Igår skrev Heléne Lööw och Henrik Bachner en debattartikel i vilken de redogör för en ny undersökning som visar på hur vanligt det är med antisemitistiska känslor och fördomar här i Sverige. Det var en i varje fall för mig ganska överraskande läsning.

Så här inleder författarna sin artikel:

Ny rapport om antisemitismen i Sverige: 41 procent har en helt eller delvis negativ syn på judar. 25 procent av svenskarna är negativa till tanken på en jude som statsminister. Lika många anser att judarna har stort inflytande över världsekonomin, 15 procent anser att judarna har för stor makt i världen i dag. Det visar en ny undersökning från Forum för levande historia och Brå, som genomförts bland närmare 3 000 svenskar och som publiceras i dag. Totalt instämmer 36 procent av svenskarna i vissa antisemitiska påståenden, men tar avstånd från andra. Fem procent, däribland sympatisörer med extremnationalistiska partier, har en systematiskt negativ inställning till judar…

Jag har faktiskt mina tvivel kring en del av dessa uppgifter. Nu betvivlar jag inte för ett ögonblick att det finns människor som hatar judar eller som tror på judiska konspirationsteorier, och liknande nonsens. Men jag betvivlar faktiskt omfattningen på antisemitismen som denna studie vill påvisa. Jag vet inte om jag är väldigt unik i detta avseende, men jag har faktiskt aldrig i hela mitt liv stött på en enda människa som har yttrat en enda ens lite antisemitisk kommentar.

Men det som gör att jag tycker detta är extra märkligt beror på att jag har däremot flera gånger hört folk fälla rasistiska eller invandrarfientliga kommentarer i övrigt. Så om folk som är misstänksamma eller hatiska mot vissa etniska grupper inte brukar vara rädda för att dölja det, varför skulle då folk som är skeptiska eller hatiska gentemot judar vara tysta av sig?

Men även om vi bortser från detta bör man ju förklara vad som är orsaken till antisemitismen. Det finns många förklaringar. Men det finns helt klart ett par som enligt mig sticker ut. Henrik Alexandersson påpekar att det egentligen inte är ett mysterium att så många är fientliga till judarna. Inte för att de förtjänar det på något sätt, så klart. Utan för att medierna hela tiden försöker vinkla rapporteringen från konflikten mellan Israel och Palestina till Israels nackdel. Att konflikten, och därmed hur den rapporteras, spelar roll är också någonting som artikelförfattarna själva antyder:

Kritik av israelisk politik är av självklara skäl inte antisemitism. Resultaten tyder dock på att antijudiska föreställningar och förhållningssätt kopplade till Israel och den israelisk-palestinska konflikten har ett visst stöd. Så menar till exempel 26 procent att Israels politik ”präglas av en i Gamla testamentet rotad hämndlystnad” och närmare en av tio sluter helt eller delvis upp bakom föreställningen att Israels existens utgör ett hinder för fred på jorden.

Och även om antisemitismen är så vanlig som denna undersökning gör gällande, kan man väl ”lugna” sig lite med att konstatera att antisemitismen tycks vara mer utbredd hos vissa grupper i samhället än andra. Det handlar främst om lågutbildade arbetare, nationalsocialister och muslimer. Det är kanske också därför som jag aldrig har hört folk fälla antisemitiska kommentarer? För jag brukar nämligen inte umgås med just lågutbildade arbetare, nazister eller muslimer.

Är det förresten någon av mina läsare som har fått höra eller som brukar få höra antisemitiska kommentarer?

Jag har, mycket beroende på hur mycket jag uppdaterar min blogg, mellan ca 50-100 besökare om dagen. Hur hittar folk till min blogg? Jo, en del gör ju sökningar. Så vad söker de på? Jo, en del går ju rak på sak och söker på mitt namn. Det tycker jag är lustigt och skrämmande på en och samma gång. Andra gör lite annorlunda sökningar. Nedan följer ett axplock från de senaste två dagarna:

”springsteen emot krig”, ”varför ställer man up i dokusåpor”, ”iran + moderaterna”, ”18-åringen nyköping mcdonalds södert”, ”Amerika+Slaveri”, ”arabförbundet” och, slutligen, den kanske lustigaste av dem alla? ”krelm”. :-)

Hon är en passionerad kvinna med bestämda åsikter och ett skarpt intellekt. Och så är hon snygg! Vad mer kan man egentligen begära?

Per-Olof Samuelsson har publicerat en ”ny” artikel som behandlar frågan: ”Varför konjunkturcykler?” Ett smakprov för att väcka ert intresse:

Alla vet vad en konjunkturcykel är, men få förstår vad den beror på. Alla känner till att goda tider med hög sysselsättning och blomstrande affärsliv följs av dåliga tider med hög arbetslöshet och ekonomisk stagnation – och alla kan trösta sig med att det nog blir bättre tider igen och förarga sig över att inte heller de nya, bättre tiderna kommer att vara. Men varför, varför, varför?

Ekonomer med självaktning har naturligtvis försökt åstadkomma förklaringar. Ett av de mer berömda försöken gjordes av William Stanley Jevons, som antog att konjunkturerna beror på solfläckarnas växlingar. (Resonemanget är inte fullt så vansinnigt som det låter. Resonemanget är att solfläckarna påverkar skördarna, vilka i sin tur påverkar ekonomin som helhet.)

Den marxistiska tolkningen går ut på att konjunkturväxlingarna på något sätt är inbyggda i det kapitalistiska produktionssättet, att de bara kommer att bli värre och värre, och att de kommer att försvinna när kapitalismen dör ut.

Detta synsätt – att konjunkturväxlingarna är oupplösligt förknippade med själva marknadsekonomin – tas över av John Maynard Keynes, men han ansåg att staten kan ingripa och mildra deras verkningar. Knepet skulle vara att balansera den statliga budgeten över konjunkturcykeln – att underbalansera budgeten för att stimulera ekonomin under lågkonjunktur, att dra åt svångremmen och gripa till osthyveln under högkonjunktur.

Våra ekonomer är normalt inte marxister, och inte heller Keynes står så högt i kurs som han har gjort. Men Marx och Keynes grundsyn på konjunkturcykeln är faktiskt allmänt accepterad. Konjunkturcykeln betraktas som oundviklig, som ett naturligt faktum orubbligt som gravitationen, och ekonomisk klokhet består i att anpassa sig så gott det går efter denna tingens ordning. Monetarismens frammarsch har inte inneburit någon ändring härvidlag. Monetarismen är en ekonomisk teori av ganska begränsat värde; den kan närmast karaktäriseras som keynesianism med hårt åtdragen svångrem; och den har så vitt jag vet ingen egen konjunkturcykelteori.

Den enda ekonomiska skola som kan förklara konjunkturcykeln som fenomen är den ”österrikiska”.

Läs hela här.

Idag publicerade Metro (Skåne-upplagan i varje fall) min insändare om elmarknaden. Det var efter jag hade läst någon beklaga sig över hur avregleringen hade misslyckats så kapitalt, utan att ge ett enda argument för sin slutsats, som jag blev så provocerad att jag kände mig manad att ge svar på tal. Min insändare blev inte så bra, rent stilistiskt. Och det finns säkert mycket mer man skulle kunna anmärka på. Men jag koncenterade mig på att fatta mig kort och koncist. Därför blev det också som det blev:

”Många klagar på de höga elpriserna. Men de höga elpriserna är inte ett bevis för att avregleringen av elmarknaden har misslyckats. På kort sikt bestäms priset av utbud och efterfråga. På lång sikt är det istället en dålig politik som bestämmer priset.

Det är i praktiken förbjudet att bygga ut vattenkraften och kärnkraften. Utbudet begränsas och priset hålls uppe. Samtidigt har man stängt Barsebäck, vilket begränsar utbudet ytterligare. Sedan avregleringen har man dessutom fördubblat skatten på el.

Det är inte konstigt att priserna stiger och stiger. Så vad vi behöver är en energibransch fri att producera mer energi och sänkta skatter!”

Den nya objektivistiska tidningen, The Objective Standard, har äntligen kommit igång. Första numret kom i tryckt format i början av denna månad, men först nu finns den tillgänglig för oss Internetprenumeranter. Den första och andra artikeln finns dock tillgängliga, gratis, för alla.

Den första är Craig Biddles ”Introducing to The Objective Standard”, och vad den handlar om säger väl sig själv, men den är ändå värd att läsa om man är ny för objektivismen.

Den andra artikeln, ”‘Just War Theory’ vs. American Self-Defense” och är skriven av Yaron Brook och Alex Epstein. Den förklarar varför, fem år efter attackerna den 11 september 2001, USA inte har segrat över de totalitära islamisterna. Det beror på att USA:s ledare har följt en falsk och självdestruktiv moralteori om krig, nämligen den så kallade teorin om rättvist krig. Den förklarar också varför alternativet inte är ”realism” utan istället en krigföring som bygger på Ayn Rands moralfilosofi om rationell egoism. Denna artikel rekommenderar jag starkt.

En annan väldigt bra artikel är Elan Journos ”Exposing Anti-Muslim ‘Conspiracies'”. Journo beskriver inte bara hur konspirationerna och det konspiratoriska tänkandet har tagit över Mellanöstern. Han går även ett steg längre och förklarar vad det är för filosofisk – epistemologisk – grund till detta konspiratoriska tänkande.

De övriga artiklarna har jag inte hunnit läsa ännu, men de ser lovande ut.

Det enda jag vill säga just nu är att The Objective Standard verkar vara en väldigt trevlig tidning. Det är också en rejäl tidning på ca 100 sidor. Och om varje nummer är ungefär lika fylligt, då tycker jag att man verkligen får valuta för sina pengar. Jag ser redan fram emot nästa nummer.