Häromdagen kunde man i den brittiska tidningen Daily Mail läsa om kvinnor som hade genomgått en sterilisering med motiveringen att det var fel att skaffa barn. Varför var det fel att skaffa barn? Därför att det är ”dåligt” för ”miljön”. Så klart:
At the age of 27 this young woman at the height of her reproductive years was sterilised to ”protect the planet”.
Incredibly, instead of mourning the loss of a family that never was, her boyfriend (now husband) presented her with a congratulations card.
While some might think it strange to celebrate the reversal of nature and denial of motherhood, Toni relishes her decision with an almost religious zeal.
”Having children is selfish. It’s all about maintaining your genetic line at the expense of the planet,” says Toni, 35.
”Every person who is born uses more food, more water, more land, more fossil fuels, more trees and produces more rubbish, more pollution, more greenhouse gases, and adds to the problem of over-population.”
While most parents view their children as the ultimate miracle of nature, Toni seems to see them as a sinister threat to the future.
Daily Mail observerar: ”It’s an extreme stance which one might imagine is born from an unhappy childhood or an upbringing among parents who share similar, strong beliefs”. Ja, en gång i tiden skulle man kunna vara så naiv att man trodde en sådan sak, att bara människor som hade en dålig uppfostran och hemsk barndom skulle ha sådana hatiska åsikter. Men så är inte längre fallet.
Det är inga olyckshändelser vi betraktar; de är den enda logiska följden av vad som händer när folk tar irrationella idéer på, mer eller mindre, blodigt allvar. Som fallet med Pekka-Eric illustrerar så tydligt fick han av allt att döma sina irrationella övertygelser från det nätverk av environmentalister som hans föräldrar stod för, liksom de idéer som florerade i kulturen, skapade av sådana monster som Pentti Linkola.
Daily Mail igen: ”[W]hile other young women dream of marriage and babies, Toni was convinced it was her duty not to have a child”. En gång i tiden handlade det om att man skulle bita ihop och föröka sig för fosterlandets, rasens eller statens skull. Den sortens tankesätt var förstås oerhört irrationellt och omoraliskt, men detta är faktiskt värre. Här ska folk avstå från att existera för naturens skull; inte för andra människor skull utan för i princip ingens skull. En gång i tiden kunde man till och med höra folk rationalisera sitt miljöengagemang med att vi måste bevara jorden åt våra barn. Att man nu i ”miljöns” namn inte ens vill skaffa några barn avslöjar hur genomskinlig den rationaliseringen i själva verket var.
Den enda goda nyheten är väl att environmentalisterna, på den här vägen, förhoppningsvis utrotar sig själva innan de hinner utrota resten av oss.
Kvinnan fortsätter förklara sig: ”When I tell people why I don’t want children, they look at me as if I was planning to commit murder”. Tja, utan att de kanske vet om det är det en psykologiskt sett helt korrekt uppskattning; är man villig att betrakta de ofödda barnen som ett potentiellt ”hot” mot ”miljön”, varför sterilisering är moraliskt önskvärt, då är det inte långt därifrån till att betrakta de födda som ett faktiskt ”hot”. ”[A] woman like me, who is not having children in order to save the planet, is considered barking mad”. Jag säger så här: om det låter som en galning, går som en galning, beter sig som en galning, ja då är det också en galning!
Denna artikel visar tydligt på environmentalismens nihilistiska natur. Den visar hur världens Auvinen Pekka-Eric och Pentti Linkola inte har ”missförstått” någonting. Om det är omoraliskt att föda barn, eftersom de ”tär på jorden”, då är det i förlängningen också omoraliskt av människor att överhuvudtaget existerar. Det är ju därför som de dessa människor gör allt förutom begår ett snabbt och effektivt kollektivt självmord: som de hycklare de är försöker de istället bara leva så ”miljövänligt” som möjligt.
De som säger att environmentalism inte handlar om att montera ned industrisamhället och därmed dra ned oss alla till Tredje världens levnadsstandard, har en del att förklara. De själva anser tydligen att ett självuppoffrande liv med låg levnadsstandard är idealet. Och ständigt förespråkar de större och större uppoffringar på oss andra.
Om det är sant att en ny människa garanterat medför en del ”förstörelse” av miljön, och att varje människa som redan existerar i princip utgör ett ”hot” för miljön i den mån hon vill existera, och att det finns en viss gräns av ”överträdelser” som jorden kan bära, då följer det att förintelse eller massmord av människor är moraliskt försvarbart. Om detta är sant om environmentalismen (och det är det, fråga bara Pentti Linkola), hur kan då dessa miljöaktivister säga att de drivs av en omsorg för människans miljö?
Fler människor är inte ett problem. Inte så länge människor lämnas fria att tänka och skapa. Det är inte resurser vi brister, utan frihet. Människor i frihet – inte under skatter och regleringar skapade av miljörörelsen – har löst och kommer att lösa våra problem. Denna poäng har gjorts av ärliga observatörer i decennier. Ekonomen Julian Simon är en av dessa. IBD påpekade också detta:
The late economist Julian Simon, that prophetic debunker of Malthusian overpopulation theory, proved that people are no drain on our precious planet’s natural resources. Rather, they are the solution to scarcities, thanks to the increasing ingenuity of successive generations.
Simon pointed out, for example, that long-term declines in the real prices of natural resources demonstrate that, while physically finite, they are economically unlimited because man discovers new technologies — methods of extracting oil, for instance, from deposits that were once unreachable.
Simon showed that ”the ultimate resource is people — skilled, spirited and hopeful people who will exert their wills and imaginations for their own benefit, and inevitably they will benefit not only themselves but the rest of us as well.”
If not for their fanatical parents, who are replacing the supposedly dusty old codes of conduct associated with traditional religion with a warped new morality, the children of the two British couples might have been such people. (Min kursivering.)
Så väldigt sant.
Det är inte vetenskap som har skapat environmentalismens hysteri för klimatet. Det är den altruistiska moralen. Om folk inte vore lika benägna att blint acceptera uppoffringar, på grund av att de har blivit övertygade från barnsben att det moraliska ligger i att vara osjälviska, då skulle förmodligen inte folk reagera på samma sätt som de gör idag. Eftersom de flesta inte vill begå självmord – vilket är altruismens slutstation – är de flesta enligt denna moral ständiga hycklare. Därför dras folk med dåligt samvete och skuldkänslor. Det är för att tysta detta som de så gärna dras in i environmentalisternas krav. De försöker i princip köpa moraliska avlatsbrev i form av ”utsläppsrättigheter”.
Environmentalismen såsom rörelse är, som kolumnisten Mark Steyn sade nyligen, egentligen inget annat än en ineffektiv självmordssekt.
Varför sätter miljöaktivisterna naturen framför människan? Därför att naturen är ”helig”. Den är inte värdefull på grund av dess relation till oss människor och våra begär och behov. Nej, den har ett värde i sig själv som alltså är helt oberoende av dess relation till oss människor. Med andra ord: naturen har ett intrinsikalt värde. Tidigare har jag skrivit:
Föreställningen om naturen som ett intrinsikalt värde är, för att uttrycka det milt, väldigt problematiskt. Varför? Därför att det är omöjligt att förklara för folk varför intrinsikala värden är värden överhuvudtaget. Jag kan förklara värdet av saker och ting genom att sätta dem i relation till mina ändamål. Bestick är bra att ha om jag ska äta. En bil är bra att ha om jag ska ta mig till centrum. Likaså ett busskort eller en cykel. Eller åtminstone ett par skor.
Men hur kan jag förklara värdet av något som sägs ha ett värde alldeles oavsett dess relation till några av mina behov eller ändamål? Sanningen är att så fort någon företrädare för environmentalismen försöker förklara varför naturen är av ett intrinsikalt värde genom att säga någonting annat än “Därför” eller “Så bara är det” eller “Det är uppenbart” eller liknande, då gör de klart för mig att de i själva verket inte ser på naturen som något intrinsikalt värdefullt. (”Intrinsikalism och moralisk mysticism”.)
Eftersom intrinsikalisterna inte kan ge något riktigt svar på varför man ska hålla något av ett värde följer det att varje gång environmentalisterna, med naturens intrinsikala värde som motivering, föreslår ännu en uppoffring då vet vi att det i själva verket är en uppoffring som inte syftar till någonting alls som är av värde för oss. Det blir i praktiken en obegriplig, syfteslös uppoffring för sakens skull, dvs för ingenting. Det är därför environmentalismen, trots allt sitt prat om att naturen är helig, mynnar ut i en nihilistisk rörelse. En rörelse som endast syftar till att förstöra och förinta – för sakens skull – som ett mål i sig.
Låt mig citera Ayn Rand:
If a man believes that the good is intrinsic in certain actions, he will not hesitate to force others to perform them. If he believes that the human benefit or injury caused by such actions is of no significance, he will regard a sea of blood as of no significance. If he believes that the beneficiaries of such actions are irrelevant (or interchangeable), he will regard wholesale slaughter as his moral duty in the service of a ”higher” good. It is the intrinsic theory of values that produces a Robespierre, a Lenin, a Stalin, or a Hitler.
Till vilket jag bara vill tillägga: Eller en Auvinen Pekka-Eric.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 