När man för polemik mot de som förnekar fri vilja då ägnar man sig egentligen åt en hopplös uppgift. Dels eftersom de inte låter sig övertygas av direkta observationer. Detta är ett problem eftersom det enda sätt man faktiskt kan veta att man har fri vilja är genom att observera sig själv utöva sin egen fria vilja. Dels eftersom det är omöjligt att övertyga andra människor enligt deras egna premisser. Hur vi tänker och vad vi tänker är, enligt determinismen, bestämt av krafter bortom vår egen kontroll. Inte av fakta och logik. Därför kan inte en determinist veta. Än mindre kan han bevisa att determinismen är sann. Hans determinism är nämligen, enligt hans egna premisser, resultatet av en fysisk-kemisk process, inte av aktiva observationer eller logiskt tänkande.

Somliga determinister förnekar detta. De säger att kunskap visst är möjligt och att kunskap visst är resultatet av observationer och förnuftigt tänkande. Hur resonerar de som säger detta? De säger helt sonika att medvetandet och dess innehåll påverkas eller skapas när vi gör observationer eller när vi hör andra framföra argument. Nu löser detta resonemang ingenting. Det bara förskjuter det grundläggande problemet ett steg vidare i orsak/verkan-kedjan. Det grundläggande problemet är detsamma: kunskap är och förblir en illusion.

Om vi ignorerar detta uppenbara problem och försöker ta idén på allvar, följer fantastiska implikationer, som ogiltigförklarar resonemanget.

Eftersom deras ”tänkande” är resultatet av en fysisk-kemisk process, bortom deras kontroll, följer det att en ”övertygelse” skapas automatiskt hos dem så fort de exponeras för vissa ljud eller tecken. De säger alltså att ljud och tecken kan ge upphov till en tanke hos människor. Det vill säga: ett ”materiellt” fenomen kan ge upphov till ett ”immateriellt” fenomen. Därmed tillskriver de ljud och tecken samma ”magiska”, ”övernaturliga” krafter som de annars förnekar medvetandet, nämligen att styra över det materiella. När de diskuterar med människor, då försöker de göra samma sak som trollkonstnärer försöker göra när de säger ”abrakadabra, hokuspokus, simsalabim!”

Kom ihåg att de som förnekar den fria viljan ofta är materialister som säger att allt prat om en ”själ” eller medvetande är en irrationell, religiös kvarleva. Det finns inget medvetande, säger de. I synnerhet inget viljestyrt medvetande. Idén att medvetandet skulle kunna styra över den materiella kroppen, är ”övernaturligt dravel”. Det strider ju mot naturlagarna, säger de. Det är omöjligt och ovetenskapligt. Men hur strider det inte mot naturlagarna att ljud och tecken ska få mig på bättre ”tankar”? Det vill säga: Hur ska jag få kemikalier att ändra på sig bara genom att ”prata” med dem? Ändå är detta vad deterministerna säger. De säger ju att om du hör någon säga: ”Vad blir 1 + 1?” då kommer atomerna att generera fram ”2” åt mig.

Vad deterministerna försöker göra är är att framkalla en fysisk-kemisk reaktion hos mig, genom att att exponera mig för vissa ”magiska” formuleringar och läten; höja rösten; stampa med fötterna; bli upprörda; himla med ögonen. De försöker, i deras ”argumentation”, göra gällande att jag inte skiljer mig från den viljelösa naturen. Så när de prata med mig, då pratar de inte en människa med ett viljestyrt förnuft, utan med ännu ett lagbundet föremål i naturen. Så när de försöker prata omkull mig, försöker de alltså prata omkull naturlagarna. Strikt talat argumenterar de inte med mig; de vädjar till mig ungefär på samma sätt som vildarna försökte vädja till naturen när de dansade för att få regn.

Så trots allt prat om att vi ska vara ”vetenskapliga” och erkänna naturlagarna, antar deterministerna en primitiv, förhistorisk attityd till naturen, varje gång de inleder en diskussion med någon i syfte att ”övertyga” dem.

En del säger att hjärnan fattar ett beslut innan vi själva är medvetna om det. De som säger det begår ett felslut. En del säger dessutom att neurovetenskapen har lyckats ”bevisa” samma felslut. Men de har fel.

För att se att detta är ett felslut kan vi börja med att ställa några frågor.

Vilka fakta ger upphov till begreppet ”beslut”? Eftersom ett ”beslut” är en handling är det lämpligt att fråga sig: Vem tar beslut? Vi kan börja med att se att växter inte tar några beslut. Inte heller tar medvetslösa människor några beslut. Döda ting som stenar tar inga beslut. Vi kan alltså observera att medvetslösa entiteter tar inga beslut.

Vad mer kan vi observera? Kan vi observera insekter ta beslut? Inget tyder på det. Allt vi vet, från tidigare observationer, talar för att deras beteende är programmerat. Djur? Samma sak där. Möjligen utgör beteendet hos en del högre djur som apor eller hundar bevis för att de kan bestämma sig för en sak istället för en annan. Människan? Vi observerar oss och andra ta beslut hela tiden. Du som läser detta tog beslutet att göra det; jag tog beslutet att skriva texten.

Vad är det som är gemensamt för människan och de högre djuren? Vad är det som gör oss, men inte växter och insekter, förmögna att ta beslut? Vi har en (rudimentär) viljefrihet. Vi kan lätt inse detta genom att observera andra typer av handlingar som inte är viljestyrda. T ex reflexer. Vi varken kan eller behöver ta beslut om vår andningsreflex.

Om allt vi observerade var reflexmässiga handlingar, då skulle vi aldrig kunna bilda begreppet ”viljefrihet” eller ”beslut”. Att ta ett beslut är att begå en viljestyrd handling. Och att prata om ”beslut” utanför den kontext av fakta som ger upphov till begreppet, nämligen observationer av varelser med viljestyrda medvetanden, är att prata med ett stulet begrepp.

Vad är ett stulet begrepp? Leonard Peikoff förklarar: ”The ‘stolen concept’ fallacy, first identified by Ayn Rand, is the fallacy of using a concept while denying the validity of its genetic roots, i.e., of an earlier concept(s) on which it logically depends”. Detta är det logiska felslut som en del gör sig skyldiga till, när de börjar prata om ”beslut” tagna av omedvetna och ofria varelser.