Reinfeldt är maktlysten

Carl SvanbergLämna en kommentar

I en ny bok, En av oss?, skriven av Mats Wiklund, intervjuas bland annat Fredrik Reinfeldt och många i hans närmaste krets. Frågan som Wiklund ställer sig är huruvida Reinfeldts förvandling av moderaterna är äkta. Wiklund säger till DN:

– Jag ville framför allt få reda vilka drivkrafter han hade, säger Mats Wiklund. Och ja, jag tror att det här är på allvar. Det är konkreta förändringar i politiken och inte kosmetika för att vinna valet. Man kan inte göra sådant här som pr-trick.

Men om så, hur får han då ihop det med följande?

Wiklund tecknar bilden av en moderatledare som är ointresserad av ideologi, en pragmatiker som gillar psykologi mer än skatteteknik.

I opinionsmätningarna får Fredrik Reinfeldt hittills goda betyg, men valet är det enda riktigt intressanta testet. Fast om tonvikten nu är att göra moderaterna valbara kanske den långsiktiga planen är mer radikal?

– Jag tror inte att han vet vart han ska, säger Mats Wiklund. Han talar om att vinna 2006 för att kunna vinna 2010. Nu ska de framför allt sköta det här bra, med både hängslen och livrem. (Min kursivering.)

Det där sista tror jag inte bara är sant, jag tycker också det säger allt om Reinfeldt som person: en maktlysten människa; en människa som är ute efter politisk makt för maktens skull.

”Something for nothing”?

Carl Svanberg4 kommentarer

Thomas Sowell har nyligen skrivit tre fantastiskt bra artiklar, och som nyligen har publicerats i Capitalism Magazine. Deras gemensamma tema är att det finns ingen undanflykt från rättvisan, dvs från verkligheten. Eller som han själv uttrycker det: ”there is no such thing as something for nothing.”

Det är just denna föreställning om att man kan vinna någontign på parasitism som får folk till att tro att det finns något att vinna på sådant som välfärdspolitik, fackföreningar och minimumlöner. Men i verkligheten finns det inget att vinna. Och det är detta som Sowell visar så klart och tydligt i dessa artiklar: ”Social Security”, ”Unions” och ”Living Wage and Unemployment”.

Sowell antyder även att det är just somliga människors ovilja att se längre än vad näsan sträcker sig, att se bortom ögonblicket, dvs att tänka långsiktigt, dvs att tänka i termer av principer, som gör att de inbillar sig att det lönar sig att vara orättvis. Och visst är det så. Det är just Attila-mentaliteten hos en del människor som gör att de inte begriper att vad de egentligen håller på med är att slakta den höna som värper guldägg.

Galna kosjukan

Carl Svanberg1 kommentar

har kommit till Sverige. För en del är detta en skrämmande nyhet som lär få dem att fundera över sin köttkonsumtion. Sedan galna kosjukan uppmärksammades i mitten av 1990-talet i samband, har en del forskare fått för sig att det måste finnas ett samband mellan just BSE (galna kosjukan) och vad som lär vara en mänsklig motsvarighet till samma sjukdom, nämligen den nyare Creutzfeldt-Jakob sjukdom. Teorin är att en del människor har fått denna sjukdom genom konsumtion av infekterat kött. Problemet med denna teori är att det verkar inte finnas några som helst fakta som stöder den. Steven Milloy skrev för några år sedan:

Though laboratory testing seemed to indicate that BSE and nvCJD were similar, no one could determine with certainty whether and how BSE was related to nvCJD.

There were no geographic areas in the U.K. with significantly higher incidence of people with nvCJD and there were no cases of nvCJD among “high risk” groups such as farmers, slaughterhouse workers or butchers.

When researchers considered the possibility that nvCJD was caused by consumption of beef from BSE-infected cattle, no correlations could be established between nvCJD and any specific meat or dairy product because consumption was so widespread.

Moreover, no one could establish whether any of the nvCJD cases ever consumed beef from diseased cattle.

Researchers nevertheless became fixated on the idea that consumption of infected beef was the culprit behind nvCJD after it was discovered that 1980s slaughterhouse practices and meat preparation inadvertently might have allowed diseased tissue to be mixed up into a variety of packaged meat products such as hot dogs, sausages, beef patties, luncheon meats.

Mad cow mania was on.

But the infected beef theory doesn’t explain why nvCJD tended to occur in young people – most cases have occurred among 15- to 25-year-olds. It doesn’t offer the slightest clue as to why only about 130 nvCJD cases have occurred in a British population of 60 million exposed to potentially contaminated beef products. (”Mad Cow Disease – Where’s the Beef?”)

Vidare är det tydligen så att en av de främstar företrädarna för teorin om att det är prioner – en speciell sorts protein – som ligger bakom sjukdomen, nämligen Stanley Pruisner, inte har kunnat backa upp denna teori med någon vetenskap. Steven Milloy igen:

Despite Pruisner’s Nobel Prize, however, it has not been scientifically established that prions cause any sort of disease ? a fact only reluctantly acknowledged by organizations such as the National Academy of Science’s National Research Council and the National Institutes of Health.

Despite almost 10 years of intense research into the causes and potential ramifications of mad cow disease, the prion theory still does not satisfy the basic scientific test known as Koch’s Postulates for whether a particular microorganism, such as a prion, causes a specific disease, such as mad cow.

Developed by German physician and bacteriologist Robert Koch in 1890, the basic criteria of Koch’s Postulates as applied to the prion theory would be: (1) prions are present in every case of the mad cow disease; (2) prions must be isolated from a diseased cow and grown in pure culture; (3) mad cow disease should be reproduced when the cultured prions are inoculated into a healthy cow; and (4) the prion must be recoverable from the experimentally infected cow.

“The best-kept secret in this field is that [prions] in any form have never shown infectivity,” said the head of Yale University’s surgery department to the United Press International’s Steve Mitchell.

There certainly have been a few exceptions to Koch’ Postulates, but no one has made a case for why prions might be another such exception. (”Still No Beef to Mad Cow Mania”)

Så vad betyder då allt detta? Trots att det enligt livsmedelsverket inte finns några faror med att äta kött, och trots att det inte finns så värst mycket vetenskap bakom den rädsla som galna kosjukan väcker, lär detta enskilda fall resultera i att man i Sverige måste, på grund av EU-regler, införa en massa nya dyra procedurer, som kommer att göra köttet dyrare för oss konsumenter. Så skräpvetenskap är inte bara strunt, det är dyrt strunt!

Arvet från Olof Palme

Carl SvanbergLämna en kommentar

Det har konstaterats att svenska ungdomar inte vet så mycket om Olof Palmes politik. Detta får en naturligtvis att ställa frågor om kvaliteten i den offentliga utbildningen. På ett sätt är detta i och för sig en bra nyhet, eftersom detta betyder att den unga generationen förmodligen inte är lika hjärntvättad i socialdemokratisk propaganda som man skulle kunna tro. Men denna okunskap kan även tjäna socialdemokraterna eftersom det är ju svårare att förstå varför Olof Palme var en lika dålig socialdemokrat som alla andra, om man inte vet vad det var för sorts politik han stod för. Så vad stod Olof Palme för?

Johnny Munkhammar summerar arvet från Olof Palme:

…många av Sveriges största problem skapades under hans tid. Han var emot allt det som sedan gjorde Sverige bättre. Han var med om att införa det extrema skattetrycket, den reglerade arbetsmarknaden, de stora offentliga monopolen och bidragen som vi i huvudsak ännu lever med. På grund av ett kompakt och komplett pointresse för ekonomisk filosofi och politik och en vilja att rida på en stark vänstervåg förde han Sverige in i en återvändsgränd.

Försöket att via s k löntagarfonder konfiskera det svenska näringslivet och i praktiken införa det dåvarande jugoslaviska ekonomiska systemet var bara toppen på ett socialistiskt isberg. Tack och lov avvärjdes detta och andra marknadsekonomiska reformer har förbättrat Sveriges läge något.

Expressens ledare (den 28:e februari 2006):

Olof Palmes politiska gärning är djupt problematisk. Han var en opportunistisk politiker som piskade upp ett samhällsklimat och drev en politik som inte var bra för Sverige. Göran Persson har själv flera gånger konstaterat att den ekonomiska kräftgången efter 1970 till stor del var hemmagjord och att Sverige bedrev en politik som inte höll långsiktigt. De borgerliga regeringarna 1976 till 1982 var tveklöst också ansvariga, men Olof Palme var det i allra högsta grad.

De problem som exploderade under 90-talskrisen byggdes upp under 25 år. De ständiga skattehöjningarna, den starkt expanderande offentliga sektorn, de oansvariga lönerörelserna och de återkommande devalveringarna skapade tillsammans ekonomiska obalanser som till slut äventyrade Sveriges status som industrination.

Under 80-talet misslyckades Palme helt med att se att en ny tid var på väg och han bekämpade alla de liberala reformer som sedan genomfördes på 90-talet och som i dag gör svensk ekonomi så vital.

Och Ulf Nilsons kolumn ”Palme gjorde oss likriktade”:

Palme uppfann ingenting men spetsade och förgrovade.
S behövde (som Gunnar Myrdal slog fast) inte socialisera företagen. Man socialiserade människorna. En hel rad beslut (det viktigaste lagen om särbeskattning 1971) gjorde det mer eller mindre nödvändigt för b å d a makarna i ett äktenskap att arbeta utanför hemmet.

I stället för att ta hand om sina egna barn hemma, tar man hand om andras på dagis, sas det. En klyscha, men inte helt osann. Barnen blev samhällets egendom, inte föräldrarnas. Och kvinnorna fångades (fastslog till och med en FN-rapport) i låglönefällan.

Samtidigt skapades städerna om, rent fysiskt, så att Konsum låg på ena sidan torget, Ica på den andra. Mitt emellan låg Försäkringskassan, ofta stans flottaste byggnad.

Ständigt högre skatter minskade medborgarnas rörelsefrihet. Fler och fler blev bidragsberoende och beroende av tjänstemän beroende av beroende. Fler och fler. Och fler.

Förvaltningen blev en maktmaskin i enpartistatens tjänst. Likriktning och elitstyre (och vilken jävla elit, dessa funktionärer!) uppfanns inte av Palme. 30-talets samhällsingenjörer är ansvariga, men situationen förvärrades under hans tid; vi fick en skola där man ingenting lär sig, en vård präglad av köer och en äldreomsorg som – framför allt vad det gäller kvinnor – är för hemsk att beskrivas.

Palme gjorde ingenting för att främja individualism och oberoende. I stället bidrog han, själv intellektuellt vig, till konformism och överdriven samsyn. Kollektivet über alles!

Och slutligen vill jag citera ett av Henrik Unnés debattinlägg:

Palme var … nihilist

Han ville utplåna allt som är av värde. Han ville utplåna de mest produktiva samhällsmedlemmarnas förmögenheter med sin fördelningspolitik. Han ville utplåna friheten genom att främja socialismen i Tredje världen. Han ville utplåna de duktigaste barnens intelligens genom att skapa en förnuftsfientlig skola. Han ville utplåna skönheten genom att stödja den moderna konsten. Han ville utplåna sanningen genom att få till stånd en statlig kontroll av massmedian. Han ville utplåna motståndarnas självaktning genom att utsätta dem för gliringar och infamiteter.

Palme var kort sagt en ond människa.

Logik vs verkligheten?

Carl Svanberg2 kommentarer

För ett tag sedan skrev jag om hur filosofer mer eller mindre uppmuntras till att ägna sig åt rationalistiska spekulationer. Förutom det att min föreläsare sade detta explicit under introduktionen av kursen, verkar detta också vara en vanlig attityd att döma av vad som står i vår litteratur, Language, Proof and Logic:

Logic focuses, for the most part, on the validity of arguments, rather than their soundness. There is a simple reason for this. The thruth of an argument’s premises is generally an issue that is none of the logician’s business: the thruth of ”Socrates is a man” is something historians had to ascertain; the falsity of ”All rich actors are good actors” is something a movie critic might wiegh in about. What logicians can tell you is how to reason correctly, given what you know or believe to be true. Making sure that the premises of your arguments are true is something that, by and large, we leave up to you. (sidan 43)

Logiken handlar alltså primärt om att se till att våra spekulationer är riktiga – givet att premisserna också är det. Men hur vet vi om premisserna är korrekta eller inte? Hela poängen med varför vi behövde logik till att börja med, var just eftersom vi inte har några ”empiriska metoder” för att finna sanningen, och grunden för våra premisser. Men det finns mer underligheter i texten:

Intuitively, a sentence is logically possible if it could be (or could have been) true, at least on logical grounds. There might be some other reasons, say physical, why the statement could not be true, but there are no logical reasons preventing it. For example, it is not physically possible to go faster than the speed of light, though it is logically possible: they do it on Star Trek all the time. (sidan 94, min kursivering).

Men det är ju visst en logisk omöjlighet att färdas snabbare än ljuset om det också är fysiskt omöjligt att göra det. Men dessa författare tycks istället mena att logik är en sak, och verkligheten en annan, och om man då kan föreställa sig någonting, även om det är helt omöjligt i verkligheten, så är det i varje fall inte logiskt omöjligt. Men att man kan föreställa sig någonting, i en fantasi eller en dröm eller i en science fiction-såpopera, betyder inte att det också är ”logiskt möjligt”.

Jag undrar var denna attityd kommer ifrån. Jag har mina misstankar, men jag är inte säker. När jag vet mer, tänker jag rapportera om det. Stay tuned!

Ett meddelande

Carl Svanberg3 kommentarer

Detta är inte ett debattforum. Detta är bara min blogg. Det betyder att jag säger vad jag tycker om olika saker. Sedan kan folk som har några reflektioner eller rentav invändningar komma med dem. Men detta är inget forum. Det betyder framför allt att jag inte har någon större lust att debattera med människor på min blogg. Om ni har en fråga, ställ den gärna. Om ni har en invändning, kom med den. Men var konkreta. Jag har nämligen sällan tid eller lust att föra några långdragna diskussioner. Vill jag debattera då besöker jag ett diskussionsforum eller liknande.

Sedan är det också så att jag inte tänker publicera inlägg som antyder att jag är dum i huvudet, inkonsekvent, omoralisk, osv. Om folk tycker det, då får de göra det på sin egen blogg. Men inte här.

Det finns dock ytterligare en anledning till varför jag inte vill inleda debatter på min blogg, och det beror på att eftersom jag ofta inte har tid eller lust att föra en debatt, kommer jag ofta att vara tyst, precis som jag ibland inte har något speciellt att säga på bloggen i övrigt. Detta är något som kan tolkas antingen som att jag inte har några motargument eller också som att jag håller med min meningsmotståndare. Jag vill inte under några som helst omständigheter ge ett sådant intryck. Det är av denna anledning som jag har börjat moderera inläggen på min blogg.

Underhållning

Carl SvanbergLämna en kommentar

Stefan Ruthström skrev i lördags ett väldigt underhållande inlägg om svensk inrikespolitik – ”den svenska ankdammen” – som handlar om hur fascinerande det är att moderater och socialdemokrater kan bli så fly förbannade på varandra, så känslomässigt upphetsade, trots att det är så små skillnader mellan dessa partier. Ett smakprov:

Det jag reagerade på är den världsbild som en del debattörer på Flashbacks forum ger uttryck för. Det är en bild som man stöter på ganska ofta när man läser debatter runt om på nätet. Men jag tycker även att samma anda lyser igenom vid TV-debatter också.

När man hör socialdemokrater och moderater debattera med varandra är det anmärkningsvärt hur tydligt man från båda sidor målar världen i svart eller vitt. Det egna partiets politik representerar godhet, solidaritet, omtanke osv, och motståndarsidan representerar ett nattsvart samhälle där människor lever i misär, fattigdom, ofrihet och allmänt hårt förtryck.

Jag menar vi talar om två sidor vars största skillnader består i att det ena partiet förespråkar 80% ersättningsnivå i den statliga, centralplanerade arbetslöshetsförsäkringen, och den andra sidan på sikt vill få ner ersättningsnivåerna till 65%.

Har staten rätt att förslava?

Carl Svanberg14 kommentarer

Anders Gustafsson skrev nyligen en artikel i nättidningen Captus. Captus beskriver sig själva på detta sätt:

Captus Tidning är ett forum för intellektuell borgerlig idédebatt som i första hand syftar till att ge unga och talangfulla frihetliga skribenter möjligheten att exponera sina idéer och sitt skrivande. Captus Tidning utkommer varje vecka och är en av Sveriges mest lästa intellektuella debattidningar.

Så det är uppenbarligen ingen större överraskning att Captus inte bryr sig om vad det är de publicerar. Innehållet ska innehålla, får man förmoda, ”borgerliga” idéer, värderingar och åsikter. Men vad betyder det? Uppenbarligen betyder det inte ett kompromisslöst moraliskt försvar av individualism och frihet som värden. Anders Gustafssons artikel bevisar det.

I denna artikel säger sig Gustafssons vilja argumentera emot värnplikten. Det var rubriken som lockade mig att läsa den: ”Värnplikten – Slaveri eller solidaritet?”. Och som väntat var det också en intressant läsning. Inte för att Gustafsson sade någonting som var sant eller vettigt, utan för att jag inte kunde tro att man skulle kunna publicera en sådan här artikel i Captus. I denna artikel argumenterar en person för att staten har rätt att förslava människor. Detta i en ”borgerlig” tidning. De flesta borgerliga debattörer och politiker skulle inte våga säga en sådan sak explicit, även om de implicit tycks dra samma slutsats i och med de försvarar och till och med vill expandera välfärdsstaten. Gustafsson gör det som om han inte alls förstår vad som är kontroversiellt med ett sådant påstående.

Värt att notera är att det förs ingen som helst explicit diskussion om solidaritet i själva artikeln; förmodligen beror det på att man inte kan försvara slaveri med hänvisning till någon ”solidaritet”, för hur ska man då förklara den fullständiga avsaknad av ”solidaritet” till slavarna som ett sådant försvar skulle innebära?

Gustafsson inleder sin artikel med ett ”förtydligande”:

Värnplikt är inte, som många nyliberal [sic] anser, en form av slaveri. Även om det endast skulle existera en nattväktarstat i Sverige skulle det finnas ett behov av en försvarsmakt för att skydda landet från yttre och inre fiender. På samma sätt som staten har rätt att med våld stjäla medborgarnas pengar (skatt) så har staten rätt att med våld stjäla deras tid och kraft (värnplikt). Om man anser att staten har rätt att ta något ifrån medborgarna varken tid eller pengar, så kommer man onekligen hamna i en position där det enda man kan försvara är anarko-kapitalism. Eftersom det troligen är så få människor som bekänner sig till den positionen orkar jag inte argumentera mera om saken, även om jag personligen är väldigt skeptiskt till att en sådan stat skulle kunna vara stabil.

Allt detta är fel från början till slut. Varför? Låt mig förtydliga.

Värnplikt är en form av slaveri på samma sätt som skatt är det – eller för den delen slaveriet i Amerika eller fd Sovjetunionen var det. Det finns ingen principiell skillnad. Slaveri handlar om att man under hotet av fysiskt våld tvingas arbeta för andras skull. Skatt innebär ju att man flera månader om året tvingas jobba för någon annan (staten eller mera konkret de som försörjs via välfärdsstaten). Och att tvingas arbeta inom försvaret mot sin vilja är också en form av slaveri detta eftersom man tvingas bidra för att förse landet med en armé. Och det är slaveri även om man får ”betalt” i någon mening. (Även slavarna i Amerika fick kost och logi.) Poängen är att man jobbar under hot om fysiskt våld. Det är detta som gör det till tvång.

Stater som sådana har inga rättigheter. Det är bara människorna som har rättigheter. Statens enda auktoritet – rättmätiga och legitima makt – kommer från medborgarnas samtycke. Ingen människa har rätt att tilldela staten någon auktoritet att initiera bruket av våld av samma anledning som ingen människa till att börja med har någon rätt att initiera bruket av våld.

Människorna har bara rätt att delegera staten uppgiften att under objektiva lagar se till att skydda oss. Varje människa har rätt till liv och därför också rätt att försvara sig. Det är med hänvisning till denna rätt som varje människa har rätt att delegera denna uppgift till staten. Staten har inga rättigheter; den har bara tillstånd och det är folket som bestämmer vad staten har tillstånd att göra. Vilka tillstånd staten har bestäms mest rationellt genom en konstitution som objektivt definierar och sanktionerar statens uppgift och auktoritet – och därmed begränsar vad den har tillstånd att göra och inte tillstånd att göra. Men några rättigheter har staten inte.

Alternativet till en ”nattväktarstat” med ”rätten” att förslava är inte ”anarko-kapitalism” dvs anarkism. Alternativet är en riktig nattväktarstat – en stat vars enda uppgift är att skydda individens liv, frihet och egendom. En äkta nattväktarstat har inte rätt att stjäla medborgarnas pengar av samma anledning som en skurk inte heller har det. En nattväktarstat har inte rätt att initiera bruket av våld. Varken för att finansiera statens verksamhet eller också för att förse landet med ett försvar.

Nu ska det poängteras, innan någon som avsiktligen vill missförstå mig börjar öppna sin mun, att avskaffandet av skatt som källa för statens inkomster är det sista steget. Att behålla det som inkomstkälla fram till dess man har avskaffat den är inte detsamma som att sanktionera det som en institution, det är att inse att övergången från dagens välfärdsstat till en nattväktarstat kommer att ta tid, och att ingenting kan eller bör ske över en natt. Så länge man argumenterar för avskaffandet av välfärdsstaten utifrån moralprincinpen att varje människa har rätt att existera för sin egen skull, som ett självändamål, varför skatten till slut måste avskaffas som det sista steget i övergången till ett helt fritt samhälle, så sanktionerar man inte det som en institution.

Gustafsson fortsätter:

Men om nu har staten har rätt att kräva människor på dess tid och pengar, så borde den, eftersom det innebär våld och förtryck, använda denna möjlighet så lite som möjligt.

Så staten har rätt att initiera bruket av våld? Varför ska man då begränsa det? Varför ska man opponera sig emot det? Ingen speciell förklaring ges mer än att man trots allt borde göra det eftersom statens rättigheter implicerar våld och förtryck. Så implicit medges det här att staten inte gör helt rätt i att initiera bruket av våld. Inte desto mindre känner sig författaren, Anders Gustafsson, sig nödgad att fortsätta att tala om statens påstådda ”rätt” att förslava människor. Det har överhuvudtaget inte getts någon som helst förklaring till varför staten har denna rätt, förutom att Gustafsson inte gillar vad han ser som det enda alternativet, nämligen anarko-kapitalism.

En annan sak som är viktig för att systemet ska vara moraliskt är att alla i samhället utsätts för förtrycket i lika utsträckning, dvs alla betalar skatt eller genomför värnplikt.

Så förtryck och slaveri är moraliskt om det är ”lika för alla”? Snacka om hur egalitarianism kan försvara de värsta av övergrepp. Men låt gå för denna perversion. Gustafsson anser uppenbarligen att denna perversa princip är värd att använda sig av för att veta vad som är en lämplig nivå på statens förtryck och slaveri. För strax därefter kommer han med sitt argument emot värnplikten:

Här kommer alltså ett av mina argument mot värnplikten: Systemet är idag fullkomligt godtyckligt i sitt tvångsutövande. Idag är det en minoritet av alla män i en årskull som genomför värnplikt, och även om de flesta som mönstrat och inte velat göra lumpen sluppit, så har det funnits fall där folk som inte velat har tvingats in. Om systemet med tvång ska ha någon som helt moralisk grund, så borde det innefatta alla i en årskull (helst också kvinnor, det finns inga vettiga anledningar till att kvinnor skulle vara sämre soldater än män).

Slaveriet är inte fel som sådant. Staten har rätt att förslava. Problemet är bara att slaveriet är godtyckligt. (Som om det fanns någon som helst rationell förklaring till varför något slaveri överhuvudtaget skulle kunna vara motiverat och därmed inte godtyckligt.) Ur detta följer sedan nästa slutsats i resonemanget, nämligen att Gustafsson ”tycker … att värnpliktsystemet är omoraliskt som det ser ut idag, men inte som det såg ut för 25-30 år sedan, då verkligen samtliga genomförde sin värnplikt…”

Men detta betyder inte att Gustafsson vill återinföra detta ”moraliska” slaveri. Det vore onödigt med tanke på att vi inte står inför samma hot som vi gjorde förr, detta i och med Sovjetunionen inte längre finns. Men detta är också den enda anledningen som tycks motivera honom dvs ”praktiska överväganden”. Och det är bara därför som han ser ett värde i en yrkesarmé och det är bara ur detta avseende som han anser att moderaternas förslag om att ersätta dagens system med en yrkesarmé är en bra idé.

Detta är utan tvekan något av det värsta jag har läst. Jag är uppriktigt sagt överraskad över att Captus kan sjunka så lågt att de publicerar något så hemskt. Jag hade inte blivit överraskad om artiklar av detta slag hade publicerats i en kommunistblaska eller liknande. Men i Captus? Och om sådana som Gustafsson är representativa för de borgerliga och deras ”värderingar”, då är det inte undra på att de borgerliga också har varit och är en så otroligt värdelös opposition. Ty man kan inte argumentera för friheten om man anser inte är villig att på moraliska grunder argumentera för individens rätt att leva för sin egen skull. Man kan inte försvara kapitalismen på altruistiska och kollektivistiska grunder.

”Ordens kritik mot orden”

Carl Svanberg3 kommentarer

I januari började jag läsa teoretisk filosofi A. Den första kursen är en översiktlig genomgång av hela filosofins historia. Det var en ur många avseenden rolig och givande kurs.

Jag tyckte det framför allt var roligt att diskutera filosofierna med andra studenter under rasterna och efter lektionerna, och på textseminarierna. Väldigt många gånger hörde jag folk säga att de tyckte den ena eller de andra filosofen hade en massa viktiga och bra poänger, inte minst Hume och Kant, men sällan eller aldrig var de villiga att leva i enlighet med vad dessa filosofier implicerade. Och detta vet jag eftersom jag explicit frågade dem och de explicit sade det.

När jag sedan fick reda på att Hume själv faktiskt ansåg att livet skulle vara ett helvete om vi försökte leva i enlighet med den skepticism som hans filosofi implicerar, varför vi bör fortsätta att av vana tro på sådana saker som att världen är kasualt ordnad, att det finns en materiell verklighet, ett det finns ett ”jag”, etc, och att det dessutom fanns andra studenter som hade stor sympati för detta sätt att resonera, då fick det mig att börja tänka på en sak jag hade läst. Efter en stund kom jag på det.

Det jag kom att tänka på var det i sanning mycket insiktsfulla Nietzschecitat som Per-Olof Samuelsson brukar ge ibland:

Den enda kritik av en filosofi, som är möjlig och som även bevisar något, nämligen att försöka leva efter den, har aldrig föredragits på ett universitet: utan alltid blott ordens kritik av orden.

Många av mina kollegor har ingen förståelse för varför jag reagerade så häftigt ibland på det jag hörde under föreläsningarna. Jag försökte till en början förklara att jag blev irriterad på den dåliga argumentationen, som jag betraktade som en enda stor och utdragen förolämpning av min intelligens. Men nu förstår jag också att det som gjorde mig irriterad var att jag, till skillnad från mina kollegor, anser att filosofin – om den ska fylla något syfte – måste gå att tillämpa i vardagen, i livet.

Det är ju klart att om man ser på filosofin som en rolig men helt meningslös, opraktisk intellektuell lek, då finns det ju ingen anledning att låta sig uppröras över de praktiska implikationerna som följer om och när man försöker omsätta dessa filosofier till verkligheten. Som exempel vill jag hävda att om man skulle försöka uppfostra ett barn utifrån Humes skepticistiska resonemang, då skulle det enligt mig räknas som ren tortyr. Och detta var, otroligt nog, någonting som en del av mina kollegor instämde med. Ändå såg de inte någon anledning att ens bli litet upprörda över Humes filosofi!

Vad beror detta på? Filosoferna själva blir mer eller mindre uppmuntrade till att inte ens försöka koppla ihop sitt filosofiska tänkande till verkligheten.

Igår började jag på en ny delkurs som heter ”Filosofiska arbetsmetoder”. Den handlar i korthet om logik. Varför är logik viktigt? Ett kort och korrekt svar på den frågan är, därför att verkligheten är fri från motsägelser är det viktigt att också vårt tänkande om verkligheten är fri från motsägelser, om vi vill vara objektiva, dvs om vi vill att våra tankar ska vara förenliga med verklighetens fakta. Detta var inte det svar som vår föreläsare gav oss under gårdagens introduktion till ämnet.

Nej, förklarade hon, filosofer har inte som exempelvis vetenskapsmännen inom naturvetenskaperna, några empiriska medel för att nå kunskap eller verifiera sina slutsatser. Filosofin är ”spekulativ” och därför har filosoferna bara sitt eget ”spekulativa tänkande” som medel för sin verksamhet. Det är därför som logiken är viktig; för att våra rationalistiska luftslott ska vara logiskt riktiga, även om de inte har någonting alls med verkligheten att göra.

Filosofin har sedan länge ett dåligt, men förtjänat, rykte om sig, som säger att det bara är något som ”flummiga” och ”intellektuella” människor, utan någon som helst verklighetskontakt, ägnar sig åt. Filosofi har inget med verkligheten att göra, det fyller inget syfte, det resulterar inte i någonting, etc. Med tanke på att filosoferna själva blir uppmuntrade att hålla sig borta från verkligheten och istället ägna dagarna åt just ”ordens kritik mot orden”, är det väl inte så konstigt att folk i allmänhet ser på filosofin på detta sätt?

Vad handlar detta om?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Eftersom en viss objektivistbloggare anser att det är otroligt dumt att motsätta sig USA:s utförsäljning av de sex största hamnarna till ett statligt bolag i Dubai, antar jag att denna fråga inte var så uppenbar som jag först trodde. Så jag får väl förklara mig själv och min position lite mer ingående.

Detta är inte en fråga om frihandel utan om man bör handla med sina fiender och därmed på olika sätt ge dem en utökad möjlighet att attackera oss i framtiden. Givet detta är det enligt mig helt uppenbart vad det är man bör göra här. Det här har ingenting med rasism eller främlingsfientlighet att göra. Vem hade t ex anklagat USA för rasism eller främlingsfientlighet, eller för den delen för att vara emot frihandel och frihet, de t ex inte lät statliga bolag i Kina eller Sovjet köpa upp deras sex största hamnar? Eller vad sägs om Iran?

Vad det handlar om är att inte vara extremt naiv. Dubai och Förenade Arabemiraten är inte våra (västvärldens i allmänhet eller mera specifikt USA:s) ”allierade”, precis som Saudiarabien och Pakistan inte heller är våra ”allierade”. Varken i allmänhet eller i kriget mot totalitär islam. Ändå hävdar just USA att både Saudiarabien och Pakistan är allierade. Så bara för att Bushadministrationen hävdar en sådan här sak, betyder absolut ingenting i slutändan.

Dubai har vissa kopplingar till islamisk terrorism. Eftersom jag inte kan hitta tidningsartikeln där jag först läste detta för ett par år sedan, vill jag säga följande med vissa reservationer: En stor del av pengarna som finansierade attackerna mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 kom just genom ekonomisk verksamhet etablerad i Dubai. Bland annat fick Al-Qaida in pengar genom honungsförsäljning i just Dubai. Detta kan ju verka konstigt men honung betraktas som en lyxvara i dessa länder och säljs till väldigt höga priser. (Jag har även en släkting som, av en ren händelse, har ägnat sig åt att sälja honung just i Dubai, så jag är ganska bekant med de exakta omständigheterna där.) Och i Dubai kan ingen bedriva en affärsverksamhet utan prinsens samtycke. Detta säger jag inte för att antyda att prinsen i Dubai personligen hade någonting med terrorattackerna att göra. Jag nämner det bara för att poängtera att ingen affärsverksamhet sker i det där landet utan myndigheterna överseende.

Jag vill naturligtvis inte antyda att Dubai utgör ett militärt hot mot USA eller väst i allmänhet. Men det är ju just precis eftersom inga av länderna i Mellanöstern, med ett par enstaka undantag möjligtvis, utgör ett militärt hot mot t ex USA som de känner sig motiverade att under tiden föra ett lågintensivt terrorkrig mot väst istället. Det är inte bara billigt och enkelt man löper dessutom, med den sortens pragmatiska ledare väst har haft de senaste femtio åren, ingen större risk att mötas med något motstånd. Så bara för att Dubai inte utgör ett militärt hot är inget som helst skäl för att vara försiktig och skeptisk här.

Dr Hurd har för övrigt en träffsäker kommentar om varför Bush gör som han gör. Charles Krauthammer förklarar även varför vi bör vara skeptiska till hela denna affär, även om Dubai aldrig hade haft några som kopplingar med terrorism:

There is a problem. And the problem is not just the obvious one that an Arab-run company, heavily staffed with Arab employees, is more likely to be infiltrated by terrorists who might want to smuggle an awful weapon into our ports. But that would probably require some cooperation from the operating company. And neither the company nor the government of the UAE, which has been pro-American and a reasonably good ally in the war on terror, has any such record.

The greater and more immediate danger is that as soon as the Dubai company takes over operations, it will necessarily become privy to information about security provisions at crucial U.S. ports. That would mean a transfer of information about our security operations — and perhaps even worse, about the holes in our security operations — to a company in an Arab state in which there might be employees who, for reasons of corruption or ideology, would pass this invaluable knowledge on to al Qaeda-types.

That is the danger and it is a risk, probably an unnecessary one.