Massmördaren Cho Seung-Hui visade i sina pjäser och sitt beteende att han uppenbarligen var en människa med stora problem. Det sägs också att han strax innan han inledde slakten gjorde det känt på ett Internetforum att han tänkte begå mord. Idag är det många som, av uppenbara skäl, ångrar att de inte gjorde mer för att stoppa denna tragedi. Att de inte insåg det fulla allvaret i de signaler som Cho gav.

Läxan av denna tragiska händelse är att ta alla onda omen på allvar. Nicholas Provenzo:

It is not that I in any way blame the victims of this tragedy for their losses; they are and will remain wholly innocent and my heartfelt sympathy rests completely with them. It is that I cannot but help note the self-abnegation that seemed to infect people’s thinking before this tragedy and that only served to exacerbate its fallout. I am reminded yet again that it takes egoism to live.

And for me, the failure of others to grasp this point (or even my own ability to grasp and apply it had I been in their shoes) is one of the hardest parts of this whole story to reconcile. Most if us understand that we each have a right to our lives—yet this truth requires both thought and action. It would not have violated any of Cho’s rights to have held him to account for any of the warning signs he did give—even if the response was limited to merely saying that he could not act as he did and expect to be allowed to keep the company of peaceable men. Yet rather than confront his madness, people only tiptoed around it.

I can understand the error, for its one that I can see myself making. Would I, having been confronted with the likes of Cho, pressed the case like it deserved to be pressed? Or would I have been unable to imagine a tragedy like the one that unfolded and have let my guard down accordingly? Would I have allowed myself to be disarmed? I find it hard to offer a definitive answer that I am content with.

And therein lies the sad yet truthful moral of this story for both me and others: one cannot tiptoe around evil or madness—at least not if one seeks to live.

Detta fick mig att tänka att det redan finns åtminstone en sådan här galning som har gett ett klart besked till hela världen. Denna galning heter Mahmoud Ahmadinejad och är Irans president. Han har en vision om en värld utan Amerika. Han har sagt att han vill radera Israel från kartan. Och han arbetar hårt för att få tag på kärnvapen. Genom att stöda terrorister i Irak och i Libanon har han i handling visat att han menar allvar. Att han inte har något emot att mörda oskyldiga människor. Dessutom är han är en religiös fanatiker som inte räds döden; han tror att han gör Guds verk och att han kommer att belönas med en garanterad plats i parasidet.

Kom ihåg att vi fick samma varningar från Adolf Hitler. Men ingen lyssnade på honom. Europa fick ångefullt betala dyrt för det. Hur många kommer att vara djupt ångerfulla när någon större stad i Amerika har reducerats till ett radioaktivt moln? Eller när Israel har raderats från kartan?