Marknadshyror fungerar

För mig är marknadshyror – och dess välsignelser – vardag, inte teori.

2011 flyttade jag till Finland. Innan jag lämnade Sverige hade jag och min då framtida finska fru försökt hitta en hyresrätt i Helsingborg. En hopplös uppgift om man inte har tid att vänta i årslånga bostadsköer. För mig var bostadskö en självklarhet; för min fru, däremot, en styggelse.

I Finland hade min fru aldrig haft några som helst bekymmer med att hitta en hyresbostad. Och när hon kom till Sverige kände hon inte till att landet lider av hyresregleringar, bostadsbrist och köer. Inte ens i sin vildaste fantasi kunde min fru tro att det skulle vara så svårt att finna en hyresbostad. Så under sin tid i Sverige kände hon sig som en amerikan i Sovjetunionen.

Som förlorare kollade vi in några andrahandslägenheter. Det var ett skralt utbud av tråkiga lägenheter. Men som tur var råkade jag känna någon som kände någon som skulle flytta. Desperata tog vi risken och sade ja – till att flytta in i ett vattenskadat källarutrymme.

Vi bodde där ett par månader sedan fick min fru nog av Sverige.

Så hon började spana på hyresbostäder i den finska huvudstadsregionen. När hon visade mig vad hon hade hittat höll jag på att ramla av stolen. Här såg jag sida efter sida efter sida efter sida av lediga hyresbostäder, många redan samma dag.

Fram tills detta ögonblick hade jag bara läst om marknadshyror. Jag hade aldrig sett dem ute i det vilda. Så när jag såg detta kände jag mig som en sovjet i Amerika.

När min fru kom hem till Finland igen fick hon ett förstahandskontrakt inom ett par dagar – innan hon ens hade ett jobb. Och det var inte som att hon tog första bästa heller. Hon hade redan kollat in flera lovande alternativ. Jag följde efter ett par månader senare. Ända sedan dess har jag också njutit av marknadshyrorna i Finland.

Ett tag senare ville vi flytta igen. Och med det stora utbudet av lediga hyresrätter var det bara att välja och vraka. Så är det med marknadshyror. Ingen bostadsbrist. Inga köer. Inga problem.

Det är mot denna bakgrund som jag förundras när jag stöter på svenskar som ständigt varnar om vilken “katastrof” det skulle bli med marknadshyror. “Se på Finland!”

De som räds det finska systemet har i själva verket ingen aning om hur illa ställt de har det jämfört med oss finländare. Och nästan allt de har hört om hur “hemskt” det är i Finland är fel eller vilseledande.

Bostadsbyggandet
Många påstår att marknadshyror inte ökar bostadsbyggandet. Detta är en halvsanning.

I den mån detta är sant är det bara för att statliga tvångsingrepp förbjuder lönsamt byggande. Många länder plågas av plan- och byggregler som förbjuder, fördyrar och fördröjer bostadsbyggande. Några lider därutöver av höga skatter, statligt privilegierade fackföreningar, begränsad arbetskraftsinvandring och andra statliga otyg som alla bidrar till att ytterligare försvårar bostadsbyggande.

Om man är orolig för att marknadshyrorna inte får igång bostadsbyggandet bör man, som jag, argumentera mot de statliga tvångsingrepp som ju begränsar det. Men de flesta som oärligt menar på att lagen om utbud och efterfråga inte gäller för just bostäder har inga sådana intentioner.

Allt annat lika är det så att ju friare hyrorna och bostadsbolagen desto mer byggs det. Ta Tokyo. Där bygger man så pass många bostäder att huspriserna och hyrorna är ungefär lika höga nu som för tjugo år sedan. Förklaringen är främst att man lättade på plan- och bygglagarna. Så 2018 byggde man som exempel lika många nya lägenheter i Tokyo som i New York, Los Angeles, Boston och Houston tillsammans.

Förresten måste det inte alltid byggas fler hyresbostäder. Det kan räcka långt med att delar av det befintliga beståndet av ägarbostäder börjar hyras ut. Som i Finland.

Bostadsbidrag
Många påstår att man inför marknadshyror då kommer kostnaderna för bostadsbidragen att explodera precis som de gjorde i Finland. Detta är vilseledande.

1995 fanns det 2,2 miljoner finska hushåll varav 210 000 hushåll, eller 9%, fick bostadsbidrag. 2019, före staten saboterade ekonomin med irrationella nedstängningar, fanns det 2,7 miljoner hushåll varav 380 000, eller 14%, fick bostadsbidrag. Nästan hela ökningen beror dock på en regeländring som gjorde att studenter kan från och med 2017 få allmänt bostadsbidrag. Utan regeländringen hade sannolikt siffran varit ungefär 130 000 hushåll mindre. Alltså ungefär 250 000 hushåll eller 9%. Så ökningen beror inte på att hyrorna plötsligt, 2017, hade rusat iväg och tvingat fler att söka bostadsbidrag.

Mellan 1994-2008 minskade hushållen med bostadsbidrag från 210 000 till 140 000. Två vårdnadshavare med bostadsbidrag från 60 000 till 15 000. Ensamstående med bostadsbidrag minskade från 57 000 till 39 000. Varför? Därför att det gick bra för den finska ekonomin. Trenden vände med finanskrisen 2008 som följdes av en lång utdragen lågkonjunktur. Så hur många som får bostadsbidrag beror mer på ekonomin, inte marknadshyrorna.

Allt staten subventionerar brukar bli dyrare. Den riktiga läxan är att när man inför marknadshyror bör man samtidigt ta bort bostadsbidragen. Bostadsbidraget driver nämligen upp hyrorna genom att subventionera efterfrågan. Så om det alls finns en kausalitet här är den att bostadsbidrag gör att fler behöver bostadsbidrag.

Subventionerade bostäder
Många har säkert hört att Finlands marknadshyror måste kombineras med subventionerade bostäder.

Det finns subventionerade bostäder i Finland som ransoneras ut efter behov. Dessa begränsar dock utbudet av hyresbostäder som man kan bjuda på vilket driver upp hyrorna. Vi skulle se samma sak med matpriserna om man plötsligt införde priskontroller på en del av maten. De flesta som blir utan den utransonerade och priskontrollerade maten måste bjuda på det mindre utbudet av den osubventionerad maten. På samma sätt måste de som blir utan de utransonerade hyresbostäderna bjuda på det mindre utbudet av osubventionerade hyresbostäder. Så tvärtemot vad många tror gör de subventionerade bostäderna hyrorna högre, inte lägre. (De högre hyrorna för andrahandskontrakt reflekterar samma problem i Sverige.)

Subventionerade bostäder behövs inte mer än subventionerad mat. Precis som marknaden kan producera billig mat åt massorna kan den producera billigt boende – om vi bara ger den en ärlig chans.

Marknadspriser bestäms inte av säljarnas girighet mer än av köparnas behov. Hyresvärdar som godtyckligt sätter hyror över vad folk kan betala blir utan kunder precis som bagaren som försöker sälja brödlimpor för 1000 kr. För att få kunder måste de anpassa sina priser till betalningsförmågan. Det kommer att finnas bostäder för nästan alla inkomster liksom det finns mat, kläder och smarttelefoner för nästan alla inkomster.

Höga hyror
Det sägs att hyrorna är högre i Finland än i Sverige. Men det är inte som att hyrorna i Finland är ovanligt höga. Det är snarare som att hyrorna i Sverige är ovanligt och onaturligt låga. Hyrorna i Helsingfors är nämligen inte mycket högre jämfört med huvudstäderna i andra rika länder som Danmark.

I vilket fall som helst är “låga hyror” inget egenvärde. Vad är bäst: Kraftigt subventionerad mat tillgänglig först om ett några månader eller år? Eller mat till marknadspriser som du kan köpa när som helst i vilken butik som helst?

Med artificiellt låga hyror kan man “spara pengar”. Priskontrollerna i Sovjetunionen skapade en brist på det mesta precis som priskontrollerna i Sverige skapar en brist på hyresbostäder. Sovjeterna kunde också “spara” då det knappt fanns något att köpa för pengarna.

Slutsats
Det är synd att så många medvetet eller omedvetet försöker skrämma och förvirra om Finland. För trots alla skatter och regleringar som begränsar bostadsbyggandet fungerar den fria hyressättningen ganska bra i Finland. Faktum är marknadshyror är något av det bästa med Finland.

Marknadshyror – fortfarande moraliska

2008 skrev jag en artikel, “Marknadshyror – den moraliska lösningen”, i vilken jag på ett ganska abstrakt plan resonerade mig fram till att marknadshyror är praktiska eftersom de är moraliska. Med tanke på att ämnet är aktuellt tänkte jag uppmärksamma artikeln igen:

Idag råder det en omfattande bostadsbrist. Det är svårt att få tag på en lägenhet; många människor tvingas på sina håll att vänta i månader, år eller decennier på en lägenhet. Det finns en stor och växande svart marknad där människor blir tvungna att betala onaturligt höga hyror. Många känner på grund av situationen att de inte har någon möjlighet att flytta, så de stannar hellre kvar hur mycket de än vantrivs. De vet nämligen att det kan vara väldigt svårt att hitta en annan lägenhet. Situationen på bostadsmarknaden är också orsaken till att alltfler ungdomar blir tvungna att bo kvar hemma allt längre.

Vad är orsaken till bostadsbristen? Sett utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det en fråga om utbud och efterfråga. Hyresregleringarna gör att hyrorna sätts för lågt för att det ska löna sig att bygga nya bostäder. Samtidigt ser de låga hyrorna till att skapa en större efterfråga på de få lägenheter som finns. Det är därför människor kan tvingas vänta i flera år på att komma över en lägenhet. Så det enda alternativet för många är just att bo kvar hemma hos sina föräldrar, eller att stanna kvar i en lägenhet där man inte riktigt trivs, eller att söka sig till den svarta marknaden med alla problem det innebär.

Fundamentalt är detta inte bara ett ekonomiskt problem utan ett moraliskt sådant. Det vi ser på bostadsmarknaden är resultatet av strävan efter det oförtjänta. Detta är i sin essens vad den så kallade sociala bostadspolitiken går ut på.

Idén är att eftersom människor har ett behov av bostäder har de också rätt till en bostad. Människor ska inte behöva arbeta och göra sig förtjänt av de ekonomiska medel som krävs för att kunna efterfråga en bostad. Behov ska styra istället för plånboken.

Den moraliska boven bakom den sociala bostadspolitiken är premissen att människans liv inte är ett självändamål och att varje människa därför inte har rätt att existera för sin egen skull – utan blott som ett medel för andras ändamål. Den moraliska bovens namn är med andra ord altruismen.

Läs resten här.

Lafferkurvan är irrelevant

De senaste åren har Timbros chefsekonom Jacob Lundberg skrivit många upplysande artiklar om skatternas nationalekonomiska effekter. I hans senaste artikel går han igenom saker som borde vara självklara men som förvånansvärt få känner till (och ännu färre vill kännas vid): Lafferkurvan.

Lafferkurvan illustrerar sambandet mellan skattesatser och skatteintäkter. Om skattesatsen är 0% blir det av uppenbara skäl inga skatteintäkter. Om skattesatsen är 100% blir det av lika uppenbara skäl inga skatteintäkter. Så det finns en “optimal” nivå för skattesatserna.

Lundberg skrev en sak i förbifarten som fick mig att reagera: “På högerkanten låter det ofta som om alla skattesänkningar är gratis för statskassan”.

Lundberg förklarar att det finns inga belägg för att samtliga skatter är på “fel” sida av Lafferkurvan och att många inom “högern” argumenterar slarvigt och inte tycks bryr sig om det finstilta. Denna icke-objektiva inställning är därför avslöjande.

Den tragiska sanningen är att Lafferkurvans popularitet inom “högern” delvis är ett uttryck för önsketänkande dvs subjektivism. Många inom “högern” anammar Lafferkurvan därför de vill att den ska vara sann.

Av moralfilosofiska skäl vill “högern” inte göra några större nedskärningar i välfärdsstaten, än mindre börja avskaffa den. Ändå vill de sänka skatterna så mycket som möjligt. Men ofinansierade skattesänkningar måste finansieras med lån eller inflation eller både och. Lafferkurvan tycks locka med en väg ut ur dilemmat. Dynamiska effekter låter dem både ha och äta kakan.

“Högerns” fascination med att optimisera skatteintäkter antyder att man ser på individen som en statlig mjölkko. Lafferkurvans budskap är att om staten exploaterar individen “för mycket” då förlorar hon lusten att träla. Så det gäller att finna rätt nivå av statlig utsugning.

Fixeringen kring optimala skattenivåer implicerar kollektivism. En individualist skulle aldrig drömma om att individens rätt att behålla sina förtjänster skulle bero på vilken skattesats som maximerar välfärdsstatens inkomster.

En individualist säger att skatterna ska sänkas därför att rikedomarna tillhör individerna som jobbade ihop dem. Individen ska behålla så mycket av sina egna pengar som möjligt därför att de är hennes av rätt, inte av tillstånd.

Lafferkurvan är irrelevant. Det spelar ingen roll om skattesatserna är på “rätt” eller “fel” sida. Skatterna ska sänkas oavsett.

“Vänstern” och “högern”

Jag har länge argumenterat för att “vänster”/“höger” syftar till det fundamentala ideologiska alternativet mellan diktatur eller frihet eller étatism och kapitalism:

“Tittar vi oss omkring på olika politiska rörelser, ideologier och system, kommer vi att se att vad som är gemensamt för de flesta är att de förespråkar kollektivism, idén att kollektivet är den minsta enheten med verklighet och värde. Kollektivet är måttstocken för gott och ont. Det goda är det som främjar kollektivet och tvärtom. Naturligtvis ska den goda staten tjäna kollektivet. Individen bör därför leva och offra sig för kollektivet och ska därför kontrolleras för kollektivets bästa. Helt eller delvis. Individens kropp eller själ eller både och. Kollektivismen fordrar alltså statlig makt på bekostnad av individens frihet dvs étatism. Exempel på étatism är olika former av diktaturer som har präglat historien: absoluta monarkierna, oligarkier, teokratier, tyrannier.

“I västerlandet kom étatismen att fullständigt dominera fram tills åtminstone John Lockes dagar. Med Lockes samhällsfilosofi fick vi helt ny syn på statens roll: att tjäna individen. Enligt Lockes samhällsfilosofi är individens liv och lycka viktig och värdefull. Därför har hon rätt att sträva efter sitt eget liv och välbefinnande. Locke förespråkade alltså individualism, idén att individen är den minsta enheten med verklighet och värde. Så med Locke fick vi för första gången två diametralt motsatta ideologiska perspektiv på staten.

“Innan jag fortsätter vill jag bara poängtera att de ideologiska alternativen vi konfronterar är inducerade. De bygger på observationer av de ideologier och system som människor har funderat på eller erfarit sedan “Andra avhandlingen om styrelseskicket” publicerades 1689. Ska vi klassificera ideologier och system på en skala mellan två motpoler, då finns det, i verkligheten, bara ett alternativ: étatism vs. kapitalism eller frihet vs. diktatur.

“Vad vi får här är en skala som visar de två verkliga alternativen: étatism och laissez-faire kapitalism. I mitten placerar jag ideologier som förespråkar system som blandar étatism och kapitalism. Det vill säga system som delvis förslavar individen och delvis lämnar henne fri. Det vill säga blandekonomier.”

Debattören Henrik Unné menar dock att “vänster”/”höger”-skalan är ogiltig. Hans argument är, som jag förstår det, att “vänster” och “höger” från början syftade på hur två stora grupperingar var placerade i Franrikes nationalförsamling under franska revolutionen. De som råkade sitta till “vänster” stödde revolutionen och de till “höger” stödde monarkin. Men förutom detta fanns det inget väsenskilt mellan dem då båda var étatister. Den icke-väsentliga skillnaden var att de till “vänster” var egalitära étatister medan de till “höger” var anti-egalitära étatister.

Filosofen Greg Salmieri har överfört samma resonemang till nutida USA (och i förlängningen västvärlden). Enligt honom refererar “vänster” och “höger” till sociala grupper. Som grupper identifierar de sig själva i relation till sina meningsmotståndare. De som placerar sig till “vänster” gör det då de i ett eller flera avseenden skiljer sig åt från deras definierande motpol till “höger”.

Emellertid noterar Salmieri att grupperingarnas åsikter är över hela kartan och att det sällan finns ett tydligt mönster i deras positioner. Så om “vänster” och “höger” syftar på dessa grupper och vad de tycker och tänker, då framhäver detta hur “vänster” och “höger” inte syftar till ideologier utan till politiska stammar. (Salmieri medger att de som kallar sig “vänster” och “höger” hade kanske åsikter som bättre föll samman med en ideologisk vänster/höger-skala av det slag som jag har argumenterat för. Men i och med gruppernas synpunkter, av olika skäl, ändras hela tiden behöver det som var sant om “vänster” och “höger”, säg 1950, inte vara sant om det idag.)

Så vadå? Vad spelar det för roll hur man definierar “vänster”/”höger”-skalan? Filosofen Ayn Rand svarade på denna fråga vid flera tillfällen. Hon observerade att många, framför allt inom “vänstern”, länge har hävdat att alternativet vi står inför är kommunism eller fascism dvs en vänster- eller en högerdiktatur. Varför har de envisats med detta? Rand förklarar:

It is obvious what the fraudulent issue of fascism versus communism accomplishes: it sets up, as opposites, two variants of the same political system; it eliminates the possibility of considering capitalism; it switches the choice of “Freedom or dictatorship?” into “Which kind of dictatorship?”—thus establishing dictatorship as an inevitable fact and offering only a choice of rulers. The choice—according to the proponents of that fraud—is: a dictatorship of the rich (fascism) or a dictatorship of the poor (communism).

(“The Fascist New Frontier”, The Ayn Rand Column, s 89.)

Målet är alltså att utradera frihet eller kapitalism som ett tänkbart alternativ till diktatur eller étatism. De icke-extrema étatister som inte vill ha diktatur måste nöja sig med den blandekonomiska mitten. Jag vill inte att étatisterna kommer undan med deras försök att definiera bort kapitalismen som ett möjligt och genuint alternativ. Det är därför som jag vill slå ett slag för min ideologiska “vänster”/”höger”-skala.

Men samtidigt ligger det något i vad Henrik Unné och Greg Salmieri säger. Det går som exempel alldeles utmärkt att prata om den “religiösa” högern eller den “kollektivistiska” högern. Det går på så sätt att det är lätt att se vilka individer eller grupper man hänvisar till. Och det är lätt att se att vad som räknas som “högern” i Finland 2021 osannolikt skulle räknas till “högern” i Sverige 2021. Den svenska “högern” 2021 skulle, i sin tur, knappast räknas till “högern” i USA 1980 eller Frankrike 1789. Uppenbarligen har “vänstern” och “högern” olika innebörd från tid och plats. (Att det är svårare att se skillnader mellan “vänstern” över tid och plats är förresten ganska talande.)

Så vi har här två perspektiv på “vänster”/”höger”. Hur ska man få ihop det faktum att det finns ett fundamentalt ideologiskt alternativ inom politiken – frihet och diktatur eller kapitalism och étatism – samtidigt som etiketter som den “kollektivistiska” högern inte är meningslös?

Lösningen, som ligger rakt framför näsan, är insikten att vi pratar om olika saker. Men båda perspektiven är giltiga eftersom de pekar på saker i verkligheten – två politiska landskap, en ideologi och en “sociologisk”. Genom att klargöra vad vi pratar om kan vi undvika att prata förbi varandra. En möjlighet är att skilja på “vänster” och “höger” och “vänstern” och “högern”. “Vänster” och “höger” indikerar en plats eller riktning på en ideologisk skala medan “vänstern” och “högern” är etiketter för sociala grupper.

“Etniska svenskar” är inte att lita på

Det sägs ibland att vi måste begränsa invandringen för att bevara vår västerländska frihet. För om för vi “släpper in” för många invandrare som inte förstår eller uppskattar vår frihet kommer de en dag att rösta bort den. Men stämmer detta?

Invandrare röstar, sedan länge, på samma partier som infödingarna. Det sägs att de flesta röstar på Socialdemokraterna. Dra vilka slutsatser du vill av det men det är inget tecken på att de är värre än infödda S-väljare. Den genomsnittlige invandraren utgör med andra ord ungefär samma hot mot min frihet som den vanlige “etniske svensken”.

De flesta riksdagspartier, som domineras av “etniska svenskar”, gör ett dåligt jobb på att skydda individens frihet. Även “högern”, som sägs stå för kapitalism och frihet, gör ett ganska uselt jobb.

Moderaterna klagar på att Sveriges pandemipolitik är otillräckligt restriktiv. De har ondgjort sig över att att svenskarna har haft alldeles för mycket frihet jämfört med föredömen som den kinesiska diktaturen. Moderaterna anser att statens roll inte är att skydda individens rättigheter utan att “vetenskapligt” bekämpa ett virus med förbud, arbetslöshet och fattigdom. Moderaterna röstade ja till den nya “tillfälliga” pandemilagen.

Det finns ingen rätt att utsätta andra för farliga smittor. Så i en pandemi kan staten sätta individer i karantän om det finns specifika bevis för att tro att de är smittade eller har varit utsatta för smittan. Men pandemilagen ger staten makten att begränsa individens rörelse-, mötes- och föreningsfrihet utan specifika bevis för att individen är smittsam och kan utsätta andra för fara. Pandemilagen är alltså en preventiv lag som orättvist kollektivt bestraffar alla genom att behandla oss som “skyldiga” dvs smittsamma tills motsatsen är bevisad. Så pandemilagen ett oförsvarbart övergrepp på individens frihet. En femtedel av väljarna, de flesta sannolikt “etniska svenskar”, röstade på Moderaterna.

Som en ideologisk grupp utgör islamister, från Mellanöstern, ett hot mot friheten. Men låt oss ha perspektiv. De är bara en av flera ominösa ideologiska grupper i blandekonomins Sverige. Än så länge har de, jämfört med till exempel de människohatande miljöisterna, inget inflytande över politiken. Och om de någonsin får inflytande vem kommer bereda vägen för förslag om islamiska lagar? “Etniska svenskar” som varken förstår eller uppskattar västerländska värden och ideal såsom åsiktsfriheten.

I går kom justitieminister Morgan Johansson med ett nytt hot: regeringen vill förbjuda Förintelseförnekelse. En sådan lag innebär ett avskaffande av tanke- och yttrandefriheten. Om staten kan förbjuda (den irrationella) åsikten att Förintelsen inte ägde rum kan den i princip förbjuda vilka åsikter som helst. Detta är ett totalitärt förslag som hör hemma i diktaturer, inte i nåtsånär fria länder.

Det är en skandal att Sverige har sjunkit så lågt att ett totalitärt förslag som detta kan läggas fram utan att det blir krigsrubriker. I ett mer rationellt och civiliserat samhälle skulle ingen politiker ens våga tänka tanken på ett sådant förfärligt lagförslag. Om någon ändå råkade offentligt leka med tanken hade det blivit ett sådant drev att de hade tvingats avgå. Och de skulle resten av livet leva med skammen.

Jag låter det vara osagt om den vanlige invandraren hyser farliga politiska övertygelser. Men hur det än ligger till med den saken lurar man sig själv om man för ett ögonblick inbillar sig att den vanlige “etniske svensken” hyser ofarliga politiska övertygelser. Den överväldigande majoriteten “etniska svenskar” stöder och röstar ofta på en politik som ökar statens makt på bekostnad av individens frihet.

Välfärdspolitikens mjölkkor

De flesta vet att det utan den privata sektorn skulle det inte funnits någon skattefinansierad offentlig sektor. Men de flesta förstår faktiskt inte varför.

Det första man måste inse är att staten producerar inget. Den offentliga sektorns infrastruktur—alla byggnader, vägar, el- och vattennät, etc.—skapas och underhålls av privata företag. Den offentliga sektorns verktyg och maskiner—alla arbetskläder, möbler, datorer, mat, etc.—skapas och underhålls av privata företag. Och den enda anledningen till att folk vill jobba för den offentliga sektorn är för att deras skattefinansierade löner gör att de kan köpa allt de vill ha och behöver av privata företag.

De offentliganställdas skattefinansierade löner vore värdelösa om det inte vore för välståndet som den närande privata sektorn skapar. Av samma anledning vore välfärdens skattefinansiering hopplös. Ty skatterna kan bara “finansiera” dvs betala för det som det privata näringslivet skapar och säljer. Det finns ju inget annat att betala för.

Statliga utgifter utgör direkt och indirekt (via de offentlig anställdas löner) anspråk på varor och tjänster från det privata näringslivet. För det finns, som sagt, inget annat den offentliga sektorn kan lägga skattepengarna på. Och staten skapar och säljer, som sagt, inget. Staten kan bara “betala” sina utgifter genom att skicka skattenotan till de privata näringsidkarna. (Därför kan man argumentera för att statliga utgifter i själva verket är privata utgifter under statlig kontroll.)

Utan affärsmännen, välfärdsstatens mjölkkor, är och vore välfärdspolitiken bokstavligen omöjlig.

Etnonyliberaler för diktatur

En sak som jag alltid slås av är filosofins kraft. Häromdagen såg jag ett rysligt exempel på detta: nyliberala etnonationalister. Det som gör detta exempel uppseendeväckande är att Ayn Rand beskrev, med skrämmande precision, dess underliggande logik för ungefär femtio år sedan.

Jag blev först bekant med etnonyliberalismen med den här videon:

Berättaren menar att nyliberaler har på sistone börjat dras till stam- och rastänkande och stängda gränser. Varför? Därför att som de flesta är nyliberaler konventionella av sig. Som de flesta förnekar de det viljestyrda förnuftet. De tror istället på determinismens illusion.

Enligt determinismen är din personlighet, din själ, dina tankar, dina idéer och värderingar, inte din skapelse utan en determinerad produkt. Som determinister tror dessa nyliberaler att din identitet orsakas av faktorer bortom din kontroll. Närmare bestämt tror de att dina gener bestämmer. På samma sätt som din hårfärg ej bestäms av ditt viljestyrda förnuft bestäms ej dina idéer av ditt viljestyrda förnuft.

Det är lätt att se nästa steg: olika “etniciteter” har olika övertygelser. Din etniska tillhörighet avgör om du vill ha frihet eller slaveri, kapitalism eller étatism. Således söker etnonyliberaler bevara västvärlden etniskt homogent genom att stänga landets gränser för “fel” etniciteter.

Notera att etnonyliberaler inte söker stänga gränserna för att skydda oss från brottslingar. Nej, de söker stänga gränserna för att skydda oss från etniciteter. Så det rör sig inte om statligt försvarsvåld utan om statligt angreppsvåld.

Att etnonyliberaler känner att vi måste ta till angreppsvåld följer logiskt givet deras determinism. Ty determinismen förnekar förnuftets kraft och relevans i människans liv. Förkastar man förnuftet förkastar man förr eller senare friheten.

Om din etnicitet orsakar åsikter är det förgäves att vädja till förnuftet. Man kan inte övertyga andra med fakta och logik. Så det är ingen vits att behandla människor som tänkande förnuftsvarelser kapabla att lyssna på och ta till sig argument. Är förnuftet irrelevant måste man handskas med människor som vi gör med djur: medelst tvång.

Vi argumenterar inte med vargen. Vi försöker inte assimilera vargen. Vi bygger stängsel.

Determinism leder logiskt ytterst till diktatur. Redan 1972 påpekade Ayn Rand detta samband: “Dictatorship and determinism are reciprocally reinforcing corollaries: if one seeks to enslave men, one has to destroy their reliance on the validity of their own judgments and choices—if one believes that reason and volition are impotent, one has to accept the rule of force.” (“Representation Without Authorization”, The Voice of Reason, s 234).

Determinism göder den värsta, lägsta, formen av kollektivism: tribalism och rasism. Det genererar en vi och dem-mentalitet. Redan 1977 påpekade Ayn Rand detta samband: “If a man believes that his own character is determined at birth in some unknown, ineffable way, and that the characters of all strangers are determined in the same way-then no communication, no understanding, no persuasion is possible among them, only mutual fear, suspicion, and hatred” (“Global Balkanization”, The Voice of Reason, s 127).

För att ha en chans i det alltmer stam-uppdelade samhället känner folk sig tvungna att gadda ihop sig med sin etniska grupp. När etniska grupper ser på varandra som hot börjar särintressen att påverka politiken. Om en blandekonomi inte redan fanns kommer ras- och stamkollektivismen att ge upphov till en. I en blandekonomi där den enes bröd är den andres död ställs grupp mot grupp. Som ett logiskt uttryck för detta lär rasmedvetna nyliberaler så småningom att känna att vi med tvång måste “bevara Sverige svenskt”.

De rasmedvetna nyliberalerna känner att “demografi är ödet”. Således blir befolkningens etniska sammansättning till slut bli viktigare än individen. Sakteligen, och först subtilt, får individen en underordnad roll mot den etniska gruppen. Det är bara en tidsfråga innan den etniska gruppen blir måttstocken för gott och ont. Detta föranleder förstås en gradvis ny medvetenhet om att staten ska tjäna den etniska stammen dvs rasen, inte individen. Individen måste kontrolleras för gruppens bästa.

Många nyliberala etnonationalister lär bestämt förneka deras idéers logiska slutstation: étatism. Men idéer har en inneboende “tröghet”. Såvida man inte betvivlar dem fortsätter de att “röra” sig mot deras logiska slutsats. Kom ihåg att som determinister ser de på människor som djur som måste styras med angreppsvåld och tvång. Kom ihåg att som raskollektivister ser de etniska gruppskillnader som avgörande. Så med tiden lär de, för stammens bästa, se ett växande behov av statliga tvångsingrepp i individens liv. I dag stänga gränser. I övermorgon diktatur.

Varför den borgerliga regeringen 1991-1994 körde statsfinanserna i botten

Häromdagen skrev Morgan Johansson att den borgerliga regeringen 1991-1994 “misskötte statsfinanserna så grovt att statsskulden fördubblades”. Detta fick många borgerliga politiker och tyckare att reagera. De menar att Johansson ljuger och poängterar att till och med Socialdemokraterna har erkänt att den ekonomiska krisen i början av 1990-talet var deras fel.

Men oavsett vad som utlöste den ekonomiska krisen i början av 1990-talet har ju Morgan Johansson rätt i att budgetunderskotten exploderade och att statsskulden fördubblades under regeringen Bildt.

Den ytliga förklaringen till att de körde statsfinanserna i botten är att deras finanspolitik byggde på den falska keynesianska synen att ekonomin drivs av konsumtion, inte produktion. Enligt keynesianismen ska staten “stimulera” med lånefinansierad konsumtion varför det vore förödande att “strama åt”.

Vad gjorde, förresten, Keynes irrationella teorier så populära till att börja med? Jo, att den rationaliserar välfärdsétatisternas önskan att lånefinansiera välfärdspolitiken. Ludwig von Mises förklarar: “What he really did was to write an apology for the prevailing policies of governments […] The unprecedented success of Keynesianism is due to the fact that it provides an apparent justification for the ‘deficit spending’ policies of contemporary governments” (Planning for freedom, s. 71). Det är inte för inte som Keynes är en Vänsterpartiets favoriter.

Men den riktiga förklaringen till att de borgerliga lät den statliga upplåningen öka är att att de, liksom “vänstern”, har samma konventionella syn på moralen, nämligen att det goda är att offra sig för andra dvs altruismen.

Enligt altruismen har individen ingen rätt att leva för sin egen skull. Individens moraliska berättigande är som ett medel, ett offerdjur, för andras ändamål. Välfärdspolitiken förverkligar altruismen via omfördelningspolitiken. Välfärdspolitiken vilar nämligen på socialismens formulering av altruismen: “av var och en efter förmåga åt var och en efter behov”. Man ska ta från de produktiva och ger till dem mindre eller icke-produktiva. Man ska omfördela. (Och socialisterna fick idén från kristendomen; se till exempel Apostlagärningarna 2:44-45.)

Så här formulerar Socialdemokraterna samma tanke: “Alla ska bidra efter sin förmåga, och alla får ta del av en generell och skattefinansierad välfärd efter behov.” Som anhängare av samma altruism omfamnar borgarna välfärdspolitiken. Moderaterna ger i sitt partiprogram stöd för exakt samma syn: “Välfärdens verksamheter och tjänster ska vara av god kvalitet och rikta sig till alla som behöver dem. Grunden är en solidarisk och offentlig finansiering.” Läser ni Centerpartiets, Liberalernas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas partiprogram kommer ni att stöta på liknande fraser.

Borgarna förespråkar blandekonomi, inte kapitalism. De är välfärdsétatister. Om välfärdspolitik är rätt då är det fel att “förstöra” den med nedskärningar. Borgarna skulle aldrig få för sig att genomföra ett riktigt “systemskifte”, inte om vi med det menar ett skifte från välfärdsstaten till den rena kapitalismen.

Borgarna kunde ta 1990-talskrisen som ett utmärkt tillfälle att på allvar börja skrota välfärdspolitiken och därmed frigöra individen från välfärdsstatens kedjor. Men man mäktade inte med det då man som “goda” altruister värnade mer om välfärdspolitiken än om individens frihet. 1994 var den ofantliga välfärdsstaten som Socialdemokraterna lämnade efter sig 1991 i stort sett intakt.

Om borgarna hade tagit tillfället i akt och börjat skära i välfärdspolitiken skulle det inte bara börja befria individen utan också hundratals miljarder som den stora reglerande välfärdsstaten gjorde anspråk på. Det är hundratals miljarder som kunde ha gått till produktiva investeringar gick till icke-produktiv konsumtion.

Kom ihåg att hur välfärdspolitiken än finansieras—skatter, lån, inflation eller lite av varje—berövar den ekonomins primära producenter, affärsmännen, på resurser. Ju mer resurser den lägger beslag på, desto mindre kan affärsmännen investera. Således startas färre nya och växande företag. Färre nya och bättre jobb skapas. Färre nya och bättre varor och tjänster introduceras. Så välfärdspolitiken gör oss inte bara mindre fria och självständiga utan också fattigare än vad vi skulle kunna vara.

Med mindre välfärdspolitik skulle öka individens frihet att producera och låta dem behålla mer av pengarna de jobbar ihop. Ekonomin skulle kunna återhämta sig snabbare och kraftigare. Men det gjorde man alltså inte.

Det var på rättvisans, friheten och ekonomins bekostnad som den borgerliga regeringen slog vakt om den fjättrande välfärdspolitiken. Så varför ska man inte klandra den borgerliga regeringen 1991-1994 för detta och det statsfinansiella moras som följde?

Vad är yttrandefrihet? Ayn Rand förklarar

Det råder sedan länge en enorm okunskap och närmast total förvirring beträffande yttrandefriheten. Många säger till exempel att de har blivit “censurerade” av de sociala medieplattformarna Twitter och Facebook. Men tvärtemot vad skrämmande många tror så är detta inte “censur” och hotar ingens yttrandefrihet. I denna korta video förklarar Ayn Rand varför.

Jag har tidigare förklarat varför det inte finns någon censur på Facebook och andra sociala mediaplattformar:

Apple, YouTube och Facebook censurerar ingen när de stänger av användare på grund av deras åsikter.

Att censurera är att tysta individen med tvång eller våld. Det är endast staten som har den lagliga makten att tysta individen med tvång eller våld. Således är det endast staten som kan censurera, inte privatpersoner.

Tvärtemot vad Watson et al. påstår, utgör teknikföretag som Apple, YouTube och Facebook inget hot mot yttrandefriheten alls. Yttrandefriheten är rätten, dvs friheten att tänka, tycka och yttra sig. Men det betyder inte att man har rätt till en plattform.

Och jag vet att man kan argumentera för att staten tvingar Facebook och andra sociala mediaplattformar att stänga av användare eller “mörklägga” viss information. Några hävdar att den staten har “outsourcat” censuren. Men som jag också har argumenterat för tidigare ska man i så fall klandra staten för den indirekta censuren, inte privata företag som Facebook:

Som sagt: privata individer och företag kan inte ägna sig åt censur. Men det utesluter inte politiker från att säga att om företag som Facebook inte “tar sitt ansvar”—genom att “frivilligt” ta bort en del, för politikerna, stötande eller obehagligt innehåll—då måste staten kanske vidta vissa “åtgärder”. “Och det vore ju synd”. Det utesluter alltså inte att staten kan tvinga och hota privata individer och företag att göra deras smutsiga censurgöra åt dem. Men även i ett sådant scenario vore det inte berättigat att beskylla Facebook för censur.

Om någon trovärdigt hotar med att slå ihjäl mig om jag inte rånar en bank, då är jag varken moraliskt eller juridiskt ansvarig för bankrånet. (Jag kan inte lagen utan till, men jag borde i varje fall inte hållas juridiskt ansvarig.) Jag är ett offer som lydde under hot, inte en förövare. Den verklige förövaren är den som hotar med pistolen. På motsvarande sätt kan staten tvinga Facebook att slänga ut vissa användare eller ta bort ett visst innehåll. Men i så fall är det staten som är den verklige förövaren, inte Facebook.

Om man förstår detta—och det är inte så svårt att förstå—då bör man också förstå att det inte finns någon oskyldig eller bra anledning att börja “nyansera” debatten genom att börja lägga någon del av censuren på Facebook.

Ordet “censur” syftar till statens tvingar människor till tystnad. Ändå använder många ordet “censur”, helt felaktigt, med hänvisning till att privata företag vägrar någon en plattform. Men att vägra någon en plattform är uppenbarligen inte samma sak som att staten tvingar människor till tystnad under hot om fysiskt angreppsvåld.

Att använda sig av ordet “censur” på detta vis är att radera dag och natt-skillnaden mellan frivillig samarbete och påtvingat “samarbete”. Det är som att ignorera skillnaden mellan att göra ett uttag och att göra ett bankrån. Detta är ingen meningslös “semantisk” fråga; nej, detta är en fråga om frihet eller diktatur dvs liv och död. De som inte vill se skillnaden vill gärna använda statens tvång för att tysta människor—i yttrandefrihetens namn!

Filosofen Tara Smith utvecklar detta resonemang i en briljant uppsats som alla bör läsa:

The reason that “censorship” refers exclusively to government restriction of speech is that the freedom to speak goes hand in hand with the freedom not to speak and not to support speech that one disagrees with. The fundamental principle that animates freedom of speech is the recognition that a person is entitled to form his own conclusions and to control what he does about them—which includes the decisions of whether to express them and whether to support others who share them, such as by giving or withholding his money. If, however, private parties directing their resources according to their beliefs (in running their businesses and setting rules for employee conduct, for instance, or in setting criteria for publication in their pages) constituted censorship and the government were thus justified in punishing them, then their freedom of speech would be erased. If a person is compelled to support ideas with which he disagrees (because his only alternative would be deemed impermissible “censorship”), then his right is neutered.

Så länge vi har yttrandefrihet är civiliserad opinionsbildning möjlig. Med yttrandefrihet kan vi förändra samhället med rationella argument. Utan yttrandefrihet övergår ordkrig till krig. Så yttrandefriheten är den viktigaste friheten.

Om vi förlorar yttrandefriheten kommer det att bero på somligas ovilja att se den avgörande distinktionen mellan individers frivilliga handlingar (t ex Facebook vägrar dig en plattform) och statens påtvingade handlingar (t ex staten fängslar rationella islamkritiker med hänvisning till lagen om hets mot folkgrupp). Därför är begreppslig klarhet ett måste i den intellektuella striden för yttrandefriheten.

Det politiska spektret

Tittar vi oss omkring på olika politiska rörelser, ideologier och system, kommer vi att se att vad som är gemensamt för de flesta är att de förespråkar kollektivism, idén att kollektivet är den minsta enheten med verklighet och värde. Kollektivet är måttstocken för gott och ont. Det goda är det som främjar kollektivet och tvärtom. Naturligtvis ska den goda staten tjäna kollektivet. Individen bör därför leva och offra sig för kollektivet och ska därför kontrolleras för kollektivets bästa. Helt eller delvis. Individens kropp eller själ eller både och. Kollektivismen fordrar alltså statlig makt på bekostnad av individens frihet dvs étatism. Exempel på étatism är olika former av diktaturer som har präglat historien: absoluta monarkierna, oligarkier, teokratier, tyrannier.

I västerlandet kom étatismen att fullständigt dominera fram tills åtminstone John Lockes dagar. Med Lockes samhällsfilosofi fick vi helt ny syn på statens roll: att tjäna individen. Enligt Lockes samhällsfilosofi är individens liv och lycka viktig och värdefull. Därför har hon rätt att sträva efter sitt eget liv och välbefinnande. Locke förespråkade alltså individualism, idén att individen är den minsta enheten med verklighet och värde. Så med Locke fick vi för första gången två diametralt motsatta ideologiska perspektiv på staten.

Innan jag fortsätter vill jag bara poängtera att de ideologiska alternativen vi konfronterar är inducerade. De bygger på observationer av de ideologier och system som människor har funderat på eller erfarit sedan “Andra avhandlingen om styrelseskicket” publicerades 1689. Ska vi klassificera ideologier och system på en skala mellan två motpoler, då finns det, i verkligheten, bara ett alternativ: étatism vs. kapitalism eller frihet vs. diktatur.

Det är därför vi kan ta vilken politisk fråga som helst och alltid översätta den i termer av väsentligheter: Ska staten skydda eller kränka individens rättigheter? Ska staten skydda individens frihet eller ska den kontrollera individen? Ska individen vara fri eller inte?

Det finns bara ett sätt att konsekvent tjäna individens frihet och många sätt att inkonsekvent och konsekvent inskränka densamma. Därför finns det bara ett system som konsekvent skyddar individens frihet (laissez-faire kapitalism) och många system som helt eller delvis inskränker olika aspekter av individens frihet.

Med denna induktivt grundade skala etablerad vill jag nu föreslå en grafisk illustration som jag tror och hoppas på kan ytterligare förenkla och förtydliga mitt resonemang om vänster/höger. Här tänker jag vara så fräck att jag helt enkelt “lånar” och rättar Nolans defekta diagram:

Vad vi får här är en skala som visar de två verkliga alternativen: étatism och laissez-faire kapitalism. I mitten placerar jag ideologier som förespråkar system som blandar étatism och kapitalism. Det vill säga system som delvis förslavar individen och delvis lämnar henne fri. Det vill säga blandekonomier.

I mitt diagram görs ingen skillnad på ideologier och system. Man kan göra en sådan skillnad, och i vissa sammanhang finns det kanske en vits med det. Men annars är det ju uppenbart att vare sig vi tänker på ideologier eller system hänger de ihop. Ideologier som förespråkar statliga tvångsingrepp förespråkar ju system som kränker individens rättigheter. System som kränker individens rättigheter kan ju bara rättfärdigas av ideologier som förespråkar statliga tvångsingrepp. Så man kan här mäta och relatera ideologier eller system eller både och samtidigt.

Vare sig vi pratar om klassisk liberalism, socialliberalism eller nyliberalism är “liberalism” vad Ayn Rand kallade för en vag gummi-term som har förlorat sin ursprungliga betydelse och som nu betyder nästan vad som helst. Notera ordbokens definition av “liberalism”: “politisk åskådning som slår vakt om såväl den enskildes som den privata företagsamhetens frihet men ändå accepterar statliga ingrepp för att säkra medborgarnas välfärd”. I den mån ordboken fångar upp hur svenskarna tänker och talar kan vi fastslå att som i USA är “liberalism” nu synonymt med “socialliberalism”. (Det var förresten för att skilja sig från vad “liberalismen” hade blivit som man senare kom att mynta engelskans “liberatarianism” och svenskans “nyliberalism”.)

Nej, jag säger inte att “liberalismen” är bortom räddning eller att det inte är värt att slå vakt om. Men det är inget jag tänker orda om idag. Men på grund av termens vaghet vill jag inte benämna de konsekventa förespråkarna av individens frihet “liberaler” mer än vad jag vill benämna dem “nyliberaler” (som välkomnar anarkister). Jag kallar dem för kapitalister då de förespråkar kapitalism.

I dagens Sverige finns det fyra populära ideologiska strömningar: “liberalismen” dvs socialliberalismen (Liberalerna och Centerpartiet), konservatismen (Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna), liberalkonservatismen (Moderaterna) och socialdemokratin (Socialdemokraterna och Vänsterpartiet).

Det sägs att socialliberaler värnar mer om den personliga friheten (t ex yttrandefriheten) än konservativa och att liberalkonservativa värnar mer om den ekonomiska friheten (t ex näringsfriheten) än socialdemokrater. Socialdemokrater är något mer benägna att vilja inskränka individens ekonomiska frihet än hennes personliga. Så om jag skulle tänka på ideologier, i ordets vidaste mening, då skulle jag placera dem ungefär så här:

I praktiken kan man inte skilja personlig frihet från ekonomisk frihet och vice versa. Äganderätten är nämligen en förutsättning för att kunna utöva alla andra rättigheter. Så skillnaderna mellan socialliberaler, konservativa och socialdemokrater tenderar att suddas ut.

Om det någonsin fanns tydliga skillnader i attityden mot personlig och ekonomisk frihet är det numera nästan omöjligt att skilja en förbjudande Liberalpartist från en frihetlig Socialdemokrat. Hur skiljer man egentligen en Socialdemokrat som värnar om “vård-skola-omsorg” från en Moderat som värnar om “statsindividualismen”?

Alla vill styra och knuffa individen via den reglerande och omfördelande välfärdsstaten. Därför är det trångt i den blandekonomiska “mitten”.