Socialister skryter ju ständigt om hur bra den socialistiska sjukvården är på Kuba. Hur förklarar de då den observation Robert vid Random Walk har gjort?
André Hansson – dum eller förvirrad popperian?
För några dagar sedan fick jag hem en tidning som jag aldrig har bett om. Den har med jämna mellanrum kommit hem till mig, men då den är gratis har jag aldrig sett något skäl för mig att protestera. Men i samband med det senaste numret har jag fått nog. När den släpper igenom en artikel som heter ”Ayn Rand – frihet eller elitistisk dogm?” skriven av en mycket förvirrad André Hansson, då vet man att detta är en tidning som släpper igenom vilken smörja som helst. Man vet att man har att göra med med en oseriös tidning utan anständiga normer. Tidningen jag talar om är Svensk Linje.
Det finns massor med saker som är fel och dåligt med Hanssons artikel, så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Hur som helst skriver Hansson:
Rands lära framställs gärna av sina anhängare som något modernt, något som appellerar till det rationella. Randianer anser sig förstås tittat på bevisen och gjort rationella övervägningar när de kommit fram till sina ståndpunkter. Det är ju de andra, socialdemokrater och kommunister som hemfaller åt överförenklade dogmer. Men en djupdykning i Rands skrifter visar en annorlunda bild.
I det som Rand kallar för den metafysiska delen av hennes filosofi hittar i dogmens ”ground zero”. ”Världen är objektiv”, säger Rand. ”Fakta är fakta”, ”A är A”, som hennes berömda devis säger. Men Rand menar inte detta som en hypotes som ska prövas mot verkligheten, eller mot andra teorier och idéer, något som en sann vetenskapsman hade gjort. Hon presenterar detta som obestridlig fakta, något som inte behöver bevisas. Det är med andra ord en trosförklaring.
I texten verkar det som om Hansson citerar Ayn Rand, men det gör han inte, och ingen källa anges, men ändå skrivs det som om det vore ett citat, varför det är onödigt förvirrande. Och med tanke på vad Hansson säger längre fram ger det ett oärligt intryck eftersom man skulle kunna tro att Hansson ägnar sig åt att skriva ett referat av någon essä av Ayn Rand. Och det var inte Ayn Rand som ”kom på” identitetslagen, och det är ingen devis, men märkligt nog kommer Hansson aldrig att referera till detta som just identitetslagen; han behandlar ”devisen” som en ”slogan”. Axiomer (som identitetslagen) kan inte, om de verkligen är axiomer, rimligen prövas mot andra idéer, teorier eller hypoteser. Men att något är en axiom gör det inte till en ”trosförklaring”.
Detta räcker för att visa att Hansson inte bara är förvirrad utan oärlig av sig. Och det räcker egentligen för att sedan visa att det är fullständigt meningslöst att diskutera detta med Hansson. När en person diskuterar ett ämne som han uppenbarligen inte har satt sig in i, men ändå vill ge sken av att han, till skillnad från sina läsare, har gjort en ”djupdykning”, då vet vi vad vi har att göra med. Hansson arbetar efter den ”vetenskapliga” premissen att man ska strunta i fakta och logik och istället arbeta fram ett resonemang som passar ens förutfattade meningar och ”oreducerbara” känslor.
Att ”A är A”, dvs att saker och ting är vad de är, dvs att identitetslagen är riktig, är ett axiom. I egenskap av att vara ett axiom är det fråga om en självklarhet. Det finns inget man kan eller behöver säga för att ”bevisa” att det är så här. Alla vet att det är så och att det är självklart att det är så. Varje försök att avfärda det förutsätter att det är så; varje försök att hävda eller ”bevisa” motsatsen resulterar i motsägelser.
Hansson gör inte någonstans klart i hela din artikel varför Ayn Rand säger att ”A är A”, dvs han gör inte klart för läsarna att det är fråga om axiomer eller vad det är som är utmärkande för filosofiska axiomer. Så läsare som är obekanta med Ayn Rands filosofi skulle då kunna tro att det verkligen är fråga om religiösa trossats som skall accepteras utan vidare. Dvs oberoende av eller i strid med fakta.
Men det blir värre. Mycket värre. Det jag tänker citera nu är varken sant eller falskt; det är godtyckligt. Det bemöts därför bäst som om ingenting har sagts. Jag utgår ifrån att folk som har läst sin Ayn Rand dirket kan se varför det han säger är godtyckligt dravel:
Resten av hennes ideologi expanderar sedan från denna utsaga till teorin om det rationella egenintresset, till den renodlade marknadsekonomin och den minimala staten, alla föreskrivna som lika obestridliga sanningar. Den som är kritisk till någon del av läran stämplas som otrogen, som en kättare, som en av de parasiterande kollektivisterna hennes böcker obönhörligen krossar.
Till de som inte har läst sin Ayn Rand kan jag kortfattat säga följande: det är inget annat ett rent påhitt från Hanssons sida att man skulle kunna härleda fram föreställningen om det rationella egenintresset, den renodlade marknadsekonomin och den minimala staten ur identitetslagen, som om de vore korollarier.
Det är inte bara en förolämpning av Ayn Rands intelligens att hävda att hon skulle göra en sådan sak, det är en förolämpning av vår allas intelligens att hävda en sådan sak, eftersom det krävs inte mycket för att se hur löjligt en sådan uppgift vore: Hur följer det att människor t ex bör vara rationella egoister ur självklarheten att en människa är människa, eller att ett bord är ett bord, eller att kapitalism är kapitalism?
Och vem, objektivist eller inte, kan hävda att det är en självklarhet, dvs ett ”obestridligt faktum”, att människor bör vara rationella egoister eller att laissez-faire kapitalismen är det moraliska idealet? Ingen. Att veta detta kräver massor med kunskap som man först måste skaffa sig. Identitetslagen räcker inte på långa vägar. Att anklaga Ayn Rand för att tro en sådan här sak är detsamma som att tillskriva henne åsikter som hon inte hade. Det är inte seriöst.
Notera att Hansson anklagar objektivister för att vara just fanatiker som inte accepterar någon som helst kritik eller invändningar eller avvikelser. Märkligt nog har inga av mina icke-objektivistiska vänner upplevt det som att jag har försökt ”krossa” dem eller att jag betraktar dem som ”parasiterande kollektivister”. Och jag känner personligen ingen objektivist som beter sig på det sättet. Jag har inte ens hört talas om någon. Vi ska snart se att detta är ingen slump alls.
Det finns mycket mer smaklösa och lögnaktiga stycken men jag tänker hoppa över dem, för det finns nämligen inget att säga om dem. Alla som har läst sin Rand och som sedan läser denna artikel vet varför det inte stämmer.
Efter han har sagt allt detta, gissa då vad som händer? Jo, då släpar han förstås in Karl Popper.
Låt oss då konstratera med dogmens antites, upplysningstidens och vetenskapens ideal. Den österrikiske filosofen Karl Popper hade kanske sagt något i den här stilen om Ayn Rand: ”Att A är A måste delvis förbli en hypotes. VI kan alirg veta till hundra procent om det är sant. Men vi kan utsätta hypotesen för prövningar. Givetvis kan vi skala bort osanningar. Vi kan se att A i alla fall inte är B. Men vi kan aldrig en gång för alla bestämma att A obestridligen är A för sanningen är beroende av människans kunskap. Hur nära vi än kommer kan vi aldrig utesluta att människan i framtiden får ny kunskap som falsifierar hypotesen A är A.”
Vad ska man säga? Eftersom Hansson uppenbarligen inte vet vad han pratar om är det egentligen onödigt att orda mer om detta. För de som däremot vill veta varför Karl Popper knappast kan pekas ut som en försvarare för upplysning och vetenskapens ideal bör läsa Per-Olof Samuelssons inlägg om Popper här. (Det faktum att Hansson har hävt ur sig en massa nonsens, är, om man tänker på vad Popper själv säger, egentligen ingen slump alls.)
Lite längre ned kommer Hansson med en massa bisarra och lögnaktiga påståenden som t ex: ”Rand verkar mer appellera till känslor än till intellektet” eller: ”Man läser Rand med hjärtat, inte hjärnan”. OK, det där sista stämmer alldeles säkert på André Hansson och hans likar. Och Hansson som inte bara läser med hjärtat utan även skriver med det får lite längre fram ur sig följande:
Randianer tenderar att besvara all kritik med samma brutala indignation en bokstavstroende kristen gör som får höra att Gud inte finns. All tänkbar kritik bara rinner rakt av, men de har alltid välkonstruerade motargument. De rabblar dessa reflexivt och det verkar sällan som om man prövar sina egna övertygelser med vetenskapens öppenhet och skepticism [märkligt nog tycks detta gälla för alla utom Hansson själv; för om han hade prövat sina övertygelser om objektivismen och Ayn Rand hade han snabbt insett hur mycket han är ute och cyklar], utan argumenten verkar redan på förhand vara bestämda att fungera som försvar för ideologin. Som en troende.
Notera de två besynnerliga sakerna här.
Först anklagar han objektivister för att vara som ”religiösa fanatiker” som ”tror” på saker och ting, som om det vore fråga om en dogm, en ”trossats”, och så vidare. Men varje gång någon ifrågasätter deras ”tro” då har de likt en troende en massa argument till sitt försvar. Ursäkta mig, men sedan när brukar religiösa människor försvara sin position medelst fakta och logik? Medelst argument? Orsaken till att de inte gör det är just för att deras åsikter aldrig var grundade i fakta och logik. Orsaken till att objektivister ofta har en massa argument som de ”reflexivt” kan ”rabbla upp” till försvar för sina positioner, beror just precis på att de, till att börja med, lät sig övertygas av dessa argument.
Sedan är det så att Karl Popper säger att teorier som man åtminstone inte kan falsifiera i teorin inte kan räknas som vetenskapliga. Men vad är det Hansson själv gör? Jo, han har argumenterat för att objektivister är funtade på ett sådant sätt att vad jag och andra objektivister än säger, så bekräftar det Hanssons beskrivning, varför en falsifisering inte är möjlig ens i teorin. Faktum är att hela detta blogginlägg skulle tjäna som en ”bekräftelse” på det Hansson säger. Jag är objektivist och när någon kommer med en oärlig attack mot objektivismen då svarar jag självfallet, som den ”dogmatiske”, ”sekteristiska”, ”fanatiska” och ”troende” jag är, med argument!
Socialismen är död
Så här skriver vänsterpartiet om socialismen i sitt partiprogram:
Det socialistiska samhället innebär inte historiens slut eller att alla konflikter och missförhållanden försvinner. Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle … Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva.
Man kan ju undra om de har låtit någon advokat fått studera deras formuleringar. De har uppenbarligen varit väldigt noga med att stoppa in tydliga reservationer här.
De börjar med att erkänna att ett socialistiskt samhälle inte innebär ett slut på missförhållanden. Nu vet jag i och för sig inte om vanliga Svensson behöver få reda på detta i förväg (de flesta vet nämligen hur det gick i Sovjet eller Kuba eller Kina eller Nordkorea). Men detta är kanske riktat till kommunisterna som sägs ha tagit över partiet? Eftersom de uppenbarligen lever i en annan värld där kommunism inte är kommunism (och A inte är A), tror jag inte dessa varningar kommer att hjälpa dem att vaknar ur deras dogmatiska slummer.
Den andra reservationen är förstås en ren fantasi (eller för att vara exakt en ren lögn): ”Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande”. Men den fyller ändå en funktion: om vi slutar upp i en totalitär diktatur – något som socialismen till sin natur alltid måste sluta upp som – då betyder det att vi inte har uppnått socialismen och då kan inte socialismen klandras för eländet!
Vad sägs om den tredje reservationen? ”Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva”. Denna fyller i princip samma roll som föregående. Och när allt går åt helvete, då är det viktigt att skylla på det själviska borgerliga folkflertalet för att deras tro och tillit sviktar, för att deras offervilja inte är tillräckligt stor, för att de inte vill ”anpassa” sig för socialismens överlevnad! Och det är ju klart. Om socialism innebär demokratins förverkligande, då är det alltid folkets fel om socialismen inte fungerar som den ska. Mycket bra reservation. Mycket slugt gjort.
Det säger en del om ens ideologiska övertygelser när man redan i förväg avsäger sig allt ansvar för vad som kommer att hända om och när man väl får chansen att omsätta ens idéer i verkligheten.
Nu kanske någon tycker att jag har gjort en orättvis tolkning av vad vänsterpartiet menar i citatet ovan. I så fall ber jag dem läsa följande utläggning som är hämtat från deras hemsida:
Men det är sant – vi har ingen färdig ritning för hur det framtida socialistiska samhället ska vara uppbyggt (redan Karl Marx blev ju av sina kritiker beskylld för att ”sakna recept för framtidens kök”, en beskyllning som han tog med upphöjt lugn). Ett skäl att inte vara allt för precis antyds av en mening i det ovan citerade avsnittet ur Vänsterpartiets partiprogram: Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare.
Om det socialistiska samhället innebär demokratins förverkligande i hela samhället, alltså verklig folkmakt, så måste det ju vara folket som bestämmer hur samhället ska se ut och vara organiserat. Därför vore det fel av Vänsterpartiet att i förväg göra upp några modeller för socialismen.
Dessutom är det omöjligt bygga samhällen efter färdiga ritningar (de försök som gjorts i den riktningen manar inte till efterföljd!). Samhällen och samhällssystem byggs inte som man bygger bilar eller hus. De växer fram steg för steg – ibland små, ibland mycket stora – och det går inte att i förväg veta exakt hur vägen går. Och samhällen blir aldrig ”färdiga”, inte heller socialismen.
Tror vänsterpartiet själva på socialismen? Nej. De vill inte definiera det (förutom i termer av väldigt vaga fantasier), de vill inte ta ansvar för det, och de vill aldrig säga när socialismen är färdig. Att det socialistiska samhällsbygget inte är ”färdig”, och inte kommer att bli färdigt förrän kanske i någon avlägsen framtid, och bara om folket ställer upp fullt ut, har socialismens slavar och offer fått höra under hela 1900-talet. Vänsterpartiet har alltså redan förberett sig på vad de ska säga när inget går som de hade tänkt sig: de ska köpa mer tid genom att slänga denna rationalisering i ansiktet på folk.
Är socialismen död? Ja, som ideologisk kraft är den det. (De allra flesta som idag tror på socialismen gör det inte av övertygelse utan av brist på vad de upplever som alternativ.) Det ser vi här i socialisternas egna reservationer. Faktum är att de är så villiga att göra sådana här reservationer att de nästan får Fredrik Reinfeldt att framstå som en man med integritet och övertygelser. De verkar implicit veta att deras ideologi endast kan resultera i helvetet på jorden. Men de ger inte upp den för det. De nöjer sig med att bara sluta ta ansvar för sina övertygelser. Det är väldigt bekvämt; med den ursäkten kan man fortsätta att plädera för att införa detta helvete på jorden utan att känna några skam- och skuldkänslor. Det är sjukt. Det är ondskefullt. Det är socialisterna i ett nötskal.
”Forum” för levande historia
Forum för levande historia skall främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. Det övergripande målet är att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde. Verksamheten skall mana till diskussion och reflektion över frågor om demokrati, tolerans och människors lika värde med utgångspunkt i Förintelsen, men också behandla andra brott mot mänskligheten ur ett historiskt såväl som ett samtida perspektiv.
– Genom uppdraget till Forum för levande historia vidgas perspektivet så att också kommunismens brott mot mänskligheten tydligare omfattas i myndighetens arbete, kommenterar kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth.
– Kommunismen är en ideologi som skördat och skördar många offer. Därför är det viktigt att belysa och informera – inte minst den uppväxande generationen – om kommunismens svarta historia, avslutar Lena Adelsohn Liljeroth.
Jag tycker det är förståeligt att man vill upplysa allmänheten om kommunisternas blodiga historia av massmord, slaveri och förtryck. En korrekt redogörelse för kommunisternas brott skulle visa för allmänheten att kommunister i princip inte är något annat än barbarer och det skulle förmodligen göra att vänsterpartiet, och kommunism i allmänhet, blev ännu mindre populärt.
Allt detta vore så klart bra och önskvärt, men det är i slutändan irrelevant. Det är inte lämpligen statens uppgift att ägna sig åt upplysning eller utbildning. Detta innebär nämligen alltid en kränkning av yttrandefriheten. För varje krona som vi tvingas betala in för att finansiera detta, gör att vi har en krona mindre över för vår egen opinionsbildning.
Det är dessutom inte rätt att tvinga folk att sprida idéer som man anser är falska. Eftersom staten genom att ta ut skatter mycket lättare kan komma över ekonomiska medel för att bedriva den här sortens opinionsbildning, än vad privatpersoner kan, gör det också att förutsättningarna för en fri, ärlig och öppen debatt i frågan blir väsentligen sämre.
Om man som intellektuell aktivist, eller politiker, eller historiker vill sprida kännedom om kommunismens brott, då är det upp till var och en att göra det på sin egen fritid och med sina egna ekonomiska medel. I vår tid med Internet är det dessutom lättare och billigare än någonsin att få ut sitt budskap.
Det faktum att politikerna bestämmer vilka värderingar Forum för levande historia ska främja genom sina upplysningskampanjer är för övrigt ganska talande. Det bekräftar nämligen att fri forskning i princip omöjlig så länge staten står för notan. Det är också anmärkningsvärt att politikerna tycker att det är sin ordning att de bestämmer vad historien har att lära oss. Vad den ska lära oss. Det är därför ganska oärligt av politikerna att kalla en myndighet som jobbar under dessa förutsättningar för ett ”forum”.
Så vad man i rättvisans och ärlighetens namn borde göra är att lägga ned eller i varje fall försöka privatisera Forum för levande historia.
Skandal
En amerikansk domstol dömde igår Iran för bombningen av Khobar Towers. Yahoo! News:
WASHINGTON – The Iranian government financed a 1996 terrorist attack that killed 19 Americans in Saudi Arabia and must pay $254 million to the victims’ families, a federal judge ruled Friday.
The ruling by U.S. District Judge Royce C. Lamberth allows families of the victims of the Khobar Towers bombing to seek their compensation from assets that have been seized from the conservative Islamic regime in Tehran.
On June 25, 1996, a truck bomb exploded in a military housing area known as the Khobar Towers dormitory near Dhahran. U.S. authorities have long alleged that the bombing was carried out by a Saudi wing of the militant group Hezbollah, which receives support from Iran and Syria.
Though Lamberth has previously ruled that a survivor of the blast could seek payment from Iran, Friday’s ruling was the first time Tehran has been blamed for the deaths of the Americans in the bombing.
”The defendants also provided money, training and travel documents to Saudi Hezbollah members in order to facilitate the attacks,” Lamberth wrote. ”Moreover, the sheer gravity and nature of the attack demonstrate the defendants’ unlawful intent to inflict severe emotional distress upon the American servicemen as well as their close relatives.”
…
Two Iranian government security agencies and senior members of the Iranian government itself provided funding, training and logistical help to terrorists who carried out the attack on a dormitory that housed U.S. Air Force pilots and staff in Saudi Arabia, [former FBI Director Louis] Freeh testified. (Via HotAir.com)
Detta är en obscen skandal. Detta var inget annat än en av många krigshandlingar som Iran har gjort sig skyldiga till sedan revolutionen 1979 och detta är hur USA bemöter det. Om Iran vågade göra detta utan kärnvapen, varför skulle de då inte våga göra något liknande eller betydligt värre med kärnvapen?
Två kan leka denna lek
En del säger att man inte ”får” diskutera invandringsfrågan i Sverige. Det är alldeles för politiskt inkorrekt att göra det. Det bara går inte. Det talas ibland löst om att det råder en yttrandefrihet i Sverige, men att den är inget värd så länge vi inte har en ”åsiktsfrihet”. Beläggen för att vi inte har någon ”äkta” yttrandefrihet i Sverige är för att vi inte kan ha den här sortens diskussioner utan att folk ska målas upp som invandrarfientliga rasister.
Jag hade kanske haft någon minimal förståelse för detta resonemang, om det inte vore för åtminstone två faktum.
För det första har jag själv, till min stora fasa, bevittnat många människor, många jag känner, släktingar och vänner, föra otroligt rasistiska och invandrarfientliga diskussioner. De har inte känt några som helst hämningar.
(Och det spelar ingen roll om man påpekar för dem att bara för att de säger sig ha sett eller träffat kriminella idioter från Mellanöstern, så gör det inte dem berättigade i att börja betrakta samtliga araber från apor och att kräva att de alla ska slängas ut eller en massa annat nonsens.)
För det andra är det ganska självklart att dessa rasister inte vågar offentligt säga vad de tycker. Dessa rasister är förstås otroligt fega. Men inte fullt så dumma som de lätt ger sken av när man lyssnar på deras vulgära retorik.
Allt prat om att Sverige är så ”inskränkt” att man inte kan föra den här diskussionen, är bara nonsens. Det finns många dåliga skäl att motsätta sig invandring, men rasism är utan tvekan det dummaste av dem alla. (Ett av de mindre dumma skälen är att man tror att invandrare skadar oss ekonomiskt genom att utgöra billig arbetskraft.)
Det råder ingen tvekan om att en del kulturer är, objektivt sett, mer värda och att en del kulturer är mindre värda. Den västerländska kulturen håller förnuft, frihet och individualism som kardinalvärden. Det är därför den är mer värd än de kulturer som präglar Mellanöstern och Afrika. Ty dessa kulturer håller istället religion (oförnuft), auktoritärism och kollektivism som kardinalvärden. Men huruvida den västerländska civilisationen överlever eller ej, beror inte på om det kommer hit invandrare. Nej, huruvida den överlever eller ej, beror istället på om de som säger sig värdesätta den kommer vara villiga och förmögna att försvara den på intellektuella grunder. Det är dock värt att notera att många av de som kräver att vi stänger våra gränser med hänvisning till hur viktigt det är att skydda vår kultur och civilisation, inte tycks vara villiga att göra just detta.
Beror det på att de anser att det är en hopplös uppgift? Om så, varför? Har de inga intellektuella argument att komma med? Jag kan inte klandra någon för att tycka att detta är en hopplös uppgift i den mån de bär på falska filosofiska föreställningar. Hur ska man kunna försvara den västerländska kulturen på intellektuella grunder om man exempelvis förnekar att värden är objektiva? Om man inte hyser någon större tillit till förnuftet? Hur ska man kunna motivera sanningen i något av det man säger, om man är subjektivist eller intrinsikalist? Skeptiker eller mystiker? Det kan man förstås inte. Ser man ingen vits med att argumentera rationellt för sina åsikter, då blir man förr eller senare tvungen att sträcka sig efter en pistol, som en stor filosof noterade.
Det är sant att det inte vore särskilt önskvärt om det kom hit en miljon fanatiska och militanta islamister. Jag har absolut inga problem med att man förbjuder dem från att komma hit. Det är inte ett dugg konstigare än att man inte lämpligen tillåter en miljon kannibaler att flytta hit. Det är inte ett dugg konstigare än att man med rätta förbjuder folk med en smittsam och dödlig sjukdom från att träda in i landet. Det är en moralisk akt av självförsvar. (De bör lämpligen placeras i karantän till dess att de inte gör någon fara längre. Men fram till dess hör de hemma i karantän; man har ingen rätt att gå runt och utgöra en livsfara för andra människor.) Men ingenting av detta utgör något, i slutändan, hållbart argument mot invandringen.
För om man anser att blotta förkomsten av många människor, flera miljoner människor, från Mellanöstern eller Afrika, utgör ett hot mot den västerländska civilisationen, varför inga fler bör få komma hit eller att de som är här kanske borde tvingas hem igen, då följer det att man också bör införa en totalitär diktatur som förbjuder folk från att överhuvudtaget hålla ovästliga idéer och värderingar. Saken är nämligen den att det finns en del saker som gör väst bra och en del saker som gör väst dåligt; västvärlden är ingen perfekt kultur. Men om de dåliga elementen tar över helt, då finns det inte längre något värde i den västerländska kulturen och i den mån har också allt som var utmärkande med den redan dött.
Det tycks dock inte slå många motståndare till invandringen att väst, så som vi känner det idag, vore lika hotat till grunden om exempelvis de kristna fundamentalisterna helt tog över kulturen eller, för den delen, om subjektivisterna helt tog över kulturen. Men om de inser det, då måste de också inse att implikationen är just den jag angav: behovet av censur. Med andra ord: behovet av ett statligt tvångsmonopol på idéer.
Men vi behöver censur lika lite som vi behöver en restriktivare invandringspolitik. Så länge som invandrarna inte använder sig av våld och tvång för att försöka tvinga på oss andra deras dåliga idéer och värderingar, har deras kulturella bidrag inte någon större chans i Sverige eller i något annat västland. Så länge marknaden för idéer är fri har vi inget att vara oroliga för. Inte så länge som det åtminstone finns en liten men växande skara av objektivister.
(Det är såvitt jag vet endast objektivisterna som vet hur man på rationella grunder kan försvara väst. Subjektivisterna är ett hopplöst fall. De religiösa är ett lika hopplöst fall. Nationalisterna företräder, när allt kommer omkring, inget annat än en form av rasism och därför är de också hopplösa.)
På kort sikt finns det dock ett hot här. Precis som marknaden i övrigt inte är fri, är inte heller marknaden för idéer helt fri. På kort sikt finns det ett hot här i den meningen att muslimerna, bara för att ta ett aktuellt exempel, kanske kan skaffa sig ett politiskt inflytande och detta inflytande kan förstås bli större om muslimerna blir fler till följd av en ökad invandring. Den lika kortsiktiga lösningen på detta problem är att intellektuellt argumentera för och politiskt rösta för en begränsad stat, en nattväktarstat.
Det finns härvidlag ingen anledning att bli deprimerad; anhängarna av en begränsad stat må vara få, men sanningen är att de allra flesta inte vill leva i en islamisk teokrati mer än vad de vill leva i en kristen teokrati. Sanningen är den att en överväldigande majoritet är, än så länge, för den princip som utgör lösningen på detta kortsiktiga problem: religionsfriheten. Religionsfriheten fungerar i princip som ett förbud mot ett statligt tvångsmonopol på idéer. Den är således en fundamental garant för en fri marknad för idéer och därmed, i grunden, ett fritt samhälle. Så vi behöver inte, på kort sikt, försöka övertyga de flesta om laissez-faire kapitalismens förträfflighet. Allt vi behöver göra är att påminna människorna om religionsfrihetens betydelse. Sedan, i enlighet med spelets regler, tar politiken hand om resten.
Det är alltså, ironiskt nog, just eftersom vi ännu har åsiktsfrihet som vi inte har någon större anledning att oroa oss över invandringen av exempelvis muslimer.
Dagens lösryckta(?) citat:
DN:
Statsminister Fredrik Reinfeldt vill skaffa sig rådgivare som kan berätta om verkligheten och som har idéer om vad som kan göras.
Reisman och objektiva värden
För ett tag sedan gjorde jag reklam för George Reismans artikel om globaliseringen. Då hade jag inte haft tid att läsa den, men den tiden har jag nu tagit mig. Därför kan jag konkludera att det var en fantastisk text. Det fanns en del saker som inte var nytt (om man har läst hans bok), men det fanns också en del saker som var nytt. I vilket fall som helst är det något som bör läsas.
Jag vill citera ett par stycken som jag tycker är guld, eftersom det visar på hans förmåga att integrera och därmed hans förmåga att se fundamentala samband. Och då är det inte bara fråga om fundamentala samband mellan ekonomiska fenomen utan även mellan dessa fenomen och en rationell etik. Detta är inget man ser varje dag. I synnerhet inte bland ekonomer. Detta beror på att den sortens integrationer som Reisman gör, kräver att man faktiskt har en genuin kunskap i ämnet.
Reisman skriver:
Ironically, no matter how successful my business may be, if the foundation of its success was government coercion—however improbable it may be that government coercion can ever be the foundation of economic success—that coercion takes away any objective basis on which to now label what I have achieved as a ”success.” Viewed prospectively, by people being compelled against their will to provide financing for my business, the value they attach to retaining their funds is greater than the value they attach to any prospective success I may have. Precisely that is why they wish to retain their funds rather than turn them over to the government and to me, and do turn them over only under the threat of physical force—i.e., they pay their taxes to avoid being hauled off to jail and offer no resistance to the tax collectors to avoid being injured or killed in a physical struggle with them.
And viewed retrospectively, after my alleged success, all those who were the victims of the coercion imposed to finance my business can no more reasonably view the outcome as a success than the victim of any other act of violence, such as an armed robbery or a rape, can view the outcome as a success even in the highly unlikely event that the perpetrator is in a position to pay substantial damages. In the nature of the case, no one who values his own person can ever desire to be the victim of any act that overrides the judgment of his mind and violates his freedom of choice, or accept the existence of such acts without the strongest possible rejection and protest. In the utmost favorable circumstances, Gomory and Baumol’s policies could be a success only to those who attached no value to themselves.
The ultimate foundation of economic success is man’s reasoning mind, which acts only on the basis its own voluntary free choice. The position of Gomory and Baumol, and all other supporters of statism and government intervention reduces to the absurdity of holding that the violation of the essential foundation of economic success is the cause of economic success.
Det finns mycket mer som jag skulle vilja citera, men jag avstår från att göra det. Vill ju inte avslöja för mycket för de som ännu inte har läst igenom hela artikeln. Men detta citat bör ändå räcka. För här ser vi ett perfekt exempel på hur Reisman lyckas göra en bra integrering av rationell nationalekonomi med rationell filosofi. Det Reisman säger är nämligen en direkt följd av Ayn Rands filosofiska insikt om att värden faktiskt är objektiva.
Ayn Rand skrev:
The objective theory holds that the good is neither an attribute of ”things in themselves” nor of man’s emotional states, but an evaluation of the facts of reality by man’s consciousness according to a rational standard of value … Fundamental to an objective theory of values is the question: Of value to whom and for what? An objective theory does not permit context-dropping or ”concept stealing”; it does not permit the separation of ”value” from ”purpose,” of the good from beneficiaries, and of man’s actions from reason. (”What is Capitalism?”, Capitalism: The Unknown Ideal, s 23)
Lite längre fram:
The objective theory of values is the only moral theory incompatible with rule by force … If one knows that the good is objective–i.e., determined by the nature of reality, but to be discovered by man’s mind–one knows that an attempt to achieve the good by physical force is a monstrous contradiction which negates morality at its root by destroying man’s capacity to recognize the good, i.e., his capacity to value. Force invalidates and paralyzes a man’s judgment, demanding that he acts against it, thus rendering him morally impotent. A value which one is forced to accept at the price of surrendering one’s mind, is not a value to anyone; the forcibly mindless can neither judge nor choose nor value. An attempt to achieve the good by force is like an attempt to provide a man with a picture gallery at the price of cutting out his eyes. Values cannot exist (cannot be valued) outside the full context of a man’s life, needs, goals, and knowledge.
Så väldigt sant.
Var skulle vi vara utan statlig forskning?
The next time you beat your keyboard in frustration, think of a day when it may be able to sue you for assault. Within 50 years we might even find ourselves standing next to the next generation of vacuum cleaners in the voting booth.
Far from being extracts from the extreme end of science fiction, the idea that we may one day give sentient machines the kind of rights traditionally reserved for humans is raised in a British government-commissioned report which claims to be an extensive look into the future.
Visions of the status of robots around 2056 have emerged from one of 270 forward-looking papers sponsored by Sir David King, the UK government’s chief scientist. The paper covering robots’ rights was written by a UK partnership of Outsights, the management consultancy, and Ipsos Mori, the opinion research organisation.
Isolationism är moraliskt
Kongressmannen Ron Paul vädjar i sin senaste artikel, ”The Original Foreign Policy”, till en mer isolationistisk utrikespolitik. Han skriver:
It is time for Americans to rethink the interventionist foreign policy that is accepted without question in Washington. It is time to understand the obvious harm that results from our being dragged time and time again into intractable and endless Middle East conflicts, whether in Iraq, Iran, Syria, Lebanon, or Palestine. It is definitely time to ask ourselves whether further American lives and tax dollars should be lost trying to remake the Middle East in our image.
Det kan ju kanske komma som en överraskning för somliga, men jag instämmer fullständigt. Detta ska dock inte uppfattas som att jag plötsligt har förvandlats till en vedervärdig pacifist eller fredshetsare. Allt jag menar är att egoistiska överväganden ska prägla en fri nations utrikespolitik.
Det betyder att man inte ska dra sig in i konflikter som inte hotar landets intressen eller säkerhet. Det betyder att man bör undvika att göra sig själv allierad med länder som har en historia av att starta krig, för det skulle nämligen riskera att man själv dras in i konflikter där man inte har något att vinna på. Det betyder att man bör verka för att upprätta frihandel med länder.
Det betyder däremot inte att man är emot krig i självförsvar. Det betyder inte att man är emot sanktioner mot sina fiender. Det betyder inte att man aldrig kan vara allierad med likasinnade länder. Det betyder inte att man ska ställa sig moraliskt neutral i konflikter – om ens moraliska omdöme i konflikten tjänar landets intressen. Vad ligger i ett fritt lands intresse? Väsentligen är det att upprätta friheten själv. Därför kan man inte vara neutral i sin utrikespolitik.
Ron Paul hänvisar till Thomas Jefferson i sin argumentation för denna väsentligen egoistiska och därför moraliska utrikespolitik:
Thomas Jefferson summed up the noninterventionist foreign policy position perfectly in his 1801 inaugural address: “Peace, commerce, and honest friendship with all nations- entangling alliances with none.” Washington similarly urged that we must, “Act for ourselves and not for others,” by forming an “American character wholly free of foreign attachments.”
Jag vet inte riktigt var Ron Paul står, men då många med en isolationistisk hållning tycks tro att det innebär att man måste vara en pacifist eller liknande, vill jag citera samma Thomas Jefferson som själv insåg att så inte alls var fallet:
”Peace and friendship with all mankind is our wisest policy, and I wish we may be permitted to pursue it. But the temper and folly of our enemies may not leave this in our choice.” –Thomas Jefferson to C. W. F. Dumas, 1786. ME 5:310
”I am ever unwilling that [peace] should be disturbed as long as the rights and interests of the nations can be preserved. But whensoever hostile aggressions on these require a resort to war, we must meet our duty and convince the world that we are just friends and brave enemies.” –Thomas Jefferson to Andrew Jackson, 1806. ME 19:156
”It is our duty still to endeavor to avoid war; but if it shall actually take place, no matter by whom brought on, we must defend ourselves. If our house be on fire, without inquiring whether it was fired from within or without, we must try to extinguish it.” –Thomas Jefferson to James Lewis, Jr., 1798. ME 10:37
”Peace [is] indeed the most important of all things for us, except the preserving an erect and independent attitude.” –Thomas Jefferson to Robert Livingston, 1802. ME 10:336
”We love peace, yet spurn a tame submission to wrong.” –Thomas Jefferson: Reply to New York Tammany Society, 1808.
”The protection of our citizens, the spirit and honor of our country, require that force should be interposed to a certain degree.” –Thomas Jefferson: Confidential Message on Spanish Spoilations, 1805. ME 3:402
”To those who expect us to calculate whether a compliance with unjust demands will not cost us less than a war, we must leave as a question of calculation for them, also, whether to retire from unjust demands will not cost them less than a war. [Two nations] can do to each other very sensible injuries by war, but the mutual advantages of peace make that the best interest of both.” –Thomas Jefferson: 4th Annual Message, 1804. ME 3:369
”In defense of our persons and properties under actual violation, we took up arms. When that violence shall be removed, when hostilities shall cease on the part of the aggressors, hostilities shall cease on our part also.” –Thomas Jefferson: Declaration on Taking Up Arms, 1775.(*) Papers 1:203
Nu sade även Jefferson ett par saker som var tveksamma sedda ur ett strikt moraliskt perspektiv. Jag tänker exempelvis på detta:
”If a nation, breaking through all the restraints of civilized character, uses its means of destruction (power, for example) without distinction of objects, may we not use our means (our money and their pauperism) to retaliate their barbarous ravages [with their own incendiaries]?… If we do not carry it into execution, it is because we think it more moral and more honorable to set a good example, than follow a bad one.” –Thomas Jefferson to Thomas Cooper, 1814. ME 14:187
Men som Leonard Peikoff har påpekat i The Ominous Parallels var USA:s grundare inte några originella tänkare när det kom till moralfilosofiska frågor. Men egentligen är allt detta ovidkommande, för poängen jag vill ha fram är att isolationism inte betyder pacifism eller eftergifter. Det utesluter inte på något sätt krig i självförsvar. Det utesluter inte mindre militära interventioner om det är allt som krävs för att göra slut på ett mindre hot. Och utesluter inte sanktioner.
En egoistisk utrikespolitik handlar inte om att isolera sig och låtsas som att det inte finns en omvärld. Det handlar inte om att vara evasiv om andra länders natur. Det handlar alltså inte om att låtsas att somliga länder inte utgör ens fiender, vars brott man i fredens namn ska blunda inför, istället för att besvara med militärt försvarsvåld.
Det är dock inte svårt att försvara krig i självförsvar. Inte så länge man har med någorlunda rationella människor att göra. Det stora värdet i att föra en isolationistisk utrikespolitik är just oviljan att lägga sig i konflikter som inte berör ens rationella intressen. För vad är det som driver in länder i den sortens konflikter? Det är vanföreställningen om altrusimen som idealet.
Det tycks t ex råda mer eller mindre ett konsensus bland många liberaler, eller i alla fall människor som utger sig för att vara liberaler, att omvärlden måste göra något åt det som händer i Darfur. De tycks dock inte förstå vad det är de egentligen säger. Vad de säger är att amerikanerna eller européerna eller några andra ska offra liv och pengar på en konflikt som, såvitt jag kan se, inte alls berör amerikanska eller européiska intressen. Det berör inte vår säkerhet och därmed inte vår frihet och därmed inte våra intressen. Ändå ska liv och pengar offras.
Detta vädjar alltså liberaler till, samma liberaler som i andra fall brukar tala sig varma om individens rättigheter. Tydligen upphör de rättigheterna så fort andra krigsdrabbade människor behöver hjälp. Eller man skulle i alla fall kunna tro det om man lyssnade på dessa liberalers ständiga vädjan om internationella insatser i Darfur. Det är inte fråga om det som händer i Darfur är hemskt eller inte. För det är det. Frågan är om man har rätt att tvinga folk att dö för konflikter. Svaret på den frågan är att det har man inte. Och det är denna moraliska insikt som måste till innan en isolationistisk utrikespolitik är att vänta.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 