När man diskuterar, i synnerhet i akademiska kretsar, kommer man snabbt att bekanta sig med en princip som kallas för välvillighetsprincipen. Välvillighetsprincipen kan förklaras så här:

”When our opponents are not present and cannot clarify what they have said, we ought to be prepared to do so on their behalf. It is up to us to find the fairest interpretation of their words that is available, the one that best represents their presumed intentions. Thus, in any disucssion we have a moral obligation to treat our opponents fairly. When they are present, we ought to give them the opportunity to clarify what they have said. When they are not present, we have a moral obligation to follow the principle of charity, that is, to adopt the most charitable interpretation of their words, among the possible interpretations suggested by the context. The most charitable interpretation is the one that makes our opponent’s views as reasonable, plausible or defensible as possible” (William Hughes och Jonathan Lavery (utg), Critical Thinking, (Ontario: Broadview Press, 2004), s 62).

I slutet handlar dock välvillighetsprincipen om mer än att bara bringa ”klarhet”. Den syftar till mer än att bara fatta den riktiga andemeningen i ett resonemang. Det går ut på att göra argument och resonemang starkare än vad de tycks vara. Detta är dessutom en ”moralisk skyldighet”, sägs det. Det man vill åstadkomma är att man inte ska ta andemeningen bokstavlig; istället ska man läsa ut en annan andemening än den som finns eller antyds i texten.

Det är inte fel att försöka avgöra vad andemeningen i en text faktiskt är och sedan välja ut det bästa argumentet som faktiskt finns i texten när man ska bemöta ett argument. Det vore en mycket rationell inställning av flera skäl. Inte minst eftersom om man kan bemöta det bästa argumentet, det som de använder för det mesta och som övertygar flest, kan man även ta itu med de mindre använda och sämre argumenten.

Det är omoraliskt att förneka eller evadera argument; det är ännu värre att evadera de bästa argumenten. Om det finns bra argument måste man erkänna dem, och om möjligt bemöta dem eller acceptera dem – med allt vad det implicerar. Straw man-argument är inte bara ett oärligt sätt att bemöta sina meningsmotståndare, det är dessutom ineffektivt eftersom man faktiskt inte lyckas med det som man ville göra: man bemöter inte sin meningsmotståndare. Man bemöter bara någon annan (fiktiv person) med sämre argument än de som faktiskt framfördes.

Välvillighetsprincipen innebär att man slätar ut alla problem i ett argument så att det framstår bättre än vad det faktiskt är. Detta är precis som det låter en instans av välgörenhet. Att på ett icke-uppoffrande sätt hjälpa oskyldiga människor som förtjänar det är inte välgörenhet eller altruism. Det är rättvisa och egoism. Att hjälpa människor som en tjänst, i motsats till förtjänst, är däremot INTE rättvisa; det är orättvisa. Vem eller vilka tjänar på att man inte behandlar dem rättvist? Det är, i detta sammanhang, irrationella filosofer.

Ayn Rand har noterat att nästan all falsk filosofi består av eller kan sammanfattas av slogans som fungerar som rationaliseringar. Dessa slogans kan i sin tur bara fungera som rationaliseringar för falsk filosofi så länge ingen tar dem på allvar. Dvs så länge ingen tar dem bokstavligen. Dvs bara så länge man bara ger dem en ungefärlig betydelse. Det bästa sättet att bemöta irrationella filosofer är därför att ta dem på orden.

Ayn Rand skrev i sin essä ”Philosophical Detection”: ”You must attach clear, specific meanings to words, i.e., be able to identify their referents in reality. This is a precondition, without which neither critical judgment nor thinking of any kind is possible. All philosophical con games count on your using words as vague approximations. You must not take a catch phrase – or any abstract statement – as if it were approximate. Take it literally. Don’t translate it, don’t glamorize it, don’t make the mistake of thinking, as many people do: ‘Oh, nobody could possibly mean this!’ and then proceed to endow it with some whitewashed meaning of your own. Take it straight, for what it does say and mean”. (Ayn Rand, Philosophy: Who Needs It, (New York: Signet, 1984), s 18.)

Lägg märke till att det är inte att attackera ett straw man-argument om man attackerar folk för vad de faktiskt säger och menar. Företrädare för välvillighetsprincipen har egentligen inget emot att man förvränger vad folk säger. Bara man gör det på ett sätt som främjar ens meningsmotståndare istället för en själv. Om det sägs främja en själv, då tar det nästan alltid sig i uttryck i ett straw man-argument. Om det främjar andra, då tar det sig nästan alltid i uttryck i en ”välvillig” omtolkning. I dessa välvilliga omtolkningar är det acceptabelt att man lägger till premisser och formulerar om de existerande, bara för att göra det acceptabelt eller plausibelt för en själv.

Men varför tror nu vissa att det är bättre att ge folk en ”välgörenhetstolkning” av ett argument än att ge folk en ”illviillig” tolkning? Blir det bättre att förvränga ett argument när det tjänar andra människor än när det tjänar dig själv? Blir lögner bättre när andra vinner på dem än när du vinner på dem? Vad är det gemensamma här? Det är att välvillighetsprincipen handlar om att främja de som framför irrationella argument. Dvs de irrationella filosoferna. Detta är inte rättvisa, detta är välgörenhet. I slutet är välvillighetsprincipen inget annat än ännu en tillämpning av altruismen.

Det blir inte bättre eller mer legitimt att förvränga ett argument av altruistiska skäl (”välvillig tolkning”) i motsats till att förvränga det i ett själviskt syfte (”straw man”). Det är lika fel att förvränga argumenten – oavsett i vilken ordning. I båda fallen är det i någon omfattning ett utslag för intellektuell ohederlighet. I det senare fallet syftar det till att man kanske försöker skydda sin egen irrationella eller felaktiga position genom att bemöta dåliga versioner av andras starka motargument. I det förra fallet handlar det om att man försöker rädda irrationella eller felaktiga positioner genom att producera starkare och mer rationella argument än de som faktiskt presenterades till en början. I båda fallen handlar det i slutändan om att försvara irrationella eller dåligt understödda filosofier.

Jag har noterat att den filosof som nästan aldrig får en ”välvillig” tolkning av etablissemanget är Ayn Rand. Är detta en slump? Absolut inte. Om ”klarhet” är vad man är ute efter, hur kommer det sig då att man gör sitt allra yttersta för att missförstå och förvränga Ayn Rand? Ayn Rand är den sista filosofen i behov av andras ”altruistiska omtolkningar”; hon är ovanligt klar och tydlig i sina formuleringar. Det som gör henne till ett i mångas ögon legitimt mål för vad som måste beskrivas som illvilliga tolkningar och förvrängningar, är därför inte att hon är ”oklar”, utan att hon presenterar idéer som får många att hysa hat och förakt.

Ayn Rands filosofi utgör ett hot mot de irrationella filosofernas rationaliseringar. De vill inte ha sanning. De vill inte ha ”klarhet”. De vill inte ha ”sunda argument”. De vill inte rädda en sund kärna i ett dåligt formulerat argument. De vill bara att Ayn Rand ska ha fel. Det är därför knappast en slump att så gott som samtliga attacker mot Ayn Rand består just av illvilliga straw man-argument. (För omfattande bevis på denna punkt se nästan vilken behandling som helst av Ayn Rand i t ex DN eller SvD. Se för den delen även den litteratur som används vid universiteten. Ta James Rachels eller Robert Nozick som två tydliga exempel.)

Om jag har nu har fel beträffande de motiv som får folk att omfamna välvillighetsprincipen, hur kommer det sig då att det nästan alltid är samma människor hela tiden envisas med att försvara och ursäkta alla möjliga irrationella filosofer? Filosofer som David Hume, Immanuel Kant och Karl Popper. Dessa människor kan också anklaga en för att ha ”missförstått” allting, trots att man har backat upp varje påstående man gör med många och långa citat direkt ur källan. (För omfattande bevis på denna punkt studera gärna Per-Olof Samuelssons diskussioner om filosofen David Hume.)

Om det nu är någon som undrar hur det kommer sig att så mycket irrationell filosofi fortfarande är med oss så har vi här en del av svaret. Precis som irrationella människor inte kan överleva utan de rationellas stöd kan inte heller de irrationella filosoferna överleva om det inte vore för de rationellas intellektuella välgörenhet. För att bekämpa irrationell filosofi måste vi sluta behandla den med logiska silkesvantar. Vi måste sluta dalta med osunda argument. Vi måste sluta ge irrationella tänkare intellektuella subventioner. Vad man måste göra är att se filosofierna för vad de faktiskt är och behandla dem därefter. Ersätt den intellektuella välviljan med intellektuell rättvisa.