Sluta skönmåla socialismen med Sverige

I flera år har jag argumenterat för att det är en extremt dålig idé att måla upp de nordiska länderna som socialistiska. Och anledningen att det faktiskt får socialismen att framstå som något önskvärt, istället för vad den egentligen är: inhuman, brutal, dödlig:

Om vi envisas med att helt felaktigt beskriva Europas ekonomier som socialistiska, då ger vi socialisterna en oförtjänt intellektuell seger; en seger som de aldrig skulle vinna på egen hand. Än värre förser vi dem med inspiration. Vi underlättar för socialister, inte minst i Latinamerika, att utan att skamlöst förespråka kapitalismens avskaffande och socialismens införande. Det får förödande konsekvenser. Det leder till fattigdom, svält och förtryck. För det senaste exemplet, kan vi med fasa studera utvecklingen i Venezuela.

Om vi fortsätter att stöda denna helt felaktiga verklighetsbeskrivning, då bidrar vi till socialisternas mytbildning om Europa och Norden, och propaganda mot individualism och kapitalism och för kollektivism och socialism. Vi blir en del av problemet. Vi hjälper till att bereda vägen för framtida Hugo Chavez i Latinamerika och morgondagens Bernie Sanders i USA.

Om socialdemokrater vill envisas med att kalla sig för socialister, trots att de borde veta bättre, då är det en sak. Det får stå för dem om de vill få (mer) blod på sina händer då de ger socialistiska helveteshålor som Venezuela deras moraliska godkännande. Men vi som förespråkar individualism och kapitalism måste sluta gå i socialisternas omoraliska ärenden genom att helt felaktigt beskriva Europa eller Norden som “socialistiskt” eller tolerera när andra, som borde veta bättre, accepterar samma beskrivning.

Jag menar därför också att vi borde sluta kalla dagens socialdemokrater för socialister. Ja, de vill ha socialistiska inslag i vår ekonomi, men de vill inte ha socialismen. Socialdemokraterna är nämligen för fega och moraliska för att göra vad som krävs för att införa socialismen: ett väpnat rån på en omfattande skala.

Därför blir jag alltid besviken när jag ser folk dela sådana här saker på sociala medier:

Sådana här opinionsundersökning bevisar endast att många amerikaner är tragiskt fel- och oinformerade.

Borgerliga debattörer underminerar kapitalismen och skönmålar socialismen varje gång de slarvigt beskriver Sverige som “socialistiskt”. För om Sverige är socialistiskt då går den visst att förena med skyhög levnadsstandard för massorna. Om socialismen fungerar så bra för Sverige, varför ska då inte amerikanerna ge den en chans?

Denna opinionsundersökning bevisar, om något, bara att många amerikaner är tragiskt fel- och oinformerade. Och varje gång borgerliga debattörer slarvigt beskriver Sverige som socialistiska skönmålar de socialismen. För om Sverige är socialism då går den visst att förena med en skyhög levnadsstandard för massorna. Om socialismen fungerar så bra för Sverige, varför ska då inte USA ge socialismen en chans?

Ayn Rand skrev att: “When opposite basic principles are clearly and openly defined, it works to the advantage of the rational side; when they are not clearly defined, but are hidden or evaded, it works to the advantage of the irrational side” (“The Anatomy of Compromise,” Capitalism: The Unknown Ideal, s. 145). Detsamma är sant om hur man väljer att begreppsliggöra världen. Klart definierade begrepp tjänar den rationella sidan.

Begreppslig hafs är alltså en förutsättning för att sälja Sverige och de andra nordiska länderna som socialistiska föredömen. Begreppslig precision är som kryptonit för oärliga socialdemokrater och socialister.

Sverige är inte och har aldrig varit socialistiskt. Sverige är en “blandekonomi”: en instabil blandning av étatistiska och kapitalistiska inslag; slaveri och frihet.

Slafsiga och hafsiga socialdemokrater och socialister vill gärna låtsas som att “blandekonomier” inte finns varför man inte behöver reda ut vad i blandningen av kapitalism och étatism som orsakar vad. Slarvigt kallar de allt som inte är ren totalitär socialism för “kapitalism”. Men lika slarviga borgerliga debattörer hjälper inte till genom att kalla allt som inte är ren låt gå-kapitalism för “socialism”.

När man har att göra med en blandning måste man försöka reda ut vilken del av denna blandning orsakar vad. Vad är friheten orsaken till och vad är den statliga kontrollen orsaken till?

Jag menar att om man på mikro- och makroplanet gör en noggrann, objektiv granskning av vad friheten orsakar och vad den statliga kontrollen orsakar då kommer man att se att ju mer kapitalism och frihet vi har, desto högre välstånd—och tvärtom.

Ja, de kapitalistiska inslagen—den fria företagsamheten—har lyckligtvis dominerat Sveriges ekonomi sedan 1800-talet. Därför blev Sverige ett av världens rikaste länder—före den socialdemokratiska välfärdsstaten. Och vore det inte för välfärdsstaten skulle Sverige inte bara vara ett rättvisare och friare samhälle utan också ett betydligt rikare.

Ska Sverige ta ett steg mot åsiktsförbud?

TT/Omni rapporterar om en synnerligen hårresande utveckling: “I juli 2019 tillsatte regeringen Kommittén om förbud mot rasistiska organisationer. Uppdraget var att överväga om det bör införas ett särskilt straffansvar för deltagande i en rasistisk organisation och hur ett sådant förbud skulle utformas. Kommittén skulle också överväga om det bör införas ett förbud mot rasistiska organisationer.”

Jag tvivlar inte för ett ögonblick på att det finns hotfulla individer inom den så kallade vitmaktmiljön. Och man kan och bör säkert vidta åtgärder för att stoppa hotet från “den organiserade rasismen” precis som man kan och bör vidta olika åtgärder för att stoppa hotet från, säg, den organiserade islamismen.

Staten bör förbjuda våldsbejakande organisationer med hänvisning till deras planerade och utförda våldsdåd. Sådana organisationer är ju de facto kriminella gäng och har absolut ingen rätt att existera. Det finns ju ingen rätt att utöva angreppsvåld. Men att förbjuda organisationer på grund av deras rasistiska åsikter, vilket ju är vad detta handlar om, är att ta ett steg mot åsiktsförbud.

Det är inte kul att behöva stå upp för rasister. Men rasister är faktiskt också människor. De har samma rättigheter som alla andra—inklusive rätten att tycka och tänka vad de vill. De har rätten att förena och organisera sig. Och när staten förbjuder organisationer med hänvisning till deras åsikter då accepterar man principen att staten kan och bör lagstifta om vad man får tycka och tänka. Det är en ytterst farlig utveckling.

Det enda som möjligen är mer förskräckligt än förslagen från Kommittén är att det redan finns en Riksdagsmajoritet som vill göra det straffbart att “delta” i en rasistisk organisation (vad det nu betyder).

Man vill ju spontant gärna tro att ett liberalkonservativa parti som Moderaterna visste bättre. Men de vet inte bättre än att sluta sig till majoriteten som vill snabba upp Sveriges marsch mot diktatur. Tydligen bryr sig Vänsterpartiet mer om individens åsikts- och föreningsfriheten än Moderaterna.

Nazisterna är de facto socialister

En av mina hobbies är att debattera på Facebook. Ibland händer det att någon vill smutskasta individualismen och kapitalismens ädla sak genom att associera dessa idéer med nazismen. Vilket ju är ett lika ruttet som oärligt drag då nazisterna var kollektivister och nationalsocialister. Ja, jag tvingas ofta upplysa gruppens medlemmar om att nationalsocialisterna var fascister, inte kapitalister. Det är inte särskilt svårt då bevismaterialet är överväldigande.

Hur som helst, för några dagar sedan skrev en marxist ett inlägg som han var mycket nöjd över. Han hade nämligen upptäckt att ordet ”privatisera” ursprungligen myntades av nazisterna. Så för honom var detta ett ”gotcha”-moment. För honom bevisade det någonting av stor betydelse. Exakt vad är inte klart, men ändå.

För att backa upp sitt fynd (som jag inte har några problem med) hänvisade han bland annat till ett papper av Germà Bel, ”Against the mainstream: Nazi privatization in 1930s Germany”. Att hänvisa till Bels papper visade sig dock vara ett ganska märkligt drag då pappret bekräftar allt som jag brukar säga i dessa trådar och motbevisar vad dessa marxister brukar blunda inför, nämligen att nationalsocialisterna var raka motsatsen till kapitalister.

Bels papper är en guldgruva för jag och andra som har argumenterat för att nazisterna var fascister, inte kapitalister. Och när jag säger ”fascism” då menar jag ett system där staten kontrollerar ekonomin, men inte äger den. De jure privat ägande, de facto statlig kontroll.

Detta är vad affärsmän och andra har vittnat om i Günter Reimanns bok The Vampire Economy. Detta är vad ekonomer som Ludwig von Mises och George Reisman har förklarat. Detta är vad ekonomihistorikern Birgit Karlsson har redogjort.

Germà Bel poängterar att nazisternas privatiseringar skedde i ett anti-liberalt och anti-kapitalistiskt sammanhang:

The fiscal importance of privatization proceeds to 1934-37 Germany can hardly be denied, particularly in comparison to modern privatizations like those applied recently in the European Union countries. However, it is worth noting that the general orientation of the Nazi economic policy was the exact opposite of that of the EU countries in the late 1990s: Whereas the modern privatization in the EU has been parallel to liberalization policies, in Nazi Germany privatization was applied within a framework of increasing control of the state over the whole economy through regulation and political interference. On one hand, the intense growth of governmental regulations on markets, which heavily restricted economic freedom, suggests that the rights inherent to private property were destroyed. As a result, privatization would be of no practical consequences since the state assumed full control of the economic system (e.g. Stolper, 1940, p. 207). (13)

Pappret är fullt med sådana observationer.

Bel förklarar att privatiseringarna motiverades av strategiska och statsfinansiella överväganden, inte ideologiska. Han poängterar att privatiseringar inte fanns med i nazisternas program eller valmanifest. Tvärtom fanns där förslag på att socialisera delar av ekonomin.

Bel skriver att Hitler avfärdade liberalismen och att han var en fiende till den fria marknadsekonomin. Han ville se en ”kompromiss” av kapitalism och socialism där företagarna får ganska fria händer att sköta sina företag så länge de underordnar sig statens totalitära kontroll över ekonomin (16).

Hitler citeras säga att folk väl kan få behålla vad de har jobbat ihop, på ett kollektivistiskt villkor: att samhällets bästa kommer före individens bästa. Således säger Hitler att staten ska kontrollera ekonomin och att ”ägarna” ska se sig själva som statens tjänare. Därför ska staten också kontrollera ”ägarna”. Vidare citeras Hitler säga: “Why bother with such half-measures [som att officiellt socialisera ekonomin] when I have far more important matters in hand, such as the people themselves?. . .Why need we trouble to socialize banks and factories? We socialize human beings.” (16-17)

Ja, kan man socialisera människorna, då är det av ingen praktisk betydelse att man låter folk få behålla sina titlar och ägor. På pappret ägs ekonomin privat; i verkligheten ägs den av staten. Nationalsocialisterna var fascister dvs de facto socialister.

Estland—ännu en marknadsliberal framgångssaga

Det är alltid kul att påminna sig om hur bra kapitalism faktiskt fungerar. Ja, även en hämmad kapitalism kan leverera de materiella förutsättningarna för ett gott liv. Det finns oräkneliga exempel här. Ta t ex Estland:

[Free market] reforms paved the way for the incredible rise in living standards that Estonia has experienced since independence. Today, Estonia is considered a high-income country by the World Bank, and it is a member of the EU and the Eurozone. The purchasing power of Estonians has increased 400 percent over the last two decades despite the severe impact the 2008 financial crisis had on the Baltic economies. In addition, life expectancy has moved from 66 years in 1994 to 77 years in 2016.

Här illustreras välståndsutvecklingen via Världsbanken:

Estlands köpkraftsjusterade BNP per capita. 1993-2018

Inspirerande! Ja, världens fattiga étatistiska länder kan definitivt lära sig ett och annat från marknadsliberala framgångssagor som Estland.

Betalar verkligen de rikaste minst skatt i Sverige?

Per Sundgren, ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden, tycker att minsann att de rika betalar på tok för lite i skatt:

Nordeas ordförande Björn Wahlroos har enligt Skatteverket under åren 2014, 2015 och 2016 betalat 109 miljoner kronor i skatt.

Det låter mycket, tycker nog de flesta, men sett till inkomsterna är det bara 16,5 procent. Under de tre åren har han nämligen tjänat sammanlagt 665 miljoner kronor, varav 21 miljoner är inkomster av tjänst och 644 miljoner av kapital.

Jag vet inte hur Per Sundgren kom fram till att de rika betalar ”minst i skatt”. Men även om det vore sant skulle det endast vara goda nyheter för den breda massan. För ju mer kapital, desto rikare blir vi. Ju mer kapital som blir över efter skatterna desto mer kapital kan investeras i verktyg och maskiner som gör arbetarna mer produktiva, nya jobb, högre löner, bättre förmåner, nya och bättre produkter som massproduceras för massorna.

Reallönerna har ökat de senaste 25 åren samtidigt som skatterna har sänkts. Det är ingen slump.

Med detta sagt, kan det ju tilläggas att en del av kapitalinkomsterna är inflation. Och det är sant att i den mån inflation ligger bakom detta är detta dåligt då det innebär att en del blir rikare på andras bekostnad. Men skulden för denna orättvisa omfördelning ligger helt och hållet på den stora välfärdsstatens sedelpressar, inte kapitalismen.

Den vidare lärdomen av detta är att det råder en intresseharmoni mellan kapital och arbete, företagare och anställda, säljare och köpare. Det ligger i ditt rationella egenintresse att respektera den privata äganderätten, och speciellt då affärsmännens äganderätt. Ju säkrare deras äganderätt är, desto större möjligheter och motivation har de för att spara och investera vilket ju kommer dig och mig direkt och indirekt till gagn.

Varför ska någon tjäna mer bara för att de föddes i en rik familj eller i ett rikt land?

Varför inte? Varför ska inte dem som föds med ben få göra det mesta av livet bara för att några föds utan ben? Varför ska dem som föds med en hög intelligens inte få använda den till sin fördel bara för att andra föds med låg intelligens? Varför ska inte föräldrar försöka ge sina barn de absolut bästa förutsättningarna de bara kan?

Det vore orättvist att straffa människor för saker som de inte kan rå för, inklusive fördelarna de föddes med. Så att straffa folk bara för att de föddes i en rik familj eller i ett rikt land vore orättvist precis som det vore orättvist att straffa människor för att de inte föddes handikappade eller ointelligenta. (Det är dubbelt orättvist om ens föräldrar har jobbat hårt för att kunna ge sina barn bästa möjliga förutsättningar genom att flytta från Venezuela till USA eller från Irak till Sverige.)

Det är mer rationellt att glädjas för dem som föds med goda förutsättningar. Och ju bättre förutsättningar folk har, desto bättre för alla. Att födas med dåliga förutsättningar är inte bra för någon. Det är ju bara synd.

Det skadar ingen att andra föds med fina förutsättningar. Tvärtom är det bara till min fördel. Jag vinner inget på att leva bland en massa förlorare utan hopp och framtid. Jag vinner på att leva bland faktiska och potentiella vinnare som direkt och indirekt kommer att berika mig på alla möjliga sätt.

Vad som är rättvist beror inte på vad man börjar med utan vad man gör. Det är många som föds in i dåliga förutsättningar men som jobbar upp sig. Och det är en del som föds in i goda förutsättningar och som fumlar bort allting. (Ayn Rand sade en gång att de som inte behöver ett arv är paradoxalt de som förtjänar det.) Det är en av de bästa sakerna med kapitalismen, den sociala rörligheten. Rationalitet och produktivitet lönar sig och irrationalitet och icke-produktivitet straffar sig. Kapitalismen är ett rättvist system.

Om du inte har en förmögenhet men du har en bra idé kan du ju söka finansiering hos de rika. Detta händer hela tiden. Så att man inte föds med förmögenhet är inget hinder för de smartaste och driftigaste som har bra idéer.

Att man kan ha otur att födas i fel land är ett av många argument för att vi bör ha fri invandring. Då kan de som har oturen att födas in i fattiga (étatistiska) länder flytta till rika (kapitalistiska) länder där möjligheterna är så mycket större.

Regeringens skatteprotektionism berikar svenska byggarbetare på alla andras bekostnad

Sveriges Radio rapporterar att regeringen har ett förslag som går ut på att tvinga utländska arbetare att betala skatt i Sverige:

I de nya skattereglerna som föreslås träda i kraft 1 januari 2021 ska vem arbetet utförs för, inte vem som betalar ut lönen, vara avgörande för om skatt ska betalas i Sverige. Finansminister Magdalena Andersson ser flera fördelar med förslaget regeringen nu går vidare med till riksdagen.

Detta förslag kommer att leda till högre byggkostnader och sannolikt mindre byggande och därför dyrare boende.

Regeringen räknar med att få in 700 miljoner kronor på detta. Det höjer byggkostnaderna med minst lika mycket. Som en följd lär billigare utländska byggarbetare inte anlitas i samma utsträckning. Då får man antingen anlita dyrare svenska byggarbetare eller också får man bygga mindre än vad man annars skulle ha gjort. Givet efterfrågan betyder detta att priserna blir högre än vad de annars skulle vara.

Så en del—svenska byggarbetare—blir möjligen marginellt rikare på alla andras bekostnad. Den generella levnadsstandarden kommer sannolikt att sjunka då pengarna som läggs på att bygga dyrare bostäder inte kan läggas på annat.

Kort sagt, orättvisa och skatteprotektionism lönar sig inte.

Nils-Eric Sandberg har rätt i att nazismen och fascismen är vänsterextrema

Nils-Eric Sandberg gjorde häromdagen stor insats när han upplyste allmänheten om att nazismen och fascismen inte är och aldrig har varit ”högerextrema” ideologiska rörelser. Tvärtom är de och har alltid varit vänsterextrema:

Men en titt i idéhistorien visar att fascismen grundades av den franske filosofen George Sorel. Han publicerade 1906 en bok som hette ”Reflexions sur violence”, på svenska ”Reflexioner om våldet”. Där utvecklade han sin bisarra tanke om våldet som politisk metod. Men den idén hade han fått från marxismens klasskampsteori. Sorel var från början marxist. Så fascismen har marxistiska grunder.

Och:

Hitler var ingen högerman, han var en vänsterman. Nazism är en förkortning av ”nationalsocialism”. Hitlers parti hette NSDAP. Det vill säga ”Nazionalsocialistische Deutsche Arbeitar Partei”. Hitler var ingen högerman, i den meningen att han inte ville avskaffa privat äganderätt. Men han var vänsterman i den meningen att han ställde all privat verksamhet, alla privata företag, under statens kontroll. Han tillämpade i en extrem grad socialismens grundidé att flytta allt makt från medborgarna till staten. Varje medborgare var i princip statens egendom.

Han ger också flera källor för sina påståenden.

Varför är det viktigt att upplysa allmänheten om detta? Ayn Rand förklarar:

For many decades, the leftists have been propagating the false dichotomy that the choice confronting the world is only: communism or fascism—a dictatorship of the left or of an alleged right—with the possibility of a free society, of capitalism, dismissed and obliterated, as if it had never existed.

Och:

It is obvious what the fraudulent issue of fascism versus communism accomplishes: it sets up, as opposites, two variants of the same political system; it eliminates the possibility of considering capitalism; it switches the choice of “Freedom or dictatorship?” into “Which kind of dictatorship?”—thus establishing dictatorship as an inevitable fact and offering only a choice of rulers. The choice—according to the proponents of that fraud—is: a dictatorship of the rich (fascism) or a dictatorship of the poor (communism).

That fraud collapsed in the 1940’s, in the aftermath of World War II. It is too obvious, too easily demonstrable that fascism and communism are not two opposites, but two rival gangs fighting over the same territory—that both are variants of statism, based on the collectivist principle that man is the rightless slave of the state—that both are socialistic, in theory, in practice, and in the explicit statements of their leaders—that under both systems, the poor are enslaved and the rich are expropriated in favor of a ruling clique—that fascism is not the product of the political “right,” but of the “left”—that the basic issue is not “rich versus poor,” but man versus the state, or: individual rights versus totalitarian government—which means: capitalism versus socialism.

Det handlar inte om att få vänstern att se så dålig ut som det bara går. Det handlar om att inte låta vänstern definiera bort kapitalismen som ett verkligt alternativ till etatismen.

Hur skulle en konsekvent liberal pandemipolitik se ut?

Hur borde västvärlden hanterat coronapandemin?

Debatten kretsar mest kring ett falskt alternativ. Antingen tvångsnedstänger man ned samhället eller också gör man ”inget” som i Sverige.

Men det finns ett rationellt, liberalt alternativ.

Och på New Ideal redogör min gamla chef Onkar Ghate just för hur en sådan rationell och konsekvent liberal pandemipolitik skulle kunna se ut.

Då Sverige inte tvångsnedstängde samhället tjänar det också delvis som ett föredöme. Men bara delvis:

But Sweden should not be our full model for how a first-world, free country meets the challenge from a novel infectious disease.

To emphasize that an American approach to the threat of SARS-CoV-2 would recognize the need for individuals to remain free to think and act, to continue to work and to live as they judge best, does not mean government therefore should do nothing, that it has no function to perform. That assumption too is un-American. In the American system, government has a vital role.

In defining that role our model should be the best aspects of what Taiwan and South Korea have done. In neither country did government focus its coercive power on locking down most of its residents. Instead, in both countries the focus was on detecting carriers of the virus early, by testing and tracking, in order to isolate them. Sweden, by contrast, has lacked this vital focus on testing, isolating and tracking.

Om det kommer en andra våg, då finns det mycket här som västvärldens politiker i allmänhet och liberaler i synnerhet skulle kunna ta med sig. Så klicka och läs.

Om ni tror att ni har hört merparten av de här argumenten förut, då misstar ni er sannolikt.

Som en fingervisning om hur Onkars argumentation skiljer sig från mängden, notera följande. Om staten av någon anledning är oförmögen att identifiera och isolera de smittade då rättfärdigar det inte någon kollektiv tvångsisolering: ”The guiding principle is that when government lacks specific evidence about a threat, it cannot act.

Consider an analogy to crime. Suppose a crime wave breaks out over the summer in Denver. Law enforcement has not yet been able to identify and arrest the perpetrators. Government is not thereby empowered to arrest without evidence the people it guesses are responsible or to impose on everyone in the city, innocent and criminal alike, a 10 p.m. to 6 a.m. curfew to attempt to reduce future crimes. Such coercive action against people for whom there is no specific evidence of guilt is illegitimate; it is a violation of their rights and freedoms. Instead, the government is empowered only to share the information it does possess, such as that the crimes have mostly occurred in certain neighborhoods at certain times of day, and that they have consisted largely of, say, automobile or home breaks-ins. Individual residents can then freely choose to take countermeasures they think appropriate, given the threat. In response to information provided by law enforcement, they might install brighter outdoor lighting or a home-alarm system or set up a neighborhood watch.

Similarly, in the case of an infectious disease pandemic, when many people are potential carriers of a virus but our governments are (mostly) unable to detect who in fact is and who is not, coercive action is illegitimate. Government does not legitimately possess the coercive power to impose a 24-hour curfew on the infected and uninfected alike. It does not legitimately possess the coercive power to lock us all down in our homes.

Som sagt, klicka här och läs.

Om USAs fattiga vore ett eget land då skulle det vara ett av världens rikaste

Ekonomen Walter Williams skriver:

A recent study by Just Facts, an excellent source of factual information, shows that after accounting for income, charity and noncash welfare benefits such as subsidized health care, housing, food stamps and other assistance programs, “the poorest 20% of Americans consume more goods and services than the national averages for all people in the world’s most affluent countries.” This includes the majority of countries that are members of Organization for Economic Co-operation and Development, including its European members. The Just Facts study concludes that if the U.S. “poor” were a nation, then it would be one of the world’s richest.

Hur kom man fram till detta? Läs Just Facts studie här.