Författare: Carl Svanberg

Omskärelse bör förbjudas

Carl Svanberg22 kommentarer

RFSU har argumenterat för att man bör ”se över lagen” när det kommer till omskärelse:

Vid omskärelse på pojkar avlägsnas frisk hud från kroppen på barn som inte kan ge sitt medgivande. Det är inte etiskt försvarbart. Att utsätta spädbarn för ett operativt ingrepp som påverkar dem för resten av livet kränker inte bara den personliga integriteten – det medför också medicinska risker och strider mot religionsfriheten. Därför vill RFSU att omskärelse inte ska utföras på barn utan medicinska skäl och att lagen ses över för att undersöka om den kränker pojkars rättigheter.

Jag håller med. Tyvärr har RFSU nu bestämt sig för att sluta verka för att man åtminstone bör ”se över lagen”. Därför känner jag att jag måste säga någonting.

Jag anser inte att man bör ”se över lagen”. Utan några medicinska skäl, t ex trång förhud, bör omskärelse av pojkar vara *förbjudet*. Pojkarna har ingen möjlighet att ge något samtycke. Omskärelse är därför en kränkning av pojkarnas rätt till deras egen kropp, deras eget liv. Det handlar om *tortyr* och *stympning*. De som genomför en omskärelse ska kunna fänglas för misshandel eller i varje fall åka på en ordentlig böter. Föräldrar ska kunna bli av med vårdnaden för sina barn.

En del säger att det finns *potentiella* medicinska fördelar med omskärelse. Det sägs till exempel att risken för peniscancer är mindre för omskurna män. Men detta är inte fullständigt bevisat. Man kan dessutom undvika många risker för olika sjukdomar genom att helt enkelt sköta sin intimhygien. Med detta argument kan man förresten också argumentera för att man ska operera bort brösten på flickor för att helt ta bort den *potentiella* risken för bröstcancer.

En del påstår att det är bevisat att risken för att få HIV kan halveras. Detta är inget hållbart argument för att genomföra en omskärelse på *pojkar* som ju knappast är sexuellt aktiva. Det är, på sin höjd, ett argument för att vuxna män ska överväga en omskärelse. Personligen tycker jag att sunt förnuft och kondomer är ett betydligt vettigare alternativ.

Det finns säkert fler sådana här ”hälsoargument”, men inga av dem är några seriösa argument. De är bara *rationaliseringar*. Det är inte svårt att se. Dels eftersom argumenten är så fantastiskt dåliga, dels eftersom de som presenterar dem nästan uteslutande är religiösa som känner att de måste motivera omskärelse för icke-religiösa. För deras egen del är hälsoargumenten irrelevanta. De hade genomfört omskärelsen även om det inte fanns några påstådda hälsofördelar med det.

Det är uppenbart att omskärelse är en form av tortyr. Men varför säger jag att man *stympar* penisen? Därför att man tar bort en del av penisen som fyller flera viktiga funktioner. Den viktigaste är att den påverkar den sexuella njutningen. Det är en tillräckligt viktig funktion för att räkna det som en, under normala omständigheter, oberättigad stympning av människokroppen.

En del har fått för sig att ett förbud mot omskärelse skulle inskränka somligas religionsfrihet, i synnerhet judarnas och muslimernas. En del säger att detta gör det omöjligt att vara en praktiserande jude eller muslim. Men det är inte sant att detta inskränker deras religionsfrihet. Religionsfriheten ger ingen rätten att kränka andras rättigheter genom att tvinga dem, i detta fall *försvarslösa* spädbarn, sina religiösa ritualer. I själva verket är det precis tvärtom: religionsfriheten kräver att man lämnar pojkarna och deras penisar i fred.

Föräldrarnas jobb är att tänka på det bästa för sina barn, inte tortera eller stympa dem eftersom deras religion säger det eller för att det är ”tradition” eller ”populärt” eller ”estetiskt tilltalande”. Statens jobb är att skydda våra rättigheter. Det inkluderar rätten till våra egna kroppar. Därför bör man förbjuda omskärelsen av pojkar.

Stoppa moskén i Göteborg

Carl Svanberg3 kommentarer

I Göteborg kommer man att bygga en moské. Bör man tillåta det? Nej. Man bör stoppa det. Varför? Därför att finansiären är en totalitär islamisk teokrati: Saudiarabien.

Saudiarabien sponsrar inte bara spridandet av islamisk fundamentalism världen över. Vilket egentligen är illa nog. Men det är faktiskt värre än så: Saudiarabien är också en av världens största sponsorer av islamiska terrorgrupper. Saudiarabien är alltså en fiendestat som ligger i krig med den västerländska civilisationen, vilket inkluderar Sverige.

Det spelar ingen roll att moskéns företrädare *påstår* att Saudiarabien inte kommer att ha något inflytande över moskén. Om man verkligen är så naiv att man verkligen tror på det, då spelar det ändå ingen roll. Det faktum att moskéns företrädare inte har några problem med att samarbeta med en islamisk diktatur med blod på sina händer, säger allt man behöver veta om deras moraliska status och deras inställning till Saudiarabien. Det enda som spelar någon roll är att projektet finansieras av en fiendestat.

Detta är *inte* en inskränkning i religionsfriheten. Detta är en fråga om *självförsvar*. Staten ska inte lägga sig i vad folk tycker och tänker. Staten ska inte förbjuda byggandet av moskéer eller andra religiösa byggnader eftersom de är islamiska eller religiösa. Staten ska däremot stoppa stater som Saudiarabien från att sprida islam i Sverige. Fiendestater som Saudiarabien dessa har ingen rätt att finansiera byggandet av någonting i Sverige, allra minst moskéer.

Den västerländska civilisationens överlevnad är vad som ytterst står på spel här. Det var i västerlandet som människan fick, via sina bästa filosofer och vetenskapsmän, en uppskattning och respekt för förnuftet och individen. Denna uppskattning och respekt gav upphov till vetenskap, teknologi, välstånd och frihet. Detta är anledningen till att livet är så bra här i västvärlden. Så om man värderar mänskligt liv och välbefinnande, då är väst *objektivt* sett vida moraliskt överlägsen. Om man värderar sitt eget liv och frihet, då kan man inte sitta tyst och se på medan medeltidens mörkermän, sakta men säkert, tar över. Att säga ifrån är det minsta man kan göra.

Plikt-, konsekvens- eller sinnelagsetik?

Carl Svanberg1 kommentar

Fråga: ”På gymnasiet fick jag lära mig att det finns tre sorters etik: regeletik, konsekvensetik och sinnelagsetik. Vilken kategori tillhör objektivism?”

Regeletik eller pliktetik är idén att moralen består av en massa plikter eller budord eller kategoriska imperativ som man bara ska följa eftersom det är ens plikt. Inget varför, ingen motivering, inga skäl. Du bör. Det är din plikt. Punkt slut.

Objektivismen förkastar pliktetiken. Det finns inga *rationella* argument för pliktetiken, inga fakta som ger upphov till idén om en plikt eller budord eller några kategoriska imperativ. Vill du veta mer om objektivismens syn på pliktetik, då hänvisar jag till Ayn Rands essä ”Causality Versus Duty” som finns publicerad i Philosophy: Who Needs It.

Vad sägs då om konsekvens- och sinnelagsetik? Konsekvensetik är idén att konsekvenserna bestämmer handlingarnas moraliska status. Sinnelagsetik är idén att ens intentioner bestämmer handlingarnas moraliska status.

Låt oss börja med sinnelagsetik. En socialist blir inte ett dugg mindre ond eftersom han minsann ”menade väl” med att förslava en hel nation. Målet helgar inte medlet. (Nu är det dock ganska sällsynt med välmenande socialister; idag finns det inga förutom totalt okunniga och mycket förvirrade tonåringar. Men det är en annan femma.)

En person som begår ett fel av misstag är moraliskt sett inte lika dålig som en som gör det med flit. Man kan och bör även dömas efter ditt tänkande i den mån ditt tänkande har konsekvenser, dvs i den mån du handlar på ditt tänkande. Men blotta tanken är inte skäl nog för att döma någon.

Så vad sägs om en filosof som ”bara” propagerar för falska filosofiska idéer? Är han oskyldig? Han handlar ju inte nödvändigtvis på sina egna idéer. Nej, han är inte alls oskyldig; han är moralisk skyldig för vad som händer om folk tar hans falska idéer på allvar. Att propagera för falska idéer är i sig själv en handling.

Intentioner räknas men det är inte det enda som räknas. Så objektivismen är uppenbarligen ingen sinnelagsetik.

Hur är det med konsekvensetik då? Konsekvenserna spelar uppenbarligen roll. Men när man avgör vad som är rätt eller fel då försöker man inte avgöra det genom att endast se till varje enskild handling och dess konsekvenser. Det är denna inställning som får konsekvensetikerna (tillsammans med sinnelagsetikerna) att tro att ”målet helgar medlen”. Detta är, enligt objektivismen, emellertid helt omöjligt; målet kan *inte* helga medlen.

Problemet med konsekvensetiken är mycket djupare. Konsekvensetiken är faktiskt ett uttryck för det så kallade induktionsproblemet tillämpat på etiken.

Konsekvensetikerna tror inte på några absoluta moralprinciper. De går antingen på varje enskild handling och dess konsekvenser (t ex handlingsutilitarism) eller också går de efter en typ av handlingar och dess generella konsekvenser (t ex regelutilitarism) som har sina undantag.

Det beror på att de inte tror att induktion kan generera några nödvändiga slutsatser. Det beror på att de tror att induktion handlar om enumeration. Det är utan tvekan sant att induktion genom enumeration inte fungerar och aldrig kan generera några giltiga slutsatser alldeles oavsett hur många observationer man gör.

Om man inte vet *varför* en policy *måste* fungera (eller inte), då kan man inte motivera några absoluta regler eller principer inom moralen. *Detta* är den epistemologiska förklaringen till att folk tror att man bör vara ärlig, förutom ”då och då”, när man kan ”komma undan med det”.

Objektivismen säger att man endast kan avgöra om en handling är rätt eller fel genom att relatera den till en rationell moralprincip. Om en handling strider mot en moralprincip då är den fel. Det behövs inga ”nyttokalkyler”. Och när vi talar om moralprinciper då talar vi inte om några ”tumregler”. Vi talar om en *induktiv generalisering* som, liksom alla andra riktiga generaliseringar och principer, är *kontextuellt absoluta*.

Vi inducerar inte genom enumeration; man kan inte inducera någonting genom enumeration. Vad gör vi istället? Leonard Peikoff förklarar:

[Y]ou first abstract the essence of a series of concretes. Then you identify, by an appropriate use of logic, the necessary implications or result of this essence. You thereby reach a fundamental generalization, a principle, which subsumes and enables you to deal with an unlimited number of instances — past, present and future. The consequence, in this example, is an absolute prohibition against the con-man mentality — a prohibition based not on God, but on perception and thought (The Voice of Reason, s 341)

Så för att inducera principer inom moralen, liksom i allmänhet, måste man identifiera den essentiella faktorn till *varför* en viss policy fungerar (eller inte fungerar) på grund av sakens natur. Sedan måste man integrera alla observationer med detta faktum. När man väl har identifierat denna essentiella faktor då behöver man inte göra hundratals eller tusentals observationer eller experiment, för att se att principen följer av nödvändighet.*

Låt mig konkretisera genom att citera mig själv: ”Vad är essensen av att vara orättvis? Det är att straffa de goda och belöna de onda. Med andra ord handlar det om att man straffar de rationella, ärliga och produktiva till förmån för de irrationella, oärliga och icke-produktiva. Det handlar alltså om att straffa de som främjar livet, och belöna de som förstör livet. Det finns i princip inga fördelar, bara nackdelar”. (Varför moralprinciper?)

Objektivismen är en unik filosofi. Den låter sig därför sällan kategoriseras under några konventionella beteckningar. Objektivismen står inte för en pliktetik, konsekvensetik eller sinnelagsetik. Objektivismen står för sig själv.

* = Vad gör en induktiv generalisering nödvändig? Två saker. Dels den samlade kunskapen och dels direkt observation. När du ska begreppsliggöra en observation, det vill säga generalisera, då måste du antingen förneka precis allt du vet eller också måste du förneka vad du ser. Vad du än gör, resulterar det i en motsägelse. Därför följer generaliseringen av nödvändighet. Se The Logical Leap av David Harriman för detaljer.

Bör man reglera alkoholkonsumtionen?

Carl Svanberg2 kommentarer

En läsare presenterade detta argument för att begränsa friheten att dricka alkohol: ”Alkoholkonsumtion påverkar andra än den som konsumerar. Antalet våldsbrott ökar med alkoholkonsumtionen. Om det är rätt så måste det också vara rätt att ha fri fart på vägarna. Hög hastighet ökar antalet olyckor. I båda fallen så skadas oskyldiga eller utsätts för risken att skadas”. Hur bemöter man det?

Man kan inte utan vidare förbjuda någonting med anledningen att det KAN vara farligt. Det inkluderar alkoholkonsumtion och att köra ”för fort” på en motorväg. För i så fall kan man förbjuda allting, då praktiskt taget allt KAN vara farligt om bara dosen är den rätta. (I ett helt fritt samhälle kommer förresten vägarna att ägas privat och då kommer ägarna att bestämma vad som gäller på dera vägar. Folk får då välja om utsätta sig för vägar där det är tillåtet att köra hur fort som helst.)

Jag tror inte att alkohol bestämmer hur folk beter sig. I den mån det är sant att man ”tappar kontrollen” under alkoholens inflytande, då är man ändå ansvarig eftersom man vet med sig detta och ändå valde att dricka. Det är därför inget argument för att stoppa eller begränsa alkoholkonsumtionen som sådan. Varför ska den överväldigande ansvarsfulla individer som inte misshandlar andra när de dricker straffas för vad andra oansvariga individer gör när de dricker? Det vore orättvist.

Nej, du har rätt att dricka vad som helst, hur mycket som helst, så länge du inte skadar andra, så länge du inte kränker andras rättigheter. Men det räcker inte med ett ”kan” eller *korrelationer*. Det duger inte. Bara om man kan bevisa ett *kausalt* samband mellan vad du stoppar i dig och andra som staten kan och bör sätta restriktioner på ditt beteende. Ett exempel på detta vore om du har en mycket farlig och mycket smittsam sjukdom, då bör staten sätta dig i karantän tills du inte längre utgör en fara. Men att man dricker alkohol går inte att jämföra med denna situation.

Etisk altruism?

Carl Svanberg1 kommentar

Fråga: ”På samma sätt som det finns en etisk egoism som du skriver kan det inte också finnas en etisk och oetisk altruism? Att handla i någon annans intresse för att man själv valde det? Är det människofientligt att hjälpa en vän att flytta?”

Det finns inget sådant som en ”etisk” altruism. Det är inget annat än en motsägelse. Och att man aktivt väljer att vara altruistisk gör inte saken bättre. Tvärtom gör det saken värre.

Altruism är idén att det moraliska målet med ditt liv är att offra dig – alla de värden som gör ditt liv och din lycka möjlig – för andras skull. Denna policy är inget annat än självmordsmässig och det finns *inga* rationella eller moraliska argument för denna policy. Ingenting som kan ursäkta eller motivera den faktamässigt eller logiskt.

Faktum är att det endast är på egoistiska grunder – att du vill leva – som man har rationella skäl att bry sig om värden eller moral. Moral är en uppsättning av värden och principer för att vägleda dig i dina val och handlingar.

Att vilja hjälpa sina kompisar att flytta är INTE ett dugg altruistiskt eller ”människofientligt”. Det är egoistiskt att hjälpa sina vänner flytta och göra andra tjänster för dem. Dina vänner är ett stort själviskt värde för dig: de gör ju ditt liv bättre, rikare och roligare.

Altruism kan och ska inte förväxlas med välvilja. Egoism kan och ska inte heller förväxlas eller klumpas ihop med illvilja gentemot andra människor. Att klumpa ihop altruism med välvilja eftersom båda låter sig uttryckas i att man gör någonting för andra, medan man ignorerar vad man gör eller varför (nämligen offrar sina värden för andra av osjälviska skäl vs vinner eller bevarar sina värden av själviska skäl), är ett perfekt exempel på vad Ayn Rand kallade för en begreppslig ”package-deal”. Det handlar om att klumpa ihop olika saker på grund av ytliga likheter samtidigt som man ignorerar väsentliga skillnader.

Att klumpa ihop altruism med välvilja är ekvivalent med att klumpa ihop hästar med katter eftersom de båda har en svans. Det kan lätt få katastrofala följder eftersom man inte kan mata en häst med kattmat och vice versa. Vad följer om man tror att valet, moraliskt sett, står mellan att vara välvillig eller illvillig, eller en masochist eller en sadist, eller offra sig själv för andra eller andra för sig själv?

Eftersom de flesta inte är sadister väljer de flesta altruism till priset av lidande. Att istället välja ”egoism”, dvs illvilja och sadism, kommer också att bringa inget annat än lidande; policyn att offra andra för sig själv är i strid med ditt rationella egenintresse och bör därför fördömas på strikt egoistiska grunder.

Är det rasistiskt att vara emot massinvandring?

Carl Svanberg1 kommentar

Fråga: ”Tycker du att det är rasistiskt att vilja stänga invandringen så länge det är så starkt socialt skyddsnät med löjligt höga bidrag som det är i Sverige i och med att att det går att invandra hit och leva på bidrag livet ut utan att ens lära sig svenska?”

Nej. Det är inte ett dugg rasistiskt att folk blir förbannade och trötta på att det kommer hit folk som systematiskt utnyttjar välfärdsstaten utan att göra minsta lilla ansträngning för att lära sig svenska eller skaffa sig ett jobb.

Samtidigt måste det sägas att välfärdsstaten genom sin blotta existens förstör jobb och minskar incitamenten för att lära sig svenska eller skaffa sig ett jobb. (De statligt uppbackade fackföreningarna, som har makten att driva upp lönerna över marknadsnivån, är dock den främsta anledningen till arbetslösheten.) Så det finns utan tvekan många, infödda såväl som invandrare, som går på bidrag och som är oskyldiga offer för välfärdspolitiken.

Det är endast om man tror att vissa människor, på grund av deras gener, är mer benägna att söka sig till Sverige för att kunna leva som en parasit som man är rasistisk i sitt resonemang.

Den riktiga frågan är vad som är rättvist. Jag säger att så länge vi har en välfärdsstat finns det inget uppenbart svar på vad som är det rätta alternativet här. Det finns en konflikt här mellan å ena sidan invandrarnas rätt att flytta hit och å andra sidan vår rätt till våra pengar. Denna konflikt är skapad av välfärdsstatens existens och så länge den finns måste vi välja det minst dåliga alternativet.

Å ena sidan ska man ju inte straffa de invandrare som söker sig hit och som inte har några som helst planer på att leva som välfärdsparasiter. Å andra sidan ska man ju inte heller straffa den hårt arbetande befolkningen med höga skatter för att finansiera välfärdsparasiterna, vare sig de är infödda eller invandrade.

Därför säger jag att så länge man har välfärdsstaten då bör man på själviska grunder begränsa invandringen till de som kan bevisa att de kan försörja sig själva eftersom de redan har fått ett jobb eller liknande. De bästa invandrarna kommer fortsätta att söka sig hit, till vår allas gagn, medan vi slipper de sämsta invandrarna som endast söker sig hit för att leva på välfärdsstaten.

Objektivismen vs religion

Carl SvanbergLämna en kommentar

Kan man tro på Gud och samtidigt vara objektivist? Nej. Idén om Gud krockar med alla aspekter av objektivismen; dess metafysik, epistemologi, etik och politik.

Låt oss ta metafysik. Objektivismen står för existensens primat, dvs idén att verkligheten kommer före och är oberoende av medvetandet. Gud står för medvetandets primat, dvs idén att ett medvetande, Gud, kommer före och ger upphov till verkligheten.

Epistemologi? Objektivismen säger att vi når kunskap genom att använda oss av förnuftet. Mer konkret betyder det: göra observationer, bilda begrepp och generaliseringar och resonera logiskt. Gud som idé kan man inte bevisa med hjälp av fakta eller logik (alla Gudsargument har vederlagts tusentals gånger om). De flesta religiösa tror inte på Gud eftersom det finns några rationella skäl till det. De tror på Gud eftersom de *vill* det oberoende av vad fakta och logik säger. (De använder sig bara av Gudsargument för att *rationalisera* sin tro för sig själva eller andra.)

Etik? Objektivismen säger att det moraliska målet med ditt liv är att sträva efter din personliga lycka. Världsreligionerna säger att det högsta moraliska målet med ditt liv är att lyda Guds vilja. Om din lycka krockar med Guds vilja? Tråkigt. Objektivismen säger att moralen är en vetenskap, härledd från fakta med hjälp av logik. Religion säger att moralen är en serie obegripliga, kommandon från en entitet från en annan dimension, som man ursprungligen blev varse om genom en mystisk uppenbarelse. Nu för tiden läser man Bibeln och accepterar det genom blind tro, inte genom att motivera det på rationella grunder (det skulle ju göra etiken oberoende av Guds vilja).

Politik? Objektivismen säger att individen har rättigheter; rätt till liv, frihet och egendom. Dessa följer av hennes natur; hennes sociala behov av frihet för att kunna leva som en människa, dvs förnuftig varelse, i ett samhälle; hennes behov av att vara fri att kunna göra det bästa av sitt liv. Det goda samhället är således ett fritt samhälle, där det bland annat råder en total separation mellan stat och kyrka. Den religiösa världsbilden är, återigen, den raka motsatsen: Gud är din skapare, han äger dig, han har rätt att bestämma vad du ska göra med ditt liv, han har rätt att döda dig när helst han känner för det. Du har inga rättigheter; du existerar här bara för att han har gett dig ett tillstånd som kan dras in när som helst. Och det är bara om Gud är nådig som han låter dig hamna i paradiset eller helvetet efter han har bestämt sig för att dra in din licens att leva. Logiskt och historiskt sett implicerar denna världsbild att Guds representanter här på jorden ska härska över oss alla. Resultatet är inte ett fritt samhälle utan en teokrati. En religiös diktatur där alla aspekter av ditt liv regleras av religiösa påbud. I en teokrati är du bara fri att lyda Guds vilja; de som inte gör det – t ex homosexuella, eller vetenskapsmän, eller själviska kapitalister – måste stenas, fängslas eller tyglas.

Spooner om intellektuell egendom

Carl Svanberg1 kommentar

Lysander Spooner är en anarkistisk tänkare från 1800-talet. Han har helt fel beträffande anarkismen, men när det kommer till hans tankar om intellektuella egendom måste jag säga att detta är något av det bästa jag har läst i ämnet. Jag håller inte med om alla detaljer, men i essentiella termer anser jag att Spooners redogörelse är riktig. (Tack för tipset Christopher Hellström.)

Spooner förklarar inte bara vad som ger upphov till din rätt till egendom i allmänhet, han förklarar även på ett väldigt pedagogiskt sätt hur ALL egendom ytterst är INTELLEKTUELL. Det finns alltså ingen grund för att göra någon väsentlig skillnad mellan så kallad materiell och intellektuell egendom. Låt mig citera:

All wealth, therefore, whether material or intellectual, which men produce, or create, by their labor, is, in reality, produced or created by the labor of their minds, wills, or spirits, and by them alone. A man’s rights, therefore, to the intellectual products of his labor, necessarily stand on the same basis with his rights to the material products of his labor. If he have the right to the latter, on the ground of production, he has the same right to the former, for the same reason; since both kinds of wealth are alike the productions of his intellectual or spiritual powers.

Spooner inser, till skillnad från dagens anarkister vid Misesinstitutet, förnuftets roll när det kommer till välståndssskapandet. För detta ska han också ha beröm.

Spooner går dock längre än att argumentera för att all egendom ytterst är intellektuell. Han menar att om man överhuvudtaget kan göra någon meningsfull distinktion mellan materiell och intellektuell egendom, då är den att rätten till dina idéer är, om något, starkare än rätten till materiell egendom. Varför?

If there be any possible ground of distinction, his right is even stronger to the idea, than to the house; for the house was constructed out of that general stock of materials, which nature had provided for, and offered to, the whole human race, and which some human being had as much natural right to lake possession of, as another; while the idea is a pure creation of his own faculties, accomplished without abstracting, from any common stock of natural wealth, any timing whatever, which the rest of the world could, in any way, claim, as belonging to them, in common with him.

Adam Mossoff gav för ett tag sedan en bra föreläsning om intellektuell egendom. I denna föreläsning presenterar och utvecklar Mossoff Ayn Rands argument för att all egendom ytterst är intellektuell, varför en attack på intellektuell egendom är ytterst en attack på all egendom. Den som fortfarande undrar varför jag hyser ett sådant förakt för påstådda liberaler som sluter upp sig till pirater, bör nu klart och tydligt se varför.

Kontext och objektivitet

Carl Svanberg2 kommentarer

Observationer tolkas i ljuset av teorier, idéer och värderingar. De är, som vetenskapsfilosofer uttrycker det, ”teoriberoende”. Därför kan två personer bevittna samma sak men dra helt olika slutsatser. Eftersom vi har olika teorier, vilket ger upphov till olika tolkningar. Allt är bara en fråga om tolkningar. En del tolkningar räknas som objektivt sanna eftersom (nästan) alla går med på dem. Men de flesta tolkningar räknas som subjektiva eftersom (nästan) alla inte kan enas kring dem. (Den underförstådda premissen här är att det universella är det objektiva. Det vill säga endast det som alla kan komma överens om är objektivt sant. Jag delar inte denna premiss.)

Denna slutsats följer inte. Det är sant att (nästan) alla observationer är teoriberoende. Som vuxna tänkare eller vetenskapsmän börjar vi inte som totalt okunniga bebisar. Vi börjar med en massa förvärvad kunskap om allt möjligt. Vi vet olika mycket beroende på ämnet. Det är också sant att din kunskap, din teoretiska kontext, påverkar vad du lägger märke till och hur du tolkar det du ser. En historiker som vet någonting om nationalekonomi kommer att lägga märke till saker som andra historiker utan denna kunskap kommer att missa. Frågan är inte om vi har en teoretisk kontext. Frågan är om denna teoretiska kontext är baserad på verkligheten eller inte. Det vill säga om den är objektiv eller inte.

Om man tror att objektiva sanningar är detsamma som universella sanningar, då kommer man nästan aldrig att upptäcka några objektiva sanningar. Objektivitet handlar dock inte om vad alla eller en majoritet kan komma överens om. Detta reducerar objektivitet till en fråga om relationen mellan två eller fler medvetanden; inte medvetandet och verkligheten. Detta är, som Ayn Rand påpekade, att förväxla det ”objektiva” med det ”kollektiva”. Detta är inte objektivitet utan social subjektivism. (Detta är ett arv från filosofen Immanuel Kant.)

För att se varför subjektivism inte följer måste vi alltså reda ut tre frågor: Vad är objektivitet? Hur uppnår vi det? Och hur vet vi det? Objektivitet handlar om en idés relation till verkligheten. En idé är objektiv om den är baserad på verkligheten. Det vill säga om den överensstämmer med verkligheten. Det vill säga om den är sann.

Verkligheten är fri från motsägelser. Därför följer det att vårt tänkande måste vara fritt motsägelser om vårt tänkande och våra idéer ska vara förenlig med verkligheten. *Detta* är objektivitet. Logik är konsten att identifiera verklighetens fakta motsägelsefritt. Det är förnuftets metod för att uppnå objektivitet.

Mer konkret handlar logik om två processer: Att koppla samman idéer med varandra (se till att de inte motsäger varandra) och att koppla samman idéer med verkligheten (se till att de inte motsäger den varseblivbara verkligheten). Det handlar med andra ord om integration och reduktion. (Varför räcker det inte med reduktion? Därför att om man inte kopplar ihop alla sina observationer med allt man vet, vid varje nivå, då kan man ändå dra fel slutsats. Ett exempel på detta är de som felaktigt drog slutsatsen att jorden står stilla, eftersom det ser ut så. Men om man också integrerar denna observation med allt annat man vet, då kommer man inte att dra fel slutsats av vad man ser.) Detta följer av att vår kunskap är kontextuell, hierarkisk och begreppslig.

På vilket sätt är kunskap kontextuell? Dels i den meningen att medvetenhet möjliggörs genom en kontext, ett sammanhang av någonting. Dels i den meningen att kontext berikar vår förståelse för allt vi vet. Detta börjar redan vid den varseblivbara nivån. Om vi, för att ta det enklaste exemplet, endast såg en blå himmel och inget annat, då skulle vi faktiskt inte bli medvetna om någonting. Medvetenhet kräver redan på den varseblivbara nivån en kontext av kontraster. När vi sedan tar steget från den varseblivbara nivån till den begreppsliga nivån ser vi, återigen, hur kunskapen är kontextuell. Begreppsbildningsprocessen börjar med att se att det finns olika saker. Likheter syns bara i en kontrast av olikheter. Vi ser till exempel att stolar är lika varandra genom att sätta dem i kontrast till bord och vice versa. Annars finns det inte några olika saker att gruppera tillsammans eftersom de är lika. Så begrepp bildas alltså i en kontext. När vi börjar generaliserar så sker det i en kontext av likheter i en kontrast till olikheter eller en olikhet i kontrast till likheter; återigen likheter och skillnader identifierade, fast nu i en kausal mening. Vi upptäcker ju trots allt orsak och verkan-samband genom att tillämpa Mills metoder, framför allt överensstämmelse- och differensmetoden.

Så på varje plan, med början på den varseblivbara nivån och hela vägen upp till den propositionella nivån, ser vi att medvetenhet och kunskap möjliggörs genom att upptäcka likheter och skillnader i olika sammanhang. Vår kunskap är också kontextuell i den meningen att vår teoretiska kontext berikar vår förståelse. Vår teoretiska kontext gör oss medvetna om mer saker. Om du till exempel studerar historia då får du ut mycket mer av dina studier om du vet något om fysik. Du får ut ännu mer om du också vet något om nationalekonomi, psykologi och filosofi. En läkare får ut mer av att studera en röntgenplåt än sin patient. En botanist får ut mer av sin skogsvandring än en glad amatör.

På vilket sätt är kunskap hierarkisk? All kunskap börjar med varseblivning. När vi börjar bilda begrepp då börjar vi med begrepp som syftar till saker på den varseblivbara nivån. Denna typ av begrepp kallar Ayn Rand för första nivåns begrepp. Alla högre nivåers begrepp är begrepp som förutsätter begrepp för att kunna bildas. Begreppet möbel förutsätter stol och bord, frukt förutsätter banan och äpple. (Det är inte alltid avgörande i vilken ordning du lär dig begrepp; det viktiga är att du först måste känna till sådana saker som äpplen, bananer och apelsiner och se vad som är gemensamt, i kontrast till sådana saker som olika typer av grönsaker, för att du ska kunna bilda begreppet. Om du inte har dessa föregående begrepp då förstår du inte vad ordet ”frukt” betyder.) Observera vad det är för ord barn först lär sig. Begrepp som möbler och frukt är inte första nivåns begrepp eftersom vi inte kan direkt observera möbler eller frukter; vad vi observerar är stolar och bord eller bananer och äpplen. Vi kan inte förstå algebra om vi inte först förstår oss på de fyra räknesätten. Vetenskapens historia illustrerar också tydligt kunskapens hierarkiska natur: upptäckterna gjordes inte bara i en viss kronologisk ordning utan även i en viss *logisk* ordning. Galileo behövde, för att ta ett enkelt exempel, känna till friktion *innan* för att kunna bevisa sina rörelselagar.

Vi kan bevisa att vår teoretiska kontext är objektiv genom att tillämpa logik på den: Är våra idéer logiskt förenliga med varandra? Är de logiskt förenliga med verkligheten? Om så, då är vår teoretiska kontext objektiv. Men detta räcker inte för att ge vår teoretiska kontext en *fullständig* validering. Det sista och viktigaste steget är att se att våra begrepp är objektiva. Vi måste, med andra ord, se HUR våra begrepp är kopplade till verkligheten. (Det är *inte* legitimt att fråga sig OM våra begrepp är kopplade till verkligheten, för det skulle reducera frågan, och allt tänkande, till rent nonsens.)

Den som har studerat filosofins historia vet att detta är vad det så kallade universalieproblemet handlar om: Vad är det som gör det möjligt för ett begrepp att till exempel förena alla människor under begreppet ”människa”? Frågan är, som ni säkert kan förstå, avgörande för att validera all vår begreppsliga kunskap och därmed förnuftet. Om våra begrepp inte är förankrade i verkligheten, då är inte heller våra teoriberoende observationer eller tolkningar förankrade i verkligheten.

Historiskt sett finns det här två dominerande skolor: realism och nominalism.

Realister menar att alla människor hamnar under begreppet ”människa” eftersom alla människor delar samma förhållande till i Människans Form som finns i en annan dimension (Platon) eller också eftersom alla människor delar samma essens (Aristoteles). Hur vet vi att alla människor delar samma relation till Människans Form eller att alla människor delar samma essens? Genom ”intuition”, svarade Platon och Aristoteles. Realisterna menar alltså att det finns en grund i verkligheten för våra begrepp: sakernas relation till en inneboende Form i en annan dimension eller en inneboende universell egenskap hos sakerna. Det är alltså verkligheten, oberoende av medvetandet, som bestämmer var man ska dra gränsen. Begreppen är därför, enligt detta synsätt, ”intrinsikala”.

Nominalisterna fönekar att det verkligen finns någon essens eller universalie som är gemensamt för alla människor. (Nominalisterna förnekar också att vi kan se denna essens eller universalie genom någon mystisk ”intuition”.) Om vi tittar på människor då ser vi faktiskt att det inte finns någonting som är gemensamt för alla människor. Tvärtom skiljer de sig åt på varje tänkbar punkt. De har olika vikt, kön, hudfärg, längd, vikt, etc. Nominalisterna menar dock att alla människor hamnar under begreppet ”människa” eftersom det finns ”grova likheter” mellan människor. Men det finns ingen objektiv gräns mellan människan och andra djur som till exempel schimpanser. Skillnaden mellan alla saker är som skillnaden mellan övergången mellan olika färger. Var börjar och slutar gult? Var börjar och slutar orange? Var börjar och slutar rött? Det finns ingen klar gräns. Så var drar vi gränsen? På vilka grunder? Det är ytterst en fråga om mänskligt godtycke som avgör var vi väljer att dra gränsen. Begreppen är därför, enligt detta synsätt, ”subjektiva”.

Vad säger då Ayn Rands filosofi objektivismen om universalieproblemet? När vi bildar ett begrepp då börjar vi med att se att det finns olika saker (t ex stolar och bord). Sedan ser vi att två eller fler saker är lika varandra (t ex två stolar), att de har något gemensamt (deras form), i jämförelse med andra saker (t ex ett bord). Likheterna mellan stolarna är, måste jag understryka, *varseblivningsmässiga*. Men de är inte identiska. Det finns skillnader; de har *samma egenskaper* men, så att säga, ”mer eller mindre” av dem. Skillnaderna mellan alla stolar utgörs nämligen av specifika mått (på deras olika mätbara egenskaper): omkrets, antalet ben, färg, form, etc. Det är dessa mått vi utelämnar när vi bildar begreppet ”stol”. Det är *detta* – måttutelämnandet – som gör det möjligt att för *alla* stolar att hamna under begreppet ”stol”. Begreppen är en mänsklig skapelse, en mental entitet, men den är baserad på verkliga likheter och skillnader och tjänar ett verkligt behov hos det mänskliga medvetandet (behovet av enhetsekonomi). Begreppen är därför, enligt detta synsätt, ”objektiva”. (För den som vill ha en längre och mer detaljerad utläggning om objektivismens begreppsteori, och hur den skiljer sig från realismen och nominalismen, hänvisar jag till Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemology. Jag har här bara presenterat vad jag ser som ett absolut minimum för att förstå varför vi säger att begrepp är objektiva.)

Så vad har vi etablerat? Vi har etablerat att vår teoretiska kontext består av kunskap; att all vår kunskap är kontextuell och hierarkisk, vilket betyder att vi upptäcker och förstår saker i ett sammanhang, och, bortom den varseblivbara nivån, måste vi också göra detta i en viss logisk ordning. Vi har slutligen också etablerat hur våra begrepp är baserade på verkligheten; att de är objektiva. Nu kan vi också se vad logik och objektivitet kräver och varför.

Eftersom all kunskap är kontextuell följer det att för att om vi ska veta att våra idéer är sanna, då måste vi se till att de är logiskt förenliga med varandra. Vi måste alltså integrera. Vilket betyder att vi måste integrera våra idéer med varandra. (Vi måste också integrera, inte bara för att veta att våra idéer är sanna utan också för att se vad de betyder såväl som hur de ska tillämpas i olika sammanhang.)

Eftersom all kunskap är hierarkisk följer det att vi måste koppla våra idéer hela vägen tillbaka till där vi börjar: den varseblivbara nivån. Vi måste alltså reducera. (Det räcker inte med att reducera eftersom det finns situationer där man kan dra helt felaktiga slutsatser från direkta observationer. Om du till exempel inte integrerar vad du direkt kan observera med allt annat vi vet om himla kropparnas rörelser, då kan du lätt få för dig att jorden inte rör sig allt.)

Låt oss nu med denna bakgrund etablerad, gå tillbaka till det ursprungliga problemet: Hur vet vi att vår teoretiska kontext är objektiv? Att den är baserad på verkligheten? Nu vet vi hur vi ska svara på frågan, hur vi ska avgöra det: genom att tillämpa logik på vår teoretiska kontext; genom att integrera den med allt annat vi vet och genom att reducera alla dess komponenter tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Låt oss tillämpa våra lärdomar på ett exempel:

Två historiker rapporterar om samma händelse. Den ena påstår att vad som skedde var ett mirakel orsakat av Guds ingripande. Den andra redogör för händelsen genom att relatera den till fysikens lagar och konstaterar att händelsen aldrig ägde rum. Den uppenbara frågan är INTE om folk har olika teoretiska kontexter som påverkar hur de tolkar världen. Nej, frågan är vilken kunskapsmässig status deras olika teoretiska kontexter har. I det här fallet är det uppenbart att de INTE har samma status. Varför? Det är enkelt att se genom att tillämpa lite logik. Låt oss integrera: Går det att förena Gud som idé med allt annat vi vet? Nej. Gud krockar med precis allt annat vi vet, inte minst fysikens lagar. Låt oss reducera: Finns det några fakta som ger oss skäl att tro på Gud? Nej. Det finns däremot en hel uppsjö av observationer och experiment, som sträcker sig över århundranden, som ledde till upptäckten av fysikens lagar. Uppenbarligen finns det ingen grund för att betrakta båda historiebeskrivningar som om de vore lika giltiga, om än subjektiva. Principen är densamma oavsett om vi pratar om historia, fysik, kemi, antropologi, arkeologi, nationalekonomi eller filosofi.

Idén att en teoretisk kontext skulle utgöra ett hinder för objektiv kunskap är som vi kan se nu inte bara falsk utan absurd. Observera några implikationer: Vilka fakta du kan identifiera beror, enligt resonemanget, på vad du vet. Om så, då följer det att din teoretiska kunskap inte är härledd från fakta. Istället är fakta härledda från din teoretiska kunskap! Vad implicerar detta om teoriernas relation till verkligheten? Om de inte är härledda från fakta, vad är de då härledda ifrån? Vad är deras status? Är de sanna eller falska? Grundlösa? På vilka grunder bevisar man dem? På vilka grunder väljer man ett teoretiskt ramverk framför ett annat? (Thomas Kuhn säger att vi väljer dem på irrationella grunder.) Men det är värre än så: Om du tolkar dina observationer med hjälp av vad du vet, då ser och förstår du inte världen ”som den egentligen är”, bara som den ”verkar” för dig (givet dina ”teoretiska glasögon”). Så teoretisk kunskap förvränger verkligheten. Kunskap utgör ett hinder för kunskap om verkligheten! Implikationen av allt detta är total subjektivism och, via implikation, skepticism.

En teoretisk kontext är inte något som förblindar eller förvränger. Tvärtom. En teoretisk kontext berikar våra observationer och tolkningar. Den ökar vår förståelse. En teoretisk kontext är inget hinder för objektivitet. Tvärtom. En absolut förutsättning för objektivitet är, som vi har sett, att vi integrerar allt vi observerar med allt vi vet, hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån.

Kausalitet inom humaniora

Carl Svanberg3 kommentarer

Jämfört med naturvetenskaperna har humanvetenskaperna ett dåligt rykte. Varför? Det finns två primära skäl. Första det första använder man sig inte av matematik. För det andra genomför man inte några kontrollerade experiment. Därför producerar man mestadels kvalitativa propositioner (t ex ”rättvisa är gott”) som betraktas som mindre exakta, vetenskapliga och objektiva än kvantitativa propositioner (t ex ”90% av alla brottslingar är män”). Förtjänar humanvetenskaperna sitt dåliga rykte? Nej.

Det är onekligen sant att mycket som produceras inom humanvetenskaperna inte kan kvalificeras som vetenskap enligt någon definition. Det beror på att många inom humanvetenskaperna har accepterat och, med en hjälp av rationaliseringar från kantianska postmodernister, omfamnat anklagelserna om subjektivitet. Detta har ”befriat” humanvetenskaperna från allt vad fakta och logik heter. Det finns dock inget som säger att humanvetenskaperna *som sådana* måste vara mindre exakta, vetenskapliga eller objektiva än naturvetenskaperna.

Humanvetenskaperna kan inte ogiltigförklaras eftersom de inte fungerar som naturvetenskaperna. Att bestämma sig för att endast naturvetenskap ska räknas som vetenskap eftersom man inte använder sig av matematik eller kontrollerade experiment är att begå ”den frusna abstraktionens felslut”; det är att fokusera på konkreta detaljer beträffande naturvetenskaperna och ignorera essentiella likheter mellan alla former av rationell och systematisk strävan efter och organisering av kunskap: att man börjar med observationer, bildar abstraktioner och resonerar logiskt. De som envisas med detta vill inte erkänna verkligheten fakta, nämligen att man inte kan studera historia på samma sätt som man studerar fysik eller psykologi på samma sätt som man studerar kemi. De fördömer alltså humanvetenskaperna eftersom de inte lever upp till deras godtyckliga krav. De gör sig, med andra ord, skyldiga till att ”skriva om verkligheten”.

Att man inte använder sig av matematik inom humanvetenskaperna är inget problem. Det gör inte humanvetenskaperna mindre exakta. Det är, till att börja med, inte sant att kvalitativa propositioner skulle vara mindre exakta än kvantitativa propositioner. Det finns inget icke-exakt med propositioner som ”Bilen är röd” eller ”Ärlighet är en dygd”. Antingen är något fallet eller också inte. Det finns en metafysisk och epistemologisk grund för att propositioner är av denna ”antingen/eller”-form. Metafysiskt är det så att det finns inga motsägelser i verkligheten: ”A är A”. Epistemologiskt är det så att våra idéer korresponderar med verkligheten i vilket fall de är sanna eller också inte i vilket fall de är falska. (Låt dig inte luras av att en del propositioner identifierar grader. Det är nämligen samma princip här: någonting är fallet i en viss utsträckning eller också inte.)

Att kvalitativa propositioner är mindre vetenskapliga eftersom de är mindre exakta är i sig själv en kvalitativ proposition. Denna motsägelse illustrerar den generella hierarkiska relationen mellan den mest grundläggande vetenskapen och specialvetenskaperna, inklusive naturvetenskaper som fysik och kemi. Den grundläggande vetenskap som kopplar alla begrepp, inklusive alla sifferbegrepp och all matematik till verkligheten, och därmed förklarar dem giltiga och objektiva, är filosofi. Så de som vill avfärda humanvetenskapernas kvalitativa propositioner som ovetenskapliga gör sig skyldiga till en omfattande och förödande motsägelse; de underminerar och ogiltigförklarar all kunskap. (Se för detaljer The Logical Leap av David Harriman och min artikel ”Filosofins primat”.)

Vill man förstå människan och hennes värld – vilket är vad humanvetenskaperna undersöker – då är det avgörande att förstå medvetandet och dess relation till verkligheten. Men varken medvetandet, dess innehåll, eller dess relation till verkligheten är något som vi kan mäta. Medvetandet som sådant går inte att mäta. Medvetandets innehåll kan man inte heller mäta mer än approximativt och ordinalt; begrepp kan vara mer eller mindre omfattande, tankar och känslor kan vara mer eller mindre intensiva. Men det finns inget att mäta med någon matematisk precision. Större värderingar kan leda dig till att göra mer för att uppnå dem och dessa handlingar kan man mäta, men då är det handlingarna du mäter, inte medvetandet, dess innehåll eller relation till verkligheten. (Denna poäng fick jag från Leonard Peikoff via The Logical Leap.) Medvetandets relation till verkligheten går inte heller att mäta: antingen är vi medvetna eller inte; antingen korresponderar våra idéer till verkligheten eller inte. (Detta är också en förklaring till att kvalitativa propositioner är, tvärtemot den konventionella visdomen, exakta.)

Medan man varken kan eller behöver använda sig av matematik inom humanvetenskaperna är däremot matematik ovärderligt inom naturvetenskaperna. När man ska identifiera kausala samband bortom de vi direkt kan observera på den varseblivbara nivån, då måste vi använda oss av matematik. Ta äpplet som faller mot jorden, månen snurrar som runt jorden, jorden snurrar runt solen och planeternas rörelser i solsystemet. Vid en första anblick har dessa rörelser varseblivningsmässigt lite eller inget gemensamt. Men med hjälp av matematik kunde Isaac Newton identifiera och definiera ett matematiskt samband mellan samtliga rörelser såväl som den kausala faktorn (massan). (För en längre, detaljerad redogörelse av varför naturvetenskaperna behöver matematik hänvisar jag till The Logical Leap.)

Ämnets natur bestämmer hur man studerar det. Man kan inte studera historia på samma sätt som man studerar kemi och man kan inte studera kemi på samma sätt som man studerar psykologi. Och så vidare. Så hur ska man då studera människan och hennes värld? Det första man måste göra är att identifiera människans natur. ”It is with the study of man . . . that any science of the humanities has to begin” (”What is Capitalism?”, Capitalism: The Unknown Ideal, s 15, Ayn Rand).

Människan har fri vilja. Detta är, tvärtemot vad många tror, inget problem när det kommer till att identifiera kausala lagar inom humanvetenskaperna. Det är i själva verket nyckeln. Människans fria vilja omfattar, till att börja med, valet att fokusera eller inte, det vill säga valet att tänka begreppsligt eller inte. Att välja att fokusera är det första valet, men det är inte det enda. Vi väljer även vad vi ska tänka på och hur såväl som vad vi ska göra och hur. Genom att välja vad vi ska tänka på och låta det tjäna som ett skäl för vad vi väljer att göra, väljer vi också orsaken till vårt tänkande och handlande, nämligen våra idéer och värden. (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, ss 55-69, Leonard Peikoff.)

Människan är en begreppslig varelse. Hennes förmåga att tänka begreppsligt är orsaken till allt som är utmärkande för människan; konst, humor, vetenskap, teknologi, filosofi, etc. Det är hennes essentiell karaktärsegenskap. Människor tänker begreppsligt och väljer att handla på sina begreppsliga idéer och värderingar. Så vill förstå vad människan gör och *varför*, då står svaret att finna i hennes tänkande; hennes idéer och värderingar. Ayn Rand: ”There is only one power that determines the course of history, just as it determines the course of every individual life: the power of man’s rational faculty—the power of ideas. If you know a man’s convictions, you can predict his actions. If you understand the dominant philosophy of a society, you can predict its course. But convictions and philosophy are matters open to man’s choice.” (”Is Atlas Shrugging?”, Capitalism: The Unknown Ideal, s 165, Ayn Rand.)

Endast om man förstår människans natur som viljestyrd begreppslig varelse kan förstå varför människan gör som hon gör vilket är en absolut förutsättning för att upptäcka kausala lagar inom humanvetenskaper som filosofi, psykologi, kriminologi, nationalekonomi eller historia. Detta – att människan är en viljestyrd begreppslig varelse – är en av Ayn Rands viktigaste upptäckter. Det är nämligen kärnan till objektivitet inom humanvetenskaperna.

Vi kan identifiera kausala lagar inom humanvetenskaperna på samma sätt som vi upptäcker dem inom naturvetenskaperna, nämligen genom att tillämpa Mills metoder. Om någon får en matförgiftning och vi ser att det enda som är gemensamt för alla som blev sjuka var att de åt räkor, då har vi skäl att tro att räkorna eller någonting som är gemensamt med räkorna, är orsaken till att folk blev sjuka av maten. Vi behöver inte göra några kontrollerade experiment för att upptäcka orsaken till att somliga blev sjuka. Vi bara ser vad som är gemensamt.

På samma sätt och av samma anledning behöver vi inte göra kontrollerade experiment för att upptäcka att egoism, rättvisa och frihet är bra, eller att känslor orsakas av idéer och värderingar, eller att minimumlöner orsakar arbetslöshet, eller att etatism leder till krig, eller att centralbanker orsakar inflation, eller att mysticism leder till våld, eller att modern filosofi leder till studentrevolter. Vår personliga erfarenhet och historia ger oss mer än tillräckligt med händelser och situationer i alla möjliga kombinationer, som gör det möjligt för oss att identifiera den kausala faktorn. (Denna idé fick jag av Leonard Peikoff via The Logical Leap.) Vad man hela tiden måste göra, i slutändan, är att integrera allt man observerar, alla likheter och skillnader, med vad man vet om människans natur som viljestyrd begreppslig varelse och då framför allt hennes idéer och värderingar. (Induktiva generaliseringar kräver att man identifierar vad det är med de handlande entiteternas essentiella natur som är orsaken och sedan integrera. Se The Art of Thinking av Leonard Peikoff.)

Alla kausala lagar inom humanvetenskaperna kommer, på grund av människans natur, att ta formen ”Om människan väljer att handla på idé X/värdering X, då kommer detta och detta att följa”. Man kan (och behöver) inte förutse detaljer eftersom det finns ofta så många möjliga alternativ, men man kan förutse var man i stora drag är på väg. Lagen om utbud och efterfråga kan, till exempel, inte förutse det exakta priset. Men det kan, allt annat lika, däremot förutse om priset kommer att gå upp eller ned. Om en kultur domineras av mysticism, då kan man till exempel inte förutse exakt vilken religiös sekt som kommer att ta över. Men man kan, allt annat lika, däremot förutse att någon religiös sekt kommer att ta över.

Om man studerar de teorier bland humanvetenskaperna som är sanna och bevisade då kommer man att se att vetenskapsmännen i fråga förutsatte, implicit eller explicit, att människors handlande bestäms av deras tänkande, dvs deras idéer och värderingar. Man kommer också att se att de använde sig av Mills metoder för att implicit eller explicit identifiera att tänkandet är orsaken såväl som vilka tankar som är orsaken. Låt mig indikera hur detta kan ta sig till uttryck, med hjälp av ett par exempel på vad jag betraktar som framgångsrika teorier.

Vad är orsaken till brottslighet? I Inside the Criminal Mind går psykologen Stanton Samenow igenom alla konventionella teorier. Är det fattigdom? Nej. De allra flesta som är fattiga begår inte brott. Brottsligheten känner inga sociala gränser. Är det konjunkturen? Nej. Brottsligheten går även upp i goda tider. Den har även gått upp, trots att alla, även de fattigaste, har fått det bättre. Är det uppfostran? Nej. De allra flesta som fick en hemsk uppfostran blir aldrig brottslingar. Är det grupptryck? Nej. Det visar sig att brottslingar söker sig till likasinnade, inte att brottslingar utövar ett ”socialt tryck” för att få folk att bli brottslingar. Man behöver inte vara någon psykolog för att se att de konventionella teorierna som många psykologer och sociologer propagerar för inte håller. Om teorierna var sanna, då skulle det ha funnits miljontals fler brottslingar. Men det gör det inte. Teorierna motsägs dessutom av det faktum att människan har fri vilja varför dessa faktorer inte kan ha någon betydelse för huruvida människor begår brott eller inte. Nej, alla konventionella teorier motsägs av verklighetens fakta och måste därför avfärdas som falska. Så vad är då orsaken till brottslighet? Det är brottslingarna. Vad är det som skiljer dem från alla andra människor? Deras tänkande. De har en helt annorlunda syn på sig själv och världen jämfört med alla andra. En vanligt förekommande premiss bland brottslingar är att om de vill ha något, då anser de också att de har rätt till det. Om de inte får vad de vill ha, då är de offer för en orättvisa och då har de rätt att ta det med våld om nödvändigt. Vad är metoden här? Återigen ser vi hur man använde sig av Mills metoder dels för att avfärda de falska teorierna och dels för att upptäcka brottslingarnas tänkande som den riktiga orsaken. (För detaljer hänvisar jag till Inside the Criminal Mind.)

Vad är orsaken till Nazityskland? I The Ominous Parallels identifierar filosofen Leonard Peikoff orsaken till Nazityskland. Peikoff börjar med att gå igenom en lång rad av populära förklaringar till nazismens uppgång. Allt ifrån Tysklands nederlag i första världskriget, den ekonomiska krisen, sekulariseringen av det tyska samhället, den marxistiska tesen att nazismen var en produkt av kapitalismen till den psykoanalytiska tesen att nazismen föddes ur en törst efter en fadersfigur. I nästan alla fall finns det uppenbara problem med teorierna såsom att Tyskland var ett av de mest religiösa länderna och de minst kapitalistiska. Om någon eller några av dessa faktorer var orsaken, då skulle man åtminstone kunna urskilja en svag korrelation mellan dessa faktorer och nazismen, men det kan man inte. Därför avfärdar han dem. Vad är metoden han använde sig av? Mills överensstämmelse- och differensmetod. Hur upptäckte han att vissa filosofiska idéer var den *fundamentala* orsaken? Genom att studera aspekter av kulturen i Weimarrepubliken – dess konst, vetenskap, utbildningsväsende, politik, etc – kan man se ett uttryck för samma fundamentala idéer; filosofiska idéer. Integrerar man detta med vetskapen om att människan är en begreppslig varelse vars handlande, ytterst, bestäms av hennes tänkande följer det att den *fundamentala* orsaken verkligen är filosofi. (För den som vill ta del av det överväldigande induktiva underlaget för slutsatsen hänvisar jag, helt enkelt, till boken.)

Det finns en hel del exempel på framgångsrika teorier inom humanvetenskaperna. Aaron Becks kognitiva teori om depressioner (psykologi), Edwin Lockes teori om målsättning (psykologi), Carl Mengers teori om pengarnas uppkomst (nationalekonomi), Carl Mengers teori om marginalnyttan (nationalekonomi), Ludwig von Mises teori om konjunktursvängningar (nationalekonomi), Ayn Rands begreppsbildningsteori och Leonard Peikoffs induktionsteori (filosofi) är några av dem. Om man studerar deras (implicita) premisser om människan, i synnerhet hennes medvetande, och deras (implicita) metod ser man varför det är möjligt för dem att framgångsrikt identifiera och bevisa kausala samband. Det finns massor med exempel på falska och icke-framgångsrika teorier inom humanvetenskaperna. Sigmund Freuds psykoanalys och B F Skinners behaviorism (psykologi), Keynes teori om konjunktursvängningar (nationalekonomi), Chomskys teori om en medfödd universell grammatik (lingvistik). Om du studerar deras (implicita) premisser om människan och hennes medvetande såväl som deras (implicita) metod, då kommer det inte som någon överraskning att deras teorier är falska och att de varken kunde identifiera eller bevisa några kausala samband. (En del av dem förnekade fri vilja, en del av dem förespråkade att vi hade medfödda idéer, en del av dem förnekade till och med att vi är medvetna. När det kommer till filosofi finns det, förresten, så många falska teorier att det är mycket lättare att räkna upp upphovsmännens namn, till exempel David Hume och Immanuel Kant, än teorierna.)

Nu vet vi varför humanvetenskaperna inte kan avfärdas som icke-exakta eller ovetenskapliga, eftersom man inte använder sig av matematik eller kontrollerade experiment. Vi vet också vad, i essentiella termer, är en absolut förutsättning för att kunna identifiera och bevisa kausala lagar inom humanvetenskaperna. Vad som krävs är att man vet att människan är en viljestyrd, begreppslig varelse. Vet man detta kan man, med hjälp av Mills metoder, identifiera och bevisa kausala samband genom att göra personliga observationer och studera historia.