Det finns en mycket populär bloggare som säger att han inte är religiös. Han är en ”kristen ateist”. Han tror inte på religiös dogma. Han tror inte på Gud. Men han värnar om de kristna värderingarna. Så här skriver han: ”[I] kristendomen [finns] djupa traditioner och värderingar som varje gång de ställs mot den icke-kristna världen visar sig vara överlägsna. Ingen högre civilisation har bättre normer och koder än den kristna”. Detta är ett helt grundlöst påstående. Hur vet jag det? Därför att den kristna etiken till sin essens är inget annat än altruism. (Och det finns i principiella termer väldigt lite som skiljer den kristna etiken från andra religiösa etiker.)

På vilka grunder vet han detta? Det är uppenbart att han inte gör det på rationella grunder. Ingen kan på förnuftiga grunder försvara den kristna etiken. Det spelar i slutändan ingen roll vad den kristna etiken rent konkret säger, för så länge den inte har en rationell grund, står den utan försvar. I synnerhet blir hans vädjan till den kristna etiken fullkomligt obegriplig och oförsvarbar med tanke på hur världen ser ut idag. Det är för mig förbluffande hur han kan bortse ifrån att det är, i första hand, den kristna altruistiska etiken som har gjort att de totalitära islamisterna inte är besegrade ännu.

Det som gör allt detta ännu mer förbluffande – hur det nu är möjligt – är just att bloggaren själv vet att detta är essensen av den kristna etiken – och att det därför endast främjar våra fiender, västvärldens religiösa fanatiker till fiender – och att han därför endast hjälper fienden när han propagerar för den kristna etiken.

Hur vet jag då detta? Därför att bloggaren som jag talar om är förstås ingen annan än Dick Erixon. Det som fick mig att reagera på detta är ett av hans senare inlägg där han kommenterar publiceringen av Ronald Reagans dagbok. I denna dagbok framgår det att Ronald Reagan förlät mannen som försökte mörda honom. Detta är – som jag ser det – föraktfullt och äckligt. Men hur reagerar herr Erixon? ”Att förlåta den som försöker döda en. Det är stort!”

Stort? Det är i första hand Ronald Reagans problem att han var villig att förlåta människan som försökte mörda honom. Men varför är det meningen att vi andra se upp till detta som ett moraliskt sett ”stort” handlande? Är i själva verket inte detta något av det mest föraktfulla, låga och omoraliska man kan tänka sig? Vilken varelse av minsta lilla uns självaktning skulle gå med på att ens överväga en sådan sak?

När jag läste detta blev jag både illamående och upprörd, inte bara på grund av all altruism, dvs all den rena ondskan i detta. Utan även för att Erixon genom att säga såna onda saker, som alla andra äckliga (kristna) altruister, genomsyras av ofattbart hyckleri. Om Erixon verkligen förstod orden han använder sig av, då undrar jag om han verkligen är villig att förlåta de islamiska terroristerna som ju mördade tusentals oskyldiga människor den 11 september 2001. Varför inte? Vore inte det ”stort”? Jodå. Ett stort moraliskt brott.

Om det var ”stort” av Ronald Reagan att förlåta personen som försökte mörda honom, hur mycket större kan det då bli att förlåta personerna som försöker förinta Israel och USA? Eller vad sägs om att förlåta Mohammad Atta som inte bara försökte begå massmord utan som dessutom lyckades? Fast det är klart. Man måste kanske misslyckas med sina mord för att en god kristen ska kunna förlåta dig. Är det dessa värderingar som sägs göra den kristna etiken vida överlägsen alla andra?

Folk undrar säkert varför jag besöker Dick Erixons blogg om den endast väcker sådan avsky och förakt hos mig. Mitt svar är att det är lite som en hemsk bilolycka. Man vill inte titta. Man vet att det man kommer att se kommer att göra en illamående. Men det är svårt att låta bli.

Detta är kanske en rationalisering från min sida (och i så fall förväntar jag mig inte någon förlåtelse), men jag intalar mig själv att precis som det kanske kan vara bra att se hemska bilolyckor för att bli påmind om allvaret med att vara försiktig i trafiken, bör man kanske ta del av bloggar som Dick Erixons för att bli påmind om allvaret med att ta idéer på allvar.