Elise Claesons artikel ”Varför är liberaler så rädda för mamma?” i det senaste numret av Captus kan tjäna som ett bra exempel på hur social”liberalerna” förstör för friheten.

Varför har liberalerna blivit onda och gnälliga, frågar Pontus Schultz i nättidningen Dagens PS (19/11). Har de gamla nyliberalerna i Timbro-högern blivit ärkekonservativa, fortsätter han i sin trendspaning. Han anar en idékris i de liberala tankestugorna, speciellt med tanke på deras ljumt smågnälliga intresse för miljöfrågorna.

Schultz snuddar, utan att riktigt vara medveten om det, vid de svenska liberalernas svagaste punkt: naturen. I den svenska liberala tankegodset finns mest bara kultur, det vill säga individens valfrihet på en marknad. Den otäcka naturen är en biologisk tvångströja som tyvärr alltför ofta lever ett eget liv som ingen marknad eller individ riktigt kan styra. Den svenske liberalen låtsas därför att naturen inte finns. Allt väsentligt är kultur och marknad. Därav kanske det ljumma intresset för miljöfrågorna. Bejakar vi bara globaliseringen och tillväxten kommer allt att lösa sig.

Vem är det som Claeson talar om? Det stinker halmgubbe här.

Det är människans natur som är det stora problemet. I det rationella, moderna liberala projektet känns det riktigt kusligt att människan är ett däggdjur, vars gener inte skiljer sig så mycket från spenatens. Och att vi inte kan välja bort denna läskiga natur. Jag skulle vilja formulera förnekelsen av människonaturen i en viktig fråga från samtiden:

Varför är liberaler så rädda för mamma?

… I Sverige trodde vi länge att vi avskaffat mamma. Men nu går hon igen och skrämmer vettet ur den elit som länge trott sig bestämma över kvinnorna i Sverige. Mest vettskrämda tycks den liberala eliten vara.

Återigen: vem eller vilka inom den ”liberala eliten” talar vi om? Vi får inga exempel, inga namn, inga resonemang som denna ”liberala elit” ska ha framfört, inga citat.

När mammor visar att de vill vara mammor stämmer inte den liberala jämställdhetsutopi, som säger att moderskapet är ett dåligt val, en kvinnofälla.

Nu börjar vi få en ledtråd. Feministerna bland social”liberaler” som Birgitta Olsson får alltså representera liberalismen som sådan. Detta är i bästa fall ett exempel på den ”frusna” abstraktionens felslut, som Ayn Rand identifierade. I värsta fall är det en halmgubbe.

Claeson tar ett snävare begrepp som befinner sig högre upp i hierarkin och låter det ersätta de vidare och mer grundläggande begreppen som befinner sig längre ned i hierarkin. Det hon gör är ekvivalent med att tala om ”altruism” som om det vore en synonym till ”moral” eller att tala om ”stol” som om det vore en synonym till ”möbel” eller att tala om ”kapitalism” som om det vore en synonym till ”socialt system”. Hon talar om social”liberalism” som om det vore en synonym till ”liberalism”.

Men detta är bara det ”bästa” tänkbara scenariot här. Det sämsta tänkbara scenariot vore om hon tog dessa social”liberaler” till feminister som om de vore några riktiga liberaler till att börja med och sedan använder hon dem och deras feminism och uppskattning av social ingenjörskonst som ett argument mot liberaler som varken är feminister eller anhängare av social ingenjörskonst. Det vill säga hon angriper en halmgubbe till liberalismen. Så i bästa fall begår hon ”bara” ett allvarligt logiskt felslut. I värsta fall är hon direkt oärlig i sin argumentation. Men jag tänker ge henne tvivlets fördel och anta att hon ”bara” gör sig skyldig till den ”frusna” abstraktionens felslut. Då är frågan: varför begår hon detta fel? Låt mig återkomma till denna fråga lite senare.

Ju snävare Claeson blir i sin diskussion, desto mer uppenbart blir det att hennes attack mot liberalismen och liberaler i allmänhet är felriktad och/eller förvirrad:

Men inga av dagens mammor tycks lyssna på de feministiska liberalerna längre. Ingen tycks lyssna på feminister överhuvudtaget. Gudrun Schymans Fi fick inte ens en procent av rösterna i valet.

För när vi väl börjar tala om Gudrun Schyman och hennes feministparti, då borde det vara helt uppenbart att liberalismen inte längre har med saken att göra. Lite längre ned säger hon helt plötsligt:

Ingen märkte, eller ville märka, att forskningen om människans gener och hjärna i princip omkullkastat feminismens alla grundidéer. Att kvinnor föds till kvinnor och inte bara ”blir” kvinnor, är självklart för alla gen- och hjärnforskare och de flesta vettiga människor idag, men fortfarande inte för många inom den politiska eliten i Sverige. Tanken att våra gener och hjärnor bestämmer könet och könsrollen är för dem en biologistisk högertanke och därför en osvensk tanke. Nej, i Sverige är könet en social konstruktion, som kan konstrueras om ifall man vill det. Och det vill eliten. Att leka Gud är stort inom den politiska klassen i Sverige. Här tror man benhårt på att pappor kan bli mammor om vi tvingar dem till det genom kvotering eller lockar med jämställdhetsbonus. Politiken kan skapa en ny människa, som är befriad från sin natur. Sånt tror även förnuftiga liberaler, fast de borde veta bättre.

Jag har inte studerat denna forskning som Claeson talar om, och jag har ingen åsikt om den. (Förmodligen är det precis som forskningen hon syftar till säger, dvs att könet i första hand är en biologisk företeelse och inte en ”social konstruktion”.) Men det är anmärkningsvärt att hon återigen vill stoppa in ”förnuftiga liberaler” här. Måhända att det finns de som tror på könet som en social konstruktion, även bland riktiga liberaler. Men att gå därifrån till att sedan antyda att även förnuftiga liberaler bör klumpas ihop med radikalfeminister är enligt mig helt obefogat. Man måste lära sig att skilja på feminism och liberalism. Det är inte mycket mer begärt än att man måste lära sig att skilja på socialism och liberalism. Varför gör hon inte det?

Här borde moderna liberaler ha hängt med och förstått att anpassa ideologin till nya fakta. En sann liberal borde inse att all kultur härstammar från naturen. För att bli starka, fria individer måste vi bottna i vår människonatur, som varken är höger eller vänster. Men icke. Om den ideologiska kartan inte stämmer med naturen, då gäller kartan, resonerar de.

Återigen, vilka ”moderna liberaler” talar vi om? Det visar sig nu att det är personer som PM Nilsson som Claeson har syftat på hela tiden. Men om vi tar Claesons egna beskrivning av PM Nilssons position så visar det sig att hennes prat om liberaler har varit felriktat:

Senast kunde vi läsa hur föräldraledige liberalen PM Nilsson, Expressens politiske chefredaktör, våndas inför människonaturen (Expressen 26/11). Å ena sidan anar han motvilligt att kvinnor och män är olika; kanske, kanske finns det en människonatur; kanske, kanske är de små barnen viktigare än jobbet för många kvinnor (fast så tycker ju kamraterna på SvD och de kan ju inte ha rätt). Å andra sidan är det ju flest kvinnor som väljer (läs: tvingas) att vara föräldralediga (läs: gå i kvinnofällan) och därför också hindras att göra karriär, gå på bio, umgås med kompisar osv. Han landar i att lösningen är kvotering av föräldraledigheten, en mycket oliberal, utopistisk, i princip socialistisk ståndpunkt. Staten måste bestämma hur människan ska vara och leva, annars väljer vi fel, eftersom vi påverkas av vår natur. Om svenska kvinnor inte vill bli befriade från sin mammamänniskonatur, ska de tvingas till det. Människonaturen har förvandlats till vår tids högerspöke, som liberalismen (och socialismen) är i krig med. Rädslan för mamma är så stor att den kan göra en liberal till en ofrivillig socialist.

Till att börja med är ingen sann liberal en feminist. Feminism, om det begreppet ska ha någon meningsfull betydelse, är inget annat än könskollektivism. En sann liberal är individualist, inte könskollektivist. Det är uppfattningen att kvinnor ska få privilegier på männens bekostnad. Det är ju detta som ”gratis” abort, ”gratis” daghem, speciellt starta eget-bidrag för kvinnor, könskvotering inom utbildning, politik och näringsliv m m syftar till. En sann liberal är av princip emot allt sådant. I egenskap av att vara individualist är hon för att individen ska behandlas som individ, inte som ett fragment av ett könskollektiv. Staten ska vara könsneutral; den ska inte ge somliga för- och nackdelar på grund av deras kön. Alla individer ska vara lika inför lagen. Det är den individualistiska positionen och det är, inte av en ren händelse, även den liberala positionen.

Det är en del av den motsägelse som vilar hos social”liberalerna” som gör att de ofta blir ”ofrivilliga socialister”. Men social”liberalismen” kan inte utan vidare ses som en form av liberalism; inte om liberalismen ska vara ett begrepp med någon meningsfull betydelse. Social”liberalism” är inget annat än ett ömsom desperat och ömsom patetiskt försök till att pragmatiskt förena det ”bästa” hos socialismen och liberalismen. Det är som alla sådana kompromisser och äktenskap en värdelös och ohållbar förening som endast och uteslutande tjänar de sämsta elementen (vilket i detta fall betyder socialismen). Social”liberaler” slutar ständigt upp som ”ofrivilliga socialister” just eftersom de är några riktiga liberaler till att börja med.

Har de väl accepterat att det är sin ordning att staten omfördelar välståndet från de som har producerat det, och som därför förtjänar det, till de som inte har producerat det, och som därför inte har förtjänat det, då har de i princip redan accepterat socialismen. Och har de väl accepterat att det är i sin ordning att staten ska ägna sig åt social ingenjörskonst, vare sig det handlar om människors attityder till invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella, familjen, barn då finns det inga som helst gränser för vad staten kan tänkas ”styra upp” och ”lägga sig i”, allt enligt den kollektivistiska premissen att folket tillhör staten och att staten därför har rätt att bestämma över människor hur de ska leva sina liv. En annan premiss här är att individen inte bör lämnas fri att handla efter eget huvud eftersom människan för det mesta är irrationell och därför inte förtjänar att vara fri; staten som uppenbarligen utgörs av övermänniskor vet, däremot, av någon okänd och oförklarlig anledning bäst.

Det är därför de, social”liberalerna”, sällan nöjer sig med att bestämma över hur familjerna ska se ut, hur skolan ska se ut, utan snart börjar de även tala om människors matvanor, rökvanor, snusvanor, motionsvanor och alkoholvanor. Folk vet inte sitt eget bästa och det är dåligt för det drabbar ”folkhälsan”. Individuellt omdöme och individuell strävan efter lycka är inget värt; den icke-existerande ”folkhälsan” är däremot ett överhängande bekymmer som måste lösas. Staten måste därför gripa in.

Social”liberalerna” är egentligen mycket mer irrationella och anti-liberalare än vad Claeson antyder i sin artikel. De ser inte bara på naturen som en fiende i termer av kön; de ser också på naturen som en fiende i termer av förmåga. Det är ju ett metafysiskt givet faktum att somliga människor är bättre på vissa saker än andra. De är smartare, de är kreativare, de är driftigare, de är flitigare. En del av dessa egenskaper är medfödda. Och det finns inget som man kan göra åt det, annat än att hoppas på att de kommer att utnyttja sina förmågor på bästa möjliga sätt. Rationella människor vet nämligen att det inte råder några intressekonflikter mellan människor som inte är irrationella nog för att begära det oförtjänta, varför andras medfödda fördelar inte utgör ett hot utan tvärtom en tillgång. Det är precis som med produktionsmedel: man behöver inte själv äga dem för att kunna dra nytta av dem. Allt som behövs är att dess ägare lämnas fria.

Istället för att bara erkänna allt detta, vill social”liberalerna” försöka skapa ”samma livschanser” för alla, genom omfördelningspolitik. Det är denna insikt som leder många av dem till att också bli feminister och till att vilja påverka hela familjestrukturen; om en del familjesituationer hämmar somligas förutsättningar i livet, då måste familjernas situation förändras så att allas förutsättningar blir identiska. Det tycks inte gå upp för dessa ”liberaler” att den logiska implikationen av deras idéer är, om de löper hela linan ut, att staten måste ta över hela processen från början till slut: staten måste bestämma vilka som skaffar barn med varandra, och sedan måste staten från början till slut bestämma hur barnet ska uppfostras.

Ironiskt nog kanske vi ska vara tacksamma för att de flesta social”liberaler” är så pragmatiska av sig. Det verkar nämligen vara det enda som håller dem tillbaka i deras ambitioner att förändra naturen medelst social ingenjörskonst. Det är, förmodar jag, samma pragmatiska inställning som gör att många social”liberaler” inte kommer att vilja erkänna för mig eller andra vad implikationerna av deras vedervärdiga blandning av gift och mat måste resultera i. Slutsatsen är, i vilket fall som helst, att social”liberalerna” inte under några som helst omständigheter, är några allierade till frihetens (eller, för den delen, förnuftets) vänner. De är inga liberaler. De är inte kapitalister. De är, i princip, inget annat än socialdemokrater som av någon anledning skäms för att kalla sig för socialdemokrater. Jag kan inte klandra dem. Men olyckligtvis ser de till att förstöra för de sanna liberalerna när de själva envisas med att kalla sig för liberaler. Det är kanske det som är meningen?

Här är en fråga: är det någon som vet vad som krävs för att de ska sluta upp med att kalla sig för ”liberaler”? Några förslag?