Trots att man har tillfört 20 000 nya soldater till Irak verkar arbetet med att göra slut på terroristerna gå trögt. Det finns flera skäl till det. Ett skäl är att de irakiska poliserna som ska hjälpa de amerikanska soldaterna inte dyker upp och att de som dyker upp inte gör ett särskilt bra jobb. Men det finns också andra politiska faktorer som spelar in. New York Times:

In some parts of the city, commanders have yet to attempt large-scale clearing operations. For example, American forces have moved into only a small portion of Sadr City, the vast slum on the city’s east side that is a Shiite stronghold.

Sending large number of troops in there could incite heavy violence and opposition from Prime Minister Nuri Kamal al-Maliki’s largely Shiite government, several officers said.

Hur ska de amerikanska soldaterna kunna göra slut på terroristerna i Irak om de inte ens kan räkna med ett helhjärtat stöd från landets regering?

Här är ett förslag: vad sägs om att strunta i att ta så mycket hänsyn till allt och alla, och bara få jobbet gjort? Det blir ju inte bättre för att man drar ut på denna process i flera år. I den här takten kommer man aldrig att vinna kriget.

Dick Erixon är i farten igen. Stefan Karlsson har redan uppmärksammat det:

Dick Erixon kritiserar återigen de libertarianer som likt mig är emot hans idéer om att vi ska tvingas uppoffra oss för demokrati i Irak och andra platser. Han kallar oss “nationalistiskt inkrökta” och dylikt. Hans argument är att nationsgränser är artificiella och borde inte ha någon betydelse och att frihet i Irak därför ska vara lika viktigt som frihet i Sverige.

Karlsson ger ett väldigt bra svar till Erixon. Själv vill jag mest bara tillägga ett par saker utöver det som redan har sagts.

Då jag inte har lust att upprepa mig mer än nödvändigt, tänker jag bara väldigt schematiskt gå igenom vad de korrekta premisserna är och därmed, i samma veva, förklara vad som är fel med Erixons resonemang.

Ja, nattväktarstatens uppgift är att skydda individens rättigheter. Varken mer eller mindre. Men det betyder inte att det är nattväktarstatens uppgift skydda samtliga individers rättigheter. Staten representerar ett begränsat antal medborgare och finns till för att skydda dessa och deras rättigheter. Inte alla medborgare i hela världen.

Medan alla har rätt till liv betyder det inte att du har rätt att t ex få mat alldeles gratis av sina grannar. Lika lite betyder rätten till frihet att du har rätt till ett befrielsekrig genomfört av dina grannar eller att dina grannar sedan ställer upp med liv och pengar för att helt gratis få denna frihet. Rätten till frihet implicerar att du har rätt att handla på ett livsbefrämjande sätt. Men det är ingen garanti att du t ex lever i frihet.

För att uppnå frihet måste du själv handla. Det är ditt eget ansvar. Det är lika mycket ditt eget personliga ansvar att etablera ett fritt samhälle som det är ditt eget personliga ansvar att jobba för att få mat på bordet. Don Watkins förklarar:

A right, according to Ayn Rand, is a right to action, not to the object of that action. The right to life, for example, is the right to take those actions necessary to support one’s life – the responsibility for taking those actions is one’s own. The same is true for man’s right to liberty. The right to liberty is the right to take those actions necessary to secure one’s liberty – the responsibility for taking those actions is one’s own.

When a man’s government steps beyond its proper bounds, when it violates his liberty, it is his responsibility to secure his liberty (either by working to change the government or by leaving the country). If he doesn’t, or can’t, he has to endure the consequences (just as he must endure the consequences if he won’t or can’t feed himself).

Precis som du inte har någon rätt att lasta dina grannar för det ansvaret har du inte heller rätt att lasta över ansvaret för din egen frihetskamp på USA eller något annat någorlunda fritt land.

Det tycks inte gå upp för sådana som Dick Erixon (neokonservativa) att om man på allvar menar att det är statens uppgift att verka för frihet över hela världen, då innebär det att statens uppgift inte längre är att skydda individens rättigheter utan att systematiskt kränka dem. Yaron Brook och Alex Epstein förklarar:

By the standard of individual rights, a nation can morally go to war only for the purpose of self-defense, and can morally do in war only what is necessary for that purpose. Both wars of self-sacrifice (“humanitarian” wars) and wars of aggression—and acts of self-sacrifice or aggression within war—violate the rights of citizens, especially of soldiers. Both entail forcibly sacrificing the lives and money of individuals for the sake of some “higher” cause—whether relieving the suffering of the Somalians or satisfying the power-lust of a President. (”‘Just War Theory’ vs. American Self-Defense”.)

Det finns många fler motsägelser i Dick Erixons position men detta bör räcka för idag.

En fråga som man bör ställa sig är varför Dick Erixon ödslar tid åt att bemöta just dåliga argument från anarkister, istället för att åtminstone försöka bemöta de bra argument som framfördes i den artikel av Yaron Brook och Alex Epstein som jag citerade ovan. Lite märkligt är det ändå eftersom han säger sig ha läst den. Eller vad sägs om de argument som presenteras i Yaron Brooks och Elan Journos artikel ”The ‘Forward Strategy’ of Failure”?

George Will avslutar sin artikel, ”The Case for Conservatism”, med följande: ”Conservatism is realism, about human nature and government’s competence. Is conservatism politically realistic, meaning persuasive? That is the kind of question presidential campaigns answer”. Till att börja med: Vad är konservatismen enligt herr Will? I USA handlar den primära politiska konflikten, enligt honom, mellan konservatismen som lägger vikten på frihet och ”liberalerna” som lägger vikten på jämlikhet.

Men den ”konservatismen” som herr Will talar om inte är den gamla konservativa högern som förespråkade en mindre stat och mer frihet (Barry Goldwater), utan den nya neokonservativa högern som står för välfärdsetatism (George Bush Jr). Som C Bradley Thompson avslöjade i sin essä ”The Rise and Decline of American Conservatism”, är neokonservatismen vänster. Det finns inga principiella skillnader mellan denna och ”liberalismen”: båda står för välfärdsetatism – de bara bråkar om detaljerna beträffande utförandet.

Med detta instämmer herr Will till fullo:

Steadily enlarging dependence on government accords with liberalism’s ethic of common provision, and with the liberal party’s interest in pleasing its most powerful faction — public employees and their unions. Conservatism’s rejoinder should be that the argument about whether there ought to be a welfare state is over. Today’s proper debate is about the modalities by which entitlements are delivered. (Min kursivering.)

Varför är det så viktigt hur välfärdsstaten levererar? Därför att hur välfärdsstaten levererar sina tjänster har en inverkan på människors attityder:

Modalities matter, because some encourage and others discourage attributes and attitudes — a future orientation, self-reliance, individual responsibility for healthy living — that are essential for dignified living in an economically vibrant society that a welfare state, ravenous for revenues in an aging society, requires.

Allt detta mynnar ut i en lika sällsynt komisk som smaklös rationalisering för den neokonservativa välfärdspolitiken:

Conservatism embraces President Kennedy’s exhortation to ”Ask not what your country can do for you — ask what you can do for your country,” and adds: You serve your country by embracing a spacious and expanding sphere of life for which your country is not responsible. (Min kursivering.)

Sällan har uttrycket ”jag vet inte om jag ska skratta eller gråta”, känts mer lämpligt än nu. Kan man övertyga folket om att i huvudsak ska vara fria för sitt lands skull, då finns det inget som stoppar politikerna från att senare kräva av folket att de ska vara ofria för landets skull.

Kommer detta att fungera? Är detta, som herr Will uttrycker det, ”politiskt realistiskt”? Jag hoppas verkligen inte det. För det skulle säga en hel del om den amerikanska allmänheten varav inget är bra. Om detta är valet som det amerikanska folket står inför, då är frågan om man inte vill att vänstern ska vinna, bara att man inte ska ge någon uppmuntran till den här sortens skojare. Inte för att vänstern är ett dugg mer attraktiv (vilket ju säger sig själv), utan för att denna neokonservativa soppa är så oerhört pragmatisk, cynisk och falsk i sitt sätt att om de kan komma undan med detta finns det inget som de inte kan komma undan med. Bebisar som stirrar en rätt i ögonen och förnekar att de har bajsat på sig är en sak; vuxna politiker som gör detsamma i frihetens namn är endast skandalöst.

Efter lite drygt en veckas paus från svenska medier med deras undermåliga rapportering tog det bara några minuter innan hjärtat mitt började protestera. SvD rapporterar under den lika misstänksamma som provocerande rubriken ”Israel tillåter riktade mord i Gaza”:

Israels säkerhetskabinett gav på söndagen klartecken till fler riktade mord på misstänkta palestinska extremister som svar på de nästan dagliga raketattackerna från Gazaremsan.

Innan jag läser vidare måste jag ta en paus. Så att i självförsvar döda misstänkta palestinska ”extremister” (fanatiska och militanta muslimer) är att likställas med ”mord”? Detta är ett uppenbart fall för TT-kritik. TT-kritik skriver:

Genom att använda termen ”mord” dömer TT israels attacker mot aktiva kombattanter i det pågående terrorkrig som en kriminell handling. Detta kan jämföras med terrorattacker mot oskyldiga civila i Israel som alltid ”dödas”.

Även idag även dagens fasansfulla terrordåd i det kurdiska Hawler (som av araber kallas för Arbil) beskrivs av TT som ett ”dödande”, inte som ett ”mord”.

Telegrammet är signerad TT-AFP, men termen som användes av AFP var ”targeted killings”, alltså ”riktade dödande”. Att kalla de för ”riktade mord” är TT:s egna påfund.

SvD igen:

Flera ministrar hade begärt att det riktade dödandet, som fördöms av människorättsorganisationer, skulle återupptas. Trots konstant övervakning från luften och regelbundna markangrepp mot de platser varifrån raketerna avfyras har militären inte kunnat hindra de nästan dagliga attackerna.

Vänta lite. De återupptar alltså dödandet av muslimska terrorister först efter det att de, förgäves, har försökt stoppa attackerna på andra sätt? Och när de till slut tar sitt förnuft till fånga och gör detta, då får de ”människorätts”organisationernas fördömelser efter sig? Detta kan bara betyda en sak: det är uppenbarligen inte en mänsklig rättighet att försvara sig själv. Vilket, så klart, betyder att människor inte har någon rätt till liv. Men då TT inte rapporterade om hur samma ”människorätts”organisationer fördömde palestiniernas försök att mörda människor, får man ju förmoda att mord däremot är en mänsklig rättighet.

Dagligen hjärntvättas Sverige av TT. Steve Jobs fick fel. 2007 är 1984. Vapenvila är krig. Självförsvar är mord. Och TT är nyheter.

SvD-artikeln avslutas så här:

Söndagen var också en blodig dag internt för palestinierna. Fyra människor dödades under sammandrabbningar mellan extremister från Fatah och Hamas i Gaza.

Extremister från Fatah? Är inte Fatah de ”moderata” muslimernas röst i ”Palestina”? Fatah vars konstitution säger kräver ”Complete … eradication of Zionist economic, political, military and cultural existence” och att: ”Armed struggle is a strategy and not a tactic, and the Palestinian Arab People’s armed revolution is a decisive factor in the liberation fight and in uprooting the Zionist existence, and this struggle will not cease unless the Zionist state is demolished … Opposing any political solution offered as an alternative to demolishing the Zionist occupation in Palestine”. Ja just det. Jag glömde bort, för ett kort ögonblick, att vi lever i ”Bizarro World” där moderata är extremister!

Journalisten Bengt Nilsson skrev igår en ganska bra debattartikel på Fjärde sidan i Expressen. I denna argumenterade han för att biståndet inte har gjort någon som helst nytta utan endast skadat Afrika på olika sätt. Ett exempel:

I flertalet afrikanska stater har statsapparaten en övergripande och primär uppgift, och det är att slå vakt om den sittande statschefens makt. Allt annat är underordnat detta. Det betyder att alla befintliga resurser kommer att tas i bruk för att uppnå detta mål. I det sammanhanget har biståndet en mycket viktig roll. De pengar som Sverige bidrar med används för att stärka presidentgardet, säkerhetspolisen och alla andra institutioner som behövs för att värna den rådande ordningen. Att rigga val, köpa politiker, muta väljare och hota utmanarkandidater. Oppositionen göre sig icke besvär.

Den som önskar konkreta exempel på det jag påstår kan titta på några av de största mottagarna av svenskt bistånd genom tiderna i Afrika, nämligen Etiopien, Tanzania, Mocambique och Uganda. Inget av dessa länder har upplevt demokratiska regimskiften. I Uganda var till och med oppositionspartier förbjudna ända till helt nyligen. Dessa länder styrs av ledare som alla har betraktat Sovjetunionen som ett politiskt föredöme. (Utom Etiopien, de som styr där idag såg tidigare Albanien som det stora föregångslandet, stalinisten Enver Hoxha var hjälten…) I dag är ledarnas uniformer utbytta mot civila kostymer, men under ytan har inte mycket ändrats. Oppositionspolitiker betraktas fortfarande som dissidenter som ska förföljas och helst fängslas. (Min kursivering.)

Socialismen är, som jag brukar säga, inget annat än ett enda gigantiskt biståndsprojekt. Ingen kan förstås inte göra allt, men alla kan göra något. Sverige bör därför föregå med gott exempel och helt lägga ned biståndet. Då kommer dessa afrikanska länder förhoppningsvis inse behovet av att ge upp socialismen en gång för alla.

Diana West, en av USA:s bästa kolumnister, redogör för hur politiskt korrekthet (närmare bestämt: ”just war theory” och multikulturalism) på olika sätt innebär att USA och västvärlden begår ett självmord. Amerikanska soldater riskerar bland annat att få livstidsfängelse. Varför? Jo, därför att de värderar sina egna liv högre än civila irakiers liv. Det var deras ”brott”.

Here’s what happened: A convoy of Marines trolling insurgent-riddled Haditha was hit by a huge IED. A Humvee was destroyed. One Marine was killed (split in two). Two other Marines were wounded (one grievously). There was a lot of shooting at an approaching Iraqi car. There was a lot of shooting at two nearby Iraqi houses, where Marines heard, as the New York Times put it, ”the distinct metallic sound of an AK-47 being prepared to fire.” As one Marine witness explained, ”the squad leader thought he was about to kick in the door and walk into a machine gun.” In the end, no additional Marines had died, but 24 Iraqi civilians, including some children, had been killed.

And here lies a hunk of the politically correct outrage fueling prosecutorial fires. According to a leaked report chiding Marines for not investigating further, Army Maj. Eldon A. Bargewell was apparently appalled by ”statements made by the chain of command” that ”suggest that Iraqi civilian lives are not as important as U.S. lives, their deaths are just the cost of doing business.” Maj. Bargewell was also apparently exercised by the Marine consensus that ”civilian casualties were to be expected” due to such insurgent tactics as hiding among civilians…

If only someone would mention to the Waugh-ian-named Maj. Bargewell that when the ”business” is war, the chain of command darn well better consider ”U.S. lives” more important than ”Iraqi civilian lives” (many ”civilian” in name only), or guess what? Too many U.S. lives will be lost and the U.S. won’t win.

Och samtidigt som oskyldiga amerikanska soldater kan hamna i fängelse på grund av detta, försöker general David Petraeus i Irak få ett slut på kriget, inte genom att fullständigt krossa fienden – terroristerna och deras supporters – utan genom att istället vinna över deras hjärtan. Det har de bara försökt göra nu i över fyra år. Man skulle ju kunna tro att störtandet av Saddam Hussein skulle vara tillräckligt, men uppenbarligen inte.

Jag vet att jag har varit inne på detta förut, men det är bara förbluffande hur lång tid det ska ta somliga för att inse hur hopplöst ett sådant projekt är.

Som många har noterat förut kan man inte få en fiende av denna sort att ens överväga att ändra sina sätt förrän de har blivit slutligen och fullständigt besegrade. Diana West påpekar i ett annat sammanhang:

When the United States embarked on its most successful cases of nation-building in Germany and Japan, both countries lay in ruins, their cities and infrastructure devastated, their populations decimated.

These appalling conditions worked wonders toward opening both countries to all manner of Americana: democracy, deNazification, demilitarization and, in Japan’s case, not just a constitution practically written by Gen. Douglas MacArthur, but also baseball. In other words, Total War was followed by Total Pacification.

In Iraq, we have fought a Limited War for Limited Pacification, which has resulted in a perpetual, if limited, war zone. At about $200 million a day, this war may not sound very ”limited,” but consider where ”Sunni insurgents,” ”Shiite militias” and assorted thugs and jihadi groups go at night after a hard day’s maiming and killing and IED-ing. They go home to safe houses.

Men hur kan man försvara ett totalt krig?

Total War. It’s ugly and barbaric, but it leads to Total Pacification, not to mention Total Victory, which is supposed to be the point. Limited War is ugly and barbaric, but it just leads on and on. And where is the moral purity in war unending?

Mycket bra fråga.

West fortsätter:

But such PC fantasy [vinna över irakierna och den muslimska världen genom att på olika sätt fjäska och offra sig för dem] fuels hearts-and-minds efforts that go beyond ”allegiance”-winning outposts in Iraq as the United States now weirdly cheers on world Islamization to curry Islamic favor. As said by House Foreign Affairs Committee Chairman Tom Lantos at a recent Kosovo hearing ”Here is yet another example that the United States leads the way for the creation of a predominantly Muslim country in the very heart of Europe. This should be noted by both responsible leaders of Islamic governments, such as Indonesia, and also for jihadists of all color and hue. … The United States stands foursquare for the creation of an overwhelmingly Muslim country in the very heart of Europe.”

Varför är då detta av nåogn relevans? Låt mig påpeka, för de som inte har lagt märke till det, att de islamister som nyligen försökte döda 1000 amerikanska soldater vid Fort Dix kom ifrån Kosovo. För några dagar sedan citerade Julia Gorin en AP-artikel, i FrontPageMagazine.com:

In 1999, [Fort Dix] sheltered more than 4,000 ethnic Albanian refugees during the NATO bombing campaign against Yugoslavia … After that war, refugees were allowed to return to the U.N.-run province of Kosovo in Serbia or to seek permanent residency in the United States.

Och därmed har du också definitionen av otacksamhet. Srdja Trifkovic tillägger:

Having been assured ad nauseam over the years by successive U.S. administrations that Kosovo’s Albanians are not really serious about their Islam, that even when they desecrate Christian churches and joyously rip crosses from their cupolas they do it for nationalist rather than jihadist reasons, the powers-that-be are doing their utmost to ensure that the public remains anesthetized. Asking when and how Albanian “secularists” became Islamic radicals is a no-no. Being so audacious as to wonder what this transformation bodes for a new, independent Muslim state in the heart of Europe is simply not on. Asking questions about major KLA figures’ documented links to jihad terrorism (including to Osama bin Laden personally) is polizeilich verboten. In the meantime, cadres, cash and ordnance linked to jihadist outrages all over Europe have been traced back to Kosovo, including the bombings in Madrid (March 2004) and London (July 2005), and a rocket attack on the U.S. embassy in Athens last year.

In New Jersey in May 2007, Kosovo blowback has finally reached America.

It is now essential to unmask the web of lies and distortions that has guided U.S. policy in the Balkans for years. The first step is to demand an explanation why and how Muslim Albanian terrorists from Kosovo were able to plan an operation here in the U.S. Why indeed: didn’t the U.S. military fight the Serbs for 78 days in 1999 so that they could have their ethnically clrean, Serbenfrei statelet?

Om detta är vad amerikanerna kan förvänta sig av att hjälpa muslimerna i Europa, vad annat kan då amerikanerna förvänta sig av att de hjälper muslimerna i Mellanöstern? Vinna kriget genom att vinna över fiendens hjärtan? De måste väl ändå skoja med oss. Eller?

GP Ledare:

Vad kan då Sverige göra? Den kyliga sanningen är att vi ensamma knappast kan göra något som mätbart påverkar klimatet. Sverige står för mellan 0,2 och 0,3 procent av de globala utsläppen av koldioxid. Om vi så förbjöd all biltrafik skulle det inte märkas i atmosfären.

Vad vi kan och måste göra är i stället att verka för internationella överenskommelser och sedan ta konsekvenserna av dessa fullt ut. Det är alltså meningslöst att gå före med höjda energipriser i Sverige. Det räddar inte klimatet.

Om det är sant att Sveriges utsläpp i dessa sammanhang inte har någon betydelse, och att det därför vore fel att Sverige straffar samtliga medborgare med högre skatter, hur kan man då motivera att någon enskild individ ska straffas med skatter för att hon producerar välstånd eller använder flyget eller kör bil eller dagligen köper varor som har transporterats från andra sidan jorden?

Det är ju trots allt som så att ingen individ i världen släpper ut någon ”skadlig” mängd av koldioxid. Ingen enskild individ släpper såvitt jag vet ut koldioxid motsvarande en, två eller tre promille av världens koldioxidutsläpp. Faktum är att även om en sådan individ existerade skulle det vara inte berättigat att förbjuda henne från att fortsätta att släppa ut så här mycket koldioxid. Det innebär ju ingen skada för andra människor. Det har, som GP korrekt påpekar, ingen mätbar påverkan klimatet.

Observera att vi i den här debatten ofta talar om nationer. Inte om individer. Det är nämligen endast genom att tänka i sådana termer som man också kan motivera kollektivism av detta slag. Man glömmer ständigt bort existensen av de individer som utgör nationerna i fråga.

Det är uppenbarligen inget annat än kollektivism att straffa individen för brott som hon inte har begått. Det är lika uppenbart orättvist att hålla henne skyldig endast för att hon tillhör en viss nation (t ex USA) eller för att hon utgör en del av ett annat större kollektiv: mänskligheten.

I själva verket utgör statliga interventioner som dessa ett brott – ett brott på principen om individens rättigheter. De är de enda riktiga brotten här. Och de enda riktiga offren, som ständigt glöms bort eller förnekas i debatten, här är de individer som tvingas betala höga energi- och bensinskatter. Eller som inom en snar framtid kanske kommer att få betala koldioxidskatt.

Jag undrar verkligen hur du som vill kalla dig för ”liberal” eller ”individualist” kan försvara statliga interventioner av detta slag? Försök förklara det för mig, om du kan.