Författare: Carl Svanberg

Skillnaden mellan journalister och journalister

Carl Svanberg2 kommentarer

SvD:

Det finns inga tecken på att Saddam Hussein och al-Qaida hade något samarbete före den USA-ledda invasionen av Irak 2003. Det fastslår en ny kongressrapport i Washington, som därmed än en gång ifrågasätter Bushregeringens argument för att attackera Saddamregimen . . . Två av de tyngsta argumenten för USA:s krig var att Saddam Hussein samarbetade med terrornätverket al-Qaida samt att Bagdaddiktatorn hade massförstörelsevapen. Båda var av allt att döma falska.

Det är värt att notera hur okritiskt, för att inte säga oseriöst, TT-rapporterar. (Lägg märke till den skadeglada rubriken ”Saddam + al-Qaida = Falskt”.)

Jämför gärna detta med hur seriösa journalister i The Weekly Standard granskar innehållet i kongressrapporten. De visar hur intetsägande denna rapport i själva verket är.

Faktum är att denna kongressrapport av allt att döma är ett märkligt försök till historierevisionism. Exempelvis accepterar kongressrapporten helt okritiskt Saddam Husseins lögnaktiga påståenden i intervjuer om att Irak aldrig betraktade USA som en fiende, samtidigt som man godtyckligt bortser från en massa uppgifter, källor och redogörelser som går stick i stäv med deras slutsatser.

Valfrihetens tyranni?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Psykologen Barry Schwartz menar att valfriheten är ett problem. Detta är, så klart, den gamla civilisationskritiken som aldrig ger sig. Varje år ska det komma någon stackare som ska beklaga sig över valfriheten. Barry Schwartz har till och med skrivit en bok som heter Valfrihetens tyranni.

Vad är hans argument? SvD:

– Självklart är det bra med en viss valfrihet, men det betyder inte att ännu mer valfrihet är ännu bättre. Blir det för många alternativ att ta ställning till överväger de negativa effekterna som uppstår i samband med själva valsituationen. En överväldigande mängd valmöjligheter kan leda till oro, stress och missnöje, ja även till depression, säger han i en mailintervju med SvD från det ansedda universitetet Swarthmore College i USA.

Det finns många förklaringar, framgår det i artikeln, men de allra flesta av dessa verkar inte särskilt begripliga såvida man inte förstår dem inom ramen för den kontext som Schwartz själv etablerar tidigt i artikeln.

. . . enligt Barry Schwartz är det inte så konstigt [att vi ”dras till valmöjligheter som nattfjärilar till ljuset”]. Vi överfalls dagligen av reklam som lockar med nya spännande produkter och tjänster.

Så här långt skulle man ju kunna tro att Schwartz vill hålla vårt kommersiella samhälle ansvarigt för det elände som valfriheten sägs resultera i. Men så är det inte. Nyckeln till att förstå problemet, som Schwartz ser det, kommer här: ”Som de sociala människor vi är, jämför vi oss dessutom ständigt med andra. Och vem vill ha den tråkigaste mobilsignalen, de alldagligaste kläderna eller de mest ointressanta semesterminnena?” Låt oss nu, i ljuset av detta försöka förstå oss på de andra förklaringarna.

Det finns enligt Schwartz forskning som visar att vi för det mesta ignorerar alla objektiva fakta om en viss vara som vi har kommit över, till förmån för ”livliga” berättelser om varan, från våra vänner och bekanta. Hur kommer det sig? Därför att andra människors omdömen, som vi gillar eller litar på, vänner och bekanta, uppenbarligen är viktigare än våra egna omdömen, de fakta som vi på egen hand har tagit reda på. Men det finns mer ledtrådar i artikeln.

En annan sak som riskerar att lägga krokben för oss i valsituationer är bristande självkännedom. Särskilt svårt verkar det vara att förutspå i dag vilka behov vi kommer att ha i morgon. I USA har forskare bland annat gjort experiment med collegestudenter som fått välja vilket tilltugg de skulle tilldelas mellan föreläsningspassen under en treveckorsperiod. Halva gruppen fick välja i förväg för hela perioden och eftersom de trodde att de skulle tröttna på att äta salta pinnar varje vecka, valde de flesta att variera tilltuggen. Den andra halvan av gruppen fick välja snacks i samband med den aktuella föreläsningen. Av dem valde en majoritet glatt samma tilltugg vecka efter vecka – utan minsta tanke på att det skulle bli tjatigt.

Hur detta på något sätt skulle kunna ”bevisa” att valfrihet är ett problem som skulle kunna generera ångest och depressioner, framgår inte, men det är ändå talande att bristande självkännedom om våra behov och preferenser, ett fenomen som i allra högsta grad är verkligt för många, skulle kunna göra valfriheten till ett gissel. För hur ska man veta vad det är man bör välja, om man inte ens vet vad det är man vill?

Men i ljuset av den kontext vi sedan tidigare har kunnat etablera blir problemets natur än mer uppenbart. Problemet ligger i att många människor lever i andra hand, det vill säga, via andra människor. De vill sällan något själva. Vad andra vill, vet, tycker, låter sig imponeras av – det får istället bestämma. Men vi har många vänner, många bekanta. Det finns många röster, till höger och vänster, att ta hänsyn till. Experterna på TV, grannarna, föräldrarna, vännerna, kollegorna på jobb, etc. Vem ska man gå efter? Hur ska man göra? Vad ska man välja? Det är inte konstigt att det är svårt att välja om man lever på detta sätt.

Ytterligare en risk med dagens näst intill oändliga valmöjligheter är att människor drabbas av beslutsångest och blir så paralyserade att de helt avstår från att göra medvetna val. Sannolikheten för att detta ska inträffa ökar tydligt med antalet tillgängliga alternativ, visar forskning. I ett experiment ställde några forskare ut 24 marmelader av god kvalitet på ett provbord utanför en affär. Kunderna fick provsmaka och erbjöds sedan en dollar i rabatt om de köpte en burk marmelad. Någon dag senare ställde forskarna bara ut sex olika marmeladsorter. Vid en jämförelse visade det sig att det större utbudet drog till sig fler kunder, men bara 3 procent köpte någon marmelad. När det bara fanns sex olika alternativ att välja mellan köpte hela 30 procent av de potentiella kunderna en burk.

– Många människor känner sig plågade av att behöva välja bara ett alternativ när de har så många lockande möjligheter framför sig. Om de efter mycket möda lyckas bestämma sig för ett alternativ har de ofta hunnit bygga upp så höga förväntningar att de ändå blir lite besvikna. Eftersom vi i vårt individualistiska samhälle förväntas ta personligt ansvar för alla våra val, förebrår och skuldbelägger de sig själva för att ha valt fel alternativ. För att slippa att drabbas av detta väljer många att helt avstå ifrån att välja, säger Barry Schwartz.

Ja, att skylla på individualismen är verkligen avslöjande. Andrahandsmänniskor skyr eget ansvar, eget tänkande, eget omdöme, mer än något annat. De vill att andra ska bestämma åt dem, fatta deras beslut, välja åt dem, etc. Då slipper dem själva tänka och ta ansvar för sina egna val. De slipper, tror de, ha skäl för att ångra sig eller oroas över konsekvenserna. Det är därför som de aldrig har några problem med att lägga sina liv i andras händer, att låta staten monopolisera allting, så att de slipper sätta sig in bland olika alternativ inom olika marknader.

På frågan om varför det är ett problem med att somliga har svårt att ta ett beslut, svarar Schwarts:

– Om valen gäller marmelad är det kanske inte så avgörande, men om du lever i ett samhälle där dina livsvillkor verkligen påverkas av dina egna val är det ett stort problem.
– I USA är det ett större bekymmer än i Europa eftersom vi gör så skamligt lite för att förse våra medborgare med livets nödvändigheter, oberoende av vilka individuella val de har gjort. I samhällen med mer humana skyddsnät betalar individen inte ett lika högt pris för oförmågan att fatta beslut.

Så andrahandsmänniskornas beslutsångest, som ett direkt resultat av deras ovilja att tänka själva, deras önskan att ”tryggt” låta andra styra deras liv, och ”ta hand” om dem, används här som en rationalisering inte bara för att avskaffa valfriheten, det personliga ansvaret, utan även för att befria människorna helt från verkligheten, detta genom att införa ett socialt skyddsnät som gör att människor slipper betala för sina dåliga val, sina felaktiga omdömen. Då kommer deras beslutsångest att lätta, tycks Schwartz mena. Men USA som ju är ett friare samhälle, med ett mindre statligt socialt skyddsnät, gör ”skamligt lite” i detta avseende, och därför måste det tillsammans med friheten fördömas.

Men det finns ett alternativ, antyder Schwartz. Problemet är att många människor, när de erbjuds valfrihet, får för sig att hela tiden sträva efter det bästa, det mest värdefulla, det som kan ge de mest lycka, etc. Men eftersom det är svårt att finna och uppnå det bästa, blir de för det mesta inte nöjda eller glada, säger Schwartz. Men människor som låter sig nöjas med det mesta, som tar det mesta som om det vore ”bra nog”, de har däremot, större möjligheter att bli nöjda och glada.

Hur väl vi klarar av att hantera livets alla valsituationer hänger mycket ihop med vår personlighet, menar Barry Schwartz. Även om de flesta av oss svär emellanåt över alla val vi tvingas ta ställning till, är det allra svårast för de så kallade maximerarna. De är personer som hela tiden drömmer om att göra det perfekta valet och som lägger ner mycket tid och energi på sökandet efter det.

Alternativet till att direkt bekämpa förekomsten av ”valfrihetens tyranni”, är alltså att förneka värdet av att sträva efter det perfekta valet, och möjligheten till att verkligen uppnå det, till att börja med. Ellsworth Toohey fyller i:

Kill men’s sense of values. Kill his capacity to recognize greatness or to achieve it . . . Don’t deny the concept of greatness. Destroy it from within. The great is the rare, the difficult, the exceptional. Set up standards of achievement open to all, to the least, to the most inept – and you stop the impetus to improvement, to excellence, to perfection. . . Don’t set out to raze all shrines – you’ll frighten men. Enshrine mediocrity – and the shrines are razed” (For the New Intellectual, Ayn Rand, s 72)

Och för att citera vidare: ”Don’t bother to examine a folly – ask yourself only what it accomplishes.” (ibid, s 73). Så vad åstadkommer man då genom att underminera värdet av att sträva efter det bästa, det perfekta, under ”valfrihetens tyranni”? Låt mig säga så här: det är absolut ingen olyckshändelse att Schwartz avslutar intervjun med att ställa och besvara sin egen fråga på följande sätt: ”Om det är samhället [som alstrar förekomsten av ”maximerare”] – vilket jag misstänker – gör de utökade valmöjligheterna inte bara att människor som är maximerare blir olyckliga, utan det förvandlar också ”bra nog-människor” till maximerare.” Implikationen är tydlig. Syftet är, så klart, att underminera värdet av friheten som sådan. Och för vad? För att skona andrahandsmänniskorna från ”våndan” och ”tortyren” av att behöva ta ett personligt ansvar, att fatta egna beslut, att fälla egna omdömen, att slippa tänka på vad andra tycker och tänker.

Dagens last

Carl SvanbergLämna en kommentar

Mer osanna siffror. Globaljuggler visar hur ”Sanna siffror” far med fler osanningar, samtidigt som de gladeligen anklagar andra för att vara lögnare.

När det kommer till vilseledande statistik, hävde Göran Persson återigen ur sig en ren lögn i gårdagens duell mot Fredrik Reinfeldt. Han sade att ”Sverige är troligen ett av de länder i världen där vi arbetar mest. I alla fall i Europa är det på det viset … Det visar all statistik.” Men som Sebastian Weil visar stämmer det inte på långa vägar.

Vad är relationen mellan miljörörelsen i väst och islamisk fundamentalism i Mellanöstern? Vid en första anblick verkar det som att det inte råder något som helst samband. Men ekonomen George Reisman visar, som den integrerande tänkare han är, hur och varför det faktiskt råder ett starkt förhållande mellan dessa två rörelser.

Och med tanke på att våra politiker vill göra slut på vårt beroende av oljan, bland annat ”på grund av alla konflikter den har skapat” (som jag fick höra en centerpartist säga idag), är detta en intressant insikt. För detta betyder ju att vi kan, genom att ideologiskt bekämpa och besegra miljörörelsen här hemma i väst, samtidigt kraftigt underminera hotet från länder som Iran och Saudiarabien.

Capitalism Magazine. Nättidningen Capitalism Magazine har nyligen uppdaterat sig med åtminstone fyra nya och riktigt bra artiklar. Walter William tar upp diskriminering och argumenterar för att det är rätt och riktigt. Thomas Sowell visar att de ”gröna” demokraterna utgör den nya nomenklaturan i USA. Och Fredric Hamber förklarar varför den amerikanska helgdagen ”Labor Day” har ett missvisande namn.

Men den kanske viktigaste aritkeln av dem alla är Alex Epstein och Edwin A Lockes September 11th: Five Years Later:

It is now five years since September 11, 2001–and since that horrific day we have witnessed numerous additional attacks by Islamic terrorists against the West. In the face of a seemingly never-ending supply of suicidal killers, many still do not understand the motivation of the terrorists. Commentators are eager to offer a bevy of pseudo-explanations–poverty, the Israeli-Palestinian conflict, etc.–while ignoring the motivation the terrorists themselves openly proclaim: Islam.

Dagens last

Carl Svanberg3 kommentarer

”First things first”. Som ni kanske har märkt, är det lite dött här. Som vanligt går det upp och ned för min del. Ibland har man mycket att säga, ibland har man det inte. I mitt fall är det just nu som så att jag faktiskt har en hel del idéer för vad det är jag vill skriva om på min blogg, men jag känner inte att jag har tiden. Det blir kanske bättre igen om en vecka, när jag har hunnit bli van vid mitt nya schema, men just nu i övergången kommer det att bli lite tufft. (Om inte annat lär jag ta mig lite tid under helgen för att dela med mig med lite tankar som jag går och bär på.)

Saken är nämligen den att jag för närvarande läser två 20 poängs kurser samtidigt: idéhistoria och ekonomisk historia. Så jag har en del att göra. Men det ska nog gå ändå. Hoppas jag ;)

Jag kommer, utöver de övriga idéer jag har, förmodligen finna inspiration att kommentera saker och ting som jag observerar medan jag studerar. En spontan observation som jag kan bjuda på redan nu är att trots Ekonomicentrum i Lund har ett rykte om sig att vara en institiution för ”nyliberal propaganda”, så har än så länge föreläsningen i ekonomisk historia tagit en ytterst marxistisk form. Kanske är det ämnets natur som gör det omöjligt att undvika en marxistiskt beskrivning av den ekonomiska historien, men jag finner det ändå lite lustigt med tanke på institutionens rykte.

En sak till. Somliga har kanske försökt läsa mina essäer som jag gjorde reklam för ett tag sedan, men de har kanske märkt att det inte går. Det beror på att det är strul med servern. Men det är inte jag som sköter om den. Jag kan inget om sådant. I vilket fall som helst är servern inte ens inom min närvaro, så jag skulle ändå inte kunna göra värst mycket åt det även om jag visste hur man skulle åtgärda det. Men jag har fått höra att de som har hand om det, håller på att jobba med det. Jag kommer att underrätta de intresserade här på bloggen så snart jag vet att det fungerar igen.

Hur som helst. Nu över till dagens last. Jag vill dock utfärda en liten kort varning för att en del av detta kommer att vara lite gammalt, men alla har ju inte alltid tid eller lust att läsa en miljard bloggar om dagen, så då kanske man missar ett och annat litet guldkorn, varför jag ändå hoppas på att detta jag säger kan vara av värde ;)

European Dawn – After the Social Model. Eftersom jag gillar det mesta Munkhammar säger, har jag fått det generella intrycket av att detta är en väldigt smart och god liberal. Så därför har jag länge haft en lust att köpa hans bok, European Dawn. Efter jag läste igenom Stefan Karlssons recension av boken, blev jag ännu mer uppmuntrad att gå från tanke till handling, så direkt efteråt beställde jag mitt exemplar. Läs Stefan Karlssons recension, så kanske även du blir uppmuntrad att köpa den.

Apropå Munkhammar. För ett tag sedan gjorde medierna väsen, som vanligt, kring att den borgerliga alliansens skattesänkningar kanske inte blir så stora som det från början var tal om. Jag protesterade lite emot Mona Sahlins resonemang kring detta för ett tag sedan. Nu har Munkhammar också sagt sitt om det och jag instämmer fullständigt i hans beskrivning: ”Media förväxlar skatter och utgifter, egna pengar och bidrag. Alla får sänkt skatt med 1000 kr, punkt. Vill man sedan vara med i facket, en schackklubb eller Amnesty får man betala med egna pengar. Men det gör ju inte skattesäkningen mindre. Och den blir inte heller mindre av att vissa bidrag stramas åt.” Sant.

En miljon lever på bidrag. OK, detta är numera definitivt inte nytt. Men det är inte många som till min kännedom har kommenterat socialdemokraternas totala oärlighet i frågan. Inte nog med att regeringen har valt att inte ta fram uppgifterna för valåret, för det är obekvämt att tala om dem, så hävdade faktiskt Göran Persson i utfrågningen av honom för ett par veckor sedan, att dessa uppgifter inte är särskilt intressanta eftersom bland dessa människor finns det, enligt honom, även ”barnbidragstagare” och dylikt. Dvs väldigt generella och allmänna bidrag. Kanske tror Göran Persson på detta själv. Eller kanske inte. Även om vår statsminister verkar ha tappat nästan all kontakt med verkligheten, vilket illustreras av hans tydliga benägenhet till att ljuga om nästan allt som inte är bekvämt att tala om, så kan väl inte Göran Persson påstå att folk faktiskt försörjer sig på ett bostadsbidrag eller ett barnbidrag? Det går ju liksom inte. Och skulle dessa människor räknas in som ”försörjda” på bidrag, då hade ju siffran varit betydligt större än den dryga miljon som idag lever på ”socialbidrag, a-kassa, aktivitetsstöd, sjukpenning och förtidspension” (SVT).

Miljöpartiet vs vetenskap. Joakim Henriksson har gjort lite undersökande journalistik och har, föga förvånande förvisso, upptäckt att miljöpartiet har en ganska, oseriös inställning till vetenskap. Det behövs mer av den här varan i Sverige. Ty i Sverige är väldigt många journalister alldeles för lata och alldeles för ”vinklande”.

Apropå ”vinklande” journalister. Jag tror inte alltid att det är fråga om genuin oärlighet. Jag tror snarare att det väldigt ofta är som Harry Binswanger förklarade det i sin några år gamla artikel, ”Philosophy and Journalism: Intrinsicism in Reporting”, nämligen att folk inte är medvetna om att de ger uttryck för sina filosofiska övertygelser, och att de hela tiden ser världen utifrån ett filosofiskt perspektiv, ungefär på samma sätt och av samma skäl som folk generellt sett inte dagligen tänker på att de har en dialekt. Intressant och lärorikt och rekommenderas därför för läsning.

”Alla ska med”?

Carl Svanberg1 kommentar

Folk säger ständigt att om var och en av oss får stå för sjukvården, då kommer storleken på vår plånbok att bestämma hur mycket vård vi får. Det är sant. Men det är också helt rättvist, eftersom storleken på vår plånbok ytterst beror på vår förmåga att producera välstånd.

Idag är emellertid sjukvården inte privat. Den är offentlig. Den styrs av politiker och finansieras via skatterna. Och eftersom skatterna är så väldigt höga, skulle väldigt få utav oss ha råd med att på egen hand betala för sjukvården. Så vi har gjorts beroende av den offentliga sjukvården. Och därför är det inte längre upp till oss själva att ”ransonera” sjukvården i enlighet med storleken på vår plånbok. Det är nu istället politikerna som gör det åt oss.

Har vi skäl att oroa oss? Med tanke på vad socialismen har orsakat inom alla andra områden är svaret: ja. SvD rapporterar:

Landstinget i Halland säger nej till medicin åt en sjuårig pojke med en ovanlig, ärftlig dödlig sjukdom som heter Morbus Hunter.

Medicinen skulle kosta fyra miljoner kronor om året.

– Killen har ont och han blir sämre hela tiden, säger Bernt Tonnby, barnneurolog i Halmstad, till Hallandsposten.

Två av de fyra barn som har sjukdomen i Sverige var med i en studie med ett nytt läkemedel. Barnet i Halland och ett i Skåne stod utanför.

Om barnkliniken i Halmstad skulle stå för kostnaderna så spräcks budgeten. Därför vände sig verksamhetschefen till politikerna. Och de sade nej med hänvisning till att medlet inte godkänts av Emea, EU:s motsvarighet till USA:s läkemedelsmyndighet FDA, som nyligen gett klartecken.

I Skåne godtogs FDA:s beslut och barnet där får numera den dyra medicinen. Barnkliniken i Halmstad gick in med en ny begäran, men fick åter avslag.

Bernt Tonnby säger att han är ganska övertygad om att skälet till det negativa beskedet är ekonomiskt.

”Alla ska med”. Yeah right!

Nu försöker jag naturligtvis inte påstå att det finns några som helst garantier för att den här stackars pojken skulle få tag på den här medicinen under andra omständigheter, dvs om sjukvården vore fullständigt privat.

(Det är för övrigt värt att betona att så länge sjukvården är socialistisk, kommer detta att pågå, alldeles oavsett vilka politiker som förvaltar den. Landstinget i Halland är ju trots allt styrt av de borgerliga.)

Nej, vad jag säger är att idén om en socialistisk sjukvård som en ”garanti” för att folk ska få sjukvård är en bluff från början till slut, precis eftersom hela socialismen var en enda stor bluff.

Kom ihåg att den här stackars pojken är inte den enda som blir utan den vård han behöver. Idag får folk väntar i flera månader och i värsta fall år för olika behandlingar och operationer. Folk lider och dör sedan långt tillbaka i denna väntan. Och att göra människor beroende av denna gigantiska bluff är, enligt mig, ett moraiskt brott.

Dagens last

Carl Svanberg1 kommentar

Fattigdom i USA. Nicholas Eberstadt har skrivit en artikel som förklarar varför den officiella statistiken över fattigdomen i USA är vilseledande på flera sätt. Jag har redan skrivit ett väldigt långt inlägg om saken här. Så egentligen är det inte mycket som är nytt, men en del saker tål att upprepas, inte minst nu när Göran Persson använder sig av fattigdomen i t ex New Orleans som ett argument för välfärdspolitiken. (Detta trots att fattigdomen där nästan uteslutande är verket av välfärdspolitikens passiviserande effekt på människor.)

Al Gores ”konsensus”. Joakim Henriksson från Kulturrevolution har skrivit ett avslöjande inlägg om hur vänstern förvränger och ljuger i debatten om den globala uppvärmningen.

”Sänkt skatt ger fler jobb”. Min gamla föreläsare i offentlig ekonomi, Andreas Bergh, har tillsamman med Henrik Jordahl och Niclas Berggren skrivit en debattartikel i Sydsvenskan i vilken de med hänvisning till forskning visar att fler börjar jobba om man bara gör det mer lönsamt för dem att återgå till arbete. Detta insikt är på intet sätt revolutionerande eller ny, och det enda som är synd är att det överhuvudtaget ska krävas en massa studier för att folk ska våga dra den här slutsatsen. Men som med så mycket annat skadar det inte att upprepa en del saker.

”Abortion: The Selfish Choice”. Det har kommit ut ett nytt nummer av The Undercurrent. Det finns många angenäma artiklar i detta nya nummer. Men den artikel som jag tyckte var bäst var Ray Girns om abort. I debatten om abort brukar det tyvärr hända att man lätt fäster sig vid att konstatera att abort inte är mord, eftersom embryon och foster inte är människor, och att de därför inte har några rättigheter. Det är naturligtvis ohyggligt viktigt att betona att abort inte är mord. För om det vore mord, då vore abort naturligtvis fel och oförsvarbart. Men det är, utöver detta, minst lika viktigt att kunna motivera valet att göra abort på strikt moraliska grunder. Anledningen är den att bara för att man inte kränker någons rättigheter, betyder det inte att man handlar moraliskt riktigt.

”Trygga människor vågar”? Socialdemokraterna hävdar att vår stora välfärdsstat med generösa bidrag är en förutsättning för vår ekonomiska utveckling, för att folk ska våga ta risker, göra investeringar, starta företag, etc. Därav deras slogan: ”trygga människor vågar”. Stefan Karlsson visar dock att detta inte stämmer, och han gör detta grundligen. Det är verkligen synd att det inte finns fler sanningssägare som Karlsson i den offentliga debatten, för det skulle verkligen behövas.

Snakes On A Plane. Igår såg jag och Robert på filmen Snakes On A Plane. Jag måste säga att när vi gick inför att se den hade vi inga större förväntningar. Vi trodde att vi skulle få se en helt vanlig aktionfilm. Men ack så fel vi hade. Detta var en riktigt bra och underhållande film. De två timmarna som filmen varade bokstavligen flög förbi. Detta är B-film när det är som allra bäst. Aktion och komedi i en sällsynt bra kombination. (Jag vill dock varna finkänsliga människor för att det finns ett par scener som är lite äckliga.)

Varför är väst civiliserat?

Carl Svanberg2 kommentarer

DN:

I sin senaste videorulle uppmanar al-Qaida alla – och särskilt – amerikaner att omvända sig till islam. Annars kommer det att gå illa.
 
Videon lades ut på en webbsida på lördagen rapporterar nyhetsbyrån Reuters från Dubai.

I den uppmanar ”Azzam amerikanen” alias Adam Yahiye Gadahn, en amerikan från Kalifornien som omvänt sig till Islam, kristna att ångra sig.

– Till amerikaner och resten av kristenheten säger vi, antingen ångrar ni era irrvägar och går in i sanningens ljus eller behåller ni ert gift inom er och får lida för det i denna värld och den nästa, sade den turbanprydde Gadahn på engelska.

Den 48 minuter långa videon inleddes med ett kort tal av al-Qaidas näst högste ledare Ayman Zawahri. Han uppmanade webbsidans besökare att lyssna till budskapet, som kallades ”En inbjudan till islam.”

– Vår broder ”Azzam, amerikanen” talar till er utifrån den medkänsla han känner för de otrogna , med det öde som väntar dem, sade Zawahri.

Kan religionens destruktiva natur bli framställd på ett tydligare sätt än så här? Religion, tro, måste i den mån de troende tar sin religion på allvar och vill sprida och implementera sina religiösa övertygelser, resultera i våld och tvång.

Det har, precis som Ayn Rand gör klart i sin essä, ”Faith and Force: The Destroyers of the Modern World”, att göra med religionens natur. Ayn Rand skrev:

I have said that faith and force are corollaries, and that mysticism will always lead to the rule of brutality. The cause of it is contained in the very nature of mysticism. Reason is the only objective means of communication and of understanding among men; when men deal with one another by means of reason, reality is their objective standard and frame of reference.  But when men claim to possess supernatural means of knowledge, no persuasion, communication or understanding are impossible. Why do we kill wild animals in the jungle? Because no other way of dealing with them is open to us. And that is the state to which mysticism reduces mankind — a state where, in case of disagreement, men have no recourse except to physical violence. And more: no man or mystical elite can hold a whole society subjugated to their arbitrary assertions, edicts and whims, without the use of force. Anyone who resorts to the formula: ”It’s so, because I say so,” will have to reach for a gun, sooner or later.

Hur kommer det sig att de kristna här i väst inte slutar upp som terrorister? Det beror i huvudsak inte på att det kristna budskapet skulle vara mycket mer civiliserat än det muslimska. Det finns många segment i Bibeln som på ett eller annat sätt sanktionerar våld, tvång, mord och övergrepp.

Men de allra flesta kristna tar, tack och lov, inte Bibeln eller sin religion med något större allvar. De lever för det mesta inte i enlighet med den. De lever bara efter den när det är bekvämt. Vilket, tack och lov, är väldigt sällan.

Vi vet detta eftersom de nästan aldrig beter sig om om de ens har läst Bibeln. Om de har läst den, då väljer de nästan alltid att aktivt ignorera allt sådant som de av någon anledning inte gillar. Ibland ska den tolkas metaforiskt, ibland inte. Ibland ska man ta hänsyn till kontexten, ibland inte. Ibland ska man avfärda vissa verser, eftersom de förekommer i det gamla testamentet. Ibland inte. Hur bestämmer man när det passar att tolka Bibeln på det ena eller det andra sättet – eller att godtyckligt ignorera delar man inte är bekväm med? Av allt att döma finns det bara två svar här: 1. dina känslor eller 2. din prästs känslor.

Men vad är det som styr de flesta kristnas känslor här? De värderingar som Renässansen och Upplysningen har försett dem med. Renässansen och Upplysningen innebar att västerlänningen återigen började respektera förnuftet. Det blev svårt att låta bli när man kunde se vad som hände när man släppte tänkarna fria att tänka, uppfinna, innovera och producera. Det var svårt att blunda vetenskapsmän som Isaac Newton.

Följden av denna grundläggande respekt för förnuftet, yttrar sig i västerlänningens uppskattning av det sunda förnuftet. När de såg att människan kunde fatta världen och skapa storverk medelst sitt förnuft, då började de inse också människans värde, och därmed också individens värde, liksom hennes behov av och rätt till frihet. När de insåg att människan medelst hennes förnuft bokstavligt talat kunde omvandla världen till ett paradis på jorden, började de också uppskatta den världsliga tillvaron. De började se värdet i att sträva efter lycka i denna världen. Betydelsen av att söka frälsning för det efterkommande livet började avmattas.

Och ser vi på hur de flesta, som utger sig för att vara kristna här i väst, faktiskt lever sina liv är det uppenbart att de flesta söker leva och uppnå lycka här, i detta livet, inte ”rening” genom självplågeri och lidande. (Notera vad som har hänt med innebörden av Långfredagen.) Att de sedan inte lever på ett sätt som alltid främjar deras välbefinnande, är något som endast bevisar att människor inte har en medfödd, automatiskt och felfri kunskap om vad som faktiskt ligger i deras egenintresse.

De flesta kristna hatar inte livet, sig själva, sina vänner eller sina pengar, eller sitt välstånd, eller något annat som hör till det världsliga till. I synnerhet inte i världens rikaste land, USA. Det finns ju trots allt inte många kristna som överger allt de äger och lever i små kommunistiska hippiekollektiv, som Jesus lärjungar gjorde. Det finns inte många kristna som undviker att ha föräktenskaplig sex. Och de allra flesta dras inte med ett dåligt samvete över sina världsliga och lyckosökande liv.

Det finns förstås en växande skara av kristna fundamentalister i USA, som söker förstöra landet genom att förvandla det till en kristen teokrati. Men notera att även de har än så länge uppvisat en minimal respekt för förnuftet. De vänder sig ju trots allt inte till tvång, våld och terrorism; de använder sig istället av övertalning medelst opinionsbildning, debatt, lobbyism.

Det är inte kristendomen som har gjort västvärlden civiliserad och framgångsrik. Det är respekten för förnuftet som gjorde kristendomen civiliserad och därmed västvärlden civiliserad. Men om man inser allt detta, och om man inser att detta är en stor dygd hos den västerländska civilisationen, hur kan man då med ett gott samvete plädera för att vi återigen ska överge förnuftet och istället underkasta våra liv och vårt omdöme inför Bibeln? Nej, det kan man naturligtvis inte.

”Beslöjad”

Carl Svanberg3 kommentarer

I DN kom det häromdagen en lång artikel om svenska tjejer som har konverterat till islam. Den har rubriken ”Beslöjad”; och den rubriken säger egentligen allt. Det finns massor med saker man kan kommentera i denna hemska artikel om detta deprimerande fenomen. Men en sak som jag tyckte var lite underligt var följande. En vän, Amanda, till en av dessa tjejer, Elin, säger:

– Min pappa är från Turkiet och min före detta man från Bosnien. De tycker att Elin är extrem. Vi bor ju i Sverige och människor kan känna sig hotade, säger de. Speciellt med tanke på hur islam ofta framställs. (Min kursivering.)

Vad hade Elin sagt i en tidigare intervju?

Vill du ha sharialagar i ditt samhälle?
– Självklart.

Och en kvinna ska kunna stenas till döds om hon är otrogen?
– En kvinna eller en man. Men i praktiken sker det nästan aldrig, eftersom det krävs fyra vittnen. Jag skulle önska att det fanns en muslimsk stat på jorden där man dömde efter sharialagarna, en av Gud instiftad lag, men det gör det inte.

Nej, inga skäl att känna sig hotad här inte, den lilla oskyldiga tösen vill ju bara införa en totalitär teokrati. Så nu ska vi inte vara ”fördomsfulla”, och låta oss ”luras” av hur islam ofta ”framställs” i vår ”islamofobiska” kultur…

”The Unlearned Lesson of Katrina”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Robert Tracinski har skrivit en ny kolumn:

In the press coverage of the first anniversary of Hurricane Katrina, we expect a fair bit of the usual throwing around of blame for political advantage, but to my surprise that has not been the main theme of the coverage (though Ted Kennedy couldn’t resist a crudely partisan tirade). Instead, the dominant theme of the anniversary coverage is what is not being mentioned. Having reported the wrong story about the flooding of New Orleans one year ago, the press is trying to protect its distortion by excising from history the events that gave many Americans their greatest shock.

What shocked many of us was not the hurricane itself, nor the response of the federal government–outrage against the Bush administration was cultivated later. What shocked us first was the response of the people of New Orleans themselves: the immediate looting, the collapse of the city government as demoralized local police walked off the job in the middle of an emergency, and the thousands of people wallowing in squalor while demanding that someone else come to help them. These are the facts that the mainstream media has downplayed or just plain ignored.

Läs hela!