophers, who today tend to be relatively obscure academic technicians. No living U.S. philosopher has the significance to the world at large that John Dewey or George Santayana had a generation or two ago. Many feel that philosophy has played out its role in the history of human culture; the ”queen of sciences” has been dethroned.

Once all sciences were part of philosophy’s domain, but gradually, from physics to psychology, they seceded and established themselves as independent disciplines. Above all, for some time now, philosophy itself has been engaged in a vast revolt against its own past and against its traditional function. This intellectual purge may well have been necessary, but as a result contemporary philosophy looks inward at its own problems rather than outward at men, and philosophizes about philosophy, not about life. A great many of his colleagues in the U.S. today would agree with Donald Kalish, chairman of the philosophy department at U.C.L.A., who says: ”There is no system of philosophy to spin out. There are no ethical truths, there are just clarifications of particular ethical problems. Take advantage of these clarifications and work out your own existence. You are mistaken to think that anyone ever had the answers. There are no answers. Be brave and face up to it.”

I slutet av 1960-talet visste alltså inte filosoferna vad de skulle göra om dagarna. Analytikerna hade mer eller mindre tillintetgjort ämnet. Idag pratar åtminstone filosofer om verkligheten, medvetandet, kunskap, och moral, ämnen som tidigare var bannlysta eftersom de räknades som ”metafysiska” eller som ”nonsens”. De har, för att uttrycka det milt, en lång bit kvar att gå. Men lite framsteg är ändå alltid något.