Intellektuell altruism

Carl Svanberg3 kommentarer

När man diskuterar, i synnerhet i akademiska kretsar, kommer man snabbt att bekanta sig med en princip som kallas för välvillighetsprincipen. Välvillighetsprincipen kan förklaras så här:

”When our opponents are not present and cannot clarify what they have said, we ought to be prepared to do so on their behalf. It is up to us to find the fairest interpretation of their words that is available, the one that best represents their presumed intentions. Thus, in any disucssion we have a moral obligation to treat our opponents fairly. When they are present, we ought to give them the opportunity to clarify what they have said. When they are not present, we have a moral obligation to follow the principle of charity, that is, to adopt the most charitable interpretation of their words, among the possible interpretations suggested by the context. The most charitable interpretation is the one that makes our opponent’s views as reasonable, plausible or defensible as possible” (William Hughes och Jonathan Lavery (utg), Critical Thinking, (Ontario: Broadview Press, 2004), s 62).

I slutet handlar dock välvillighetsprincipen om mer än att bara bringa ”klarhet”. Den syftar till mer än att bara fatta den riktiga andemeningen i ett resonemang. Det går ut på att göra argument och resonemang starkare än vad de tycks vara. Detta är dessutom en ”moralisk skyldighet”, sägs det. Det man vill åstadkomma är att man inte ska ta andemeningen bokstavlig; istället ska man läsa ut en annan andemening än den som finns eller antyds i texten.

Det är inte fel att försöka avgöra vad andemeningen i en text faktiskt är och sedan välja ut det bästa argumentet som faktiskt finns i texten när man ska bemöta ett argument. Det vore en mycket rationell inställning av flera skäl. Inte minst eftersom om man kan bemöta det bästa argumentet, det som de använder för det mesta och som övertygar flest, kan man även ta itu med de mindre använda och sämre argumenten.

Det är omoraliskt att förneka eller evadera argument; det är ännu värre att evadera de bästa argumenten. Om det finns bra argument måste man erkänna dem, och om möjligt bemöta dem eller acceptera dem – med allt vad det implicerar. Straw man-argument är inte bara ett oärligt sätt att bemöta sina meningsmotståndare, det är dessutom ineffektivt eftersom man faktiskt inte lyckas med det som man ville göra: man bemöter inte sin meningsmotståndare. Man bemöter bara någon annan (fiktiv person) med sämre argument än de som faktiskt framfördes.

Välvillighetsprincipen innebär att man slätar ut alla problem i ett argument så att det framstår bättre än vad det faktiskt är. Detta är precis som det låter en instans av välgörenhet. Att på ett icke-uppoffrande sätt hjälpa oskyldiga människor som förtjänar det är inte välgörenhet eller altruism. Det är rättvisa och egoism. Att hjälpa människor som en tjänst, i motsats till förtjänst, är däremot INTE rättvisa; det är orättvisa. Vem eller vilka tjänar på att man inte behandlar dem rättvist? Det är, i detta sammanhang, irrationella filosofer.

Ayn Rand har noterat att nästan all falsk filosofi består av eller kan sammanfattas av slogans som fungerar som rationaliseringar. Dessa slogans kan i sin tur bara fungera som rationaliseringar för falsk filosofi så länge ingen tar dem på allvar. Dvs så länge ingen tar dem bokstavligen. Dvs bara så länge man bara ger dem en ungefärlig betydelse. Det bästa sättet att bemöta irrationella filosofer är därför att ta dem på orden.

Ayn Rand skrev i sin essä ”Philosophical Detection”: ”You must attach clear, specific meanings to words, i.e., be able to identify their referents in reality. This is a precondition, without which neither critical judgment nor thinking of any kind is possible. All philosophical con games count on your using words as vague approximations. You must not take a catch phrase – or any abstract statement – as if it were approximate. Take it literally. Don’t translate it, don’t glamorize it, don’t make the mistake of thinking, as many people do: ‘Oh, nobody could possibly mean this!’ and then proceed to endow it with some whitewashed meaning of your own. Take it straight, for what it does say and mean”. (Ayn Rand, Philosophy: Who Needs It, (New York: Signet, 1984), s 18.)

Lägg märke till att det är inte att attackera ett straw man-argument om man attackerar folk för vad de faktiskt säger och menar. Företrädare för välvillighetsprincipen har egentligen inget emot att man förvränger vad folk säger. Bara man gör det på ett sätt som främjar ens meningsmotståndare istället för en själv. Om det sägs främja en själv, då tar det nästan alltid sig i uttryck i ett straw man-argument. Om det främjar andra, då tar det sig nästan alltid i uttryck i en ”välvillig” omtolkning. I dessa välvilliga omtolkningar är det acceptabelt att man lägger till premisser och formulerar om de existerande, bara för att göra det acceptabelt eller plausibelt för en själv.

Men varför tror nu vissa att det är bättre att ge folk en ”välgörenhetstolkning” av ett argument än att ge folk en ”illviillig” tolkning? Blir det bättre att förvränga ett argument när det tjänar andra människor än när det tjänar dig själv? Blir lögner bättre när andra vinner på dem än när du vinner på dem? Vad är det gemensamma här? Det är att välvillighetsprincipen handlar om att främja de som framför irrationella argument. Dvs de irrationella filosoferna. Detta är inte rättvisa, detta är välgörenhet. I slutet är välvillighetsprincipen inget annat än ännu en tillämpning av altruismen.

Det blir inte bättre eller mer legitimt att förvränga ett argument av altruistiska skäl (”välvillig tolkning”) i motsats till att förvränga det i ett själviskt syfte (”straw man”). Det är lika fel att förvränga argumenten – oavsett i vilken ordning. I båda fallen är det i någon omfattning ett utslag för intellektuell ohederlighet. I det senare fallet syftar det till att man kanske försöker skydda sin egen irrationella eller felaktiga position genom att bemöta dåliga versioner av andras starka motargument. I det förra fallet handlar det om att man försöker rädda irrationella eller felaktiga positioner genom att producera starkare och mer rationella argument än de som faktiskt presenterades till en början. I båda fallen handlar det i slutändan om att försvara irrationella eller dåligt understödda filosofier.

Jag har noterat att den filosof som nästan aldrig får en ”välvillig” tolkning av etablissemanget är Ayn Rand. Är detta en slump? Absolut inte. Om ”klarhet” är vad man är ute efter, hur kommer det sig då att man gör sitt allra yttersta för att missförstå och förvränga Ayn Rand? Ayn Rand är den sista filosofen i behov av andras ”altruistiska omtolkningar”; hon är ovanligt klar och tydlig i sina formuleringar. Det som gör henne till ett i mångas ögon legitimt mål för vad som måste beskrivas som illvilliga tolkningar och förvrängningar, är därför inte att hon är ”oklar”, utan att hon presenterar idéer som får många att hysa hat och förakt.

Ayn Rands filosofi utgör ett hot mot de irrationella filosofernas rationaliseringar. De vill inte ha sanning. De vill inte ha ”klarhet”. De vill inte ha ”sunda argument”. De vill inte rädda en sund kärna i ett dåligt formulerat argument. De vill bara att Ayn Rand ska ha fel. Det är därför knappast en slump att så gott som samtliga attacker mot Ayn Rand består just av illvilliga straw man-argument. (För omfattande bevis på denna punkt se nästan vilken behandling som helst av Ayn Rand i t ex DN eller SvD. Se för den delen även den litteratur som används vid universiteten. Ta James Rachels eller Robert Nozick som två tydliga exempel.)

Om jag har nu har fel beträffande de motiv som får folk att omfamna välvillighetsprincipen, hur kommer det sig då att det nästan alltid är samma människor hela tiden envisas med att försvara och ursäkta alla möjliga irrationella filosofer? Filosofer som David Hume, Immanuel Kant och Karl Popper. Dessa människor kan också anklaga en för att ha ”missförstått” allting, trots att man har backat upp varje påstående man gör med många och långa citat direkt ur källan. (För omfattande bevis på denna punkt studera gärna Per-Olof Samuelssons diskussioner om filosofen David Hume.)

Om det nu är någon som undrar hur det kommer sig att så mycket irrationell filosofi fortfarande är med oss så har vi här en del av svaret. Precis som irrationella människor inte kan överleva utan de rationellas stöd kan inte heller de irrationella filosoferna överleva om det inte vore för de rationellas intellektuella välgörenhet. För att bekämpa irrationell filosofi måste vi sluta behandla den med logiska silkesvantar. Vi måste sluta dalta med osunda argument. Vi måste sluta ge irrationella tänkare intellektuella subventioner. Vad man måste göra är att se filosofierna för vad de faktiskt är och behandla dem därefter. Ersätt den intellektuella välviljan med intellektuell rättvisa.

Om jag vore en fånge

Carl Svanberg3 kommentarer

Pär skrev: ”Vad skulle du göra om du vore en av fångarna i fångarnas dilemma? Och hur skulle du motivera det (vad du skulle göra)? Vad bör fångarna i fångarnas dilemma göra? (Detsamma som du skulle göra?)”

Allt beror på sammanhanget. Om fångarna är riktiga skurkar som förtjänar att sitta i fängelset, då tänker jag inte ge dem några råd. Jag hoppas bara på att de är så korkade som många kriminella oftast är och att de därför säger något dumt som gör att de verkligen får ett långt fängelsestraff. Om man däremot tillhör, säg, en grupp av frihetskämpar i en diktatur, då måste man i förväg ha kommit överens om vad man ska göra, i den mån några ”alternativ” faktiskt finns. Och då bör man givetvis ha kommit överens om att man ska göra allt man kan för att antingen slippa straff helt och hållet eller något i den stilen.

Inget utesluter ju att de som håller oss fängslade helt plötsligt ändrar sina villkor eller ljuger oss rätt upp i ansiktet om vad som gäller. Detta är mycket troligt i en diktatur. Och ju totalitärare desto större är sannolikheten för detta. I den mån det senare gäller, är det upp till var och en av oss som fånge att avgöra vad vi vill göra.

När man sitter oskyldigt fängslad på det här sättet, under hotet av GODTYCKLIGT våld, då finns det, i enlighet med omständigheternas natur, ingen riktig princip för hur man ska handla. När reglerna för t ex att slippa fängelse eller få ett så lågt straff som möjligt ändras hela tiden, då kan man inte rationellt motivera något man gör, eftersom man ändå aldrig vet vad som gäller och vad som kommer att hända. När våldet förs in i bilden då tar moralen slut. Förutsättningen för genuint moraliska överväganden är att man är fri att tänka och handla.

Det är förmodligen just eftersom våldet kan utövas när som helst och på vilka godtyckliga grunder som helst som gör att många kommer att bryta samman. Det blir en ren tortyr i sig, även om man aldrig har blivit utsatt för något direkt våld. Och om man då bryter samman till följd av detta, och under pressen avslöjar sin vän, då säger jag att du ändå inte kan moraliskt klandras för det just eftersom godtyckligheten i situationen gör att det ändå inte fanns några garantier, vad man än gjorde. Hela situationen är moraliskt hopplös, liksom hela situationen i en sådan där diktatur är ganska hopplös; varför man bör göra vad man kan för att krossa diktaturen eller också lämna landet.

Dagens last

Carl Svanberg5 kommentarer

Hur var Ayn Rand som person? Nu kan du få reda på det. Mary Ann och hennes make, Charles Sures, var båda vänner till Ayn Rand i många år. Mary Ann Sures i 28 år och Charles Sures i 20 år. Få personer lärde känna henne lika väl som de. Nu har Mary Ann Sures varit så generös att hon har donerat The Facets of Ayn Rand gratis till allmänheten så att så många som möjligt kan lära känna Ayn Rand som person. Läs The Facets of Ayn Rand här.

ARI-föreläsningar. Nu finns två nya ARI-föreläsningar tillgängliga. Först ut för i år är The ”Market Failure” Fallacy av Brian P Simpsons. Intressant sak här är att George Reisman nämns offentligt. Föreläsningen måste jag dock säga var lite av en besvikelse för mig. Den är inte dålig men problemet är att han begränsar sin föreläsning till en diskussion om hur många fördömer kapitalismen utifrån en dålig moralisk standard. De fördömer kapitalismen för att den är egoistisk istället för altruistisk och kollektivistisk. Jag hade helt enkelt förväntat mig att han skulle behandla fler några av de ”marknadsmisslyckanden” som han behandlar i sin bok.

Den andra föreläsningen är av Edwin A Locke. Den heter Religion vs. Self-Esteem och hölls redan förra året. Den handlar just om religion och självaktning. Dr Locke menar att kristendomen, som han behandlar i sin föreläsning, såväl som alla andra religioner, gör självaktning omöjligt. Jag tycker nog att denna föreläsning var lite roligare just eftersom den innehöll åtminstone LITE, för mig, nya saker. Men jag antar att några kanske tycker att Edwin A Locke inte kommer med några nya saker heller.

Oavsett vilket ska man egentligen inte döma dessa föreläsningar hur de påverkar oss objektivister. De ska dömas utifrån hur väl de behandlar sina ämnen och hur de eventuellt upplyser och övertygar den tänkande allmänheten. Hur de får folk att granska sina egna premisser. Sett ur detta ljus är de båda väldigt bra enligt mig just eftersom de så tydligt förklarar både varför kapitalismen döms på felaktiga grunder och varför religion är oförenligt med självaktning.

Ni kan lyssna på båda föreläsningarna på Ayn Rand institutets hemsida. Allt som krävs är att man, som vanligt, registrerar sig som besökare. Det kostar ingenting och är värt besväret. Om du registrerar dig kommer du också över en massa föreläsningar av andra ARI-intellektuella och kanske viktigast av allt, av Ayn Rand.

Varför har en del så svårt att förstå objektivismen? Det är en fråga som man ofta kan ställa sig. För hur tydlig och sammanhängande man än tycker att man själv är, kan man ändå ibland bara få en massa ”god dag”-yxskaft svar tillbaka. Dr Harry Binswanger behandlar en aspekt av frågan i en frågestund. En person som kallar sig för qtronman har lagt upp denna frågestund på youtube.com. Lyssna på den här. Det är både upplysande och underhållande.

Samma qtronman har för övrigt lagt upp två klipp ur Leonard Peikoffs gamla radioprogram. Det ena klippet, som ni kan höra här, handlar om ny forskning (från 1998 tror jag) som antyder att intellektuell aktivitet leder till att nya hjärnceller skapas och vilka filosofiska implikationer Peikoff ser i detta. Det andra klippet, som ni kan höra här, handlar om den fria viljan. Båda är mycket intressanta och även lite underhållande.

Vad är skillnaden?

Carl Svanberg10 kommentarer

Pär skrev: ”[V]ad är det som principiellt avgör att diskriminering i krogkön inte kränker människors rättigheter, medan t.ex. förtal, mordhot och uppvigling till mord gör det? Det finns många likheter mellan dessa tre saker och diskriminering. Ingen av de här fyra sakerna utgörs av direkt fysiskt våld eller stöld av offrets egendom. De kan samtliga bestå uteslutande av att man uttalar några ord. De kan samtliga avsevärt minska offrets överlevnadschanser. (Diskriminering som gör att man aldrig får jobb gör det definitivt svårare för en att överleva, i synnerhet i ett hypotetiskt radikalkapitalistiskt samhälle där de som inte får jobb torde lämnas helt i sticket.) Jag hittar bara _likheter_ mellan diskriminering, förtal, mordhot och uppvigling till mord. Vad finns det för principiell _skillnad_ mellan dem, som gör att endast diskriminering ska vara tillåten?”

Det måste inte förekomma DIREKT fysiskt våld för att något ska räknas som en akt av fysiskt våld och därmed som en kränkning av individens rättigheter. Tvång är detsamma som ett hot om (initierandet av) fysiskt våld. Tvång kan därför ses som en form av INDIREKT fysiskt våld. Bedrägeri är ett sådant exempel. Detsamma gäller för uppvigling till mord och mordhot.

Diskriminering är inte en form av direkt eller indirekt våld. Det är en VÄSENTLIG skillnad. I en riktig rättighetskränkning förekommer direkt eller indirekt våld eftersom det är bara genom våld som man KAN stoppa folk från att utöva sina rättigheter. En bedragare utövar indirekt våld, dvs tvång, då han har andras pengar mot deras vilja och medgivande.

Man har rätt att diskriminera. Det kränker ingens rättighet; det finns ingen ”rätt” att slippa diskrimineras. Att argumentera för en sådan sak är detsamma som att argumentera för att människor inte har någon rätt till frihet, dvs ingen rätt att själva bestämma med vem och vilka de vill ha att göra med och på vilka grunder. Det vore däremot att förespråka att man ska TVINGA personer att göra affärer med folk som de inte vill göra affärer med. Det vore våld. Det vore en riktig rättighetskränkning.

Ditt resonemang vilar dessutom på falska premisser om kapitalismen. En sådan falsk premiss är att det skulle vara så svårt att få ett jobb i ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle, att om man blir diskriminerad då har man ingen chans att överleva. Sanningen är den rakt motsatta. Det kan inte bli enklare att få ett jobb än på en fri marknad. Alla som kan och vill jobba kan få ett jobb i ett kapitalistiskt samhälle.

Det är idag som folk diskrimineras bort från arbetsmarknaden på grund av alla statliga interventioner i ekonomin. Statligt understödda fackföreningar tvingar fram höga löner som gör de mindre produktiva oförmögna att konkurrera på arbetsmarknaden. Om det inte vore för välfärdsstaten skulle alltså de statliga interventionerna bokstavligen driva folk till svält. (Detta är så klart inget argument för välfärdsstaten, utan bara ett argument mot de statliga interventionerna i ekonomin.) Och jag behöver nog inte ens gå in på vad diskriminering skulle innebära för människors överlevnadschanser om de levde i en socialistisk ekonomi med bara en ”arbetsköpare”, nämligen staten.

När det råder hög arbetslöshet, till följd av de statliga interventionerna i ekonomin, då blir det också mycket lättare för en del arbetsköpare att välja bort folk som de inte gillar av irrationella skäl. Det finns ju så många att ”välja bland” att man har råd att välja bort de som man inte gillar. Men i en fri ekonomi, där i princip alla som vill jobba också kan få ett jobb, råder det en mycket större konkurrens om arbetskraften än idag och irrationella arbetsköpare kommer helt enkelt bli tvungna att anställa folk som de kanske inte gillar, för att ha en chans.

Som svar till de som säger att inget utesluter att de flesta arbetsköpare är rasister säger jag att om vi lever i ett sådant samhälle då har den fria marknaden ändå ingen chans. Laissez-faire kapitalismen har nämligen ingen en chans i en så pass irrationell och kollektivistisk kultur. I en sådan kultur drar sig inte kapitalister eller allmänheten för att börja förespråka statliga interventioner för ”det allmännas bästa” eller för ”Nationens bästa” eller ”Rasens bästa”. Så klandra då inte kapitalismen, som ändå inte har en chans. Nej, klandra den irrationella kollektivistiska kulturen – som förresten är skapad av modern filosofi – som vi alla måste bekämpa med bättre och mer rationell filosofi.

Så det så.

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag utger ju mig för att vara en filosof. Om så är fallet, hur kommer det sig då att jag nästan bara kommenterar saker jag läser eller saker som jag observerar i vardagen? Visserligen gör jag det hela tiden ur ett objektivistiskt perspektiv. Så jag, så att säga, tillämpar filosofiska idéer och principer hela tiden när jag skriver, även om det inte märks alltid. Förresten, varför ska filosofer inte tillämpa sin filosofi på verkligheten? Varför ska vi inte försöka förstå världen utifrån principer och idéer? Det är i slutändan inget annat än dålig filosofi som ligger bakom det antagandet.

Men för de som kanske undrar varför jag inte skriver så mycket teoretiska filosofiska essäer (nu för tiden), har det sina skäl. Det beror inte bara på att jag tycker mig ha ont om tid att skriva sådana essäer. (De kräver mycket mer seriöst tänkande för att komma på något vettigt att säga och sedan mer tid att faktiskt säga det när man väl har något att säga.) Det beror, framför allt, på att jag faktiskt spenderar merparten av min lediga tid åt att läsa och studera filosofi. Jag tar in så mycket just nu att jag inte riktigt har hunnit bearbeta allting ännu. Jag vill inte kommentera vad jag har läst förrän jag är någorlunda säker på att jag förstår det tillräckligt bra. Jag vill inte heller försöka argumentera kring det förrän jag förstår det tillräckligt bra.

En vän till mig har sagt och antytt att jag är lite för blyg ibland. Det är nog det som är fallet här. Jag kanske underskattar min egen förståelse. De som känner mig vet hur jag kan gå in för att studera ett ämne in på detaljerna och sedan analysera det väldigt noga. De som känner mig vet säkert vad jag går för. Men blyg eller inte, tänker jag inte kommentera eller skriva offentligt i ämnet förrän jag känner mig redo. Detta är faktiskt en anledning till varför det ibland är helt tyst på denna bloggen. Jag läser och tänker, men vill inte kommentera det offentligt. Jag för ju hela tiden anteckningar över det jag läser och tänker.

Erfarenhetsmässigt vet jag dessutom att det är ett helvete att skriva om sådant som jag bara har en ungefärlig förståelse för. Så fort något visar sig vara oklart för mig stannar hjärnan och jag kan inte fortsätta förrän jag har knäckt nöten. Det är ytterligare en faktor som spelar in; även om jag inte vore särskilt blyg vet jag att det finns oklarheter som jag måste reda ut först. (Jämför detta med objektivismen som jag har studerat så mycket längre och så mycket mer ingående. Där finns det inte något som är särskilt oklart för mig. Det är därför jag inte har några problem att skriva om det.)

Jag har, för de som kanske är intresserade, spenderat en hel del tid åt att studera Hegel och Marx på sistone. Jag har även studerat Herbert Spencer lite grann, men det var ett tag sedan. Men även lite generell ”modern filosofi” (analytisk filosofi). Just nu läser jag en väldigt bra bok av John Hospers som jag i framtiden lär recensera. Jag har också studerat filosofins historia (framför allt via W T Jones och Wilhelm Windelband).

Utöver detta försöker jag läsa lite metaetik för att färska upp minnet. Jag kommer ihåg kärnan, men inte detaljerna. I höst är det meningen att jag ska börja läsa praktisk filosofi D. Jag har redan lite idéer om vad jag vill skriva om i min D-uppsats. Det handlar om allt ifrån intrinsikalism och moralisk kunskap, internalism vs externalism, till en kritik mot idén om medfödda moraliska instinkter (som en produkt av evolutionen).

Så det så.

Konformisten Wykman

Carl Svanberg1 kommentar

Igår skrev MUF:s ordförande Niklas Wykman på SVT Opinion. Som vanligt när Wykman uttalar sig nu för tiden blir allt mycket förvirrande och konstigt. Wykman säger att ”vänstern” är mer ”trovärdig” när det kommer till ”livsstilsfrågor”.

För de av oss som trodde att allt INTE är politik och att politiken inte ska kontrollera eller ha en massa åsikter i största allmänhet om hur människor lever sina liv, kan det bli lite förvånande att Wykman irriterat konstaterar att ”vänstern” är mer ”trovärdig” i denna fråga. Men det som gör vänstern ”trovärdig” är inte för att vänstern har en tradition av totalitära anspråk på att vilja reglera människors liv in i minsta lilla detalj. Nej, det som gör vänstern ”trovärdig” är för att ”många människor inom vänstern de facto praktiserar livsstilsliberalism” (!).

Wykman utvecklar detta något besynnerliga resonemang sålunda: ”Vänstermänniskor är bättre på att försöka ta personligt ansvar och göra sig själva till symboler för värderingar de tror på. Hur mycket som bara är yta, och hur väl det speglar verkligheten är givetvis svårt att säga. Men springer du på en kille med tygkasse, second-handkläder, maskara som inte är testad på djur och ett nytt hippt band i mp3-spelaren så gör du bäst i att sätta dina pengar på att han är vänster.”

Vänstern är alltså bra på att leva upp till sina sämsta och tråkigaste stereotyper, är alltså en dygd som vi alla ska efterapa om vi ska ha en trovärdighet när det kommer till ”livsstilsliberalism”. Man skulle kunna tro att detta är vad Wykman argumenterar för, men som vi ska se gör han inte det. Det han argumenterar för är, tro det eller ej, mycket värre.

Wykman gör ingen skillnad på politik och etik, dvs på personliga värderingar om hur man bör leva sitt liv (etik) och hur man bör förhålla sig till andra människor i ett samhälle (politik). Eftersom han inte gör någon skillnad drar han sedan slutsatsen att man är en slags ”hycklare” borgerlig sympatisör om man inte ”lever som man lär” i sitt privatliv. Vilket i detta sammanhang betyder: ”livsstilsliberalism”. Vilket betyder vadå? Wykman svarar: ”Seglarskorskonformismen är begravd, tjejer i linnen med hår under armarna förekommer och killar i vitt nagellack kan dyka upp på en och annan talarkväll”. Så att ha dålig smak är ”livsstilsliberalism”?

Men att ha dålig smak räcker inte för Wykman. ”[I]ndividualism är fortfarande långt borta”, konstaterar han. Vad i hela fridens namn har detta med individualism att göra? Absolut ingenting. Wykman förväxlar individualism med ”individualitet”. Närmare bestämt förväxlar han individualism med icke-konformism. Men att vara icke-konformist är INTE samma sak som att vara individualist. Att avvika, och att ha dålig smak bara för att ta det aktuella exemplet, är INTE individualism. Det är inte ett dugg mer individualism än att följa modet, som kanske råkar vara bra för tillfället, men att bara göra det för att alla andra gör det.

Om man inte kan eller vill skilja på etik och politik, blir Wykmans nya anti-liberala ställningstagande fullt ”logiskt”, nämligen att kräva av folk att de ska börja utöva ”mångfald” (vad det nu betyder) som en ”livsstil” inom alliansen. Varför är det då så otroligt viktigt för Wykman att folk inom alliansen ska vara ”livsstilsliberaler”? Det magiska ordet heter ”trovärdighet”. ”Våra berättelser kommer aldrig att bli trovärdiga om berättaren alltid är en köttätande, bilkörande, omgift tvåochetthalvtbarns far på 39,7 år”, säger Wykman. Detta påstående är nästan mer irriterande än alla Wykmans kommentarer tillsammans fram tills dags dato.

Wykman pläderar inte alls för individualism, inte ens för icke-konformism. Nej, Wykman pläderar för den värsta tänkbara andrahandsmentalitet. Wykman säger inte ”var er själva” eller ”borgerligheten borde låta udda människor med dålig smak få vara med”. Nej, vad Wykman faktiskt säger är: ”bete er och klär er politiskt korrekt så att ni kanske blir mer trovärdiga och tilltalande till de ideologiskt sett värsta människorna där ute”.

Detta extrema infall av andrahandsdyrkan i sig är illa nog, men utan att han tycks begripa det förolämpar han också en massa människor. Wykman menar uppenbarligen att människor i allmänhet är så dumma och irrationella att de inte kan förmå sig att lyssna på vad folk säger, döma deras argumentation sakligt, utan att de ska döma dem utifrån hur de pratar, vilka kläder de har, vilka fritidsintressen de har, osv. Detta är säkert sant om de värsta människorna där ute, men varför vill man då vara trovärdig och tilltalande i deras ögon? Inget svar.

När man trodde att det inte kunde bli värre, blir det så klart ännu värre. Wykman fortsätter: ”Fler moderater måste komma ut som individualister. ‘Nu slutar jag äta kött för miljöns skull’ borde vara en artikel som ligger i pipeline för många moderata ministrar och riksdagsledamöter. Faktum är ju att köttindustrin bidrar med mer växthusgaser än hela transportsektorn. Nästan 20 procent av världens växthusgaser kommer från köttproduktionen. När nu det individuella ansvaret ska bidra till lösningen på problemet borde väl partiet som allra mest tror på enskilda människor vara fullt av personer som vill ta första klivet själva?”

Till de som trodde att jag kanske överdrev lite när jag sade att Wykman var en extrem andrahandsmänniska och anti-individualist, som i själva verket menade att ”individualism” handlar om att vi ska anpassa oss till de värsta människorna (environmentalisterna) och deras irrationella förväntningar, behöver inga fler bevis. Här är det, svart på vitt.

Wykmans krav på att vi ska sluta äta kött och att detta vore ”individualism” är så otroligt skrattretande att jag inte vet var jag ska ta vägen. Till att börja med kan man fråga sig vad som är så himla ”individualistiskt” att aldrig tänka själv, att aldrig ifrågasätta någonting, att följa strömmen helt och hållet, att helt vika sig inför det industri- och människofientliga miljöetablissemanget och svälja allt som medierna säger. Ändå är detta, uppenbarligen, vad Wykman har gjort i ”klimatfrågan”.

Förresten har han även gjort det i andra aspekter av miljöfrågan. I en artikel som en vän hänvisade mig till skriver Wykman under på den dödliga premissen bakom environmentalismen: att naturen har ett värde i sig själv oberoende av dess förhållande till människan. ”Det fanns tidigare en missuppfattning i borgerliga led att naturen finns till för oss och att vi kan göra vad vi vill med den…”, skrev han i Sundsvalls tidning. Föreställningen om naturens intrinsikala värde är en premiss som motiverar massmord och som redan har resulterat i massmord.

Sedan kan man fråga sig vad som är ”individualistiskt” med kravet på att vi alla ska sluta äta kött eller sluta köra bil. Det krävs inte ett geni för att begripa att ingen enskild individ i hela världen är ansvarig för klimatet. Så varför ska man då tvingas ”ta personligt ansvar” för något som man INTE är ansvarig för? För att mänsklighetens samlade aktiviteter kanske har någon betydelse? (Även om vetenskapen knappast är enig på ens den punkten.) Om så, då säger ”individualisten” Wykman att vi INTE ska hållas ansvariga för vad vi gör som individer utan som ett fragment av en större helhet, nämligen mänskligheten. Detta är förstås inget annat än ren och skär KOLLEKTIVISM.

Men Wykman är, verkar det som, av uppfattningen att denna större helhet, mänskligheten, i sin tur ska vara underordnat en annan större helhet, nämligen naturen. I den mån han delar denna premiss, och som vi kan se gör han det, är han faktiskt värre än de vanliga kollektivisterna. De kräver i regel att vi offrar oss till förmån för andra människor. Det är omoraliskt nog, men environmentalisterna kräver att vi ska offra oss för icke-människor och för det icke-mänskliga. Det ska alltså inte ens finnas några mänskliga förmånstagare i slutändan för våra uppoffringar; vi ska offra oss för en natur som bär på ett heligt intrinsikalt värde, oberoende av dess nytta för oss människor. Detta betyder att man ser på självuppoffringar för naturen som ett SJÄLVÄNDAMÅL.

Niklas Wykman vet inte alls vad individualism är för något, precis som han inte vet vad frihet och kapitalism är för något. En anonym person uttryckte det nog bäst på HAX blogg: ”Niklas Wykman är ingen individualist. Äta grönsaker och åka buss är ju vad vi alla förväntas göra. Vad vi förväntas göra av staten. Mer etablissement blir det knappast. Individualist kan han möjligen kalla sig om han börjar röka, äter brasiliansk biff, tar på sig seglarskor (ingen har faktiskt gjort det på 20 år) och köper ordentligt bensinslukande bil. I dag är han ungefär så mainstream som man överhuvudtaget kan bli. De enda han lyckas provocera är sådana som faktiskt trodde att MUF stod för individualism. Alla andra skrattar gott, då konformismen vunnit över motståndets sista bastion”. Herr anonym har tyvärr fullkomligt rätt i allt han säger.

Betydelsen av rätt domare

Carl SvanbergLämna en kommentar

Hur ska man bedöma en presidentkandidat? Det finns egentligen bara en relevant fråga i sammanhanget som kan besvara den frågan: Är man för eller emot frihet? Men i dagens USA finns det ingen sådan uppenbar pro-frihetskandidat. Därför måste man välja, om man nu ska välja, efter den som är minst dålig. Det är vad amerikanerna kan göra just nu. Men på lite längre sikt är förstås alternativet att försöka skapa bättre kandidater i framtiden genom att förändra kulturen i samhället, men det är en annan diskussion.

En faktor som bestämmer om en presidentkandidat är bra eller dålig för USA är han eller hennes inställning till vilka domare som ska sitta i USA:s högsta domstol. Det går inte att underskatta betydelsen av vilka som sitter i högsta domstolen. Låt mig ge er ett par exempel ur en artikel av CNN:s Jeffrey Toobin:

”Back in 1905, the Supreme Court had said in Lochner v. New York that a law that set a maximum number of hours for bakers was unconstitutional because it violated the bakers’ freedom of contract under the Fourteenth Amendment’s protection of ‘liberty’ and ‘property.’

By the 1940s, the Roosevelt appointees to the Supreme Court had repudiated the ‘Lochner era,’ and for decades no one had seriously suggested that there might be constitutional limits on the scope of the federal government’s power”.

Mellan 1950-1980 präglades högsta domstolen främst av ”liberala” domare. (Det vill säga social”liberala” domare.) Då expanderade visserligen även staten, men också den sociala och intellektuella friheten. Statligt understödd segregering förbjöds (t ex inom den offentliga skolan). Yttrandefriheten utökade i och med bevisbördan för vad som räknas som förtal höjdes kraftigt. Det blev därför lättare att i pressen ifrågasätta t ex myndighetspersoner och deras arbete. Reglerna för förhör av misstänkta brottslingar ändrades på ett sätt som innebar större respekt för deras rättigheter. Gifta pars rätt att köpa preventivmedel erkändes. Censuren av porr avskaffades. Rätten till abort erkändes.

Sedan åtminstone 1970-talet har konservativa tänkare och i synnerhet då konservativa juridiska tänkare försökt argumentera för att många beslut som togs under denna tid var uttryck för att man inte har förstått eller respekterat konstitutionen. Man ska döma saker och ting utifrån den ursprungliga intentionen som konstitutionens författare hade när de skrev den 1789, menade dem. Detta tankesätt kallas för originalism. (Läs gärna mer om originalismen här.)

Företrädarna för originalismen ville framför allt använda detta resonemang för att ändra det beslut som de avskydde allra mest, nämligen Roe vs Wade: erkännandet av rätten till abort. De menar att detta beslut är oförenligt med konstitutionen.

Hur kom de fram till detta? CNN:s Jeffrey Toobin förklarar:

”In large measure, the debate over original intent amounted to a proxy for the legal struggle over legalized abortion. No one argued that the authors of the Constitution intended for their words to prohibit states from regulating a woman’s reproductive choices; to Bork and Scalia, that ended the debate over whether the Supreme Court should protect a woman’s right to choose. If the framers did not believe that the Constitution protected a woman’s right to an abortion, then the Supreme Court should never recognize any such right either. In the Roe decision itself, Harry Blackmun had acknowledged that the words of the Constitution did not compel his decision.

‘The Constitution does not explicitly mention any right of privacy,’ Blackmun had written, but the Court had over time ‘recognized that a right of personal privacy, or a guarantee of certain areas or zones of privacy, does exist under the Constitution.’

The interpretive leap of Roe was Blackmun’s conclusion for the Court that ‘this right of privacy … is broad enough to encompass a woman’s decision whether or not to terminate her pregnancy.’ And it was this conclusion above all that the new generation of conservatives in Washington during the Reagan years began trying to persuade the Court to reverse”.

Det finns meriter till detta argument. Rätten till abort kan inte motiveras av rätten till ett privatliv. (Man kan överhuvudtaget diskutera vad ”rätten till ett privatliv” egentligen betyder.) Men saken är den att om embryon/foster är människor, då är det också mord att begå en abort, och i så fall spelar det ingen roll om det hör till ditt privatliv eller inte.

När vi talar om mord då slutar det vara en del av ditt ”privatliv” och därför något som vi alla måste respektera. Mord är inte en ”privat angelägenhet”.

Rätten till abort kommer av rätten till liv, inte av ”rätten till ett privatliv”. Embryon/foster är inga människor har och har därför inga rättigheter. Det har däremot kvinnan och rätten till liv implicerar även rätten att göra vad man vill med sin egen kropp. Därav följer rätten till abort.

I början av 1980-talet försökte man förbjuda abort igen. Det fanns då konservativa domare som försökte åstadkomma detta stegvis och det första steget de ville ta var att man skulle försvara en lag i Pennsylvania som gjorde det möjligt för delstaten att mer eller mindre skrämma gravida kvinnor till att förbli gravida. Försöket misslyckades tack och lov.

Men som Toobin noterar lärde sig abortmotståndarna sig en mycket viktig läxa: ”But while Roe commanded a majority of seven justices in 1973, the decision in Thornburgh was supported by only a bare majority of five in 1986. So within the Reagan administration, the lesson of the case was obvious and one that conservatives took to heart. They didn’t need better arguments; they just needed new justices”. (Min kursivering.)

Det är avgörande, när man dömer en presidentkandidat, är inte alltid vad han själv säger eller vad han som enskild president kan tänkas åstadkomma. Det är minst lika viktigt, om inte viktigare, att se vilka domare han vill välja för det är det som kommer att sätta den riktigt långsiktiga präglen på landets utveckling.

Jag visste vilken sorts domare som Rudy Giuliani ville tillsätta som president och redan före han gav upp sin kandidatur såg jag det som ett skäl för att avfärda honom som kandidat. Nu vet jag inte i detalj vilken sorts domare republikanernas främsta kandidat, John McCain, vill tillsätta om han får chansen. Men mina misstankar säger mig att det inte är några bra domare. Om mina misstankar stämmer är detta ytterligare ett argument för att John McCain inte får bli USA:s nästa president.

Rätten att diskriminera

Carl Svanberg5 kommentarer

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni skrev i DN Debatt 20080128: ”Varje gång en människa diskrimineras är det ett övergrepp på de mänskliga rättigheter som ligger till grund för vårt demokratiska samhälle”.

Nyamko Sabuni har fel. Det är faktiskt principen om individens rättigheter som ger folk rätten att diskriminera vilka de vill och hur de vill. Det spelar ingen roll vilka de bojkottar eller varför, deras rätt att göra det är lika absolut för det. Allt detta är en aspekt av rätten till frihet: man har rätt att själv bestämma vem eller vilka man vill ha att göra med och på vilka grunder.

Rätten att diskriminera är inte bara en grundläggande aspekt av ett fritt samhälle, det är faktiskt en av de stora fördelarna med ett fritt samhälle. Så länge vi lever i ett fritt samhälle är fördomsfulla människor inget större problem för oss rationella människor. Inte så länge de respekterar våra rättigheter precis som vi måste respektera deras rättigheter. Och inte så länge vi är fria att slippa ha med dem att göra.

Rätten att diskriminera ger de rationella en rätt att skydda sig ifrån de irrationella; det är rätten att sluta sanktionera det onda. Så om en affär diskriminerar människor på irrationella grunder, till exempel med hänvisning till hudfärg, kön eller religion, då löser man det genom att svara med samma mynt: man börjar diskriminera affären. Rätten att bojkotta en kund ger också kunden rätt att bojkotta affärer.

Man kan också uppmuntra andra att göra detsamma. Man kan och bör utöva ostracism mot butiksägarna. Utöver detta kan och bör man opinionsbilda mot rasism eller sexism och offentligt fördöma det som något ont och irrationellt. Det är så här man löser problem av detta slag i ett fritt och civiliserat samhälle.

Normalt sett lär inget av detta vara nödvändigt, detta då de flesta affärsmän är rationella nog att inse att det inte ligger i deras intresse att behandla folk så här fördomsfullt och orättvist. De allra flesta affärsmän vet nämligen att det inte är bra för affärerna att välja bort kunder eller arbetare på grund av irrelevanta egenskaper såsom hudfärg eller kön.

Rätten att diskriminera handlar inte bara om att diskriminera rationellt, utan även om att diskriminera irrationellt. Frihet betyder inte att göra det som bara staten anser är rationellt. Om staten förbjuder folk att diskriminera folk på ”dåliga grunder” då har även staten fått makten att bestämma vad som är bra och dåliga grunder, och därmed börjar staten diktera vad som är bra eller dåliga idéer. Om och när staten börjar reglera vad som är bra eller dåliga idéer och på grundval av vissa idéer börja förbjuda vissa handlingar, då står all vår frihet på spel. Detta är den primära anledningen till att staten helt måste låta bli att ta ställning i vad som är bra respektive dålig diskriminering precis som staten överhuvudtaget måste lämna marknaden för idéer fri.

Vi bör stå upp för rätten att diskriminera. Rätten att diskriminera hör inte bara till ett fritt samhälle, det är faktiskt en av de stora fördelarna med ett fritt samhälle. Det innebär nämligen rätten att slippa ha med irrationella och fördomsfulla människor att göra. Om vi värnar om ett fritt samhälle, bör vi inte bara slå vakt om rätten att diskriminera på goda grunder, utan även om rätten att diskriminera på dåliga grunder.