Därför bör rationella individualister fira nationaldagen

Sveriges nationaldag kom och gick. Men trots att jag inte längre bor i Sverige kunde jag—i egenskap av filosof—inte låta bli att fundera på om, och i så fall, varför man bör fira Sveriges nationaldag. Finns det goda dvs rationella skäl för att fira Sveriges nationaldag? Finns det rationella skäl för svenskar att vara stolta över Sverige? Mitt svar är: Ja, det finns många goda, rationella skäl för svenskar att vara riktigt stolta över Sverige som land och att därför ordentligt fira dess existens—och framgångar.

För att se varför måste man, som vanligt, etablera en standard, en värdemätare eller måttstock, enligt vilken vi på rationella grunder kan motivera nationaldagsfirandet.

Som en anhängare av objektivismen, Ayn Rands filosofi, är min standard för värde och icke-värde, rätt och fel, gott och ont, osv., människans liv. Vilket mer konkret betyder att det som främjar den enskilde människans långsiktiga blomstrande, i kropp och själ, är det goda—det som hämmar detsamma är det onda.

Enligt människans liv som standard är inte bara sådant som välstånd, hälsa, vänner, kärlek, underhållning, konst, osv., viktiga livsbejakande värden. Enligt denna standard är också förnuftet som sådant, människans förmåga att tänka logiskt och abstrakt, och dess livsbefrämjande frukter—vetenskap, teknik, industri och välstånd såväl som den enskilde individens sociala existensvillkor—frihet—som grundläggande livsbefrämjande värden.

Objektivismen står alltså för individualismen, vilket i samhällsfilosofiska sammanhang betyder principen om individens rättigheter dvs principen om individens frihet.

Enligt individualismen är en nation värd att beundra, fira och att vara stolt över i den mån den enskilde individen åtnjuter friheten att tänka och skapa; sträva efter sin egen lycka; förverkliga sina drömmar; skapa sig själva ett produktivt och meningsfullt liv.

Om man studerar historia, då kommer man att se att i den mån principen om individens frihet erkänns och respekteras, blir ett land—och individerna som utgör landet—också framgångsrika. De länder som har åstadkommit mest, och som följaktligen är de bästa länderna att födas och leva i, är de som har varit mest konsekventa med att erkänna och respektera individens frihet.

Den som kan historia vet att de värden som jag räknar upp ovan är också de värden som definierade Förnuftets tidsålder—Upplysningstiden.

I slutet av 1700-talet omfamnade Sveriges främsta intellektuella, Upplysningens ideal som förnuft, vetenskap, teknik och frihet. De förstod att förnuftet är individens själsförmögenhet. Individen är alltså förmögen att vägledas av förnuftet och förtjänar därför friheten att använda sitt förnuft.

Under slutet av 1700-talet och genom hela 1800-talet befriades, sakta men säkert, individen mer och mer. Individens rätt till tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet, avtalsfrihet, näringsfrihet, handelsfrihet, rörelsefrihet, osv., mer eller mindre erkändes och respekterades. Upplysningens (implicita) samhällsfilosofi var alltså individualismen. (Jag nämner detta för att poängtera att man på rationella grunder kan och bör vara stolt över att våra förfäder var rationella nog att omfamna Upplysningens ideal och omsätta dem i praktiken. Detta är nämligen en absolut förutsättning för att Sverige blev och ännu är så framgångsrikt.)

Enligt individualismen har staten bara en moraliskt försvarbar funktion och det är att skydda individens rättigheter—rätten till liv, frihet, egendom och att sträva efter lycka. Vilket betyder, individens frihet. Så när det kommer till att bedöma huruvida ett land, eller en stat, är bra eller dålig, osv., då är frihet den viktigaste indikatorn. Enligt individualismen är, följaktligen, sådana saker som t ex välfärdsstaten ingen rationell anledning att fira Sveriges eller, för den delen, något annat lands existens och framgångar. Tvärtom då välfärdsstaten utgör ett fundamentalt brott mot principen om individens frihet.

Som institution utgör välfärdsstaten ett tvångsingrepp som stoppar individen från att handla i enlighet med sitt rationella omdöme eller också tvingar henne att handla i strid med det. Välfärdsstaten gör individen till en deltidsslav. Staten skapar inga värden. Det är ingen produktiv institution. Så det enda sättet staten kan förse några med “gratis” vård, skola och omsorg eller olika bidrag och subventioner, är genom att tvinga andra att jobba ihop detta åt andra. Men att tvingas jobba (om än “bara” deltid) för att försörja andra andra med värden är slaveri (om än “bara” deltidsslaveri). Jag tror att det var Isabel Paterson som påpekade att den enes subventionerade bröd är den andres slaveri. Det finns, som Ayn Rand har påpekat, ingen “rätt” till värden som vård, skola och omsorg, eller “ekonomisk trygghet” då det inte finns någon rätt att förslava andra. Välfärdsstaten är därför, enligt individualismen, en omoralisk institution. Det är en skam för Sverige, och alla andra länder som har en.

Enligt individualismen beror en nations existensrätt, inklusive dess självbestämmanderätt, på dess vilja och förmåga att erkänna och respektera individens frihet. Det finns ingen rätt att kränka individens rättigheter. Så ett land som inte ens erkänner individens rättigheter och som därför metodiskt kränker desamma, saknar existensberättigande. I praktiken betyder detta att diktaturer saknar existensberättigande och kan inte göra några som helst legitima anspråk på “självbestämmande”. (För detaljer läs Ayn Rands essä “Collectivized ‘Rights’”.)

Sverige är ett typiskt västerländskt land. Därför förtjänar Sverige—liksom länder som Finland, USA, Japan och Israel—inte bara att existera, utan också att beundras och bejakas i den mån de omfamnade och ännu omfamnar Upplysningens ideal: förnuft, vetenskap, teknik, industri och individens frihet.

I den mån de gör detta, är detta också något som vilken rationell, livsbejakande och frihetsälskande människa kan känna nationell stolthet över. Och att man hade turen att födas i eller också få chansen att leva i ett typiskt västerländskt land där individen, ur ett historiskt och globalt perspektiv, ändå åtnjuter så mycket frihet som hon faktiskt gör, är något som man kan och bör vara riktigt glad för.

Nej, länder som Sverige är inte perfekta. Den svenska staten är tyvärr en inkonsekvent beskyddare av individens frihet. Men man måste, som sagt, ha ett historiskt och globalt perspektiv för att ändå förstå hur otroligt bra så gott som samtliga västerländska länder är på denna punkt.

Man kan alltså inte, som många tenderar att göra “libertarianer”, säga att eftersom länder som Sverige har en välfärdsstat eller några andra statliga tvångsingrepp, så är Sverige inte väsentligen bättre än t ex Iran och Nordkorea. För att göra en rättvis bedömning måste man, som sagt, se detta utifrån ett historiskt och globalt perspektiv.

Det är en avgörande skillnad på länder som inkonsekvent beskyddar individens frihet och länder som (av filosofiska skäl) helt förnekar värdet av frihet och därför konsekvent bryter mot principen om individens rättigheter. De som flyr från t ex Saudiarabien, Venezuela eller Nordkorea kan vittna om skillnaden.

En annan sak som jag vill påpeka här är att nästan allt jag har sagt här tillämpas på så gott som samtliga västerländska länder, inklusive många länder i Sydostasien. Det beror på att Upplysningens ideal är unikt västerländska. De rotade sig först i Västeuropa. Och vad gäller USA, låt mig citera Leonard Peikoff:

Since the golden age of Greece, there has been only one era of reason in twenty-three centuries of Western philosophy. During the final decades of that era, the United States of America was created as an independent nation. This is the key to the country—to its nature, its development, and its uniqueness: the United States is the nation of the Enlightenment. (The Ominous Parallels.)

I den mån dessa distinkta västerländska idéer och värden har spritt sig och omfamnats, om än i varierande grad, har andra länder blivit västerländska. Jag tänker t ex på Japan och Sydkorea.

Det finns inget nödvändigt kollektivistiskt, tribalistiskt eller rasistiskt med att fira nationaldagen. Det beror helt och hållet på vilka grunder du väljer att fira. Att fira sitt lands existens bara för att du råkade hamna just här är inga goda skäl. Att vara stolt över sin nations påstådda framgångar, utan någon som helst förståelse för dess natur eller orsaker, är knappast rationellt. Att ens överväga att fira ett land som är väsentligen ofritt och ociviliserat, där individens liv är inget värt och hennes frihet obefintlig, endast för att man ha råkar leva där, är värre än irrationellt; det är obscent och sjukt. Det finns t ex ingen som helst anledning att fira Saudiarabiens eller Venezuelas nationaldag.

Västerländska länder är, enligt alla tillgängliga objektiva indikationer, ur ett historiskt och globalt perspektiv de allra friaste och just precis därför också de allra rikaste. Det är de länder där människor har de absolut bästa förutsättningarna för att blomstra. Det är alltså de länder som, enligt människans liv som standard, är de allra bästa. Och det är ur detta perspektiv som rationella individualister i länder som Sverige, Finland, England, Amerika, Japan, Israel och många fler—inte bara kan vara stolta utan också extremt glada över att de föddes i eller lever i något av dessa länder.

Patriotism och nationell stolthet måste förtjänas. Och som jag har visat här finns det grunder för rationella individualister att vara riktigt glad att man lever i ett typiskt västerländskt land som t ex Sverige eller Israel. Det finns goda, individualistiska grunder för att på att ordentligt fira västerländernas nationaldagar.

Engångsplastförbudet är orättvist

Den 27 mars 2019 bestämde EU att man skulle förbjuda engångsplast: “A ban on selected single-use products made of plastic for which alternatives exist on the market: cotton bud sticks, cutlery, plates, straws, stirrers, sticks for balloons, as well as cups, food and beverage containers made of expanded polystyrene and on all products made of oxo-degradable plastic”. Engångsplastförbudet är, från början till slut, helt orättvist.

Ursäkten för att förbjuda engångsplast är att man vill minska plastavfallen i haven. Men varför ska man förbjuda engångsplast i EU när nästan all plast i haven kommer från tio floder; nämligen (enligt DW) “The Yangtze, the Indus, Yellow River, Hai River, the Nile, the Ganges, Pearl River, Amur River, the Niger, and the Mekong (in that order)”.

Samtliga floder ligger i tredje världen-länder som, enligt DW, saknar “adequate waste collection or recycling infrastructure” och där allmänheten helt enkelt inte vet bättre “There is also little public awareness that plastic trash is a problem at all. . .”.

Men om det överhuvudtaget är ett miljöproblem att plast hamnar i haven, varför ska man då straffa oskyldiga västerlänningar? Västerlänningar som inte dumpar plast i haven? Det finns inget rationellt svar på denna fråga.

Men är havsplasten ett miljöproblem? Medan plasten i haven skadar en del havsdjur saknas det vetenskapliga belägg för att plasten i havet har någon negativ inverkan på människor. Our World in Data skriver att “There is, currently, very little evidence of the impact of microplastics in humans . . . To date, there has been no clear evidence of the accumulation of persistent organic pollutants or leached plastic additives in humans”.

Så hur kan havsplasten räknas som ett “miljöproblem” för människan om det inte har någon mätbar inverkan på människors liv, hälsa och omgivning? Ser man på havsplasten med människans liv och välbefinnande som standarden för gott och ont, bra och dåligt, etc., inklusive bra och dålig miljö, då kan det rationellt sett inte räknas som ett “miljöproblem”.

Men även om det kom fram några vetenskapliga bevis för att havsplasten har en mätbar negativ inverkan på människors liv, hälsa och omgivning, skulle det ändå inte motivera EUs förbud av engångsplast.

Bara för att havsplasten kan påverka oss negativt om för många människor i Asien och Afrika slänger för mycket plast i haven, är det ingen anledning för att med våld och tvång stoppa mig som inte alls slänger någon plast i haven från att använda engångsplast. Det går, som sagt, bara att ursäkta sådan lagstiftning om man anser att det är rätt att straffa oskyldiga individer för handlingar som de inte har begått.

Om det kom fram några vetenskapliga bevis för att havsplatsen är ett riktigt miljöproblem, dvs har en mätbar negativ inverkan på människors liv, hälsa och omgivning, då skulle det vara ett argument för att uppmuntra tredje världen att omfamna kapitalism så att de, i sin tur, kan bli tillräckligt rika för att kunna ha råd med den infrastruktur som krävs för att hantera plastavfallet. Det skulle också vara ett argument för upplysa allmänheten i tredje världen om problemet. Det skulle möjligen också kunna vara ett argument för att förbjuda folk från att slänga plast i haven, men inte för att stoppa den enskilde individen från att använda sig av engångsplast.

Engångsplastförbudet är ett exempel på preventiv lagstiftning. Preventiv lagstiftning heter så då man förbjuder alla från att göra någonting, i det här fallet använda sig av engångsplast, eftersom man vill förhindra folk från att göra något som är fel. Så även om jag inte slänger plast i havet, och det finns inga belägg för att jag någonsin har gjort det, vill man förbjuda mig från att köpa engångsplats med motiveringen att jag eller någon annan kanske skulle kunna få för sig att göra det.

Att enligt denna “logik” förbjuda alla från att använda sig av engångsplast är att behandla alla som skyldiga bara för att några kanske får för sig att slänga plast i havet. Det är precis lika orättvist som att förbjuda alla från att ha sex bara för att några kanske får för sig att våldta andra eller att förbjuda alla från att köra bil eftersom några kanske får för sig att köra över andra. Det finns inget rättfärdigande för preventiv lagstiftning dvs lagstiftning som i “preventivt syfte” straffar de oskyldiga för andras synder. Så preventiv lagstiftning är orättvis, inklusive engångsplastförbudet.

Men preventiv lagstiftning är inte bara orättvis till sin natur, utan också totalitär. För om blotta möjligheten att någon kanske skulle kunna få för sig att gör något fel är skäl för att förbjuda alla från att göra något, vad kan då inte också förbjudas? Ska sex förbjudas? Böcker? Internet? Bilar? Enligt “logiken” bakom preventiv lagstiftning finns det ingen principiell gräns för statens makt över individen. Så preventiv lagstiftning är inte bara orättvis, den är också totalitär. Ayn Rand hade rätt: “The legal hallmark of a dictatorship [is] preventive law—the concept that a man is guilty until he is proved innocent by the permissive rubber stamp of a commissar or a Gauleiter”.

Engångsplastförbudet är orättvist och totalitärt. Det hör inte hemma i ett fritt, rättvist och civiliserat samhälle.

Personalismen—en kanalisering av Ellsworth Tooheys själ

Jag skrev nyligen en artikel i vilken jag förklarar varför Kristdemokraternas ideologi, personalismen, mynnar ut i familjedyrkan, en form av mini-kollektivism. Och jag visste att jag sannolikt skulle få en del reaktioner på det jag skrev. Så därför tänkte jag nu ge er ytterligare belägg för att personalismen är precis så hårresande som jag säger. Om möjligt är den faktiskt ännu värre.

När jag gjorde lite research för den artikeln stötte jag på saker som fick klockorna att stanna. Jag såg på Kristdemokraternas Facebook-sida detta:

Vi fokuserar inte på individ eller kollektiv, utan allt där emellan.

I veckan publicerade tidningen DN en text av den amerikanske författaren och journalisten David Brooks om personalism som ett alternativ till den kollektivism och individualism som lett fel.

Personalismen är en grundfilosofi i kristdemokratin. Och när du läser texter som denna, eller går i tankebanor om att liberalismens individualism och socialismens kollektivism lett fel, då ska du veta att det bara är KD i svensk politik som står för ett alternativ.

Personalismen framhäver till skillnad från individualismen och kollektivismen de gemenskaper eller grupper som personen är en del av som den främsta källan till den personliga utvecklingen. I kristdemokraters strävan efter ett gott samhälle bortser vi inte från individ och kollektiv, men fokuserar mer på de gemenskaper som finns däremellan; en livskamrat, familj, arbetskamrater, vänner, grannar, kyrkor, företag, föreningar och välgörenhetsorganisationer.

Till skillnad från liberaler och socialister tror vi kristdemokrater inte på någon utopi om hur samhället ska bli. Det finns inget facit att sikta mot. Vi agerar istället utifrån goda värderingar. Det finns inga perfekta människor och inga perfekta samhällen.

VI ÄR SAMHÄLLSBYGGARE

Kristdemokraterna är ett idéparti. Gillar du våra idéer? Bli en av oss.

Så vad var det för artikel som Kristdemokraterna höjde till skyarna? Vad är det för budskap som de vill att vi tar till oss? DN publicerade en översättning av David Brooks kolumn i New York Times den 28 juni, 2018. Denna artikel börjar med att Brooks säger att människor är komplicerade varelser som inte kan placeras i fack.

Vår kultur tenderar att reducera oss på olika sätt. Vår förståelse för oss själva och andra blir ytlig. Lösningen heter “personalism”. För er som är bekanta med Ayn Rands The Fountainhead vill jag att ni läser detta och funderar på om David Brooks, och hans resonemang, för tankarna till en viss karaktär:

Personalism is a philosophic tendency built on the infinite uniqueness and depth of each person. Over the years people like Walt Whitman, Martin Luther King, William James, Peter Maurin and Wojtyla (who went on to become Pope John Paul II) have called themselves personalists, but the movement is still something of a philosophic nub. It’s not exactly famous.

Personalism starts by drawing a line between humans and other animals. Your dog is great, but there is a depth, complexity and superabundance to each human personality that gives each person unique, infinite dignity.

Visst. Människor, och deras personlighet, är djupare och mer komplicerade än djur och detta bidrar till att göra varje person unik. Hur vi går härifrån till “oändlig värdighet” är inte klart, men låt gå för detta för denna gång.

Despite what the achievement culture teaches, that dignity does not depend on what you do, how successful you are or whether your school calls you gifted. Infinite worth is inherent in being human. Every human encounter is a meeting of equals. Doing community service isn’t about saving the poor; it’s a meeting of absolute equals as both seek to change and grow.

Detta är religion, inte förnuft. Detta är tro, inte fakta och logik. Det finns ingen grund för detta och kan och bör därför avfärdas utan vidare, som om ingenting har sagts. Alla är inte likar. Alla är inte lika mycket värda. Alla har inte samma värde eller värdighet.

Men varför säger han ändå detta? Varför tror han religiöst på detta? Vad tjänar det för syfte? Tja, syftet är att rättfärdiga det som kommer och som vanligt finns det inga världsliga skäl, inga rationella eller logiska för att tro på detta. Så vi måste börja med att grunda allt på trosartiklar.

The first responsibility of personalism is to see each other person in his or her full depth. This is astonishingly hard to do. As we go through our busy days it’s normal to want to establish I-It relationships — with the security guard in your building or the office worker down the hall. Life is busy, and sometimes we just need to reduce people to their superficial function.

But personalism asks, as much as possible, for I-Thou encounters: that you just don’t regard people as a data point, but as emerging out of the full narrative, and that you try, when you can, to get to know their stories, or at least to realize that everybody is in a struggle you know nothing about.

Det är oklart varför vi ska göra detta eller vad poängen är. Men givet sammanhanget tror jag att poängen är att vi ska “inse” att alla andras liv och besvär är lika intressanta och viktiga som våra egna. Vi ska inte tro att våra egna liv och besvär är viktigare för oss än totala främlingars. Allt handlar inte bara om dig själv; andra människor har också problem som är lika verkliga och viktiga för dem som dina är för dig. Städerskan är inte bara en städerska, en främling i mängden. Hon är en människa med problem och känslor. Precis som du. Så sluta tro att allt kretsar kring dig och dina bekymmer. Sluta tro att du är så mycket viktigare än främlingar. De är också människor. Personer, inte bara “städerskor” eller “brevbärare” vad det nu må vara. Bara genom att reducera andra till en egenskap kan vi göra oss blinda inför den andre som en person, som en människa med allt det innebär.

Detta är det ena budskapet här. Det andra budskapet är att vi ska sluta se på kärlek och vänskap som något man måste förtjäna. Alla är lika mycket värda. Vi är alla likar. Ingen är viktigare eller värdefullare än någon annan. Så alla förtjänar samma vänskap, kärlek och omsorg bara genom att finnas till. Det är alltså den kristna, ovillkorliga (altruistiska dvs självuppoffrande) “kärleken” som de vill bereda vägen för här:

The second responsibility of personalism is self-gifting.

Detta är inget annat än en eufemism för självuppoffring.

Twentieth-century psychologists like Carl Rogers treated people as self-actualizing beings — get in touch with yourself. Descartes tried to separate individual reason from the bonding emotions. Nikolai Berdyaev said that tends to turn people into self-enclosed monads, with no doors or windows.

Så han börjar med att ställa upp en massa falska alternativ: Det är antingen personalism eller “självförverkligande”, individens förnuft som skilt från de förenande känslorna och individer som avskärmade “monader”.

Självförverkligande är fel; förnuftet är överskattat; individen ska ses som en del av en helhet, ett fragment i ett större sammanhang, en “gemenskap”. Ett metafysiskt och moraliskt överordnat kollektiv.

Personalists believe that people are “open wholes.” They find their perfection in communion with other whole persons. The crucial questions in life are not “what” questions — what do I do? They are “who” questions — who do I follow, who do I serve, who do I love?

Detta betyder att personalister ser på individen som sektmedlemmar som väntar på att bli fulländade genom andra. Och därför handlar inte livet om att ha rätt relation till verkligheten och vad man ska göra med sitt liv, utan vem man ska följa, tjäna och älska. Personalismens filosofi blottar kollektivistens själ. Den artikulerar Ellsworth Tooheys filosofi.

The reason for life, Jacques Maritain wrote, is “self-mastery for the purpose of self-giving.” It’s to give yourself as a gift to people and causes you love and to receive such gifts for others. It is through this love that each person brings unity to his or her fragmented personality. Through this love, people touch the full personhood in others and purify the full personhood in themselves.

Att leva för andra, tjäna andra, ge sig dvs offra sig för andra, är meningen med livet (“the reason for life”):

The third responsibility of personalism is availability: to be open for this kind of giving and friendship. This is a tough one, too; life is busy, and being available for people takes time and intentionality.

Att du har fullt upp med ditt liv—dina värden, intressen och syften—är minsann ingen ursäkt. Det ändrar inte på att du har en plikt att vara “öppen” för att ge dig själv åt andra. Att offra dig för andra.

Brooks fortsätter bland annat med att ställa upp en oärlig konflikt mellan “auktoritär kollektivism” och en halmgubbe-version av individualismen som han kallar för “radikal individualism”. Det finns inga företrädare för denna “radikala individualism” som, enligt Brooks karakterisering “uses the group to serve the interests of the self”. Så jag har bara två saker att säga: 1. När en filosofi endast kan göra sig själv mer attraktiv genom att förvränga alternativen (i det här fallet individualismens), vad säger det då om filosofin och företrädare? 2. Det är ingen slump att han skriver just “auktoritär kollektivism”. Fundera på varför.

Det finns inte någon vits med att fortsätta granska denna kanalisering av Ellsworth Tooheys själ. Det finns inte heller någon vits med att låtsas som att personalismen är ett riktigt, än mindre rationellt, alternativ till kollektivismen eller individualismen.

Nej till ett “lagom” EU

Att, som kristdemokraterna, kampanja för ett “lagom” EU är ingen bra idé. Vad är “lagom”? Ingen vet. Mellan raderna är det tänkt att vi ska vi instinktivt kunna känna oss fram till vad som är “lagom”. Det är inte för mycket av det goda eller för lite av det onda; det är något där “mittemellan”.

Epistemologiskt förutsätter detta “lagom”-tänkande att “Du vet vad det är när du ser det”. Därför vet ingen egentligen vad som menas med “lagom”. Det är också därför de nyss ut med en “lathund” som ska förklara vad som menas med “lagom”.

Men om man tittar på lathunden ser vi att det inte finns någon princip här. Varför just svensk matexport? “Miljöhot”? Handelsavtal? Samarbete om kärnkraft?! Hur skiljer sig just dessa punkter från vad de avfärdar som “inte lagom”? Inget. Det finns till exempel ingen principiell skillnad i att ge EU makten att i miljöns namn detaljreglera våra liv och att ge EU makten att detaljreglera Netflix. Varför är det just detta som är “lagom”? Inget svar. Ingen förklaring. Ingen rationell motivering. I båda fallen överger man principen om individens rättigheter.

I partiets EU-valmanifest står det att EU ska vara “lagom”: “EU ska fokusera på frågor som kräver gemensamma lösningar och hålla sig borta från sådant som sköts bättre på nationell nivå”. Men vad är principen som avgör vad som sköts bättre på EU-nivå eller på nationell nivå?

De skriver också att:

EU behöver vara lagom, inte i sin vilja eller kraft att lösa problem, men i ambitionen kring vilka frå- gor unionen kan och bör ägna sig åt. Kristdemokraterna vill ha ett EU som fortsätter utveckla den inre marknaden, tar ansvar för miljöproblemen, säkrar tryggheten och är en tydligare röst för demokrati, frihet, handel och mänskliga rättigheter—såväl inom som utanför unionen.

Kan du se principen? Inte jag heller.

Vad som gör “lagom” än värre som en standard är att den inbjuder moraliskt oförsvarbara “kompromisser”. Vad är en “lagom” dos av orättvisa? Eller ofrihet? Ingen vet. Och hur i hela friden kan man någonsin ursäkta en “lagom” dos av orättvisa eller ofrihet? Men om “lagom” är standarden, då är det där man hamnar.

Barry Goldwater hade rätt när han sade att “I would remind you that extremism in the defense of liberty is no vice! And let me remind you also that moderation in the pursuit of justice is no virtue!” När det kommer till principer finns det inga kompromisser. Inga gråzoner. Inget “lagom”. Det är antingen eller.

Utan principer—eller mer generellt: abstrakt kunskap—som kan vägleda oss, måste vi förlita oss på känslor och traditioner. Men detta är uppenbarligen inget rationellt sätt att leva—eller organisera ett samhälle. Det må så vara att kristdemokraternas instinkter är bättre än t ex centerpartisternas. Men kristdemokraternas instinkter är ändå ingen rationell grund för politiken.

Min klagan handlar alltså inte om kristdemokraternas sakpolitik (det är ett inlägg för en annan dag), utan mot det epistemologiska förfall som det konkretbundna (icke-begreppsliga) “lagom”-tänkande representerar.

“Lagom” bör inte ligga till grund för politiken. Politiken bör istället—liksom alla andra aspekter av våra liv—uteslutande bestämmas av förnuftet, inte känslor och traditioner. Att vägledas av förnuftet betyder att vi vägleds av abstrakt kunskap, inklusive fundamentala generaliseringar. Vi bör med andra ord vägledas av principer.

$ $ $

På tal om vikten av att vägledas av förnuftet och principer, vill jag tipsa om Leonard Peikoffs briljanta Ford Hall Forum-föredrag “Why Should One Act On Principle?”

Lögnen om “den ekologiska skuldens dag”

Jag vet inte hur det är med dig, men jag hör jämt och ständigt miljöaktivister komma med följande memorerade ramsa:

Idag lever människan över “jordens tillgångar”. Mänskligheten “förbrukar” årligen 1,7 jordklot. Och om alla lever som i den rika kapitalistiska världen då skulle vi årligen “konsumera” upp 4,5 planeter. Så vi måste minska människans “ekologiska fotavtryck”.

Måste vi? Jag tror inte det.

Jag tror inte att de flesta som upprepar denna ramsa själva förstår vad det är de säger. Själv hade jag länge inte en aning om vad allt detta handlar om.

När jag först stötte på påståendet att mänskligheten “förbrukar” motsvarande flera planeter, ignorerade jag det. Det intresserade mig inte mer än flat earth-nonsens eller kreationist-dravel.

“Miljörörelsen” saknar trovärdighet. “Miljörörelsen” har nämligen en historia av att komma med den ena ovetenskapliga domedagsprofetian efter den andra—varav nästan samtliga har visat sig vara antingen extremt överdrivna eller helt overkliga. Det är därför jag tenderar att ta allt som miljörörelsen häver ur sig med gigantiska skopor salt.

Men så en vacker dag blev jag nyfiken. Jag ville veta exakt vad miljörörelsen menar med människans “ekologiska fotavtryck” och exakt på vilken grund de kommer fram till att människans konsumtion “överskrider” “jordens kapacitet”. Så jag bestämde mig för att undersöka detta närmare.

Man skulle kunna tro att de som häver sig denna memorerade ramsa har suttit ned och räknat på hur mycket resurser vi årligen “äter” och sedan räknat på hur mycket jorden kan “ransonera” ut årligen. Och när de sedan lägger ihop allt hamnar de i slutsatsen att vi “tar” mer än vad jorden “ger”. Därför behöver 1,7 jordklot.

Men om detta är vad du tror, då tror du fel.

För att se detta, låt oss bryta ned detta. Först, hur definieras det “ekologiska fotavtrycket”?

MyFootprint.org förklarar att “the ecological footprint” “estimates the amount of land and ocean area required to sustain your consumption patterns and absorb your wastes on an annual basis”.

Det “ekologiska fotavtrycket” ska alltså mäta hur mycket land- och havsyta vi behöver för att kunna skapa vårt välstånd och “absorbera” vårt “skräp”.

Och land- och havsytan används för att konkretisera det ekologiska “fotavtrycket”. Det är för att göra människans “inverkan” enklare att visualisera och därmed dramatisera.

Så när de säger att vi lever över “jordens tillgångar” eller att vi “överskrider jordens kapacitet”, då menar de att vi inte har tillräckligt med land- och havsyta för att tillgodose människans “konsumtion”. Vi “använder” alltså, på något sätt, mer land- och havsyta än vad det finns till.

Om du tycker att detta låter förvirrande, då ska du veta att du inte är ensam.

Hur kan man komma fram till en sådan absurd slutsats? För hur kan man använda mer land- och havsyta än vad som finns?

Jo, det ska jag förklara. Och genom att förklara detta kommer du att se att det åtminstone finns tre stora problem med detta resonemang. (Det finns fler filosofiska problem med detta resonemang, men jag ber om att få återkomma till dem i en annan artikel.)

Låt oss för argumentets skull gå med på att det är rätt och rimligt att titta på land- och havsytan vi behöver för att avgöra människans “ekologiska fotavtryck”. Nu är saken bara den att även om vi antar det, så använder vi inte ens i närheten av att “konsumera” motsvarande 1,7 planeter. Vi är inte ens i närheten av att “överskrida” ett jordklot.

Detta är inget jag har räknat fram. Detta är vad ekologisterna själva medger i deras propagandamaterial.

Enligt Global Footprint Network krävde människans totala välståndsproduktion 1960 ungefär 0,4 av jordens yta. 2014 kräver människans totala välståndsproduktion att vi använder upp ungefär 0,6.

I verkligheten är vi alltså inte ens i närheten av att “överskrida” jordens kapacitet. Tvärtom lever vi långt under vad jordens “budget” klarar av. Vi har inget “underskott” utan ett “överskott”. Vi bygger inte upp någon “ekologisk skuld” vars “räntebetalningar” en dag kommer att göra slut på oss alla.

Så hur kommer de då ändå fram till att människans välståndsproduktion årligen “slukar” 1,7 jordklot? Inte genom att titta på vad vi “konsumerar” i relation till jordens “budget”, utan genom att räkna på hur mycket land- och havsyta som måste till för att “absorbera” människans “skräp” (“waste”).

Vad menar de med “skräp”? Du skulle kunna tro att de menar är soporna som hamnar på soptippen eller något liknande. Men då tror du fel. Nej, vad de först och främst menar med “skräp” är människans koldioxidutsläpp!

Att likställa människans koldioxidutsläpp med “skräp” som måste “absorberas” är absurt.

Kom ihåg vad du lärde dig i skolan: koldioxid utgör en förutsättning för människans liv på jorden. Koldioxid fertiliserar planeten. Människans koldioxidutsläpp gör jorden grönare. Den gör det därmed också lättare för oss att producera mer mat. Om något är vårt koldioxidutsläpp är ett nettoplus i “budgeten”, inte ett nettominus.

För att “omvandla” människans koldioxidutsläpp till en “börda” för jorden måste de på något sätt översätta det det till land- och havsyta. Så de gissar på hur mycket land- och havsyta som krävs för att “absorbera” det. kommer de fram till att vårt “fotavtryck” motsvarar 1,7 planeter. För en illustration, se bilden nedan:

Screenshot 2019-05-10 at 13.22.58.png

De kommer alltså inte fram till detta genom att räkna på hur mycket land- och hav vi faktiskt använder, utan genom att gissa fram hur mycket vi måste använda för att få det resultat som de söker.

När det kommer till vad som är fel med det “ekologiska fotavtrycket” som “mått”, har vi än så länge bara skrapat på ytan. Så låt oss skrapa lite mer och se vad mer vi kan hitta.

Det visar sig att även om vi ignorerar hur mycket land- och havsyta som måste till för att “absorbera” människans koldioxidutsläpp och endast tittar på hur mycket land- och hav vi sägs “förbruka” för att producera vårt välstånd, tar ekologisterna även här fram en siffra som inte riktigt går att lita på. Även denna siffra är nämligen artificiellt uppblåst.

Förenklat går det till så här: Istället för att räkna på hur mycket landyta som t ex västvärldens bönder faktiskt använder för att producera mat, gissar de på hur mycket landyta som de potentiellt måste använda sig av för att producera lika mycket mat—om vi också antar att de använder land med genomsnittlig produktivitet.

Säg att USAs bönder är fem gånger produktivare än bönder som använder sig av genomsnittlig land. Per landyta producerar de amerikanska bönderna fem ton potatis per yta, medan andra bönder endast kan producera ett ton potatis per motsvarande genomsnittlig landyta.

Detta ska sedan räknas om så att vi ser hur mycket genomsnittlig land de amerikanska bönderna behöver för att producera lika mycket mat. Gör vi det då ser vi att de amerikanska bönderna behöver fem gånger mer landyta än vad de faktiskt använder oss av. (Beräkningen är lite mer komplicerad, men principen som jag försöker illustrera här är densamma.)

Det är denna artificiellt uppblåsta landyta som alltså ligger till grund för påståendet att vi behöver 4-5 jordklot om alla skulle åtnjuta en amerikansk levnadsstandard, inte de landyta som de faktiskt använder sig av.

Så när vi skrapar lite på ytan, kan vi se att det “ekologiska fotavtrycket” är ett politiserat och vilseledande “mått”. Det är propaganda, inte vetenskap.

$ $ $

Apropå myten om “jordens begränsade resurser” och människans “överexploatering”, vill jag avsluta med an briljant konkretisering av George Reismans observation att “the entire earth consists of solidly packed chemical elements”. Illustrationen står Robert Zubrin för:

In what sense can a resource be regarded as finite if you not only never run out, but never experience any shortage? Our ability to turn the matter composing our planet into useful items is increasing daily. Someday it may all be useful. The Earth has a mass of six trillion trillions (6 x 10^24) kilograms. That means that even if the human population expanded a thousandfold, from its current six billion to six trillion, there would still be a trillion kilograms of mass on this planet for each and every one of those six trillion citizens. Earth, moreover, is not the only world. We have already taken our first baby steps into space. . . (ss. 121-122.)

Låt mig med detta citat varmt rekommendera kapitel 3 “Natural Resources and the Environment” i Capitalism: A Treatise on Economics av George Reisman, The Ultimate Resource 2 av Julian Simon och The Merchants of Despair av Robert Zubrin. Det finns fler böcker på ämnet, men dessa ger tillsammans en bra överblick och grund att stå på.

I samma veva vill jag också passa på att tipsa folk om att läsa (eller lyssna på) Ayn Rands essä “The Anti-Industrial Revolution”. Här lägger Ayn Rand fram ett vidare och djupare perspektiv på miljörörelsens filosofiska natur. Och som ett komplement till Rands essä vill jag tipsa om George Reismans essä “The Toxicity of Environmentalism”.

Greta Thunberg har rätt

Häromdagen läste jag av en ren slump en Tweet av Greta Thunberg i vilken hon skrev:

Greta har rätt. Det vore bättre om hon och alla andra så kallade miljöaktivister beskrev deras domedagsprofetior på detta sätt. Då blir det nämligen enklare att upplysa allmänheten om hur fel Greta med flera har.

Ayn Rand skrev en gång att “When opposite basic principles are clearly and openly defined, it works to the advantage of the rational side; when they are not clearly defined, but are hidden or evaded, it works to the advantage of the irrational side”.

Så sant så. Irrationella ideologiska rörelser (som t ex miljörörelsen) måste vara oklara och dunkla; implicita och vaga. De skulle nämligen snabbt kollapsa om dess företrädare alltid var klara och tydliga; explicita och precisa.

Att komma med precisa och specifika domedagsprofetior hjälper endast till att undergräva folks förtroende för miljörörelsen. När jag upptäckte att de hade fel om en sak (t ex kampanjen mot DDT), då började jag undra vad mer de hade fel om. Och när jag väl började gräva upptäckte jag att de hade haft fel om praktiskt taget allt de har skrämt upp allmänheten med de senaste 60 åren. Nästan alla deras domedagsprofetior är antingen extrema överdrifter eller också helt ogrundade. (För detaljer rekommenderar jag böcker som t ex The Moral Case for Fossil Fuels av Alex Epstein, Rational Readings on Environmental Concerns av (redaktör) Jay H Lehr, The Merchants of Despair av Robert Zubrin, The End of Doom av Ronald Bailey och The Skeptical Environmentalist av Björn Lomborg.) När man har så konsekvent fel, år efter år, då beror det på att man har en filosofisk “bias” som gör en oförmögen att se verkligheten som den är och att tänka rationellt. Det är därför de sällan stannar upp och börjar ifrågasätta sina premisser. (Jodå. Det finns undantag. T ex Greanpeace-medgrundaren Patrick Moore.)

Ingen ifrågasätter “klimatförändringarnas” verklighet. Ingen. Klimatet har alltid förändrats. Det är bland annat därför som en del ifrågasätter människans påverkan. Men att prata i termer av “klimatförändringar” är att bjuda in fördelaktig vaghet.

Miljörörelsen slutade prata om den globala uppvärmningen av PR-strategiska skäl, inte vetenskapliga. De visste nämligen att om uppvärmningen inte blev tillräckligt stor då skulle det genast bli svårare att påvisa några negativa konsekvenser som de skulle kunna skrämma upp folk med. Men “klimatförändringar”, det är genialt. Det kan aldrig slå fel. Blir det kallare? Varmare? Torrare? Fuktigare? Mer nederbörd? Mindre? Fler stormar? Färre? Oavsett vad som händer kan det tjäna som skrämmande “data” eller “bevis” för nästa insamlingskampanj.

Oavsett vilken roll människans påverkan har (eller inte har), är den viktigaste frågan huruvida uppvärmningen är katastrofal—eller lagom och därför hanterbar. Alla “belägg” för en katastrofal uppvärmning består av spekulationer, inte observationer. Spekulationerna utgörs av klimatmodeller. Klimatmodeller som än så länge har haft en urusel förmåga att spegla verkligheten och att göra korrekta förutsägelser. Utan dessa korrupta klimatmodeller har vi inget annat än en lagom och hanterbar uppvärmning—och som dessutom har tagit en nästan 20 år lång paus.

Ser vi på helheten och det långa perspektivet, då är det uppenbart att människans förbränning av fossila bränslen inte leder till död och lidande utan tvärtom till liv, välstånd och lycka. Anledningen är att allt som gör livet möjligt kräver massor med energi—riklig, billig och pålitlig energi. Och fossila bränslen är än så länge den enda energin som kan leverera detta. Därför är fossila bränslen den moraliskt och praktiskt sett överlägsna formen av energi—i alla fall om människans liv och välbefinnande är din standard. (Det är min standard.)

Ja, Greta Thunberg har rätt. Sluta prata om “klimatförändringarna” eller ens “klimathotet” (som också är vagt). Jag uppmuntrar Greta med flera att bli mer klara och tydliga. Mer explicita och precisa. Då kommer det nämligen att bli mycket enklare för fler människor att se igenom Greta med fleras anti-industriella, anti-teknologiska, anti-kapitalistiska och därför också anti-mänskliga och anti-livsbejakande kampanj mot fossila bränslen.