Estland—ännu en marknadsliberal framgångssaga

Det är alltid kul att påminna sig om hur bra kapitalism faktiskt fungerar. Ja, även en hämmad kapitalism kan leverera de materiella förutsättningarna för ett gott liv. Det finns oräkneliga exempel här. Ta t ex Estland:

[Free market] reforms paved the way for the incredible rise in living standards that Estonia has experienced since independence. Today, Estonia is considered a high-income country by the World Bank, and it is a member of the EU and the Eurozone. The purchasing power of Estonians has increased 400 percent over the last two decades despite the severe impact the 2008 financial crisis had on the Baltic economies. In addition, life expectancy has moved from 66 years in 1994 to 77 years in 2016.

Här illustreras välståndsutvecklingen via Världsbanken:

Estlands köpkraftsjusterade BNP per capita. 1993-2018

Inspirerande! Ja, världens fattiga étatistiska länder kan definitivt lära sig ett och annat från marknadsliberala framgångssagor som Estland.

Betalar verkligen de rikaste minst skatt i Sverige?

Per Sundgren, ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden, tycker att minsann att de rika betalar på tok för lite i skatt:

Nordeas ordförande Björn Wahlroos har enligt Skatteverket under åren 2014, 2015 och 2016 betalat 109 miljoner kronor i skatt.

Det låter mycket, tycker nog de flesta, men sett till inkomsterna är det bara 16,5 procent. Under de tre åren har han nämligen tjänat sammanlagt 665 miljoner kronor, varav 21 miljoner är inkomster av tjänst och 644 miljoner av kapital.

Jag vet inte hur Per Sundgren kom fram till att de rika betalar ”minst i skatt”. Men även om det vore sant skulle det endast vara goda nyheter för den breda massan. För ju mer kapital, desto rikare blir vi. Ju mer kapital som blir över efter skatterna desto mer kapital kan investeras i verktyg och maskiner som gör arbetarna mer produktiva, nya jobb, högre löner, bättre förmåner, nya och bättre produkter som massproduceras för massorna.

Reallönerna har ökat de senaste 25 åren samtidigt som skatterna har sänkts. Det är ingen slump.

Med detta sagt, kan det ju tilläggas att en del av kapitalinkomsterna är inflation. Och det är sant att i den mån inflation ligger bakom detta är detta dåligt då det innebär att en del blir rikare på andras bekostnad. Men skulden för denna orättvisa omfördelning ligger helt och hållet på den stora välfärdsstatens sedelpressar, inte kapitalismen.

Den vidare lärdomen av detta är att det råder en intresseharmoni mellan kapital och arbete, företagare och anställda, säljare och köpare. Det ligger i ditt rationella egenintresse att respektera den privata äganderätten, och speciellt då affärsmännens äganderätt. Ju säkrare deras äganderätt är, desto större möjligheter och motivation har de för att spara och investera vilket ju kommer dig och mig direkt och indirekt till gagn.

Varför ska någon tjäna mer bara för att de föddes i en rik familj eller i ett rikt land?

Varför inte? Varför ska inte dem som föds med ben få göra det mesta av livet bara för att några föds utan ben? Varför ska dem som föds med en hög intelligens inte få använda den till sin fördel bara för att andra föds med låg intelligens? Varför ska inte föräldrar försöka ge sina barn de absolut bästa förutsättningarna de bara kan?

Det vore orättvist att straffa människor för saker som de inte kan rå för, inklusive fördelarna de föddes med. Så att straffa folk bara för att de föddes i en rik familj eller i ett rikt land vore orättvist precis som det vore orättvist att straffa människor för att de inte föddes handikappade eller ointelligenta. (Det är dubbelt orättvist om ens föräldrar har jobbat hårt för att kunna ge sina barn bästa möjliga förutsättningar genom att flytta från Venezuela till USA eller från Irak till Sverige.)

Det är mer rationellt att glädjas för dem som föds med goda förutsättningar. Och ju bättre förutsättningar folk har, desto bättre för alla. Att födas med dåliga förutsättningar är inte bra för någon. Det är ju bara synd.

Det skadar ingen att andra föds med fina förutsättningar. Tvärtom är det bara till min fördel. Jag vinner inget på att leva bland en massa förlorare utan hopp och framtid. Jag vinner på att leva bland faktiska och potentiella vinnare som direkt och indirekt kommer att berika mig på alla möjliga sätt.

Vad som är rättvist beror inte på vad man börjar med utan vad man gör. Det är många som föds in i dåliga förutsättningar men som jobbar upp sig. Och det är en del som föds in i goda förutsättningar och som fumlar bort allting. (Ayn Rand sade en gång att de som inte behöver ett arv är paradoxalt de som förtjänar det.) Det är en av de bästa sakerna med kapitalismen, den sociala rörligheten. Rationalitet och produktivitet lönar sig och irrationalitet och icke-produktivitet straffar sig. Kapitalismen är ett rättvist system.

Om du inte har en förmögenhet men du har en bra idé kan du ju söka finansiering hos de rika. Detta händer hela tiden. Så att man inte föds med förmögenhet är inget hinder för de smartaste och driftigaste som har bra idéer.

Att man kan ha otur att födas i fel land är ett av många argument för att vi bör ha fri invandring. Då kan de som har oturen att födas in i fattiga (étatistiska) länder flytta till rika (kapitalistiska) länder där möjligheterna är så mycket större.

Regeringens skatteprotektionism berikar svenska byggarbetare på alla andras bekostnad

Sveriges Radio rapporterar att regeringen har ett förslag som går ut på att tvinga utländska arbetare att betala skatt i Sverige:

I de nya skattereglerna som föreslås träda i kraft 1 januari 2021 ska vem arbetet utförs för, inte vem som betalar ut lönen, vara avgörande för om skatt ska betalas i Sverige. Finansminister Magdalena Andersson ser flera fördelar med förslaget regeringen nu går vidare med till riksdagen.

Detta förslag kommer att leda till högre byggkostnader och sannolikt mindre byggande och därför dyrare boende.

Regeringen räknar med att få in 700 miljoner kronor på detta. Det höjer byggkostnaderna med minst lika mycket. Som en följd lär billigare utländska byggarbetare inte anlitas i samma utsträckning. Då får man antingen anlita dyrare svenska byggarbetare eller också får man bygga mindre än vad man annars skulle ha gjort. Givet efterfrågan betyder detta att priserna blir högre än vad de annars skulle vara.

Så en del—svenska byggarbetare—blir möjligen marginellt rikare på alla andras bekostnad. Den generella levnadsstandarden kommer sannolikt att sjunka då pengarna som läggs på att bygga dyrare bostäder inte kan läggas på annat.

Kort sagt, orättvisa och skatteprotektionism lönar sig inte.

Nils-Eric Sandberg har rätt i att nazismen och fascismen är vänsterextrema

Nils-Eric Sandberg gjorde häromdagen stor insats när han upplyste allmänheten om att nazismen och fascismen inte är och aldrig har varit ”högerextrema” ideologiska rörelser. Tvärtom är de och har alltid varit vänsterextrema:

Men en titt i idéhistorien visar att fascismen grundades av den franske filosofen George Sorel. Han publicerade 1906 en bok som hette ”Reflexions sur violence”, på svenska ”Reflexioner om våldet”. Där utvecklade han sin bisarra tanke om våldet som politisk metod. Men den idén hade han fått från marxismens klasskampsteori. Sorel var från början marxist. Så fascismen har marxistiska grunder.

Och:

Hitler var ingen högerman, han var en vänsterman. Nazism är en förkortning av ”nationalsocialism”. Hitlers parti hette NSDAP. Det vill säga ”Nazionalsocialistische Deutsche Arbeitar Partei”. Hitler var ingen högerman, i den meningen att han inte ville avskaffa privat äganderätt. Men han var vänsterman i den meningen att han ställde all privat verksamhet, alla privata företag, under statens kontroll. Han tillämpade i en extrem grad socialismens grundidé att flytta allt makt från medborgarna till staten. Varje medborgare var i princip statens egendom.

Han ger också flera källor för sina påståenden.

Varför är det viktigt att upplysa allmänheten om detta? Ayn Rand förklarar:

For many decades, the leftists have been propagating the false dichotomy that the choice confronting the world is only: communism or fascism—a dictatorship of the left or of an alleged right—with the possibility of a free society, of capitalism, dismissed and obliterated, as if it had never existed.

Och:

It is obvious what the fraudulent issue of fascism versus communism accomplishes: it sets up, as opposites, two variants of the same political system; it eliminates the possibility of considering capitalism; it switches the choice of “Freedom or dictatorship?” into “Which kind of dictatorship?”—thus establishing dictatorship as an inevitable fact and offering only a choice of rulers. The choice—according to the proponents of that fraud—is: a dictatorship of the rich (fascism) or a dictatorship of the poor (communism).

That fraud collapsed in the 1940’s, in the aftermath of World War II. It is too obvious, too easily demonstrable that fascism and communism are not two opposites, but two rival gangs fighting over the same territory—that both are variants of statism, based on the collectivist principle that man is the rightless slave of the state—that both are socialistic, in theory, in practice, and in the explicit statements of their leaders—that under both systems, the poor are enslaved and the rich are expropriated in favor of a ruling clique—that fascism is not the product of the political “right,” but of the “left”—that the basic issue is not “rich versus poor,” but man versus the state, or: individual rights versus totalitarian government—which means: capitalism versus socialism.

Det handlar inte om att få vänstern att se så dålig ut som det bara går. Det handlar om att inte låta vänstern definiera bort kapitalismen som ett verkligt alternativ till etatismen.

Hur skulle en konsekvent liberal pandemipolitik se ut?

Hur borde västvärlden hanterat coronapandemin?

Debatten kretsar mest kring ett falskt alternativ. Antingen tvångsnedstänger man ned samhället eller också gör man ”inget” som i Sverige.

Men det finns ett rationellt, liberalt alternativ.

Och på New Ideal redogör min gamla chef Onkar Ghate just för hur en sådan rationell och konsekvent liberal pandemipolitik skulle kunna se ut.

Då Sverige inte tvångsnedstängde samhället tjänar det också delvis som ett föredöme. Men bara delvis:

But Sweden should not be our full model for how a first-world, free country meets the challenge from a novel infectious disease.

To emphasize that an American approach to the threat of SARS-CoV-2 would recognize the need for individuals to remain free to think and act, to continue to work and to live as they judge best, does not mean government therefore should do nothing, that it has no function to perform. That assumption too is un-American. In the American system, government has a vital role.

In defining that role our model should be the best aspects of what Taiwan and South Korea have done. In neither country did government focus its coercive power on locking down most of its residents. Instead, in both countries the focus was on detecting carriers of the virus early, by testing and tracking, in order to isolate them. Sweden, by contrast, has lacked this vital focus on testing, isolating and tracking.

Om det kommer en andra våg, då finns det mycket här som västvärldens politiker i allmänhet och liberaler i synnerhet skulle kunna ta med sig. Så klicka och läs.

Om ni tror att ni har hört merparten av de här argumenten förut, då misstar ni er sannolikt.

Som en fingervisning om hur Onkars argumentation skiljer sig från mängden, notera följande. Om staten av någon anledning är oförmögen att identifiera och isolera de smittade då rättfärdigar det inte någon kollektiv tvångsisolering: ”The guiding principle is that when government lacks specific evidence about a threat, it cannot act.

Consider an analogy to crime. Suppose a crime wave breaks out over the summer in Denver. Law enforcement has not yet been able to identify and arrest the perpetrators. Government is not thereby empowered to arrest without evidence the people it guesses are responsible or to impose on everyone in the city, innocent and criminal alike, a 10 p.m. to 6 a.m. curfew to attempt to reduce future crimes. Such coercive action against people for whom there is no specific evidence of guilt is illegitimate; it is a violation of their rights and freedoms. Instead, the government is empowered only to share the information it does possess, such as that the crimes have mostly occurred in certain neighborhoods at certain times of day, and that they have consisted largely of, say, automobile or home breaks-ins. Individual residents can then freely choose to take countermeasures they think appropriate, given the threat. In response to information provided by law enforcement, they might install brighter outdoor lighting or a home-alarm system or set up a neighborhood watch.

Similarly, in the case of an infectious disease pandemic, when many people are potential carriers of a virus but our governments are (mostly) unable to detect who in fact is and who is not, coercive action is illegitimate. Government does not legitimately possess the coercive power to impose a 24-hour curfew on the infected and uninfected alike. It does not legitimately possess the coercive power to lock us all down in our homes.

Som sagt, klicka här och läs.

Om USAs fattiga vore ett eget land då skulle det vara ett av världens rikaste

Ekonomen Walter Williams skriver:

A recent study by Just Facts, an excellent source of factual information, shows that after accounting for income, charity and noncash welfare benefits such as subsidized health care, housing, food stamps and other assistance programs, “the poorest 20% of Americans consume more goods and services than the national averages for all people in the world’s most affluent countries.” This includes the majority of countries that are members of Organization for Economic Co-operation and Development, including its European members. The Just Facts study concludes that if the U.S. “poor” were a nation, then it would be one of the world’s richest.

Hur kom man fram till detta? Läs Just Facts studie här.

Photo by Sharon McCutcheon on Unsplash

Hayeks dåliga argument för tvångsfinansierad statlig basinkomst

Det finns de som påstår att det finns ett liberalt argument för en statlig basinkomst. Hur? Många vänder sig till Hayek som ska ha förespråkat en statlig basinkomst. Matt Zwolinski, som skriver för libertarianism.org, säger att en skattefinansierad dvs tvångsfinansierad statlig basinkomst behövs, enligt Hayek, därför att även på en fri marknad—som alltså per definition är fri från tvång— finns det tvång och ofrihet.

Hur? Tja, det finns exempel på onda och svinaktiga arbetsköpare som (i alla fall vid en första anblick) ställer idiotiska krav på sina anställda och som sparkar dem på irrationella och orättvisa grunder.

Jag vet inte hur många av dessa exempel som är sanna men även om alla stämmer bevisar det bara att några arbetsköpare är irrationella. Det skulle inte bevisa att någon arbetsköpare utövar tvång och att den fria marknaden egentligen är ofri.

Matt Zwolinski säger att den fria marknaden bara är fri i den mån konkurrensen om arbetskraften tvingar arbetsgivarna att erbjuda bra löner och villkor och behandla dem rättvist. Därmed begränsar konkurrensen “tvånget” som arbetsgivarna annars kan utsätta sina anställda—för om arbetstagare har många jobb att välja bland då måste de inte gå med på att jobba för irrationella arbetsgivare. Men enligt Zwolinski finns det ingen ”garanti” för att konkurrensen om arbetskraften kommer att fixa detta. I dåliga tider finns det ofta ett många arbetssökande för varje arbete nästan oavsett hur ”dåligt” jobbet är. Kan vi verkligen veta att folk tar sådana dåliga jobb och går med på att behandlas så här av egen fri vilja?

Så enligt Zwolinskis tolkning kommer vi nu till Hayeks argument för en tvångsfinansierad statlig basinkomst:

If libertarians are concerned to protect the freedom of all, and not just the freedom of most, we will want some mechanism that catches those who fall through the cracks left by imperfect market competition. We will want, too, some mechanism for protecting individuals whose economic vulnerability renders them vulnerable to domination outside the marketplace – the woman, for example, who stays with her abusive husband because she lacks the financial resources to support herself without him.

Cases such as these point the way to a freedom-based case for a Basic Income Guarantee, of the sort that Hayek might very well have had in mind. A basic income gives people an option – to exit the labor market, to relocate to a more competitive market, to invest in training, to take an entrepreneurial risk, and so on. And the existence of that option allows them to escape subjection to the will of others. It enables them to say “no” to proposals that only extreme desperation would ever drive them to accept. It allows them to govern their lives according to their own plans, their own goals, and their own desires. It enables them to be free.

Detta argument är fullt av logiska hål.

Om vi ska tro Zwolinski så känner inte Hayek till skillnaden på ekonomisk och politisk makt. Eller mer konkret skillnaden mellan pengar och pistoler.

Ekonomisk makt är makten att skapa och sälja varor och tjänster som andra frivilligt köper av dig. Det är också makten att skapa och erbjuda jobb (dvs lyxen för massorna utan kapital dvs produktionsmedel att försörja sig på lönearbete istället för att tigga på gatan). Företagare har ingen laglig makt att tvinga dig till någonting. Om du inte vill köpa vad som säljs är du fri att avstå. Om du inte vill ta jobben som erbjuds kan du tacka nej.

Politisk makt är makten att fysiskt tvinga dig med direkt eller indirekt våld. Det är makten att bestämma över dig med lagen—och ytterst är alla lagar uppbackade med dödligt fysiskt tvång och våld.

Skillnaden mellan ekonomisk och politisk makt är som natt och dag. Det är skillnaden mellan Steve Jobs och Josef Stalin. Likaså är skillnaden mellan lönearbete och slaveri. Det ena är frivilligt, det andra är påtvingat. Den är också som svart och vitt.

Under kapitalism dvs frihet kan ingen (lagligen) tvinga dig att jobba. Om du inte vill jobba kan du avstå från att söka jobb, avstå från att ta jobb som erbjuds, och du är alltid fri att säga upp dig själv om du inte tycker om hur din chef beter sig. Chefen kan inte tvinga dig att stanna och jobba mot din vilja. Det är inte så slaveri fungerar. De som inte “förstår” skillnaden vill inte förstå den (eller också har den statliga skolan gjort ett så bra jobb att de är totalt oförmögna att tänka logiskt).

Det går inte att ärligt missa skillnaden på en som säger “Hej, vill du jobba för mig? Du får 25 000 SEK i månaden! Vad säger du?” och en som säger “KÄFTEN! BÖRJA JOBBA-ANNARS BLIR DET FÄNGELSEHÅLAN FÖR DIG!”

Vad som är ganska skrattretande är att det inte tycks slå Hayek, om Zwolinskis nu förstår honom rätt, att i den mån irrationella arbetsgivare är ett problem är lösningen frihet och personligt ansvarstagande, inte statligt tvångsfinansierat bidrag.

Fria individer som tar personligt ansvar för sin privatekonomi genom att spara. Även utan idiotiska chefer finns det redan hur många rationella skäl som helst för att spara. Till exempel att slippa leva från hand till mun. Med besparingar måste man inte jobba för orimliga arbetsgivare. Man har råd att sluta och söka efter bättre jobb, eller flytta till bättre möjligheter, eller starta eget.

Hayek måste ju veta att välfärdsstaten underminerar sparandet med höga skatter som gör att många saknar marginalerna för att spara och löften om bidrag och “pensioner” som gör att folk inte ser poängen med att spara för arbetslöshet, sjukdom eller pension.

För att finansiera välfärdsstaten ser de statliga centralbankerna också till att manipulera fram låga räntor som gör det nästan omöjligt att spara på banken då inflationen—skapad av samma centralbanker för att finansiera välfärdsstaten—förstör penningvärdet.

Välfärdsstatens skatter, regleringar, subventioner och statligt privilegierade fackföreningar driver upp produktionskostnaderna. Vilket gör att allting är minst dubbelt så dyrt än vad det hade varit på en fri marknad. Vilket också gör det svårt att spara, inte minst för många låginkomsttagare.

Välfärdsstatens tvångsingrepp förstör inte bara många jobb utan gör dessutom det omöjligt för företagen att skapa nya och bättre jobb. När välfärdsstaten berövar oss på nya jobb med högre löner och bättre villkor tvingar den också en del del att jobba för irrationella arbetsgivare.

Det finns så mycket mer man kan säga om hur välfärdsstaten gör oss ofria och därför fattigare. Men för denna gång drar jag sträcket här.

Att de ”liberaler” som argumenterar för en statligt tvångsfinansierad basinkomst (nästan) aldrig pratar om hur skadlig välfärdsstaten är, är ganska intressant. Istället faller de, liksom Hayek, för marxisternas ovilja att skilja på pengar och pistoler dvs ekonomisk och politisk makt.

Varför har de så ”svårt” att skilja på ekonomisk och politisk makt? Eller rättare sagt, varför känns det för många, inklusive ”liberaler”, som att det inte finns någon skillnad på Jeff Bezos och Kim Jong-un? Svaret som jag kommer återkomma till senare har att göra med grundläggande filosofiska premisser. Här är en ledtråd: det börjar med ”a” och slutar med ”ltruism”.

PS. Som jag ser det finns det bara ett argument för att ens överväga en statlig basinkomst och det är att om man ersätter alla andra bidrag, inklusive de statliga “pensionerna” med en basinkomst, då betyder det att man bara behöver opinionsbilda för att avskaffa ett bidrag istället för flera. Och ett bekvämt sätt att sakta men säkert avskaffa basinkomsten är genom att helt enkelt inte inflationsskydda den. Om vi låter inflationen äta upp den kommer den till slut bli värdelös. Om vi dessutom samtidigt ser till att steg för steg befria ekonomin från välfärdsstatens skadliga tvångsingrepp då ekonomin att växa snabbare och då kommer basinkomsten till slut att endast utgöra en försvinnande liten del av våra inkomster att ingen skulle bry sig om man avskaffade den.

Det liberala alternativet till tvångsnedstängningen

Många säger att Sverige, Folkhälsomyndigheten, och Anders Tegnell gör ett dåligt jobb när det kommer till att hantera Coronasmittan. Som bevis påpekar de om och om igen att Corona har skördat fler liv i Sverige än i de nordiska grannländerna. Därför menar de att Sverige borde ha gjort som de nordiska grannländerna och tvångsnedstängt ekonomin—och därmed våra liv. Jag håller inte med. Jag anser att även om tvångsnedstängningen skulle minimera antalet döda vore den fel.

Jag kommer inte spekulera kring om tvångsnedstängningarna är orsaken till att Sveriges grannar har färre Corona-offer. Men oavsett hur det är med den saken så var det inte därför tvångsnedstängningen infördes.

Syftet var inte att stoppa smittan och rädda liv utan att “platta ut kurvan” för att på så sätt undvika en överbelastning av sjukvården.

Men även om man tror att en tvångsnedstängning skulle minska det totala antalet döda är det i sig själv inget bra argument för tvångsnedstängningen. Dels för att många länder stängde ned såg ganska många dödsoffer och dels för att några länder som inte stängde ned såg betydligt färre dödsoffer. Så allt detta tjat om att Sverige borde ha tvångsnedstängt precis som Danmark, Finland och Norge bygger inte på fakta.

Detta tjat blir ännu konstigare om man kommer ihåg att de flesta svenska dödsfallen har skett i äldreboenden—en grupp som vi lätt kan skydda utan att behöva att med tvång stänga ned ekonomin.

Vi måste inte krossa ekonomin bara för att skona farmor. Att Sverige har misslyckats med att skydda farmor beror inte på att den svenska staten vägrade bruka tillräckligt med våld och tvång för att krossa ekonomin, och förstöra människors liv, utan snarare på att våra politiker som är helt ansvariga för äldrevården är inkompetenta.

Men även om tvångsnedstängningen i Danmark, Finland och Norge skulle lyckas med att minimera det totala antalet döda vore det ändå inte rätt att tvångsnedstänga ekonomin. I ett fritt samhälle är det inte statens uppgift att skydda oss mot naturen, utan mot initierandet av fysiskt våld och tvång.

Ja, staten kan och bör stoppa människor från att medvetet riskera att smitta andra med farliga sjukdomar. Är man sjuk i Corona, och man vet det, då bör man stanna hemma. Och gör man inte det frivilligt då bör staten sätta dig i karantän. Man har ingen rätt att medvetet hota andra individers rättigheter. I ett fritt samhälle kan inte staten sätta friska och därmed helt ofarliga i karantän. Ändå är detta vad en tvångsnedstängning går ut på.

Statens uppgift är att skydda individens frihet, inte förverkliga en generell ”nollvision” genom att minimera antalet som dör av naturliga orsaker, inklusive sjukdomar. Bara om man medvetet eller omedvetet låter denna premiss smugglas in kan man, som “liberal” eller “borgerlig” få för sig att det är statens funktion att ”för vårt eget bästa” med jämna mellanrum förbjuda allt som kan vara farligt och tvångsnedstänga ekonomin genom att låsa in oss i våra hem.

Några säger att tvångsnedstängningen är fel eftersom det nästan bara är äldre som dör och att detta egentligen är en välsignelse för många av de äldre och för Samhället. Andra säger att om Corona nästan bara drabbade barn och unga då skulle vi säkert ha krävt en tvångsnedstängning för länge sedan.

Enligt detta anti-liberala resonemang ska staten—beroende på hur den utilitaristiska nyttokalkylen ser ut—få bestämma vem som ska leva och vem som ska dö. Det är skrämmande att så många tycker sig ha rätten att leka med andra människors liv och att med tvång bestämma vem som ska offras för vem. Det är läskigt att se så många som brukar beskriva sig själva som liberaler komma med sådana här utilitaristiska dvs kollektivistiska resonemang.

Enligt ett liberalt perspektiv är statens uppgift att skydda individens rättigheter. Och det betyder samtliga individers frihet. Bara en kollektivist skulle fantisera om vem som ska få leva eller dö eftersom det vore “bäst” för samhället.

Sverige gjorde inte fel i att vägra en tvångsnedstängning. Nej, Sverige gjorde och gör fel eftersom man inte försöker säkra individens rättigheter med en liberal smittohanteringspolitik. Vilket här betyder: testa, spåra, isolera.

Alternativet står inte bara mellan en påtvingad nedstängning som i Danmark, Finland och Norge eller frivillig nedstängning som i Sverige. Detta är bara två falska oliberala alternativ. Nej, det liberala alternativet är, som sagt, att testa, spåra, isolera. Taiwans smittohantering är inte perfekt men den är mer liberal än de nordiska smittohanteringen–och just därför sannolikt mer framgångsrik.

Med en liberal, rättighetsrespekterande smittohanteringspolitik kan de friska leva och jobba. Sakta men säkert skulle livet kunna återgå till det vanliga. Med en liberal, rättighetsrespekterande smittohanteringspolitik behöver vi inte välja mellan individens liv, frihet och ekonomi.

Anders Lindberg klandrar marknaden för välfärdsstatens misslyckande

För ett par dagar sedan skrev Aftonbladets Anders Lindberg en typisk kolumn i vilken han argumenterar för att “Nyliberalismens idéer fungerade inte när krisen faktiskt kom. Marknaden var inte överlägsen politiken”.

Hur kommer han fram till detta? Vad är det för konkreta “bevis” som Lindberg kommer med för att bevisa att “marknaden” och “nyliberalismen” inte fungerar? Han påstår att vår beredskap brast eftersom den var “avreglerad, privatiserad och slimmad in på bara benen”:

Medicinlager? De försvann med apoteksavregleringen.
IVA-platser? Bara drygt 500.
Lager av skyddsmaterial? Nix.

Låt mig gå igenom detta i tur och ordning.

För det första bör nattväktarstaten bygga upp och underhålla ett lager av medicin och skyddsmaterial. Det är en av nattväktarstatens legitima funktioner. För att se varför, låt mig först backa bandet.

Som en anhängare av Ayn Rands filosofi, objektivismen, förespråkar jag ett samhälle som bygger på principen om individens rättigheter: laissez-faire kapitalism. Därför förespråkar jag också nattväktarstaten vars uppgift är att skydda individens rättigheter dvs individens frihet.

Det finns ingen rätt att utsätta andra för farliga, smittsamma sjukdomar. Därför har nattväktarstaten också har en roll här. Nämligen att hantera smittor på ett sätt som skyddar individens rättigheter och därmed säkrar hennes frihet.

Av samma anledning som nattväktarstatens ska se till att polis, domstol och försvar har resurserna som behövs för att skydda våra rättigheter ska den också se till att någon motsvarighet till folkhälsomyndigheten har resurserna som behövs för att skydda våra rättigheter.

Folkhälsomyndigheten bör bland annat ha till uppgift bygga upp och underhålla ett lager av läkemedel och medicinsk utrustning eller snabbt beställa allt som behövs. Dels för att se till att nattväktarstaten inte lamslås av hälsoskäl och dels för kunna hantera farliga smittor på ett rättighetsrespekterande sätt.

Att hantera smittor på ett rättighetsrespekterande betyder i det här fallet att man testar och spårar för att isolera de sjuka, inte tvångsnedstänger ekonomin genom att sätta hela befolkningen i karantän. För att kunna göra detta måste nattväktarstaten se till att folkhälsomyndigheten har resurserna för att snabbt och effektivt kunna testa på den skala som behövs.

Men om staten i flera decennier snålar på nattväktarstatens funktioner för att finansiera välfärdsstaten då ligger ju skulden på våra välfärdsétatistiska politiker, inte “marknaden”.

För det andra har antalet IVA-platser ransoneras fram av statligt finansierade och kontrollerade sjukvården. Det är välfärdsstaten som är ansvarig för sjukvården, inte “marknaden”.

Men Lindberg ger sig inte. Han gör ett desperat försök till: “Hemtjänsten är under lupp. Detta sönderprivatiserade och slimmade moras utan skyddsutrustning där över hälften av våra döda bodde”.

77% av hemtjänsten är finansieras och styrs av staten. Resten drivs av statligt finansierade och reglerade privata utförare. Dessa privata utförare jobbar på statens uppdrag i enlighet med statligt upphandlade kontrakt. Det är välfärdsstaten som är ansvarig för hemtjänsten, inte “marknaden”.

Så om hemtjänsten nu gör ett dåligt jobb, då är det för att de ytterst ansvariga politikerna inte vet vad de sysslar med. Ändå klandrar Lindberg en icke-existerande privatisering för välfärdsstatens misslyckanden och samtidigt fantiserar om att samma inkompetenta politiker och byråkrater ska få ännu mer makt över våra liv.

Det finns inget perspektiv i Lindbergs gnäll. Och denna brist på perspektiv avslöjar bristen på objektivitet dvs fakta och logik.

Säg att jag för argumentets skull skulle låtsas som att Lindbergs exempel visar på några verkliga fel och brister med “marknaden”, vore hans slutsats icke-objektiv.

Ska man resonera för eller emot något genom att lista en massa (påstådda) nackdelar, då bör man också lista upp (verkliga) fördelar. Men om man som Lindberg bara ta upp några (påstådda) nackdelar och samtidigt helt blundar för de högst verkliga fördelarna är inte att tänka objektivt.

I den mån våra blandekonomier dvs stympade marknadsekonomier har varit fria från skadliga statliga tvångsingrepp—skatter, regleringar, statligt uppbackade fackföreningar, “välfärdspolitik”—har det goda livet blivit möjligt för miljarder människor.

Ta bara en sådan sak som extrem fattigdom. 1820 levde 94% av världens befolkning i extrem fattigdom. Denna fattigdom skapades inte av 1800-talets nästan-kapitalism utan var ett arv från den förkapitalistiska tiden. 1990 levde 34,8% i extrem fattigdom. Idag är det färre än 10%.

Men våra stympade marknadsekonomier har inte bara gjort det möjligt för flera miljarder människor att överleva utan också att blomstra. Att leva rikare, friskare, längre och trevligare liv än någonsin. Idag har medelklassen—trots alla skadliga skatter och regleringar—en högre levnadsstandard än vad miljardärer hade för 100 år sedan.

Tar man logisk hänsyn till alla relevanta fakta då vet man varför Lindberg desperat måste klandra “marknaden” för den statligt ransonerade bristen på IV-platser eller gnälla om hur “nyliberalismen” sabbade den 100% statligt finansierade och kontrollerade hemtjänsten.