Idag hade jag mitt anförande på Timbro. Jag vill tacka alla som kom idag, det var många fler än vad jag kunde förutse. Jag tyckte att det var mycket trevligt!
Jag är på det stora hela rätt nöjd och jag ser verkligen fram emot era reaktioner till min rapport.
Jag ber lite (men bara lite) om ursäkt för att jag inte riktigt förstod en del frågor som jag fick, men vad ska man göra? Jag är ingen tankeläsare.
Sedan vill jag återigen rikta ett personligt tack till Per-Olof Samuelsson. Det var mycket trevligt att äntligen få träffas och talas vid. Jag ser fram emot att göra det igen. :-D
Oh well. Nu fortsätter bloggpausen och min mycket trivsamma vistelse här i Stockholm.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Detsamma! :-)
Jag lyssnade bara med ett halvt öra på debatten, men visst var frågorna/invändningarna tämligen obegripliga. Som den här killen som bredde ut sig en stund om att individualism är irrationell och all rationalitet kollektiv – och sedan satte pricken över i med att säga att reglerna för korrekt tänkande kommer från Gud.
Jag menar, vad svarar man på det, om man måste svara på rak arm?
Intressant att du tar upp begreppsförvirringen om individualism och icke-konformism. Jag har uppfattningen att många ungdomar ser dessa som synonymer och därför gör all diskussion om individualism kontra kollektivism till en ytlig fråga om klädstil, musiksmak och liknande.
Jag tycker din rapport är strålande, men jag ställer mig lite frågande till ett påstående på sidan 12. Du skriver: ”Känslor utgör inga argument och kan inte göra anspråk på kunskap. De kan därför inte säkert vägleda oss mot vår långsiktiga lycka.”
1. Visst kan känslor göra anspråk på kunskap. Inte om världen, men om oss själva. Mår du exempelvis mår dåligt så gör du förmodligen något som du inte bör göra, alternativt lider av någon depression dör bör behandla innan den eskalerar.
2. Det tycks som om du kontrasterar långsiktiga lycka med aktuell lycka. Jag känner igen resonemanget från Harry Frankfurt som ju menar att det finns en första och andra nivå av vilja. Vi har en vilja som baseras på vad vet vad som är bäst för oss på lång sikt; samtidigt brottas vi med en andra vilja som baseras på vad vi vet tillfredsställer oss i nuet. Varför jag tycker detta är fel går naturligtvis tillbaka på första invändningen. Om vi helt avfärdar våra känslor som kunskap om oss själva så ser jag få utsikter för att hitta den vägledning vi behöver. Vad som behövs är alltså inte en motsättning utan ett samarbete mellan känsla och förnuft som gör det möjligt för oss att söka långsiktigt lycka.
Jag tror att du i diskussionen om känslor för nycker själv gör två olika begrepp till synonymer. Nyckfullhet beskriver ett beteende som faktiskt inte behöver vara motiverat av känslor.
Jag skriver för fort. Det blev lite konstiga meningar i kommentaren ovan, men jag hoppas du förstår ändå…
P-O/
Frågeställaren var Roland Poirier Martinsson. Jag tycker inte att frågan/ påståendet var så svårt ändå. För det första menade han att man som ung söker sin grupp, snarare än utvecklar sin individualitet. Det var vad Uvell tillbakavisade litegrann med mönster i attitydundersökningar och benägenheten att pröva nytt, som är betydligt större bland unga. För det andra menade han att vetenskapen exempelvis är en kollektiv process i det att den slipar av individuella fördomar och på så sätt leder till en säkrare kunskap om en objektiv verklighet än om vi jobbat var och en för sig. Därför ifrågasatte han grunden mellan förnuft och individualitet.
Argumentet håller inte därför att även i denna process är det utslagsgivande din individuella relation till verkligheten, att visa de andra rent objektivt vad du ser. Någon utan en sådan individuell relation har inget att bidra med till den vetenskapliga processen som man mycket väl kan medge involverar flera människor utan att detta negerar individualismens värde. Men det är inte alldeles lätt att ta in och svara på på stående fot.
Strålande rapport! Mycket bra!
”Frågeställaren var Roland Poirier Martinsson.”
Där ser man. Borde jag kanske ha kunnat räkna ut det själv? ;-)
Men allvarligt talat: att vetenskapsmän kan utbyta erfarenheter med varandra och lära av varandra är väl inget argument för att ”kollektivet” skulle vara klokare än individen – än mindre då för att Gud skulle vara klokast av oss alla?
Det finns ju en uppsats av Ayn Rand som tar upp den här saken som heter ”The Rational Faculty”. Man kanske borde sticka den under näsan på Roland PM? Om nu det skulle hjälpa…
Åsså har vi ju den gamla vanliga invändningen:
Om nu individen *qua* individ är irrationell och behöver få sina fördomar nedslipade av ett kollektiv, varför är inte detta lika tillämpligt på Roland PM som på alla oss andra? Eller uttalar han sig månne på något kollektivs vägnar?
Vi borde kanske stänga in honom i något kollektiv av objektivister och slipa ner hans fördomar mot individualismen?
Aqurette: Trevligt att du tycker om min rapport. :-)
Du skrev: ”Visst kan känslor göra anspråk på kunskap. Inte om världen, men om oss själva. Mår du exempelvis mår dåligt så gör du förmodligen något som du inte bör göra, alternativt lider av någon depression dör bör behandla innan den eskalerar”.
Det där har du förstås alldeles rätt i. ”An emotion as such tells you nothing about reality, beyond the fact that something makes you feel something”, skrev Ayn Rand. Känslor kan ibland tala om för oss att något är fel (t ex när det känns som att livet mest är skit), precis som de ibland kan tala om för oss att något är rätt (t ex när det känns som att livet leker). Känslor utgör dock, _i sig_, inga argument eller bevis. De utgör bara ledtrådar och indikationer. Hur bra de är som indikationer beror dock på våra premisser och värderingar.
Känslor är nämligen orsakade av våra premisser och värderingar. Är våra premisser och värderingar falska, då är också våra känslomässiga gensvar omotiverade eller ogiltiga. Ett exempel: Socialdemokrater håller i regel jämlikhet som ett värde. Detta gör att de blir förbannade när de ser inkomstklyftor eller får höra att de är större än någonsin. Att gå på denna känsla som om det representerade kunskap, sanning eller ett argument är en ganska dum idé.
Denna känsla indikerar förvisso någonting hos denna socialdemokrat, nämligen dennes känslor, och indirekt dennes värderingar och premisser. Men dessa premisser och värderingar är i sig själv inte garanterat sanna. (I detta fall är de definitivt falska. Inkomstklyftor är inte ett ont, som socialdemokraterna anser.)
Och: ”Det tycks som om du kontrasterar långsiktiga lycka med aktuell lycka. Jag känner igen resonemanget från Harry Frankfurt som ju menar att det finns en första och andra nivå av vilja. Vi har en vilja som baseras på vad vet vad som är bäst för oss på lång sikt; samtidigt brottas vi med en andra vilja som baseras på vad vi vet tillfredsställer oss i nuet. Varför jag tycker detta är fel går naturligtvis tillbaka på första invändningen. Om vi helt avfärdar våra känslor som kunskap om oss själva så ser jag få utsikter för att hitta den vägledning vi behöver. Vad som behövs är alltså inte en motsättning utan ett samarbete mellan känsla och förnuft som gör det möjligt för oss att söka långsiktigt lycka”.
Nej, här har du nog missförstått mig eller så har jag uttryckt mig slarvigt. Jag skriver inte under på föreställningen om två viljor, en kortsiktig och en långsiktig. (Det närmsta jag kommer till är idén att en del av våra premisser ibland är implicita, varför en del av våra känslor inte alltid tycks svara mot våra explicita premisser. En del får därför intrycket att de känner för att göra vissa saker som strider mot deras medvetna övertygelser. Därför får de ibland intrycket av att det råder en konflikt mellan deras känslor och deras förnuft. Men om och när de börjar ägna sig åt introspektion och fråga sig vad det är de känner och varför då kommer de också att upptäcka att deras implicita premisser är orsaken.)
Det råder, hos en rationell människa, ingen konflikt mellan långsiktig och kortsiktig lycka. Lever man rationellt kommer man, allt annat lika, att vara lycklig både på kort och lång sikt. (Jag utesluter här faktorer som man inte själv direkt rår över som t ex huruvida man drabbas av en sjukdom eller att någon ond människa bara får för sig att misshandla en när man är på väg hem från stan.)
Vidare menar jag att om man håller rationella premisser och värderingar, då kommer det inte heller att råda någon som helst konflikt mellan förnuft och känsla. Då kommer dina känslor att svara mot sanna premisser och givet att du har undersökt dina känslor och deras rötter kan du utan problem ge utlopp för dina känslor. (Det är endast om och när du inte vet varför du känner som du känner, som du bör ignorera dina känslor och låta förnuftet styra, tills vidare.)
Och det är naturligtvis sant att känslor som sådana gör att vi kan uppleva värderingar. De gör våra värderingar verkliga och har på så vis en motiverande inverkan på oss, både på kort såväl som lång sikt. T ex kan lycka och njutning göra att vi blir (mer) motiverade att fortsätta att sträva efter värden, dvs fortsätta att leva. Det är med andra ord sant att känslor i detta avseende kan vägleda och motivera oss att fortsätta att handla rationellt, dvs fortsätta att handla livsbefrämjande.
Hoppas att detta utgör ett svar på dina frågor. Annars får du gärna återkomma.
Christian S: Tack! :-)
Mattias Svensson skrev: ”För det andra menade han att vetenskapen exempelvis är en kollektiv process i det att den slipar av individuella fördomar och på så sätt leder till en säkrare kunskap om en objektiv verklighet än om vi jobbat var och en för sig. Därför ifrågasatte han grunden mellan förnuft och individualitet. Argumentet håller inte därför att även i denna process är det utslagsgivande din individuella relation till verkligheten, att visa de andra rent objektivt vad du ser. Någon utan en sådan individuell relation har inget att bidra med till den vetenskapliga processen som man mycket väl kan medge involverar flera människor utan att detta negerar individualismens värde. Men det är inte alldeles lätt att ta in och svara på på stående fot”.
Instämmer till 100%.
Jösses, är det så här det ser ut när objektivister diskuterar psykologi!
Mirakelpojken: Kom med argument om du har några.
Tycker att Ayn Rand har mycket vettigt att säga, och världen skulle definitivt vara en trevligare plats om fler tog åt sig av hennes idéer. Men på en punkt har jag jäkligt svårt att acceptera hennes ståndpunkter, och det är just i ämnet som diskuteras ovan. Uppfattar det som om behandlingen av känslor definitivt är en svag punkt. Hur kan man bara rakt av konstatera att känslor orsakas av våra premisser och värderingar? Bara sådär. Var finns de empiriska bevisen? Visst kan jag hålla med om att känslorna kan påverkas av våra premisser och värderingar, men att de enbart skulle bero på dessa känns orimligt. Hur vet du exempelvis att socialdemokraten i ditt exempel blir ledsen över premissen ”inkomstklyftor är dåligt” och inte tvärtom? Att han tycker inkomstklyftor är dåligt bara för att han blir ledsen när han ser dem? Hur vet man att människor inte är genetiskt betingade att reagera på ett specifikt sätt givet vissa stimuli? Att vissa stimuli sätter i gång vissa kemiska reaktioner i skallen som gör att vi upplever vissa specifika känslor? Precis som djur är betingade att reagera känslomässigt på vissa stimuli. Det enda som skiljer dem från oss är att vi har en betydligt mer utvecklad förmåga till logiskt tänkande. Men reptilhjärnan, den del av hjärnan som vi har gemensamt med våra mindre utvecklade förfäder, finns ju fortfarande kvar.
Och när det kommer till sex så spårar ju Rand totalt. På sidan 894 i Och världen skälvde säger Hank Rearden följande: ”Du visste att den fysiska åtrå som jag fördömde som vår gemensamma skam varken är fysisk eller ett uttryck för kroppen utan ett uttryck för intellektets djupaste värden…”. Finns fler liknande påståenden i boken. Vet inte om jag uppfattat Rand rätt, men om jag får ståfräs av att se en porrfilm så skulle det enligt henne bero på mina premisser och värderingar!? Så om jag ändrar premisser och värderingar så skulle jag rent teoretiskt kunna börja tända på vad som helst, muggar eller bord exempelvis? Men jag har kanske missuppfattat det hela totalt.
Hmm. Jag vet inte hur det är med andra, men själv behöver jag en stunds hångel med min kropps älskade för att den där ståfräsen ska infinna sig. (Och med andra än min kropps älskade hånglar jag inte.)
Porrfilmer var det evigheter sedan jag sist såg, men vad jag minns fann jag den mest pinsamma. (Men om man behöver material för sexuella fantasier, så OK.)
Och när jag en gång för många år sedan strosade omkring i Amsterdams glädjekvarter ledde det bara till att jag fick avsmak för sex.
Något har nog det här med ”premisser och värderingar” att göra. Eller också är jag sexuellt avvikande från födseln.
Och vilka premisser och värderingar som kan få en att tända på muggar och bord har jag lite svårt att föreställa mig. Skulle muggar och bord för någon vara ”uttryck för intellektets djupaste värden”?
(Jag försökte reda ut förhållandet mellan förnuft och känsla in en uppsats med det namnet för en tid sedan:
http://www.nattvakt.com/nnv/080409fornuftkansla.htm
Men jag tänkte inte på att upp det här med ståfräs.)
Tack Per-Olof, ska läsa uppsatsen, kanske klarnar då. Exemplet med bord och muggar skulle exemplifiera att sexualiteten har en biologisk orsak. Att den är deterministiskt styrd, att biologin styr oss att tända på vissa saker. Människor har ett behov av mat och måste äta för att stilla det. Precis på samma sätt har människor ett biologiskt behov av sex. Du kanske inte får ståfräs av porrfilmer, men jag vet en hel del som får det. Porrindustrin omsätter miljarder. Jag har mycket svårt att se hur dessa personers sexuella upphetsning skulle ha något som helst att göra med någon form av intellektuell process eller värderingar. Eller att det bara är slumpen som får dem att konsumera porr. Känns helt verklighetsfrämmande. Helt galet om jag får vara ärlig. Men som sagt, det kanske klarnar när jag läst igenom din uppsats. Men jag tvivlar.
Ett försök att försöka förstå: Skurkarna i romanen har ju också sex (dåligt sådant iofs), trots att de enligt Rand har fel värderingar. Varför har de det? Varför spelar de inte fia med knuff istället? Det Rand kanske menar med ”värdering” är att man bejakar livet och sin sexualitet eftersom den är en del av det, ser det som ngt i grunden positivt? Visst, då är det ju en värdering. Och om man håller sig med fel värderingar (att sex är dåligt, exemplifierat av Lillian Rearden) så blir ju sexet sämre. Men som jag skrev tidigare är det ju orimligt att anta att denna värdering skulle styra det sexuella behovet som sådant. Det finns ju hos alla levande organismer, oavsett om man är pryd eller lössläppt. Lillian Rearden har ju trots allt sex, varför har hon det? På grund av förväntningar, det socialla trycket? Varför fortsätter människor då att ha sex om det sociala trycket betraktar det som ngt negativt? Vad driver dem?
Men jag tror att vi i grund och botten måste prata om varandra. För jag antar att du inte förnekar att sexualiteten är biologiskt styrd?
Säkert pratar vi förbi varandra här. Att själva sexualiteten är biologiskt nedärvd råder det ju inget tvivel om. Men vem man blir sexuellt attraherad av beror ju på mer än biologi. För att ta Ayn Rands romaner, så är det ju ingen tillfällighet att Dagny dras till tre män som alla är hjältar, medan andra män lämnar henne likgiltig. Eller att just Roark och Dominique dras till varandra – och att Dominique visserligen har sex med Keating så länge de är gifta, men att sexakten lämnar henne likgiltig. Och vad gäller Lilian verkar hon ju inte ha något utbyte av det sex hon har.
OK, det här är romaner, men även ute i verkliga livet är det väl så att de som hoppar i säng med vem som helst också har allvarliga problem med sig själva? Eller att äktenskap och förhållandet som *bara* bygger på det sexuella inte håller (eller blir väldigt olyckliga)?
Så det är naturligtvis inte sant att *allt* sex är ”uttryck för intellektets djupaste värden”. (Det här är ju förresten något Rearden säger till Dagny, och i *det* fallet är det ju sant.) Poängen är att sex *borde* vara det (och att det i ett *lyckligt* förhållande eller äktenskap också *är* det). Men det utesluter ju inte att det finns mycket sex som inte alls når upp till det här idealet.
För att uttrycka det burdust: *att* man blir kåt ibland är något som sitter i generna. Men *vem* man blir kåt på har generna inte mycket att säga till om.
Ok, jag hajjar. Låter självfallet rimligt. Vi pratade mao om varandra. Tack för förklaringen.
Nu vill jag inte hårdra det, men jag kan inte låta bli. Rand har nog en väldigt romantiserad (dvs. inte fullt så objektiv) bild av sexualitet. Visst är det så att de känslor man upplever för ngn förstärks om det finns fler sidor av personen man finner attraktiva. Och att den attraktion man eventuellt känner för någon fysiskt tilldragande men motbjudande på ett själsligt plan snabbt försvinner. Men att hävda att generna inte styr *vem* man blir kåt på skulle ju leda till att man inte kan prata om olika sexuella läggningar, alla blir helt plötsligt bisexuella. För om du går ut på krogen och blir uppraggad av ett par riktigt schyssta damer och inte kan bli kåt utan att först prata lite filosofi med dem skulle ju det innebära att du inte tänder på en fysisk kropp utan ett intellekt. Nu hävdar jag att det i idealfallet aldrig är antingen eller, det gör du ju också, men jag vill ändå att det ska vara glasklart. För om det är ett intellekt som gör människor kåta, och generna inte styr *vem* denna kåthet riktas mot, så borde ju Einstein varit en riktig sexsymbol, avgudad av såväl alla män som kvinnor. Fransisco skulle ju lika gärna kunna tända på John Galt. Varför gör han inte det? Varför tänder inte alla män på övermänniskan Galt? Men jag har lite svårt att tro att det stämmer överens med den verklighet jag vistas i. Så visst är det nog så att generna styr *vem* man blir kåt på (till en viss grad) och vad (bröst, rumpa etc.). Men som sagt, i idealfallet är det inte antingen eller.
Och om generna inte styr *vem* man blir kåt på så får du svårigheter att förklara fenomen som fotfetischism. Nu är inte poängen att härleda allt till generna. Sexualiteten är förmodligen betydligt mer komplex än så. Poängen är bara att visa att ”vad” det än är som styr *vad/vem* vi tänder på så har våra medvetna val en begränsad roll däri. ”Vad” bildar en ram, intellektet kan påverka innehållets utseende.
”Hur kan man bara rakt av konstatera att känslor orsakas av våra premisser och värderingar? Bara sådär. Var finns de empiriska bevisen?”
Först måste man vara klar på en sak. Förmågan att ha känslor är medfödd och automatisk. I _denna_ mening är orsaken till våra känslor inget som vi rår över. Men vad du känner och när du känner det påverkas av dina tankar och premisser och värderingar. Vad är de empiriska bevisen? De empiriska bevisen består dels i den introspektion som du själv kan göra. Undersök dig själv och du kommer att se att dina känslor faktiskt är ett gensvar på dina tankar och värderingar.
Det är inte alltid lätt att ägna sig åt introspektion, men det går att göra och om man gör det så är jag övertygad om att du kommer att inse samma sak som jag. (Sedan finns det som jag skrev till Aqurette komplikationer här. Ibland kan vi ha medvetna övertygelser som strider med våra mer implicita övertygelser och detta kan göra att vi inte alltid känner oss som vi hade tänkt oss. Detta är en svårighet som kan göra arbetet med att identifiera roten till våra känslor lite svår. Men denna komplikation visar emellertid varför det är så viktigt att inte gå efter våra känslor och varför det är viktigt att identifiera orsaken till dem.) Jag kan inte introspektera ditt inre åt dig, så jag kan faktiskt inte göra mer på denna punkt än att överlämna detta till dig. Men det var så jag validerade detta för mig själv.
Vad du sedan kan göra är att studera andra människor. För då kommer du att upptäcka att hur de känslomässigt reagerar beror, så långt jag vet något om deras kunskap, idéer och värderingar, just på deras kunskap, känslor och värderingar. Jag observerar hur jag reagerar inför nyheterna om att en islamisk terrorist har begått massmord och hur deras anhängare reagerar. Jag blir förbannad och de blir glada. Jag blir förbannad på grund av min kunskap, mina idéer och mina värderingar. De reagerar som de gör på grund av samma sak. Etc.
”Hur vet du exempelvis att socialdemokraten i ditt exempel blir ledsen över premissen ‘inkomstklyftor är dåligt’ och inte tvärtom? Att han tycker inkomstklyftor är dåligt bara för att han blir ledsen när han ser dem? Hur vet man att människor inte är genetiskt betingade att reagera på ett specifikt sätt givet vissa stimuli? Att vissa stimuli sätter i gång vissa kemiska reaktioner i skallen som gör att vi upplever vissa specifika känslor? Precis som djur är betingade att reagera känslomässigt på vissa stimuli. Det enda som skiljer dem från oss är att vi har en betydligt mer utvecklad förmåga till logiskt tänkande. Men reptilhjärnan, den del av hjärnan som vi har gemensamt med våra mindre utvecklade förfäder, finns ju fortfarande kvar.”
Well, naturligtvis kan vi ibland känna som vi gör på grund av kemiska reaktioner i vårt huvud. Jag hör ibland att t ex depressioner kan vara verket av just kemiska obalanser i vårt huvud. Och om kemiska obalanser i största allmänhet kan få oss att må dåligt rent fysiskt, varför inte också mentalt? Så jo, detta är sant. Men jag har inte sett något som tyder på att detta är orsaken till någon större del av våra känslor. Det mesta tyder på att detta hör till en minoritet av våra känslor och bara under begränsade perioder.
(Sedan kan det kanske inte uteslutas att de kemiska obalanserna i sig själv är orsakade av oss själva på grund av hur vi lever våra liv. Men här spekulerar jag bara. Jag kan dock tänka mig att t ex missbruk av vissa droger defintivt påverkar t ex den kemiska uppsättningen i vår hjärna och att detta kan lämna varaktiga spår på hur vi känner oss.)
Jag är medveten om det jag är medveten om och jag vet det jag vet. Så om jag kan identifiera, medelst introspektion, vissa tankar och premisser hos mig själv som faktiskt ligger bakom mina känslor, då vet jag att det är orsaken. Jag har också noterat hos mig själv att hur jag känner inför en massa saker har ändrats allteftersom min kunskap har expanderat, mina premisser och värderingar har förändrats. Jag har observerat exakt samma sak hos andra. Så därför vet jag att dessa saker styr och de har enligt mina observationer mycket större betydelse än kemiska reaktioner eller yttre stimuli som vi inte direkt rår över.
Jag kan inte läsa andras tankar, men jag kan lyssna på vad de säger och jag kan notera ett mycket klart samband mellan vad de säger (dvs vilka värderingar de t ex ger uttryck för) och hur de tenderar att reagera känslomässigt.
”Och när det kommer till sex så spårar ju Rand totalt..”
Här har redan POS sagt en hel del. Jag har inte så mycket att tillägga.
”Nu vill jag inte hårdra det, men jag kan inte låta bli. Rand har nog en väldigt romantiserad (dvs. inte fullt så objektiv) bild av sexualitet. Visst är det så att de känslor man upplever för ngn förstärks om det finns fler sidor av personen man finner attraktiva. Och att den attraktion man eventuellt känner för någon fysiskt tilldragande men motbjudande på ett själsligt plan snabbt försvinner. Men att hävda att generna inte styr *vem* man blir kåt på skulle ju leda till att man inte kan prata om olika sexuella läggningar, alla blir helt plötsligt bisexuella. För om du går ut på krogen och blir uppraggad av ett par riktigt schyssta damer och inte kan bli kåt utan att först prata lite filosofi med dem skulle ju det innebära att du inte tänder på en fysisk kropp utan ett intellekt. Nu hävdar jag att det i idealfallet aldrig är antingen eller, det gör du ju också, men jag vill ändå att det ska vara glasklart. För om det är ett intellekt som gör människor kåta, och generna inte styr *vem* denna kåthet riktas mot, så borde ju Einstein varit en riktig sexsymbol, avgudad av såväl alla män som kvinnor. Fransisco skulle ju lika gärna kunna tända på John Galt. Varför gör han inte det? Varför tänder inte alla män på övermänniskan Galt? Men jag har lite svårt att tro att det stämmer överens med den verklighet jag vistas i. Så visst är det nog så att generna styr *vem* man blir kåt på (till en viss grad) och vad (bröst, rumpa etc.). Men som sagt, i idealfallet är det inte antingen eller.”
Här har jag däremot lite mer att säga.
Du missförstår Ayn Rand. Generna styr en hel del här. Det tror jag vetenskapen har kommit fram till. Om inte annat verkar det ju inte finnas mycket i min egen eller andras erfarenhet som tyder på att vi aktivt väljer vår sexuella läggning. Vad Ayn Rand säger är att det finns ett definitivt samband mellan våra premisser och värderingar och våra sexuella begär. Inklusive hur dessa begär påverkar vilka sexuella lekar och ställningar vi föredrar. Därmed inte sagt att sambandet utesluter andra faktorer.
Ayn Rand skulle aldrig förneka att en attraktiv kropp är just attraktiv och att en het kvinna är just het. Etc. Jag kan inte heller föreställa mig att hon skulle förneka att detta har någonting att göra med våra gener, t ex det faktum att män tenderar att gilla kvinnor och tvärtom. (Skulle hon, bortom min kunskap, ändå ha förnekat detta då skulle jag bestämt hävda att hon har fel. Detta skulle då vara ett fel beträffande hennes kunskaper om människans natur qua sexuell varelse, inte om hennes filosofiska principer.)
Men en sak som jag kan tänka mig att Rand skulle gå med på är att våra premisser och värderingar även speglar sig hur vi ser ut rent fysiskt. Inte i den meningen att våra premisser bestämmer storleken på t ex våra könsorgan, utan i den meningen att de påverkar sådana saker som hur vi rör oss, vårt kroppspråk, etc. Hur vi tänker styr till viss del över kroppspråket. Människor med ett stort självförtroende tenderar att röra sig på ett visst jämfört med människor med ett litet självförtroende. Våra värderingar och attityder lyser också igenom i vårt sätt att bete oss. Poängen är att detta också påverkar hur attraktiva vi finner andra människor.
Rand var ingen sexolog och hade nog inga teorier om varför folk blir otroligt förtjusta i t ex fötter. Det är nog inte ett ämne för filosofi att reda ut utan för psykologer. Kanske har det en genetisk förklaring, kanske inte. Oavsett vilket är det inte avgörande. Det viktiga här är att det finns ett samband mellan just sex och våra premisser och värderingar.
Du har redan varit inne på det lite, men låt oss ta en person som anser att sex är fel, syndigt, ont. Dessa värderingar kommer att styra hans sexliv i många avseenden. T ex kan han reagera genom att känna sig smutsig och dålig varje gång han har sex. Andra har istället kanske uppfattningen att människan bara är ett djur som alla andra, om än lite mer avancerad, och att sex bara är ett primitivt djuriskt begär, utan någon som helst koppling till våra tankar. Hur de förhåller sig till sex, hur de gör i sängen och hur de reagerar efteråt lär även det vara radikalt annorlunda jämfört med han som ansåg att sex var fel på grund av hans religiösa övertygelser. Sedan kan vi ta en sådan sak som folk som har otroligt låg självaktning. Vem de väljer att sova med eller vilka de väljer som pojkvänner påverkas definitivt av deras låga självaktning. Hur de i sin tur förhåller sig till sex, vill vi nog inte ens veta. Men om jag tillåts spekulera kan jag tänka mig att de kanske reagerar genom att inte vilja ha sex eftersom de känner sig värdelösa eller så går de med på all möjlig form av självförnedrande sex eftersom de föraktar sig själva så mycket.
Psykologen och objektivisten dr Ellen Kenner skrev en intressant sak en gång och det är att vi ofta tenderar att undermedvetet tillskriva folk som vi finner fysiskt attraktiva en massa goda egenskaper i övrigt, men som kanske inte finns där. Jag har ibland noterat detta hos mig själv och jag skulle inte bli överraskad om jag noterade detta hos andra. (Alldeles för ofta slutar det med att jag upptäcker att personen inte var den som jag projicerade fram av rent önsketänkande; detta är en dålig vana jag har och som jag försöker motarbeta. Som tur är gör jag detta misstag mer och mer sällan eftersom jag kommer på mig själv tidigare.) Poängen är att om vi får reda på att personen i själva verket, hur fysiskt attraktiv de än är, är värsta skitstövlen då blir de inte längre lika attraktiva för oss. Det sexuella begäret tenderar då att tyna bort. Detta har jag också noterat hos mig själv och återigen skulle jag inte bli överraskad om andra upplever detsamma. Dr Kenner har för övrigt skrivit en del bra saker i i ämnet här.
Ok, fattar. Då missförstod jag nog Per-Olof. Då var det sista frågetecknet utrett. Tackar.
Var så god.