När det nu blev klart att Hugo Chavez, Venezuelas socialistdiktator de facto, inte fick igenom sin önskan att bli en socialistdiktator de jure, var den första tanke som slog mig att detta förmodligen bara är ett försök för honom att framstå som en civiliserad ledare för ett halvfritt och -halvdemokratiskt land. (Inte för att socialismen skulle bli ett dugg mer legitim om den fick stöd från majoriteten.) Vare sig det är en eftertanke eller ej är detta mycket riktigt så Chavez själv har försökt vinkla och utnyttja sin förlust.

AP:

Chavez said his respect for the outcome should vindicate his standing as a democratic leader.

”From this moment on, let’s be calm,” he declared. ”There is no dictatorship here.”

Men hans prat är meningslöst pladder som ingen kan ta seriöst. För vad var det han ville få stöd för i denna omröstning?

The defeated reforms would have created new forms of communal property, let Chavez handpick local leaders under a redrawn political map, lengthened presidential terms from six to seven years and let Chavez seek re-election indefinitely. Now, Chavez will be barred from running again in 2012.

I princip ville han alltså förvandla hans de facto socialism till ren de jure socialism. Dvs sluta upp med den charad som han har kört med i snart tio år och bli en riktig, officiell, socialistdiktator.

Chavez sade också en annan konstig sak:

Chavez urged calm and restraint. ”To those who voted against my proposal, I thank them and congratulate them,” he said.

”I ask all of you to go home, know how to handle your victory,” the 53-year-old president said. ”You won it. I wouldn’t have wanted that Pyrrhic victory.”

Enligt Chavez är alltså detta en purrhusseger? Vad menar han med detta? Det framgår inte direkt av AP:s telegram men här är en sak som kanske kan ge oss en antydan:

Chavez made it clear, though, that he has no intention of abandoning his petrodollar-fueled attempt to turn Venezuela into a socialist state. He has progressively steamrolled the opposition, with his allies now controlling the National Assembly and most other elected posts.

And he suggested he hasn’t given up on his vision of permanently leaving his mark. Echoing words he spoke when as an army officer he was captured leading a failed 1992 coup, he said: ”For now, we couldn’t.”

Så i slutändan verkar det som att Chavez inte har gett upp. Om han inte kunde bli en riktig diktator idag tänker han vänta till ett senare tillfälle. Charaden fortsätter. Och nu kommer snarare vänstern i Europa och USA att fortsätta att hylla denna mini-Castro som ett exempel på att socialism inte är oförenligt med demokrati. Chavez position har, åtminstone internationellt sett, stärkts av detta.

Detta är i förbigående sagt ännu ett argument för att överge demokrati som ideal. Demokrati är inget annat än en form av extrem kollektivism där majoriteten har rätten att köra över minoriteten och dess rättigheter. Demokrati är i grunden oförenligt med frihet och principen om individens rättigheter. Demokrati är därför inte mycket till ideal; det är ett i grunden omoraliskt system.

Ju snabbare folk inser detta, desto snabbare kan socialisterna sluta brösta sig varje gång en av deras idoler – vare sig det är Hamas eller Yassir Arafat eller Hugo Chavez – gör en seger i ett demokratiskt val.

Idag är det inte bara så att socialisterna kan brösta sig över dessa demokratiska framgångar. Varje gång någon rätteligen opponerar sig emot dessa ledare, då kan socialisterna stå på en högre moralisk nivå och anklaga meningsmotståndarna för att vara antidemokrater och därför omoraliska. Att så många inte har övergivit demokratin, att så många ännu ser det som ett ideal, oavsett anledning, gör att de blir fullständigt ordlösa inför den här sortens retorik.

På grund av att så många ser upp till demokratin som idé, har Hugo Chavez genom sin ytliga gest, otroligt nog, lyckats klämma ut en seger av detta demokratiska valnederlag. En moralisk seger.