Kategori: Politik

Fakta, schmakta

Carl SvanbergLämna en kommentar

Miljörörelsen har, fram tills idag, tydligt visat att sund vetenskap aldrig har legat till grund för deras verksamhet. Detta vet vi eftersom de ständigt slänger sig med vilda obevisade hypoteser som grund för att bekämpa ekonomisk tillväxt, hög materiell levnadsstandard, industrin, kapitalism, frihet. Ibland har de rätt men då är det bara slumpen som spelar in. Slänger man sig tillräckligt ofta och tillräckligt länge med vilda obevisade hypoteser kommer någon av dem någon gång att visa sig stämma.

När de lyckas få igenom sin vilja, får det så gott som uteslutande negativa konsekvenser. Låt oss begrunda en tänkbar följd av deras kampanj mot ”klimatkrisen”. I Arktis finns det uppskattningsvis 7 miljarder fat olja och nära 30 triljarder kubikmeter naturgas. Det skulle vara mycket önskvärt att komma över dessa fyndigheter. Det skulle kunna pressa ned priset på olja och naturgas. Det skulle göra livet bättre för många av oss.

Men miljöaktivisterna har bestämt sig för att göra detta omöjligt, trots alla negativa konsekvenser. De påstår att den påstådda antropogena globala uppvärmningen har gjort isbjörnen utrotningshotad. Om Bushadministrationen deklarerar isbjörnen som utrotningshotad, då måste den troligen också stoppa all utvinning av olja och naturgas i Arktis. Det skulle troligen också, politiskt sett, tvinga fram nya destruktiva skatter och regleringar i syfte att minska koldioxidutsläppen.

Förutom att hypotesen om antropogen global uppvärmning inte är bevisad, så finns det dessutom inga riktiga bevis för att isbjörnen skulle vara utrotningshotad. Kenneth P Green i The American skriver att ”[t]he best estimate published by the International Union for Conservation of Nature’s Polar Bear Specialist Group is that there are about 20,000 to 25,000 polar bears worldwide”. Och: ”At present, polar bear populations are robust and, according to native peoples living in the Arctic, are considerably larger than they were in previous decades”. Men detta tycks inte hindra miljöaktivisterna. När de väl har bestämt sig för någonting, fortsätter de vad fakta än säger.

Det som driver miljöaktivisterna är inte vetenskap. Det är inte en genuin rädsla för mänsklig välfärd. Det är ytterst djupare filosofiska premisser som ligger och spökar.

Bland miljöaktivisternas filosofiska grundare finner vi ofta en holism som säger att vi alla är egentligen bara en del av en större levande enhet, nämligen naturen (se Alan Leopold, Arne Næss, J Blaird Callicott). Inom etiken följer det att vi därför alla bör leva som om vi bara var celler av denna större helhet. En del har explicit argumenterat för att precis som vi ibland måste skjuta av lite vissa djur när de börjar bli för många i relation till ett visst ekosystem, måste vi också skjuta av lite människor, när vi har blivit ”för många” (se Callicott).

Många av dem säger dessutom att naturen, och allt levande (HIV viruset inte exkluderat), är en bärare av intrinsikalt värde. Dvs av ett värde helt oberoende av dess relation till människan eller hennes mål och värden. Det är inte gott för någon eller något. Det är gott i sig. Det är gott för att det är gott. Och så är det bara. Punkt slut. Inom epistemologin finner vi ständiga ursäkter för denna metafysik och etik, nämligen mystisk intuition eller känsla. (Det finns, i slutändan, inget annat sätt att motivera något som ett intrinsikalt värde. Försök själv motivera för dig själv varför något skulle vara ”gott i sig” oberoende av ett värderande subjekt eller ett ändamål av något slag.)

Inom politiken följer det som vi ser idag, nämligen ständiga krav på stora destruktiva inskränkningar av människans frihet. Om naturen såväl som allt levande i den är heligt, då får människan naturligtvis inte exploatera denna natur för hennes egna syften. Hur ska människor överleva utan att exploatera naturen? Svaret på denna fråga är: Vad får dig att tro att miljöaktivisterna är det minsta bekymrade över människans överlevnad? Problemet är ju snarare att vi är ”för många” och att vi har det alldeles ”för bra”.

Fel sorts metafysik leder till fel sorts politik

Carl SvanbergLämna en kommentar

Times Michael Kinsley:

Last week, with little attention or fanfare, the U.S. House of Representatives voted 414 to 1 to outlaw genetic discrimination. The only dissenter was the irascible libertarian Ron Paul. The Senate passed the same bill unanimously, and President Bush is ready to sign it. The bill tells employers and insurance companies that they may not use the results of genetic tests in choosing their employees and customers. One purpose of the bill is to encourage genetic testing. But the more important reason for it is to uphold a sense of fairness. Just as the law forbids discrimination against a person because she is black or a woman, it will henceforth forbid discrimination against her because she carries a gene that makes her more likely than average to get cancer. And the logic is similar: Why should she be punished for something completely beyond her control?

Detta är ett dåligt beslut. Notera den fulla innebörden av detta beslut. I den mån generna är relevanta för att diskriminera människor, kräver staten ett förbud mot tänkande, mot rationalitet, mot ärlighet, mot fakta. Staten förbjuder folk från att erkänna fakta och handla därefter. Staten tvingar alltså folk att, i denna utsträckning, vara irrationella. Det finns absolut ingen ursäkt för detta.

När kan det vara relevant att döma folk på basis av deras gener? Jag kan tänka mig många fall. Ett sådant fall är försäkringsbolag som kanske inte vill ta på sig orimligt höga risker som de vet finns hos dig på grund av dina gener. Samtidigt ger detta dig fördelen att de också kan ta ut en lägre premie eftersom de nu vet vilka lägre eller kanske rentav obefintliga risker som också föreligger hos dig just på grund av dina gener. Redan idag tar försäkringsbolag hänsyn till så mycket fakta de kan om dig, för att du ska få en så rättvis behandling som möjligt. Ju mer de vet, desto mer rättvist. Gener kan ge oss mer exakt information och därmed ligga till grund för en mer rättvis behandling.

Times kan inte låta bli att notera just detta: ”The idea of insurance is to protect against the unexpected or unlikely. Forbidding insurers to take predictable risks into account when choosing whom to insure and how much to charge is asking them to behave irrationally and make bets they are sure to lose. Not insuring people who are likely to get cancer, or charging them more, isn’t evil. It’s rational behavior. Of course, we outlaw a lot of behavior that would be rational if it weren’t against the law.”

Det finns som sagt ingen ursäkt för denna lag. Med vilket jag, så klart, menade att det finns ingen bra ursäkt; det finns så klart alltid en dålig sådan. Vad är den dåliga ursäkten? Om det i verkligheten är irrelevant att moraliskt döma människor på grund av deras gener, för att sedan diskriminera människor, och det är det i allra högsta grad, då är det visserligen irrationellt att göra detta. Men staten ska inte lagstifta moralen i samhället. Inte om vi ska leva i ett fritt samhälle. Staten ska inte förbjuda diskriminering på grund av kön eller ras eller något annat. Hur moraliskt irrelevant det än är.

Om staten gör detta då ägnar sig staten åt att lagstifta moralen och har staten väl tagit på sig rollen att lagstifta moralen i samhället, då finns det ingen gräns för vad staten inte kan börja förbjuda i moralens namn. Därmed hotas all vår frihet. Ska staten börja förbjuda vissa böcker, filmer, tvspel, musikstycken på grund av dess ”omoraliska” innehåll? Ska staten börja förbjuda vissa handlingar för de är omoraliska – även om de aldrig kränker någon annans rättighet? Om så, ska staten då börja reglera vårt sexliv? Ska staten reglera våra matvanor?

Det är sant att vi inte bör dömas, moraliskt, för saker som vi inte kan rå för. Men det är ju inget problem, vad gäller statens relation till oss, så länge staten fortsätter att behandla oss som lika inför lagen givet våra gener. Men det är inte statens diskriminering som denna lag handlar om utan privatpersoners diskriminering. Vad gäller privatpersoner har de rätt att vara irrationella och orättvisa, om de så önskar. Det är deras egen förlust i slutändan och det är inget som helst problem för de rationella, så länge de är fria att slippa ha med de irrationella att göra. Dvs så länge de rationella är fria att döma och sedan diskriminera de irrationella. Dvs att sluta sanktionera de irrationella rasisterna som dömer och diskriminerar människor på grund av deras ras, eller de irrationella chauvinisterna som dömer och diskriminerar människor på grund av deras kön, eller de irrationella socialdarwinisterna som dömer och diskriminerar människor på grund av deras gener.

Socialdarwinister är, i sin essens, vad de är, för de dömer ju, implicit, människor efter vad deras gener kan bidra till den mänskliga artens välfärd. Notera att de som via lagstiftning vill kriminalisera så kallad ”genetisk diskriminering” eller, för den delen all form av genmanipulering, ofta dras med en rädsla för att detta kan leda till ett samhälle där man dömer somliga individer till döden, eftersom deras skulle vara gener är ”ogynnsamma” för mänskligheten. Jag säger att deras rädsla till en mycket stor del är inget annat än en projicering för det implicita faktum att kollektivismen är allmänt accepterad i vår kultur. Vad de är rädda för är alltså den implicita moralteori. Notera vidare att de på grund av detta väljer att tvinga folk att evadera genetiska fakta, istället för att de ska ifrågasätta kollektivismen som det moraliska idealet.

Det finns andra besynnerliga aspekter med argumentationen mot ”genetisk diskriminering”. Kinsley:

[Y]our genes affect your life in many ways. To avoid all the controversy around the concept of ”intelligence,” let’s consider a slightly different concept called ”talent.” Is it unfair that Yo-Yo Ma can play cello better than I can? Or that people hire Frank Gehry instead of me when they want a beautiful building, or that Warren Buffett is a better stock picker? Sure, it’s unfair. And it’s unfair in precisely the same way the results of a genetic test are: my lack of talent at playing the cello is something I was born with and beyond my control. Could I have overcome my lack of talent through discipline and hard work? Maybe, but not enough to scare Yo-Yo. In fact, picking stocks or trying to play the cello is a genetic test, to some extent. It’s just one that doesn’t require the drawing of blood. But we can’t outlaw discrimination on the basis of talent. We don’t want to. Discrimination in favor of talent–rewarding a talented cellist over a lousy one–is how we get talent to express itself.

Vad säger detta resonemang egentligen? Jo, att det är ”orättvist” att vissa har en viss talang och att andra inte har det. Varför? Därför att vi föds med vår talang. Det är, väsentligen, inte något som vi har förtjänat genom hårt arbete. Det är delvis sant att vi föds med vissa förutsättningar som hjälper och stjälper oss i livet. Men det är inte sant att detta gör merparten av all talang till en ren ”gåva” från naturen.

Även de som hade de goda förutsättningarna behövde anstränga sig. Bara för att det verkar enkelt för dem, betyder inte att det kom av sig själv eller automatiskt. De hade också en fri vilja som alla andra. De kunde välja att förstöra sina liv med att knark istället för att lära sig att bemästra ett instrument. Oavsett vilket är det inte en fråga om rättvisa eller orättvisa vilka gener vi har fått.

Rättvisa är ett begrepp som uteslutande berör mänskliga aktiviteter. Detta beror på att mänskliga aktiviteter är valda och kan därför dömas på moraliska grunder. Det är irrationellt att döma, moraliskt sett, en ordning som är av nödvändighet. Att säga att det är orättvist att en del har vissa gener, som råkar gynna dem, och att andra saknar samma gener, är att försöka tillämpa begreppet rättvisa i ett sammanhang där det inte låter sig göras, nämligen på naturen.

Vi kan inte säga att naturen som sådan är rättvis eller orättvis eftersom det som sker i naturen sker av nödvändighet. Detta resonemang är ett exempel på ”context-dropping”. Man ignorerar helt kontexten som gav upphov till begreppet rättvisa, nämligen det faktum att människor givet likartade förutsättningar gör olika fria val som har olika resultat, och tillämpar det sedan på en kontext där det inte är tillämpbart, nämligen på naturen som inte gör någonting alls av val. (Herr Kinsley begår alltså exakt samma fel i sitt resonemang som John Rawls begick när han pläderade för sin egalitarianism.)

Tvärtemot vad många har fått lära sig, från modern filosofi i synnerhet, är naturen inte ”kontingent”. Somligas rena fantasier om en värld där alla har samma tillgång till alla gener, utgör ingen legitim standard för hur man ska döma den faktiska världen, med den nuvarande ”fördelningen” av gener, hos olika individer. Det är faktiskt bara med utgångspunkten att verklighetens fakta är absoluta som vi kan gå in för att lära oss att förstå naturen, så att vi kan bemästra den till vår fördel. Vilket i framtiden faktiskt kan innebär att vi kanske kan påverka vår egen och framtida generationers genuppsättning till vår fördel. Exempelvis kanske vi kan manipulera bort risken för cancer eller diabetes eller andra hemska sjukdomar. Samtidigt kan vi addera andra gynnsamma gener.

Låt oss återgå till exemplet med försäkringsbolaget. Staten förbjuder alltså försäkringsbolagen från att ta reda på så mycket fakta som möjligt om dig, så att de kan ta ett så rationellt, objektivt och rättvist beslut som möjligt. Staten gör detta, bland annat, med ursäkten att detta kan leda till att försäkringsbolaget vägrar försäkra dig mot sjukdomar som du löper en mycket stor risk för att drabbas av. Detta vore oacceptabelt, enligt lagstiftarna. Det vore en form av ”missbruk” av den information som generna ger oss.

Vad följer? Om det är ”fel” av försäkringsbolagen att undvika onödiga och kostsamma risker, som dessutom driver upp försäkringspremierna för andra oskyldiga människor som inte lider av samma risker, då är det fel med försäkringsbolag överhuvudtaget. Det är fel av dem att med anledning av deras information neka någon som kund. Information som sådant blir i detta sammanhang ett slags ”missbruk”. Folk har tydligen rätt till en sjukförsäkring, vare sig försäkringsbolagen vill ge dig en eller inte, givet vad de vet om dig. Premissen är alltså att människor minsann har rätt till sjukvård, oavsett vilket, och om försäkringsbolagen inte ställer upp. Då måste vi antingen förbjuda ”genetisk diskriminering” eller konstatera att marknaden har ”misslyckats”, varför staten måste gripa in och i värsta fall ta över hela området. Detta betyder, i detta sammanhang, att man inför en (ännu mer) socialiserad sjukvård i USA.

Vad betyder allt detta? Jo, att man anser att naturen är ”orättvis”, eftersom den svarar inte mot somligas rena fantasier om hur den ”kunde ha varit”. Naturen döms sedan ut som ”orättvis” eftersom den inte lever upp till dessa ”logiskt möjliga” fantasier. Men eftersom naturen egentligen inte alls ”kan vara” på något annat sätt än vad den är, har de bara två val: fortsätta ägna sig åt rent önsketänkande, som inte leder någonstans, eller också börja tvinga människor att försöka förverkliga deras rena önsketänkande så långt det bara är möjligt.

Vad händer om det är omöjligt? Då kan det sluta i sådana vansinniga experiment som det Stora språnget eller Lysenkos statligt framkallade svältkatastrofer. I andra fall slutar det ”bara” i mindre katastrofer såsom socialistisk sjukvård. I vilket fall som helst är detta ett av många bra exempel på vilken betydelse din metafysik har. (För att vara exakt är det vi ser här ett utslag för medvetandets primat.) I vilket fall som helst har det uteslutande negativa konsekvenser. Det leder till död och lidande. En irrationell metafysik leder till en irrationell politik. Även de mest abstrakta metafysiska frågor, som kanske vid en första anblick verkar fullkomligt ovidkommande, i själva verket av yttersta relevans.

Till lågpriskycklingens försvar

Carl Svanberg1 kommentar

I SvD (20080503) beklagar sig somliga över att EU nu måste tillåta försäljningen av ”lågpriskyckling” från USA. Kycklingarna är tydligare billigare eftersom de har behandlats i ett klordioxidbad som dödar bakterier som salmonella och campylobacter. Man beklagar sig trots att det finns inga bevis för att det är farligt för miljö och hälsa.

Man vänder sig emot metoden eftersom det gör att man blir mindre uppmärksam på att förebygga problemen. Det är kanske sant, men för konsumentens del spelar det nog ingen roll så länge själva kycklingen till slut är ätbar. I vilket fall som helst tror en del att ingen inom EU vill ha den billiga amerikanska ”klorerade” kycklingen. De föredrar ”hög kvalitet”. De föredrar ”etiskt producerad”. Vad det nu betyder.

Varför ville man förbjuda det trots att det var ofarligt för människor? Utöver, vad jag förmodar är vanlig irrationell EU-protektionism, tycks detta vara ett argument: ”EU:s livsmedelsmyndighet, EFSA, tillägger att det inte kan uteslutas att bakterier som salmonella utvecklar resistens mot desinfektionsmedlen. Det finns få studier på området och inga som visar att detta skett när det gäller just de fyra aktuella medlen. Däremot har sådan resistens tidigare utvecklats mot närbesläktade medel”.

Detta är inget bra argument.

Alla bakterier kan till slut bli resistenta mot mycket av våra läkemedel. Om bara tillräckligt många använder dem tillräckligt mycket är det en risk som finns. Eftersom alla människor behöver läkemedel och eftersom alla har rätt att skaffa sig och använda sig av läkemedel, om de har råd med det, följer det att denna risk nog är oundviklig. Även om ingen med avsikt ”överdoserade” är detta en risk som finns.

Men man bör ändå inte reglera försäljningen av eller användandet av läkemedel bara för att det finns en risk för att det kan leda till resistens hos bakterier. För en sådan statligt framtvingad reglering eller restriktion skulle utgöra en kränkning av individens rättigheter. Det skulle förbjuda en del, godtyckligt vem eller vilka, från att skaffa sig de läkemedel som de behöver. Med vilken rätt kan staten stoppa dig från att köpa de läkemedel som du behöver?

Av samma anledning bör man inte förbjuda användandet av dessa bakteriedödare vid produktionen av kyckling bara för att det kan leda till resistens. Kycklingproducenterna har all rätt i världen att producera hur de vill, så länge de inte kränker andras rättigheter. Det vore, om något, en kränkning av kycklingproducenternas rättigheter om man förbjöd dem från att producera lågpriskycklingar. Slutligen kränker man ju konsumenternas rätt att köpa lågpriskycklingar från USA istället för högpriskycklingar från EU, om de nu skulle föredra det.

Bakom detta dåliga argument ligger, bland annat, kollektivismen. Argumentet är att om du som individ fick använda läkemedel hur de ville, då skulle det kanske vara dåligt för gruppen. Gruppens välfärd går före individens välfärd. Därför har du som individ ingen rätt att använda läkemedel på det sätt som du anser vara bäst för dig själv.

Men kollektivismen är falsk. Det finns inget sådant som ett överindividuellt väsen som ”gruppen”. Därför är allt prat om gruppens bästa eller välfärd utöver eller bortom individens bästa eller välfärd obegripligt. Som Ayn Rand påpekade för några decennier sedan:

“The common good” is a meaningless concept, unless taken literally, in which case its only possible meaning is: the sum of the good of all the individual men involved. But in that case, the concept is meaningless as a moral criterion: it leaves open the question of what is the good of individual men and how does one determine it? (“What Is Capitalism?”, Capitalism: The Unknown Ideal, s 20.)

Till de som säger att de har rätt att förbjuda enskilda individer från att handla i enlighet med sitt rationella egenintresse, med argumentet att det nog ändå skulle vara bäst för oss alla om vi begränsade oss i vår användning av t ex läkemedel, säger jag att det står dig fritt fram att föregå med gott exempel och sedan med förnuftiga argument försöka övertyga alla andra att de bör minska på sin användning av t ex antibiotika. Men du kan inte utan att vara inkonsekvent och därmed ologisk och därmed irrationell, tvinga andra att de ska minska på sitt användande, men av någon anledning ska man göra ett undantag för dig. Med vilken rätt kan du fortsätta som vanligt om alla andra tvingas sluta?

Fantastiska ”argument”

Carl Svanberg3 kommentarer

Hyresgästföreningen för som bekant en kampanj mot ett förslag från regeringen som skulle utgöra ett litet steg mot marknadshyror. Det vore ett önskvärt steg i rätt riktning.

Fastighetsbolagen har trots allt rätt att sätta vilka hyror de vill. Men den rätten kränks i dagens Sverige på grund av hyresregleringen. Och det är inte praktiskt att kränka fastighetsbolagens rättigheter. Det ser vi också i dagens Sverige med den omfattande bostadsbristen som vi har haft i decennier och som bara tycks bli värre hela tiden.

Om marknaden fick sätta hyran då kommer en del hyror att stiga på grund av den höga efterfrågan. Andra hyror kommer dock att gå ned på grund av den låga efterfrågan. När efterfrågan och därmed hyrorna går upp, då lönar det sig mer att producera fler hyresrätter. Men idag lönar det sig inte alls särskilt väl på grund av hyresregleringar, skatter och andra bostadsregleringar. (För att inte tala om det faktum att det ytterst är politikerna som via plan- och bygglagen är helt och hållet ansvariga för hur många bostäder som byggs. Tack för informationen Leo Persson.)

Men det är inte alla dessa regleringar som gör bostadsbristen till ett problem, som hyresgästföreningen arbetar emot. De arbetar emot ett litet steg mot marknadshyror, trots att det faktiskt ligger i hyresgästernas långsiktiga egenintresse. Det ligger i deras egenintresse eftersom det gör det möjligt för dem att lättare komma över lägenheter i framtiden. De slipper vänta i köer. De slipper vända sig till den svarta marknaden. De slipper bo i andra hand. Etc.

Hyresgästföreningens kanske primära ”argument” är ett moraliskt sådant. De anser i princip att folk har rätt till en billig hyreslägenhet. På deras hemsida skriver de bland annat: ”Hyresgästföreningen vill att hyresrätten ska vara en boendeform som passar alla – oavsett inkomst”. Strikt talat är det inte ens ett argument utan bara en ren önskan. Önska oss kan vi alla göra, men ingen har rätt att översätta alla sina önskningar till verklighet.

I synnerhet har man ingen rätt att förverkliga önskningar som kränker andras rättigheter. Och dessa önskningar kan nämligen inte förverkligas utan att man kränker fastighetsbolagens rättigheter. Det finns nämligen ingen rätt till bostad. Varken en billig sådan eller en gratis sådan. Bara för att man vill bo billigt eller behöver ett billigt boende ger det dig inte rätten att tvinga andra att förse dig med en billig lägenhet.

Har de verkligen inga andra argument mot marknadshyror? Jodå. Förutom rena skräckberättelser om hur otroligt höga hyror vi får med marknadshyror, har de också specifika ”ekonomiska” argument. I gratistidningen Xtra! Helsingborg (20080425) förklarar en företrädare för hyresgästföreningen för en reporter varför han inte köper argumentet att marknadshyror skulle öka incitamenten för att bygga fler hyreslägenheter: ”Jo, det är ju ett av utredningens argument, men vi tror inte att det kommer att fungera eftersom folk inte kommer att ha råd, eller vara beredda att betala, för den hyreshöjning det kommer att innebära”. Detta är helt fantastiskt. Detta är vad jag skulle kalla för ett perfekt exempel på ”context-dropping”!

Nollvisionens pris är vår frihet

Carl Svanberg5 kommentarer

Det tycks inte finnas något slut på förbudsivern i detta land. Metro:

En Sifoundersökning som Cancerfonden låtit göra, och som presenteras i dag, visar att 63 procent av rökarna mellan 15 och 29 år skulle röka mindre om det var svårare att få tag i tobak. Mer än hälften, 57 procent, av svenskarna är också positiva till att förbjuda tobaksförsäljning i livsmedelshandeln.

Och:

Cancerfonden efterlyser en nollvision, likt den i trafiken. Enligt Sifoundersökningen tycker 63 procent av befolkningen att det är dags att införa en nollvision när det gäller tobaksrökning. Också bland riksdagsledamöterna finns ett stöd för en nollvision: 65 procent av ledamöterna kan tänka sig en sådan.

Jag vet inte hur man har formulerat sig när man ställde dessa frågor, men med tanke på hur många som verkar ha varit positiva till rökförbudet på krogar, skulle jag inte bli förvånad över att det faktiskt finns en viss verklig sympati för att med våld och tvång förverkliga denna nollvision.

Jag skulle dock önska att Cancerfonden och våra politiker blev lite mer explicita i denna fråga. Varför inte bara säga att din hälsa är en statlig angelägenhet eftersom vi, politikerna, anser att din kropp i princip är statlig egendom? Jag undrar hur många som skulle stöda denna paternalism då.

För det är, trots allt, ganska uppenbart att det enda sätt vi kan minska antalet röka till noll är genom att också minska vår frihet till mycket nära noll. Dock måste jag erkänna att jag just precis nu är ganska pessimistisk i denna fråga. Jag tror tyvärr att alldeles för många verkligen tycker att det är rätt av staten att bestämma över våra liv in i minsta lilla detalj.

En dum bonde

Carl SvanbergLämna en kommentar

Metro:

– Vi måste bryta oss loss från Sverige för att få tillbaka den skånska själen, säger Erik Poulsen, språkrör för Befria Skåne från Sverige.
Sedan mycket ung ålder har han drömt om ett självständigt Skåne. År 1995 startade han, vid 18 års ålder, partiet Befria Skåne från Sverige tillsammans med en vän.
– Skåningen har alltid blivit förnedrad av resten av Sverige. Schablonbilden av skåningen som den dumma bonden är vidrig, säger Erik Poulsen.

Detta är något av det dummaste jag har hört på mycket länge. Jag tycker normalt sett att lokalpatriotism som sådant är löjligt. Detta är ännu löjligare. Och som skåning tycker jag att man får skylla sig själv om man uppfattas som en dum bonde, om och när man offentligt säger sådana här saker.

Jag gjorde lite undersökningar på Internet och kom då över en hemsida som heter Skånelands Befrielsefront. Erik Poulsen ligger inte bakom hemsidan men han sympatiserar med den. (Det framgår av en kommentar från honom i gästboken.) Så vad är det då sådana som Poulsen sympatiserar med här? På hemsidan kunde jag bland annat läsa detta:

…Norr om den skåneländska gränsen blir vårt folk dagligen utsatta för kränkande kommentarer, spott och spe. Om det inte vore för att skenet måste hållas uppe mot omvärlden, så hade vi skåneländare förmodligen fått bära märken och bussats in i koncentrationsläger.

Vi säger, att nu får det vara slut. Vi tänker inte tåla ett ord till. Inte en kränkande mening om vårt ursprung. Inga stereotyper a lá myge maot i skaone, och dylika kränkningar mot den skåneländska integriteten.
Om inte våra krav tillfredställs, så kommer vi att gripa till våld för att driva kampen mot svearnas förtryck…

Det är svårt att ta detta på allvar. Men låt oss säga att de verkligen tror på detta. I så fall kan vi bara konstatera att de är i huvudsak inte ute efter mer frihet. Nej, vad de är ute efter är ”respekt” från ”Norr”. Detta är nog den mest patetiska ursäkt någonsin för att förklara krig om självständighet: ”Oh nej, vi blir framställda som dumma bönder på TV! Det är förtryck! Sluta upp med det genast! Annars blir det krig!”

Erik Poulsen är dock inte ensam i kampen för ett ”fritt” Skåne. Skånepartiet är det största partiet. Det är ett litet vidrigt rasistiskt parti av tokstollar från hela Skåne. (Se själva här.) De vill naturligtvis inte heller ha frihet och kapitalism, bara sin egen lilla något mer rasistiska version av den svenska blandekonomin. Så hur går det med denna ”frihetskamp”? Metro:

Vid det senaste valet fick [Skåne]partiet 2 800 röster, att jämföra med 11 500 i mitten på 80-talet. Men ordförande Carl P Herslow går inte med på att raset skulle kunna bero på en förlegad ideologi.
– Nej, det beror främst på vår höjda medlemsavgift, säger han.

Med andra ord: ”Give me liberty or give me…! Äsch, det är inte värt pengarna”.

Jag själv tycker att det är en helt befängd, för att inte säga vidrig idé att tro att Skånes problem beror på att vi låter oss styras av folket från ”Norr” och att allt löser sig bara skåningarna får ta hand om sina egna problem, med hjälp av sitt eget folk. Det är en befängd och vidrig idé för det är en form av etnisk kollektivism. Det är egentligen inget annat än tribalism.

Vi kan skratta åt det, men om dessa människor tar det på allvar, då är det precis samma irrationella kollektivism som ledde till stamkrigen på Balkan eller i Afrika. De flesta skåningar är, tack och lov, helt ointresserade av ett ”fritt” Skåne eller ”skånsk självständighet”. Det är till deras fördel. Låt oss hoppas att det också förblir så. Om denna rörelse någonsin får kraft i Skåne, då kommer jag att lämna Skåne.

Kapitalismen är oskyldig

Carl Svanberg2 kommentarer

De kommunister som idag beklagar sig över att Forum för levande historia upplyser barn och ungdomar om kommunismens brott, försöker antyda att kampanjen är motiverad av ”ideologiska” faktorer eftersom den drivs på initiativ av en borgerlig regering. Föraktfullt undrar de sedan om och när de kommer att få upplysa om ”kapitalismens brott”. De frågar sig när de kommer att få skriva om kolonialismen och den internationella slavhandeln som skedde under ”borgerliga regimer”. Kolonialism och slaveri sägs utgöra exempel på kapitalismens påstådda ”brott mot mänskligheten”.

Det finns bara ett litet problem med detta resonemang och det är att varken logik eller historia ger dem rätt i att detta skulle utgöra ett exempel på brott orsakade av kapitalism. För att förstå detta måste vi inte bara studera historia vi måste också förstå idéerna som är involverade här.

Vad är det för idéer som historiskt sett har resulterat i massmord, slaveri, diktatur? Det är framför allt idéer som altruism, kollektivism, mysticism, intrinsikalism och subjektivism. Dessa idéer ledde historiskt sett till religiösa teokratier under den mörka medeltiden och till sekulära diktaturer under 1900-talet. Under 1800- och 1900-talet ledde de i synnerhet till ideologiska rörelser som nazismen, fascismen och kommunismen. (Läs gärna Leonard Peikoffs bok The Ominous Parallels för en bra redogörelse av hur de dominerande filosofiska idéerna t ex gav oss Nazityskland.)

Rakt motsatta idéer har historiskt sett aldrig haft någon större dominans i historien. Men under slutet av 1700- och början av 1800-talet fick rationella filosofiska idéer som förnuft, egoism, objektivitet, individiualism påverka västvärlden ett litet tag. Detta resulterade i skapandet av USA som i sin tur inspirerade många europeiska länder att inrätta mer rationella konstitutioner, med mer frihet i många europeiska länder som följd. Det var idéer om individens rättigheter som resulterade i frihet och kapitalism. Principen om individens rättigheter leder inte och kan inte leda till slaveri eller massmord eller diktatur. Det är enligt all logik omöjligt och det finns absolut inget historiskt stöd för slutsatsen.

Diktatur, massmord och slaveri är ingen motsägelse enligt kommunismen. Det är inte oförenligt med de grundläggande premisser som ligger till grund för kommunismen. Tvärtom kan man inte praktisera kommunismen utan att vi får en totalitär stat, utan mänskliga offer, utan slaveri. Det är därför historien ser ut som den gör. Det var därför Sovjetunionen, Kommunistkina, Kommunistvietnam, Kommunistkuba, Kommunistiska Nordkorea, med flera, slutade precis som de gjorde. Det var logiskt tvunget att de skulle sluta så här. Det följde som en implikation av idéerna som låg till grund för dessa regimer.

Om det goda är att leva och dö för gruppen, att slava för allmänheten, att offra sig för andra – då är i synnerhet länder som Sovjetunionen eller Kommunistkina ingen moralisk olyckshändelse. Om du har en moralisk skyldighet att leva för andra, då är det inte fel att tvinga dig om du inte går med på att slava för andra frivilligt. Om sanning, logik och moral är subjektiv, beroende på vilken klass du tillhör, då är det hopplöst att argumentera i grundläggande frågor om hur samhället ser ut. Ska du förverkliga kommunismen måste du därför ta till våld.

(Och när vi väl är inne på det var så klart inte heller nazismen en olyckshändelse. Samma idéer dominerade i Nazityskland som i de kommunistiska länderna och de fick i stort sett samma resultat. Det fanns skillnader, men inte av någon väsentlig skillnad. Men för de som söker detaljer här hänvisar jag återigen till Leonard Peikoffs briljanta analys i boken The Ominous Parallels.)

Det behövs verkligen en upplysningskampanj. Men inte bara i Sverige utan i hela världen. Det är kapitalismens natur och historia som förr och nu förtigs och förvrängs. Tvärtemot vad kommunisterna säger vill de faktiskt inte att kapitalismens sanna natur eller historiska ska komma fram. För om folk verkligen fick reda på sanningen om kapitalismen skulle det bara underminera kommunisternas irrationella hat mot kapitalismen.

Det är värt att påpeka att trots allt prat om kolonialism, slaveri så är varken kolonialismen eller slaveriet en produkt av kapitalismen. Kolonialism och slaveri är fundamentalt sett helt oförenligt med de idéer som gav upphov till kapitalismen. Kolonialismen var aldrig populärt bland klassiska liberaler. Det var aldrig projekt som i någon större skala inleddes av eller uppmuntrades av näringslivet eller kapitalisterna. Nej, koloniaismen var väsentligen ett statligt projekt som filosofiskt sett motiverades av en form av kollektivism som var mycket populär under 1800-talet, nämligen nationalismen.

Återigen samma grundläggande idéer leder till samma grundläggande resultat. Nationalism är här synsättet att nationens välfärd (med vilket man även menar sådana saker som nationens prestige) är det goda. Att vara en god människa är därför detsamma som att leva för nationen; att villigt offra sig för fosterlandet om det är vad fosterlandet kräver. Men enligt samma logik som det är rätt att offra dig själv för nationen är det också rätt att offra andra för din nationen. Så om nationens välfärd, prestige och stolthet kräver att man med tvång och våld koloniserar länder, förslavar deras befolkning, och plundrar dem på deras rikedomar, då är det precis lika rätt som att vi ska tvingas finansiera dessa statliga projekt med skatt. Allt är för nationens bästa.

Nationalisterna var och är som många andra kollektivister ute efter en form av pseudo-självaktning som de söker erhålla genom nationens ställning i världen. Detta driver nationalisterna till att propagera för dominans gentemot andra länder.

Låt mig citera vad Ludwig von Mises skriver om kolonialismen i sin bok Omnipotent Government:

The colonial expansion of the nineteenth century was very different from that of the preceding centuries. It was motivated solely by considerations of national glory and pride. The French officers, poets, and after-dinner speakers—not the rest of the nation—suffered deeply from the inferiority complex which the battles of Leipzig and Waterloo, and later those of Metz and Sedan, left with them. They thirsted for glory and fame; and they could quench their thirst neither in liberal Europe nor in an America sheltered by the Monroe Doctrine. It was the great comfort of Louis Philippe that his sons and his generals could reap laurels in Algeria. The Third Republic conquered Tunis, Morocco, Madagascar, and Tonking in order to reëstablish the moral equilibrium of its army and navy. The inferiority complex of Custozza and Lissa drove Italy to Abyssinia, and the inferiority complex of Aduwa to Tripoli. One of the important motives that made Germany embark on colonial conquests was the turbulent ambition of shabby adventurers like Dr. Karl Peters. (Min kursivering.)

Affärsmän och ekonomiska intressen var aldrig en pådrivande kraft i sammanhanget:

It is a Marxian invention that the nineteenth-century colonial expansion of the European powers was engendered by the economic interests of the pressure groups of finance and business. There have been some cases where governments acted on behalf of their citizens who had made foreign investments; the purpose was to protect them against expropriation or default. But historical research has brought evidence that the initiative for the great colonial projects came not from finance and business but from the governments. The alleged economic interest was a mere blind. The root cause of the Russo-Japanese War of 1904 was not the desire of the Russian Gov­ernment to safeguard the interests of a group of investors who wanted to exploit the Yalu timber estates. On the contrary, because the government needed a pretext for intervention, it deployed ”a fighting vanguard disguised as lumbermen.” (Min kursivering.)

von Mises ger många fler exempel i sin bok.

Kolonialismen var inte en produkt av kapitalism, tvärtom, så var det som jag har antytt en produkt av rakt motsatta idéer, kollektivism och etatism. I det största kolonialmakten Storbritannien var liberaler emot kolonialismen. I den mån man ändå koloniserade av samma irrationella skäl som alla andra koloniserade, var Storbritannien en ganska välvillig kolonisatör. von Mises igen:

…British liberalism has fundamentally reformed the meaning of colonial imperialism. It granted autonomy—dominion status—to the British settlers, and ran the East Indies and the remaining Crown colonies on free-trade principles. Long before the Covenant of the League of Nations created the concept of mandates, Great Britain acted virtually as mandatory of European civilization in countries whose population was, as the Britons believed, not qualified for independence. The main blame which can be laid on British East Indian policies is that they respected too much some native customs—that, for example, they were slow to improve the lot of the untouchables. But for the English there would be no India today, only a conglomeration of tyrannically misruled petty princi­palities fighting each other on various pretexts; there would be anarchy, famines, epidemics.

Detta är inte bara en intressant trivia i sammanhanget, det har som vi snart kommer att se, en viss betydelse för en annan sak som kapitalismens fiender gärna anklagar kapitalismen för, nämligen slaveriet.

Slaveriet var inte en kapitalistisk produkt, det var väsentligen en restprodukt från förkapitalistisk tid. Slaveriet var helt oförenligt med kapitalismens natur. Det var därför också kapitalismens ekonomiska natur och principer som gjorde slut på slaveriet.

Till de ekonomiska faktorerna har vi det faktum att slavekonomier har svårare för att konkurrera med fria ekonomier. I Human Action skriver Ludwig von Mises: ”Servile labor disappeared because it could not stand the competition of free labor; its unprofitability sealed its doom in the market economy… at no time and at no place was it possible for enterprises employing servile labor to compete on the market with enterprises employing free labor. Servile labor could always be utilized only where it did not have to meet the competition of free labor”. Förklaringen är enkel. Slavar har aldrig samma incitament att göra ett bra jobb som fria arbetare på en fri marknad. (Mises för ett längre resonemang i boken som jag hänvisar er till om ni vill veta mer.)

Sedan har vi, rent principiellt, det faktum att slaveriet var hela tiden var en motsägelse enligt kapitalismens principer. Kapitalismen är ju trots allt ett system av frihet. Det är ett system som ju trots allt bygger på principen om individens rättigheter. Det är därför fundamentalt oförenligt med slaveri. Motsägelser kan man inte komma undan med och mycket riktigt slutade det med att man blev tvungen att till slut välja sida. Det fanns inget utrymme för fler kompromisser. Resultatet blev det amerikanska inbördeskriget och tack och lov vann den mer konsekventa parten i denna konflikt. Slaveriet avskaffades.

Det avskaffades dock inte bara i USA under denna tid. En annan faktor som gjorde att slaveriet avskaffades på många håll i världen var just det relativt välvilliga brittiska imperiets stora inflytande över hela världen. Låt mig citera Thomas Sowell recension av en bok, Bury the Chains av Adam Hochschild, som handlar just om hur detta gick till:

The book re-creates the very different world of that time, in which slavery was so much taken for granted that most people simply did not think about it, one way or the other. Nor did the leading intellectuals, political leaders, or religious leaders in Britain or anywhere else in the world.

The dozen men who formed the world’s first anti-slavery movement saw their task as getting their fellow Englishmen to think about slavery — about the brutal facts and about the moral implications of those facts.

Their conviction that this would be enough to turn the British public, and ultimately the British Empire, against slavery might seem naive, except that this is precisely what happened. It did not happen quickly and it did not happen without encountering bitter opposition, for the British were at the time the world’s biggest slave traders and this created wealthy and politically powerful special interests defending slavery.

The anti-slavery movement nevertheless persisted through decades of struggles and defeats in Parliament until eventually they secured a ban on the international slave trade, and ultimately a ban on slavery itself throughout the British Empire.

Even more remarkable, Britain took it upon itself, as the leading naval power of the world, to police the ban on slave trading against other nations.

Intercepting and boarding other countries’ ships on the high seas to look for slaves, the British became and remained for more than a century the world’s policeman when it came to stopping the slave trade.

Nu kanske någon vill säga att det som motiverade dem var inte väsentligen rationella idéer och värden, utan religiösa sådana. Det är sant att deras religiösa övertygelser hade en viss inverkan. Men den var inte på något sätt avgörande. Religiösa människor av detta slag hade alltid funnits, men det hade ingen speciell inverkan på slaveriets vara eller icke-vara förrän nu.

Varför just nu? Därför att nu var många explicit eller implicit övertygade om individens rättigheter och individens värde. Dessa idéer fick i sin tur kraft först efter människorna fick upp ögonen för förnuftets kraft under 1600- och 1700-talets vetenskapliga bedrifter. När folk såg vad förnuftet kunde göra började de sätta ett större värde på människan och på den enskilde människan och såg, implicit, värdet av att lämna människor fria.

Det var praktiskt taget omöjligt att argumentera för frihet när man hade den kristna synen på människor som irrationella monster, styrda av låga, syndiga tankar och begär. Den sortens varelser vill man inte gärna lämna fria.

Det var en respekt för förnuftet som gav en riktig kärlek till livet, människan, individen och friheten. Det var denna kärlek i kombination med principen om individens rättigheter som gav de religiösa motståndarna till slaveriet många starka moraliska och praktiska argument till sin fördel.

Det finns inget sådant som ”kapitalismens brott”. Kapitalismen är det enda system som från början till slut, av princip och logik, omöjligen kan leda till något sådant som massmord eller slaveri eller diktatur. Allt sådant, liksom mycket mer därtill, utgör kränkningar av individens rättigheter. Kapitalismen bygger på principen om individens rättigheter, varför allt sådant är, så att säga, ett brott mot kapitalismen som system. Det finns ingen logik i anklagelsen och det finns ingen historik att backa upp den med. Kapitalismen är helt oskyldig.

Frihet med nyanser av tvång

Carl SvanbergLämna en kommentar

DN:

DET RÄCKER inte med teknik och forskning, framhöll Reinfeldt i sitt invigningstal vid konferensen, det behövs ekonomiska styrmedel också. Till exempel koldioxidskatt, som Kina kunde ha nytta av att införa:

– Jag är fast övertygad om att prismekanismer behövs för att främja en hållbar utveckling. I Sverige är koldioxidskatten 100 euro per ton. I Kina är den noll, sade Reinfeldt.

Han varnade också Kina för att det kan gynna protektionistiska stämningar i Europa om europeisk industri får konkurrensnackdelar genom genom att tvingas köpa utsläppsrätter dyrt för att EU ska nå sina klimatmål medan kinesisk industri slipper sådana pålagor. (Min kursivering.)

Statliga interventioner bruka leda till krav på ytterligare statliga interventioner. Logiken bakom detta fenomen är att statliga interventioner alltid ställer till med problem och att man därför försöker lösa problemet med nya statliga interventioner. Men här ser vi något annat. Här tar man de problem som de statliga interventionerna orsakar i Europa som ett argument för att införa statliga interventioner i ett land där de inte finns och följaktligen inte orsakar några problem. Och allt på uppmuntran av en ”frihetlig” borgerlig politiker.

Det är illa nog när borgerliga politiker, som säger sig stå för frihet, inför nya skatter och regleringar i Sverige. Det är nästan värre när samma borgerliga politiker uppmuntrar Kina att förstöra sin egen friare ekonomi med skatter och regleringar. Om man vill motverka protektionism i Europa, propagera då för värdet av en fri kapitalistisk ekonomi som sådan. Börja inte med att propagera emot en fri kapitalistisk ekonomi i Kina.

Det beteende vi observerar beror dels på mycket dåliga nationalekonomikunskaper hos våra politiker. Men det beror också på mycket dålig filosofi. Det är den dåliga filosofin som gör folk antingen ointresserade av eller oförmögna att t ex ta till sig sund nationalekonomi. Reinfeldt och hans många motsägelser är ett av många exempel på detta.

Reinfeldt har sagt att han bland annat är inspirerad av Hegel. Han har kategoriskt avfärdat att han skulle vara inspirerad av Hegels totalitära drag. Men varje gång Reinfeldt talar om friheten är han alltid nog med att visa att det ett inte ”enkelt” begrepp. Det är snarare ett begrepp ”rikt på nyanser”. (Detta är ett typiskt hegelianskt förhållningssätt.) Som alltid när hegelinspirerade människor talar, betyder detta att totala motsägelser ger oss en mer ”fullständig” bild av verkligheten, i detta fall av frihetens ”sanna” väsen.

Detta innebär inte bara att man i frihetens namn kan tänka sig alla möjliga inslag av våld och tvång i Sverige. Det innebär också att man kan säga sig värna om den relativa ekonomiska friheten i Europa genom att argumentera för att Kina ska införa mer våld och tvång i samhället i form av skatter och regleringar. Det är i princip samma attityd som gjorde det möjligt för många anti-kapitalister att säga att Franklin Dilano Roosevelt, med hjälp av omfattande statliga interventioner, kunde ”rädda” kapitalismen i USA.

Mattias Svensson skrev för ett par år sedan en artikel i Captus där han tog upp just Reinfeldts speciella – hegelianska – frihetsbegrepp:

Det enda han gör riktigt klart är att han inte menar att frihet betyder frihet från politiska ingrepp. Ett sådant frihetsbegrepp – baserat på den liberala traditionens negativa rättighetsbegrepp som lämnar individen fri att sträva efter lycka och egendom genom egna val och i frivillig samverkan med andra – avfärdas av Reinfeldt eftersom det vilar på ”en för enkel analys”. Rätt använd kan politiken istället ”vara ett stöd för människors frihetssträvan”.

Läs gärna hela analysen för den visar just hur bisarrt detta ”rikare” frihetsbegrepp blir med tiden. Det inkluderar som exempel ”friheten” att ha ett statligt finansierat kungahus.

Vid flera senare tillfällen har Reinfeldt ”förtydligat” sin syn på friheten. Smålandsposten:

Det jag har utmanat är tesen att friheten är enkel. Alltså frihet definierad som det en del moderater ägnade sig åt för tjugo år sedan. Friheten för dem var bara frånvaron av politik… Men när friheten går ner på individnivå, när det handlar om transfereringssystem och människors olika beroendeförhållanden, då är friheten mer komplicerad. Då handlar det om att frigöra människor i deras vardagssituation. Och då kallar samma personer mig för samhällsingenjör, därför att jag tar mig an denna komplicerade verklighet. Men det är ett samhällsproblem att människor har brist på frihet i denna praktiska bemärkelse, och det ska alliansen fortsätta fördjupas för att lösa!

Detta är typiskt hegelianskt. Likaså är implikationerna typiskt hegelianska. Ty den totala summan av allt detta är att frihet inte bara betyder frånvaron av tvång och våld, så måste det dessutom betyda just närvaron tvång och våld.

Statsminister Reinfeldt är nog mer inspirerad av irrationella filosofer som Hegel än vad han förstår eller än vad han är villig att erkänna inför sig själv och andra. I vilket fall som helst bådar det inte gott för friheten. Varken i Kina eller Sverige.

En ärligare indoktrinering?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Bengt Lindroth kommenterade den 11 april 2008 i Sydsvenskan debatten om Forum för levande historias uppysningskampanj om kommunismens brott. Lindroth menar att debatten i Sverige är något omotiverad eftersom inga av de brott som kommunismen har gjort möjlig har drabbat oss i Sverige. Att därför folk blir så upprörda över detta för honom svårt att förstå.

Jag har ingen större sympati för denna reaktion. Det finns absolut ingen anledning till varför vi ska vara likgiltiga inför ondskefulla ideologier som kommunismen. Det är irrationellt att inte döma idéer. Just eftersom dessa onda idéer hade sådana förödande konsekvenser i andra länder är det extra viktigt att vi förstår oss på idéerna så att vi lär oss av historien och inte upprepar samma misstag igen.

Debatten handlar om det principiella med att staten ägnar sig åt saker som den inte ska, nämligen döma idéernas status som sanna eller falska, goda eller onda. Staten ska förstås inte göra detta. Det är bara farligt att staten börjar utvärdera idéer. Kan staten börja bestämma vad som är sant eller falskt, rätt eller fel, då kan den också motivera censur av det som staten anser är falskt. Redan idag hamnar Förintelseförnekare i fängelse i Europa. Staten kan även börja förbjuda handlingar som den anser är fel. Som ett exempel riskerar idag folk som köper och/eller säljer sex att hamna i fängelse i många länder. Inte för att ”brottet” har några faktiska offer, utan endast för att det anses vara dåligt för ”samhällsmoralen”.

Men Lindroths argument är istället att det är fel av svenska staten att döma vad som har hänt i andra länder och att debatten i Sverige är konstig just eftersom det handlar om saker som hände i andra länder. Som kontrast till den svenska statens kampanj lyfter han fram en ny upplysningskampanj för demokratins värde i Danmark.

I Danmark har regeringen bidragit till en liknande diskussion, men med en väsentlig skillnad mot Sverige. Upplysningsarbetet utgår från Danmarks egen historia, handlar om landets egen utveckling till ett modernt folkstyre. Om blindskär och milstolpar längs vägen. Den demokratikanon i 35 punkter regeringen Anders Fogh Rasmussen just presenterat vill i många delar fylla samma kunskapsbrister om historien som Forum för levande historia siktar in sig på. Till exempel punkterna 28 om Demokrati och totalitarism i mellankrigstiden och 34 om Murens fall. Mottagandet i Danmark har bland många varit positivt, också bland en del kulturradikaler som annars häcklat Anders Fogh Rasmussen i samband med Muhammedkarikatyrerna, eller förkastat kulturminister Brian Mikkelsens rödvita, nationella kulturkanon för drygt två år sedan.

Sedan frågar han sig själv: ”Skall staten ägna sig ens åt initiativ av den danska typen? Svaret borde i princip vara ja”. Varför?

Staten kommer i vissa lägen aldrig ifrån att den måste ta akut ansvar för frågor om hur det nära förflutna i kontroversiella fall skall tolkas och klarläggas. Vem skall tillsätta sanningskommissioner och ge direktiv till vitböcker? Stundom måste staten göra det. I Finland pågår en het debatt apropå 90-årsminnet av inbördeskriget 1918, som ändade med 37000 döda. Fortfarande upprörs många medborgare av de vitas ofta folkrättsvidriga ståndsavrättningar eller summariska rättegångar mot förlorande röda. Kravet på en formell ursäkt från finländska staten, som faktiskt spelade en roll i detta, har rests.

Det är helt i sin ordning att staten måste ta ställning i frågan om ett brott har begåtts eller inte. Det är ju trots allt detta som rättegångar syftar till. Men upplysningskampanjen för demokrati eller mot kommunism är ingen rättegång som syftar till att avgöra om ett brott har begåtts eller inte, utan om en idé är god eller ond. Det är, av skäl som jag har gett, en väsentlig skillnad, för vår frihet.

Lindroth fortsätter: ”I våra grannländer, med egna minnen av nazi- eller Sovjetockupationer, krig, quislingar, medlöperi, motstånd, rättsuppgörelser på mer eller mindre legalt snygga grunder räcker den egna historien gott till för uttömmande statligt uppammade diskussioner om rätt och moral, om det onda och det goda, om förtryck och folkstyre. Vi svenskar finner mindre sådant dramatiskt stoff i berättelsen om vårt lyckligare lottade och fridsammare, men periodvis igelkottsaktiga 1900-tal.” (Min kursivering.)

Betyder detta att staten i Sverige har bara rätt att bedöma det som svenska folket och svenska staten har varit med om eller tagit del i, men inte sådant som bara har drabbat andra länder i första hand? Om så, betyder då det att staten kan döma socialdemokratin som rörelse, på grund av dess stora inflytande på det svenska samhället? Vore det, med andra ord, ärligare med en statlig kampanj som upplyste svenska folket om de ”framsteg” och ”reformer” som socialdemokraternas långvariga regeringsinnehav har resulterat i? Vore det lämpligt av staten att indoktrinera barn och unga i socialdemokratins moraliska överlägsenhet? Vore det lämpligt att tvinga mig, med flera, att via skatten finansiera sådana här kampanjer i framtiden?

Det blir inte ett dugg mer ärligt att staten i Sverige endast bedömer den svenska statens handlingar eller det svenska folkets historia. Det blir inte heller ett dugg mindre farligt för historien, moralen eller sanningen, om den svenska staten bara ägnar sig åt att döma idéer som har drabbat Sverige.

Nej till politiserad historia

Carl SvanbergLämna en kommentar

I dagens DN Debatt skriver historiker att regeringens kampanj mot kommunismen, under Levande historias regi, utgör ett hot mot historieämnet som sådant. Det innebär att man gör historien till ett ideologiskt ”slagfält”. Allt detta är sant. Jag argumenterade för samma sak för ett par år sedan. När staten tar över forskning då förstör man den. För att vetenskapen ska fungera på riktigt måste den vara fri – fri från staten.

Tyvärr är dessa historiker inte konsekventa. De går med på att staten ska kontrollera vetenskapen och därmed också historieämnet. De skriver: ”Det är naturligt att staten sätter vissa övergripande ramar genom forskningspolitik och skolornas läroplaner. Dessa ramar måste dock vara vida. De får inte inkräkta på demokratins livsnerv: yttrandefriheten och just toleransen för avvikande åsikter”. (Min kursivering.)

Det de begär är omöjligt. Så länge man går med på att staten finansierar någonting kommer politikerna, om de är någorlunda ansvariga, att ha en åsikt om hur pengarna används. Eller också kommer de att vara oansvariga, i vilket fall de inte har en åsikt om hur pengarna används.

Det är det senare alternativet som forskarna föredrar. Men vad betyder det i praktiken att man i yttrandefrihetens och toleransens namn ska börja tillåta ”avvikande åsikter” inom historieämnet? Det kan betyda allt möjligt. Bland annat att man ska låta historierevisionister (t ex nazister och kommunister) få ta del av statliga medel. Att ge dessa människor tillgångar till de offentliga medlen kommer definitivt att förstöra historieämnet.

Precis som det är fel att fängsla historiker som förnekar förintelsen, är det fel att tvinga mig att finansiera historiker som vill just förneka förintelsen. Det är en kränkning av mina rättigheter och min yttrandefrihet. Kom ihåg att för varje krona som jag tvingas betala för att finansiera den statliga forskningen – som används för olika ideologiska kampanjer – blir det ju en krona mindre över för min egen opinionsbildning.

Vi står inför ett val: valet mellan fri forskning eller statlig forskning. Det är antingen eller. Ska vi rädda historieämnet från denna politisering finns det bara ett alternativ. Det finns, som vanligt, inte något utrymme för kompromisser i principfrågor som denna.