Expressen:
Det är lika lätt att förstå den utfattiga människa som donerar en njure för att få pengar till mat – eller för att betala sitt eget barns sjukvård.
Så vad är problemet? Problemet är moraliskt. Det finns vissa saker som man inte bör kunna köpa för pengar. Dit hör slavar, sex, barn och vitala kroppsdelar.
En försvarare av organhandeln invänder förstås att organdonatorer ju säljer sina egna kroppsdelar. De utnyttjar ingen annan.
Men den som är så desperat att han väljer att sälja av sin kropp kan knappast betraktas som en välinformerad, fritt väljande aktör på en marknad annat än i en mycket inskränkt, ekonomistisk mening.
Ja, problemet är moraliskt. Men självfallet inte i den meningen som Expressen menar. Det är omoraliskt att förbjuda människor från att sälja sina organ. Att motivera ett sådant omoraliskt förbud med att ”desperata” människor inte vet vad de gör är helt obegripligt. Och det blir inte ett dugg mer begripligt att man säger att de inte är en ”fritt väljande aktör”.
Det är inte bara en förolämpning av intelligensen hos många fattiga, det antyder också att fattiga människor är totalt oförmögna att tjäna sitt rationella egenintresse; att fattigdom och desperation gör folk oförmögna att ta rationella beslut. Om något är det väl just fattigdomen och desperationen som gör att de inte har råd med irrationella beslut och att de därför tar de bästa erbjudanden som de erbjuds? Notera många fattiga människors attityd till naturen; de vet att de inte har råd med environementalism.
Notera att dessa ”moraliska” invändningar som Expressen reser är desamma som socialister alltid använder mot den fria marknaden. ”En hungrig människa är inte fri”, heter det. Men det är nonsens: det faktum att vi måste arbeta för att försörja oss, för att överleva, är inte tvång i någon rationell mening. Verkligheten tvingar oss att göra vissa val – men bara om vi väljer att göra vissa val: om du vill leva – då måste du, bland annat, försörja dig. Att däremot göra verkligheten till sin fiende, är ytterst irrationellt eftersom det föranleder dig att inleda ett krig mot verkligheten. Och det är ett irrationellt krig som ingen kan vinna.
Att i brist på bättre alternativ sälja sin ena njure för att finansiera sina studier eller försörja sina barn eller överleva i största allmänhet är, måhända, en tråkig situation, men det är inte organhandeln som ska fördömas här utan de statliga interventioner i ekonomin som skapar och upprätthåller fattigdomen i världen. Det är med andra ord den social”liberalism” som Expressenredaktionen företräder som ska fördömas för den fattigdom deras politik ger upphov till och bevarar världen över. Ironiskt nog utgör detta motstånd en fri organhandeln ännu ett sådant statligt ingrepp som gör det omöjligt för fattiga att ta sig ur sin situation.
Det är fråga om ett omoraliskt förbud eftersom handlar om att förneka att individen äger sitt eget liv och sin egen kropp och därmed sina egna organ. Vad individen gör med sitt eget liv och sin egen kropp är upp till henne och ingen annan. Andra kan, rätteligen, ha uppfattning om vad som är rätt eller fel att göra med kroppen, men ingen har rätt att bestämma över vad andra gör med deras egen kropp så länge de inte inbillar sig att de har rätt att kränka andras rätt till deras liv och kropp. Att förneka att varje individ äger sitt eget liv är att förneka att varje individ är ett självändamål. Att förneka det leder till idén att individen endast är ett medel för andras ändamål; det utgör en moralisk sanktion för uppoffrandet av andra och det bereder därmed vägen för det bokstavliga blodbad som altruismen har förorsakat genom mänsklighetens historia.
Ändå är det på basis av samma vedervärdiga altruism som Expressen fördömer en fri organhandel. Det är inte för att de egentligen bryr sig om under vilka omständigheter de fattiga gör sina val att sälja sina organ, som de protesterar. De protesterar eftersom de istället önskar att fler frivilligen bara donerade sina organ till andra, som en genuin akt av självuppoffring. Så här skriver de: ”I många länder, inklusive Sverige, är det fullkomligt lagligt att gratis ge en njure till en närstående, men det är minsann inte alla som har lust eller mod att göra den uppoffringen … Lösningen på den illegala organhandeln är inte en legalisering, utan en bättre donationskultur i Sverige. Fler personer måste anmäla sig till donationsregister eller motsvarande, anhöriga måste ha en generös inställning när de får frågan om angående avlidnas organ och sjukvårdspersonalen måste utbildas så att de lyckas övertala fler att samtycka” (min kursivering).
Så att övertyga de fattiga att ge bort sina organ frivilligen, utan egen ekonomisk vinning, det är den ”moraliska” positionen men att övertyga dem om att sälja dem, för egen ekonomisk vinning, är det inte. Varför? Därför att de vet inte att deras akt är en självisk och därför ”omoralisk” handling. Men de vet att det är en osjälvisk och därför ”moralisk” handling att ge bort dem gratis istället. Att köpa sina organ, som säljer dem frivilligt, är själviskt och måste därför fördömas som ”omoraliskt”. Men att hoppas på någon anhörig eller främling är ”generös” nog att utan ersättning bara ge bort ett organ till dem, innan det är för sent, det är osjälviskt och därför ”moraliskt”.
Hur tror ni att Expressen skulle resonera i frågan om vår matförsörjning om de bara insåg de fulla implikationerna av premissen ”en hungrig människa är inte fri”? Hur länge tror Expressen att människor skulle kunna klara oss om vi hade samma ”moralfilosofiska” attityd till exempelvis vår matförsörjning?
Förnuftets kalla och oresonliga röst 