Charles Krauthammer hade för ett tag sedan ett tal som den 18 december publicerades i sin helhet på RealClearPolitics. Ni kan läsa det här. Jag kommer, för de som har läst mina tidigare analyser av ”kriget mot terrorismen”, säkerligen att framstå som tjatig, detta då jag i princip endast kommer att upprepa mycket av det jag har sagt i snart ett års tid nu. Men så länge som de neokonservativa och deras vilseledda sympatisörer upprepar ungefär samma dåliga argument för deras falska lösningar, känner jag mig nödgad att också besvara dem. Även om det innebär att jag måste upprepa mig.

Och jag tycker att det finns flera allvarliga fel i Charles Krauthammers analys. Krauthammer säger att fienden inte bara är några tusen terrorister som gömmer sig i några grottor i bergen mellan Pakistan och Afghanistan. Detta är helt riktigt. Fienden är en ideologisk rörelse. Det är helt riktigt. Sedan säger han att den enda lösningen är att USA gör slut på förutsättningarna som göder denna ideologiska fiende. Också helt riktigt. Men vad betyder det? Han skriver:

This meant changing the internal structure of Arab regimes and in a larger sense the culture of the Arab/Islamic world. This had been the one area of the world that uniquely had been untouched by the modernizing and democratizing influences of the postwar era. East Asia had famously taken off economically and politically, in Japan, Korea, Taiwan and elsewhere; Latin America and even some parts of Africa had democratized; of course, Western Europe had been democratic ever since World War II, but now Eastern Europe had joined the march. Only the Arab/Islamic world had been left out. Unless it was somehow encouraged and brought along on that march, it would remain recalcitrant, alienated, oppressed, tyrannical, and the place from which the kind of atavistic attacks on America and the West that we have seen on 9/11 and since would continue.

Lite längre ned säger han:

And again, the reason is not, as many critics now claim, that there is something intrinsic within Arab culture that makes them incapable of democracy. Yes, there are political, historical, and even religious reasons why the Arabs might be less prepared to be democratic in their governance than, say, East Asians or Latin Americans.

Detta antyder att Krauthammer, likt de neokonservativa, tror att problemet är för lite demokrati och att lösningen därför är en demokratisering av Mellanöstern. Detta är fel.

Det är bara sant att fria länder inte utgör fiender till varandra. Men frihet och demokrati är inte samma sak. Tvärtom. Och det har vi också fått bekräftat i de nyligen demokratiserade länderna i Mellanöstern. Inget nyligen demokratiserat land i Mellanöstern har valt att rösta för frihet. De har istället röstat för islamiska eller kollektivistiska partier. Islamisterna har fått makten i många av dessa länder, en makt som de förmodligen aldrig hade kunnat skaffa sig på egen makt. Dessutom har de, vilket är ännu värre, numera fått internationell legitimitet just eftersom de har blivit valda på en demokratisk väg. Detta gör att om USA exempelvis försöker stoppa hotet från dem, lär USA bli ännu mer fördömt än vad det blev när de störtade en massmördare till diktator. Så USA har målat in sig i ett hörn här. Mycket dumt gjort.

Detta är ändå inte det värsta. Vad Krauthammer glömmer bort här är att ”demokratiseringen” av Tyskland och Japan inte kunde ske förrän de allierade hade, med bomber, fullständigt krossat tyskarnas och japsarnas förmåga och vilja att fortsätta kriga, och, vilket är viktigast av allt, genom att göra detta såg de också till att en gång för alla fullständigt krossa nazismens och shintoismens legitimitet som ideologiska rörelser. När folket så klart och tydligt såg framför sig hur dessa ideologier endast resulterade i ofattbar död och förstörelse för dem själva, fanns det inte längre någon som var villig att slåss till livet för dessa ideal. (Läs mer om detta här.)

Ingenting i det som de neokonservativa har gjort sedan den 11 september eller ens föreslagit att göra, skulle kunna ha samma effekt i Mellanöstern. Det finns flera skäl till det. Ett sådant skäl är att de neokonservativa slaviskt följer teorin om rättvist krig (läs mer om den här). Att ett litet skitland som Libyen darrade efter Saddam Husseins fall, bevisar ingenting. Att man kan skrämma svaga och fega länder till lydnad är ju bra, men fullt väntat. Det väsentliga är ju att skrämma de ideologiskt och militärt starkare fienderna till lydnad. Men med detta har USA misslyckats fullständigt. Se på Iran. Se på deras handlingar och lyssna på deras retorik. De är inte ett dugg avskräckta av USA. De beter sig snarare som om de ser på USA som en papperstiger. Vem kan egentligen klandra dem för att se på USA på det sättet?

Men, tro det eller ej, hur illa detta än är, så är det fortfarande inte det värsta. Det värsta är att en seger aldrig var syftet med kriget i Irak eller Afghanistan. Genom att sätta upp demokratisering som det främsta målet gjorde man också det till ett substitut för seger. Om demokrati är idealet, vilket de allra flesta tycker (eftersom de flesta är anhängare av en populär form av kollektivism som säger att ”majoritetens vilja” är måttstocken för moralen), då följer det i praktiken att förverkligandet av fiendens vilja, de fanatiska islamisterna och deras miljontals anhängare över hela Mellanöstern, är målet i Mellanöstern. Och fienden vill förinta USA och Israel, teokratisera hela Mellanöstern, och till slut etablera islam som den enda religionen på hela jorden. (För en mer detaljerad analys här se Yaron Brooks anförande om saken på aynrand.org.)

En annan sak man kan fråga sig är varför en demokratisering av t ex Irak är så avgörande för demokratiseringen av resten av Mellanöstern. Det har i över femtio år funnits en demokrati i Mellanöstern, men det har inte fått muslimerna på bättre tankar. Jag tänker förstås på staten Israel. Visst, muslimerna är hjärntvättade, men det finns ju idag inget som hindrar ledarna i Iran eller Syrien eller Saudiarabien eller någon annanstans, att hjärntvätta folk om naturen hos det demokratiska Irak precis som de lyckades med att hjärntvätta folk om naturen hos det demokratiska Israel.

Krauthammer har en egen underlig teori om varför demokrati inte ”fungerar” i Mellanöstern (vilket inte är sant: det fungerar, han bara gillar inte vad han ser när muslimerna och araberna röstar).

[T]he problem, I believe, is Iraq’s particular culture and history. This after all is a country that was raped and ruined for thirty years by a uniquely sadistic and cruel and atomizing totalitarianism.

Det var detta som gjorde irakierna så religiöst fanatiska och kollektivistiska, menar Krauthammer: ”All that was left to the individual in Iraq was to attach himself to a mosque or clan or militia. That’s why at this earliest stage of democratic development Iraqi national consciousness is as yet too weak and the culture of compromise too underdeveloped to produce effective government enjoying broad allegiance”. Jag ger inte mycket för denna teori. Den vänder och vrider helt på relationen mellan orsak och verkan. Det är religiös fanatism och kollektivism som ger upphov till totalitära samhällen och inte tvärtom som Krauthammer verkar tro. Det var likaså kommunismen som gav upphov till Sovjetunionen, nazismen som gav upphov till Det tredje riket, shintoismen som gav uppphov till det totalitära japanska imperiet, fascismen gav upphov till Fascistitalien och Fascistspanien.

Han verkar också glömma bort att sunni- och shiamuslimer har mördat varandra i sina religiösa krig i århundranden. Det vi ser i Irak är bara en fortsättning på det kriget. Och det tog egentligen inte ens en paus under Saddam Husseins tid; allt som hände var att Saddam Hussein såg till att underkuva och förtrycka shiamuslimerna i söder. Ett faktum som många idag har glömt bort. Eller man skulle i alla fall kunna tro det om man trodde på tidningarnas rubriker.

Det finns mycket mer man kan anmärka i det Krauthammer säger. Men när han avslutar med att säga följande:

As the Bush Doctrine has come under attack, there are those in America who have welcomed its apparent setbacks and defeats as a vindication of their criticism of the policy. But the problem is that that kind of vindication leaves America in a position where there are no good alternatives. The reason that there is general despair now is because if it proves to be true that the Bush Doctrine has proclaimed an idea of democratizing the Arab/Islamic world that is unattainable and undoable, then there are no remaining answers to how to counter ultimately the threat of Islamic radicalism.

It remains the only plausible answer–changing the culture of that area, no matter how slow and how difficult the process. It starts in Iraq and Lebanon, and must be allowed to proceed and not precipitate an early and premature surrender. That idea remains the only conceivable one for ultimately prevailing over the Arab Islamic radicalism that exploded upon us 9/11. Every other is a policy of retreat and defeat that would ultimately bring ruin not only on the U.S. but on the very idea of freedom.

Så har han helt enkelt fel. Det är en helt ogrundad slutsats. Inte bara finns det andra alternativ (se exempelvis länkarna jag gav ovan) till de neokonservativas naiva dagdrömmar om ett altruistiskt, och därför omoraliskt, blodbad i Irak. Att bara blunda inför verkligheten, vilket Krauthammer uppenbarligen gör, och trots alla bevis som direkt talar emot hans resonemang, är inte bara opraktiskt. Det är faktiskt omoraliskt. Det är i själva verket essensen av all omoral.

Om ni inte redan har sett det så vill jag uppmärksamma CUF:s lilla, men växande, protestlista mot fackets omoraliska blockad i Göteborg:

Hotell och Restaurangfacket (HRF) blockerar just nu restaurangen Wild’n Fresh i Göteborg. Arbetsgivaren ville, i samråd med sina anställda, inte skriva på ett kollektivavtal. Facket beslutade då att gå ut i blockad.

Vi som skriver under detta upprop har den gemensamma utgångspunkten att kollektivavtal ingås frivilligt, inte under tvång från fackföreningsrörelsen. Vår uppfattning är också att HRF bör företräda de som vill bli företrädda, eller med andra ord de som valt att ansluta sig till facket. På restaurangen Wild’n Fresh är ingen fackligt ansluten.
 
Därför kräver vi att Hotell och Restaurangfacket omedelbart upphör med sin blockad mot restaurangen Wild’n Fresh.

Gör det här.

Elise Claesons artikel ”Varför är liberaler så rädda för mamma?” i det senaste numret av Captus kan tjäna som ett bra exempel på hur social”liberalerna” förstör för friheten.

Varför har liberalerna blivit onda och gnälliga, frågar Pontus Schultz i nättidningen Dagens PS (19/11). Har de gamla nyliberalerna i Timbro-högern blivit ärkekonservativa, fortsätter han i sin trendspaning. Han anar en idékris i de liberala tankestugorna, speciellt med tanke på deras ljumt smågnälliga intresse för miljöfrågorna.

Schultz snuddar, utan att riktigt vara medveten om det, vid de svenska liberalernas svagaste punkt: naturen. I den svenska liberala tankegodset finns mest bara kultur, det vill säga individens valfrihet på en marknad. Den otäcka naturen är en biologisk tvångströja som tyvärr alltför ofta lever ett eget liv som ingen marknad eller individ riktigt kan styra. Den svenske liberalen låtsas därför att naturen inte finns. Allt väsentligt är kultur och marknad. Därav kanske det ljumma intresset för miljöfrågorna. Bejakar vi bara globaliseringen och tillväxten kommer allt att lösa sig.

Vem är det som Claeson talar om? Det stinker halmgubbe här.

Det är människans natur som är det stora problemet. I det rationella, moderna liberala projektet känns det riktigt kusligt att människan är ett däggdjur, vars gener inte skiljer sig så mycket från spenatens. Och att vi inte kan välja bort denna läskiga natur. Jag skulle vilja formulera förnekelsen av människonaturen i en viktig fråga från samtiden:

Varför är liberaler så rädda för mamma?

… I Sverige trodde vi länge att vi avskaffat mamma. Men nu går hon igen och skrämmer vettet ur den elit som länge trott sig bestämma över kvinnorna i Sverige. Mest vettskrämda tycks den liberala eliten vara.

Återigen: vem eller vilka inom den ”liberala eliten” talar vi om? Vi får inga exempel, inga namn, inga resonemang som denna ”liberala elit” ska ha framfört, inga citat.

När mammor visar att de vill vara mammor stämmer inte den liberala jämställdhetsutopi, som säger att moderskapet är ett dåligt val, en kvinnofälla.

Nu börjar vi få en ledtråd. Feministerna bland social”liberaler” som Birgitta Olsson får alltså representera liberalismen som sådan. Detta är i bästa fall ett exempel på den ”frusna” abstraktionens felslut, som Ayn Rand identifierade. I värsta fall är det en halmgubbe.

Claeson tar ett snävare begrepp som befinner sig högre upp i hierarkin och låter det ersätta de vidare och mer grundläggande begreppen som befinner sig längre ned i hierarkin. Det hon gör är ekvivalent med att tala om ”altruism” som om det vore en synonym till ”moral” eller att tala om ”stol” som om det vore en synonym till ”möbel” eller att tala om ”kapitalism” som om det vore en synonym till ”socialt system”. Hon talar om social”liberalism” som om det vore en synonym till ”liberalism”.

Men detta är bara det ”bästa” tänkbara scenariot här. Det sämsta tänkbara scenariot vore om hon tog dessa social”liberaler” till feminister som om de vore några riktiga liberaler till att börja med och sedan använder hon dem och deras feminism och uppskattning av social ingenjörskonst som ett argument mot liberaler som varken är feminister eller anhängare av social ingenjörskonst. Det vill säga hon angriper en halmgubbe till liberalismen. Så i bästa fall begår hon ”bara” ett allvarligt logiskt felslut. I värsta fall är hon direkt oärlig i sin argumentation. Men jag tänker ge henne tvivlets fördel och anta att hon ”bara” gör sig skyldig till den ”frusna” abstraktionens felslut. Då är frågan: varför begår hon detta fel? Låt mig återkomma till denna fråga lite senare.

Ju snävare Claeson blir i sin diskussion, desto mer uppenbart blir det att hennes attack mot liberalismen och liberaler i allmänhet är felriktad och/eller förvirrad:

Men inga av dagens mammor tycks lyssna på de feministiska liberalerna längre. Ingen tycks lyssna på feminister överhuvudtaget. Gudrun Schymans Fi fick inte ens en procent av rösterna i valet.

För när vi väl börjar tala om Gudrun Schyman och hennes feministparti, då borde det vara helt uppenbart att liberalismen inte längre har med saken att göra. Lite längre ned säger hon helt plötsligt:

Ingen märkte, eller ville märka, att forskningen om människans gener och hjärna i princip omkullkastat feminismens alla grundidéer. Att kvinnor föds till kvinnor och inte bara ”blir” kvinnor, är självklart för alla gen- och hjärnforskare och de flesta vettiga människor idag, men fortfarande inte för många inom den politiska eliten i Sverige. Tanken att våra gener och hjärnor bestämmer könet och könsrollen är för dem en biologistisk högertanke och därför en osvensk tanke. Nej, i Sverige är könet en social konstruktion, som kan konstrueras om ifall man vill det. Och det vill eliten. Att leka Gud är stort inom den politiska klassen i Sverige. Här tror man benhårt på att pappor kan bli mammor om vi tvingar dem till det genom kvotering eller lockar med jämställdhetsbonus. Politiken kan skapa en ny människa, som är befriad från sin natur. Sånt tror även förnuftiga liberaler, fast de borde veta bättre.

Jag har inte studerat denna forskning som Claeson talar om, och jag har ingen åsikt om den. (Förmodligen är det precis som forskningen hon syftar till säger, dvs att könet i första hand är en biologisk företeelse och inte en ”social konstruktion”.) Men det är anmärkningsvärt att hon återigen vill stoppa in ”förnuftiga liberaler” här. Måhända att det finns de som tror på könet som en social konstruktion, även bland riktiga liberaler. Men att gå därifrån till att sedan antyda att även förnuftiga liberaler bör klumpas ihop med radikalfeminister är enligt mig helt obefogat. Man måste lära sig att skilja på feminism och liberalism. Det är inte mycket mer begärt än att man måste lära sig att skilja på socialism och liberalism. Varför gör hon inte det?

Här borde moderna liberaler ha hängt med och förstått att anpassa ideologin till nya fakta. En sann liberal borde inse att all kultur härstammar från naturen. För att bli starka, fria individer måste vi bottna i vår människonatur, som varken är höger eller vänster. Men icke. Om den ideologiska kartan inte stämmer med naturen, då gäller kartan, resonerar de.

Återigen, vilka ”moderna liberaler” talar vi om? Det visar sig nu att det är personer som PM Nilsson som Claeson har syftat på hela tiden. Men om vi tar Claesons egna beskrivning av PM Nilssons position så visar det sig att hennes prat om liberaler har varit felriktat:

Senast kunde vi läsa hur föräldraledige liberalen PM Nilsson, Expressens politiske chefredaktör, våndas inför människonaturen (Expressen 26/11). Å ena sidan anar han motvilligt att kvinnor och män är olika; kanske, kanske finns det en människonatur; kanske, kanske är de små barnen viktigare än jobbet för många kvinnor (fast så tycker ju kamraterna på SvD och de kan ju inte ha rätt). Å andra sidan är det ju flest kvinnor som väljer (läs: tvingas) att vara föräldralediga (läs: gå i kvinnofällan) och därför också hindras att göra karriär, gå på bio, umgås med kompisar osv. Han landar i att lösningen är kvotering av föräldraledigheten, en mycket oliberal, utopistisk, i princip socialistisk ståndpunkt. Staten måste bestämma hur människan ska vara och leva, annars väljer vi fel, eftersom vi påverkas av vår natur. Om svenska kvinnor inte vill bli befriade från sin mammamänniskonatur, ska de tvingas till det. Människonaturen har förvandlats till vår tids högerspöke, som liberalismen (och socialismen) är i krig med. Rädslan för mamma är så stor att den kan göra en liberal till en ofrivillig socialist.

Till att börja med är ingen sann liberal en feminist. Feminism, om det begreppet ska ha någon meningsfull betydelse, är inget annat än könskollektivism. En sann liberal är individualist, inte könskollektivist. Det är uppfattningen att kvinnor ska få privilegier på männens bekostnad. Det är ju detta som ”gratis” abort, ”gratis” daghem, speciellt starta eget-bidrag för kvinnor, könskvotering inom utbildning, politik och näringsliv m m syftar till. En sann liberal är av princip emot allt sådant. I egenskap av att vara individualist är hon för att individen ska behandlas som individ, inte som ett fragment av ett könskollektiv. Staten ska vara könsneutral; den ska inte ge somliga för- och nackdelar på grund av deras kön. Alla individer ska vara lika inför lagen. Det är den individualistiska positionen och det är, inte av en ren händelse, även den liberala positionen.

Det är en del av den motsägelse som vilar hos social”liberalerna” som gör att de ofta blir ”ofrivilliga socialister”. Men social”liberalismen” kan inte utan vidare ses som en form av liberalism; inte om liberalismen ska vara ett begrepp med någon meningsfull betydelse. Social”liberalism” är inget annat än ett ömsom desperat och ömsom patetiskt försök till att pragmatiskt förena det ”bästa” hos socialismen och liberalismen. Det är som alla sådana kompromisser och äktenskap en värdelös och ohållbar förening som endast och uteslutande tjänar de sämsta elementen (vilket i detta fall betyder socialismen). Social”liberaler” slutar ständigt upp som ”ofrivilliga socialister” just eftersom de är några riktiga liberaler till att börja med.

Har de väl accepterat att det är sin ordning att staten omfördelar välståndet från de som har producerat det, och som därför förtjänar det, till de som inte har producerat det, och som därför inte har förtjänat det, då har de i princip redan accepterat socialismen. Och har de väl accepterat att det är i sin ordning att staten ska ägna sig åt social ingenjörskonst, vare sig det handlar om människors attityder till invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella, familjen, barn då finns det inga som helst gränser för vad staten kan tänkas ”styra upp” och ”lägga sig i”, allt enligt den kollektivistiska premissen att folket tillhör staten och att staten därför har rätt att bestämma över människor hur de ska leva sina liv. En annan premiss här är att individen inte bör lämnas fri att handla efter eget huvud eftersom människan för det mesta är irrationell och därför inte förtjänar att vara fri; staten som uppenbarligen utgörs av övermänniskor vet, däremot, av någon okänd och oförklarlig anledning bäst.

Det är därför de, social”liberalerna”, sällan nöjer sig med att bestämma över hur familjerna ska se ut, hur skolan ska se ut, utan snart börjar de även tala om människors matvanor, rökvanor, snusvanor, motionsvanor och alkoholvanor. Folk vet inte sitt eget bästa och det är dåligt för det drabbar ”folkhälsan”. Individuellt omdöme och individuell strävan efter lycka är inget värt; den icke-existerande ”folkhälsan” är däremot ett överhängande bekymmer som måste lösas. Staten måste därför gripa in.

Social”liberalerna” är egentligen mycket mer irrationella och anti-liberalare än vad Claeson antyder i sin artikel. De ser inte bara på naturen som en fiende i termer av kön; de ser också på naturen som en fiende i termer av förmåga. Det är ju ett metafysiskt givet faktum att somliga människor är bättre på vissa saker än andra. De är smartare, de är kreativare, de är driftigare, de är flitigare. En del av dessa egenskaper är medfödda. Och det finns inget som man kan göra åt det, annat än att hoppas på att de kommer att utnyttja sina förmågor på bästa möjliga sätt. Rationella människor vet nämligen att det inte råder några intressekonflikter mellan människor som inte är irrationella nog för att begära det oförtjänta, varför andras medfödda fördelar inte utgör ett hot utan tvärtom en tillgång. Det är precis som med produktionsmedel: man behöver inte själv äga dem för att kunna dra nytta av dem. Allt som behövs är att dess ägare lämnas fria.

Istället för att bara erkänna allt detta, vill social”liberalerna” försöka skapa ”samma livschanser” för alla, genom omfördelningspolitik. Det är denna insikt som leder många av dem till att också bli feminister och till att vilja påverka hela familjestrukturen; om en del familjesituationer hämmar somligas förutsättningar i livet, då måste familjernas situation förändras så att allas förutsättningar blir identiska. Det tycks inte gå upp för dessa ”liberaler” att den logiska implikationen av deras idéer är, om de löper hela linan ut, att staten måste ta över hela processen från början till slut: staten måste bestämma vilka som skaffar barn med varandra, och sedan måste staten från början till slut bestämma hur barnet ska uppfostras.

Ironiskt nog kanske vi ska vara tacksamma för att de flesta social”liberaler” är så pragmatiska av sig. Det verkar nämligen vara det enda som håller dem tillbaka i deras ambitioner att förändra naturen medelst social ingenjörskonst. Det är, förmodar jag, samma pragmatiska inställning som gör att många social”liberaler” inte kommer att vilja erkänna för mig eller andra vad implikationerna av deras vedervärdiga blandning av gift och mat måste resultera i. Slutsatsen är, i vilket fall som helst, att social”liberalerna” inte under några som helst omständigheter, är några allierade till frihetens (eller, för den delen, förnuftets) vänner. De är inga liberaler. De är inte kapitalister. De är, i princip, inget annat än socialdemokrater som av någon anledning skäms för att kalla sig för socialdemokrater. Jag kan inte klandra dem. Men olyckligtvis ser de till att förstöra för de sanna liberalerna när de själva envisas med att kalla sig för liberaler. Det är kanske det som är meningen?

Här är en fråga: är det någon som vet vad som krävs för att de ska sluta upp med att kalla sig för ”liberaler”? Några förslag?