Författare: Carl Svanberg

Marxistisk cynism

Carl Svanberg4 kommentarer

I min idéhistoriaklass har vi en extrem marxist som de flesta andra marxister, är väldigt grinig, miserabel och cynisk av sig. Att han är detta är självfallet bara rättvist, just eftersom han bär på de åsikter han bär på. Men varför är han som han är? Finns det ett samband?

Som marxist tycker han sig vara fullt berättigad att läsa andras tankar. Nog för att man kan med mer eller mindre god precision kan gissa sig till hur andra tänker genom att gå på vad de faktiskt säger och på vad deras faktiska handlingar består utav. Men den här marxisten gör faktiskt anspråk på något betydligt mer än så.

Enligt marxismen är det de ekonomiska förhållandena i samhället som bestämmer inte bara historiens utveckling utan även människors tankar och idéer. Det är ur denna idé som föreställningen om borgerlig och proletär logik kommer ifrån. (Det är också ur denna idé som många t ex moderater har fått höra i olika sammanhang att deras åsikter kommer av deras ekonomiska position i samhället.)

Som ett exempel menade han på fullaste allvar att man ur Parmenides position i samhället kunde läsa ur hans metafysiska föreställning om att världen endast består av ett enda helt och oföränderligt ”vara”, att han försöker lägga fram ett filosofiskt försvar för den rådande samhällsordningen, som han gynnas av ekonomiskt.

Om denna övertygade marxist verkligen tror på sin marxism, då finns det absolut ingen anledning att försöka bemöta honom. Varför? Därför att alla andra som inte håller med honom, vilket utgör praktiskt taget alla som är någorlunda normalt funtade, endast gör det, får man ju förmoda, eftersom vi besitter en särskild ekonomisk position i samhället som får oss att tänka det vi gör.

Han vet att det är likaledes hopplöst att diskutera med oss. Enligt implikationerna av hans filosofi, marxismen, följer det nämligen att förnuftet är meningslöst, en överflödig biprodukt av de ekonomiska omständigheterna. Hans (proletär?) logik biter inte på vår (borgerliga?) logik. Människor accepterar inte de slutsatser som de accepterar, eftersom de tror sig ha fakta och logik på sin sida, utan därför att de råkar försörja sig genom att jobba på ett kontor, medan andra istället försörjer sig genom att jobba på en fabrik.

Det är inte en slump att det enda som skiljer fredliga cyniker till marxister ifrån t ex de värdelösa och meningslösa drägg som utgör ”Det osynliga partiet” och andra liknande ”rörelser” (hjordar av vildar), är att de senare går från ord till handling, allt i enlighet med vad premisserna föreskriver: om förnuftet är meningslöst; då måste förändring till genom våld, hot, sabotage, etc.

Så reducerar man förnuftets betydelse och användbarhet som medel för att fatta verkligheten, då blir man inte bara rädd och hopplös. Man blir även grinig, miserabel och cynisk. Det är därför ingen slump att sådana som den här marxisten, och mer generellt vänstern som ju företräder marxismen i en mer utspädd form, ofta är så negativa, pessimistiska, skeptiska och fientliga av sig.

Fortsatt svag arbetsmarknad

Carl SvanbergLämna en kommentar

Johnny Munkhammar:

SCB uppger att antalet sysselsatta är 93 000 högre än augusti förra året. Men i juli låg nivån 121 000 högre än juli förra året. Med andra ord har nivåskillnaden jämfört med förra årets siffror krympt med 28 000 på en månad.

…

Till detta ska läggas att befolkningen i arbetsför ålder ökade med 61 000 jämfört med för ett år sedan. Det betyder att nettoökningen av antalet sysselsatta, som andel av arbetskraften, bara har ökat med 32 000, motsvarande mindre än 1 procent.

Av vad består då det som SCB definierar som ett större antal sysselsatta? Av de 93 000 var 72 000 tidsbegränsade anställningar. Och antalet i den typen av AMS-program där deltagarna räknas som sysselsatta har ökat med 16 000, varav 13 000 plusjobb, jämfört med för ett år sedan.

Men eftersom 16 000 av de nya jobben inte ens är riktiga jobb, kan man ju konstatera att nettoökningen av antalet sysselsatta, som andel av arbetskraften, bara har ökat med 16 000!

Ekonomifakta:

Den redovisade ökningen av sysselsättningen i år är inte rensad för de variationer i sysselsättningen som finns under året. Med utgångspunkt i säsongrensade helårssiffror har sysselsättningen under de senaste tjugo åren inte ökat alls. Däremot har den arbetsföra befolkningen ökat med drygt 500 000 personer. Om sysselsättningsgraden hade följt med utvecklingen av den arbetsföra befolkningen skulle ytterligare många tusen svenskar ha ett arbete att gå till.

Instämmer fullständigt

Carl SvanbergLämna en kommentar

Henrik Alexandersson:

Och så ett par ord till er som inte alls kan tänka er att rösta på något av de etablerade partierna…

Ni har min sympati. Verkligen! Om det hade funnits ett riktigt liberalt parti – med någorlunda chanser i valet – då hade jag kampanjat för och röstat på det.

Men tro nu inte att ni kan stanna hemma på sofflocket!

Det finns ett riktigt bra, men tyvärr chanslöst, frihetligt parti att rösta på – Klassiskt Liberala Partiet. Gör det, om alternativet vore att inte rösta alls.

Så hur ska man då rösta?

Carl Svanberg3 kommentarer

Nu är det bara tre dagar kvar till valet. Så nu börjar det bli hög tid för att bestämma sig för om och i så fall vad man ska rösta på. I detta val har man, som radikalkapitalist, i princip bara två alternativ. Eller tre beroende på hur man ser det.

Antingen gör man som Henrik Unné föreslår: man röstar på socialdemokraterna. Detta är en idé som varken jag eller, såvitt jag vet, några andra objektivister i Sverige delar. Men det är ändå ett förslag. Hur resonerar då Unné? Jo, så här:

Ja, hur ska man då rösta? Det mest näraliggande alternativet kan synas vara att inte rösta alls. Ty vad finns det att rösta på om det är kapitalismen som man vill ha?
 
Men det finns faktiskt skäl att rösta. På sossarna. En dålig socialdemokratisk regering har nämligen en fördel framför en lika dålig borgerlig regering. En dålig sosseregering skadar socialismens och välfärdspolitikens rykte. En dålig borgerlig regering skadar istället kapitalismens rykte. Om man är anhängare av kapitalismen föredrar man väl att socialismens rykte skadas framför att kapitalismens rykte skadas? Så länge som sossarna själva sitter vid makten har de väl inte så stora möjligheter att skylla välfärdspolitikens negativa konsekvenser på borgarna och kapitalismen?

Tittar man på detta resonemang, bara rakt upp och ned, kan det verka som att det finns en viss logik i detta. Men tänker man efter lite förefaller resonemanget ytterst bristfälligt. Av flera skäl. Somliga skulle säkerligen säga att resonemanget förefaller befängt. Jag instämmer.

Låt mig citera vad jag själv skrev i en diskussion med Unné om detta för ett tag sedan:

En sak till som jag undrar över här är varför du kan få för dig att t ex avfärda politiker som i alla fall föreslår sänkta skatter och detta till fördel för politiker som föreslår höjda skatter. Anledningen till varför detta är förbluffande beror på att jag inte tror att du anser att man som politiker måste vara perfekt för att förtjäna ens röst, eller hur? För visst är det väl ändå så, för att ta ett annat exempel, att du t ex stöder USA och Israel detta trots att varken USA eller Israel är ”perfekta”? Trots att de inte är perfekta stöder du dem, erkänner deras rätt att leva, och du betraktar dem, skulle jag tro, som väsentligen goda länder? Men om så, varför då denna inkonsekvens när det kommer till svensk inrikespolitik?

De borgerliga är inte perfekta. Inget snack om saken. Men i en del frågor är de bättre än socialdemokraterna. Sänkt skatt är, bara för att ta det mest uppenbara exemplet, bättre än höjda eller oförändrade skatter. Jag försöker här inte heller antyda att halvmesyrer (som många av de borgerliga partiernas bra förslag tyvärr utgörs av) i allmänhet är något bra, jag försöker bara säga att det inte finns någon riktigt bra anledning att utan vidare avstå från t ex skattelättnader med motiveringen att de borgerliga inte företräder en ideologiskt konsekvent pro-kapitalistisk linje, och att därutöver dessutom stöda partier som är anti-kapitalistiska men ideologiskt inkonsekventa på den punkten, nämligen socialdemokraterna. Man kan om man vill även argumentera för att både de borgerliga och socialdemokraterna är onda. Men även i det fallet blir det ju svårt att välja ett större ont framför ett mindre. Vi lever hellre i en välfärdsstat än i en diktatur, och vi lever hellre i en diktatur än under anarkism, och vi lever hellre under en Pinochet än under en Stalin, osv. Ändå föreslår du här att vi inte ska välja det mindre onda framför det större onda. Tvärtom ska vi här tydligen välja det större onda framför det mindre. Och detta ska ge oss lite mera ”andrum”.

Utöver detta kan man även tillägga det faktum att kapitalismens sedan länge oförtjänt dåliga rykte, varken står eller hänger på huruvida vi har en borgerlig eller en socialdemokratisk regering. Det kan vi mycket enkelt konstatera eftersom socialdemokraterna själv tar till varje chans de får för att klandra alla möjliga problem på marknaden, även om det i verkligheten inte har någonting med saken att göra. Elmarknaden är ett perfekt exempel på detta. Nej, kapitalismens rykte och framtid hänger ytterst på en långsiktig, ihärdig opinionsbildning för bättre idéer och större kunskap om kapitalismens natur.

Av allt detta framgår det att vi har åtminstone ett tydligt alternativ till att göra som Unné, och det är ju att rösta på något av de fyra borgerliga partierna. Vid en första anblick så är det enda som tycks motivera ett sådant resonemang just det deprimerande faktum att vänstern på samtliga punkter är värre än de borgerliga. För somliga betyder detta att de borgerliga följaktligen är de minst onda och att de följaktligen är att föredra framför vänstern. För somliga andra betyder detta att de inte ser någon vits med att rösta alls. Och jag kan väl knappast klandra dem som resonerar på det viset.

Några skulle kanske säga att det vore bäst att rösta på det liberala partiet istället. Jag har absolut inga problem med att folk röstar på dem. Faktum är att jag själv överväger att göra det. Men jag har ännu inte bestämt mig för hur det blir. Jag överväger nämligen fortfarande att rösta på ett av de borgerliga. (Jag kan dock redan nu säga att det verkar som att jag åtminstone har fått min lillebror och min mamma att lägga sin röst på liberala partiet.) Men om jag nu, trots allt, röstar på ett av de borgerliga partierna, vad har jag då för skäl för att göra det? Jag kan inte längre påstå att jag gör det för att det utgör det ”minst onda”. För det räcker ju knappast som ett argument i närvaron av ett parti som det liberala partiet.

Så hur lyder då min eventuella motivering? Det är, till att börja med, bara att konstatera att vi lever i ett samhälle som präglas av pragmatism. En konsekvensen av detta är att partierna blir mer och mer lika varandra och att de alla närmar sig mitten i syfte att vinna så många väljare som möjligt – även om det sker på bekostnad av deras ideologiska övertygelser (om några). För väljaren är konsekvensen att det blir otroligt mycket svårare att veta vad det är politikerna egentligen strävar efter. Vad är det för helhetsbild vi ska få. Vad är det, i stora drag, för riktlinje Sverige ska välja de kommande åren. I frånvaron av en ideologi som ger människorna denna bild, är det desto svårare att klura ut hur partierna egentligen står.

Så hur ska man då gå till väga för att klura ut hur man ska rösta i sådana här situationer? Låt mig citera Ayn Rand:

In a mixed economy, dominated by the philosophy of Pragmatism, a political candidate does not dare to proclaim clear cut principles. He has to pay lip service to the notions of every pressure group and to the opposite of his own convictions, if any. This means that we, the voters, have to learn the art of lip reading and make a choice, in effect, between two hypocrites, by means of the sign poles that indicate the nature of their hypocrisy, as well as the role they actually want us to travel. (”A Nation’s Unity”, Ford Hall Forum, 1972)

Nu när de borgerliga och socialdemokraterna har presenterat sina valmanifest, tycker jag att det numera står alldeles klart att detta val inte handlar om välfärdsstatens vara eller inte vara. Det handlar inte ens om välfärdsstatens storlek. (Detta kan man förstås beklaga sig över, men så är det.) Detta betyder att nästan vilket riksdagsparti man överväger att rösta på, är det varken en röst för eller mot välfärdsstaten eller för en större eller mindre välfärdsstat. (Det enda markanta undantag här är vänsterpartiet som kraftigt vill expandera den offentliga sektorn med 200 000 nya jobb.)

Nej, detta val handlar bara om en fråga och den frågan är jobben. Och eftersom detta val handlar om jobben tycker jag att vi med lätthet kan konstatera att detta inte längre är ett val mellan två mer eller mindre onda alternativ. Nej, detta val står mellan ett väsentligen bra alternativ och ett uteslutande dåligt alternativ. Det står mellan pro-jobb och anti-jobb. Eller för att vara lite mer exakt: pro-jobb och pro-bidrag. I ett sådant val bör det inte råda några tvivel kring vad det är man bör stöda – om man nu tvunget ska stöda något av dem.

Det betyder i förbigående sagt inte att jag för ett ögonblick inbillar mig att det inte finns brister i de borgerligas jobbpolitik. För det finns det. Bara för att ta ett exempel så är det ju tragiskt att de inte är villiga att åtminstone börja rucka på arbetsrätten. Precis som många andra anser jag att de skulle kunna bli mycket mer radikala här.

Men observera vad problemet här är. Problemet med de borgerliga i denna fråga är inte att de föreslår, vad jag har kunnat se, en politik som är direkt dålig. Nej, problemet här är ”bara” en brist på konsekvens och radikalitet. Det behövs alltså mer än detta. Men det råder ju samtidigt ingen tvekan om att detta i alla väsentliga drag är ett steg i rätt riktning.

Det är kanske inte ett inspirerande sätt att motivera sig själv för att överhuvudtaget rösta. Det är också fullt förståeligt om man inte tycker att detta är en inspirerande motivering för att eventuellt avstå att lägga sin röst på det liberala partiet. Men om man som jag tycker att jobben är en väldigt viktig fråga, då har jag svårt att se varför man ska ställa sig helt likgiltig inför detta alternativ.

Vilket av de fyra borgerliga partierna kommer jag då att eventuellt rösta på? Jag har ännu inte bestämt mig; jag står och hoppar fram och tillbaka mellan olika alternativ. Det enda som jag på förhand kan utesluta är kristdemokraterna.

Så nu vet ni det. Och så var det med den saken. Tills vidare.

Om att bli tagen på sängen

Carl Svanberg8 kommentarer

Ibland kan man bli lite ”blind” inför sina egna idéer. Det handlar inte om en form av oärlighet, det handlar mer om en form av ideologisk ”isolering”. Det handlar om att man sällan placerar sig själv i situationer där man kan få sina åsikter grundligen ifrågasatta. Jag själv brukar inte bli den som blir ifrågasatt, jag brukar mest var den som ifrågasätter. Men när jag väl blir ifrågasatt, då brukar jag förstås inte ha några större svårigheter med att besvara andras frågor eller invändningar, eller vad det nu kan handla om. Däremot har jag i efterhand noterat att jag brukar bli ganska förvånad över hur radikala, kontroversiella mina åsikter egentligen är. När ens övertygelser blir en integrerad del av en själv, då tar man till slut många ståndpunkter för självklarheter.

Att man som radikalkapitalist kan känna sig ideologiskt ”isolerad” är nog inte så underligt. Vi är trots allt en extremt liten minoritet. Att man som objektivist ibland kan känna sig ännu mer ideologiskt ”isolerad” är inte heller så konstigt. Och eftersom det är så få som delar ens intressen och kunskapsnivå, blir man gärna benägen att snabbt hamna i vad som på grund av sakens natur måste vara små grupper av intresserade individer. Och såvida man inte avsiktligen börjar diskutera den här sortens frågor med människor som inte uppvisar något som helst intresse av att dela ens åsikter, är det nog lätt hänt att man ”släpper garden” och slutar tänka på hur långt utanför ”mainstream” man egentligen befinner sig. Eftersom man normalt sett inte bryr sig om vad alla andra tycker (för hade man gjort det, hade man nog övergett sina radikala och extrema åsikter för länge sedan), utgör det faktum att nästan alla människor man dagligen möter inte delar ens åsikter, inget som helst argument för att man ens ska börja överväga att ifrågasätta sina premisser.

Det kan tyckas märkligt att jag, av alla personer, inte skulle vara medveten om det. Det är jag så klart, på ett undermedvetet plan, men det är ju inget som jag går runt och tänker på dagarna i ända. Det är inte bra. Det hände senast idag på ett ganska utmärkande sätt. Det var i en diskussion med en kommunist i min ekonomihistoriaklass som jag återigen fick uppleva denna extremt tydliga kontrast mellan mina åsikter, min filosofi, i synnerhet min moralfilosofi, och etablissemangets i en extremt konsekvent tappning.

Det som slog mig i detta möte med denna kommunist var naturligtvis inte bara de gigantiska oenigheterna vad gäller vår syn på politik och ekonomi i största allmänhet. Nej, det som verkligen stack ut, var just den moralfilosofi som ligger till grund för kommunismen. Den här människan hävdade nämligen, som om det var en obestridlig sanning, att människor har rätt till både det ena och det andra, inte minst sådant som sjukvård. När jag då förklarade för honom att jag inte höll med om att detta var en rättighet, då sade han något i stil med: ”Ja, men jag är ju ung, frisk och stark. Därför ska jag jobba (för att betala skatt) så att andra kan få den sjukvård som de har en förbannad rätt till.” Hur ofta händer det att ni hör en person öppet förklara att han ser på sig själv som en slav som finns på jorden för att tjäna andras behov? Det är inte så vanligt. En del går med på att inta denna roll, men bara implicit. Explicit är det inte många som skulle gå med på det. Men denna kommunist sade det och han menade det.

Detta illustrerar en sak som man ibland kan glömma bort, när man blir ideologiskt ”isolerad” (som jag ibland blir), nämligen att den fundamentala striden för ett fritt samhälle i första hand är en filosofisk sådan, i synnerhet en moralfilosofisk sådan. Men vad som nästan var ännu mer intressant var den reaktion som kommunisten uppvisade när jag inte bara ifrågasatte hans politiska åsikter, utan hela hans moralfilosofi; basen för hans ideologiska övertygelser. Han blev bokstavligt talat helt paff. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Förutom ett kroppsspråk som tydligt indikerade ogillande och anklagelser om att jag skulle vara en darwinist, och som riktades mot mig, inte som ett argument utan som ett personangrepp, med syftet att få mig ur balans, hade han i princip inget att komma med. Detta bekräftade ganska tydligt att kommunisternas – och mera generellt kollektivisternas – enda vapen är just deras moralfilosofiska övertygelser – övertygelser som de delar med hela samhället och kulturen. Det som gör att sådana som kommunisterna, rent moraliskt, har ett sådant övertag i vår kultur, i politiken, är just altruismens närmast totala dominans.

Men en annan tanke som slog mig i mitt möte med denna kommunist var just hur enkelt det var att få honom ur balans. Jag hade egentligen inte behövt ge honom en kort utläggning om varför jag inte ser på mig eller andra som statens tjänare. Det hade nog egentligen räckt med att jag helt enkelt frågade honom om han kunde ge mig ett enda rationellt, världsligt, argument till varför jag ska betrakta mig själv eller andra som slavar under andras behov. Jag är tämligen säker på att han inte skulle ge mig ett sådant svar. Detta verkligen bådar gott för framtiden. Jag tror att i takt med att objektivisterna blir fler, och fler blir de hela tiden (om än väldigt långsamt), kommer altruisterna att få det allt svårare. Faktum är att jag tror att de är, när allt kommer omkring, helt chanslösa. Eller är jag bara hopplöst naiv nu? Vad tror du?

Varför lär sig folk inte av historien?

Carl Svanberg8 kommentarer

Det finns som jag ser det två samverkande faktorer. Den första är pragmatismen. Denna filosofi gör att kulturen är ovillig att förlita sig på principer, teorier och generaliseringar. Varje händelse och situation ska handskas med som om den vore totalt isolerad, unik, och ojämförbar med andra situationer.

Det är denna rationalisering som George Bush lägger fram för att handskas med Iran och Nordkorea med självmordsmässig diplomati, meningslösa förhandlingar, ständiga eftergifter och kompromisser och genom att vända sig till FN. Detta trots att han visste att detta var en dum idé när det kom till Irak. Men hans enda svar till varför man inte ska bomba Iran nu innan landet har kärnvapen, är för att det är en annan situation. Samma svar har han gett om Nordkorea. Men på vilket sätt är situationen annorlunda? Inget svar, såvida man inte accepterar ett svar av typen: ”Ja jo men Iran är ju Iran. Det är inte Irak. Iran ligger inte på samma ställe som Irak”.

Det är också denna rationalisering som vi ser, jämt och ständigt, från våra politiker, från både höger och vänster, när de på ett eller annat sätt förordar olika former av statliga interventioner i ekonomin. Trots tusentals år av inflation, skatter, regleringar, priskontroller, socialism, entydigt visar sig ha en destruktiv inverkan, envisas somliga med att införa dem med rationaliseringen att detta är en unik situation som på något sätt ändå skiljer sig från alla andra.

Faktum är att man inte ens behöver vara medveten om tusentals år av historia för att behöva göra sig skyldig till omfattande evasioner. Alla har vi väl hört denna slogan: ”Vi har hög skatt på cigaretter för att vi ska röka mindre. Vi har hög skatt på alkohol för att vi ska dricka mindre. Vi har hög skatt på arbete för att vi ska…?” Det enda svaret som försvararna av vår nuvarande politik ger här är att skatt på arbete på något sätt är ett helt unikt fenomen som av någon okänd anledning skiljer sig radikalt från alla andra skatter.

Den andra förklaringen tycks, som jag ser det, ligga i historieundervisningens natur. Jag vet inte varför, men av någon anledning tycks inte historieföreläsarna se någon vits med att försöka förklara och beskriva historien i termer av ett fåtal grundläggande principer eller generaliseringar som skulle förena händelserna till en sammanhängande helhet, som skulle kunna ge människor en genuin överblick, och som gör det möjligt för människor att lära sig någonting av de tusentals åren av händelserna som har studerats.

Istället tycks de hoppas på att eleverna ska kunna memorera tusentals år av historia, utan någonting som binder samman händelserna, eller som förser dem med en förklaring för varför historien utvecklades som den gjorde. Men det är inte möjligt. Man kan inte utan vidare memorera alla dessa händelser och årtal och namn i en salig röra. Och även om någon lyckades med att memorera väldigt mycket, förändrar det inte att man inte kan lära sig någonting av allt detta, om man inte försöker knyta samman all denna information under ett fåtal hanterbara begrepp och generaliseringar.

Låt mig bara ta ett klassiskt exempel som är aktuellt idag. Låt mig ta namnet Neville Chamberlain.

Alla som har läst lite historia vet vad detta namnet säger oss – i varje fall om vi har sett till att förena detta namn med en massa andra som hör ihop med det och vad det representerar, under en och samma generalisering: eftergifter, eller i en vidare bemärkelse; pacifism. Chamberlain lärde oss att eftergifter till sådana som Hitler är självmordsmässigt; att pacifism är självmordsmässigt; att fred till varje pris varken är möjligt eller ens önskvärt när man har att göra med vissa länder och människor. Men utanför detta perspektiv säger detta namn oss ingenting.

En människa som endast har lagt ned tid och möda på att försöka komma ihåg 5000 år av historia vet inte vad detta namn har för relevans idag. En modern politiker, dvs en pragmatiker, skulle inte heller köpa den lärdom som Chamberlain gav oss. Han skulle istället säga: ”Ja, men den situationen var ju faktiskt helt annorlunda. Hitler och Nazityskland finns inte längre. Vi lever i helt ny värld. Gårdagens sanningar gäller därför inte längre”. Och sedan skulle han utan bekymmer fortsätta vidare på samma självmordsmässiga väg som han har slagit in på. Med en sådan attityd är det inte konstigt att man inte lär sig av historien. Att man kommer begå samma misstag igen. Och igen.

Det är människors ovilja och oförmåga att använda sig av generaliseringar, av principer, av teorier som gör att de blir oförmögna att lära sig någonting av historien, och därmed dömda att återupprepa tidigare misstag. Detta är vad man får när filosoferna gör sitt yttersta för att underminera människornas tilltro till förnuftet, till den begreppsliga själsförmögenheten, till allmänbegreppens giltighet.

Dagens last

Carl SvanbergLämna en kommentar

Ja, jag är ju fortfarande väldigt upptagen. De saker som jag tänkte skriva om i helgen har jag inte riktigt hunnit genomföra. Jag har dock fortfarande lite idéer som ligger och väntar på att bli genomförda. Förhoppningsvis kommer jag att orka ta mig igenom det i helgen som kommer istället. Eller tidigare. ”Problemet” är att mina idéer lär kräva lite research som jag inte har haft tid eller lust att göra ännu, inte minst nu när jag försöker ta mig igenom 40 poäng samtidigt. Men jag vill ändå kommentera lite saker.

United 93. Förra helgen, på lördagen, såg jag och Robert på denna film. Det var med viss vemod som jag gick in i biografen. Jag hade innan funderingar kring om detta verkligen var en så bra idé att spendera sin födelsedag så här.

Det visade sig att mina föraningar var riktiga. Det är kanske jag som är överkänslig eller någonting, men jag hade faktiskt väldigt svårt att ta mig igenom denna filmen. Stundtals mådde jag faktiskt ganska illa. (Och att döma av reaktionerna i biosalongen verkar jag i alla fall inte vara helt ensam om mitt sätt att reagera.)

Det var ungefär som att frivilligen genomleva en mardröm, men från ett nytt perspektiv, med det lilla undantaget att det inte var en mardröm, utan en skildring av en verklig händelse. Följaktligen väldigt jobbigt att ta del av. Jag kan inte rekommendera någon att se den – såvida man inte gillar att plåga sig själv.

Hur den står rent estetiskt vill jag inte kommentera för att vara rättvis mot filmen. Jag kunde nämlgien inte koncentrera mig på det. Men rent spontant kändes det inte riktigt som en film, utan snarare som en hemsk rekonstruktionsfilm. Och kanske just eftersom det var en konstruktionsfilm, är det beundransvärt att man inte på något sätt försökte skönmåla terroristerna. De framställdes precis så mordiska och barbariska som de är. Likaså framgick det med all önskvärd tydlighet vad det var som drev till detta massmord, nämligen deras religiösa fanatism.

Det enda som var bra med filmen, var det mycket tragiska slutet. Och detta var ju strikt talat inte ens filmens förtjänst. Det som var bra med det, var att det var inspirerande att se hur dessa människor, som verkligen var hjältar, inte tänkte acceptera situationen längre utan göra allt som stod i deras makt för att sätta stopp för terroristerna.

Dessa människor hade dock inte världens bästa militär till sitt förfogande för att försvara sig sjävla; de tog vad de hade och gjorde det bästa av situationen. De tänkte inte vänta på andras samtycke, på att FN skulle ge dem deras godkännande, på att världsopinionen skulle tala till deras fördel. Vilka ursäkter har egentligen George Bush för att låta länder som Iran komma undan med deras terrorism? Med deras strävan efter kärnvapen? Med deras hot om att förinta USA och Israel? Med deras hot mot hela västvärlden?

”The Immediate Lessons of September 11”. Robert Tracinski har skrivit en ny artikel i vilken han förklarar hur det kommer sig att det tar så lång tid för amerikanerna att föra detta kriget mot totalitär islam. Tracinski skriver:

Five years from September 11, 2001, it might be tempting to focus on what has not been done in the War on Terrorism, on the warnings that remain unheeded and the lessons that remain unlearned. It is tempting to focus on our frustration that the war hasn’t been fought more quickly, more consistently, more decisively.

But I think an assessment that only takes into account America’s failings would produce an overly pessimistic picture. It would be overly pessimistic because it would not take into account the process by which a culture learns–and I mean the process, the time and effort required for a nation’s leaders, commentators, and intellectually active citizens to focus their attention on a new issue, gather information, observe events, expose obfuscations, and draw new conclusions.

September 11 caught America unprepared, and not just from a military or intelligence-gathering perspective. It caught America unprepared mentally–unprepared to focus on the threat posed by totalitarian Islam, to take it seriously and grasp its nature, its goals, its roots. Before September 11, Muslim terrorists had attacked American targets, but such attacks were treated as a mere nuisance: every few years, a few Americans would be killed in a far-away Third World country. After all, low-level terrorism fed by the Soviet Union had been a violent sideshow of the Cold War, but only a sideshow. With the collapse of the Soviet threat, most Americans failed to see that the terrorism of the 1990s was not a fading leftover of the Soviet past, but rather the warning of a rising successor to the murderous ideology of Communism.

And so the first lesson of September 11 was the simplest: pay attention. Pay attention to the threat of terrorism, and to the totalitarian Islamic movement that uses terrorism as its distinctive tactic. Pay attention, because this is a matter of life and death.

Only after they were paying attention could Americans learn what this movement is, what it seeks, what are its most dangerous centers of power, and what we need to do to defeat it.

For the past five years, the United States has been immersed in a long lesson in foreign names, places, and words–a lesson in the unfamiliar doctrines of an alien religion and in the machinations of far-off governments. And the task has not just been to absorb and understand the forces that produced the September 11 attacks. America’s actions since then have produced reactions from the enemy, which has given us an enormous amount of new information, which we have also had to absorb and understand.

Sedan redogör han för vad det är amerikanerna egentligen har lärt sig och i vilken ordning de har lärt sig vad. Själv upplever jag ofta Tracinski som alldeles för optimistisk om både det ena och det andra. Men det enda som talar för att det ligger något i hans redogörelse är just det faktum att jag själv, och säkerligen många fler, i min egen takt, genomgick underfär samma resa. Om Tracinski har rätt, då har vi verkligen skäl för att vara optimistiska inför framtiden. Frågan är bara om vi har tid att vänta på att tillräckligt många ska vakna upp.

Lite humor. Ibland kan det bli lite för mycket tråkigt och hemskt, både i vardagen men också i politiken. Därför tänkte jag avsluta med lite inslag av humor. Först ut är denna klassiska scen ur Åsa Nisse. Det är Per Nilsson som har lagt upp den. Sedan kan jag bara inte låta bli att göra reklam för denna skadeglada länk.

En sak till. Den 20 september kommer min uppsats att tas upp för seminariebehandling. Förhoppningsvis blir den godkänd. *håller tummarna*

11 september 2001…

Carl Svanberg2 kommentarer

Den 11 september 2001 är, än så länge, den enskilt värsta dagen i mitt liv. Jag vaknade upp, som många amerikaner och andra oskyldiga västerlänningar gjorde den morgonen, och insåg, långsamt, att det faktiskt finns en hel röresle av religiösa fanatiker som omfattar miljoner och åter miljoner militanta muslimer, som vill förinta västvärlden.

Tyvärr kan jag bara konstatera att många amerikaner, och européer, återigen har börjat sova – trots alla terrorattacker sedan dess, inklusive den som man nyligen satte stopp för i Storbritannien. Folk verkar inte inse att detta är ett krig som islamisterna för, och att det enda som kan stoppa det är att väst svarar med ett krig. Frågan är om det beror på evasioner eller på en enorm okunskap.

En del kommentatorer har sagt att detta är tredje världskriget. Jag instämmer fullständigt. Eller det är i alla fall början på det. Men folk bara sover och lyder. Lyder under den rädsla som terroristerna har orsakat. De reagerar inte. De verkar tro att denna rädsla är den naturliga och bästa reaktionen på eländet. Men det är det inte.

Varför i helvete ska vi i väst behöva oroa oss för att sprängas ihjäl i flygplan? Varför i helvete ska vi vara rädda för att bli mördade? Varför ska vi behöva låta terrorism bestämma våra resmål? Varför ska vi acceptera detta när det kommer till islamisk terrorism men inte någon annan form av terrorism? Varför ska vi acceptera detta som om det vore ett naturfenomen som ingen kan göra något åt?

Hur kommer det sig att ingen är rädd för nazisterna längre? Därför att USA och britterna bombade dem tillbaka till stenåldern. Sedan dess har tyskarna varit fromma lamm. Ja, nästan lite för fromma om vi ser på hur de numera ställer sig till frågan om att krossa hotet från t ex Iran. Varför är det ingen som är orolig för att Japan ska börja härja i Asien igen? Samma svar.

Islamismen kan, precis som nazismen, fascismen och kommunismen, besegras – och det fullständigt. Islamisk terrorism är inget vi måste ”anpassa” oss till. Det är något vi kan krossa och göra slut på en gång för alla.

Lösningen är väldigt enkel. Faktum är att lösningen är på många enklare än vad andra världskriget var eftersom väst idag har ett totalt militärt överläge jämfört med vår primära fiende här: Iran. I alla fall i nuläget. Om vi väntar kommer övertaget att försvinna med tiden. Därför är det så angeläget att vi gör något åt saken nu. Inte imorgon. Då kan det nämligen vara för sent. Men det är inte västvärldens militära position som håller oss tillbaka. Det är vår bristande självaktning.

Vill väst överleva? Det är en absurd fråga, kan somliga tycka. Men viljan att leva är ingen medfödd sådan. Det är uppenbarligen en bedrift som människor måste kämpa sig till. Det är en medveten övertygelse. De som inte aktivt väljer att leva, kommer att på ett eller annat sätt, via implikation, att ge upp sitt liv. Det är idéerna i kulturen som leder in dem till dessa självdestruktiva tankarna. Jag tänker på idéer som kristendomen (som ju för med sig ”älska din fiende”-ismen, dvs altruismen) och multikulturalismen (som ju för med sig vanföreställningen att terroristerna är lika onda eller goda som oss och att vi därför inte har någon rätt att sätta ett större värde på väst än på Iran).

Det finns tyvärr tydliga tecken på att väst inte vill överleva. I USA och Europa bölar människor, framför allt vänstern, över fångarna på Guantanamo och kräver att man ska respektera deras ”rättigheter”. Men de har inga rättigheter: det finns ingen rätt att mörda människor och ägnar man sig åt ett terrorkrig mot väst, då säger man upp alla sina rättigheter.

De blundar också inför det faktum att USA har släppt ut, under den värdelösa världsopinionens påtryckningar, flera hundra av dessa fångar. Men inte i första hand för att de var oskyldiga. Detta vet vi eftersom många av dem snabbt återgick till sina gamla vanor av våld och terror. De har åter igen mördat oskyldiga människor. Detta tycks dock inte bekymra kritikerna till USA:s försvarskrig. Allt de bryr sig om är terroristernas påstådda ”rättigheter”, precis som de före Irakkriget bara brydde sig om ”folkrätten”, dvs Saddam Husseins påstådda ”rätt” att mörda och terrorisera.

Finns det trots allt detta fortfarande hopp? Det gör det. Men frågan är hur länge till. Det är det nog ingen som vet.

Det som ger skäl för hopp är vetskapen om att fienden än så länge är svag. Det enda som kan ge fienden en seger är västvärldens ovilja att försvara sig. Vi har nämligen förmågan att försvara oss och att en gång för alla göra oss kvitt detta gissel. Iran och Saudiarabien använder sig trots allt av terrorism eftersom de än så länge inte har den militära förmågan att utmana oss direkt. Det är alltså ett tecken på militär svaghet från deras sida. Och även om terrorism dödar många människor, kan det inte göra slut på hela nationer, än mindre en storslagen civilisation som vår.

Fienden behöver oss – de behöver västvärldens ovilja – för att överhuvudtaget ha en chans. Det visar, bara för att ta ett exempel, inte minst det faktum att palestinierna inte skulle kunna överleva utan biståndet från väst. Utan västvärldens tysta accepterande av rollen som offer, har de ingen chans i världen att komma undan med detta.

Det finns andra tecken på att vi har skäl att vara hoppfulla. En sådan indikator var det faktum att amerikanerna återvalde president Bush som president. Han blev återvald på grund av kriget mot Irak och hans löfte om att fortsätta kriga mot islamisterna. Vi alla vet att han inte har levererat vad han har lovat och att Irak på många sätt har utvecklats till allt annat än en framgång. Men detta visar ändå på att en stor del av amerikanerna, hösten 2004, ännu inte hade gett upp sin rätt till liv, sin självaktning. Detta är ju inte alltför länge sedan.

Somliga säger att förklaringen till att Bush har fått ett så lågt förtroende på sistone, beror just på att han inte har levererat vad han lovade.

Opinionsundersökningar har också visat att många amerikaner tycker att Iran utgör ett hot och att man bör göra något åt detta. Fler och fler röster höjs i de amerikanska mainstreammedierna som föreslår just att man måste militärt möta Iran.

När Israel i en militärt sett katastrofal insats bemötte attacker från Hizbollah i Libanon, var det oväntat många som inledningsvis visade dem deras stöd. En oväntat stor andel av västvärldens ledare kunde ställa sig bakom dem. Eftersom deras insats var hämmad och senare blev avbruten av en dödlig dos av altruism och en med tiden alltmer påtryckande världsopinion, blev den ett misslyckande. Men israelerna har inte gett upp. De accepterar inte utkomsten. De håller sin patetiska premiärminister ansvarig och kräver hans avgång. De vill av allt att döma se en ledare som är villig att slåss för att vinna. I nästa val kan det mycket väl bli så.

Allt detta är skäl för hopp. Men det räcker inte. Eftersom det är fel sorts idéer som har gjort västvärlden ovillig att stå upp för sig själv, att försvara sig, att fullständigt krossa fienden, är det också endast bättre idéer som kan få väst på bättre tankar, en rationellare inställning till problemet. I ljuset av denna insikt är det alltid bra att veta att bättre idéer får en allt större spridning. Tiden rinner långsamt ut. Låt oss därför hoppas på att det finns tillräckligt med tid för att dessa idéer ska få sitt genomslag.

En riktig skräckfilm

Carl Svanberg4 kommentarer

Den kristna högern utgör utan tvekan ett stort och växande hot i USA. Det är skrämmande och tragiskt att höra hur kristna fundamentalister och fanatiker i USA, påstå att USA grundades på deras irrationella religiösa tro, när det i själva verket var en produkt av Upplysningen, av århundraden av en kamp mot irrationell religiös tro till förmån för förnuftets återfödelse och upprättelse.

Lika skrämmande och tragiskt är det att höra dessa fanatiker säga att landets problem beror på att kristendomen inte har ett tillräckligt stort inflytande över politiken eller kulturen, och att lösningen därför är att förvandla landet till en teokrati. Och bara en människa som har övergett förnuftet, kan få för sig att det som gör USA gott och följaktligen värt att förvara inför samma sorts religiösa fanatiker som dem själva, är för att det är kristet.

För de som inser hur skrämmande det växande hotet från de kristna i USA är, kan denna trailer för en kommande dokumentärfilm, Jesus Camp framstå som en ohygglig skräckfilm. Problemet är att det inte är fejkat, utan på riktigt.

Islam vs väst: medvetandets primat vs verklighetens absolutism

Carl SvanbergLämna en kommentar

Thomas Sowell skrev för ett tag sedan om varför muslimerna hatar väst:

Humiliation and hate go together. Why humiliation? Because a once-proud, dynamic culture in the forefront of world civilizations, and still carrying a message of their own superiority to ”infidels” today, is painfully visible to the whole world as a poverty-stricken and backward region, lagging far behind in virtually every field of human endeavor.

There is no way that they can catch up in a hundred years, even if the rest of the world stands still. And they are not going to wait a hundred years to vent their resentments and frustrations at the humiliating position in which they find themselves.

Israel’s very existence as a modern, prosperous western nation in their midst is a daily slap across the face. Nothing is easier for demagogues than to blame Israel, the United States, or western civilization in general for their own lagging position.

Vad är det egentligen för mentalitet som avslöjas i islamisternas handlande? Vad är det för filosofi, som ytterst speglas i deras krig mot väst? Det är ett religiöst krig, men fundamentalt är det ett krig mot verkligheten själv.

Hatet mot väst och därmed Israel är på ytan ett uttryck för deras religiösa övertygelser. Väst är på grund av deras världsliga strävan omoraliskt och måste därför bekämpas. Islam måste för moralens och därmed ”vår” skull ta över. Men på ett mer fundamentalt plan är hela deras krigföring ett uttryck för den filosofiska essensen av all religion: medvetandets primat.

Medvetandets primat är föreställningen om att medvetandet går före och står över verkligheten. Det är den föreställningen som vildar ger uttryck för när de dansar till gudarna för att få regn, eller när kristna ber i hopp om att Gud ska hela dem eller sina kära, eller när ett litet barn skriker i protest mot en tillvaro som inte automatiskt underkuvar sig dess nycker. Muslimerna ligger på samma nivå som dessa barn. Enligt islam borde deras civilisation vara bäst och dominera, just eftersom de har Gud på sin sida. Men i själva verket ligger de efter väst inom praktiskt taget alla avseenden.

Och precis som ett litet barn frustrerat får för sig att slå sönder saker och ting, när det inte får som det vill, väljer de militanta muslimerna att göra detsamma. Om väst inte frivilligt tänker underkasta sig deras nycker, känslor och tro, då väljer de att förstöra väst. Men ytterst är det inte väst som är deras fiende; väst blir mest måltavlan för deras projiceringar. Den egentliga fienden är verkligheten själv.

Ayn Rand beskrev denna mentalitet på följande sätt:

. . . the Witch Doctor, the man who dreads physical reality, dreads the necessity of prcatical action, and escapes into his emotions, into visions of some mystic realm where his whishes enjoy a supernatural power unlimited by the absolute of nature . . . To the Witch Doctor, emotions are tools of cognition, and whishes take precedence over facts. He seeks to escape the risks of a quest for knowledge by obiliterating the distinction between consciousness and reality, between the perceiver and the perceived, hoping that an automatic certainty and an infallible knowledge of the universe will be granted to him by the blind, unfocused stare of his eyes turned inward, contemplating the sensations, the feelings, the urgings, the muggy associational twistings projected by the rudderless mechanism of his undirected consciousness. Whatever his mechanism produces is an absolute not to be questioned; and whenever it clashes with reality, it is reality that he ignores . . . The only validation of his consciousness he can obtain on earth is the belief and the obedience of others, when they accept his ”truth” as superior to their own perception of reality. (For the New Intellectual.)

Observera hur passande denna beskrivning slår in på Irans president Ahmadinejad som ju kräver att väst ska buga inför Iran och gå över till islam – eller dö. Varför dö? Därför att det är det enda sätt en människa som evaderar kan göra det med ”gott samvete”: ”Non-thinking is an act of annihilation, a wish to negate reality, an attempt to wipe out reality.” (Atlas Shrugged.)

Sådana som bin Laden och Ahmadinejad, liksom deras miljoner anhängare och fotsoldater, står å ena sidan inför deras tro som all annan tro bygger på känslor, och å andra sidan verkligheten som vägrar automatiskt lyda under deras känslor. Inför detta val valde de sina känslor; det är verkligheten måste evaderas, förnekas och om nödvändigt fall tillintetgöras. Psykologiskt medför detta oundvikligen ett hat för denna värld.

Varför hat? Just eftersom konflikten mellan deras känslor och verkligheten är konstant. Hatet projiceras sedan mot väst. Varför väst? Därför att väst uppvisar ”arrogans” medelst sin oerhörda förmåga och framgång i att faktiskt kunna behärska naturen. Konsekvensen blir krig, terrorism och blodbad.

Det är för detta som tusentals människor har fått sätta livet till i islamisternas krig mot väst. Och det är, än så länge, för detta som västvärldens blödiga och altruistiska ledare har offrat vår säkerhet, frihet och ytterst våra liv, genom att skona regimer som Iran och Saudiarabien.