Jag har tidigare pratat om varför man bör tänka i termer av essenser och hur man går tillväga för att göra det. Nu tänker jag prata om hur man tänker i termer av principer.

Varför tänka i termer av principer? Att försöka överleva långsiktigt på den varseblivbara nivån är inte bara svårt; det är omöjligt. Det är så många val vi måste göra, som har implikationer för alla aspekter av våra liv och över en hel livstid. Endast genom att begreppsliggöra vår överlevnad kan vi uppnå en sådan enhetsekonomi som gör möjligt för oss att handskas med livets alla konkreter. Att tänka principiella termer är ett sätt för att uppnå en sådan enhetsekonomi i vårt tänkande. (För en längre redogörelse se ”Why Should One Act on Principle?” av Leonard Peikoff.)

Av samma anledning som vi inte vet hur vi ska behandla en sjukdom förrän vi har identifierat den, kan vi inte veta hur vi ska förstå eller utvärdera det som händer i världen, om vi inte identifierar vad vi har att göra med. Resultatet är handlingsförlamning eller värre: att man försöker bekämpa en felaktig diagnos – samtidigt som cancern håller på att ta över kroppen fullständigt.

Ett av många tragiska exempel på detta är oförmågan eller oviljan att korrekt identifiera fienden i det så kallade ”kriget mot terrorismen”. Detta misstag har kostat åtskilliga miljarder och åtskilliga oskyldiga amerikanska soldaters liv. Denna oförmåga att tänka i principiella termer har resulterat i att man försöker bekämpa fienden, islamiska fundamentalister, i Irak och Afghanistan, genom att låta dem ta över med hjälp av demokratiska val. Så att tänka i termer av principer är en fråga om liv och död.

Så vad är en princip? En ”princip” är en ”fundamental generell sanning”. Det är med andra ord en fundamental generalisering; en generalisering som förklarar många andra sanningar inom ett sammanhang. Exempel: Newtons rörelselagar, lagen om utbud och efterfråga eller människan är en begreppslig varelse. Dessa principer beskriver, förklarar och förenar oräkneligt många sanningar.

Vad tillför principer vårt tänkande?

Principer ger oss enhetsekonomi. Ta Newtons tredje rörelselag: ”Två kroppar som verkar på varandra med krafter utsätter varandra för lika stora men motsatt riktade krafter”. Här har vi en proposition som beskriver och förklarar oräkneligt många rörelser vi alla ser överallt dagligen: hur vi promenerar genom att trycka på jorden och jorden trycker tillbaka, hur fåglar flyger genom att trycka på luften och luften trycker tillbaka, hur vi kan simma genom att trycka på vattnet och vattnet trycker tillbaka, etc. Vi pratar om miljardtals rörelser, rörelser som vi inte har sett och inte kommer att se. Rörelser igår, idag och imorgon. Rörelser på jorden och hela universum. Allt detta i en princip.

Principer gör våra observationer mer begripliga. Ta lagen om utbud och efterfråga som säger att priset bestäms av relationen mellan utbud och efterfråga. Med hjälp av denna princip kan du förstå oräknerliga ekonomiska fenomen, igår, idag och imorgon. Varför priser går upp, varför priser går ned, varför det råder brist på vissa varor, varför det råder ett överskott på andra varor, varför vi har bostadsbrist och arbetslöshet, etc. Miljontals priser och relaterade fenomen som vi ser dagligen i våra egna liv eller i nyheterna kan vi förstå med hjälp av denna princip. Vi får även ut mycket mer av att studera historia med hjälp av denna princip.

Principer gör förutsägelser möjliga. Ta principen att människan är en begreppslig varelse. Den säger att människor kan tänka begreppsligt, att vår kunskap är huvudsakligen begreppslig, att vi använder oss av vår begreppsliga kunskap för att beskriva och förstå världen, och för att vägleda oss. Med hjälp av denna princip kan vi förutse vad människor kommer att göra om de väljer att handla i enlighet med deras idéer. Så om vi vet att en person är en socialist då kan vi utan problem förutse vad han, och alla andra socialister, kommer att göra om och när han väljer att handla på sina socialistiska premisser. Vi kan t ex förutse att han kommer argumentera för socialiseringen av sjukvården och sedan den ena industrin efter den andra. Vi kan inte veta vad han kommer att göra i detalj, eller exakt när, men vi kan förutse var han är på väg i generella termer.

Så nu vet vi varför vi bör tänka principiellt och varför det fungerar. Hur ser vi då till att identifiera principer?

Det är fråga om fyra väsentliga steg:

1. Skaffa så många relevanta exempel du bara kan.

2. Gör en första generalisering: Vad är gemensamt för alla dessa exempel?

3. Sök upp den mest fundamentala princip du känner till, den som kan förklara alla dessa exempel.

4. Integrera denna princip med allt annat du vet, inte minst filosofi. (Denna redogörelse är baserad på vad Leonard Peikoff säger i ”The Art of Thinking” och ”My Thirty Years with Ayn Rand: An Intellectual Memoir”.)

Låt oss konkretisera varje steg.

1. Du läser i nyheterna att de gröna tänker skapa många nya gröna jobb genom statliga subventioner inom solenergibranschen. Du inser att de inte ser på hela ekonomin eller vad det gör för ekonomin på lång sikt. För om man gör det då ser man att de bara kommer att skapa nya jobb inom en näring på bekostnad av andra jobb inom en annan näring. De gröna tittar bara på de omedelbara effekterna av dessa statliga subventioner.

”Jag undrar om jag kan hitta fler relevanta exempel?” Ja, senare läser du i nyheterna om att Obamaadministrationen ökar insatserna i deras krig mot al-Qaida i Afghanistan och samtidigt tvingar Israel att, återigen, förhandla med Hamas. Du ser att Obamaadministrationen behandlar Israels krig mot Hamas som helt orelaterat till USA:s krig mot al-Qaida, som om de inte hade någonting med varandra att göra. Detta förbryllar dig.

På lunchen har du en diskussion med en mycket entusiastisk moderat som säger sig vara för kapitalism när det kommer till mat, kläder, bostäder, medicin, datorer, etc eftersom det har visat sig att när marknaden lämnas fri här får vi bättre kvalité och/eller lägre priser. Men när det kommer till sjukvård då är han plötsligt av en annan uppfattning. Här ska det minsann råda socialism. Du frågar honom hur detta går ihop. Men han förstår inte din fråga: ”Sjukvård har väl inget med mat att göra? Det är ju två helt olika saker!” Du lämnar lunchen ännu mer förbryllad.

När du kommer hem från jobb loggar du, som vanligt, in på ditt kattforum och får till din stora förvåning läsa att nazism har minsann inget att göra med socialism eftersom nazisternas skjortor var bruna och socialisternas skjortor var röda. Nu är du så pass förbryllad att du inte vet var du ska ta dig till. Men istället för att slita dig i håret av frustration försöker du förstå vad du har att göra med.

2. Så du tänker: ”Här har jag fyra olika exempel. Vad är det som är gemensamt här?” De ser bara de kortsiktiga effekterna, de ser bara effekterna för en del skild från helheten, de ser bara konkreterna här och nu, de tänker på ytliga konkreta likheter och skillnader, de kopplar inte ihop saker, etc. Det gemensamma är att de inte tänker begreppsligt. De är konkretbundna. De är alla exempel på den konkretbundna mentaliteten.

3. Vad är den mest fundamentala principen som jag känner till som kan förklara denna konkretbundna mentalitet? Du grubblar en stund och kommer plötsligt ihåg vad du lärde dig när du studerade idéhistoria för ett par år sedan. Det finns ju en hel skola av filosofer som ansåg att allt som vi inte direkt kan varsebli är praktiskt taget overkligt eller meningslöst. Det enda vi kan direkt varsebli är konkreter. Abstrakta begrepp finns således inte. Nu kommer det tillbaka till dig: allt detta är ett uttryck för empirism. (Om du vet mer om de tekniska detaljerna i filosofi, då skulle du förmodligen säga att nominalismen, inte empirismen, är den mest fundamentala idén här. Men att identifiera principer är, precis som att identifiera essenser, en fråga om kontext.)

4. Du fortsätter: ”Kan jag koppla detta till någon eller något? Vilken eller vilka filosofer får detta mig att tänka på?” Du kommer klart och tydligt ihåg ett namn: David Hume. Du integrerar och kan nu se David Humes filosofi har bidragit till att skapa generationer av konkretbundna icke-tänkare som handlar i frågor om liv och död, utan att använda sig av principer. (Det finns många andra filosofer som har förespråkat en filosofi med dessa implikationer. Återigen är det en fråga om kontext. ”Du tar vad du har”. Detta gör inte saken godtycklig eller subjektiv. Du kan inte förklara denna mentalitet med vad som helst. Samtidigt är det sant att det finns mycket som kan orsaka en eldsvåda.)

Jag tänker avsluta genom att säga ett par ord om relationen mellan essenser och principer.

En essens är en fundamental egenskap eller faktor. En princip är en fundamental generalisering. Essenser kommer först. De gör det möjligt för dig att bilda och validera principer.

Essenser hjälper dig att bilda principer eftersom när du ser samma essens i olika konkreter, i olika sammanhang, då vet du att det finns något som du kan koppla ihop till en princip, något som förenar dem alla.

Principer kan i sin tur hjälpa dig att se vad som är essentiellt i ett annat sammanhang, som hjälper dig bilda en princip, som hjälper dig se vad som är essentiellt i ytterligare ett sammanhang, osv. Det är alltså en spiral här.

Ta principen att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel. Denna princip hjälper oss att identifiera människans essentiella sociala behov, nämligen frihet, vilket i sin tur hjälper oss att bilda principen om människans rättigheter. Denna princip hjälper oss att identifiera vad som är essentiellt när man ska bedöma ett socialt system som gott eller ont, nämligen huruvida det erkänner och respekterar människans rättigheter.

Ta principen att människan är en begreppslig varelse. Denna princip hjälper oss att identifiera vad som är essentiellt när det kommer till att förstå människans handlande, nämligen fundamentala idéer, dvs filosofi. Denna insikt hjälper dig att senare bilda principen att filosofi är den fundamentala orsaken i människans historia.

Essenser gör det inte bara möjligt för dig att bilda principer. De gör det också möjligt för dig att validera principer. Om du inte känner till essensen, då kan du inte validera en princip. Om du saknar kunskap om det essentiella, då får du bara en sannolikhet, inte en induktiv generalisering. Du får korrelation, men inte kausalitet.

Om allt du vet är att solen går upp och ned, men inte varför, då har du ingen grund för att säga att solen måste gå upp och ned imorgon också. Och om allt du vet är att ärlighet har fungerat, än så länge, och att oärlighet inte har fungerat, än så länge, men du har ingen aning om varför (nämligen att oärlighet handlar om att förklara ett krig mot verkligheten), då har du inte heller någon grund för att säga ärlighet är en dygd. Och om du inte känner till att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel, då kan du inte validera principen att människan behöver frihet för att överleva. Så tänk på detta.

Det finns mycket mer man kan säga om att tänka i principiella termer. Men detta får räcka idag.

Jag tänker ge ett exempel på hur man kan validera objektivismen genom induktion. Låt oss ta principen att känslor är orsakade av våra idéer, kunskap och värden. Jag tänker förenkla denna princip lite. Jag tänker nöja mig, till en början, med att etablera induktivt principen att ”värden orsakar känslor”.

Så vilka fakta ger upphov till denna princip? Låt oss reducera. Jag säger att vi måste veta 1. vad känslor är, 2. att folk har olika känslor inför samma saker, 3. vad värden är, och 4. vad människor faktiskt värderar, detta för att kunna se om det finns ett samband mellan deras värden och deras känslor.

Så var börjar vi? Målet med att reducera är att etablera vad det är vi måste veta och var vi ska börja inducera. Vi ska börja med varseblivning och gå därifrån.

Låt oss börja med att reducera känslor. Detta är enkelt. Vi vet alla vad känslor är. Vi känner ju dem direkt. De är varseblivningsmässiga. Vad vi gör senare är att vi på den begreppsliga nivån upptäcker hur känslor skiljer sig från annat mentalt handlande (t ex att tänka och minnas) eller innehåll (t ex begrepp och bilder). Sedan upptäcker vi hur känslorna skiljer sig från varandra. Exempel: ”Hat är det jag känner för Hitler”, ”Förakt är det jag känner för Kant”, ”Kärlek är det jag känner för Teri Hatchett”, etc. Det är här, med denna enkla medvetenhet om känslor, som vi börjar som intelligenta 18 åringar.

Vad måste vi observera för att göra kopplingen mellan känslor och värden? Vi blir under vår uppväxt medvetna om att vi har olika känslor inför olika saker. Vi blir också medvetna om att andra människor har olika känslor inför olika saker. Vad som krävs för att upptäcka att känslor är orsakade av värden är att vi ser hur folk har olika känslor inför samma saker. Detta måste vi veta för att misstänka att orsaken till våra känslor ligger i vårt medvetande och inte i saken.

(Kan inte vi inte se sambandet mellan värden och känslor genom introspektion? Jo, om vi är väldigt bra på introspektion. Men det är inte de flesta, så jag tror inte detta är det bästa eller vanligaste sättet för en intelligent 18 åring att upptäcka sambandet. I alla fall inte till en början. Senare kan vi säkert se detta samband genom introspektion; det är lättare att se detta när vi vet vad det är vi letar efter.)

Exempel: Socialdemokraterna föreslår höjd inkomstskatt. Jag blir förbannad när jag läser om detta i tidningen medan min bordsgranne som läser samma sak istället blir glad. HIF vinner och IFK förlorar. HIF-fansen blir glada medan IFK-fansen blir förbannade och besvikna. Socialdemokraterna vinner valet. Socialdemokraterna och deras väljare blir förstås lyriska, medan de borgerliga partierna och deras väljare blir ledsna. Ni kan säkert komma på massor med exempel på hur folk har olika känslor inför samma sak. Det är den här sortens observationer man måste göra för att validera detta induktivt.

Vad är nästa steg? Vi måste veta vad värden är. Jag tänker inte reducera begreppet värde hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån. Dels för att det tar för lång tid och dels för att jag inte kan se varför det är nödvändigt för vad det är vi ska göra idag. (Dessutom antar jag att de som läser detta redan har läst ”The Objectivist Ethics” och därför redan är bekanta med Ayn Rands reduktion av begreppet ”värde” tillbaka till begreppet ”liv”. Vi låter denna princip vara och försöker kanske inducera den vid ett senare tillfälle.)

Jag har inte hittat en bra svensk definition på ”värde” så istället har jag formulerat en egen baserad på flera förslag från en engelsk ordbok: ”det som är bra för något ändamål”. Jag tror att denna definition utgör en del av en normal människas vokabulär, varför jag inte tvivlar för ett ögonblick att en normal människa utan problem kan, med hjälp av denna definition, komma på hundratals eller tusentals exempel på olika värden.

Titta bara er omkring i er egen lägenhet: kläder, soffa, säng, bokhylla, böcker, husdjur, kylskåp, mat, dator, tvspel, tv, telefon, stereoanläggning, cdskivor, dvdfilmer, spegel, etc. Och detta är bara vad jag kan kunde se genom att slänga ett snabbt öga i rummet där jag befinner mig just nu. Om vi tänker och känner efter kan vi även komma på värden som: utbildning, inkomst, jobb, bostad, försäkring, vänner, läkemedel, fotboll, etc såväl som en del ”abstrakta” värden som karriär, hobbies, kärlek, frihet, vetenskap, etc. Även här har vi ett flöde av konkreter; begreppet ”värde” är inte en ”flytande abstraktion” för oss. Ni kan, utan några som helst problem, komma på många fler exempel på egen hand. Vi är där vi behöver vara för att kunna gå vidare.

Nästa steg är att ta reda på vad människor faktiskt värderar. Vi måste göra detta för att kunna se om det finns något samband mellan vad människor värderar, dvs vad det är de faktiskt bryr sig om, och deras känslor. Hur gör vi det? Vad är det vi kan observera? Tja, hur brukar vi göra för att ta reda på vad folk är ute efter? Vad det är som motiverar dem? Vi går dels efter vad de säger (t ex: ”Jag tycker om glass”), men framför allt går vi efter vad de gör (t ex se samma person glufsa i sig glass som om det inte fanns någon morgondag).

Detta är direkt observerbart. Ett exempel: En man kommer efter dig med en kniv i högsta hugg. Du behöver inte vara en raketforskare för att förstå att han vill göra dig illa. Ett trevligare exempel: En vacker kvinna ger dig blickar, fixar till håret, ler, skrattar åt alla dina skämt, ger dig sitt nummer, tar dig på dig och kysser dig. Om du vid det här laget inte förstår vad hon är ute efter då är du ett hopplöst fall.

Det är genom att göra sådana här observationer som du listar ut vad det är som motiverar dem, vad de tycker är bra och värdefullt. Det är ett flöde av sådana här exempel du behöver.

Nu är vi redo för det sista steget och det är genom att observera sambandet mellan vad de värderar och deras känslomässiga reaktioner. Det är så vi upptäcker att det faktiskt finns ett samband mellan deras deras värden och känslor.

Exempel: En person säger ”Jag vill att socialdemokraterna vinner”. Sedan går han med i socialdemokraterna, han börjar jobba som valarbetare för dem, skriva insändare om varför vi ska rösta på socialdemokraterna, han delar ut valsedlar för socialdemokraterna och på valdagen röstar han också på socialdemokraterna. Hans handlingar talar tydligt för att han värderar en socialdemokratisk valseger. Så när valet väl är över och det står klart att socialdemokraterna har tagit hem segern och vår socialdemokrat börjar dansa och skrika av glädje, då blir vi inte det allra minsta förbluffade över vad vi ser. Och vad vi ser är hur värden orsakar en människas känslor.

Det du måste göra är att observera ett flöde av sådana här exempel. Jag tror inte att det är särskilt svårt. Titta på sambandet mellan vad idrottsmän och -kvinnor och de känslor de ger uttryck för när de vinner sina medaljer, titta på hur fotbollsfans reagerar inför en seger och en förlust, titta på hur det ser ut på moderaternas valvaka samma kväll.

Glöm inte att observera dig själv: Du får drömjobbet och du blir som en följd väldigt lycklig. Du pluggar hårt för en tenta och får högsta betyget. Du känner en enorm glädje och tillfredsställelse. Plötsligt dumpar din flickvän dig och du känner dig ledsen. Du får reda på att någon har blåst dig på massor med pengar och du känner dig förbannad. Men dagen efter får du en löneförhöjning och det gör dig på bättre humör. Ni kan säkert komma på hundratals om inte tusentals egna exempel.

Nu är vi i princip färdiga. Vi har, induktivt, validerat principen: värden orsakar känslor. Detta är ett exempel på hur vi kan induktivt rekonstruera en princip inom objektivismen. Det lär behövas fler exempel för att man ska upptäcka alla problem som man kan stöta på när man inducerar. Och olika sätt att handskas med dem. Jag hoppas dock att detta exempel ger en bra uppfattning om vad det handlar om. Jag kommer kanske ge fler exempel senare. Men eftersom jag inte får betalt för detta arbete så vill jag inte lova någonting.

Jag vill dock avsluta, denna gång, med fyra kommentarer:

1. Vi har att värden orsakar känslor, vi har däremot inte inducerat att endast värden orsakar känslor. Och fortsätter vi inducera och integrera, då kommer vi mycket riktigt upptäcka att andra saker också orsakar känslor, såsom vår kunskap och våra idéer. Detta är vad jag menade med att vi koncentrerar oss på att bilda en första primitiv version av principen. Detta gör det lättare att reducera och inducera. Så ta det lugnt och nöj dig, till en början, med att inducera enklare versioner av principerna.

2. Ett problem som jag tror drabbar sådana som mig mer än andra, dvs sådana som har studerat objektivismen i flera år, är att vi har automatiserat en stor del av objektivismen. Så det är svårt för oss att helt befria oss från allt vi vet om objektivismen. Det är svårt att sätta oss in i hur det är att vara 18 år och mer eller mindre helt okunniga om objektivismen.

Det kan då också vara svårt för oss att veta om vi är helt objektiva här eller om vi oavsiktligen förlitar oss för mycket på integrationer i vårt undermedvetna. Jag har i alla fall haft bekymmer av denna natur. Så en dag när jag var ute och gick så grubblade jag på detta. Det var då det slog mig att jag stöter på exakt samma problem när jag skriver en text.

När man skriver en text då förlitar man sig på den automatiserade kontext av kunskap som man har i sitt undermedvetna. Och det som kommer ut på pappret är kanske klart och tydligt för en själv, eftersom man förlitar sig på sin undermedvetna kunskap för att förstå vad det är man säger. Men för andra som inte har samma kunskap är det inte alls särskilt klart eller tydligt. Tvärtom.

När det kommer till skrivande är det alltid, till en början åtminstone, bättre att vara övertydlig. Man kan alltid redigera bort detaljer senare, om de visar sig vara överflödiga. Samma sak är lösningen när det kommer till att induktivt rekonstruera objektivismen på egen hand. Det vill säga, ta hellre två ”onödiga” steg än ett steg för lite. Inducera hellre för mycket än för lite. Det skadar aldrig.

3. Att reducera handlar om att etablera den begreppsliga kedjan för våra begrepp eller principer tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Jag har nästan alltid pratat om detta som om det bara finns ett sätt att reducera, nämligen uppifrån och ”ner” i kedjan. Men det är inte sant. Det viktiga är att du etablerar den begreppsliga kedjan. Det är mindre viktigt om du väljer att börja med den varseblivbara nivån och sedan försöker ta dig nerifrån och ”upp” i kedjan.

Inget utesluter förresten att du reducerar ”ner” till det varseblivbara så mycket som möjligt och skulle du sedan fastna då börjar du istället reducera ”upp” från det varseblivbara så mycket som möjligt för att sedan se om du kan mötas i mitten.

Och om någonting verkar hopplöst att reducera, då är ett annat tips att du bara börjar inducera direkt, sedan stoppar du bara in antaganden som du behöver allteftersom. Antanganden som du alltid kan inducera vid ett senare tillfälle. (Dessa tips kommer från dr Leonard Peikoffs föreläsningar The Art of Thinking och Objectivism Through Induction.)

4. Vad krävs för att uppnå nödvändigt sanna slutsatser inom induktion? Induktion sägs inte kunna ge just nödvändigt sanna slutsatser. Det är därför induktiva slutsaser inte följer med någon logisk nödvändighet, bara med väldigt hög sannolikhet. Jag kan ge er en stor del av svaret redan nu, men för det fullständiga svaret hänvisar jag till dr David Harrimans kommande bok The Logical Leap.

Två saker vill jag dock nämna: stäng ute det godtyckliga och gå efter vad kontexten tvingar er till.

Om du observerar att ”eld bränner papper”, då behövs det inte mer än så för att veta detta. Det kausala förhållandet är direkt observerbart. Det är självklart. Det behöver inte ”bevisas” eller ”härledas” precis som man inte behöver bevisa eller härleda att ”bollen är rund” eller ”blomman är röd”. Du vet det genom att direkt observera det.

Så om någon nu säger utan några som helst bevis: ”Ja, men tänk om eld får pappret att förvandlas till en orm?” Då är detta godtyckligt och kan avfärdas på direkten, utan att du behöver motivera dig. Du kan och bör låtsas som om det regnar. Poängen är att det godtyckliga, som alla sådana här humeanska invändningar vilar på, inte är ett skäl för att avfärda induktiva slutsatser som oförmögna att ge oss logiskt nödvändiga slutsatser.

(En del av er lär nu få höra irrationella resonemang om vad som är ”logiskt möjligt” att föreställa sig och sedan använda detta som ett argument för att släppa in det godtyckliga. Vad är det för irrationellt resonemang? Det är den analytisk-syntetiska dikotomin. Om du vill se en fullständig vederläggning av den idén läs då dr Leonard Peikoffs uppsats ”The Analytic-Synthetic Dichotomy” i Introduction to Objectivist Epistemology.)

Så vad är det som ger oss logiskt nödvändiga slutsatser när det kommer till induktion? Bortom det som är självklart vid den varseblivbara nivån, så är det den samlade kontexten av kunskap som ger oss nödvändighet. En slutsats är nödvändig om motsatsen ger en motsägelse. Så när du i ljuset av din samlade kunskapskontext gör vissa observationer då har du bara två alternativ: antingen accepterar du vad du ser och vad som följer av logisk nödvändighet givet allt annat du vet. Eller så förnekar du vad du faktiskt ser eller också allt annat du vet. Om du väljer att göra det senare, då kommer du att sluta upp i motsägelser.

Låt mig konkretisera detta. Vi har ett mord och en misstänkt. Ett vittne såg den misstänkte köra till mordplatsen före tidpunkten för mordet och ett annat vittne såg den misstänkte köra därifrån efter tidpunkten för mordet. Vi har fingeravtryck från den misstänkte på mordvapnet och offret. Vi har den misstänktes blod på mordvapnet och offret och vi har offrets blod på den misstänkte och mordvapnet. Vi har således också den misstänktes DNA på mordvapen och på offret. Det finns ett blodspår från mordplatsen till den misstänktes bil som var parkerad runt hörnet. Det finns blod från den misstänkte och offret i bilen. Det finns även ett blodspår från den misstänktes bil till den misstänktes lägenhet. Blodspåret består av blodiga skoavtryck som passar med de blodiga skorna som den misstänkte har på sig. I lägenheten finner man även ett par blodiga handskar med blod från den misstänkte och från mordoffret.

Allt detta observerar vi och allt vi observerar gör vi i ljuset av allt vi vet om blod, fingeravtryck, DNA, etc. Givet alla dessa observationer och givet allt vi vet finns det bara en logiskt nödvändig slutsats. Alternativet är nämligen att vi förnekar vad det är vi ser, dvs allt blod, alla fingeravtryck, all DNA som allt talar för att den misstänkte är mördaren – vilket ger oss en motsägelse – eller också förnekar vi allt vi vet om t ex blod, fingeravtryck och DNA och hur de hamnar där de hamnar – i vilket fall vi också får en motsägelse.

Och den som, utan några som helst bevis, slänger in ett: ”Men tänk om han blev utsatt för en komplott av polisen?” kan och bör man avfärda utan någon som helst motivering. Eftersom detta är ett helt godtyckligt, dvs grundlöst, påstående.

Läxan av allt detta? Avfärda alltid det godtyckliga och försök etablera så mycket kontext ni själva behöver för att se alternativen som omöjliga.

Mer än så blir det inte för denna gång. Hoppas att detta var till någon glädje. Den som vill ha ett mer fullständigt svar får, som sagt, vänta tills dr David Harrimans bok The Logical Leap kommer ut.

Somliga tror att objektivismen är ett filosofiskt system skapat genom deduktiv härledning från axiomerna. De som tror detta har fel. Helt fel.

Varför tror då somliga att objektivismen är deducerad från några axiomer? Den fundamentala, psyko-epistemologiska, orsaken är att många har rationalistiska tendenser hos sig. Jag tror dock att den avgörande faktorn för många är att de läser Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand av dr Leonard Peikoff. (Jag kan även tänka mig att många får detta intryck av att läsa John Galts tal.)

Det är inte dr Leonard Peikoffs fel. OPAR kan ge detta intryck eftersom den visar hur filosofins olika delar hänger samman logiskt och därför, tillsammans, utgör ett filosofiskt system. Dr Peikoff visar alltså att objektivismen är integrerad. Men när de med rationalistiska tendenser läser OPAR, och ser hur allting hänger samman rent logiskt, kan de lätt dra den felaktiga slutsatsen att objektivismen har härletts deduktivt. Men det var inte så det gick till, rent historiskt, och och det är inte möjligt, rent logiskt.

Jag hade nyligen en diskussion med en objektivist som länge var skeptisk till mitt påstående att OPAR inte ger en deduktiv härledning av objektivismen. Så jag bad honom prova den tesen mot verkligheten genom att försöka härleda fram principen om människans rättigheter från identitetslagen. Så här blev det:

Well, the law of identity says things are specific and finite. There’s two main types of entities. Living and nonliving. Life is self-sustaining, goal-directed action. Living things take from their environment in order to promote their own lives. They are selfish, you could say. Man is one of the specific types of living beings. Like other living beings, he needs to take from the environment around him in order to sustain his life. He must be selfish to live, basically. However, man has volition, and he is born tabula rasa, so he needs ethics to guide his life. A proper ethics tells him to be selfish, because the purpose of ethics is to help you live. Politics is ethics applied to social situations. A proper politics should help you live in a social situation. It should guarantee you that the other people you live with will let you live, IE the right to life. The other rights stem from that. If you are not free to act on your own judgment (liberty), keep what you worked to earn (property), and pursue the furtherment of your life (pursuit of happiness), then you cannot live properly, and you are living in a society that is bad for you.

Så här svarade jag honom:

That is a true summary of many facts. But please note the following: How do you know that? You do not know it through the law of identity – or any deduction from it. The law of identity simply states: A is A. Man is man. Things are what they are. It implies that there are no contradictions. However, how do we know that there are living and non-living entities? That they act goal-directed? That we have to pursue values to survive? That man is born tabula rasa? That he, therefore, has no instincts? That he, therefore, needs some guidance? Some science that tells him that selfishness is good (ethics)? How do you know that man we need freedom or property to survive as rational beings? That the social need of reason is freedom? You can’t know ANY OF THIS from the law of identity. The only way to know it, is through observations and generalizations. That is through induction. That’s how Rand did it. Now, what you have done above is that you have INTEGRATED the facts that first had to be INDUCED.

Varför är det hopplöst att deducera allt detta från identitetslagen? Jag förklarade: ”The law of identity does not tell you what kind of entities exist or how they act or what they need – only that whatever entites exist they are what they are and cannot be anything else, anything contradictory to their identity”.

Du kan naturligtvis inte heller deducera fram objektivismen från existensen existerar, medvetande, existensens primat, eller någon annan grundläggande princip. Så om du tror annorlunda, då är det hög tid att granska dina premisser.

Objektivismens principer har, med ett fåtal undantag, inducerats fram. (Undantagen består framför allt av de metafysiska axiomerna.) Att inducera är väsentligen att bilda principer genom att generalisera från observationer av konkreter. (Att deducera är väsentligen att tillämpa principer på konkreter.) Bra filosofi är resultatet av bra induktion. Dålig filosofi är resultatet av dålig eller ingen induktion.

Det är därför objektivismen är sann. Den stämmer överens med verklighetens fakta eftersom den faktiskt bygger på verklighetens fakta.

Presentationen som följer bör ses som en introduktion till Objectivism Through Induction av dr Leonard Peikoff.

Om du verkligen vill förstå och bevisa objektivismen för dig själv måste du induktivt rekonstruera din kunskap om objektivismen. Hur gör man detta enklast? Genom att identifiera vilka fakta som ger upphov till de viktigaste begreppen och principerna inom objektivismen. Hur identifierar man vilka dessa fakta är? Genom att reducera. Hur? Se mina artiklar ”Att reducera”, ”Premissmetoden” och ”Genusmetoden”. (Nu kan ni säkert förstå varför jag har lagt ned så mycket tid och energi på att prata om reduktion.)

Om du har reducerat korrekt, då kommer du att upptäcka inte en eller två exempel utan ett flöde av hundratals, tusentals eller miljontals konkreter som summeras under principen. Praktiskt taget var du än vänder blicken kommer du att finna exempel. När du har detta flöde då vet du att du är framme och att du är redo att inducera.

Att induktivt rekonstruera objektivismen handlar inte om att etablera idéernas relation till varandra. Nej, det handlar om att etablera de fakta som ger upphov till en första, primitiv formulering av en idé. Att t ex etablera att vi får kunskap genom förnuftet räcker inte för att dra slutsatsen att det är den enda vägen till kunskap. Så för den fullständiga formuleringen av principen (dvs så som den är i OPAR), krävs ytterligare induktion och integration. Gör en sak i taget.

Du bör anta få eller inga explicita filosofiska principer; om du förlitar dig på vad du ska bevisa, då ägnar du dig inte åt att induktivt rekonstruera din kunskap, utan åt att gå i logiska cirklar. (Om det verkar omöjligt att gå vidare utan att explicit anta någon filosofisk princip, då är det OK, bara du gör det klart vad det är du antar. Du kan alltid vid ett senare tillfälle försöka induktivt validera principen eller principerna som du har antagit.) Att hänvisa till en bok av Ayn Rand eller en föreläsning av Leonard Peikoff räknas inte som ”induktion”. Du kan och bör dock använda dig av böcker om t ex historia, psykologi och ekonomi för att spara tid.

Vad kan jag anta? Du bör inte utgå ifrån att du är en nyfödd bebis, totalt okunnig om det mesta. Det är meningslöst. Du bör istället utgå ifrån att du är en intelligent, västerländsk 18 åring med en vanlig vokabulär och allmänbildning. (Om du är pessimistisk om vad du kan förvänta dig av en vanlig 18 åring, föreställ då dig en bättre allmänbildad 18 åring. Kanske dig själv som en 18 åring? Eftersom du läser detta misstänker jag att du var eller är en ganska intelligent 18 åring.)

Du kan inducera det mesta (men inte allt), i ”fel ordning” och ändå sluta upp med ett logiskt, sammanhängande filosofiskt system. Det enda som krävs är att du hela tiden integrerar allt du lär dig längs vägen. Gör du det kommer du inte bara se hur t ex rättvisa hänger ihop med lagen om orsak och verkan eller hur det faktum att våra begrepp är objektiva hjälper till att förklara varför förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel. Det är som att sätta ihop ett pussel. Har du bara tillräckligt många bitar att sätta samman kan du till slut se ett mönster.

Att induktivt rekonstruera objektivismen kräver en hel del arbete, men det är möjligt och det är värt det.

Många som läser Ayn Rands böcker eller lyssnar på hennes föreläsningar slås av säkerheten och styrkan i hennes övertygelser. Mary Ann Sures, en av Ayn Rands bästa vänner, berättar om ett av sina första möte med Ayn Rand: ”[T]here was something else about Ayn Rand that was different from anyone I had ever met before. I felt myself responding to this ‘something,’ but I didn’t know what it was. It wasn’t until after a few more meetings with her that I could name it.” Vad var det?

She had certainty. This is what really attracted me emotionally to her that night. She was the first person I had ever met who projected it—she projected that what she knew was true, and that she was sure of it.

What she was that night was the way she always was: she never doubted herself and her capacity to understand. It’s not that she had an encyclopedic mind that knew everything—although she knew more about things than most people did. The point is that she didn’t live in a state of chronic doubt. She didn’t constantly question the rightness of her ideas. She didn’t hesitate and flounder. She spoke with conviction. What she knew, she knew. This was a strong element in her personality.

Och: ”When I got to know her better, I commented on her certainty. And she said, very simply, that if by observation and reason she concluded something was true, then there was no reason for her to doubt it. New evidence might cause her to revise her thinking, but until and unless such new evidence was available, she was firm about the rightness of her conclusions.” (Facets of Ayn Rand.)

Du kan uppnå samma säkerhet i dina övertygelser – men endast genom induktion.

Deduktion lockar eftersom många har fått lära sig att deduktivt giltiga resonemang ger nödvändigt sanna slutsatser. Det är sant. Men om du inte vet, med säkerhet, vilka fakta som induktivt ger upphov till dina premisser, då hjälper deduktion föga. Premisser som du accepterar för att det känns rätt eller för att du tror på auktoriteterna som försåg dig med dem, kan du inte vara säker på.

Få saker är lika övertygande som varseblivbara fakta. Om du ser en lastbil köra mot dig i högsta hastighet då hyser du inga tvivel. Inte ens den värsta postmodernisten skulle tvivla. Du ser vad du ser och du vet vad du vet. Endast genom induktion kan du förstå objektivismen med samma klarhet och samma övertygelse.

Det finns naturligtvis mycket mer man kan säga om allt detta och jag kommer därför att återkomma till ämnet. Men vid det här laget hoppas jag bara att jag har gett er tillräckligt med kontext för att förstå värdet av en induktiv validering av objektivismen. Jag hoppas också att jag har gett er tillräckligt med motivation för att sakta men säkert börja induktivt validera objektivismen.