Johnny Munkhammar förklarar i sin senaste kolumn hur socialdemokraterna mer eller mindre har blivit ett med staten, och att Sverige därmed, i praktiken håller på att gradvis förvandlas till en fullskalig diktatur. Eller, som somliga säger, en ”enpartistat”. Detta är ett bra exempel på hur det inte kan finnas någon ”frihetlig” form av socialism; att en ”demokratisk” socialism inte medför någon frihet.

Assar Lindbeck observerar i sin debattartikel är det ju knappast så att man biter den hand som föder en:

Ett andra skäl varför det är viktigt med växling vid makten är att många som är starkt beroende av politiska beslut blir rädda för att stöta sig med ”permanenta” makthavare. Man biter inte gärna den hand som föder en. Ämbetsmän kan exempelvis inte undgå att tänka på sin karriär. För många år sedan försökte jag uttrycka saken med en aforism: ”Det finns inget tystare än en ämbetsman klättrande i sin karriärstege”. Det gäller inte längre. I dag har många av de klättrande ämbetsmännen blivit förkunnare av regeringspolitik.

Att göra sig själv beroende av andra människor, i synnerhet om vi talar om politiker, är att göra sig själv till en ofri människa.

Men det är inte bara ämbetsmän som är starkt beroende av politikers välvilja. Organisationer får ofta makt och subventioner av staten. Företag behöver ofta tillstånd, och får i många fall också specifika förmåner av staten. Forskare behöver anslag antingen direkt genom regeringsbeslut (exempelvis via statsbudgeten) eller via fonder med politiska representanter. Kultur och medier är också starkt beroende av politikers välvilja, inte minst tv och radio som behöver koncessioner. Allt detta föder konformism, som förvärras vid långa regeringsinnehav. Den politiska korrekthetens förlamande slöja läggs över samhällsdebatten när samma parti år efter år sitter vid makten – oavsett vilket parti det är.

Detta är för övrigt ett exempel på att en blandekonomi gradvis växlar mer mot diktatur – eller också mot inbördeskrig och anarkism. I Sverige rör vi oss långsamt mot diktatur.

Problemet är i första hand inte, som somliga säger, ett långt maktinnehav i sig. Problemet är att politiken, som de långvariga makthavarna företräder, syftar till att staten ska lägga sig i praktiskt taget allt. Ett långvarikt maktinnehav av genuina liberaler, hade inte alls haft samma inverkan.

Det hela följer bara logiskt av sakens natur. Man kan nämligen inte ha någon politisk frihet utan ekonomisk frihet. Ju mer staten stryper den senare, desto mindre måste den förra bli. Kom ihåg att för varje krona staten tar av oss i skatt för att finansiera den socialdemokratiska staten, blir det en krona mindre över till vår egen opinionsbildning.

I rättvisans namn kan man bara konstatera att den borgerliga alliansen är mer eller mindre lika dålig som vänstern är när det kommer till energipolitiken. Vilket är verkligen tragiskt.

Läser man deras gemensamma valmanifest ser man klart och tydligt att de inte föreslår sänkt skatt på el. De föreslår inte att man ska privatisera Vattenfall. De föreslår inte att man ska tillåta en större produktion av vatten- och kärnkraft. De vill inte att man ska starta igång de två kärnkraftsreaktorer som man nyligen stängde ned. Etc.

Precis som vänstern förordar de att man ska ”spara” energi. Faktum är att de slänger sig med mycket farliga formuleringar av typen: ”En ny regering bör ha som målsättning att möjliggöra att ‘göra mer med mindre’ och bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad användning av viktiga råvaror, inte minst energi” (s 27).

Det som gör formuleringar som dessa farliga är för att de tyder på att man inte alls begriper sig på hur oerhört fundamentalt förhållandet är mellan just ekonomisk utveckling och energi. Eftersom människans behov är praktiskt taget oändliga, betyder det i praktiken att vårt behov av energi är praktiskt taget oändligt. Ska välståndet bli större kommer det, nästan oavsett hur energisnål produktionen än blir, alltid att kräva mer och mer energi, av ett eller annat slag. Till och med en ökad produktion av energi kräver energi!

Inser man inte hur stark relationen mellan energi och välstånd är, då kan man som politiker, borgerlig eller inte, lätt få för sig att man kan börja tvinga på en mindre energiförbrukning på ekonomin, utan att inse vad det verkligen har för konsekvenser. Därför är den här sortens formuleringar så farliga.

Det är sant att man alltid kan bli mer effektiv med sin energiförbrukning, och att det finns ett värde i detta i den mån det inte påverkar vår ekonomiska utveckling negativt. Men en sådan effektivisering bör endast ske i enlighet med var marknaden finner lämplig. Det enda alternativet är nämligen att staten tvingar folket medelst skatter och annat otyg, att göra en avvägning mellan deras levnadsstandard och en mindre energiförbrukning.

Så låt folket få bestämma, via sin plånbok, hur mycket de värdesätter deras energikrävande levnadsstandard. Om de inte tycker det är värt vad det kostar, låt dem själva få ransonera sin elförbrukning på det sätt som de dömer lämpligast givet deras behov och preferenser. Men för att ge marknaden en ärlig chans här, bör man släppa energiproducenterna fria. Man bör låta dem få starta nya kärnkraftverk eller kolkraftverk eller vattenkraftverk eller vad marknaden nu efterfrågar. Man bör med andra ord se till att avreglera även själva produktionen av energi.

Det finns trots allt en skillnad mellan blocken, men frågan är om den inte är försumbar. Vänsterpartiet och miljöpartiet vill stänga ned fler kärnkraftverk under de kommande fyra åren. Vi vet inte exakt hur socialdemokraterna ställer sig till detta. De borgerliga säger att de inte tänker stänga fler reaktorer. Än så länge är detta den enda väsentliga skillnaden mellan blocken i denna fråga. Detta räcker inte på långa vägar. De borgerliga har därför ingen trovärdighet i denna fråga.