Då och då stöter jag på borgerliga tyckare och politiker som håller jämlikhet som ett ideal. Nej, de vill inte ha lika utfall, bara lika möjligheter. Men detta är en motsägelse. Jämlika ekonomiska möjligheter förutsätter nämligen jämlika ekonomiska utfall.
Detta är ganska lätt att förstå, om man bara tänker efter.
Om jag tjänar, säg, 1,000,000 SEK per månad och min granne tjänar, säg, 30,000 SEK per månad, då kommer jag självklart att ha råd med fler och bättre möjligheter i livet än min granne.
Jag kan köpa ett större och finare hus, i ett finare område. Jag kan betala för en bättre utbildning och sjukvård. Jag kan resa på semester i ett eget privat flygplan. Jag kan ta mig till kontoret med egen helikopter. Jag kan utan problem spara och investera fram ett stort startkapital åt mina barn. Jag kan köpa dem förbi bostadsköerna. Etc., etc., etc.
Mer pengar betyder fler, större och bättre möjligheter för mig och mina barn. Det är därför som mer pengar (allt annat lika) är bra och önskvärt—just precis eftersom det gör det möjligt för oss att leva gott!
Vad som däremot varken är bra eller önskvärt är att altruistiskt tvingas offra sina förtjänta pengar för att jämna ut ekonomiska utfall. Ändå är detta en förutsättning för att kunna åstadkomma “lika möjligheter”.
För om utfallen tillåts vara olika då kommer ju också möjligheterna att oundvikligen vara olika. Därför kan man inte skilja utfall från möjligheter eller vice versa. De hänger ihop. Om man motsätter sig ojämlika möjligheter, då motsätter man sig också ojämlika utfall, och tvärtom; om man förespråkar lika möjligheter då förespråkar man logiskt sett lika utfall.
För att förstå detta enkla samband måste man inte vara egalitärist eller exceptionellt intelligent. Man måste bara vara ärlig och villig att tänka logiskt.
Kom ihåg att människor är olika. Vi kan och vill olika saker, och vi är därför ofta olika bra på olika saker. Så om vi lämnas fria att förverkliga oss själva då kommer ekonomisk ojämlikhet oundvikligen att följa då olika individer tjänar olika mycket pengar.
Under kapitalism kan individer endast tjäna pengar genom att skapa värdefulla varor och tjänster som andra är villiga att frivilligt betala för då de är övertygade om att det kommer att förbättra deras liv och välbefinnande.
Under kapitalism beror enorma förmögenheter därför på att individer har skapat enorma värden för andra människors liv och välbefinnande—ofta för miljontals eller miljardtals människor. Tänk på Henry Ford, Ingvar Kamprad, Bill Gates, Steve Jobs och Jeff Bezos, bara för att nämna några ur högen.
Detta är naturligtvis rättvist. Så kapitalismen är alltså inte bara frihetens system, det är också rättvisans!
Alternativet är att staten straffar de mer produktiva för deras förmåga att skapa värden och belönar de mindre produktiva för deras oförmåga eller ovilja att skapa värden genom att ge vissa individer fördelar (t ex bidrag och subventioner) och vissa andra individer nackdelar (t ex skatter och regleringar). Vad är rättvist med det? Inget. Ändå är detta vad alla försök att “jämna ut” den ekonomiska ojämlikheten medför.
Ekonomisk jämlikhet är orättvist. Därför bör borgerliga tyckare och politiker genast sluta upp med att försöka blidka egalitäristerna och istället omfamna kapitalismen och den ekonomiska rättvisan som sina ideal!
$ $ $
Lästips: Equal Is Unfair: America’s Misguided Fight Against Income Inequality av Don Watkins och Yaron Brook.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Lika möjligheter och lika utfall är omöjligt att uppnå, precis som du skriver. Närmast kommer man i en totalitär diktatur. Lika möjligheter som enbart handlar om ekonomisk utjämning fungerar inte heller. En del kommer att slösa bort sina pengar medan andra investerar i sånt som ger en ekonomisk avkastning.
Vi kan som samhälle sträva efter att försöka ge alla så lika möjligheter som det rent praktiskt går, men vi kan som sagt inte nå lika utfall utan att vi tar ifrån människor deras fria val.
[…] om lika ekonomiska utfall, men hur många skulle vara konsekventa nog att också förkasta idén om lika ekonomiska möjligheter? Hur många vill nedmontera den svenska välfärdsstaten? Hur många vill privatisera […]
Jag håller i grunden med, problemet som jag ser är barnen i bilden. Barn har inte som uppgift att vara produktiva och skapa värde. De ska gå i skola och skaffa sig kunskaper för att kunna leva livet och skapa värde i ett senare skede i livet. Barn kan födas in i vilken del av världen som helst, där olika möjligheter finns till att inhämta kunskap för att skapa värde – vilket blir ett problem. Barn som föds in i rikedom har ett försprång till denna möjlighet bara för att de råkade födas så, det har inget med deras värdeskapande att göra. Där vill jag att möjligheterna ska vara någolunda lika då ett barn ska kunna växa upp och skapa värde oavsett hur mycket värde dess föräldrar tidigare skapat.