Filosofi är den mest fundamentala vetenskapen. Det är vetenskapen som möjliggör och integrerar alla andra vetenskaper. Filosofin svarar nämligen på tre lika fundamentala som oundvikliga frågor: Vad är verkligheten? Hur vet vi det? Vad bör vi göra? Eftersom filosofi förenar och täcker in alla essentiella aspekter av verkligheten och människan relation till verkligheten får man också en bättre förståelse för världen om man känner till och förstår idéerna som verkar i kulturen. Därför är det lärorikt att ägna sig åt filosofiskt detektivarbete.

Men det finns ett problem. Problemet är att människor sällan eller aldrig talar öppet om deras filosofi. De vet inte att de alla har en (implicit) filosofi. De kanske till och med förnekar att de har en filosofi. Så det är för det mesta ganska hopplöst att förlita sig på människors explicita uttalanden. Så som en filosofisk detektiv måste du finna de dolda premisserna genom att ”läsa mellan raderna”.

Låt mig illustrera vad jag menar med ett mycket enkelt exempel. Du har säkert hört någon säga: ”Homosexualitet är fel eftersom det är onaturligt”. Detta är en inställning till homosexualitet som är väldigt vanlig. Men bakom denna formulering döljer sig i själva verket en hel filosofisk världsbild här.

Vad är den dolda premissen? Det är att det onaturliga är det omoraliska. Vad detta betyder är att det ordning i naturen som man inte får ändra eller göra uppror mot. Detta är i essentiella termer en religiös världsbild: Gud, världens skapare, har ett syfte med allting. Det finns således en naturlig ordning. Att strida mot denna ordning är att strida mot Guds vilja. Och det är ju fel. Gud har helt enkelt bestämt att det ska vara man och kvinna – och inget annat. Det är det ”naturliga” och ”riktiga”. Allt annat är ”onaturligt” och fel.

Om ni tänker efter kan ni säkert komma på många andra exempel på samma mentalitet. Ta dem som säger att det är ”fel att leka Gud”, dem som motsätter sig stamcellsforskning, kloning och abort. Ta dem som motsätter sig genmanipulering av djur och grödor. Ta dem som motsätter sig användningen av ”kemiska tillsatser” i maten (och som inte förstår att allting består av kemikalier och att hela processen att laga mat är att blanda olika kemikalier med varandra). Som ni kan se är denna mentalitet mycket vanligare än vad man först kanske tror. Det är ingen isolerad företeelse.

Se hur snabbt vi gick från ”konventionell visdom”, i form av ett uttalande som man hör då och då, till en hel (implicit) filosofisk världsbild. En världsbild som vi dessutom finner många andra exempel. (Det är klart att någon som säger detta, så kan det visa sig att han inte hade någon tanke bakom det. Han godkänner inte alls en religiös världsbild. Han bara slängde sig med en slogan han hade hört och som han inte hade valt att ifrågasätta av intellektuell passivitet. Men det förändrar inte att slutsatsen bara följer givet vissa premisser.)

Låt mig ta ett annat exempel. I många debatter, inte minst debatten om klimatförändringarna, får man höra: ”Det råder ett konsensus…”. Detta är tänkt som ett argument mot minoriteten som ifrågasätter ”konsensus”. Men vad krävs för att denna vädjan till ”konsensus” ska fungera? Den dolda premissen här är att vad som är sant eller falskt och rätt eller fel bestäms av gruppen. Detta är i essentiella termer ett uttryck för social subjektivism. Mer specifikt är det ett uttryck för Immanuel Kants filosofi. Kant argumenterade nämligen för att det kollektiva är det objektiva.

Naturligtvis kan vi komma på många exempel på denna mentalitet. Många anser att vädjan till majoriteten i opinionsundersökningar, eller ”folkets vilja”, eller ”allmänhetens känslor”, utgör ett hållbart argument eller bevis. Att demokrati, dvs majoritetens diktatur, är ett ideal för många med detta synsätt är knappast en slump. Samma mentalitet är även orsaken till att så många ser upp världsopinionen eller FN i utrikespolitiska frågor. Vad världen i stort tycker är det viktiga, det riktiga, det sanna.

Denna implicita syn på ”objektivitet” är så vanlig att många anser att så länge vi inte kan enas om en ”gemensam sanning”, då måste det vara någonting som är i vägen och förvränger sanningen för oss. Oftast är det våra idéer och värden som står i vägen för verkligheten. Så att ha en filosofi eller ideologi gör dig automatiskt partisk och subjektiv. En person som ställer sig i ”mitten”, som inte tar ställning, som är helt neutral, är utan filosofi eller ideologi, är ”objektiv”.

(Det händer även att folk avfärdas som oförmögna att se den ”objektiva” dvs kollektiva sanningen därför att de är vita, heterosexuella män från medelklassen. Postmodernister är egentligen inget annat än kantianer som blev desillusionerade när de upptäckte att det finns inga gemensamma åskådningsformer eller tankekategorier som kan generera en kollektiv sanning. Istället finns det många olika ideologier, klasser, raser och kön som bestämmer hur vi ser på världen. Att ha en identitet (kön, klass, ras, ideologi, etc) gör dig, enligt detta synsätt, nödvändigtvis subjektiv.)

Det finns mycket mer man kan säga om detta. Observera återigen hur snabbt vi gick från en relativt okontroversiell slogan till den dolda premiss som ligger bakom den och hur vi sedan kunde spåra denna premiss hela vägen tillbaka till Kant. Och återigen kunde vi hitta många exempel på samma mentalitet vilket hjälper till att öka vår förståelse för världen vi lever i. ”En olycka kommer sällan ensam”.

En förutsättning för att bli en bra filosofisk detektiv är att du lär dig konsten att ”läsa mellan raderna”. Så håll ögonen öppna för formuleringar som, i ljuset av allt du vet, är avslöjande eller utmärkande. När du fastnar för en sådan formulering då är det dags att ställa frågan: Vad är den dolda premissen här? Vilken sorts premisser krävs för att detta sätt att resonera ska följa? Vilka filosofiska idéer kan jag komma på som svarar på detta sätt att resonera?

En annan förutsättning för att bli en bra filosofisk detektiv är förstås att du kan en hel del om filosofins historia. Så att studera filosofins historia är en bra början. Men stanna inte där. All kunskap hänger nämligen ihop. Så studera även andra ämnen som t ex historia, ekonomi, psykologi och idéhistoria.

Ytterligare en förutsättning för att bli en bra filosofisk detektiv är att du lär dig att tänka filosofiskt. Vilket betyder att du lär dig att tänka i termer av essenser, inte i termer av detaljer. Var inte konkretbunden. Om du till exempel förväntar dig ett explicit citat då kan du leta länge och, ofta, förgäves. Kom ihåg att de flesta inte tar filosofi på allvar, att de flesta inte tänker på filosofi i explicita termer, att deras filosofiska premisser därför är och ofta förblir implicita. Så bara för att någon inte ”kommer ut” som en platonist så följer det inte att de är fria från Platons inflytande.

Eftersom syftet med att finna den filosofiska premissen bakom dagens löpsedlar är att få en bättre förståelse för världen är det också viktigt att integrera. Så fråga dig själv: Vad får detta mig att tänka på? Vad kan jag koppla till denna idé? Hur många exempel på samma idé, från olika sammanhang, kan jag komma på?

Efter ett tag kommer du att se att det verkligen finns en koppling mellan olika idéer och människans historia i allmänhet; icke-objektiv konst och kvantfysik; behavioristernas syn på sex och marxisternas syn på ekonomi; osäkerheten för affärsmän under Obamaadministrationen och livet i diktaturer i allmänhet; Earth day och massakern vid Jokela skolan i Finland; välfärdsstaten och Irakkriget; Piratpartiet och kommunistpartiet.

När du ser dessa kopplingar, då ser du inte bara hur all kunskap faktiskt hänger ihop, du ser även hur filosofin hjälper dig att integrera allt annat du vet. Du förstår världen bättre. Du ser värdet av filosofiskt detektivarbete.

För ett tag sedan upptäckte jag vad jag ser som ytterligare bevis för Leonard Peikoffs DIM hypotes. Men för att förstå varför jag ser detta som bevis måste jag först säga ett par ord om DIM hypotesen.

Filosofin är den fundamentala faktorn som driver människans historia. Så givet att vi kan identifiera vilka idéer som styr i en kultur kan vi också avgöra var kulturen är på väg. Det finns många trikotomier inom filosofin. Vi har för att nämna några: subjektivism, intrinsikalism och objektivism; empirism, rationalism och objektivism; skepticism, mysticism och objektivism.

DIM står för en ny trikotomi. Den handlar om vad vi gör med konkreterna i världen. Det handlar om tre grundläggande inställningar till integration: disintegration, integration och misintegration. Med konkreter menar vi allt ifrån sakerna där ute, ingredienserna i en maträtt, orden i en mening, olika ämnen i skolan, händelserna i en roman eller principer i ett system.

Antingen är man för integration eller också är man emot det. Om man är för integration då gör man antingen det rätt, I, eller också gör man det fel, M. Det finns grader av disintegration och misintegration. M1 är de som integrerar och som får med många sanningar men basen är inte baserad på verkligheten. M2 integrerar flitigt men har i essentiella termer lämnat verkligheten helt och hållet. D1 avstår från att integrera. De håller många sanningar och osanningar eftersom de inte försöker se hur deras idéer hänger ihop. De kan tolerera generaliseringar på en låg nivå, t ex ”vatten kokar vid 100 grader”. D2 nöjer sig inte med att avstå från att integrera. De är fientliga till integration. De säger att det är fel eller omöjligt eller både och. De försöker systematiskt skilja konkreterna åt.

Vad faller in under M1? Filosofer som Descartes. De försöker deducera fram verkligheten från ”axiomer”. Ekonomer som Mises som försöker deducera fram ekonomiska lagar från ”axiomer”. Konservativa som försöker deducera fram kapitalismen från gudomliga naturlagar.

M2? filosofer som Platon, Augustinus, Hegel. De gör samma sak men till skillnad från sådana som Descartes håller de inte den härledda världen som mindre verklig; den ”riktiga” världen är en annan dimension. Individerna betraktas också ofta som overkliga. Här finner vi religiösa fundamentalister och sekulära marxister.

D1? Filosofer som Auguste Comte och John Stuart Mill. Här finner vi många konkretbundna såväl som en och annan pragmatiker. Ett klassiskt exempel är ekonomer som inte tror att ekonomi har något med moral att göra.

D2? Filosofer som David Hume och Immanuel Kant. Hume säger att det inte finns någon rationell anledning att tro på ingen yttervärld, inga entiteter, ingen kausalitet, inget jag – bara en ström av förnimmelser. I ett sådant universum är det omöjligt att integrera. Kant säger att våra åskådningsformer och kategorier ”syntetiserar”, dvs integrerar. Men ”syntiseringen” ger upphov till en förvrängning av verkligheten: fenomenvärlden – ”världen som den framträder för oss” – i motsats till noumenalvärlden – världen som den ”egentligen” är. Kant säger med andra ord att integrering är processen som skiljer förnuftet från verkligheten. Kant är därför mycket värre än Hume. Så under D2 finner vi nihilister, miljöaktivister, egalitarärer, icke-objektiva konstnärer, anarkister.

I? Filosofer som Aristoteles och Ayn Rand. Aristoteles och Ayn Rand säger att det finns en värld av kausalt lagbundna entiteter. Detta är den metafysiska förutsättningen för all integration. De säger också att våra idéer var baserade på observationer av verkligheten och de förespråkade logik som metoden för att koppla ihop våra idéer med verkligheten och med varandra. Detta är den epistemologiska förutsättningen för all integration. Ayn Rand producerade det mest välintegrerade filosofiska system som någonsin har formulerats. Läs Leonard Peikoffs Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand för att se vad jag menar.

Peikoffs hypotes är att det finns ett direkt samband mellan din syn på integration och din syn på idéer. Därmed kan man lättare se vilken sorts idéer som kommer spridas i kulturen. DIM utgör ett nytt instrument för att göra kulturella prognoser. Tidigare kunde veta att om kulturen domineras av subjektivism då kommer det att ha vissa uttryck. Nu kan vi med hjälp av DIM konstatera om det är subjektivism eller intrinsikalism som kommer att ta över eller inte. Vi kan även finna uttryck för den dominerande mentaliteten till integration överallt: konst, utbildning, vetenskap, politik, etc. Värdet av detta är uppenbart om man vill bättre förstå världen vi lever i, var vi är på väg och vilken fiende vi ska lägga krutet på för att ha störst chans att vinna den filosofiska striden för en bättre kultur i det långa loppet.

Människor har ett behov av integration. Vilket inte är så svårt att se eftersom människor behöver kunskap och kunskap kräver integration: Varseblivning är integration av förnimmelser. Begrepp är integration av varseblivningar. Induktion är en integration av konkreter till en princip. Deduktion är en integration av premisser till en slutsats. Logik är konsten att identifiera och integrera motsägelsefritt.

Detta förklarar varför vissa idéer som bättre svarar på människors behov av integration också kommer att vinna i längden. Det finns historiska såväl som epistemologiska skäl att tro detta. Historiskt sett har konflikten, för det mesta, stått mellan någon form av M (Romarriket, Medeltiden och Renässansen). Vid ett par tillfällen har vi haft en kultur dominerad av I (antika Grekland och Upplysningen).

Först med Kant fick D ett genuint inflytande över kulturen. D tog över i slutet av 1800-talet och kollapsade under 1970-talet; det försvann nästan lika snabbt som det kom. Det har inte haft någon varaktig dragningskraft. Det är inte konstigt. Nihilism är knappast inspirerande. Den mörka och religiösa medeltiden varade i över 1000 år. Det nihilistiska Tyskland varade endast i några decennier.

Religion förknippas däremot med moral, värden och mening. Religion utlovar, implicit, att tillfredsställa människors behov av integration. Nihilism utlovar, explicit, att förneka och omöjliggöra allt vad integration heter. Således är det inte särskilt överraskande att de allra flesta i valet mellan nihilism och religion valde det religion. Det är därför vi har sett en frammarch för religionen i Amerika sedan slutet av 1970-talet. I ljuset av allt detta, och många andra historiska observationer som jag inte tänker gå in på här, gör Peikoff prognosen att USA inom loppet av ett par generationer kommer att bli en religiös teokrati.

Jag tänker stanna här vad gäller Peikoffs prognoser om USA:s framtid. Istället vill jag att uppmärksamma utvecklingen i Kina. Utvecklingen i Kina påminner nämligen om den i USA.

Idag finns det fler kristna i Kina än vad det finns medlemmar i kommunistpartiet. Visste ni det? Jag visste inte det förrän jag av ganska nyligen lyssnade på ett radioprogram om det för ett tag sedan. Det var inte så för bara 30 år sedan. Med tanke på att det är förbjudet att sprida religion i Kina är detta ganska anmärkningsvärt.

Mycket talar dessutom för att socialismen som en ideologisk rörelse med kraft och övertygelse är lika död i Kina som i resten av världen. Det kinesiska kommunistpartiet har inte tagit sin kommunism på allvar de senaste 30 åren. Alltså redan innan Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet. Liberaliseringarna i delar av ekonomin sedan slutet av 1970-talet är ett uttryck för detta.

Till saken hör att kommunismen är, som sagt, en sekulär form av M2. Och en sekulär M2 har ingen chans mot en religiös M2. Kommunisterna utlovade ett paradis på jorden vilket var ett löfte de inte kunde hålla. De religiösa utlovar inget paradis på jorden. Så att livet på jorden är ett helvete är nödvändigtvis inget problem för de religiösa. Så i valet mellan sekulär kommunism och religion förefaller religion lättare att sälja in i det långa loppet.

De religiösa i Kina har inte på något sätt tagit över kulturen ännu. Men om de senaste 30 åren är någon indikation, då lutar det mot att religionen kommer att ta över Kina precis som i USA. För 30 år sedan fanns det ett fåtal miljoner kristna. Idag är uppskattningsvis 100 miljoner kristna i Kina. Kommunistpartiet har uppskattningsvis 75 miljoner medlemmar.

Kinas utveckling de senaste decennierna är alltså en ytterligare skrämmande indikation på att Peikoffs DIM hypotes är riktig och att hans prognos för Amerika är riktig. Samma orsak har samma verkan i Kina precis som i USA. Detta är vad jag kallar för oroväckande paralleller.

Jag vill dela med mig av lite Aristoteles citat som jag tycker om. Jag vill göra detta för att jag vill visa många objektivister som inte har studera Aristoteles att det inte var en slump att Ayn Rand beundrade honom. Jag vill börja med utvalda delar ur Den nikomachiska etiken. Låt oss börja med det högsta goda enligt Aristoteles:

What is the highest good? It seems different in different actions and arts; it is different in medicine, in strategy, and in the other arts likewise. What then is the good of each? Surely that for whose sake everything else is done. In medicine this is health, in strategy victory, in architecture a house, in any other sphere something else, and in every action and pursuit the end; for it is for the sake of this that all men do whatever else they do… Since there are evidently more than one end, and we choose some of these (e.g. wealth, flutes, and in general instruments) for the sake of something else, clearly not all ends are final ends; but the chief good is evidently something final…

Now we call that which is in itself worthy of pursuit more final than that which is worthy of pursuit for the sake of something else, and that which is never desirable for the sake of something else more final than the things that are desirable both in themselves and for the sake of that other thing, and therefore we call final without qualification that which is always desirable in itself and never for the sake of something else. Now such a thing happiness, above all else, is held to be; for this we choose always for self and never for the sake of something else, but honour, pleasure, reason, and every virtue we choose indeed for themselves (for if nothing resulted from them we should still choose each of them), but we choose them also for the sake of happiness, judging that by means of them we shall be happy. Happiness, on the other hand, no one chooses for the sake of these, nor, in general, for anything other than itself.

Så lycka är det högsta goda. Men Aristoteles är inte en hedonist. För att uppnå lycka måste man vara rationell:

Presumably, however, to say that happiness is the chief good seems a platitude, and a clearer account of what it is still desired. This might perhaps be given, if we could first ascertain the function of man. For just as for a flute-player, a sculptor, or an artist, and, in general, for all things that have a function or activity, the good and the ‘well’ is thought to reside in the function, so would it seem to be for man, if he has a function. Have the carpenter, then, and the tanner certain functions or activities, and has man none? … What then can this be?

Argumentet här är att precis som en vass kniv är en bra kniv så är en goda människa en människa som fyller sin ”funktion” väl. Vad är då människans funktion? För att upptäcka detta måste vi studera människans natur i kontrast till andra levande varelser:

Life seems to be common even to plants, but we are seeking what is peculiar to man. Let us exclude, therefore, the life of nutrition and growth. Next there would be a life of perception, but it also seems to be common even to the horse, the ox, and every animal. There remains, then, an active life of the element that has a rational principle; of this, one part has such a principle in the sense of being obedient to one, the other in the sense of possessing one and exercising thought…

Now if the function of man is an activity of soul which follows or implies a rational principle [then] we [can] state the function of man to be a certain kind of life, and this to be an activity or actions of the soul implying a rational principle, and the function of a good man to be the good and noble performance of these, and if any action is well performed when it is performed in accordance with the appropriate excellence: if this is the case, human good turns out to be activity of soul in accordance with virtue, and if there are more than one virtue, in accordance with the best and most complete.

Så lycka är det högsta goda och för att bli lycklig måste du handla i enlighet med din rationella natur. Det är vad som är dygdigt enligt Aristoteles. Låter bekant, inte sant?

Aristoteles argumenterar alltså för rationell egoism:

The question is also debated, whether a man should love himself most, or some one else. People criticize those who love themselves most, and call them self-lovers, using this as an epithet of disgrace, and a bad man seems to do everything for his own sake… But the facts clash with these arguments, and this is not surprising…” Irrationella egoister är dåliga och förtjänar ingen beröm eller beundran: ”Those who use the term as one of reproach ascribe self-love to people who assign to themselves the greater share of wealth, honours, and bodily pleasures… So those who are grasping with regard to these things gratify their appetites and in general their feelings and the irrational element of the soul; and most men are of this nature (which is the reason why the epithet has come to be used as it is-it takes its meaning from the prevailing type of self-love, which is a bad one); it is just, therefore, that men who are lovers of self in this way are reproached for being so.

Men rationella egoister är goda och förtjänar både beundran och uppskattning. De är de sanna egoisterna: ”That it is those who give themselves the preference in regard to objects of this sort that most people usually call lovers of self is plain; for if a man were always anxious that he himself, above all things, should act justly, temperately, or in accordance with any other of the virtues, and in general were always to try to secure for himself the honourable course, no one will call such a man a lover of self or blame him. But such a man would seem more than the other a lover of self; at all events he assigns to himself the things that are noblest and best… therefore the man who loves this and gratifies it is most of all a lover of self…

Aristoteles konstaterar därför följande: ”Therefore the good man should be a lover of self (for he will both himself profit by doing noble acts, and will benefit his fellows), but the wicked man should not; for he will hurt both himself and his neighbours, following as he does evil passions. For the wicked man, what he does clashes with what he ought to do, but what the good man ought to do he does; for reason in each of its possessors chooses what is best for itself, and the good man obeys his reason.”

I en artikel i The Boston Globe, ”How facts backfire”, kan man läsa om undersökningar som visar att många människor som konfrontreras med påståenden som strider med deras förutfattade meningar inte bara vägrar ifrågasätta sina premsser eller ändra sin uppfattning. Tvärtom tenderar de att gå stärkta i sin tro på deras till synes motbevisade teori:

Recently, a few political scientists have begun to discover a human tendency deeply discouraging to anyone with faith in the power of information. It’s this: Facts don’t necessarily have the power to change our minds. In fact, quite the opposite. In a series of studies in 2005 and 2006, researchers at the University of Michigan found that when misinformed people, particularly political partisans, were exposed to corrected facts in news stories, they rarely changed their minds. In fact, they often became even more strongly set in their beliefs. Facts, they found, were not curing misinformation. Like an underpowered antibiotic, facts could actually make misinformation even stronger…

“The general idea is that it’s absolutely threatening to admit you’re wrong,” says political scientist Brendan Nyhan, the lead researcher on the Michigan study. The phenomenon — known as “backfire” — is “a natural defense mechanism to avoid that cognitive dissonance.”

These findings open a long-running argument about the political ignorance of American citizens to broader questions about the interplay between the nature of human intelligence and our democratic ideals. Most of us like to believe that our opinions have been formed over time by careful, rational consideration of facts and ideas, and that the decisions based on those opinions, therefore, have the ring of soundness and intelligence. In reality, we often base our opinions on our beliefs, which can have an uneasy relationship with facts. And rather than facts driving beliefs, our beliefs can dictate the facts we chose to accept. They can cause us to twist facts so they fit better with our preconceived notions. Worst of all, they can lead us to uncritically accept bad information just because it reinforces our beliefs. This reinforcement makes us more confident we’re right, and even less likely to listen to any new information.

Detta är vad som händer när man bara integrerar och glömmer bort att reducera. Koherensteorin om sanning är falsk. Standarden för sanning är inte andra idéer utan verkligheten. Låt detta tjäna som en påminnelse om behovet av att komplettera integration med reduktion. Så nästa gång du konfrontreras med påståenden som krockar med dina övertygelser, då är det dags att granska dina premisser. Då är det dags att ställa dig själv följande fråga: Vilka fakta gav upphov till den här idén?

Det finns mycket man kan säga om den moderna skeptikerrörelsen. Låt mig börja med att säga att den filosofiskt sett är baserad på en hopplös grund. Ett exempel bör räcka för att förstå varför.

Skeptikerna vid The Skeptic Society kräver vetenskapliga bevis för att de ska tro på någonting. Låter rimligt. Men de tror inte att vi någonsin kan nå någon säker kunskap. Allt vi kan åstadkomma är ”provisoriska” sanningar. Det vill säga sanningar som inte har blivit motbevisade ännu. Det vill säga falskheter som inte har blivit avslöjade ännu. Så i vilket fall som helst står vi utan någon riktig kunskap.

Karl Popper och många andra irrationella filosofer ligger bakom denna inställning till kunskap. Den moderna skeptikerrörelsen kunde aldrig bli en rörelse för förnuftet eftersom den helt och hållet verkar inom ramarna för modern irrationell filosofi. Ingen är ett bättre (och mer tragiskt) exempel på det än den nyligen avlidne Martin Gardner.

Martin Gardner – som bekämpade pseudovetenskap i decennier – räknas som den moderna skeptikerrörelsens fader. Men bara för att man är skeptisk till pseudovetenskap betyder det inte att man är för förnuftet. Gardner är tvärtom en explicit mystiker. I en intervju med eSkeptic säger Gardner: ”I call myself a philosophical theist, or sometimes a fideist, who believes something on the basis of emotional reasons rather than intellectual reasons”.

Gardner utvecklar sitt resonemang:

As a fideist I don’t think there are any arguments that prove the existence of God or the immortality of the soul. Even more than that, I agree with Unamuno that the atheists have the better arguments. So it is a case of quixotic emotional belief that is really against the evidence and against the odds. (Min kursivering.)

Vem förser honom med rationaliseringen för sin Gudstro? ”I call myself a philosophical theist in the tradition of Kant, Charles Peirce, William James, and especially Miguel Unamuno, one of my favorite philosophers”. Kom också ihåg att pragmatikerna är filosofiska arvtagare till Kant.

Den moderna skeptikerrörelsen var filosofiskt sett dödfödd. Embryot till denna rörelse hade ingen chans eftersom det blev fullständigt förgiftat av sin kulturella omgivning. Vem, mer än alla andra, förgiftade kulturen? Det var Immanuel Kant som ju för mer än tvåhundra år sedan skiljde förnuftet från verkligheten.

Samtidigt som vetenskapen ständigt gör nya upptäckter och tekniken gör nya framsteg – upptäckter och framsteg som gör livet längre, rikare, trevligare, friskare än någonsin förut – så tror fortfarande de allra flesta på Gud, att moralen hänger på Gudstro, att man kan tala med de döda, astrologi, ESP, healing, spöken och många andra övernaturliga fenomen. Det säljs miljontals böcker på detta tema. Miljontals tittar på olika tvprogram om det övernaturliga såväl som tvsändningar från kyrkor. En del av dessa tvprogram sänds till och med på tvkanaler som utger sig för att handla om vetenskap och fakta (se t ex TV4 Fakta och Discovery Channel). Vi ser det även i mainstreamsammanhang. Oprah Winfrey gör jämt och ständigt reklam för en massa pseudovetenskapligt nonsens och religiöst dravel.

Det vore illa nog om människor höll sina irrationella föreställningar för sig själva, men tyvärr gör de inte det. Anhängare av Christian Science ber för att bota sina dödligt sjuka barn istället för att skicka dem till ett sjukhus. Kristna fundamentalister motsätter sig vetenskap eftersom de strider mot religiösa dogma (se t ex debatten om stamcellsforskning). Samma kristna fundamentalister motsätter sig kvinnans rätt till liv (se t ex debatten om abort). Den katolska kyrkan motsätter sig användandet av preventivmedel vilket leder till att miljontals religiösa människor dömer sin älskade till döden genom att ha oskyddat sex. Vetenskap flyger människan till månen, religion flyger människor in i byggnader.

Hur kommer detta sig? Hur kan religion och tron på det övernaturliga överleva än idag? Det finns många anledningar. Jag vill citera en artikel som ger en ledtråd till den fundamentala förklaringen. Mano Singham skriver om kriget mellan vetenskap och religion The Chronicle of Higher Education:

Unlike the old science-religion war, this battle is going to be fought not in the courts but in the arena of public opinion. The new war pits those who argue that science and ”moderate” forms of religion are compatible worldviews against those who think they are not.

The former group, known as accommodationists, seeks to carve out areas of knowledge that are off-limits to science, arguing that certain fundamental features of the world—such as the Heisenberg uncertainty principle and the origin of the universe—allow for God to act in ways that cannot be detected using the methods of science. Some accommodationists, including Francis Collins, head of the National Institutes of Health, suggest that there are deeply mysterious, spiritual domains of human experience, such as morality, mind, and consciousness, for which only religion can provide deep insights.

Och:

In a 2008 publication titled Science, Evolution, and Creationism, the NAS stated: ”Science and religion are based on different aspects of human experience. … Because they are not a part of nature, supernatural entities cannot be investigated by science. In this sense, science and religion are separate and address aspects of human understanding in different ways. Attempts to pit science and religion against each other create controversy where none needs to exist. … Many religious beliefs involve entities or ideas that currently are not within the domain of science. Thus, it would be false to assume that all religious beliefs can be challenged by scientific findings.”

Kom ihåg att detta är skrivet i en bok publicerad av en mycket respekterad och inflytelserik institution vars uppgift är att fungera som rådgivare för politiker och att informera allmänheten om vetenskapens värde och roll.

Vad är resonemanget här? Jo, vi har en del sanningar som vetenskapen undersöker med hjälp av förnuftet och sedan har vi en del sanningar som religionen undersöker med hjälp av tron. De krockar inte med varandra eftersom de berör olika dimensioner. En dimension för förnuftet och vetenskapen och en dimension för tron. Ringer det en klocka? Det bör ringa en klocka för den som har studerat filosofins historia. Den som har studerat filosofi bör veta att detta sätt att resonera kommer från filosofins största skurk: Immanuel Kant.

För att förstå denna koppling tydligare vänder jag mig till Dinesh D’Souza, en av de mest intelligenta och pålästa försvararna av religion. Han visste direkt vem han skulle vända sig till för att rationalisera sin mysticism. I sin bok What’s So Great About Christianity ägnar han ett helt kapitel åt att visa hur Immanuel Kant förser mystiker med en perfekt plattform för att rationalisera deras tro på Gud (och det översinnliga i största allmänhet).

I en debattartikel i The Wall Street Journal återger D’Souza en förenklad sammanfattning av Kants filosofi och hur den ”öppnar dörren för tron”:

Kant persuasively noted that there is no reason whatsoever for us to believe that we can know everything that exists. Indeed what we do know, Kant said, we know only through the refracted filter of our experience. Kant argued that we cannot even be sure that our experience of a thing is the same as the thing-in-itself. After all, we see in pretty much the same way that a camera does, and yet who would argue that a picture of a boat is the same thing as a boat?

Kant isn’t arguing against the validity of perception or science or reason. He is simply showing their significant limits. These limits cannot be erased by the passage of time or by further investigation and experimentation. Rather, the limits on reason are intrinsic to the kind of beings that humans are, and to the kind of apparatus that we possess for perceiving reality. The implication of Kant’s argument is that reality as a whole is, in principle, inaccessible to human beings. Put another way, there is a great deal that human beings simply will never know.

Notice that Kant’s argument is entirely secular: It does not employ any religious vocabulary, nor does it rely on any kind of faith. But in showing the limits of reason, Kant’s philosophy ”opens the door to faith,” as the philosopher himself noted.

Kant sade att detta var en av de stora ”fördelarna” med hans filosofi. I förordet till Kritiken av det rena förnuftet skrev Kant:

[From what has already been said, it is evident that] even the
assumption–as made on behalf of the necessary practical employment of my reason — of God, freedom, and immortality is not permissible unless at the same time speculative reason be deprived of its pretensions to transcendent insight. For in order to arrive at such insight it must make use of principles which, in fact, extend only to objects of possible experience, and which, if also applied to what cannot be an object of experience, always really change this into an appearance, thus rendering all practical extension of pure reason impossible. I have therefore found it necessary to deny knowledge, in order to make room
for faith… [T]here is the inestimable benefit, that all objections to morality and religion will be for ever silenced, and this in Socratic fashion, namely, by the clearest proof of the ignorance of the objectors.

Har du någonsin hört någon säga någonting i stil med: ”Det måste finnas något mer än det vi ser”? Kant, mer än någon annan modern filosof, har gett alla dessa mystiker och irrationalister de filosofiska argument som de behöver för att inte bara känna sig berättigade att tro på Gud, utan dessutom känna sig berättigade att tysta alla som ifrågasätter deras tro på Gud på förnuftiga grunder.

Vad har detta för vidare implikationer? Mano Singham avslutar sin artikel med en mycket bra fråga: ”[I]f we concede without argument that mainstream religious beliefs are compatible with science, how can we argue that witchcraft and astrology are not?”

Kant gjorde en kompromiss. Men det går inte att kompromissa mellan förnuft och tro. Det spelar ingen roll om du skapar en ”skyddad verkstad” för förnuftet och tron. I synnerhet hjälper det inte så länge de allra flesta, Kant inkluderad, tror att de viktigaste av sanningar ligger bortom förnuftet, nämligen frågor om fri vilja, själens odödlighet och Gud. Har man väl öppnat dörren för tron, då är det svårt att stänga den. I synnerhet när man väl har bestämt sig för att förnuftet inte ska ha någon talan i dessa frågor.

Vad Immanuel Kant sådde 1787 skördar mystiker, som Dinesh D’Souza, än idag.

Lars Vilks försökte hålla ett föredrag om yttrandefrihetens gränser på den filosofiska institutionen vid Uppsala universitet. DN: ”[Lars] Vilks föredrag gick under rubriken ‘Rondellhunden som konstprojekt’ och handlade om konst och yttrandefrihet och var tänkt att diskutera var gränserna för yttrandefriheten går.”

Vi upptäckte, återigen, var islam drar den gränsen: ”På bandet hörs hur någon skriker ‘Allahu akbar’ gång efter gång och hur människor skriker och stolar välts omkull.”

Vad man än tycker om Vilks så kallade ”konst” så har han rätten på sin sida. Han har rätt att producera provocerande skräp och att låtsas som att det är konst. Det spelar ingen roll om det är ”konst”. Yttrandefrihet gäller nämligen även för moderna ”konstnärer”.

Men detta spelar ingen roll för en grupp av islamiska fundamentalister som anser att hela världen ska underkasta sig Allahs vilja. De är emot all frihet som strider med Guds vilja, inte bara yttrandefriheten. Det är ingen kliché: dessa människor hatar verkligen friheten.

Vi har ingen rätt att leva ”syndigt” (dvs världsligt, själviskt och livsbejakande), som vi gör här i västvärlden. Vi vet det genom att studera deras idealsamhälle: den förtryckande teokratin under talibanerna i Afghanistan. Detta är vad de slåss för. Det är därför de mördar oskyldiga människor. Detta är den fundamentala orsaken till deras hat mot västvärlden.

DN: ”Någon som försökte springa ut ur salen blev nedslagen och slagsmålen fortsatte på olika håll där inne. När föreläsningen avbröts ropade många ‘Ja vi klarade det, vi lyckades stoppa honom!'”

De islamiska fundamentalisterna som dök upp var aldrig där för att ge Lars Vilks en ärlig chans. De ville inte lyssna på hans argument. De ville inte bemöta honom med några argument. Nej, deras avsikt var hela tiden att stoppa honom – med våld om nödvändigt. Islamisk terrorism har nu verkligen kommit till Sverige.

De religiösa vildar som invaderade den filosofiska institutionen i Uppsala och som sedan angrep Lars Vilks med våld, är våldsbenägna vildar eftersom de har övergett förnuftet. De varken kan eller vill argumentera för detta. Det finns absolut inga rationella skäl för deras religiösa övertygelser. Så de försöker inte ens. Detta är den fundamentala orsaken till deras våldsbenägenhet.

Hur kommer det sig att så många inte vågar kritisera islam? Hur kommer det sig att så många inte vågar identifiera dessa religiösa vildar för vad de är? Att man riskerar att bli mördad av muslimer som tar sin religion på blodigt allvar spelar naturligtvis in. Men detta förklarar inte varför så många inte vill tro att islam har något med terrorism att göra, så att så många hela tiden vill ursäkta dem.

En viktigare fråga är: Varför är det så otroligt få vill stå upp för den västerländska civilisationen?

Varje gång islamisterna är i farten dyker sådana som Jan Hjärpe upp och ger dem en lam ursäkt. Men det tycks inte finnas många som kan fördöma dem och försvara väst.

Det finns ettt fåtal som försöker försvara västvärlden, men den överväldigande majoriteten består av kristna konservativa som vet inte vad som är utmärkande för den västerländska civilisationen och vet därför inte vad de försvarar.

Genom att identifiera kristendom som västvärldens kärna, identifierar de i essentiella termer, samma idéer och värden som den islamiska världen står för. Istället för att försvara västvärlden slutar de upp med att känna en viss sympati för islamisternas vrede. (Se t ex Dinesh D’souza.)

De flesta som har en ungefärlig förståelse för vad som verkligen utmärker sig med väst har däremot ingen aning om hur de ska försvara det framgångsrikt. (Se de ”nya ateisterna” som i fundamentala filosofiska frågor är hopplöst ute och cyklar. De flesta är filosofisket sett empiriska skeptiker som David Hume. En del är värre.)

Vad är den fundamentala orsaken till detta? Att Lars Vilks föredrag ägde rum vid den filosofiska institutionen i Uppsala hjälper oss att föra uppmärksamheten dit den hör hemma.

I århundranden har filosofer propagerat för idéer som har gjort det svårt eller omöjligt för oss i väst att stå upp för den västerländska civilisationens grundläggande värden: förnuftet, individualismen och friheten.

De har filosofiskt avväpnat de intellektuella och därmed också allmänheten. De har således berett vägen för islamisterna.

Skepticism och subjektivism är idéer som gör dem oförmögna att argumentera för förnuftets (objektiva) giltighet eller värde. Islamisterna håller med.

Idén att moralen bygger på en känsla, ”intuition”, instinkt, på vad som helst förutom fakta eller förnuft, har naturligtvis inte islamisterna några problem med.

Vare sig filosoferna säger att moraliska värden är subjektiva eller intrinsikala, så implicerar det att det är möjligt och rätt att köra ned (moraliska) värden i halsen på andra med dödligt våld om nödvändigt. Återigen har islamisterna inga invändningar här. Tvärtom.

Essensen av moralen är, enligt filosoferna och islamisterna, att tjäna andra. De flesta moderna filosofer säger att vi ska tjäna gruppen. Islamisterna säger att vi ska tjäna Gud. I vilket fall råder ingen fundamental oenighet här heller: du är bara fri att göra det gruppen eller Gud tillåter dig att göra; du har ingen rätt till frihet.

Vem kan säga att förnuft, individualism och frihet är bättre än tro, kollektivism och slaveri? På vilka grunder? Förnuftet har sina gränser. Det är inte nödvändigtvis bättre än tron. ”Gud finns nog inte”, säger humanisterna. Ja, för vem kan utesluta det med någon säkerhet givet dessa premisser? Och vem kan med någon större övertygelse argumentera för individualism, när alla är rörande överens om att individen ändå inte är ett självändamål? Förresten, givet dessa premisser, hur kan islamisterna inte känna att de har all rätt i världen att tysta Lars Vilks med våld? Precis som de känner att de har all rätt i världen att styra oss alla, i enlighet med Guds vilja, med våld? Om så, då är det klart att vår frihet måste bort.

Paul Bloom, psykologiprofessor vid Yale, har skrivit en väldigt intressant och upplysande artikel i New York Times om bebisars moraliska resonerande. Det finns bevis för att bebisar kan resonera (implicit) i termer av gott och ont. Det finns även bevis för att de har en primitiv uppfattning om rättvisa. Bebisar är inte bara väldigt observanta. De är också, verkar det som, fantastiska inducerare. Det behövs dock ännu mer bevis för att kunna dra en mer säker slutsats.

Ett av många exempel på bebisars resonerande:

In one of our first studies of moral evaluation, we decided not to use two-dimensional animated movies but rather a three-dimensional display in which real geometrical objects, manipulated like puppets, acted out the helping/hindering situations: a yellow square would help the circle up the hill; a red triangle would push it down. After showing the babies the scene, the experimenter placed the helper and the hinderer on a tray and brought them to the child. In this instance, we opted to record not the babies’ looking time but rather which character they reached for, on the theory that what a baby reaches for is a reliable indicator of what a baby wants. In the end, we found that 6- and 10-month-old infants overwhelmingly preferred the helpful individual to the hindering individual. This wasn’t a subtle statistical trend; just about all the babies reached for the good guy.

Blooms tolkning av sina observationer är i många avseenden helt felaktig (han påstår bland annat att vi har ett medfött moraliskt sinne som evolutionen åtminstone delvis har försett oss med), men hans observationer är ändå av värde och intresse inom ett rationellt ramverk.

Jag rekommenderar därför alla som är intresserade av filosofi, i synnerhet epistemologi, att läsa denna artikel. Artikeln antyder, även om Bloom aldrig säger det eftersom han är fast i humeanskt tänkande, att vi tidigt börjar bilda implicita moraliska begrepp och inducera primitiva generaliseringar.

Man kan lära sig väldigt mycket om hur människor lär sig en massa grundläggande sanningar som bebisar, vad de lär sig och i vilken ordning de lär sig det. I den mån Blooms observationer är riktiga får man också en bättre uppfattning om vad det är för kunskapskontext man med rätta kan anta om vanliga människor. Artikeln ger därmed ytterligare stöd för idén att de fakta som behövs för att bilda filosofiska principer, via induktion, är tillgängliga för praktiskt taget alla människor i alla tider.