Så här skriver vänsterpartiet om socialismen i sitt partiprogram:

Det socialistiska samhället innebär inte historiens slut eller att alla konflikter och missförhållanden försvinner. Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle … Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva.

Man kan ju undra om de har låtit någon advokat fått studera deras formuleringar. De har uppenbarligen varit väldigt noga med att stoppa in tydliga reservationer här.

De börjar med att erkänna att ett socialistiskt samhälle inte innebär ett slut på missförhållanden. Nu vet jag i och för sig inte om vanliga Svensson behöver få reda på detta i förväg (de flesta vet nämligen hur det gick i Sovjet eller Kuba eller Kina eller Nordkorea). Men detta är kanske riktat till kommunisterna som sägs ha tagit över partiet? Eftersom de uppenbarligen lever i en annan värld där kommunism inte är kommunism (och A inte är A), tror jag inte dessa varningar kommer att hjälpa dem att vaknar ur deras dogmatiska slummer.

Den andra reservationen är förstås en ren fantasi (eller för att vara exakt en ren lögn): ”Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande”. Men den fyller ändå en funktion: om vi slutar upp i en totalitär diktatur – något som socialismen till sin natur alltid måste sluta upp som – då betyder det att vi inte har uppnått socialismen och då kan inte socialismen klandras för eländet!

Vad sägs om den tredje reservationen? ”Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva”. Denna fyller i princip samma roll som föregående. Och när allt går åt helvete, då är det viktigt att skylla på det själviska borgerliga folkflertalet för att deras tro och tillit sviktar, för att deras offervilja inte är tillräckligt stor, för att de inte vill ”anpassa” sig för socialismens överlevnad! Och det är ju klart. Om socialism innebär demokratins förverkligande, då är det alltid folkets fel om socialismen inte fungerar som den ska. Mycket bra reservation. Mycket slugt gjort.

Det säger en del om ens ideologiska övertygelser när man redan i förväg avsäger sig allt ansvar för vad som kommer att hända om och när man väl får chansen att omsätta ens idéer i verkligheten.

Nu kanske någon tycker att jag har gjort en orättvis tolkning av vad vänsterpartiet menar i citatet ovan. I så fall ber jag dem läsa följande utläggning som är hämtat från deras hemsida:

Men det är sant – vi har ingen färdig ritning för hur det framtida socialistiska samhället ska vara uppbyggt (redan Karl Marx blev ju av sina kritiker beskylld för att ”sakna recept för framtidens kök”, en beskyllning som han tog med upphöjt lugn). Ett skäl att inte vara allt för precis antyds av en mening i det ovan citerade avsnittet ur Vänsterpartiets partiprogram:  Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare.

Om det socialistiska samhället innebär demokratins förverkligande i hela samhället, alltså verklig folkmakt, så måste det ju vara folket som bestämmer hur samhället ska se ut och vara organiserat. Därför vore det fel av Vänsterpartiet att i förväg göra upp några modeller för socialismen.

Dessutom är det omöjligt bygga samhällen efter färdiga ritningar (de försök som gjorts i den riktningen manar inte till efterföljd!). Samhällen och samhällssystem byggs inte som man bygger bilar eller hus. De växer fram steg för steg – ibland små, ibland mycket stora – och det går inte att i förväg veta exakt hur vägen går. Och samhällen blir aldrig ”färdiga”, inte heller socialismen.

Tror vänsterpartiet själva på socialismen? Nej. De vill inte definiera det (förutom i termer av väldigt vaga fantasier), de vill inte ta ansvar för det, och de vill aldrig säga när socialismen är färdig. Att det socialistiska samhällsbygget inte är ”färdig”, och inte kommer att bli färdigt förrän kanske i någon avlägsen framtid, och bara om folket ställer upp fullt ut, har socialismens slavar och offer fått höra under hela 1900-talet. Vänsterpartiet har alltså redan förberett sig på vad de ska säga när inget går som de hade tänkt sig: de ska köpa mer tid genom att slänga denna rationalisering i ansiktet på folk.

Är socialismen död? Ja, som ideologisk kraft är den det. (De allra flesta som idag tror på socialismen gör det inte av övertygelse utan av brist på vad de upplever som alternativ.) Det ser vi här i socialisternas egna reservationer. Faktum är att de är så villiga att göra sådana här reservationer att de nästan får Fredrik Reinfeldt att framstå som en man med integritet och övertygelser. De verkar implicit veta att deras ideologi endast kan resultera i helvetet på jorden. Men de ger inte upp den för det. De nöjer sig med att bara sluta ta ansvar för sina övertygelser. Det är väldigt bekvämt; med den ursäkten kan man fortsätta att plädera för att införa detta helvete på jorden utan att känna några skam- och skuldkänslor. Det är sjukt. Det är ondskefullt. Det är socialisterna i ett nötskal.

Kulturdepartementet:

Forum för levande historia skall främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. Det övergripande målet är att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde. Verksamheten skall mana till diskussion och reflektion över frågor om demokrati, tolerans och människors lika värde med utgångspunkt i Förintelsen, men också behandla andra brott mot mänskligheten ur ett historiskt såväl som ett samtida perspektiv.

– Genom uppdraget till Forum för levande historia vidgas perspektivet så att också kommunismens brott mot mänskligheten tydligare omfattas i myndighetens arbete, kommenterar kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth.

– Kommunismen är en ideologi som skördat och skördar många offer. Därför är det viktigt att belysa och informera – inte minst den uppväxande generationen – om kommunismens svarta historia, avslutar Lena Adelsohn Liljeroth.

Jag tycker det är förståeligt att man vill upplysa allmänheten om kommunisternas blodiga historia av massmord, slaveri och förtryck. En korrekt redogörelse för kommunisternas brott skulle visa för allmänheten att kommunister i princip inte är något annat än barbarer och det skulle förmodligen göra att vänsterpartiet, och kommunism i allmänhet, blev ännu mindre populärt.

Allt detta vore så klart bra och önskvärt, men det är i slutändan irrelevant. Det är inte lämpligen statens uppgift att ägna sig åt upplysning eller utbildning. Detta innebär nämligen alltid en kränkning av yttrandefriheten. För varje krona som vi tvingas betala in för att finansiera detta, gör att vi har en krona mindre över för vår egen opinionsbildning.

Det är dessutom inte rätt att tvinga folk att sprida idéer som man anser är falska. Eftersom staten genom att ta ut skatter mycket lättare kan komma över ekonomiska medel för att bedriva den här sortens opinionsbildning, än vad privatpersoner kan, gör det också att förutsättningarna för en fri, ärlig och öppen debatt i frågan blir väsentligen sämre.

Om man som intellektuell aktivist, eller politiker, eller historiker vill sprida kännedom om kommunismens brott, då är det upp till var och en att göra det på sin egen fritid och med sina egna ekonomiska medel. I vår tid med Internet är det dessutom lättare och billigare än någonsin att få ut sitt budskap.

Det faktum att politikerna bestämmer vilka värderingar Forum för levande historia ska främja genom sina upplysningskampanjer är för övrigt ganska talande. Det bekräftar nämligen att fri forskning i princip omöjlig så länge staten står för notan. Det är också anmärkningsvärt att politikerna tycker att det är sin ordning att de bestämmer vad historien har att lära oss. Vad den ska lära oss. Det är därför ganska oärligt av politikerna att kalla en myndighet som jobbar under dessa förutsättningar för ett ”forum”.

Så vad man i rättvisans och ärlighetens namn borde göra är att lägga ned eller i varje fall försöka privatisera Forum för levande historia.

En amerikansk domstol dömde igår Iran för bombningen av Khobar Towers. Yahoo! News:

WASHINGTON – The Iranian government financed a 1996 terrorist attack that killed 19 Americans in Saudi Arabia and must pay $254 million to the victims’ families, a federal judge ruled Friday.

The ruling by U.S. District Judge Royce C. Lamberth allows families of the victims of the Khobar Towers bombing to seek their compensation from assets that have been seized from the conservative Islamic regime in Tehran.

On June 25, 1996, a truck bomb exploded in a military housing area known as the Khobar Towers dormitory near Dhahran. U.S. authorities have long alleged that the bombing was carried out by a Saudi wing of the militant group Hezbollah, which receives support from Iran and Syria.

Though Lamberth has previously ruled that a survivor of the blast could seek payment from Iran, Friday’s ruling was the first time Tehran has been blamed for the deaths of the Americans in the bombing.

”The defendants also provided money, training and travel documents to Saudi Hezbollah members in order to facilitate the attacks,” Lamberth wrote. ”Moreover, the sheer gravity and nature of the attack demonstrate the defendants’ unlawful intent to inflict severe emotional distress upon the American servicemen as well as their close relatives.”

…

Two Iranian government security agencies and senior members of the Iranian government itself provided funding, training and logistical help to terrorists who carried out the attack on a dormitory that housed U.S. Air Force pilots and staff in Saudi Arabia, [former FBI Director Louis] Freeh testified. (Via HotAir.com)

Detta är en obscen skandal. Detta var inget annat än en av många krigshandlingar som Iran har gjort sig skyldiga till sedan revolutionen 1979 och detta är hur USA bemöter det. Om Iran vågade göra detta utan kärnvapen, varför skulle de då inte våga göra något liknande eller betydligt värre med kärnvapen?

En del säger att man inte ”får” diskutera invandringsfrågan i Sverige. Det är alldeles för politiskt inkorrekt att göra det. Det bara går inte. Det talas ibland löst om att det råder en yttrandefrihet i Sverige, men att den är inget värd så länge vi inte har en ”åsiktsfrihet”. Beläggen för att vi inte har någon ”äkta” yttrandefrihet i Sverige är för att vi inte kan ha den här sortens diskussioner utan att folk ska målas upp som invandrarfientliga rasister.

Jag hade kanske haft någon minimal förståelse för detta resonemang, om det inte vore för åtminstone två faktum.

För det första har jag själv, till min stora fasa, bevittnat många människor, många jag känner, släktingar och vänner, föra otroligt rasistiska och invandrarfientliga diskussioner. De har inte känt några som helst hämningar.

(Och det spelar ingen roll om man påpekar för dem att bara för att de säger sig ha sett eller träffat kriminella idioter från Mellanöstern, så gör det inte dem berättigade i att börja betrakta samtliga araber från apor och att kräva att de alla ska slängas ut eller en massa annat nonsens.)

För det andra är det ganska självklart att dessa rasister inte vågar offentligt säga vad de tycker. Dessa rasister är förstås otroligt fega. Men inte fullt så dumma som de lätt ger sken av när man lyssnar på deras vulgära retorik.

Allt prat om att Sverige är så ”inskränkt” att man inte kan föra den här diskussionen, är bara nonsens. Det finns många dåliga skäl att motsätta sig invandring, men rasism är utan tvekan det dummaste av dem alla. (Ett av de mindre dumma skälen är att man tror att invandrare skadar oss ekonomiskt genom att utgöra billig arbetskraft.)

Det råder ingen tvekan om att en del kulturer är, objektivt sett, mer värda och att en del kulturer är mindre värda. Den västerländska kulturen håller förnuft, frihet och individualism som kardinalvärden. Det är därför den är mer värd än de kulturer som präglar Mellanöstern och Afrika. Ty dessa kulturer håller istället religion (oförnuft), auktoritärism och kollektivism som kardinalvärden. Men huruvida den västerländska civilisationen överlever eller ej, beror inte på om det kommer hit invandrare. Nej, huruvida den överlever eller ej, beror istället på om de som säger sig värdesätta den kommer vara villiga och förmögna att försvara den på intellektuella grunder. Det är dock värt att notera att många av de som kräver att vi stänger våra gränser med hänvisning till hur viktigt det är att skydda vår kultur och civilisation, inte tycks vara villiga att göra just detta.

Beror det på att de anser att det är en hopplös uppgift? Om så, varför? Har de inga intellektuella argument att komma med? Jag kan inte klandra någon för att tycka att detta är en hopplös uppgift i den mån de bär på falska filosofiska föreställningar. Hur ska man kunna försvara den västerländska kulturen på intellektuella grunder om man exempelvis förnekar att värden är objektiva? Om man inte hyser någon större tillit till förnuftet? Hur ska man kunna motivera sanningen i något av det man säger, om man är subjektivist eller intrinsikalist? Skeptiker eller mystiker? Det kan man förstås inte. Ser man ingen vits med att argumentera rationellt för sina åsikter, då blir man förr eller senare tvungen att sträcka sig efter en pistol, som en stor filosof noterade.

Det är sant att det inte vore särskilt önskvärt om det kom hit en miljon fanatiska och militanta islamister. Jag har absolut inga problem med att man förbjuder dem från att komma hit. Det är inte ett dugg konstigare än att man inte lämpligen tillåter en miljon kannibaler att flytta hit. Det är inte ett dugg konstigare än att man med rätta förbjuder folk med en smittsam och dödlig sjukdom från att träda in i landet. Det är en moralisk akt av självförsvar. (De bör lämpligen placeras i karantän till dess att de inte gör någon fara längre. Men fram till dess hör de hemma i karantän; man har ingen rätt att gå runt och utgöra en livsfara för andra människor.) Men ingenting av detta utgör något, i slutändan, hållbart argument mot invandringen.

För om man anser att blotta förkomsten av många människor, flera miljoner människor, från Mellanöstern eller Afrika, utgör ett hot mot den västerländska civilisationen, varför inga fler bör få komma hit eller att de som är här kanske borde tvingas hem igen, då följer det att man också bör införa en totalitär diktatur som förbjuder folk från att överhuvudtaget hålla ovästliga idéer och värderingar. Saken är nämligen den att det finns en del saker som gör väst bra och en del saker som gör väst dåligt; västvärlden är ingen perfekt kultur. Men om de dåliga elementen tar över helt, då finns det inte längre något värde i den västerländska kulturen och i den mån har också allt som var utmärkande med den redan dött.

Det tycks dock inte slå många motståndare till invandringen att väst, så som vi känner det idag, vore lika hotat till grunden om exempelvis de kristna fundamentalisterna helt tog över kulturen eller, för den delen, om subjektivisterna helt tog över kulturen. Men om de inser det, då måste de också inse att implikationen är just den jag angav: behovet av censur. Med andra ord: behovet av ett statligt tvångsmonopol på idéer.

Men vi behöver censur lika lite som vi behöver en restriktivare invandringspolitik. Så länge som invandrarna inte använder sig av våld och tvång för att försöka tvinga på oss andra deras dåliga idéer och värderingar, har deras kulturella bidrag inte någon större chans i Sverige eller i något annat västland. Så länge marknaden för idéer är fri har vi inget att vara oroliga för. Inte så länge som det åtminstone finns en liten men växande skara av objektivister.

(Det är såvitt jag vet endast objektivisterna som vet hur man på rationella grunder kan försvara väst. Subjektivisterna är ett hopplöst fall. De religiösa är ett lika hopplöst fall. Nationalisterna företräder, när allt kommer omkring, inget annat än en form av rasism och därför är de också hopplösa.)

På kort sikt finns det dock ett hot här. Precis som marknaden i övrigt inte är fri, är inte heller marknaden för idéer helt fri. På kort sikt finns det ett hot här i den meningen att muslimerna, bara för att ta ett aktuellt exempel, kanske kan skaffa sig ett politiskt inflytande och detta inflytande kan förstås bli större om muslimerna blir fler till följd av en ökad invandring. Den lika kortsiktiga lösningen på detta problem är att intellektuellt argumentera för och politiskt rösta för en begränsad stat, en nattväktarstat.

Det finns härvidlag ingen anledning att bli deprimerad; anhängarna av en begränsad stat må vara få, men sanningen är att de allra flesta inte vill leva i en islamisk teokrati mer än vad de vill leva i en kristen teokrati. Sanningen är den att en överväldigande majoritet är, än så länge, för den princip som utgör lösningen på detta kortsiktiga problem: religionsfriheten. Religionsfriheten fungerar i princip som ett förbud mot ett statligt tvångsmonopol på idéer. Den är således en fundamental garant för en fri marknad för idéer och därmed, i grunden, ett fritt samhälle. Så vi behöver inte, på kort sikt, försöka övertyga de flesta om laissez-faire kapitalismens förträfflighet. Allt vi behöver göra är att påminna människorna om religionsfrihetens betydelse. Sedan, i enlighet med spelets regler, tar politiken hand om resten.

Det är alltså, ironiskt nog, just eftersom vi ännu har åsiktsfrihet som vi inte har någon större anledning att oroa oss över invandringen av exempelvis muslimer.

Kongressmannen Ron Paul vädjar i sin senaste artikel, ”The Original Foreign Policy”, till en mer isolationistisk utrikespolitik. Han skriver:

It is time for Americans to rethink the interventionist foreign policy that is accepted without question in Washington.  It is time to understand the obvious harm that results from our being dragged time and time again into intractable and endless Middle East conflicts, whether in Iraq, Iran, Syria, Lebanon, or Palestine. It is definitely time to ask ourselves whether further American lives and tax dollars should be lost trying to remake the Middle East in our image.

Det kan ju kanske komma som en överraskning för somliga, men jag instämmer fullständigt. Detta ska dock inte uppfattas som att jag plötsligt har förvandlats till en vedervärdig pacifist eller fredshetsare. Allt jag menar är att egoistiska överväganden ska prägla en fri nations utrikespolitik.

Det betyder att man inte ska dra sig in i konflikter som inte hotar landets intressen eller säkerhet. Det betyder att man bör undvika att göra sig själv allierad med länder som har en historia av att starta krig, för det skulle nämligen riskera att man själv dras in i konflikter där man inte har något att vinna på. Det betyder att man bör verka för att upprätta frihandel med länder.

Det betyder däremot inte att man är emot krig i självförsvar. Det betyder inte att man är emot sanktioner mot sina fiender. Det betyder inte att man aldrig kan vara allierad med likasinnade länder. Det betyder inte att man ska ställa sig moraliskt neutral i konflikter – om ens moraliska omdöme i konflikten tjänar landets intressen. Vad ligger i ett fritt lands intresse? Väsentligen är det att upprätta friheten själv. Därför kan man inte vara neutral i sin utrikespolitik.

Ron Paul hänvisar till Thomas Jefferson i sin argumentation för denna väsentligen egoistiska och därför moraliska utrikespolitik:

Thomas Jefferson summed up the noninterventionist foreign policy position perfectly in his 1801 inaugural address: “Peace, commerce, and honest friendship with all nations- entangling alliances with none.” Washington similarly urged that we must, “Act for ourselves and not for others,” by forming an “American character wholly free of foreign attachments.”

Jag vet inte riktigt var Ron Paul står, men då många med en isolationistisk hållning tycks tro att det innebär att man måste vara en pacifist eller liknande, vill jag citera samma Thomas Jefferson som själv insåg att så inte alls var fallet:

”Peace and friendship with all mankind is our wisest policy, and I wish we may be permitted to pursue it. But the temper and folly of our enemies may not leave this in our choice.” –Thomas Jefferson to C. W. F. Dumas, 1786. ME 5:310

”I am ever unwilling that [peace] should be disturbed as long as the rights and interests of the nations can be preserved. But whensoever hostile aggressions on these require a resort to war, we must meet our duty and convince the world that we are just friends and brave enemies.” –Thomas Jefferson to Andrew Jackson, 1806. ME 19:156

”It is our duty still to endeavor to avoid war; but if it shall actually take place, no matter by whom brought on, we must defend ourselves. If our house be on fire, without inquiring whether it was fired from within or without, we must try to extinguish it.” –Thomas Jefferson to James Lewis, Jr., 1798. ME 10:37

”Peace [is] indeed the most important of all things for us, except the preserving an erect and independent attitude.” –Thomas Jefferson to Robert Livingston, 1802. ME 10:336

”We love peace, yet spurn a tame submission to wrong.” –Thomas Jefferson: Reply to New York Tammany Society, 1808.

”The protection of our citizens, the spirit and honor of our country, require that force should be interposed to a certain degree.” –Thomas Jefferson: Confidential Message on Spanish Spoilations, 1805. ME 3:402

”To those who expect us to calculate whether a compliance with unjust demands will not cost us less than a war, we must leave as a question of calculation for them, also, whether to retire from unjust demands will not cost them less than a war. [Two nations] can do to each other very sensible injuries by war, but the mutual advantages of peace make that the best interest of both.” –Thomas Jefferson: 4th Annual Message, 1804. ME 3:369

”In defense of our persons and properties under actual violation, we took up arms. When that violence shall be removed, when hostilities shall cease on the part of the aggressors, hostilities shall cease on our part also.” –Thomas Jefferson: Declaration on Taking Up Arms, 1775.(*) Papers 1:203

Nu sade även Jefferson ett par saker som var tveksamma sedda ur ett strikt moraliskt perspektiv. Jag tänker exempelvis på detta:

”If a nation, breaking through all the restraints of civilized character, uses its means of destruction (power, for example) without distinction of objects, may we not use our means (our money and their pauperism) to retaliate their barbarous ravages [with their own incendiaries]?… If we do not carry it into execution, it is because we think it more moral and more honorable to set a good example, than follow a bad one.” –Thomas Jefferson to Thomas Cooper, 1814. ME 14:187

Men som Leonard Peikoff har påpekat i The Ominous Parallels var USA:s grundare inte några originella tänkare när det kom till moralfilosofiska frågor. Men egentligen är allt detta ovidkommande, för poängen jag vill ha fram är att isolationism inte betyder pacifism eller eftergifter. Det utesluter inte på något sätt krig i självförsvar. Det utesluter inte mindre militära interventioner om det är allt som krävs för att göra slut på ett mindre hot. Och utesluter inte sanktioner.

En egoistisk utrikespolitik handlar inte om att isolera sig och låtsas som att det inte finns en omvärld. Det handlar inte om att vara evasiv om andra länders natur. Det handlar alltså inte om att låtsas att somliga länder inte utgör ens fiender, vars brott man i fredens namn ska blunda inför, istället för att besvara med militärt försvarsvåld.

Det är dock inte svårt att försvara krig i självförsvar. Inte så länge man har med någorlunda rationella människor att göra. Det stora värdet i att föra en isolationistisk utrikespolitik är just oviljan att lägga sig i konflikter som inte berör ens rationella intressen. För vad är det som driver in länder i den sortens konflikter? Det är vanföreställningen om altrusimen som idealet.

Det tycks t ex råda mer eller mindre ett konsensus bland många liberaler, eller i alla fall människor som utger sig för att vara liberaler, att omvärlden måste göra något åt det som händer i Darfur. De tycks dock inte förstå vad det är de egentligen säger. Vad de säger är att amerikanerna eller européerna eller några andra ska offra liv och pengar på en konflikt som, såvitt jag kan se, inte alls berör amerikanska eller européiska intressen. Det berör inte vår säkerhet och därmed inte vår frihet och därmed inte våra intressen. Ändå ska liv och pengar offras.

Detta vädjar alltså liberaler till, samma liberaler som i andra fall brukar tala sig varma om individens rättigheter. Tydligen upphör de rättigheterna så fort andra krigsdrabbade människor behöver hjälp. Eller man skulle i alla fall kunna tro det om man lyssnade på dessa liberalers ständiga vädjan om internationella insatser i Darfur. Det är inte fråga om det som händer i Darfur är hemskt eller inte. För det är det. Frågan är om man har rätt att tvinga folk att dö för konflikter. Svaret på den frågan är att det har man inte. Och det är denna moraliska insikt som måste till innan en isolationistisk utrikespolitik är att vänta.

Charles Krauthammer hade för ett tag sedan ett tal som den 18 december publicerades i sin helhet på RealClearPolitics. Ni kan läsa det här. Jag kommer, för de som har läst mina tidigare analyser av ”kriget mot terrorismen”, säkerligen att framstå som tjatig, detta då jag i princip endast kommer att upprepa mycket av det jag har sagt i snart ett års tid nu. Men så länge som de neokonservativa och deras vilseledda sympatisörer upprepar ungefär samma dåliga argument för deras falska lösningar, känner jag mig nödgad att också besvara dem. Även om det innebär att jag måste upprepa mig.

Och jag tycker att det finns flera allvarliga fel i Charles Krauthammers analys. Krauthammer säger att fienden inte bara är några tusen terrorister som gömmer sig i några grottor i bergen mellan Pakistan och Afghanistan. Detta är helt riktigt. Fienden är en ideologisk rörelse. Det är helt riktigt. Sedan säger han att den enda lösningen är att USA gör slut på förutsättningarna som göder denna ideologiska fiende. Också helt riktigt. Men vad betyder det? Han skriver:

This meant changing the internal structure of Arab regimes and in a larger sense the culture of the Arab/Islamic world. This had been the one area of the world that uniquely had been untouched by the modernizing and democratizing influences of the postwar era. East Asia had famously taken off economically and politically, in Japan, Korea, Taiwan and elsewhere; Latin America and even some parts of Africa had democratized; of course, Western Europe had been democratic ever since World War II, but now Eastern Europe had joined the march. Only the Arab/Islamic world had been left out. Unless it was somehow encouraged and brought along on that march, it would remain recalcitrant, alienated, oppressed, tyrannical, and the place from which the kind of atavistic attacks on America and the West that we have seen on 9/11 and since would continue.

Lite längre ned säger han:

And again, the reason is not, as many critics now claim, that there is something intrinsic within Arab culture that makes them incapable of democracy. Yes, there are political, historical, and even religious reasons why the Arabs might be less prepared to be democratic in their governance than, say, East Asians or Latin Americans.

Detta antyder att Krauthammer, likt de neokonservativa, tror att problemet är för lite demokrati och att lösningen därför är en demokratisering av Mellanöstern. Detta är fel.

Det är bara sant att fria länder inte utgör fiender till varandra. Men frihet och demokrati är inte samma sak. Tvärtom. Och det har vi också fått bekräftat i de nyligen demokratiserade länderna i Mellanöstern. Inget nyligen demokratiserat land i Mellanöstern har valt att rösta för frihet. De har istället röstat för islamiska eller kollektivistiska partier. Islamisterna har fått makten i många av dessa länder, en makt som de förmodligen aldrig hade kunnat skaffa sig på egen makt. Dessutom har de, vilket är ännu värre, numera fått internationell legitimitet just eftersom de har blivit valda på en demokratisk väg. Detta gör att om USA exempelvis försöker stoppa hotet från dem, lär USA bli ännu mer fördömt än vad det blev när de störtade en massmördare till diktator. Så USA har målat in sig i ett hörn här. Mycket dumt gjort.

Detta är ändå inte det värsta. Vad Krauthammer glömmer bort här är att ”demokratiseringen” av Tyskland och Japan inte kunde ske förrän de allierade hade, med bomber, fullständigt krossat tyskarnas och japsarnas förmåga och vilja att fortsätta kriga, och, vilket är viktigast av allt, genom att göra detta såg de också till att en gång för alla fullständigt krossa nazismens och shintoismens legitimitet som ideologiska rörelser. När folket så klart och tydligt såg framför sig hur dessa ideologier endast resulterade i ofattbar död och förstörelse för dem själva, fanns det inte längre någon som var villig att slåss till livet för dessa ideal. (Läs mer om detta här.)

Ingenting i det som de neokonservativa har gjort sedan den 11 september eller ens föreslagit att göra, skulle kunna ha samma effekt i Mellanöstern. Det finns flera skäl till det. Ett sådant skäl är att de neokonservativa slaviskt följer teorin om rättvist krig (läs mer om den här). Att ett litet skitland som Libyen darrade efter Saddam Husseins fall, bevisar ingenting. Att man kan skrämma svaga och fega länder till lydnad är ju bra, men fullt väntat. Det väsentliga är ju att skrämma de ideologiskt och militärt starkare fienderna till lydnad. Men med detta har USA misslyckats fullständigt. Se på Iran. Se på deras handlingar och lyssna på deras retorik. De är inte ett dugg avskräckta av USA. De beter sig snarare som om de ser på USA som en papperstiger. Vem kan egentligen klandra dem för att se på USA på det sättet?

Men, tro det eller ej, hur illa detta än är, så är det fortfarande inte det värsta. Det värsta är att en seger aldrig var syftet med kriget i Irak eller Afghanistan. Genom att sätta upp demokratisering som det främsta målet gjorde man också det till ett substitut för seger. Om demokrati är idealet, vilket de allra flesta tycker (eftersom de flesta är anhängare av en populär form av kollektivism som säger att ”majoritetens vilja” är måttstocken för moralen), då följer det i praktiken att förverkligandet av fiendens vilja, de fanatiska islamisterna och deras miljontals anhängare över hela Mellanöstern, är målet i Mellanöstern. Och fienden vill förinta USA och Israel, teokratisera hela Mellanöstern, och till slut etablera islam som den enda religionen på hela jorden. (För en mer detaljerad analys här se Yaron Brooks anförande om saken på aynrand.org.)

En annan sak man kan fråga sig är varför en demokratisering av t ex Irak är så avgörande för demokratiseringen av resten av Mellanöstern. Det har i över femtio år funnits en demokrati i Mellanöstern, men det har inte fått muslimerna på bättre tankar. Jag tänker förstås på staten Israel. Visst, muslimerna är hjärntvättade, men det finns ju idag inget som hindrar ledarna i Iran eller Syrien eller Saudiarabien eller någon annanstans, att hjärntvätta folk om naturen hos det demokratiska Irak precis som de lyckades med att hjärntvätta folk om naturen hos det demokratiska Israel.

Krauthammer har en egen underlig teori om varför demokrati inte ”fungerar” i Mellanöstern (vilket inte är sant: det fungerar, han bara gillar inte vad han ser när muslimerna och araberna röstar).

[T]he problem, I believe, is Iraq’s particular culture and history. This after all is a country that was raped and ruined for thirty years by a uniquely sadistic and cruel and atomizing totalitarianism.

Det var detta som gjorde irakierna så religiöst fanatiska och kollektivistiska, menar Krauthammer: ”All that was left to the individual in Iraq was to attach himself to a mosque or clan or militia. That’s why at this earliest stage of democratic development Iraqi national consciousness is as yet too weak and the culture of compromise too underdeveloped to produce effective government enjoying broad allegiance”. Jag ger inte mycket för denna teori. Den vänder och vrider helt på relationen mellan orsak och verkan. Det är religiös fanatism och kollektivism som ger upphov till totalitära samhällen och inte tvärtom som Krauthammer verkar tro. Det var likaså kommunismen som gav upphov till Sovjetunionen, nazismen som gav upphov till Det tredje riket, shintoismen som gav uppphov till det totalitära japanska imperiet, fascismen gav upphov till Fascistitalien och Fascistspanien.

Han verkar också glömma bort att sunni- och shiamuslimer har mördat varandra i sina religiösa krig i århundranden. Det vi ser i Irak är bara en fortsättning på det kriget. Och det tog egentligen inte ens en paus under Saddam Husseins tid; allt som hände var att Saddam Hussein såg till att underkuva och förtrycka shiamuslimerna i söder. Ett faktum som många idag har glömt bort. Eller man skulle i alla fall kunna tro det om man trodde på tidningarnas rubriker.

Det finns mycket mer man kan anmärka i det Krauthammer säger. Men när han avslutar med att säga följande:

As the Bush Doctrine has come under attack, there are those in America who have welcomed its apparent setbacks and defeats as a vindication of their criticism of the policy. But the problem is that that kind of vindication leaves America in a position where there are no good alternatives. The reason that there is general despair now is because if it proves to be true that the Bush Doctrine has proclaimed an idea of democratizing the Arab/Islamic world that is unattainable and undoable, then there are no remaining answers to how to counter ultimately the threat of Islamic radicalism.

It remains the only plausible answer–changing the culture of that area, no matter how slow and how difficult the process. It starts in Iraq and Lebanon, and must be allowed to proceed and not precipitate an early and premature surrender. That idea remains the only conceivable one for ultimately prevailing over the Arab Islamic radicalism that exploded upon us 9/11. Every other is a policy of retreat and defeat that would ultimately bring ruin not only on the U.S. but on the very idea of freedom.

Så har han helt enkelt fel. Det är en helt ogrundad slutsats. Inte bara finns det andra alternativ (se exempelvis länkarna jag gav ovan) till de neokonservativas naiva dagdrömmar om ett altruistiskt, och därför omoraliskt, blodbad i Irak. Att bara blunda inför verkligheten, vilket Krauthammer uppenbarligen gör, och trots alla bevis som direkt talar emot hans resonemang, är inte bara opraktiskt. Det är faktiskt omoraliskt. Det är i själva verket essensen av all omoral.