Är fascismen ett uttryck för liberalismen? Michael Moynihan förklarar varför så inte är fallet. Och att kulturvänsterns ständiga påståenden om att så skulle vara fallet bara är nys. Moynihan ger massor med referenser som jag en dag kan tänka mig att läsa igenom. När jag bara har mer tid och pengar. Ett exempel:

Men mest förödande för Lindeborgs Tingsten-argument (om man nu är så välvillig att man beskriver upprepade användningar av ett citat som ”argument”) är utgivningen av Götz Alys kontroversiella bok Hitlers Volkstaat: Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus (S. Fischer Verlage, 2005). Medan Alys uträkningar och radikala slutsatser blivit ifrågasatta (däribland av undertecknad) ger bokens grundläggande omvärdering av den nazistiska sociala modellen, med alla sina exempel från den samtida offentligheten, knappast upphov till någon dispyt. Med minutiös detaljskärpa tecknar Aly konturerna av regimens olika vänsterinriktade och omfördelande ekonomiska åtgärder, inklusive priskontroll, uppskruvade bolagsskatter, en rasistisk form av ”expropriering”, straffskatt [på cigaretter och alkohol, [hyreskontroll och ständig ”polemik mot godsägare”, obligatorisk sjukförsäkring, subsidier till tyska bönder som skydd ”mot vädrets och världsmarknadens nycker” och straffskatt för realisationsvinster (Hitler fördömde sådan avkastning som ”inkomster utan ansträngning”). Efter åratal av arkivstudier drar Aly slutsatsen att Hitlers ”inrikespolitik var påtagligt välvillig mot Tysklands lägre klasser genom dränering av de välbeställa och omfördelning av krigets bördor till de underprivilegierades fördel”. Med andra ord är Hitlerismens metodik själva antitesten till modern liberalism.

Det mesta som kommer fram är egentligen inte nytt. De flesta som exempelvis har läst sin Mises, Rand och Peikoff vet sanningen om nazismen och fascismen. Vad som däremot slog är just att så oerhört mycket forskning faktiskt har gjorts och vidare verifierat allt detta.

En sak som jag dock inte gillar med Moynihans redogörelse är att han inte tycks vilja tänka på det principiella planet. Varför han helt plötsligt skriver så här: ”Låt mig avslutningsvis vara mycket tydlig med min egen ståndpunkt: Inget av ovanstående ska uppfattas som ett försök att sammanblanda socialism – det vill säga den socialdemokratiska varianten – med fascism. Jag lämnar den typen av lättköpta poängen, till de mest polemiserande skribenterna på Aftonbladet”.

Men såvitt jag kan se finns det, i sin essens, inga skillnader mellan socialdemokraterna och fascismen. Precis som det i sin essens inte heller finns några skillnader mellan nazism och kommunism. Det är bara en fråga om grader. Och, som George Reisman har påepekat, en fråga om feghet:

The reason that Social Democrats do not establish socialism when they come to power, is that they are unwilling to do what would be required. The establishment of socialism as an economic system requires a massive act of theft — the means of production must be seized from their owners and turned over to the state. Such seizure is virtually certain to provoke substantial resistance on the part of the owners, resistance which can be overcome only by use of massive force.

The Communists were and are willing to apply such force, as evidenced in Soviet Russia. Their character is that of armed robbers prepared to commit murder if that is what is necessary to carry out their robbery. The character of the Social Democrats in contrast is more like that of pickpockets, who may talk of pulling the big job someday, but who in fact are unwilling to do the killing that would be required, and so give up at the slightest sign of serious resistance.