En ”docent” vid namn Christer Sanne kritiserar idag på SvD Brännpunkt Johan Norbergs statistik om hur mycket bättre världen har blivit de senaste 25 åren till följd av bland annat globaliseringen. (Jag skriver ordet ”docent” inom citationstecken för jag blir alltid misstänksam när folk vill understryka att de är docenter.)

Det finns flera saker som är anmärkningsvärt i Sannes kritik. En sak som stack ut för min del var detta:

I Norbergs värld lyfts 76000 människor varje dag ur fattigdomen. Visst, det stämmer om man väljer fem speciella år och Världsbankens ena, extrema definition av fattigdom, att bara ha en dollar om dagen.

Med dess andra definition, två dollar per dag, har inte antalet fattiga minskat på 25 år. De är fortfarande ungefär två och en halv miljarder.

Andelen har krympt från 67 till 48 procent, men det finns lika många fattiga. Trots att världen har blivit nästan dubbelt så rik.

Utan att göra en omfattande studie finner jag detta motargument något besynnerligt.

Vi har sett samma sak i USA. Antalet officiellt ”fattiga” i USA är nästan lika många hela tiden och har varit så i decennier. (Det har skiftat mellan 20-40 miljoner sedan åtminstone 1960-talet.) Men det betyder inte att något inte händer. Det är uppenbarligen inte samma personer över hela tiden. (Det beyder, i förbigående sagt, inte heller att siffrorna är särskilt intressanta för den officiella fattigdomsstatistiken i USA säger väldigt lite om människors faktiska levnadsstandard.) Förhåller det sig på ett liknande sätt för världsbefolkningen? Jag vet inte, men jag kan inte se varför det inte skulle vara så. Om inte annat har onekligen en hel del människor dött som tidigare tillhörde dessa 2,5 miljarder fattiga.

Men en annan sak som slår mig är att om det 1980 fanns ungefär 4,4 miljarder människor på jorden och det idag finns 6,6 miljarder, då måste det betyda att, antalet människors om har lyfts från fattigdom definierat som 2 dollar om dagen, är större än vad som antyds. För vad detta betyder är ju att antalet som inte är ”fattiga” har ökat från 1,9 miljarder 1980 till 4,1 miljarder 2007! Världen har onekligen blivit rikare, även med denna bredare definition som vår docent gör en sådan stor sak av. Faktum är att om det fortsätter så här kommer det snart finnas lika många som inte är ”fattiga” enligt Världsbankens bredare definition, som det en gång i tiden fanns människor!

En annan sak. Jag vet inte var vår docent fick sin statistik ifrån (Världsbanken?), men om 48% av jordens befolkning är fattiga (dvs lever på 2 dollar om dagen), då skulle det betyda ca 3,168 miljarder människor (0,48 * 6,6) och inte 2,5 miljarder. Och om 67% av jordens befolkning var fattig 1980 då borde det betyda ca 2,950 miljarder människor (0,67 * 4,4). Så hur går allt detta ihop?

Men oavsett vilket. Är det inte en bra sak att den extrema fattigdomen minskar? Är det inte bra att gå från extrem fattigdom till fattigdom? Det är uppenbart att Johan Norberg inte är den enda som tycker detta. Världsbanken finner själva skäl att jubla över utvecklingen:

Poverty exists everywhere, but it is most cruel and debilitating in developing countries, where more than one person in five subsists on less than $1 day. There has been progress. Since 1990 extreme poverty in developing countries has fallen from 28 percent to 21 percent. Over the same time population grew 15 percent to 5 billion people, leaving 1.1 billion people in extreme poverty. If economic growth rates in developing countries are sustained, global poverty will fall to 10 percent—a striking success.

Världsbanken skriver också: ”And globally, even as poverty rates fell and the number of people living on less than $1 a day diminished, the number living on less than $2 a day increased from 2.4 billion in 1981 to 2.7 billion in 2001”. Men antyder inte detta att om fler lämnar extrem fattigdom så måste nästan antalet människors som lever på 2 dollar om dagen öka? Dvs att om fler lever på 2 dollar om dagen idag än för 25 år sedan så beror det bland annat just på att färre är extremt fattiga? Återigen, jag är ingen expert här, men för mig framstår inte dessa siffror som ett problem för tesen att de (extremt) fattiga blir färre eller också i varje fall mindre fattiga.

Vår docent Sanne anför en hel del märkliga ”argument” som, såvitt jag kan se, bara utgörs av en massa mästrande retorik: ”När Norberg skriver att ‘välståndsutvecklingen hjälper oss att komma till rätta med miljöproblemen’ tycks han försöka återuppliva den gamla myten om en ‘miljö-Kuznetskurva'”. Försöker återuppliva den gamla myten? Är det en myt”? Är det meningen att de som läser debattartikeln ska veta detta på förhand? Inget argument ges. Ingen förklaring.

Sannes ”argumentationsteknik” tycks bestå av: påstå saker, fäst dig vid detaljer (detaljer som, märkligt nog inte tycks bevisa någonting), förklara inte dig, antyd att om man inte håller med vet man inte vad man pratar om eller så försöker man avsiktligen vilseföra folk – återigen utan att backa upp denna antydan med någonting.

Ännu ett exempel: ”Johan Norberg skriver att undernäringen har halverats sedan 1970. Han skriver inte att det finns lika många hungriga i dag som för 15 år sedan. Det är också sant och kanske mer intressant”. Jaså?

Vad sägs om detta?

Inte ens miljöproblemen tycks oroa Norberg, som påstår att ”miljöskadorna har en tendens att minska efter en välståndsnivå kring 10000 dollar”. Det bygger på en studie från Yale University som konstruerat ett mycket blandat miljöindex, som till exempel viktar ihop inomhusluftens kvalitet, tillgång till rinnande vatten, barnadödligheten, viltskyddet och koldioxidutsläppen.

Utsläppen mäts inte totalt utan per dollar i ekonomin och viktas till bara en tjugondel av indexet, medan de individuella hälsofaktorerna räknas till hälften.

En sådan konstruktion bygger i praktiken in höga värden för rika och tekniskt avancerade länder (dock inte alla, USA hamnar på en 28:e plats medan Sverige kommer tvåa). Yale-studien ger däremot inget stöd för Norbergs påstående.

Så här antyds det att Norbergs påstående om att vi lättare kan hantera miljöproblemen ju rikare vi blir, inte stöds av den studie som sägs ligga till grund för påståendet. Men ändå skriver Sunne lite längre ned: ”De fattiga länderna behöver ökat välstånd – för att till exempel få fram rent vatten och slippa rökoset inomhus”. Jag kanske är dum i huvudet, men jag förstår inte hur man kan göra så här.

Jag är skeptiskt inställd till den klimathysteri som råder just nu. Jag har lagt fram mina skäl för min skepticism i olika inlägg här på bloggen. Jag vill dock göra det alldeles klart att jag inte ser någon ”komplott” här. Det är inte en ”konspiration” som ligger bakom denna hysteri. Jag är emellertid övertygad om att det vi ser inte är en slump; det vi ser är verket av vissa filosofiska idéer som gör folk mer emottagliga för den här sortens hysteri. (Och om jag får tid och lust, kommer jag att skriva en längre utläggning om detta.)

Bara för att ge ett litet exempel ur högen för vad det är för sorts idéer som gör folk emottagliga för den här sortens miljöhysteri vill jag anmärka på en sak som Christer Sanne själv säger: ”Den stora faran med Johan Norberg är att han försöker invagga oss i falska förhoppningar om att teknik och mer tillväxt ska lösa alla bekymmer”. Den här sortens skepticism mot tillväxt och teknik är inte grundat i fakta. De senaste 200 åren av ekonomiska, medicinska, vetenskapliga och tekniska framsteg – och de enorma förbättringar av människans levnadsförhållanden som de har medfört – gör en sådan attityd helt oförsvarbar. Så vad förklarar den? Djupt rotade föreställningar som i essens handlar om att man misstror förnuftet och människan som förnuftsvarelse. Vad är källan till denna irrationella skepticism i modern tid? Modern filosofi. I synnerhet filosoferna David Hume och Immanuel Kant. Få filosofer har gett upphov till så mycket skepticism som Hume och Kant.

Vem är förresten denna ”docent” Christer Sanne? Det enda jag behövde veta för att Sanne skulle förlora precis all trovärdighet är att han skryter med att vara en författare till en bok som heter ”Keynes barnbarn – en bättre framtid med arbete och välfärd”. Behöver ni mer? Läs då denna beskrivning av boken. Och vet man någonting om Keynes då vet man att han var en gigantisk charlatan. Varje person som hänvisar till John Maynard Keynes som en auktoritet i nationalekonomiska sammanhang förlorar, i min bok, all sin trovärdighet.