För ett tag sedan upptäckte jag vad jag ser som ytterligare bevis för Leonard Peikoffs DIM hypotes. Men för att förstå varför jag ser detta som bevis måste jag först säga ett par ord om DIM hypotesen.

Filosofin är den fundamentala faktorn som driver människans historia. Så givet att vi kan identifiera vilka idéer som styr i en kultur kan vi också avgöra var kulturen är på väg. Det finns många trikotomier inom filosofin. Vi har för att nämna några: subjektivism, intrinsikalism och objektivism; empirism, rationalism och objektivism; skepticism, mysticism och objektivism.

DIM står för en ny trikotomi. Den handlar om vad vi gör med konkreterna i världen. Det handlar om tre grundläggande inställningar till integration: disintegration, integration och misintegration. Med konkreter menar vi allt ifrån sakerna där ute, ingredienserna i en maträtt, orden i en mening, olika ämnen i skolan, händelserna i en roman eller principer i ett system.

Antingen är man för integration eller också är man emot det. Om man är för integration då gör man antingen det rätt, I, eller också gör man det fel, M. Det finns grader av disintegration och misintegration. M1 är de som integrerar och som får med många sanningar men basen är inte baserad på verkligheten. M2 integrerar flitigt men har i essentiella termer lämnat verkligheten helt och hållet. D1 avstår från att integrera. De håller många sanningar och osanningar eftersom de inte försöker se hur deras idéer hänger ihop. De kan tolerera generaliseringar på en låg nivå, t ex ”vatten kokar vid 100 grader”. D2 nöjer sig inte med att avstå från att integrera. De är fientliga till integration. De säger att det är fel eller omöjligt eller både och. De försöker systematiskt skilja konkreterna åt.

Vad faller in under M1? Filosofer som Descartes. De försöker deducera fram verkligheten från ”axiomer”. Ekonomer som Mises som försöker deducera fram ekonomiska lagar från ”axiomer”. Konservativa som försöker deducera fram kapitalismen från gudomliga naturlagar.

M2? filosofer som Platon, Augustinus, Hegel. De gör samma sak men till skillnad från sådana som Descartes håller de inte den härledda världen som mindre verklig; den ”riktiga” världen är en annan dimension. Individerna betraktas också ofta som overkliga. Här finner vi religiösa fundamentalister och sekulära marxister.

D1? Filosofer som Auguste Comte och John Stuart Mill. Här finner vi många konkretbundna såväl som en och annan pragmatiker. Ett klassiskt exempel är ekonomer som inte tror att ekonomi har något med moral att göra.

D2? Filosofer som David Hume och Immanuel Kant. Hume säger att det inte finns någon rationell anledning att tro på ingen yttervärld, inga entiteter, ingen kausalitet, inget jag – bara en ström av förnimmelser. I ett sådant universum är det omöjligt att integrera. Kant säger att våra åskådningsformer och kategorier ”syntetiserar”, dvs integrerar. Men ”syntiseringen” ger upphov till en förvrängning av verkligheten: fenomenvärlden – ”världen som den framträder för oss” – i motsats till noumenalvärlden – världen som den ”egentligen” är. Kant säger med andra ord att integrering är processen som skiljer förnuftet från verkligheten. Kant är därför mycket värre än Hume. Så under D2 finner vi nihilister, miljöaktivister, egalitarärer, icke-objektiva konstnärer, anarkister.

I? Filosofer som Aristoteles och Ayn Rand. Aristoteles och Ayn Rand säger att det finns en värld av kausalt lagbundna entiteter. Detta är den metafysiska förutsättningen för all integration. De säger också att våra idéer var baserade på observationer av verkligheten och de förespråkade logik som metoden för att koppla ihop våra idéer med verkligheten och med varandra. Detta är den epistemologiska förutsättningen för all integration. Ayn Rand producerade det mest välintegrerade filosofiska system som någonsin har formulerats. Läs Leonard Peikoffs Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand för att se vad jag menar.

Peikoffs hypotes är att det finns ett direkt samband mellan din syn på integration och din syn på idéer. Därmed kan man lättare se vilken sorts idéer som kommer spridas i kulturen. DIM utgör ett nytt instrument för att göra kulturella prognoser. Tidigare kunde veta att om kulturen domineras av subjektivism då kommer det att ha vissa uttryck. Nu kan vi med hjälp av DIM konstatera om det är subjektivism eller intrinsikalism som kommer att ta över eller inte. Vi kan även finna uttryck för den dominerande mentaliteten till integration överallt: konst, utbildning, vetenskap, politik, etc. Värdet av detta är uppenbart om man vill bättre förstå världen vi lever i, var vi är på väg och vilken fiende vi ska lägga krutet på för att ha störst chans att vinna den filosofiska striden för en bättre kultur i det långa loppet.

Människor har ett behov av integration. Vilket inte är så svårt att se eftersom människor behöver kunskap och kunskap kräver integration: Varseblivning är integration av förnimmelser. Begrepp är integration av varseblivningar. Induktion är en integration av konkreter till en princip. Deduktion är en integration av premisser till en slutsats. Logik är konsten att identifiera och integrera motsägelsefritt.

Detta förklarar varför vissa idéer som bättre svarar på människors behov av integration också kommer att vinna i längden. Det finns historiska såväl som epistemologiska skäl att tro detta. Historiskt sett har konflikten, för det mesta, stått mellan någon form av M (Romarriket, Medeltiden och Renässansen). Vid ett par tillfällen har vi haft en kultur dominerad av I (antika Grekland och Upplysningen).

Först med Kant fick D ett genuint inflytande över kulturen. D tog över i slutet av 1800-talet och kollapsade under 1970-talet; det försvann nästan lika snabbt som det kom. Det har inte haft någon varaktig dragningskraft. Det är inte konstigt. Nihilism är knappast inspirerande. Den mörka och religiösa medeltiden varade i över 1000 år. Det nihilistiska Tyskland varade endast i några decennier.

Religion förknippas däremot med moral, värden och mening. Religion utlovar, implicit, att tillfredsställa människors behov av integration. Nihilism utlovar, explicit, att förneka och omöjliggöra allt vad integration heter. Således är det inte särskilt överraskande att de allra flesta i valet mellan nihilism och religion valde det religion. Det är därför vi har sett en frammarch för religionen i Amerika sedan slutet av 1970-talet. I ljuset av allt detta, och många andra historiska observationer som jag inte tänker gå in på här, gör Peikoff prognosen att USA inom loppet av ett par generationer kommer att bli en religiös teokrati.

Jag tänker stanna här vad gäller Peikoffs prognoser om USA:s framtid. Istället vill jag att uppmärksamma utvecklingen i Kina. Utvecklingen i Kina påminner nämligen om den i USA.

Idag finns det fler kristna i Kina än vad det finns medlemmar i kommunistpartiet. Visste ni det? Jag visste inte det förrän jag av ganska nyligen lyssnade på ett radioprogram om det för ett tag sedan. Det var inte så för bara 30 år sedan. Med tanke på att det är förbjudet att sprida religion i Kina är detta ganska anmärkningsvärt.

Mycket talar dessutom för att socialismen som en ideologisk rörelse med kraft och övertygelse är lika död i Kina som i resten av världen. Det kinesiska kommunistpartiet har inte tagit sin kommunism på allvar de senaste 30 åren. Alltså redan innan Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet. Liberaliseringarna i delar av ekonomin sedan slutet av 1970-talet är ett uttryck för detta.

Till saken hör att kommunismen är, som sagt, en sekulär form av M2. Och en sekulär M2 har ingen chans mot en religiös M2. Kommunisterna utlovade ett paradis på jorden vilket var ett löfte de inte kunde hålla. De religiösa utlovar inget paradis på jorden. Så att livet på jorden är ett helvete är nödvändigtvis inget problem för de religiösa. Så i valet mellan sekulär kommunism och religion förefaller religion lättare att sälja in i det långa loppet.

De religiösa i Kina har inte på något sätt tagit över kulturen ännu. Men om de senaste 30 åren är någon indikation, då lutar det mot att religionen kommer att ta över Kina precis som i USA. För 30 år sedan fanns det ett fåtal miljoner kristna. Idag är uppskattningsvis 100 miljoner kristna i Kina. Kommunistpartiet har uppskattningsvis 75 miljoner medlemmar.

Kinas utveckling de senaste decennierna är alltså en ytterligare skrämmande indikation på att Peikoffs DIM hypotes är riktig och att hans prognos för Amerika är riktig. Samma orsak har samma verkan i Kina precis som i USA. Detta är vad jag kallar för oroväckande paralleller.