Den ”etiske” krigaren

Carl Svanberg1 kommentar

Idag kom jag över en artikel som heter ”The Ethical Warrior” och är skriven av en Jack Hoban. Jack Hoban är ”a former active duty U.S. Marine Corps Captain and ‘subject matter expert’ for the Marine Corps Martial Arts Program (MCMAP). He is a long-time practitioner of martial arts and student of the late Robert L. Humphrey, noted conflict resolution specialist and author of ‘Values For A New Millennium'”.

I denna artikel summeras precis allt som är fel med USA:s krig mot terroristerna i Irak. Somliga undrar desperat (andra med en viss förnekan) varför USA – världens ekonomiska, politiska och militära supermakt – inte kan besegra några ynkliga terrorister i Irak. Yaron Brook med flera har i många artiklar, inte minst de i The Objective Standard, förklarat grundligen vad problemet är. Problemet är att USA:s militär är kraftigt hämmad av den altruistiska överväganden, formulerade av teorin om ”rättvisa” krig. De som vill avfärda denna artikel som ”objektivistisk propaganda”, eftersom de helt felaktigt har fått för sig att terroristerna i Irak motiveras av hämndbegär för USA:s ”massmord” i Irak, borde läsa vad Jack Hoban skriver.

Jack Hoban börjar med att konstatera att terroristerna och USA:s soldater är egentligen inte så annorlunda. ”The core of MCMAP is the Ethical Warrior Training. This focus has led to a need for a clarification of the intangibles that make up the Warrior Ethic. Even the USMC Core Values of Honor, Courage, and Commitment required a hard look. After all, don’t our enemies display courage and commitment too? Yes they do. And there is ‘honor among thieves.’ So what makes us different?” Svaret står enligt honom att finna i USA:s självständighetsförklaring. Enligt USA:s självständighetsförklaring är alla människor skapade som lika inför lagen, men Hoban tar detta, felaktigt, som att betyda att alla människor är lika mycket värda. Vad innebär detta enligt Hoban?

Insurgents operate as if all men are not created equal. They don’t respect the lives of those they consider non-observant of their fanatic cultural, political, and/or religious values. And they will kill anyone — even innocent women and children — to reach their goals.

Warrior Ethics have respect for human equality as the premise — just as it is stated in our philosophically enabling document, the Declaration of Independence. Warrior Ethics charge us to act differently than insurgents — more respectful of all life — killing only to protect lives and when we have to.

The Ethical Warrior shows respect for the value of life, regardless of the relative values of culture or behavior. This is a nuance that is very hard to put into words. But it is the secret of stopping cross-cultural violence. It may be the secret to winning the global insurgency.

Winning hearts and minds? Respect for culture won’t necessarily do it. Respect for others’ religious beliefs won’t necessarily do it. Our religions, cultures, behaviors may not be reconcilable. However, even when cultures seem irreconcilable, conflict can often be adequately resolved — and the killing stopped — if a deeper, more fundamental universal value can be activated mutually. That value is the life value as expressed by an acknowledgement of human equality.

Let’s not be naïve, American forces must and will close with and kill insurgent combatants. Yet, the role of the Ethical Warrior is not only to kill, but also to protect life. Whose life? Self and others’. Which others? All others, if we can. Even our enemies (as the U.S. forces are often called upon to do), if we can.

Alltså, den ”etiska krigaren” är villig att offra sitt liv för att skydda andra – vilka andra som helst – även fienden. Varför? Och hur ska detta göra att man vinner kriget mot islamisterna? Är det ändå inte meningen att vi ska döda terroristerna och fullständigt krossa staterna som understöder dem?

Är det verkligen ett mysterium att Irak är en röra om det är denna etik som styr USA:s militära överväganden? Är det verkligen ett mysterium att terroristerna inte har gett upp? Att de lever och frodas ännu? Att de ännu åtnjuter stöd och sympatier från stora delar av befolkningen? Var det genom att dö för fienden som de allierade vann mot nazisterna och japanerna under andra världskriget? Vad var det nu George S Patton sade? ”No bastard ever won a war by dying for his country. He won it by making the other poor dumb bastard die for his country”.

(Sett ur detta perspektiv är George Bushs agerande inte ett dugg underligt. Jag antar att George Bush, som den ”etiske presidenten”, just nu aktivt agerar för att skydda Iran, fienden, genom att inte stoppa dem från att döda amerikanska soldater i Irak eller från att skaffa sig kärnvapen.)

Det är perverst att höra hur folk missbrukar USA:s självständighetsdeklaration för att motivera den orgie av självuppoffringar som pågår i Irak just nu. USA:s grundare slogs inte mot Storbritannien för detta. De slogs för deras rätt att leva – inte deras moraliska skyldighet att offras. Och hade de slagits mot britterna enligt samma principer som USA nu slåss mot terroristerna i Irak hade vi aldrig haft ett USA idag. De hade inte ens känt sig moraliskt berättigade att förklara sig självständiga.

Mer om global uppvärmning

Carl Svanberg1 kommentar

Via Junk Science:

”What the U.N. Won’t Tell You” – ”Last Friday, the Intergovernmental Panel on Climate Change, the United Nations group charged with assessing the state of the world’s climate, unveiled the summary of its latest report. The IPCC Web site claims an impressive number of participants: 450 lead authors, 800 contributors and 2,500 expert reviewers (of which I was one). But it would be a mistake to assume all these experts endorse everything in summary, including its bottom-line assessment: ”Most of the observed increase in globally averaged temperatures since the mid-20th century is very likely due to the observed increase in anthropogenic greenhouse gas concentrations.” Many disagree with the conclusion itself or the claimed level of certainty, but the fact is, we were never asked. Most participants worked only on small portions of the report, handed in final materials last summer and never ventured an opinion on claims made in the summary.” (Ross McKitrick, Newsweek International)

Det har som bekant rapporterats i tidningarna om att ExxonMobile och AEI har försökt, genom löften om ”stora pengar” (ynkliga 10 000 dollar), skaffa fram ”kättare” som kan presentera skäl att betvivla IPCC:s senaste dokument. (Vilket, så klart, betyder att de letar efter oseriösa forskare som är villiga att sälja ut hela mänsklighetens framtida öde för småpengar, genom att bli verktyg för den illvilliga och destruktiva oljeindustrin.) Här kan ni läsa AEI:s VD svara på dessa bisarra anklagelser.

Ett förtydligande

Carl Svanberg1 kommentar

Jag skrev:

Det må vara hänt att mänskligheten kan, till följd av en sådan skatt, minska på sitt koldioxidutsläpp, vilket kan resultera i att man hämmar eller rentav motverkar klimatförändringarna, och undviker därmed de negativa följder det kan få. Men hur eller varför skulle detta betyda att det är en “lösning”? Eller rättare sagt: Varför ska vi anta att det fanns ett objektivt värde i detta? I debatten glömmer många bort att ställa frågor som: Av värde för vem och för vad? Ändå är detta en grundläggande förutsättning för att objektivt kunna utvärdera någonting överhuvudtaget.

Detta ”tolkade” Johan Norberg på ett sådant sätt att han kände sig manad att ställa följande fråga till mig:

Så bara för att någon (med rätta) sätter ett stort värde på att bygga ett vackert hus på sin tomt, så betyder det att det inte gör något att hans byggkranar åker in på och förstör grannens tomt?

Jag tänkte länge på hur jag skulle bemöta denna felaktiga tolkning. Jag började formulera på ett svar på detta, vilket var den främsta anledningen till varför det tog så lång tid för mig att svara Norberg. Men då insåg jag att jag kanske hade varit lite väl otydlig. Jag hade kanske antagit lite väl för mycket. I vilket fall som helst gav Per-Olof Samuelsson mig en länk till ett inlägg av George Reisman och där fanns den formulering som jag själv försökte knåpa ihop.

Så här kommer ett förtydligande av vad det var jag menade med det jag skrev ovan:

On the basis of individualism, the life taken by a killer is the worst possible loss to the victim and an enormous loss to anyone who loved him. Moreover, that loss of life is the result of action that the killer chose to perform and did not have to perform. He is therefore responsible for a terrible loss and deserves to be severely punished, even to the point of losing his own life.

In contrast, no individual, and no voluntary association of individuals acting for a common purpose, such as a business corporation, is responsible for any perceptible rise in the surface temperature of the world or for any harm that could result to anyone from such a rise. When it comes to global warming, the human individual is innocent! Nor is the human “race” guilty. There is no human race apart from the individuals who comprise it. Any attempt to punish an allegedly guilty human race reduces to the attempt to punish innocent individuals.

Thus everyone must stand back and keep his hands off our appliance and vehicle owner. He has done absolutely nothing wrong. In fact, the very existence of his possessions implies that he has done a considerable amount that is right and good. He has improved his own life and probably that of family members and friends by his acquisition and use of his goods. And he has had to do good to others, in order to be able to earn the money that enabled him to buy his goods. To earn that money, he had to produce goods and services that others judged to be of more value to them than the money they paid him.

The conclusion that follows from this is that we should wish this individual well and hope for his continued and even greater success and good fortune in the future, and wish the same for all other peaceful individuals. This is known as having good will toward one’s fellow man. (Min kursivering.)

Hoppas allt blev klarare nu.

Skilj politiken från vetenskapen

Carl Svanberg5 kommentarer

Alla som ifrågasätter ”konsensus” – vars påstådda existens endast är en produkt av medierna och environmentalisternas religiösa mytologi – blir i debatten stämplade som ”förnekare”, ”contrarians”, buntas ibland ihop med kreationister, och hotas mer eller mindre till tystnad av politikerna.

Precis som alltid vill de religiösa fanatikerna inom miljörörelsen inte ha några motståndare, de vill inte ha några skeptiker. Att ge dessa en syl i vädret, vore oseriöst, för det antyder ju att skeptikerna utgör fler än ytterst liten envis, mutad, illvillig minoritet av lakejer till Bushadministrationen, bil- och oljeindsutrin (som om detta automatiskt gjorde deras åsikter diskvalificerade, irrelevanta, felaktiga).

Det har gjorts många rapporter om detta på sistone. Via Gus Van Horn blir jag bekant med ännu en. Timothy Ball en klimatolog från Kanada berättar i en kolumn om hur svårt det är för honom och andra seriösa vetenskapsmän att få just en syl i vädret. Han berättar också om varför seriösa vetenskapsmän låter bli att ta bladet från munnen och förtälja sanningen så som de ser den:

No doubt passive acceptance yields less stress, fewer personal attacks and makes career progress easier. What I have experienced in my personal life during the last years makes me understand why most people choose not to speak out; job security and fear of reprisals. Even in University, where free speech and challenge to prevailing wisdoms are supposedly encouraged, academics remain silent.

I once received a three page letter that my lawyer defined as libellous, from an academic colleague, saying I had no right to say what I was saying, especially in public lectures. Sadly, my experience is that universities are the most dogmatic and oppressive places in our society. This becomes progressively worse as they receive more and more funding from governments that demand a particular viewpoint.

Statens inblandning i universitetsvärlden underminerar inte bara en seriös och öppen debatt, den förstör också den fria forskningen.

Det verkar för övrigt också som att detta ”konsensus” av forskare som ligger bakom den kommande IPCC-rapporten själva har blivit offer för den här sortens pårtryckningar från politikerna. Investor’s Business Daily:

The U.N.’s summary follows the Alice-in-Wonderland approach of conclusion first and evidence later. Is the delay in releasing the report itself to give the panel time to make the facts fit its findings?

Global warmers, as we have noted, have made the argument that the Bush administration has been busy muzzling scientists and editing their reports to downplay the facts about global warming.

But the U.N.’s Intergovernmental Panel on Climate Change may be doing something similar — as evidenced by the fact that after releasing its 12-page summary to great hype, the IPCC will wait until May to release the 1,600-page detail report backing up the summary of its Fourth Assessment Report. Why?

Perhaps because the summary is less a distillation of the complete report than a political document intended to prompt certain reluctant governments to embrace the warming religion and repent their polluting ways.

That much is seen by the remarkable statement of the U.N. panel’s chairman, Rajendra Pachauri. According to Reuters, Pachauri said on Jan. 25: ”I hope this report will shock people, governments, into taking more action . . .” Is the report being edited to do just that?

…

The Second Assessment Report was adopted by a fairly balanced group of participating scientists in December 1995. Then the lead author, B.D. Santor, acting with the approval of the IPCC pooh-bahs, changed the report significantly to enhance the emphasis on imminent doom, without consulting the scientists on the panel.

Fredrick Seitz, president emeritus of Rockefeller University and former president of the National Academy of Sciences, said: ”I have never witnessed a more disturbing corruption of the peer-review process than the events that led to this IPCC report. Nearly all the changes worked to remove skepticism with which many scientists regard global warming changes.”

This report may be no different. MIT professor of meteorology Richard Lindzen, who specialized in the study of clouds and water vapor for the IPCC’s 2001 report, said this summary is primarily the work of political appointees and not scientists.

Frågan är om det är så få som håller tyst om hur genompolitiserad IPCC slutsatser är för att så få lyssnar på de som har modet att säga ifrån – eller för att de är rädda för att de ska bli trakasserade eller i värsta fall sparkade?

Mer om ekonomisk historia

Carl Svanberg8 kommentarer

Vad är det man egentligen får lära sig på ekonomisk historia? Jo, att John Maynard Keynes var en hjälte; att den stora depressionen berodde på lite allt möjligt bland annat guldmyntfoten; att statliga interventioner låg bakom en stor del av industrialiseringen i många länder; att statliga interventioner och keynesianism överhuvudtaget är en bra sak; att merkantilism ”fungerar” ibland, i vissa länder, om bara omständigheterna är de rätta; att industrialiseringen gjorde ingen större nytta för kvinnorna för att de fortfarande saknade rösträtt (detta trots att alla tycks vara eniga om att deras faktiskta levnadsvillkor förbättrades). Osv.

Med andra ord lärs en massa lögner, osanningar, myter och dumheter ut. Det är således inget annat än ett under att någon slutar denna kurs utan att få för sig att laissez-faire kapitalism är i bästa fall ett omöjligt ideal, en utopi, i värsta fall rent nonsens som bara måste avfärdas. Det finns bokstavligen så många exempel i denna kurs att jag inte vet var jag ska börja. Men den sista delkursen i ämnet, Underutveckling och industrialisering i tredje världen, gör det hela mycket lätt för mig. I denna kurs var huvudboken nämligen fylld av ekonomiska falsarier, undermålig analyser, implikationer som inte följs upp, evasioner, illitterata påståenden, osv. Boken som heter Tillväxt, stagnation och kaos är skriven av Christer Gunnarsson och Mauricio Rojas.

På baksidan kan man läsa följande: ”Författarna hävdar att en tillväxtprocess som skall kunna skapa förbättrade livsvillkor måste vara förankrad i ett institutionellt nationellt regelverk som gör det möjligt för alla att delta i marknadsekonomin. På vissa håll, främst i Stillahavsasien, har sådana institutioner varit vägledande. I andra delar av världen saknas de, och detta kan förklara varför stagnation och kaos fortfarande råder”. Vid en första anblick låter detta ganska sansat. Men låt oss nu öppna boken och se vad det är de egentligen menar med detta.

För det första är det som så att de inte vill göra några generaliseringar. Vad vi än lär oss av att studera de olika exemplen i boken så kan man inte enkelt tillämpa lärdomarna på alla länder som dras med problem. Detta är rätt underligt om ni frågar mig. För om någon frågade mig vad som är den primära orsaken till fattgidomen i u-länderna skulle jag kortfattat svara bristen på frihet, bristen på kapitalism. Det är alldeles för mycket statliga interventioner och alldeles för lite respekt för äganderätten.

Så här skriver de: ”U-ländernas ekonomier representerar inte en speciell typ av ekonomi med gemensamma särdrag som skiljer sig ifrån i-ländernas” (s 12). Men de kan ändå inte låta bli att dela in världens ekonomi i tre olika kategorier: ”I stället påstår vi att u-ländernas utveckling bättre kan förstås om vi talar om tre typer av ekonomier: de dynamiska, de stagnerande och de kaotiska ekonomierna” (ibid). Nu råkar det bara vara som så att när de sedan beskriver dessa tre kategorier av ekonomier i resten av boken framgår det ganska tydligt att de ”dynamiska” ekonomierna är väsentligen kapitalistiska länder (Stillahavsasien och Chile) medan de ”stagnerande” och ”kaotiska” ekonomierna (Latinamerika) är väsentligen socialistiska länder.

Men de vill inte ta någon ställning mellan socialism och kapitalism, mellan slaveri och frihet. De vill välja något mitt i mellan. De vill ta ”medelvägen”. De gör det nämligen klart, genom hela boken, att blandekonomin är deras ideal. De säger förvisso att ekonomierna de ska studera är ”dåligt fungerande marknadsekonomier”. (Vilket, av en ren händelse, bara är ett annat sätt att säga: blandekonomier.) De menar att en marknadsekonomi bara fungerar som den ska under vissa omständigheter. En del av dessa är att sådana grundläggande saker som att kontrakt och privategendom erkänns och skyddas av allmänheten såväl som av staten och rättsväsendet. De talar om behovet av ekonomisk frihet i form av en näringsfrihet. Här finns det inget att klaga på, men det kommer snart.

Att boken är skrivna av pragmatiker råder det förresten ingen tvekan om. Vad sägs om denna rationalisering för kommande statliga interventioner? ”Staten tillhandahåller offentliga nyttigheter i utbyte mot en viss ersättning som tas ut i form av skatter. [Notera att man inte gör någon explicit distinktion mellan ett utbyte på en fri marknad och det ”utbyte” som sker mellan en individ och ett våldsmonopol.] För att upprätthålla rättssystemet är det alltså nödvändigt att staten delvis inskärnker individens rättigheter. I annat fall uppstår ett allas krig mot alla. [Notera att man här medger att denna form av tvång vore en kränkning av individens rättigheter, men att vi av praktiska skäl måste tolerera detta ”nödvändiga” onda. Så talar sanna pragmatiker.] (s 18). Faktum är att de ser en ständig balansgång mellan frihet och individualism å ena sidan och statliga interventioner och sociala framsteg å andra sidan.

De lägger fram tre förklaringsteorier för varför ekonomierna utvecklas som de gör. Den första är egalitarism, den andra är statens autonomitet och den tredje är den socio-kulturella sammanhållningen. Med egalitarism menar de i huvudsak två saker. Det första är att alla ska ha samma rättigheter. ”Lika rättigheter betyder att människor har rätt att få lika behandling inför lagen. Rättssystemet och myndigheterna får inte särbehandla människor t ex efter klass-, köns- eller rastillhörighet eller efter ekonomisk förmåga. Om principen om lika rättigheter äger giltighet finns det inte lagar och institutioner som diskriminerar mellan individer och grupper i fråga om egendsomrätt, kontraktsrätt och rätten att bedriva näringsverksamhet” (s 19). Det andra är emellertid något de kallar för ”lika möljligheter”. Gissa fem gånger vad det handlar om.

Frihet kan också definieras positivit, dvs som friheten att kunna göra det man vill. Detta ansluter till egalitarismens andra princip, nämligen principen om lika möjligheter. Att människor har lika rättigheter är en helt grundläggande förutsättning för ekonomisk tillväxt. Men likheten inför lagen kan bli en verkningslös princip om inte människor också har faktiska möjligheter att utnyttja sina rättigheter, dvs om man saknar ekonomiska tillgångar. Därför handlar principen om lika möjligheter om fördelningen av resurser i samhället. För att ge människor lika möjligheter kan det vara nödvändigt att staten ingriper och ändrar resursfördelningen genom att stärka någras resurser och försvaga andras (ibid).

I princip menar dessa författare att anledningen till varför många länder var fattiga och sedan blev rika berodde inte så mycket på att staten slutade lägga sig i ekonomin så mycket. Snarare berodde det på att man genomförde en omfattande omfördelningspolitik som gjorde att fler kunde få resurserna att ”delta i det ekonomiska livet”, dvs att konsumera. Det är i princip inget annat än konsumtionism. De har ingen större förståelse för kapitalackumulering. de har ingen större förstålse för relationen mellan produktionen och människors reallöner – en produktion som blir större allteftersom kapitalackumuleringen fortlöper. Faktum är att de är explicit fientligt inställda till sparande och kapitalackumulering.

Sambandet mellan tillväxt och fördelning är en i högsta grad kontroversiell fråga, åtminstone om man ser till hur den behandlas i konventionell utvecklingsteori. I princip kan man säga att utvecklingsteorin snarast förespråkat ökad ojämlikhet som ett tillväxtinstrument … På makroplanet har man också hävdat att tillväxt förutsätter ojämlikhet. Om man, som ofta varit fallet i utvecklingsteorin, betonar betydelsen av ett högt sparande och en hög investeringskvot förefaller det rimligt att tänka sig att inkomsterna måste koncentreras till ett fåtal som därmed blir tillväxtens ledande aktörer. Om i stället inkomsterna fördelas jämlikt, kommer utrymmet för sparande att bli så litet att det kommer att saknas nödvändiga resurser för investeringar. Konventionell utvecklingsteori bygger alltså på principen tillväxt först – fördelning sedan … Vårt synsätt avviker från detta i viktiga avseenden. Vi menar i stället att människors möjlighet att delta i det ekonomiska livet är en grundläggande princip i en dynamisk marknadsekonomi. Orsaken till att marknadsekonomin som system fungerar så dåligt i många u-länder är att människor stängs ute från deltagande, antingen genom att de förvägras rättigheter [vilket är sant] eller att de saknar resurser. Tanken att tillväxten kan ske genom en ackumuleringsprocess som bygger på sned resursfördelning … har i själva verket på lång sikt hämmat tillväxtens möjligheter (s 20).

Sparande, investeringar, kapitalackumulering är inte problemet eller kruxet, utan just det att massorna är ”resurssvaga”. Det är detta som gör dem oförmögna att ”delta” i ekonomin, att efterfråga, att konsumera. Så det gäller att ta från de rika som bara sitter där på sina stora förmögenheter och istället ge dem till de fattiga som nu kan börja konsumera och sätta fart på ekonomin. Denna konsumtionistiska resonemang genomsyrar hela boken. Jag kommer i framtida delar ge fler exempel på detta och många andra konstigheter.

Direktörernas löner är rättvisa

Carl SvanbergLämna en kommentar

Rich Lowry försvarar direktörernas höga löner i sin artikel ”CEO Salaries Are a Good Investment”:

There are, of course, some abuses in CEO compensation packages, but the broad picture justifies the truism, ”You get what you pay for.” Skyrocketing CEO pay has coincided with two decades of wondrous economic performance, during which the value of all stocks traded in the U.S. rose from $1.3 trillion in 1981 to more than $15 trillion in 2000.

Läs hela här. Detta visar bland annat på den stora och positiva betydelsen av rättvisa och då i synnerhet på betydelsen av att belöna, prisa och uppmuntra de goda, inte bara straffa och fördöma de onda.

”Friends of God”

Carl Svanberg2 kommentarer

USA:s fiende nummer ett är inte Hillary Clinton. Nej, det är de kristna fundamentalisterna. Om och när de tar över kulturen helt och hållet, och därmed politiken helt och hållet, då är det över för USA. Detta är inte människor som säger sig tro på Gud och som sedan lever varje dag som om han inte hade någon betydelse (som om de undermedvetet medger att han är overklig). Detta är inte människor som likt Thomas Aquinas försöker motivera sin tro på Gud på rationella grunder. Nej, detta är människor som hänger sig åt ren, blind, kompromisslös religiös tro. Deras mentalitet kan summeras till: ”God said it, I believe it, that settles it!” Nej, detta är inte en karikatyr, det är vad de själva säger. Bokstavligen. Jag ryser vid tanken att de uppgår till uppskattningsvis 50-60 miljoner USA. Se detta skrämmande utdrag ur HBO:s tvserie ”Friends of God”.

Étatisten Norberg?

Carl Svanberg20 kommentarer

Den kanske mest kända svenska liberala debattören, Johan Norberg, föreslår en global skatt på koldioxidutsläpp som en lösning på våra problem. Otroligt nog hävdar han faktiskt att detta vore att ”imitera” marknaden:

The best policy would be a global carbon tax that forces us to pay for our contribution to global warming. It would at the same time improve the economic prospects of all the alternatives to the extent that they are efficient, without picking and chosing according to their present relationship to the government, or according to the politicians´ best guesses.

This would imitate a market since people would bear their own costs in a (realtively) simple and transparent way and there would be free and unsubsidised competition between the alternatives, that won´t be manipulated by special interests. And that is probably why most politicians will oppose it.

Stefan Ruthström har skrivit ett långt inlägg där han ifrågasätter visdomen i detta. Ruthström är inte bara, med goda skäl, skeptisk till förslaget då statliga interventioner aldrig har varit en lösning på våra problem. Han poängterar även att eftersom vår nuvarande forskning är så genompolitiserad är det skäl nog att förhålla sig skeptisk till den. Jag instämmer fullständigt.

Det må vara hänt att mänskligheten kan, till följd av en sådan skatt, minska på sitt koldioxidutsläpp, vilket kan resultera i att man hämmar eller rentav motverkar klimatförändringarna, och undviker därmed de negativa följder det kan få. Men hur eller varför skulle detta betyda att det är en ”lösning”? Eller rättare sagt: Varför ska vi anta att det fanns ett objektivt värde i detta? I debatten glömmer många bort att ställa frågor som: Av värde för vem och för vad? Ändå är detta en grundläggande förutsättning för att objektivt kunna utvärdera någonting överhuvudtaget. Utan att komma ihåg denna väsentliga kontext kan man annars lätt få för sig att ”lösningen” på allt elände i världen är just att göra slut på mänskligheten, för då kommer det ju inte att finnas några människor kvar att utstå eländet.

Att föreslå skatt, global eller inte, som en ”lösning” på detta ”problem” förutsätter bland annat att alla sätter samma värde på att göra något åt eventuella problem med en varmare planet. Men det finns ingen som helst anledning att anta detta. Om det exempelvis är sant att vårt bilkörande är en orsak till de eventuella problem vi kan möta de kommande 100 åren, men folk ändå envisas med att köra bil (detta trots alla skyhöga omoraliska skatter), då måste man ju konstatera att dessa människor sätter ett stort värde på att kunna köra bil. Och det finns många objektiva skäl att sätta ett sådant stort värde på att kunna köra bil.

Allt skatter gör är att man tvingas betala för något som man, av allt att döma, inte skulle betala för om man själv fick välja. Följaktligen tvingas folk att betala för något som de inte värdesätter och som de därför inte frivilligen är villiga att betala för. Uppenbarligen sätter folk ett större värde på att kunna köra sina bilar än på att hämma klimatförändringarna. Om de inte gjorde det, då skulle de ju snarare sluta köra bilarna. Skatt innebär således inte bara mindre frihet (färre skulle ha råd att göra ett val mellan bil, tåg, buss, cykel eller att gå) och sämre levnadsstandard (just eftersom färre skulle ha råd att köra bil), det innebär faktiskt att man förbjuder människor från att handla i enlighet med deras tänkande, deras omdöme. Ingen har någon moralisk rätt att göra detta. Och inget gott kan någonsin följa ur det.

Jag har flera gånger gjort gällande att industrisamhället, teknologi, kapitalism och frihet är lösningen på alla eventuella problem som kan komma av ett förändrat klimat. Om detta är sant – och det är det – hur ska då skatter och statliga interventioner hjälpa oss i detta avseende? Sanningen är att skatter och statliga interventioner till sin natur endast kan, i bästa fall, bidra till att hämma den ekonomiska utvecklingen. I värsta fall lär de endast generera en ekonomisk tillbakagång, efterblivenhet, fattigdom. (För bevis: läs Atlas Shrugged av Ayn Rand och Capitalism: A Treatise on Economics av George Reisman. För exempel: se Sovjetunionen, Kuba, Nordkorea.) Om detta är sant – och det är det – hur ska då detta utgöra en ”lösning”? Eller ens ”förutsättning” för en ”lösning”? Det kan det så klart inte.

Det är obscent att höra liberaler som Johan Norberg föreslår skatter som en ”lösning” på våra problem. Med den sortens vänner behöver friheten inga fiender.

Dagens last

Carl SvanbergLämna en kommentar

Initierandet av fysiskt våld är ett ont. Robert från Random Walk rapporterar om hur läkemedelsverket i USA stoppar produktionen av cancermedicin. Ayn Randinstitutet rapporterar, i en relaterad historia, om hur Indien nekar läkemedelsbolaget Novartis ett patent på en medicin mot leukemi. Yaron Brook gör dock klart för oss varför det inte ligger i de fattigas eller sjukas intresse att göra detta.

Global uppvärmning. Om ni inte redan har sett den, vill jag gärna som ett direkt svar på IPCC:s senaste larmrapport uppmärksamma att den svenska tankesmedjan Eudoxa har översatt en rapport av Ian Murray från CEI. Den heter ”Vad varje europé bör veta om den globala uppvärmningen” och går att läsa här.

Ronald Bailey från Reason har även skrivit en artikel om den senaste larmrapporten som är läsvärd. Det Bailey framför allt noterar är att för varje rapport sedan de tidigare rapporterna har prognoserna för hur mycket varmare jorden blir såväl som för hur mycket högre havsnivån blir, blivit mer och mer återhållsamma. Läs hela här.

För Bailey verkar emellertid denna rapporten utgöra slutet för debatten. Debatten kommer, som han ser det, inte längre att handla om huruvida jorden blir varmare, utan vad vi ska göra åt det i den mån det kommer utgöra ett problem.

Jag skriver inte under på att debatten är över, men jag håller med om att den viktigaste frågan är just vad man ska göra åt alla eventuella problem med ett förändrat klimat. Att göra som många vill, nämligen att med våld och tvång strypa den ekonomiska utvecklingen, sänka vår levnadsstandard, och i princip lägga ned industrisamhället är inte en rationell lösning. Jag vidhåller istället att industrisamhället, teknologi, kapitalism, frihet och välstånd är lösningen på alla eventuella problem med en varmare planet.

Jag skulle även vilja citera vad Ayn Rand sade en gång som svar på en relaterad fråga i början av 1970-talet:

The ecology movement disgraces science. It is a political and publicity movement. Moreover, even if their predictions were correct, they’d have no right to impose their ”wisdom” by force on the rest of mankind. Those who agree with them would be saved; those who didn’t would perish. But this is an absolute: no discovery, no concept, no fact can give any individual or group the power to enforce their conclusions on others. (Ayn Rand Answers, s 38.)

Alldeles riktigt. Men vad är det egentligen alarmisterna i våra sensationslystna medier försöker åstadkomma genom sin skrämselrapportering – om inte skrämma allmänheten till lydnad?

Eminent Domain. The Objective Standard har gjort en debatt om Eminent Domain mellan Yaron Brook från Ayn Randinstitutet och Jeffrey Finkle från the International Economic Development Council tillgänglig i ljudformat. Lyssna på den här. Debatten följs även av en frågestund. Jag tycker att Yaron Brook som vanligt gör väldigt bra ifrån sig. Jag gillar också hur pragmatiska kollektivister som Finkle avslöjar sig själva genom att explicit göra klart för åhörarna att han anser att samhället har rättigheter som går över individens rättigheter.

Skadeglädje? Avslutningsvis en liten dos av nihilism.

Grattis Ayn Rand!

Carl Svanberg5 kommentarer

Idag är det 102 år sedan Ayn Rand föddes. Vem var Ayn Rand? Vilka var Ayn Rands idéer? Vilka var Ayn Rands bedrifter?

I samband med detta vill jag även göra reklam för den nya PDF-nattväktaren. (Eller jag tror i varje fall att den är ny för jag har inte något minne av att jag ska ha läst den förut.)

När jag väl är igång vill jag bara påpeka att denna blogg är inte död. Ja det har varit lite låg aktivitet här. (Som det ibland brukar vara.) Men förutom det att jag har funnit kärleken, så har jag inte haft så bra idéer på vad det är jag vill skriva om. Jag återkommer dock med åtminste ett större inlägg nu i helgen. Det lovar jag. Sedan ska jag se om jag kan få lite mer fart på den här bloggen! ;-)

Jag vill också säga att jag klarade ekonomisk historia med tre VG4 (”svagt VG”) och avslutningsvis ett VG5 (”starkt VG”). Det var ett trevligt slut på en hemsk och tråkig kurs. Nu har jag börjat läsa idé- och lärdomshistoria. Ganska trevligt än så länge. Svante Nordin är en underbar föreläsare, det lilla jag har tagit del av honom, och hans bok om filosofins historia är också den ganska angenäm.

En sak till. Jag noterar i den senaste PDF-nattväktaren att POS skriver följande:

Varför krympte ”fyrbåken” till en ”ensamt fladdrande ljuslåga”? En ensam människa kan inte hålla igång en fyrbåk eller lysa upp hela världen. Säkert kommer många att tycka att den ensamma ljuslågan i oförnuftets natt också är ett utslag av hybris. Jag är (förhoppningsvis) inte den enda förnuftiga människan här i världen. ”Pappersnattväktaren” kommer fortsättningsvis att ges ut i pdf-format, en eller två gånger om året, om krafterna står mig bi.

Folk har kallat mig för en ”sykofant”. Jag bryr mig inte. Men jag vidhåller att vad POS än tycker, är han för mig och, är jag alldeles säker på, många andra, ännu en fyrbåk. Inte en ”ensamt fladdrande ljuslåga i i oförnuftets natt”.