Aftonbladet säger att yttrandefriheten i Sverige är hotad. Varför? Därför att Bonnier vill köpa upp Canal Plus. Aftonbladet skrev:

Bonniers köp av Canal Plus ökar ägarkoncentrationen av de svenska medierna. Bonniers kommer nu totalt dominera både tidnings- och tv-marknaden. De har närmast monopol på bioutbudet och kommer dessutom få möjlighet att bjuda högst på de flesta attraktiva sportevenemangen. Till och med den borgerliga regeringen måste inse att en så dominant aktör är ett problem för yttrandefriheten.

Hur kommer Aftonbladet fram till att detta ”hotar” yttrandefriheten i Sverige? Innebär Bonniers uppköp av Canal Plus att Aftonbladet inte längre får skriva vad de vill på sin ledarsida? Innebär det att jag inte får säga vad jag vill på min blogg? Innebär det att någons faktiska yttrandefrihet på något sätt begränsas? Givetvis inte.

Så hur resonerar då Aftonbladet? Jo, ungefär så här lyder deras resonemang. Yttrandefrihet kräver en ”mångfald” vad gäller utbudet av medierna. ”Mångfalden” av utbudet hämmas emellertid av en ”ägarkoncentration” av medierna. Således hotas yttrandefriheten av ”ägarkoncentrationen”. Detta är hela argumentet. Och det är därför som de förespråkar presstöd till mindre populära tidningar och regleringar mot ”ägarkoncentration” för att ”skydda” vår yttrandefrihet.

Det finns flera saker som är helt fel med detta argument.

Kräver yttrandefrihet mångfald? Nej. Så här går det när man definierar saker i termer av oväsentligheter. Sanningen är att yttrandefrihet inte alls kräver mångfald. Mångfald är en mycket vanlig följd av yttrandefrihet, men det är, i sig själv, inte yttrandefrihet.

Ibland kan faktiskt ”mångfald” förverkligas genom att man inskränker yttrandefriheten. Ta Sveriges radios utbud. Sveriges radios utbud finansieras ju med skatter och tvlicensen, dvs med tvång. I den mån jag tvingas finansiera detta utbud existerar också det på bekostnad av min yttrandefrihet. När jag tvingas finansiera detta utbud hindras jag samtidigt från att t ex konsumera andra tvkanaler eller tidningar.

Bara för att det inte finns någon marknad för ett visst utbud, följer det inte att yttrandefriheten på något sätt är hämmad eller inskränkt. Nej, detta betyder bara att det inte finns tillräckligt många som är villiga att betala för att höra vad du har att säga. Det är allt. Din rätt att säga din mening är helt oberörd.

Hämmar ”ägarkoncentrationen” mångfalden? Nej. För att ett företag ska bli stort måste de tillfredsställa de flestas preferenser och behov. Det enda sätt ett mediaföretag kan bli stort är genom att skapa en mångfald som inte fanns tidigare, så att de får alla tittare eller läsare som de söker. Eller också genom att köpa upp tidningar eller tvstationer som täcker in dessa läsare och tittare.

(Denna poäng är förvisso lite mindre viktig eftersom jag inte på något sätt vill antyda att Bonnier eller något annat företag har en moralisk skyldighet att förse oss med ”mångfald”. Jag säger bara att den fria marknadens princip medför att det enda sättet företag kan bli stora är genom att möta behovet och preferenserna hos de flesta vilket som sagt kräver att man uppnår tillräckligt med mångfald.)

Om ”ägarkoncentrationen” är en följd av att Bonnier är det enda företag som förmår att producera det som folk vill ha, och ”mångfalden” blir mindre till följd av detta, då följer det alltså inte att yttrandefriheten på något sätt ska ha inskränkts eller hämmats. Att det inte finns en marknad för din tidning medför inte att din yttrandefrihet på något sätt har inskränkts. Det betyder bara att dina icke-existerande kunder utövade sin rätt att inte läsa din tidning.

Det är alltså tvärtom Aftonbladets ”lösningar” på detta icke-problem som utgör det riktiga hotet mot yttrandefriheten i Sverige. Det är presstödet och regleringar mot ”ägarkoncentrationer” som hotar yttrandefriheten. Att förbjuda eller motarbeta ägarkoncentrationen innebär bara att man försöker förbjuda Bonnier från att sälja så många tidningar som möjligt, sända så mycket tv till så många som möjligt, sända så mycket radio åtill så många som möjligt. Dvs det innebär bara att man med våld inskränker deras möjligheter att sälja och sprida åsikter, information och underhållning.

Detta bevisar att Aftonbladet inte har en susning om vad yttrandefrihet egentligen är. Om Aftonbladet var seriösa med sitt oroliga prat om yttrandefriheten, då skulle de argumentera för att avskaffa presstödet och att lämna mediemarknaden i fred från statligt tvång och våld.

Vad är yttrandefrihet egentligen? Det är inget annat än att säga vad du vill och att försöka sprida ditt ord utan att stoppas eller hämmas med (statligt) våld. Yttrandefrihet är med andra ord en följd av rätten till egendom. Rätten att köpa de tidningar som du gillar eller de böcker som du gillar eller lyssna på de radiostationer som du gillar eller se på de tvkanaler som du gillar. Det är rätten att köpa en tvstation, tidning, bokförlag eller radiostation för att kunna sända det som du vill sända. Det är däremot inte rätten till en tidning eller tvstation eller radiostation – eller, för den delen, en marknad för dina idéer.

SvD:

”Vi kan fortfarande inte se några tydliga samband mellan skolornas resultat och insatta resurser. Bra resultat går att finna i såväl kommuner med låga och genomsnittliga kostnader, som i kommuner som har höga kostnader för grundskolan. Vi kan inte heller se något samband mellan dåliga resultat och andelen obehöriga lärare” skriver Håkan Sörman, vd på SKL, i ett pressmeddelande.

Jag är inte överraskad. Men det borde våra politiker vara. För vad är det nästan alla politiker, till höger och vänster, föreslår för att förbättra den offentliga skolan? Jo, det är ju ständigt att ösa ut mer pengar samt att förbjuda de ”obehöriga” lärarna från att undervisa. Men absolut ingen ifrågasätter vårt nuvarande skolsocialistiska system.

Att våra politiker aldrig lär sig.

De allra flesta någorlunda allmänbildade är idag fullt medvetna om hur socialismen har misslyckat kapitalt i varje tänkbart avseende. Därför är det, så klart, ytterst få som skulle låta staten ta hand om vår matförsörjning. Det är dags för folket att inse att det är precis lika vansinnigt att förlita sig på staten när det kommer till en så viktig sak som barnens utbildning.

Varför skulle mer pengar hjälpa? Mer pengar har i slutändan lite eller inget med resultaten att göra eftersom resultaten framför allt beror hur lärarna lär ut. Detta är i första hand inte en fråga om resurser snarare en fråga om mer eller mindre rationell pedagogik. Och våra politiker har inte en susning om vilken pedagogik som är lämpligast.

Sambandet mellan resurser och resultat blir dessutom bara svagare allteftersom politikerna bara öser ut mer och mer pengar till de offentliga skolorna, nästan hur dåligt de än presterar. Det är precis som om de med flit försöker belöna skolor för deras medelmåttliga resultat.

För att bedriva god undervisning behövs inte statligt godkända lärare. Det finns absolut inga belägg för att statligt godkända lärare skulle vara bättre än andra. Staten kan inte producera sådana här lärare, de kan i bästa fall bara godkänna dem i efterhand. Men detta godkännande bevisar ingenting som inte läraren hade kunnat bevisa på egen hand.

Lärarhögskolorna är enligt många, Skolverket och Högskoleverket inkluderat, undermåliga. Sydsvenskan rapporterade 20080408: ”I utredningen [från högskoleverket] beskrivs lärarutbildningen som ‘kravlös och ofullständig’ och studenter uppges av utredare kunna slinka igenom utan nödvändiga kunskaper”. Lärarna som produceras i de statliga lärarhögskolorna kommer kanske godkännas av staten. Men frågan är om de skulle godkännas på en fri marknad för utbildning.

Vad göra åt den offentliga skolans problem? Lösningen är faktiskt mycket enkel: lägg ned den offentliga skolan. Vi vet att socialism aldrig fungerar och vi vet att kapitalism alltid fungerar. Låt oss därför lära oss av detta och ersätta vår nuvarande skolsocialism med skolkapitalism.

Börja sakteligen med att privatisera samtliga offentliga skolor. Gör det samtidigt möjligt för föräldrar att göra skatteavdrag motsvarande den summa som de lägger ut på den privata skolan. På denna väg slipper föräldrar som sätter sina barn i en privat skola att betala för den offentliga skolan samtidigt. (Till en början kan de som vill fortsätta sätta sina barn i de kvarvarande offentliga skolorna.) Låt alla som tror sig ha en chans få pröva lyckan som lärare; avskaffa alla krav på ”behörighet”. Låt istället marknaden få avgöra vem som är behörig nog.

Nu när utbildningen upplevs som en riktig investering i barnens framtid, lär föräldrarna bli mer måna om att undersöka olika skolor, för att finna det bästa och, allt annat lika, billigaste alternativet. De lär inte bara försöka sätta sig in i vad barnen undervisas i utan även i hur de undervisas, dvs i skolornas och lärarnas pedagogik.

Detta kommer att skapa en konkurrens som kommer att motivera skolorna och lärarna att prestera bättre än vad de gör idag. De bra skolorna skulle, med tiden, konkurrera ut de dåliga skolorna precis som de bättre lärarna skulle konkurrera ut de sämre lärarna. Kvalitén på utbildningen skulle förbättras för alla.

Praktiskt taget alla skulle, precis som idag, ha tillgång till utbildning. Notera att de kapitalistiska delarna av ekonomin faktiskt förmår att försörja så gott som alla med allt vi behöver: mat, kläder, bilar, bostäder, etc. Detta trots alla destruktiva statliga interventioner som faktiskt verkar för att hämma denna tillgång.

Alla skulle inte nödvändigtvis ha råd med samma utbildning, precis som alla inte har råd med en BMW, men de skulle ha råd med en utbildning inte desto mindre. Konkurrensen skulle dessutom göra att kvalitén för även den ”sämsta” utbildningen blev bättre med tiden. De ytterst få som inte har råd med att ge sina barn någon utbildning får antingen förlita sig på andras välgörenhet eller också får de kanske undervisa barnen på egen hand.

Om våra politiker verkligen vill förbättra skolan, då har jag bara ett tips: överge skolsocialismen. Lämna skolan och barnen i fred och släpp marknaden för utbildning helt fri. Välj skolkapitalismen!