Först lite goda nyheter. På Bali har man kommit överens om en meningslös tidsplan för att återuppliva ett Kyotoavtalet. Det är dock, som vanligt, en ”kompromiss” som tack och lov inte lär leda någonstans. Precis som de länder som faktiskt skrev under Kyotoavtalet tack och lov inte levererade, lär inte heller denna nya överenskommelse leverera någonting. En anledning är att det inte förbinder länderna till någonting. New York Times:

The Bush administration had earlier made a significant change in policy, ending its long-held objection to the need to formally negotiate new steps to avoid climate dangers. This time, the United States agreed to set a deadline for an addendum to the original treaty, which was signed by Mr. Bush’s father in 1992.

The agreement notes the need for ”urgency” in addressing climate change and recognizes that ”deep cuts in global emissions will be required.”

Still, it does not bind the United States or any country to commitments on reducing greenhouse pollution.

Detta urvattnade förslag är bra eftersom det ger oss lite andrum ett par år framöver. Kanske hinner ny sundare vetenskap göra sig till känna för politikerna och allmänheten till dess?

I The National Post publicerades det i dagarna ett brev till FN:s generalsekreterare, där man tar avstånd ifrån IPCC:s resonemang och slutsatser. I synnerhet tar de avstånd från slutsatsen att det skulle vara möjligt eller ens önskvärt att försöka stoppa klimatförändringarna genom stora nedskärningar i koldioxidutsläppen. Brevet är undertecknat av 100 vetenskapsmän från hela världen. De skriver bland annat:

Contrary to the impression left by the IPCC Summary reports:

z Recent observations of phenomena such as glacial retreats, sea-level rise and the migration of temperature-sensitive species are not evidence for abnormal climate change, for none of these changes has been shown to lie outside the bounds of known natural variability.

z The average rate of warming of 0.1 to 0. 2 degrees Celsius per decade recorded by satellites during the late 20th century falls within known natural rates of warming and cooling over the last 10,000 years.

z Leading scientists, including some senior IPCC representatives, acknowledge that today’s computer models cannot predict climate. Consistent with this, and despite computer projections of temperature rises, there has been no net global warming since 1998. That the current temperature plateau follows a late 20th-century period of warming is consistent with the continuation today of natural multi-decadal or millennial climate cycling.

Kom ihåg att vad som ska räknas som uppvärmning respektive nedkylning är endast möjligt att avgöra när man har valt ut en tidpunkt att jämföra med. Jämfört med slutet av 1800-talet har det blivit varmare. Jämfört med 1998 har det blivit kallare.

Samtidigt observerar man att även andra planeter i vårt solsystem, exempelvis Mars har värmts upp på sistone. (Tack för tipset POS.) Detta underminerar ytterligare den obevisade hypotesen att det är människans koldixoidutsläpp som ligger bakom en ”global uppvärmning”. Att andra planeter som Mars värms stärker snarare hypotesen att det är solens aktiviteter, och andra naturliga cykler och fenomen, som ligger bakom klimatförändringarna här på jorden:

According to NASA scientists, the planet Mars has been steadily warming for at least the past several decades—and this warming is occurring at a pace that could destroy the planet’s southern ice cap in the foreseeable future.

The scientists say that the warming is similar to that of the Earth over roughly the same period. This possibility, in turn, could have major ramifications for the “global warming” issue. Since there is no evidence of living organisms contributing to temperature changes on Mars, current observations and measurements raise the distinct possibility that natural phenomena, largely overlooked in the “global warming” debate, could be contributing to rapid changes in planetary climates.

Bloggen Klimatsvammel rapporterar om vad som förhoppningsvis kan bli nådastöten för teorin om global antropogen uppvärmning. Låt oss hoppas på det i alla fall. Men om jag känner till svensk massmedia korrekt kommer detta aldrig att rapporteras. Så sprid ordet.

En ”docent” vid namn Christer Sanne kritiserar idag på SvD Brännpunkt Johan Norbergs statistik om hur mycket bättre världen har blivit de senaste 25 åren till följd av bland annat globaliseringen. (Jag skriver ordet ”docent” inom citationstecken för jag blir alltid misstänksam när folk vill understryka att de är docenter.)

Det finns flera saker som är anmärkningsvärt i Sannes kritik. En sak som stack ut för min del var detta:

I Norbergs värld lyfts 76000 människor varje dag ur fattigdomen. Visst, det stämmer om man väljer fem speciella år och Världsbankens ena, extrema definition av fattigdom, att bara ha en dollar om dagen.

Med dess andra definition, två dollar per dag, har inte antalet fattiga minskat på 25 år. De är fortfarande ungefär två och en halv miljarder.

Andelen har krympt från 67 till 48 procent, men det finns lika många fattiga. Trots att världen har blivit nästan dubbelt så rik.

Utan att göra en omfattande studie finner jag detta motargument något besynnerligt.

Vi har sett samma sak i USA. Antalet officiellt ”fattiga” i USA är nästan lika många hela tiden och har varit så i decennier. (Det har skiftat mellan 20-40 miljoner sedan åtminstone 1960-talet.) Men det betyder inte att något inte händer. Det är uppenbarligen inte samma personer över hela tiden. (Det beyder, i förbigående sagt, inte heller att siffrorna är särskilt intressanta för den officiella fattigdomsstatistiken i USA säger väldigt lite om människors faktiska levnadsstandard.) Förhåller det sig på ett liknande sätt för världsbefolkningen? Jag vet inte, men jag kan inte se varför det inte skulle vara så. Om inte annat har onekligen en hel del människor dött som tidigare tillhörde dessa 2,5 miljarder fattiga.

Men en annan sak som slår mig är att om det 1980 fanns ungefär 4,4 miljarder människor på jorden och det idag finns 6,6 miljarder, då måste det betyda att, antalet människors om har lyfts från fattigdom definierat som 2 dollar om dagen, är större än vad som antyds. För vad detta betyder är ju att antalet som inte är ”fattiga” har ökat från 1,9 miljarder 1980 till 4,1 miljarder 2007! Världen har onekligen blivit rikare, även med denna bredare definition som vår docent gör en sådan stor sak av. Faktum är att om det fortsätter så här kommer det snart finnas lika många som inte är ”fattiga” enligt Världsbankens bredare definition, som det en gång i tiden fanns människor!

En annan sak. Jag vet inte var vår docent fick sin statistik ifrån (Världsbanken?), men om 48% av jordens befolkning är fattiga (dvs lever på 2 dollar om dagen), då skulle det betyda ca 3,168 miljarder människor (0,48 * 6,6) och inte 2,5 miljarder. Och om 67% av jordens befolkning var fattig 1980 då borde det betyda ca 2,950 miljarder människor (0,67 * 4,4). Så hur går allt detta ihop?

Men oavsett vilket. Är det inte en bra sak att den extrema fattigdomen minskar? Är det inte bra att gå från extrem fattigdom till fattigdom? Det är uppenbart att Johan Norberg inte är den enda som tycker detta. Världsbanken finner själva skäl att jubla över utvecklingen:

Poverty exists everywhere, but it is most cruel and debilitating in developing countries, where more than one person in five subsists on less than $1 day. There has been progress. Since 1990 extreme poverty in developing countries has fallen from 28 percent to 21 percent. Over the same time population grew 15 percent to 5 billion people, leaving 1.1 billion people in extreme poverty. If economic growth rates in developing countries are sustained, global poverty will fall to 10 percent—a striking success.

Världsbanken skriver också: ”And globally, even as poverty rates fell and the number of people living on less than $1 a day diminished, the number living on less than $2 a day increased from 2.4 billion in 1981 to 2.7 billion in 2001”. Men antyder inte detta att om fler lämnar extrem fattigdom så måste nästan antalet människors som lever på 2 dollar om dagen öka? Dvs att om fler lever på 2 dollar om dagen idag än för 25 år sedan så beror det bland annat just på att färre är extremt fattiga? Återigen, jag är ingen expert här, men för mig framstår inte dessa siffror som ett problem för tesen att de (extremt) fattiga blir färre eller också i varje fall mindre fattiga.

Vår docent Sanne anför en hel del märkliga ”argument” som, såvitt jag kan se, bara utgörs av en massa mästrande retorik: ”När Norberg skriver att ‘välståndsutvecklingen hjälper oss att komma till rätta med miljöproblemen’ tycks han försöka återuppliva den gamla myten om en ‘miljö-Kuznetskurva'”. Försöker återuppliva den gamla myten? Är det en myt”? Är det meningen att de som läser debattartikeln ska veta detta på förhand? Inget argument ges. Ingen förklaring.

Sannes ”argumentationsteknik” tycks bestå av: påstå saker, fäst dig vid detaljer (detaljer som, märkligt nog inte tycks bevisa någonting), förklara inte dig, antyd att om man inte håller med vet man inte vad man pratar om eller så försöker man avsiktligen vilseföra folk – återigen utan att backa upp denna antydan med någonting.

Ännu ett exempel: ”Johan Norberg skriver att undernäringen har halverats sedan 1970. Han skriver inte att det finns lika många hungriga i dag som för 15 år sedan. Det är också sant och kanske mer intressant”. Jaså?

Vad sägs om detta?

Inte ens miljöproblemen tycks oroa Norberg, som påstår att ”miljöskadorna har en tendens att minska efter en välståndsnivå kring 10000 dollar”. Det bygger på en studie från Yale University som konstruerat ett mycket blandat miljöindex, som till exempel viktar ihop inomhusluftens kvalitet, tillgång till rinnande vatten, barnadödligheten, viltskyddet och koldioxidutsläppen.

Utsläppen mäts inte totalt utan per dollar i ekonomin och viktas till bara en tjugondel av indexet, medan de individuella hälsofaktorerna räknas till hälften.

En sådan konstruktion bygger i praktiken in höga värden för rika och tekniskt avancerade länder (dock inte alla, USA hamnar på en 28:e plats medan Sverige kommer tvåa). Yale-studien ger däremot inget stöd för Norbergs påstående.

Så här antyds det att Norbergs påstående om att vi lättare kan hantera miljöproblemen ju rikare vi blir, inte stöds av den studie som sägs ligga till grund för påståendet. Men ändå skriver Sunne lite längre ned: ”De fattiga länderna behöver ökat välstånd – för att till exempel få fram rent vatten och slippa rökoset inomhus”. Jag kanske är dum i huvudet, men jag förstår inte hur man kan göra så här.

Jag är skeptiskt inställd till den klimathysteri som råder just nu. Jag har lagt fram mina skäl för min skepticism i olika inlägg här på bloggen. Jag vill dock göra det alldeles klart att jag inte ser någon ”komplott” här. Det är inte en ”konspiration” som ligger bakom denna hysteri. Jag är emellertid övertygad om att det vi ser inte är en slump; det vi ser är verket av vissa filosofiska idéer som gör folk mer emottagliga för den här sortens hysteri. (Och om jag får tid och lust, kommer jag att skriva en längre utläggning om detta.)

Bara för att ge ett litet exempel ur högen för vad det är för sorts idéer som gör folk emottagliga för den här sortens miljöhysteri vill jag anmärka på en sak som Christer Sanne själv säger: ”Den stora faran med Johan Norberg är att han försöker invagga oss i falska förhoppningar om att teknik och mer tillväxt ska lösa alla bekymmer”. Den här sortens skepticism mot tillväxt och teknik är inte grundat i fakta. De senaste 200 åren av ekonomiska, medicinska, vetenskapliga och tekniska framsteg – och de enorma förbättringar av människans levnadsförhållanden som de har medfört – gör en sådan attityd helt oförsvarbar. Så vad förklarar den? Djupt rotade föreställningar som i essens handlar om att man misstror förnuftet och människan som förnuftsvarelse. Vad är källan till denna irrationella skepticism i modern tid? Modern filosofi. I synnerhet filosoferna David Hume och Immanuel Kant. Få filosofer har gett upphov till så mycket skepticism som Hume och Kant.

Vem är förresten denna ”docent” Christer Sanne? Det enda jag behövde veta för att Sanne skulle förlora precis all trovärdighet är att han skryter med att vara en författare till en bok som heter ”Keynes barnbarn – en bättre framtid med arbete och välfärd”. Behöver ni mer? Läs då denna beskrivning av boken. Och vet man någonting om Keynes då vet man att han var en gigantisk charlatan. Varje person som hänvisar till John Maynard Keynes som en auktoritet i nationalekonomiska sammanhang förlorar, i min bok, all sin trovärdighet.

Beatrice Fredriksson är andre vice distriktsordförande i Muf Uppsala och aktiv i nätverket antifeministiskt initiativ. Hon skrev en debattartikel i Expressen den 3 december om att det inte är en rättighet att visa brösten. Fredriksson säger mycket bra saker. Låt mig citera ett exempel:

I Sverige kanske vi är blygare än i andra länder. I Sverige kanske inte barbröstat bad eller stringbikini är lika accepterat som i vissa andra länder. Det är allas rätt att tycka vad de vill om det, och försöka förändra. Vill man bryta denna kultur och bryta dessa normer, behöver man däremot inte göra det på någon annans bekostnad. En badhusägare borde rimligtvis få bestämma sina egna regler för sin egen egendom.

Och:

Fyrishovsbadet valde att avvisa de båda kvinnorna för att andra badhusgäster tog anstöt. Om det är en rättighet att visa brösten, borde det i rättvisans namn också vara en rättighet att slippa känna obehag när man går och badar.

Sant. Detta är för övrigt ett perfekt exempel på det faktum att bara om vi har ett samhälle som bygger på principen om individens rättigheter kan vi få någon grundläggande rättvisa i samhället. Utan principen om individens rättigheter blir det, som Ayn Rand gjort klart, bara kaos.

Men hon skriver utöver detta också en del mindre bra saker. Nu vill jag göra det klart att det är i första hand inte min avsikt att strimla denna artikel eller dess författare. Men det finns ett par stycken och meningar som är formulerade på ett sätt som jag inte kunde låta bli att kommentera det. Det ”intressanta” med dessa stycken och meningar är att de så tydligt visar på betydelsen av att vara ganska precis i sitt ordval. Hur snabbt det kan bli väldigt fel när man inte tänker efter när man skriver.

”De positiva rättigheterna är subjektiva.”

De har alltså inget med verkligheten att göra? Det kan jag utan vidare acceptera. Man kan inte argumentera för ”rätten” att förslava eller att kränka andras rättigheter med hjälp av fakta eller logik.

”De är personliga för oss var och en.”

Vad som är en ”positiv rättighet” för dig är inte nödvändigtvis det för mig? Det följer av premissen att de är subjektiva. Inget att opponera sig emot här.

”Det borde rimligtvis då ligga hos oss själva att tillgodose dessa rättigheter.”

Stopp och belägg. Vad är en ”positiv rättighet”? Det är sägs vara en ”rätt” till något. Att i detta sammanhang säga att det är upp till oss själva att tillgodose dem betyder bara en sak, nämligen att det är upp till var och en att ”ta sig rättigheter” på andras bekostnad. Men med vilken rätt kan man argumentera för detta?

En sak är säker: de har inget med verkligheten att göra, så vad man än säger kan man inte argumentera för dem medelst fakta och logik. Så utan någon hänsyn till fakta och logik ska folk ha rätten att ”tillgodose” sig sina ”positiva” rättigheter? Om positiva rättigheter har inget med verkligheten att göra, då finns det inte heller några restriktioner för vad folk kan se som rättigheter. En del kanske anser att de har rätt att bruka våld mot andra? Har man då rätt att på egen hand ”tillgodose” denna påstådda ”rätt”?

”I ett fritt samhälle har vi den möjligheten. Det vackra med en fri marknad är att det finns plats för alla sorters behov, efter våra egna önskemål. Likaväl som alla bad har rätt att tillåta toplessbad, borde de ha rätt att inte göra det, så att alla har någonstans att gå.”

I ett fritt samhälle har vi en rätt att ”ta oss rättigheter” på andras bekostnad? Detta kan hon omöjligen mena, ändå är detta vad som följer av det hon skriver. Vad ska jag då dra för slutsats? Antingen vet hon inte vad hon talar om eller också är hennes ordval väldigt dåligt. Men hon borde ta ansvar för hennes ordval. Ord betyder faktiskt någonting. Och Fredriksson är inte omedveten om vad orden betyder för senare skriver hon: ”Staten kan inte och bör inte tillgodose vilka positiva rättigheter som helst.” Vilket, så klart, får en till att undra om staten kan och bör tillgodose en del ”positiva rättigheter”? Nämligen de som vi kanske inte kan ”tillgodose” på egen hand?

”Huvuduppgiften [för staten] är i stället att skydda våra negativa, dvs. att ens liv, egendom och frihet skyddas från att bli kränkta. Detta är av oändligt större vikt.”

Huvuduppgiften för staten är att skydda individens rättigheter? Uppenbarligen ska staten till och från kränka individens rättigheter, förmodligen genom att ”tillgodose” en del av de ”positiva rättigheterna”.

Om en del tycker att jag hänger upp mig på ord, så säger jag att den invändningen betyder ingenting av åtminstone tre skäl. För det första är det hela poängen: ord har en betydelse och om du använder dem slarvigt, då kan det snabbt få katastrofala följder. Åtminstone i den mån folk utgår ifrån att du faktiskt menar vad du skriver. Kanske har folk blivit så vana vid nominalistiskt och subjektivistiskt tänkande, att ingen riktigt förväntar sig att de ska mena vad de skriver, helt enkelt eftersom orden ändå inte sägs ha någon fast, klar och definitiv innebörd. För det andra är det så att Fredriksson formulerar sig på ett sätt som antyder att hon borde veta bättre. Och för det tredje är det inte min avsikt att mosa Fredriksson. Hon avslutar sin debattartikel på ett väldigt bra sätt. Men tyvärr är det samma stycke som bevisar att hon vet bättre och att hon därför borde varit mer noga när hon formulerade sig:

Vi kan inte heller fortsätta prata om människor som grupper, eftersom det är grupptänkande som skapat fördomar och diskriminering. Rasism och homofobi har sin grund i att individer döms utifrån vilken grupp de tillhör, så även könsdiskriminering. Det är oacceptabelt och inhumant och i desperation vänder vi oss till statsapparaten för svar. Men vill vi prata problemlösning ska vi inte prata om myndighetsutövning, utan om människosyn. Hur vi var och en kan ta ansvar för att ändra vår inställning. Hur lagen kan öppna upp för individualismen, och inte innehålla särlagstiftning om kön genom jämställdhetslagar och särskilda diskrimineringsparagrafer just för kön. Lagen borde i stället signalera att vi alla är människor, och bara människor, och att det är så vi ska betrakta varandra. Att människan har ett okränkbart värde och att individen är den minsta minoriteten. Att en kränkning är lika illa oavsett mot vem, eller varför, den görs. Kollektivismen har i feminismens retorik blivit både problemet och lösningen. Det leder ingenstans. Lösningen ligger i stället i ett avsteg från kollektivismen, ett avsteg som naturligen tar oss till individualism i stället, där människan är fokus och inte grupperna, och där det inte är inte kollektiv som kränks, utan individer. (Min kursivering.)

Detta är ett tydligt tecken på att Fredriksson lär ha läst sin Ayn Rand och det är detta som enligt min mening gör att hon borde veta bättre. Nåväl. Nog med ordmärkeri för idag.

POS har lagt två nya nätnattväktare som jag rekommenderar för läsning: ”Hayek och förnuftet” och ”Varför abortmotståndare är vidriga”.