Det finns mycket man kan säga om den moderna skeptikerrörelsen. Låt mig börja med att säga att den filosofiskt sett är baserad på en hopplös grund. Ett exempel bör räcka för att förstå varför.
Skeptikerna vid The Skeptic Society kräver vetenskapliga bevis för att de ska tro på någonting. Låter rimligt. Men de tror inte att vi någonsin kan nå någon säker kunskap. Allt vi kan åstadkomma är ”provisoriska” sanningar. Det vill säga sanningar som inte har blivit motbevisade ännu. Det vill säga falskheter som inte har blivit avslöjade ännu. Så i vilket fall som helst står vi utan någon riktig kunskap.
Karl Popper och många andra irrationella filosofer ligger bakom denna inställning till kunskap. Den moderna skeptikerrörelsen kunde aldrig bli en rörelse för förnuftet eftersom den helt och hållet verkar inom ramarna för modern irrationell filosofi. Ingen är ett bättre (och mer tragiskt) exempel på det än den nyligen avlidne Martin Gardner.
Martin Gardner – som bekämpade pseudovetenskap i decennier – räknas som den moderna skeptikerrörelsens fader. Men bara för att man är skeptisk till pseudovetenskap betyder det inte att man är för förnuftet. Gardner är tvärtom en explicit mystiker. I en intervju med eSkeptic säger Gardner: ”I call myself a philosophical theist, or sometimes a fideist, who believes something on the basis of emotional reasons rather than intellectual reasons”.
Gardner utvecklar sitt resonemang:
As a fideist I don’t think there are any arguments that prove the existence of God or the immortality of the soul. Even more than that, I agree with Unamuno that the atheists have the better arguments. So it is a case of quixotic emotional belief that is really against the evidence and against the odds. (Min kursivering.)
Vem förser honom med rationaliseringen för sin Gudstro? ”I call myself a philosophical theist in the tradition of Kant, Charles Peirce, William James, and especially Miguel Unamuno, one of my favorite philosophers”. Kom också ihåg att pragmatikerna är filosofiska arvtagare till Kant.
Den moderna skeptikerrörelsen var filosofiskt sett dödfödd. Embryot till denna rörelse hade ingen chans eftersom det blev fullständigt förgiftat av sin kulturella omgivning. Vem, mer än alla andra, förgiftade kulturen? Det var Immanuel Kant som ju för mer än tvåhundra år sedan skiljde förnuftet från verkligheten.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Av ren nyfikenhet skulle jag vilja ställa en fråga från ett utifrånperspektiv. Vill varna att jag inte ännu satt mig in i objektivisternas kritik mot Karl Popper etc. Men som jag ser det kan vi göra skillnad på kunskap som kommer genom formella system (t ex matematik, logik, där vi kan producera nya sanningar genom deduktion), och genom våra sinnen, där vi inte sysslar med ren deduktion.
För mig verkar det som att vi inte har något sätt att etablera att våra teorier om den fysiska världen, om verkligheten vi lever i, är slutgiltiga teorier som aldrig kommer att raffineras, förbättras eller göras föråldrade. Klassisk fysik ersattes av relativitetsteorin. Hur ska jag kunna veta att det inte kommer något bättre än relativitetsteorin under min livstid? Däremot tror jag att vi kan etablera sanning i formella system (så långt som Gödel tillåter oss att göra det).
Dock skulle jag inte använda detta som ett argument för att inte begagna sig av vetenskapliga sanningar, avfärda dem etc. Trots vad jag sagt ovan, verkar de vara det bästa sättet att skaffa sig kännedom om hur den fysiska världen fungerar. Jag känner inte till någon bättre metod.
Hur ställer du dig till denna inställning till sanningar och mitt försök att dela upp dem i två grupper?
Att förbättra eller kvalificera en teori är inget vi kommer ifrån. Vi är ju inte allvetande. Men såvida du uppnådde sanning till att börja med, då kan ingen ytterligare kunskap krocka med det du redan visste. Ny kunskap ger dig grund för modifikation eller kvalifikation, men inte för att överge allt man visste sedan tidigare.
Relativitetsteorin ersatte inte klassisk fysik; den byggde vidare på den. Och praktiskt taget inget Newton upptäckte och bevisade har blivit motbevisat. Newton antog inte att hans lagar gällde bortom den kontext han kände till. Så att man upptäcker att andra saker händer bortom den kontext han kände till, då skulle det ändå inte motsäga någon av hans lagar eller upptäckter.
Din indelning är en indelning mellan säker kunskap via deduktion och (vare sig du tänkte på det eller inte) osäker kunskap via induktion. Detta är en närmast antik uppdelning som vi finner redan hos Platon (om än inte i dessa ord), men som har populariserats framför allt av sådana som David Hume och Karl Popper.
Jag håller inte med. Vi kan nå säker kunskap inom både deduktion och induktion. Problemet är, bland annat, att ingen filosof har identifierat hur man gör för att inducera rätt och varför man ibland begår misstag och inducerar fel. Allt vi visste var att folk inducerade sanningar ibland och inducerade falskheter ibland, men hade ingen aning om varför det var sant ibland och falskt ibland. (Det var precis som man före Aristoteles kunde föra en massa korrekta deduktiva resonemang ibland och ibland en massa inkorrekta deduktiva resonemang. Men före Aristoteles, via induktion, upptäckte vad som är gemensamt för alla deduktivt giltiga respektive ogiltiga resonemang, hade folk ingen klar uppfattning om varför det ibland blev rätt och ibland blev fel.)
Fysikern och filosofen David Harriman har tillsammans med filosofen Leonard Peikoff skrivit en bok som kommer i sommar och som heter The Logical Leap: Induction in Physics. Den handlar om just detta. Så om du är nyfiken på den här sortens frågor då rekommenderar jag dig att läsa den. Jag har läst ett par avsnitt ur boken som har publicerats i en tidning som jag läser och det jag har läst är väldigt intressant och imponerande.
Vill du veta mer om Karl Popper, då rekommenderar jag dig att läsa Per-Olof Samuelssons essä ”Om vådan att spå i kaffesump”.
Tack för länkarna, som jag naturligtvis ska studera noga!
Skämt åsido, så är det lite synd att jag inte fick något svar från Harriman på min följdfråga.
Tack själv, för att du skrev det du skrev!
Carl, tack för ditt utförliga och informativa svar.
Du förstod mig rätt, det var i princip den här indelningen mellan induktiv och deduktiv kunskap jag var ute efter. Jag ville bara ge väldigt specifika exempel för att undvika eventuella missförstånd.
Jag finner iden om att det kan finnas både säker och osäker induktion mycket intressant! Vari skulle sådan säker induktion bestå? Helt klart värt att fundera på. Fram tills nu hade jag i princip utgått från att all induktion måste vara osäker, men jag inser nu att det kan finnas värde i att ifrågasätta denna tanke.
Tack också för länkarna. Jag läste Per-Olof Samuelssons essä och inser att jag behöver mer tid för att kunna bygga upp min uppfattning ordentligt. Bland annat behöver jag läsa på om begrepp som identitetsregeln.
Och så en efterlysning: jag skulle vara intresserad av en jämförelse mellan objektivismen och Nietzsches filosofi, om du har lust att blogga om det :-)
Vilket trams.
Tycker du att hela vetenskapen är full av ”falskheter som inte har blivit avslöjade ännu” också? Det är samma princip.
Sen att någon snubbe som är medlem av en rörelse inte följer rörelsens ideal till 100% innebär ju inte att rörelsen är på något sätt felaktig. Dessa saker har ju inget med varandra att göra.
Jag är inte helt säker på om jag förstår vad du menar, men om jag förstår vad du menar då tycker jag inte alls att vetenskapen är full av ”falskheter som inte har blivit avslöjade ännu”. Jag avfärdar helt och hållet premissen att vi bara kan ha ”provisoriska” sanningar eller hypoteser som inte har blivit falsifierade ännu. Det är det som är mitt problem med den moderna skeptikerrörelsen, eller i varje fall The Skeptic Society.
”Sen att någon snubbe som är medlem av en rörelse inte följer rörelsens ideal till 100% innebär ju inte att rörelsen är på något sätt felaktig. Dessa saker har ju inget med varandra att göra.”
Jag kanske inte var tillräckligt tydlig, i vilket fall jag bara har mig själv att klandra, men jag använde bara dessa två exempel för att illustrera att rörelsen, såväl som rörelsens fader, startade inom ramen för en massa falsk filosofi. Falsk filosofi som de inte har sett igenom utan tvärtom verkar omfamna och ta för givet.
Olyckligtvis gör denna falska filosofi gör dem oförmögna att på bästa möjliga sätt försvara förnuftet och vetenskapen, eftersom samma falska filosofi i själva verket underminerar förnuftet och vetenskapen såväl som öppnar dörren för all möjlig form av mysticism och irrationalism. Och jag tänker inte bara på Kant utan i synnerhet filosofer som Karl Popper, David Hume och många andra som tjänar som filosofisk inspirationskälla för den moderna skeptikerrörelsen.
Min egentliga attack riktar sig inte mot skeptikerrörlesen. Jag ser dem mer som ett offer för irrationell filosofi. Det är irrationell filosofi som jag klandrar här.
”Min egentliga attack riktar sig inte mot skeptikerrörlesen. Jag ser dem mer som ett offer för irrationell filosofi. Det är irrationell filosofi som jag klandrar här.”
När man svänger sig med fina ord så gäller det att motparten är överens om ordens innebörd.
Jag skulle vilja kalla rationell varje tanke, känsla eller handling som befordrar en adekvat funktion och utveckling av det hela varav den är en del och irrationellt allt som tenderar att försvaga eller förstöra helheten.
Så igen, vad är det för fel på skepticismen?
Ja som pekats ut nedan kan jag inte läsa innantill, eller så hade jag för bråttom. Tar alltså tillbaka mina anklagelser om trams mot dig.
”Vad är det för fel på skepticismen?”
För att fatta mig kort: Jag är skeptisk nog att betvivla att skepticismen är en framkomlig väg.
”För att fatta mig kort: Jag är skeptisk nog att betvivla att skepticismen är en framkomlig väg.”
Jaså, du tvivlar ;)
Historiskt sett har det rationella tvivlet varit en av den moderna tankens viktigaste hävstänger, och från det har både den nyare filosofin och vetenskapen fått sina mest fruktbara impulser.
”Tycker du att hela vetenskapen är full av ‘falskheter som inte har blivit avslöjade ännu’ också?”
Läs rätt innantill! Det var inte Carl som påstod detta; det var en sammanfattning av Poppers syn på saken.
Minsann.
Jag hittade förresten följande i den förträffliga antologin ”Filosofin genom tiderna”:
”[En skeptiker vid namn Ainesidemos] betraktade antagandena att vissa uppfattningar kan vara sannolikare än andra och att det finns olösliga problem som dogmatiska. Men inte heller detta ville han påstå utan förbehåll: ‘Vi för vår del påstår inte heller detta’ – sade han – ‘vi fortsätter sökandet’.”
En skeptiker förutom jag själv som betvivlar att skepticismen är en framkomlig väg!
”Vad är fel på skepticismen?” Sicken konstig fråga. Den riktiga frågan borde snarare vara: ”Vad är rätt med skepticismen?” Hur som helst.
Det är irrationellt att tro att vi inte kan ha kunskap överhuvudtaget eller att vi inte kan ha någon säker kunskap (vilket i slutändan mynnar ut i samma sak).
Att tvivla på rationella grunder är inte epistemologisk skepticism, det är motsatsen eftersom man vädjar då till kunskap, till vår förmåga att veta, att nå sanningen. Att tvivla utan rationella grunder, baserat på sofistiska argument mot sinnena, eller oärliga argument mot förnuftet, eller godtyckliga ”Tänk om?”-argument baserat på absolut ingenting, är inte rationellt.
Är du villig att leva efter denna princip? Nej.
Det är ingen som kan eller vill leva som skeptiker; det vore självdestruktivt. (Hycklande, dvs motsägelsefulla, skeptiker finns det massor av. De varken kan eller vill inte leva som de lär, eftersom de vet att deras idéer är falska, att de krockar med verkligheten.) Så den är falsk och därför dålig. Men det är vad som ligger bakom skepticismen som epistemologisk princip.
Förresten kan din (hegelianska) definition av ”rationellt” tolkas som att det är ”irrationellt” att motsätta sig samhällets vilja, som ju är en helhet som man är en del av, varför det är ”rationellt” att underkasta sig samhällets vilja. Vad är ”rationellt” med det?!? Om du inte menar detta, även om detta hegelianska sätt att resonera fungerar väl ihop med dina tidigare attacker på förnuftet och verkligheten, då måste du tänka på att ord betyder någonting och att du måste formulera dig betydligt mindre slarvigt i framtiden.
Att vara rationell handlar om att använda sig av sitt förnuft för att förstå världen, skaffa sig kunskap om världen, med hjälp av logiskt tänkande, och sedan handla därefter. På sätt och vis är världen, och vår kunskap, en motsägelsefri helhet. Mycket riktigt måste vi anpassa vårt tänkande till världen för att uppnå kunskap. Sant är det som överensstämmer med verkligheten; det som krockar med verkligheten är falskt. Objektivitet handlar om att hålla sig till verkligheten. Verkligheten är fri från motsägelser, ”A är A”. Logik handlar om att identifiera och integrera verkligehtens fakta motsägelsefritt. Logik är en metod, förnuftets metod, för att nå objektiv kunskap. Bara i denna kontext får din definition av rationellt en rationell betydelse.
Du kan kalla mig marxist om det känns bättre. Själv brukar jag ge mig epitetet NEO-freudian.
Jag tycker objektivisten ska förklara ordet paradox, och vad det innebär för vetenskapen. Det är definitionen: Paradox är en oöverenstämmelse mellan vad en teori utsäger och vad sunda förnuftet förväntar. Förekomsten av paradoxer hos en teori är förstås besvärande, men undviks ofta genom att inta positionen att sunda förnuftet formats av hur saker ser ut att vara, och inte av hur de (egentligen) är, dvs till teorins fördel.
Förnuftet kan inte arbeta självständigt utan behöver något material att bearbeta. Detta material är sinnesintryck från världen runt omkring.
En paradox uppstår när en teori eller en ny observation, utanför den gamla kontexten, inte stämmer överens med den gamla erfarenheten. Det sunda förnuftet består helt enkelt av de samlade slutsatser man tidigare dragit i livet.
Om vi till exempel ser Einsteins tvillingparadox så låter det verklighetsfrämmande och paradoxalt eftersom vi aldrig sett paradoxen i det vardagliga livet. Tvillingparadoxen står långt utanför det vardagliga livets kontext och strider därmed inte med det sunda förnuftet.
Jag nöjer mig med att konstatera att vi är överens om vissa saker medan vi i andra fall har olika uppfattning.
Låt mig kort bara säga att en mera detaljerad redogörelse för skillnaden mellan den aristoteliska och den paradoxala logiken ligger utanför ramen för detta forum.
Vill du förneka att människor tännker på olika sätt?
I taoistiskt liksom i indiskt och sokratiskt tänkande kan vår tanke inte leda oss högre än till vetskap om att vi ingenting vet. Att veta och likväl tro att vi inte vet, är den högsta punkt vi kan nå; att inte veta och likväl tro att vi vet, är en sjukdom.
Jag har naturligtvis inget emot tvivel, så länge tvivlet är rationellt. Men jag vägrar sätta likhetstecken mellan ”rationellt tvivel” och mångordigt struntprat.
Jag måste nog ge lite bakgrundsinformation om Magnus Elenborg.
Magnus har för vana att skicka mig e-post med resonemang av ungefär samma kaliber som han presenterat här. Eftersom de för mig är fullständigt obegripliga (och de inte blir begripligare ifall jag svarar och undrar vad han menar), har jag blockerat inkommande mejl från honom. (Av samma anledning har jag blockerat honom på Facebook.)
Men eftersom Magnus tydligen är väldigt angelägen om att just *jag* ska få ta del av hans visdomsord, har han också bett en gemensam bekant att lämna ut mitt telefonnummer – så att han, i stället för att pladdra per e-post, ska kunna pladdra rätt in i mitt öra. (Jag avböjde naturligtvis att lämna ut telefonnumret.)
Nu har jag tydligen gjort ett misstag här på Carls blogg genom att bevärdiga honom med några korta och sarkastiska svar. Jag har ”matat ett troll”. Så i fortsättningen ska jag bara ignorera honom. Livet är för kort för meningslöst käbbel.
Angående den ”irrationelle” Karl Popper:
”Men detta innebär att var och en som intar den rationalistiska hållningen gör detta på grund av att han omedvetet eller medvetet har godtagit något förslag, beslut, trospostulat eller beteende; ett godtagande som kan kallas ‘irrationellt’. Vare sig detta godtagande är provisoriskt eller leder till en fast vana, kan vi beskriva det som en irrationell tro på förnuftet. Rationalismen är således med nödvändighet långt ifrån allomfattande eller oavhängig.
Detta har ofta förbisetts av rationalister, som därmed riskerat att på sitt eget omdöme bli slagna med sitt eget favoritvapen närhelst en irrationalist gjort sig besväret att vända det emot dem. I själva verket undgick det inte heller vissa av rationalismens fiender att man alltid kan vägra att acceptera argument, antingen alla slags argument eller sådana av ett särskilt slag; och att en sådan hållning kan upprätthållas utan att bli logiskt motsägande. Detta fick dem att inse att den okritiske rationalist som tror att rationalismen är oavhängig och kan fastställas genom argument, måste ha fel. [rationalismen är logiskt överlägsen den okritiska rationalismen.]
Varför då inte acceptera irrationalismen? Många av dem som börjat som rationalister, men som desillusionerats av upptäckten att en alltför omfattande rationalism motbevisar sig själv, har faktiskt praktiskt taget kapitulerat till irrationalismen. Men en sådan paniklösning är helt omotiverad. Även om en okritisk och allomfattande rationalism är logiskt ohållbar, och även om en allomfattande irrationalism är logiskt försvarbar, utgör detta inget skäl att anta den senare. Det finns nämligen andra försvarbara attityder, särskilt den kritiska rationalismen som erkänner att den grundläggande rationalistiska hållningen är ett resultat av en (åtminstone preliminär) trosakt – av tron på förnuftet. Följaktligen står vi inför ett fritt val. Vi kan välja någon form av irrationalism, till och med någon av dess mer radikala eller omfattande former, men vi kan också välja en kritiskt inriktad rationalism, som öppet medger sitt ursprung i ett irrationellt beslut (och som i så måtto medger ett visst försteg för irrationalismen).”
Citatet från Martin Gardner tyder väl på att han inte var konsekvent snarare än att vetenskaplig skepticism är fel. För visst ska man väl inte tro på saker utan belägg?
En vetenskaplig skeptiker, Penn Jillette (från Penn & Teller), verkar faktiskt vara objektivist. Om Teller är objektivist vet jag inte, men hans politiska åsikter ligger nära. Liksom Michael Shermers.
Poängen med mitt inlägg var att den moderna skeptikerrörelsen inte har en riktig chans att försvara förnuftet och vetenskapen, så länge de köper falska filosofiska premisser som underminerar förnuftet och vetenskapen (t ex Hume, Kant och Popper) eller öppnar dörren för mysticism och irrationalism (t ex Kant och James). Jag använde deras resonemang om ”provisorisk” kunskap som ett exempel på det förra och jag använde Martin Gardners mysticism som ett exempel på det senare.
Jag varken skrev eller argumenterade för att det är fel att tro på saker utan belägg för det. Jag antydde inte ens det. Varför skulle jag av alla människor på jorden tro en sådan sak ens för ett litet ögonblick?
Vad är essensen av skepticism? Det är ett tvivel på förnuftets förmåga att veta. Varför vill en anhängare av förnuftet förknippa sig med skepticism? Om du tror att förnuftet kan veta, att förnuftet är vår enda källa till kunskap, att vi kan och måste ha fakta och logiska argument för att ha skäl att tro på någonting, då är du ingen skeptiker. Du är, tvärtom, en förespråkare av förnuftet.
Genom att koppla ihop krav på fakta och logik med skepticism, då skapar man ett farligt anti-begrepp. Det hjälper inte det allra minsta att man kallar sin skepticism för vetenskaplig. Det bara spär på förvirringen ytterligare.
Ett bevis för att användandet av ordet skepticism på detta sätt är farligt, då det skapar onödig förvirring, är att du för ett ögonblick trodde att jag skulle ifrågasätta idén att man ska bara tro på det som det finns några belägg för att tro på.