Jag har på sistone läst lite om Ronald Reagan. Till min stora besvikelse verkar han inte alls vara den liberala hjälte som jag länge trodde. I själva verket var han, verkar det som, mest bara prat.

Reagan sade: ”Government is not the solution to our problem. Government is the problem”. Problemet med USA är alltså för mycket stat: för mycket utgifter, för mycket skatt och för mycket inflation. Det är definitivt sant. Men vad gjorde han då under sin tid? Jo, han höjde skatterna. Han ökade statens utgifter. Vi fick mer stat alltså. Inte mindre. Och det var inte lite heller.

Statens utgifter ökade från 591 miljarder dollar 1980 till 1,25 triljarder dollar 1990. Statens intäkter ökade från 517 miljarder dollar 1980 till 1 triljard dollar 1990. Statsskulden ökade under åren från 900 miljarder dollar till 2,7 triljarder dollar. Men sänkte han inte skatterna? Jodå, men han höjde dem också. Totalt sett höjde han dem faktiskt mer än vad han sänkte dem.

Ronald Reagan stod faktiskt bakom den enskilt största skattehöjningen i USA:s historia. 1982 höjdes skatterna med ca 200 miljarder dollar eller 1% av BNP. Sedan höjde man skatterna igen 1983 med 165 miljarder dollar. 1986 höjdes de igen med 120 miljarder dollar. Framför allt handlade om att man tog bort en massa skatteavdrag. Sedan höjdes också folkets skatter eftersom inflationen gjorde att fler och fler blev ”höginkomsttagare” och därför fick en högre skattesats. (Först 1985 genomförde man en ändring som gjorde att det problemet upphörde.)

Sheldon L Richman skrev: ”According to the Treasury Department, the 1981 tax cut will have reduced revenues by $1.48 trillion by the end of fiscal 1989. But tax increases since 1982 will equal $1.5 trillion by 1989”.

OK, så staten blev större. Men man kan inte alltid få allt. I varje fall genomförde han ju stora avregleringar. 1981 tog man stora steg när man tog bort priskontrollerna på olja och bensin. Man avreglerade också transporten och flyget. Men dessa avregleringar hade Carteradministrationen redan inlett. Allt Reagan gjorde var att ta äran för Carters beslut. I övrigt hände inte så värst mycket. Byråkratin växte däremot. Det fanns 230 000 fler statliga byråkrater när Reagan lämnade makten än när han kom.

OK, så vi fick inte så värst mycket avregleringar då. Men han tillämpade väl i alla fall frihandel? Nej. Tullarna höjdes om och om igen. Importrestriktionerna blev värre och värre. USA:s finansminister James Baker sade: ”President Reagan has granted more import relief to U.S. industry than any of his predecessors in more than half a century”.

Missförstå mig inte. Jag hatar inte Ronald Reagan. Men det finns ingen anledning att uppskatta honom av fel skäl. Ska man nu uppskatta honom så är det för att hans idealism, hans retoriska förmåga, hans personliga charm, hans moraliska fördömelser mot Sovjetunionen, den militära upprustningen. Men inte för hans påstådda liberalism.

Men hur kommer det sig då att så många tror att Reagan var en sådan liberal president som genomförde en så liberal politik? Vi har dels det att Reagan själv förde en sådan retorik. Han talade länge och varmt om betydelsen av mindre stat, mindre regleringar och mer frihet. Men det var, som vi kan se, bara en massa prat. Trots detta är det inte så många vill minnas det. De flesta vill istället minnas det som att Reaganåren som ett decennium med en väsentligen liberal politik. Varför?

Murray Rothbard skrev:

Wherever we look, then, on the budget, in the domestic economy, or in foreign trade or international monetary relations, we see government even more on our backs than ever. The burden and the scope of government intervention under Reagan has increased, not decreased. Reagan’s rhetoric has been calling for reductions of government; his actions have been precisely the reverse. Yet both sides of the political fence have bought the rhetoric and claim that it has been put into effect.

Reaganites and Reaganomists, for obvious reasons, are trying desperately to maintain that Reagan has indeed fulfilled his glorious promises; while his opponents, intent on attacking the bogey of Reaganomics, are also, and for opposite reasons, anxious to claim that Reagan has really put his free-market program into operation. So we have the curious, and surely not healthy, situation where a mass of politically interested people are totally misinterpreting and even misrepresenting the Reagan record; focusing, like Reagan himself, on his rhetoric instead of on the reality.

Filosofin som gör detta omfattande bedrägeri på båda sidorna möjligt är pragmatismen. Verkligheten är vad vi vill att den ska vara, vad som känns rätt, vad som passar vår agenda. Verklighetens är därför förhandlingsbar. Reagans anhängare ville att han skulle vara en liberal politiker. Reagans fiender ville av exakt samma anledning att han skulle vara en liberal politiker. Det var säkerligen så här allmänheten uppfattade Reagan och det är så här han är ihågkommen i vår historia.

Hela episoden med Ronald Reagan är ett perfekt exempel på hur och varför republikanerna är ett politiskt sett större hot mot friheten än de demokraterna. Leonard Peikoff skrev i Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand:

There is nothing more to be said about the liberals, no one can confuse Franklin D. Roosevelt or Edward M. Kennedy with Objectivism. About the conservatives, however, who pretend to be defenders of ”free enterprise” or ”the American way of life” while spreading all the opposite ideas and laws, something remains to be said.

Precisely because of their pretense, the conservatives are morally lower than the liberals; they are farther removed from reality – and, therefore, they are more harmful in practice. Since they purport to be fighting ”big government,” they are the main source of political confusion in the public mind; they give people the illusion of an electoral alternative without the fact. Thus the statist drift proceeds unchecked and unchallanged.

Reaganåren präglas av myter, skapade av pragmatiker, för att de inblandade fick ut något av det när det väl begav sig. I den mån folket inte deltog i samma pragmatiska bedrägeri blev de ändå offer för det falska alternativ som Peikoff talade om. De kunde därför inte straffa Reagan för hans svek mot de liberala idealen, för såvitt de kunde höra av Reagan och hans försvarare fanns det ju inget sådant svek att tala om.

Just nu är det många republikanska presidentkandidater som tävlar om vem som kan vara den bästa uppföljaren till Ronald Reagan. Med tanke på vad Reagan innebar för USA vore det ingen vidare bra idé. (Vi har faktiskt sett en sådan uppföljare under de senaste åren med Bush den yngre: en större stat än någonsin, gigantiska budgetunderskott, svällande statsskuld.) Men tack och lov är det inte presidenten Reagan utan talaren och debattören Reagan som de försöker leva upp till. Det vore självfallet önskvärt om någon kunde leva upp till detta, men jag tänker inte hålla hoppet uppe direkt. Jag tror på det först när jag ser det.

Time frågar sig om man inte kan stoppa Iran från att skaffa sig kärnvapen genom diplomati, precis som man fick Nordkorea att stoppa sitt kärnvapenprogram:

In a deal welcomed by President Bush on Wednesday, North Korea has agreed to the internationally supervised dismantling of its nuclear program. It’s certainly a foreign policy triumph for the Administration, and a remarkable turnabout of a situation in which the hope for denuclearization appeared forlorn only a year ago, when North Korea tested a nuclear weapon. The latest deal, however, required a change of heart not only on the part of North Korea, but also by the Bush Administration. Persuading North Korea to put down its nukes required reversing the position Washington has adopted since the advent of the current Bush Administration, of refusing to countenance security guarantees for a regime famously ”loathed” by President Bush, and insisting that Pyongyang not be rewarded for behaving badly.

In the deal, brokered by China, the price for North Korea’s denuclearization is the U.S. taking regime change off the table and offering security guarantees and the phased normalization of economic and political relations with a regime currently on the U.S. list of nations sponsoring terrorism. Kim Jong Il’s odious regime will thus survive (unless or until it collapses under its own weight) as the price for making the region considerably safer. A compromise, then, but as many diplomatic observers had long warned, the only deal possible to avoid confrontation.

The obvious next question is this: If Washington was prepared to compromise to achieve a deal on North Korea, then why not on Iran?

Visserligen ser Time en massa hinder för att nå en liknande lösning med Iran, men de ställer sig ändå sympatiskt inställda till själva idén att genom diplomati få Iran att ändra sig.

Eftersom man genom diplomatiska påtryckningar och förhandlingar till slut fick Nordkorea att stoppa sitt kärnkraftsprogram har många tagit detta som en stor seger för diplomatins förmåga att avvärja konflikter. Men detta är inte sant. Den senaste ”segern” är i själva verket inget annat än ännu ett nederlag för USA och ännu en seger för Nordkorea. Denna diplomatiska ”lösning” kommer endast att uppmuntra Nordkorea och andra regimer att fortsätta hota och trotsa sin omvärld.

Det är värt att notera att i stora drag finns det inga skillnader på denna uppgörelse och den som Clintonadministrationen åstadkom med Nordkorea 1994. Och vi vet ju alla hur effektiv den var. Då som nu kommer USA att belöna Nordkorea för att de hotar och trotsar dem. De kommer att förse landet med 950 000 ton olja. Man funderar även på att ta bort landet från listan över länder som sponsrar internationell terrorism. Vad får då USA tillbaka? Ingenting. (Att minska ett hot är ingen ”vinst”; det är bara minimerandet av en faktisk eller potentiell förlust.)

Så trots att USA tidigare har sagt att de inte tänker belöna regimen är detta precis vad de nu gör. Så hur kan detta, hur man än ser på det, betraktas som en seger? Det är ingen seger för USA. Det är bara en diplomatisk seger för Nordkorea. Det är också en ekonomisk, och än värre, moralisk seger. När USA gör upp med regimer på detta sätt hanterar man dem med en respekt som endast civiliserade nationer förtjänar. Därmed förser man regimen i Nordkorea med en oförtjänt sanktion. Vad värre är att Bushadministrationen själv är villiga att ge Iran – USA:s enskilt främsta fiende – samma sanktion. New York Times:

…the Bush administration has been eager to show diplomatic progress, and President Bush suggested that the deal should serve as an example to Iran, which has refused to suspend its uranium enrichment program. During a town hall meeting on Wednesday in Lancaster, Pa., Mr. Bush told a questioner that he might hold direct talks with Iran if it first froze enrichment of uranium.

“If your question is, ‘Will you ever sit down with them,’ we’ve proven we would with North Korea, and the answer is, ‘Yeah, just so long as we can achieve something, so long as we are able to get our objective,’” Mr. Bush said.

Ja, president George Bush är verkligen inget annat än ett skämt. Men inte alls av de skäl som många i Europa tror.

SvD-reportern Anna-Lena Haverdahl kommenterar Michael Moores nya film ”Sicko”. Jag vet ärligt talat inte var man ska börja i hennes bisarra hyllning till Michael Moores senaste ”dokumentärfilm”. När hon skrev: ”Det mesta känns seriöst och väldokumenterat i filmen”, då fick det mig att hoppa ur stolen. Jag har visserligen inte sett ”Sicko” (och har inga som helst planer på att göra det heller), men jag har sett Moores tidigare filmer och om ”Sicko” liknar de tidigare filmerna, då vet jag med hundra procents säkerhet att Haverdahl som reporter inte kan ha någon hög standard.

Michael Moores budskap i ”Sicko” är att privat och profitintresserad vård är en dålig idé. Varför? ”Utblottade patienter dumpas på gatan för att de inte kan betala sjukhusräkningen. Cancersjuka tvingas avstå från livräddande behandling. När sjukvårdens vinstintressen löper amok blir patienternas vårdbehov en vara underordnad profiten”, sammanfattar Haverdahl instämmande.

Trots att vi inte lever i USA anser Haverdahl att vi i Sverige har skäl att bli oroliga:

Men, samtidigt finns det ett uns av brännande sanning som berör även oss, en stilla tickande varningsklocka vi kanske ändå borde lyssna till i dessa privatiseringarnas och privatförsäkringarnas gyllene tidevarv.

För – och detta är överraskande och helt nytt – filmen handlar inte i första hand om de nästan 50 miljoner amerikaner som står utanför och inte har råd med någon sjukförsäkring. Det har vi redan läst och hört om i otaliga dokumentärer. Nej, nu är det de redan försäkrade, de vi trodde var någorlunda tryggade, som talar.

Detta säger mer om Haverdahls okunskap än om Michael Moores film och det amerikanska sjukvårdssystemet. Jag ska snart förklara varför.

I en SvD-artikel på samma tema, även den skriven av Anna-Lena Haverdahl, står det:

Att av profitskäl säga nej till sjukvård är avskyvärt men kommer aldrig att hända i Sverige. Det försäkrar sjukvårdsminister Göran Hägglund apropå budskapet i Michael Moores redan uppmärksammade film ”Sicko” med svensk premiär i morgon.

Den röda tråden i filmen är att de amerikanska sjukförsäkringsföretagen i ökad utsträckning nekar behandlingar och undersökningar av ekonomiska skäl.

Göran Hägglund, vår sjukvårdsminister, ger i artikeln uttryck fördomar och inkompetens:

Svensk vård har hög kvalitet men väntan på vård är fortfarande alldeles för lång, säger han. Några lärdomar av utvecklingen USA ser han inte. Snarare är det dem som nu går i svensk riktning, anser han.

Jag säger fördomar och inkompetens, för det är verkligen inte svårt att ta reda på hur det amerikanska systemet fungerar och därmed upptäcka att problemet är inte privat ägande eller profiter, utan statliga interventioner. Och då ska vi komma ihåg att Göran Hägglund faktiskt tillgång till med utredare och experter som också, med precis samma lätthet, skulle kunna finna svar på dessa frågor och informera vår okunnige sjukvårdsminister om saker och ting egentligen förhåller sig i USA.

Sedan är det bara pinsamt att man ska behöva förklara och påminna en reporter om att det faktiskt förekommer, dagligen, ransonering inom den svenska offentliga sjukvården. De långa smärtsamma och dödliga köerna i Sverige såväl som Kanada, Storbritannien och andra länder med socialistisk sjukvård, är ett direkt resultat för en sådan ransonering. Och ibland får folk inte någon sjukvård alls eftersom politikerna har fått för sig att vården i fråga inte bör prioriteras med hänsyn till de begränsade resurserna. Den socialistiska vanskötseln av sjukvården gör också att många läkare tröttnar. Kort sagt, priset för ”gratis”sjukvård är högt.

Det faktum att många idag känner att de måste skaffa sig privata sjukvårdsförsäkring i Sverige är ett bevis för att folk inte får den sjukvård de anser att de behöver från den offentliga. Och att många inte har råd med en privat sjukförsäkring beror i huvudsak på att skatterna, som bland annat går till att finansiera den offentliga sjukvården, är väldigt höga. Många har helt enkelt inte råd att betala höga skatter och privata sjukvårdsförsäkringar samtidigt. För annars är privata sjukvårdsförsäkringar ganska billiga i Sverige.

Att politikerna ransonerar sjukvården i Sverige beror på att vi har valt att ”finansiera” vården ”gemensamt”. I USA har man genom statliga interventioner i praktiken åstadkommit i princip samma kollektivisering av sjukvårdskostnaderna. Den absoluta merparten av all sjukvård i USA finansieras inte alls av den enskilde utan av arbetsgivarna, försäkringsbolagen och staten. Så den enskilde i USA är ungefär lika kostnads- och prismedveten när det kommer till sin sjukvård som den enskilde i Sverige.

Men när någon annan betalar är det i slutändan de som bestämmer vad som ska betalas. Och precis som politikerna i Sverige måste hålla kostnaderna under kontroll, måste arbetsgivarna, försäkringsbolagen och staten göra det i USA. I praktiken får vi samma resultat: en del blir utan vård.

Att man i USA valde att i så här stor utsträckning finansiera sjukvården genom försäkringar är ett direkt resultat av statliga interventioner. John Stossel förklarar:

You have to understand something right from the start. We Americans got hooked on health insurance because the government did the insurance companies a favor during World War II. Wartime wage controls prohibited cash raises, so employers started giving noncash benefits, like health insurance, to attract workers. The tax code helped this along by treating employer-based health insurance more favorably than coverage you buy yourself. And state governments have made things worse by mandating coverage many people would never buy for themselves.

Och:

”Let the insurance company pay for it.” But if companies pay, they will demand a say in what treatment is — and is not — permitted. Who can blame them? And who can blame people for feeling frustrated that they aren’t in control of their medical care? Maybe we need to rethink how we pay for less-than-catastrophic illnesses so people can regain control. The system creates perverse incentives for everyone. Government mandates are good at doing things like that.

Den enda rättvisa lösningen på våra problem är att privatisera sjukvården helt och hållet. Både driften och finansieringen. Låt var och en få betala för sin egen sjukvård. Då kommer det att finnas större incitament från alla inblandade att ta vara på sin egen hälsa, det kommer att finnas större incitament från alla inblandade att vara mer pris- och kostnadsmedvetna. Det kommer därmed också att finnas en större press på sjukvården att konkurrera inte bara med kvalitet utan även med förmånliga priser.

Det är värt att notera att den sortens sjukvård som inte är utsatt för statliga interventioner i samma omfattning, där har vi sett just mer konkurrens som har resulterat i bättre kvalitet och lägre priser. Det är inte så konstigt om man tänker efter. Sjukvården har problem i nästan alla länder, eftersom staten lägger sig i så mycket. Men vi ser inte alls samma problem inom många andra branscher, där staten inte alls har samma inflytande. Vem vågar ens drömma vad det skulle innebära för vår matförsörjning om staten tog över den?

Ungvänster skrev:

EU har haft en stor roll. Från att ena stunden agera demokratins förkämpe, importerade unionen varor från Burma till ett värde av $ 4 miljarder mellan åren 1998 och 2002. Det delvis fransktägda oljeföretaget, Total, har under decennier varit den största utländska investeraren i Burma. Väl på plats har infrastrukturen för företagets oljeutvinning byggts upp av burmeser under slavliknande förhållanden. Barnarbete är snarare regel än undantag i Burma.

Den svarta lista på utländska företag som handlar med eller investerar i Burma är lång och inkluderar företag som Total, Unocal, Rolls-Royce, Lloyd’s of London och reseföretag som Bales, Road to Mandalay och Orient Express. 1990, två år efter de blodiga protesterna 1988, levererade den brittiska vapenleverantören, BMARC, ammunition till juntan. Kulorna användes för att slå ner oroligheterna det året. Från och med samma år, 1999, står utländska oljebolag för två tredjedelar av investeringarna i juntans Burma.

Jag har inte haft någon tid eller möjlighet eller lust att undersöka om dessa påståenden stämmer. Jag ser ändå ingen anledning att ifrågasätta uppgifterna, så låt oss ta dem för vad de är. (Om något tror jag faktiskt att de underskattar västvärldens stöd till regimen i Burma, detta då de här har valt att koncentrera sig på att nämna affärer som har att göra med att beväpna militären.)

Det finns inget att vara förvånad över här. Länder som Burma kan inte överleva utan det direkta eller indirekta stödet från det kapitalistiska väst. Men detsamma kan för övrigt sägas om många andra länder, socialistiska länder i synnerhet.

Socialismen är, som jag vid upprepade tillfällen har sagt, inget annat än ett enda gigantiskt biståndsprojekt. Sovjetunionen kunde inte överleva utan det kapitalistiska väst. Idag kan inte Kuba, Venezuela och Nordkorea överleva utan det kapitalistiska väst. (För tio-femton år sedan kunde inte ens välfärdsstaten Sverige klara sig utan stora lån från USA.)

Och det är ju detta som alla liberala motståndare till biståndspolitiken har sagt i decennier: bistånd från väst bär bara upp socialistiska regeringar runtomkring i världen. Ändå anser vänstern att vi borde försörja fler, inte färre, av dem. (De har inget som helst emot idén att vi i väst ska försörja totalitära islamister i ”Palestina”.) Kanske vet de på något plan att socialismen inte kan överleva utan att parasitera på det kapitalistiska väst?

Vänstern är därför inget annat än gigantiska hycklare i denna fråga, inte vi radikalkapitalister som menar att vi borde avskaffa biståndet helt och hållet.

Jag har inte så mycket kommentarer kring den nya budgeten. Jag tycker att de flesta analyser som har gjorts är tillfredsställande. (Jag delar bland annat Stefan Karlssons analys beträffande restriktionerna på avtalsförsäkringar.) Men det finns i alla fall en sak som jag inte kan låta bli att kommentera.

Jag gillar att finansminister Anders Borg gick ut i medierna och förklarade varför vissa a-kassor blir dyrare och andra billigare, och argumenterade för att detta är lämpligt eftersom man måste låta fackföreningarnas medlemmar få betala för den arbetslöshet som de själva skapar genom att kräva för höga löner.

Men samtidigt som han gör detta argumenterar han för att för höga löner, framtvingade av fackföreningarna, skapar arbetslöshet. SR: ”De stora löneökningarna riskerar att höja arbetslösheten de kommande åren. Det ska finansminister Anders Borg tala om i sitt tal på politikerveckan i Almedalen i Visby under torsdagskvällen”.

Det intressant med detta argument är att Borg nu öppet medger att fackföreningarnas makt på arbetsmarknaden är destruktiv för jobben – en makt som de inte hade haft om det inte vore för arbetsrätten. Ändå är detta samma arbetsrätt som Anders Borg och de ”nya moderaterna” inte vill röra på grund av lögnen att den inte är dålig för jobben!

Så vad Borg gör, genom dessa uttalanden, är att öppet medge att regeringens pragmatism inte är praktisk. Tyvärr verkar han vara på tok för pragmatisk för att erkänna att detta faktiskt är den enda rimliga slutsatsen man kan dra av allt detta.

Apropå den destruktiva arbetslöshetsskapande arbetsrätten, läs gärna Thomas Gürs underbara sågning av moderaternas försvar av densamma.

Zanyar Adami, grundare av ”Gringo”, skriver i Expressen. Han säger, i korthet, att det är ”skitsnack” att debatten som har uppstått till följd av Lars Vilks omtalade teckningar handlar om yttrandefrihet. Men som Aqurette skriver, bevisar Adamis kommentarer att han inte riktigt vet vad yttrandefrihet är. Adami börjar så här: ”Vi irrar bort oss i en ideologisk diskussion om yttrandefriheten. Att inte publicera material som hundratusentals svenskar tycker är kränkande anses vara ett hot mot yttrandefriheten. Allt handlar om vem som är avsändare och målgrupp”. Vad är hans bevis för att detta är en fråga om ”avsändare och målgrupp”? Detta:

När rapparen Ken Ring från Kulturhusets tak skrek ”Våldta Madeleine”, ”Storma slottet” och pekade ut prins Carl Philip som bög blev han medialt korsfäst. Då var det inget snack om konstnärlig frihet. Ken menade självklart inte att publiken bokstavligen skulle storma slottet utan använde det som en metafor för systemet. Ingen lyssnade på hans förklaring utan han tvingades be om ursäkt offentligt och plattan plockades bort från varenda skivhylla.

Detta är ju dock två hela olika saker. I fallet med Lars Vilks teckning är det en fråga om självcensur till följd av rädslan för mordhot och terror. I det senare fallet, med rapparen Ken Ring, är det däremot inte alls fråga om varken censur eller ens självcensur. Det är endast en fråga om att människor utövar sina rättigheter. Det är ofattbart att man inte kan skilja på mordhot och terror å ena sidan och social stigma och frivilliga affärsuppgörelser å andra sidan. Om kunder bojkottar Ken till följd av detta, är det inte att likna vid mordhot och terror. Om skivbutikerna tar bort skivorna från skivhyllorna, då är det inte att likna vid censur. Om skivbolaget i framtiden inte vill satsa på Ken, på grund av detta, då är det inte ”censur”.

Adami fortsätter:

Vår kungafamilj rör man inte. Speciellt inte om man är en svart man från förorten. Men är man en vit gubbe från Värmland kan man i yttrandefrihetens namn kränka profeten Mohammed, som är långt heligare för muslimer än vad vår kungafamilj är för oss.

Detta är inte en fråga om ras eller rasism. Det är faktiskt lågt av Adami att ens antyda en sådan sak.

Tidigare i artikeln skrev han till och med så här: ”När danskarna flippade ut med sina Muhammedkarikatyrer skröt jag om att något sådant aldrig skulle hända i Sverige. Men den danska hårdblåsten som gett sverigedemokraterna vind i seglen i Skåne verkar ha hittat ända upp till Örebro och har nu spridit sig över Sverige”. Alltså antyder han att allt detta har något att göra med Danmarks attityd till invandrare eller sverigedemokraternas främlingsfientlighet. Återigen, är detta väldigt lågt. Det finns ju de som säger att man inte får kritisera exempelvis islam i Sverige utan att man riskerar att bli utpekad som rasist eller främlingsfientlig. Vad är det då inte Zanyar Adami gör här genom att antyda sådana här saker?

Detta har inget att göra med Danmarks invandringspolitik eller sverigedemokraternas senaste framgångar. Men genom att antyda en sådan sak, får han inte bara alla som tar ställning för yttrandefrihet och Lars Vilks rätt att göra provocerande fula teckningar att framstå som rasister. Han får det också till att verka som att Nerikes Allehanda motiverades av illvilliga motiv när de lät publicera de teckningar som olika konsthallar vägrade visa upp till följd av en mycket legitim rädsla för vad islamiska fundamentalister kan hitta på.

Detta handlar inte bara om avsändare och målgrupp, som Adami vill få det till. Detta handlar om hur muslimer vill ta bort vår yttrandefrihet. Den enda som är förvirrad här är Zanyar Adami. Och hans förvirringar och märkliga antydningar slutar inte vid hans diskussion om yttrandefriheten och hotet mot den. Han fortsätter sedan med att diskutera risken för att muslimer i Sverige faktiskt kan gå från ord till handling och mörda Lars Vilks.

Lars Vilks motsvarighet i Holland, Theo van Gogh, blev mördad av en holländsk muslim som handlade på eget bevåg.

Varför skulle det inte kunna hända i Sverige?

Extremism föds av frustration och göds av konspirationsteorier om hur Det Stora Systemet är mot en grupp. Utan ett yttre hot är det svårt att sammansvetsa ett gäng baserat på rädsla och hat.

Nazisterna har gjort det i decennier mot judar och invandrare.

Vänsterextremister som AFA gör det kontra nazisterna.

För en muslimsk ledare är det inte svårt att hämta stoff för en konspirationsteori. Muhammedkarikatyrerna är en perfekt pusselbit i så fall. Nästan alla muslimer kan vittna om den islamofobi de möter dagligen. Grogrunden för vilsna, frustrerade ungdomar är stor och växer med vår oförmåga att mötas över trosgränserna. Att en extrem grupp kan startas på basis av tro är därför inte otroligt.

Vad är islamofobi? Det är en påstått irrationell rädsla för islam. Alldeles bortsett från att Lars Vilks med flera utan problem kan argumentera för att den rädslan inte verkar ett dugg omotiverad, är det i slutändan irrelevant huruvida rädslan för islam är irrationell eller inte. Folk har faktiskt rätt att vara rädda för vad som helst. I alla fall så länge deras rädsla förblir deras ensak och inte något som går utöver andras rättigheter.

I den mån människor är rädda för islam kan och lär det säkert resultera i ett, hos vissa, mer eller mindre diskriminerande beteende. Många muslimer må tycka att detta beteende är helt obefogat. (Men om de verkligen tycker det då anser jag att det är lite märkligt, inte minst med tanke på vad som har hänt de senaste åren.)

Hur som helst har folk rätt att handla på basis av sin påstått irrationella rädsla gentemot muslimer. Det är inte ett dugg konstigare än att många kvinnor, rädda för att bli våldtagna av män, har rätt att handla på sin kanske något överdrivna rädsla för främmande män mitt i natten, väljer att springa hela vägen hem.

Ja, man har rätt att diskriminera människor, vare sig det sker på rationella eller irrationella grunder. Vidare, man har också yttrandefrihet och i ett fritt samhälle kommer människor som Lars Vilks att utnyttja sin fulla rätt att yttra sig genom att göra fula teckningar av Mohammed.

Vad Adami nu säger är att i ett samhälle där människor är fria att handla på basis av sin irrationella rädsla eller också fria att uttrycka sig, då kan detta leda till religiöst motiverat hat som leder till religiöst motiverade mord och terrorattacker. Så, Adami, säger alltså att frihet som ”missbrukas” genom att man använder den på ett sätt som muslimer inte gillar kan leda till terrorism. Följaktligen, får jag förmoda, vill han att ingen ska säga saker som kan göra frustrerade muslimer förbannade. Självcensur är alltså en förutsättning för att vi ska slippa islamisk terror i Sverige.

För den som trodde att Adamis poäng var att detta inte hade med yttradenfrihet att göra, förefaller poängen ytterst ologisk. Men inte bara det. Han påstår faktiskt att ansvaret för att undvika islamisk terrorism i Sverige är inte muslimerna själva. Det är inte dem som ska lära sig vad det betyder att leva i ett fritt samhälle. Nej, det är, tro det eller ej, Sveriges ansvar:

Rondellhunden är en metafor för var Sverige befinner sig. Just nu snurrar vi runt, runt men vi måste snart bestämma oss för vilken avfart vi ska ta. Den ena vägen leder till kärleksfull dialog och försonande ton genom att lyssna på vår stora svenskmuslimska befolkning och rasera barriärer baserade på våra fördomar. Den andra vägen är den hårda vägen. Den väg som bland annat Danmark och USA har valt. I slutet av den vägen kommer vi inte att mötas av några små örfilar. Där väntar en fet högersving. Sverige har ett ansvar inför oss själva och hela världen att visa på att det finns en fredlig väg.

Alltså, gör som muslimer säger, och välj en ”fredlig väg”, eller också var beredd på att få en ”fet högersving” som svar. Är det bara jag som tycker att detta låter som ett subtilt hot? ”Skippa skitsnacket”, säger Zanyar Adami. Ja, jag håller med. Men varför kan inte han då börja genom att föregå med gott exempel?

Statsminister Fredrik Reinfeldt uttalar sig om dödshoten i SvD:

Jag vill precis som muslimska företrädare i Sverige ta tydligt avstånd från alla former av våldsanvändning och betona att vi naturligtvis inte accepterar ett uttalat dödshot mot svenska medborgare.

Men det var ju tur det. Att han faktiskt tar avstånd ifrån våld och att han inte accepterar dödshot mot svenska medborgare. Men om han nu inte accepterar det, varför då inte bara fördöma det offentligt? Är det verkligen så svårt?

Reinfeldt igen:

Vi har den självklara yttrandefriheten och som fungerar så att man även får uttrycka sig i bild. Men jag känner också ett ansvar för att hålla ihop Sverige, ett ansvar för att vi har 400000 muslimer i Sverige som också tycker att deras yttrande frihet [sic] ska få ett utrymme och att vi markera vilja till dialog.

Är det med dessa 400000 muslimer eller terroristerna i Irak som han vill markera en ”vilja” till dialog? Om de förra, varför? De ska ju åtminstone ha tagit avstånd från våld. Om de senare, varför? Det är ytterst olämpligt att ge militanta muslimer någon form av sanktion genom att inleda någon form av dialog med dem. Man ska inte ”diskutera” med terrorister; det finns inget att diskutera. Man ska, om något, arrestera och/eller döda dem.

Förresten är det inte muslimernas yttrandefrihet som står på spel i Sverige. Det är Lars Vilks och alla andra som säger saker som islamiska fundamentalister inte kan tolerera.

Så vad exakt betyder allt detta? Jag vet ärligt talat inte. Jag blir inte klok på statsminister Reinfeldt. Är det någon som tror sig veta?

Skriv under. Och sprid gärna ordet om denna petition till svenska och utländska vänner.