Reklam

Carl Svanberg2 kommentarer

Den 15 mars är det Captus/Timbro-seminarie:

Captus har påbörjat ett samarbete med tankesmedjan Timbro som går ut på att tillsammans anordna seminarier i Göteborg. Captus, som har sin huvudsakliga förankring i Göteborg, kommer att stå för arrangemanget av seminarierna medan Timbro kommer att stå som idéproducent, det vill säga det material som Timbro producerat kommer att lyftas fram. Syftet med detta samarbete är att skapa en starkare lokal förankring för det frihetliga budskapet i Sveriges näst största stad.

Det första seminariet kommer att hållas den 15:e Mars klockan 17.30 – 19.30 i Entreprenörernas hus, Kungsportsavenyn 5, Göteborg. Kristian Karlsson kommer här att presentera sin nya bok ”Avlatsindustrin” som kritiskt granskar och kritiserar idéerna bakom de etiska fonderna och begreppet corporate social responsibility. Boken kan under seminariet köpas för specialpriset 100 kronor.

Under seminariet kommer även Timbros chef Cecilia Stegö Chilò, samt Captus VD Nima Sanandaji att tala.

De flesta av de 70 platser som finns i lokalen är bokade, men det finns fortfarande ett fåtal kvar. Den som önskar närvara kan kontakta Christofer Pihl som är ansvarig för seminarieverksamheten på Captus. Man kan också anmäla intresse för framtida seminarier. tel: 0736 82 81 60 email: christofer@captus.nu.

Spinozas egoism

Carl Svanberg2 kommentarer

Under tiden jag studerade filosofins historia stötte jag naturligtvis på en del dåliga filosofer som t ex Berkeley, Hume och Kant. Jag stötte även på en del filosofer som hade helt ofarliga, men fullständigt felaktiga idéer. Men de hade inte desto mindre oerhört underhållande argument för sin position. Jag tänker nu närmast på Augustinus argumentation för tidens icke-existens. Men jag stötte även på ett par filosofer som jag tyckte hade en del bra eller i varje fall intressanta idéer. Jag tänker t ex på Aristoteles, Thomas ab Aquinos, Spinoza och John Locke. Och av dessa vill jag idag kort behandla vad jag tyckte var intressant med Spinoza. Det som var intressant med Spinoza var inte hans rationalism eller metafysik, utan hans teori om känslornas natur och orsaker, och dels hans redogörelse av vad som måste beskrivas som någon form av egoism.

Genom hela filosofins historia finns det inte särskilt många som har förespråkat egoism. Vi har Aristoteles och vi har Nietzsche. Medan Aristoteles förespråkade någonting som med skulle kunna kallas för en rationell egoism förespråkade Nietzsche en irrationell form av egoism. Det fanns fler företrädare för denna senare form av egoism. (För detaljer se Per-Olof Samuelssons ”Anti-egoismens historiska rötter…”.) Vid en första läsning tyckte jag att Spinoza hade mycket vettigt att säga här. Men när jag läste igenom det han skrev en andra gång, lade jag märke till ett par saker. Men låt oss börja från början. Spinonza skrev:

Då förnuftet inte fordrar något som står i strid med naturen, kräver det alltså att var och en älskar sig själv, söker sin fördel i det som verkligen är en fördel, och eftersträvar allt som i verkligheten för människan mot större fullkomlighet; vidare kräver det obetingat att var och en så gott han kan söker bibehålla sin tillvaro. Detta är en sanning som är lika nödvändig som att det hela är större än delen.

Då nu vidare dygden inte består något annat än att handla i överensstämmelse med sin naturs lagar, så följer härav:
för det första att dygdens grund just är strävan att bibehålla sin tillvaro och att lyckan består däri att människan kan bibehålla sin tillvaro; för det andra att dygden måste eftersträvas för sin egen skull och att det inte finns något annat som är bättre och nyttigare för oss än den och för vars skull man skulle eftersträva den;
för det tredje att den som tar sitt eget liv har en kraftlös själ och att de helt och hållet besegras av yttre orsaker som strider mot deras natur. (Detta och alla efterföljande citat kommer ifrån Filosofin genom tiderna 1600-talet 1700-talet av Konrad Marc-Wogan.)

Så här långt verkar ju allt vara i sin ordning. Men som vanligt måste allt detta måste förstås i sitt sammanhang. Det visar sig att Spinoza egentligen inte är ute efter att försvara eller förespråka någon form av egoism. Det Spinoza istället gör är att han beskriver människans natur och i synnerhet hennes psykologiska drivkrafter. Det Spinoza presenterar här är med andra ord en form av ”psykologism egoism”.

Människor drivs, enligt Spinzoa, av tre primära känslor: lust, olust och begär. Hennes känsla av lust och olust är i sin tur bara ett känslomässigt uttryck för hennes förmåga att existera. Och alla människans känslor såsom kärlek, hat, ångest, avundsjuka, välvilja, medkänsla, vrede, etc är alla bara olika uttryck för hennes grundläggande känslor, lust och olust. Spinoza skriver: ”Lust (laetitita) är människans övergång från mindre till större fullkomlighet. Olust (tristitia) är människans övergång från större till mindre fullkomlighet.” Och:

En affekt är i den mån den hänför sig till själen, en idé genom vilken själen hos sin kropp bejakar en större eller mindre kraft att existera än förut. Om alltså själen påverkas av någon affekt, erhåller kroppen samtidigt en affektion genom vilken dess förmåga att verka ökas eller minskas.

Det är därför som Spinoza menar att människor som handlar på ett sätt som är oegennyttigt också handlar på ett sätt som strider mot människans natur. Men detta implicerar också en annan sak, nämligen att vad som är gott eller ont inte är en fråga om fakta. Dvs värden är inte uttryck för en relation mellan verkligheten och hur det objektivt sett tjänar människans liv. Nej, detta är en tanke som Spinoza uttryckligen förnekar:

Av allt detta framgår att vi inte strävar, vill eller begär något därför att det är gott utan att vi anser att det är gott därför att vi eftersträvar, vill eller har en drift eller ett begär efter det. (Min kursivering.)

Detta ska nu inte tas som att Spinoza försvarar eller förespråkar en form av irrationell egoism. Men det verkar i varje fall stå klart att Spinoza inte anser att frågan om värden är en fråga om fakta. Och jag anser naturligtvis att hans redogörelse är fullständigt felaktig. I verkligheten är det vår uppfattning av någon som (objektivt sett) ett värde, som gör att vi också har ett begär att sträva efter det. Men om detta är Spinozas syn på saken, då uppstår ett problem. Det verkar nämligen nu som att det Spinoza säger inte bara är felaktigt, det är dessutom ett motsägelsefullt synsätt. För lite senare skriver nämligen Spinoza följande:

Vidare gäller att vi aldrig kan åstadkomma att vi inte skulle behöva yttre ting för vår tillvaros bibehållande och att vi aldrig kan leva utan kommunikation med yttervärlden. Det finns något utanför oss som är nyttigt för oss och därför eftersträvansvärt. Av detta åter är det bästa vi kan tänka oss det som helt överensstämmer med vår natur.

Så det verkar vara som så att vi anser att något är gott för oss eftersom vi strävar efter det (begär implicerar värden) samtidigt som vi anser att det verkar finnas där ute som som är gott vilket gör det eftersträvansvärt (värden implicerar begär). Jag är inte säker på hur exakt man ska förstå Spinoza. Antingen är det jag som har missat någonting, eller också är detta en verklig, och ovanligt explicit, motsägelse i Spinozas filosofi.

Är det någon som har något förslag på hur man ska förstå Spinoza? Är det någon som anser att jag har missförstått Spinoza filosofi? Eller är det någon som kanske bara har någon annan reflektion att dela med sig?

Hårt arbete lönar sig

Carl Svanberg16 kommentarer

Och så är det dags för lite egenkärlek. Fick igår tillbaka tentaresultaten. Tentan var på filosofins historia. Det gick ju faktiskt ganska bra. Utöver det att man tillhörde den lilla skaran som fick VG, så fick jag nog bestämt högst poäng i klassen: 9 av 10 poäng. Känns ju ganska bra. Jan Hartman, föreläsaren, gav mig t o m en liten ”Bra!”-kommentar på frågan om Kant. Carl är helt enkelt den störste!

Glad musik

Carl Svanberg7 kommentarer

Med allt elände i världen och allt i vardagen som jag kan klaga om jag bara vill, kan jag ibland lätt bli trött på allt och på mig själv och mitt klagande. Det ÄR tröttsamt att vara irriterad och besviken över sakernas tillstånd. Då är det bra att det finns musik.

Jag brukar lyssna på musik av alla möjliga skäl. Ibland är det bara för att få utlopp för min frustration (och då blir det ofta hård och intensiv musik). Ibland behöver jag bara lyssna på glad och inspirerande musik för att få mig orka kämpa vidare eller för att ta det lugnt för ett ögonblick, så att jag kan bli påmind om att uppskatta allt som faktiskt är bra och fantastiskt i tillvaron.

Jag vet inte varför men av någon anledning verkar väldigt mycket av den glada och upplyftande musik som jag gillar komma från 1970- och 1980-talet. Så för de som är lite som mig i detta avseende vill jag rekommendera lite låtar som ni bör skaffa (jag köper min musik via iTunes Music Store), eller om ni redan har dem och gillar dem, kanske ta lyssna på dem igen om det var länge sedan sist:

Solsbury Hill – Peter Gabriel
Heat of The Moment – Asia
You Ain’t Seen Nothing Yet – Bachman-Turner Overdrive
Hungry Heart – Bruce Springsteen
Sweet Child O’Mine – Guns N Roses
St. Elmos Fire (Man In Motion) – John Parr
I’ll Find My Way Home – Jon & Vangelis
Wuthering Heights – Kate Bush
Give It Up – KC & The Sunshine Band
Make Your Own Kind of Music – Mama Cass
Jump – Van Halen
Why Can’t This Be Love – Van Halen
Baba O’Riley – The Who
The Air That I Breathe – The Hollies

Det finns mer, men detta får räcka för denna gång. Och jag är medveten om att en del säkert tycker att detta är rent skräp, förfärligt, smaklöst, osv. Men det bryr jag mig inte om. :-)

Ljög George Bush om Irak?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag tror personligen inte att Bushadministrationen ljög om Iraks massförstörelsevapen. Men om vi för argumentets skull antar att han ändå gjorde det, varför skulle han då göra det? Var det, som den konspiratoriska vänstern säger, för att motivera ett oljeplundringskrig? Uppenbarligen inte. Oljan i Irak blev inte privatiserad, den förblev ”kollektiv” egendom för det irakiska folket. Dessutom finns det, som många före mig har noterat, massvis med brister med denna idé, om oljan var det enda man var ute efter. Det hade ju varit mycket billigare och enklare att blint tro på Saddam Husseins ”say so”, om att han inte har några massförstörelsevapen, och sedan snabbt verka för att avskaffa sanktionerna mot honom, så att Irak återigen kan i stor skala börja sälja olja på världsmarknaden. Så vi kan nog utesluta att oljan hade någonting med saken att göra.

Vad skulle han då ha för skäl för att ljuga? Den enda förklaring jag kan tänka mig är att han visste att det amerikanska folket inte skulle gå med på att föra ett krig mot Irak om det inte också utgjorde ett hot mot USA. Det amerikanska folket är än så länge inte så pass altruistiska att de går med på vad som helst. De skulle aldrig med på att med amerikanska pengar och amerikanskt blod bygga upp en demokratisk välfärdsstat som ”inspirationskälla” för resten av Mellanöstern. Det är därför inte undra på att stödet för kriget bara blir mindre och mindre, ju mer och mer kriget kostar.

Amerikanerna bryr sig inte speciellt mycket om irakiernas öde. De anser inte att det är deras skyldighet att skydda irakierna från att döda varandra; det är irakiernas skyldighet att bete sig civiliserat och respektera varandras rättigheter. De anser inte att det är deras skyldighet eller ”historiska kall”, som de neokonservativa brukar säga, att sprida demokrati över hela världen. Allt detta är egentligen en väldigt sund reaktion från det amerikanska folket. Det är sunt att bli irriterad på Bush som kräver att man ska offra sina pengar och sitt liv för totalt främmande, fientliga och otacksamma irakier, när Bush istället borde sätta stopp för Iran. Det är ett tecken på självaktning, på övertygelsen om att man har rätt att leva, rätt att sträva efter lycka, rätt att leva för sin egen skull – och inte som en slav i en diktatur eller som ett offerdjur för Bushs ”forward strategy of freedom”.

Tragiskt nog

Carl Svanberg3 kommentarer

Varför blir så många muslimer i arabvärlden terrorister? Den traditionella – men fullständigt felaktiga – teorin är att Israel och USA själva inledde med oprovocerat, omotiverat, illvilligt våld som resulterar i att oskyldiga araber blir dödade. Varje sådan bomb leder till, säger denna teori, skapandet av tusentals terrorister. Och vore det inte för dessa bomber, skulle terroristerna inte skapas. Slutsatsen är därför att ett ”krig mot terrorismen” är ”kontraproduktivt”, och att pacifism, kompromisser, förhandlingar, förlåtelse, etc är ”lösningen”. I verkligheten är det emellertid som så att varje sådan eftergift, ovilja att militärt göra slut på terroristerna och staterna som sponsrar dem, är vad som föder tusentals och åter tusentals terrorister.

Men alldeles bortsett från allt detta, och alldeles bortsett från det faktum att denna teori inte kan förklara varför t ex Vietnamkriget inte skapade några västfientliga terrorister från Sydostasien, så bygger denna teori, från början till slut, på en allvarlig förvrängning av fakta. Närmare bestämt bygger den på en felaktig uppfattning om vad det är här som är orsak och vad det är som är verkan. Därmed utesluter teorin alla möjligheter att uppnå en genuin förståelse för vad som är orsaken till denna konflikt. Detta visar på att teorins föreståndare, som inte säger sig vilja försvara terroristerna utan endast vilja ”förstå” sig på dem, egentligen bara är ute efter att ursäkta deras terrorism. För om de verkligen brydde sig om att ”förstå” sig på konfliktens orsak och kärna, vilket är nödvändigt inte bara för att förstå varför dessa människor hatar oss i väst så mycket, utan även för att förstå vad som inte är lösningen till denna konflikt (pacifism, diplomati, etc), då hade de inte så avsiktligen ägnat sig åt att evadera just vad som är orsak och vad som är verkan här.

Orsaken är förstås fundamentalistisk islam. Och det sägs ju att de ”moderata” muslimerna utgör den överväldigande majoriteten av alla muslimer. Fienden är därför bara denna lilla grupp av ”extremister”. Därför måste vi, hur vi än väljer att bekämpa islamisk terrorism, ta hänsyn till detta faktum.

Nu kan vi ju alltid diskutera hur det kommer sig att de ”moderata” muslimerna är så tysta, eller varför de egentligen bara är ”moderata” när det gäller medlen men inte ändamålen (global teokrati), eller om det egentligen är möjligt för en muslim att vara ”moderat”. Vi kan även fråga oss huruvida det ens är viktigt, i slutändan, om majoriteten av alla muslimer i Mellanöstern är extrema eller bara ”moderata”, detta då det ändå är den extrema toppen i varje rörelse eller nation som bestämmer, och inte de moderata massorna som ju endast passivt följer strömmen eller också aktivt agerar. Osv. Men även om vi för argumentets skull antar att det är möjligt för en muslim att vara genuint ”moderat”, så återkommer vi oundvikligen till frågan om huruvida dessa utgör en stor majoritet av muslimerna. För om de verkligen utgör en stor överväldigande majoritet, då är ju möjligheterna för att vinna detta krig mycket större och lättare än vad man hade kunnat hoppas på.

Hur ser det då ut? Jag såg nyligen en i sanning mycket avslöjande intervju med tre förre detta terrorister. Den bild de målade upp var att araber i Mellanöstern mer eller mindre från det att de är barn till det att de är vuxna, blir uppfostrade av hela samhället, att hata judar och väst. De blir uppfostrade så av sina föräldrar, av skolorna, av moskéerna. Detta är, som en av dem sade, en del av deras kultur. Det är inte som så att folk bara en dag bestämmer sig för att ”gå med i en terrorgrupp”, de drivs snarare in i dem, som om det vore en tradition, av förväntningar från omgivningen, ungefär på samma sätt som en del kan drivas till att konfirmera sig av äldre konservativa släktingas förväntningar, här i Sverige.

En av dessa fd terrorister, som föddes och växte upp i en del av amerika där nästan alla var araber, berättade att mer eller mindre samma sak äger rum där som i Mellanöstern. Ungefär samma sak har vi ju sett i Storbritannien och det resulterade som bekant i slaktandet av 52 oskyldiga människor den sjunde juli 2005. Och opinionsundersökningar, säger en av dem, visar också att en majoritet av den muslimska befolkningen stöder militant och totalitär islam. En majoritet stöder Osama bin Laden, Hamas, Hezbollah. Vi talar om ”60-75%”, bereonde på vilket land vi talar om, i Mellanöstern, sade en av dem. Om dessa herrar har rätt, utgör de påstådda ”massorna” av ”moderata” muslimerna endast en fiktion, precis på samma sätt som de neokonservativas tro på ”demokratin” som lösningen på terrorismen.

Dessa fd terrorister poängterar också att om terroristerna får som de vill, kommer de bara att bli ännu mer aggressiva. Men framför allt poängterar de att även om det är bra att man försöker informera allmänheten i Mellanöstern om att USA och väst inte är fienden, så måste vi i väst vara aggressiva när det kommer till att försvara oss. En av dem sade till och med att även om han tyckte invasionen av Irak var helt rätt, så har Bush varit alldeles för mesig sedan dess och att kriget kunde ha varit slut för länge sedan om det inte vore just för att han är så mesig.

En annan av dem betonar att man måste få folket i Mellanöstern att inse att de faktiskt är ansvariga för deras handlingar, och att deras handlingar därför kommer att ha konsekvenser. Så om de stöder terrorism mot väst, får de räknar med krig och med att de själva och alla de bryr sig om kan komma att dö till följd av ett sådant krig. Samma fd terrorist tar upp Israel som ett exempel: Israel är känt för att vara ett land som besvarar attacker på ett hänsynslöst sätt. Även om vi hör om attacker i Israel då och då, så hör vi inte om de hundratals attacker som också har blivit stoppade av Israel.

Det är inte undra på att programledaren inte riktigt vet hur han ska gå vidare eller hur han ska bemöta dem med nya ”tuffa” frågor. Och när han väl gör det, så slänger han sig endast med tomma pacifistslogans, som dessa fd terrorister vederlägger utan några som helst svårigheter. Jag skulle utgå ifrån att västvärldens intellektuella och politiska ledare, George Bush inkluderad, skulle bli lika paffa och svarslösa om de fick ta del av vad dessa herrar har att säga. Tragiskt nog.

Besvikna rasister?

Carl Svanberg1 kommentar

Det kommer en ny amerikansk dokusåpa: ”Black. White.” Den handlar om två familjer som ”bytar ras”. Det är en vit och en svart familj som sminkas på ett sätt som gör att de ser ut att ha bytat hudfärg helt och hållet. Serien ska utgöra ett slags socialt experiment som förmodligen ska visa på hur annorlunda familjerna behandlas efter de har, så att säga, ”bytat ras”.

Jag vet inte om det sociala experimentet i dokusåpan gav några intressanta resultat. Men redan nu verkar det som om serien har skapat intressanta reaktioner utanför dokusåpan.

Man kan tycka vad man vill om dokusåpor och den här sortens sociala experiment. Men en sak som jag tyckte var intressant var just att vad denna dokusåpa egentligen visade på, om jag har förstått rapporteringen korrekt, är att rasskillnaderna är, när allt kommer omkring, så små. Inte för att detta kom som någon större överraskning för mig, men de är tydligen så små att amerikansk media nästan blev lite besvikna över att personerna inte förändrades mer efter deras ”rasbyte”. Jag citerar (SvD 20060308):

Trots Hollywoods makeup-trick lyckas inte experimentet skapa en tillräcklig förändring, tycker New York Daily Times. Individernas personligheter slår igenom trots rasbytet, menar tidningen.

Den vita kvinnan är för högljudd och den svarta för argsint, anser tidningens mediekritiker. Den svarte sonen gör ett för ofokuserat intryck och den vite mannen älskar att höra sin egen röst oavsett om han är vit eller sminkas svart. New York Times hade hellre sett ett annorlunda val av familjer. (Min kursivering.)

Tala om rasism! Jag menar, trodde verkligen någon på fullaste allvar att folk skulle förändra sitt beteende bara för att deras hudfärg blev annorlunda?

Eller är det kanske värre än så. Det kanske är så att mediekritikerna hoppades på att familjerna skulle börja bete sig på ett mer ”typiskt vit” och ”typiskt svart” sätt. Som om det vore självklart att svarta och vita i enlighet med deras ras borde bete sig radikalt annorlunda?

Kvinnor säger ifrån – till förnedrande feminism

Carl Svanberg3 kommentarer

I dag är det den internationella kvinnodagen. Och det märks. För idag protesterar 20 kvinnliga vd:ar i en DN debattartikel mot regeringens planer på att införa lagstiftad könskvotering i näringslivet. Och det är, måste jag säga, en ovanligt stark protest. De tar ett ovanligt ställningstagande inte bara emot den kollektivism och orättvisa som könskvoteringar innebär. De tar också ett tydligt ställningstagande för äganderätt och näringsfrihet.

De inser att feminismen bara är en form av könskollektivism och som därför är förnedrande för kvinnor. De inser att idén om ”kollektiva rättigheter” inte går att förena med idén om individuella rättigheter (!). (Detta får mig att undra om dessa kvinnor nyligen har läst sin Ayn Rand.) Debattartikeln avslutas med:

Hur ska en ägares, eller en väljares, individuella rätt att välja vilken kandidat som den önskar förenas med kravet på att varje grupp ska få sin kollektiva rättvisa uppfylld? Svaret är att det inte går. Kollektiv rättvisa och individuell rättvisa är inte förenliga. Och att påstå att diskriminering måste användas för att mota diskriminering är inte heller ett argument som bär. En orättvisa upphävs inte av en annan, två begångna fel gör inte att rätt skipas.

Word!

Vem är Fredrik Reinfeldt egentligen?

Carl Svanberg8 kommentarer

En del som vill försvara de stora förändringarna i moderaternas politik brukar ju ofta hävda att Reinfeldt är, precis som SSU:arna säger, nämligen en ”ulv i fårakläder”. Reinfeldt har bara genomfört dessa förändringar eftersom han vill kunna vinna valet. Inte för att han verkligen står för detta. På sikt vill han göra det som Bo Lundgren och Carl Bildt m fl också ville. Men inte till en början. Först handlar det om att ”bygga upp ett förtroende”. Visa att man är ”regeringsduglig”. Men är det verkligen sant? Vad har vi för anledning att tro det?

Trots att det inte finns mycket som talar för denna välvilliga tolkning av Reinfeldts nya ”moderater”, så kan vi ju ändå för argumentets skull anta att så trots allt är fallet. Men om så nu är fallet, då måste man ju fråga sig vad det i så fall är som driver Reinfeldt till att säga följande om den borgerliga alliansens privatiseringspolitik:

Vår idé är inte att allt ska säljas. Vattenfall skulle troligen bara köpas upp av en utländsk storägare, som fortsätter att ta ut överpriser, sa moderatledaren Fredrik Reinfeldt (Metro 20060307, sidan 7).

Vad jag menar är att om Reinfeldts ”strategiska”, ”pragmatiska”, ”realpolitiska” förändringar är just det, kosmetiska förändringar för att vinna regeringsmakten – till varje pris – varför känner sig då Reinfeldt sig motiverad att slänga sig med en sådan här uppenbar socialistisk retorik? Det är en sak att man i sin makthunger och feghet drar sig för att inta kontroversiella ståndpunkter som man ändå inte kan försvara, utan att riskera att opinionen sviker en. Det är en helt annan sak att man därutöver tar till en retorik som istället antyder att marknadsekonomi, när allt kommer omkring, nog inte är en särskilt bra idé.

Jag såg förresten nyligen också dokumentären ”Utmanaren” som handlar om Fredrik Reinfeldt. Den var intressant. Det kom i alla fall fram en del saker som jag inte alls kände till (eftersom jag är för ung). Tydligen var MUF ”nyliberala” redan tidigt på 1990-talet. En annan sak som jag inte kommer ihåg var att det var förre moderatledaren Bo Lundgren som släppte fram moderaternas nya ”chefsekonom” Anders Borg och Fredrik Reinfeldt själv.

Dokumentären påminner oss också om att Fredrik Reinfeldt, som ekonomisk talesman för moderaterna, så sent som 2002, förespråkade samma politik som han snabbt övergav strax efter han själv blev ledare. Detta får ju i alla fall mig att undra över hur ”djupt” hans liberala (?) värderingar egentligen sitter. Vi vet ju också att han utgav sig för att vara nyliberal (i den goda bemärkelsen) i början av 1990-talet. Kanske var det så att Reinfeldt inte hade svårt att sälja ut moderaternas politik för lite meningslös makts skull – just eftersom ingenting alls stod på spel för honom personligen. Har man inga värderingar själv, tar det ju inte heller emot att bara slänga allt över bord som kan stå i vägen för honom i marschen till Rosenbad.

Programmet påminner oss också om vad det är för slags förändringar i innehållet av moderaternas politik sedan Reinfeldt blev ledare. Det handlar om att minska storleken på skattesänkningarna från ca 130 miljarder kronor till ca 50 miljarder kronor. Det handlar om att det är ”orättvist” att höginkomsttagarna fick ta större del av deras skattesänkningar än andra. Det handlar om att inte ”riva upp” den så kallade arbetsrätten. Det handlar om att inte bråka med LO, utan tvärtom börja fjäska inför dem, att försvara den ”svenska modellen” med kollektivvatal. Det handlar till råga på allt om att satsa på kommunal verksamhet, om att öka de offentliga utgifterna. Allting summeras med att en statsvetare konstaterar att de enda skillnaderna mellan moderaterna och socialdemokraterna nu för tiden finns i retoriken; vad gäller själva politiken är det mest en fråga om teknikaliteter. Berättaren i programmet konstaterar själv att den stora skiljelinjen mellan moderaterna och socialdemokraterna ligger just i att moderaterna är ”moderata”, dvs lite mer återhållsamma i samma socialdemokratiska politik.

Och en del undrar varför folk tycker politik är tråkigt. Att det inte spelar någon roll vem som vinner. Ja, jag undrar varför…

”Perfekt konkurrens” hämmar de borgerliga

Carl Svanberg1 kommentar

De borgerliga vill genomföra en del privatiseringar av statliga bolag om de vinner efter höstens riksdagsval. Detta är naturligtvis alltid bra. Tyvärr är de borgerliga, som vanligt, inte särskilt konsekventa. De motsätter sig nämligen bland annat privatiserandet av Vattenfall. Varför? Jo, därför att det råder en ”bristande konkurrens” på elmarknaden. Till DN förklarar de att de ”enda tänkbara köparna av Vattenfall är två-tre stora europeiska intressenter. En försäljning till någon av dem skulle riskera leda till minskad konkurrens.”

Vad är det för idé som ligger bakom detta felaktiga resonemang? Det är moderna nationalekonomins förvirrade föreställningar om konkurrens i allmänhet och teorin om ”perfekt konkurrens” i synnerhet. För enligt dessa föreställningar har de borgerliga helt rätt i det de säger. Detta är således ännu ett exempel på hur dålig och falsk nationalekonomi som lärs ut vid universiteten gör att de borgerliga inte är i stånd att ens försvara en fri marknad på ekonomiska grunder.

Vad är egentligen fel på teorin om ”perfekt konkurrens”? Se George Reismans essä ”Platonic Competition”:

The doctrine of ”pure and perfect competition” is a central element both in contemporary economic theory and in the practice of the Anti-Trust Division of the Department of Justice. ”Pure and perfect competition” is the standard by which contemporary economic theorists and Justice Department lawyers decide whether an industry is ”competitive” or ”monopolistic,” and what to do about it if they find that it is not competitive.”

”Pure and perfect competition” is totally unlike anything one normally means by the term ”competition.” Normally, one thinks of competition as denoting a rivalry among producers, in which each producer strives to match or exceed the performance of other producers. This is not what ”pure and perfect competition” means. Indeed, the existence of rivalry, of competition as it is normally understood, is incompatible with ”pure and perfect competition.” If that is difficult to believe, consider the following passage in a widely used economics textbook by Professor Richard Leftwich:

”By way of contrast, intense rivalry may exist between two automobile agencies or between two filling stations in the same city. One seller’s actions influence the market of the other; consequently, pure competition does not exist in this case.” (Richard H. Leftwich and Ross D. Eckert, The Price System and Resource Allocation, 9th ed., The Dryden Press, Chicago, 1985, p. 41.)

While competition as normally, and properly, understood rests on a base of individualism, the base of ”pure and perfect competition” is collectivism. Competition, properly so-called, rests on the activity of separate, independent individuals owning and exchanging private property in the pursuit of their self-interest. It arises when two or more such individuals become rivals for the same trade. The concept of ”pure and perfect competition,” however, proceeds from an ideology that obliterates the existence of individuals, of private property, and of exchange. It is the product of an approach to economics based on what Ayn Rand has characterized as the ”tribal premise.” (Ayn Rand, Capitalism: The Unknown Ideal, The New American Library, New York, 1966, p. 7.)

Läs hela. Tro mig, det är värt din tid!