Du har ingen rätt till din egen kultur

Bryan Caplan skrev för ett tag sedan ett ganska bra inlägg i vilket han argumenterar för att det finns inget sådant som rätten till din egen kultur:

Most complaints about immigration are declarative: “Immigrants take our jobs.”  “Immigrants abuse the welfare state.”  “Immigrants won’t learn English.’  “Immigrants will vote for Sharia.”  One complaint, however, is usually phrased as a question: “But don’t people have a right to their culture?”  When people so inquire, their tone is usually conciliatory, as if to say, “Surely, even you will accept this.”  My considered judgment, however, is that this challenge is a true Trojan Horse.  No one, no one, has “a right to their culture.”

Läs hela inlägget för att se varför. Jag håller väsentligen med.

Den påstådda ”rätten till din egen kultur” implicerar precis som andra fejkrättigheter såsom ”rätten” till sjukvård, rätten att ”kränka” andras rättigheter, att förslava dem. Men det finns ingen rätt att förslava andra.

Idag är det nästan ingen som vet vad rättigheter är eller var de kommer ifrån. De allra flesta är helt obildade på den här punkten. Och de få som överhuvudtaget använder ordet rättigheter är oftast totalt förvirrade. De har inte en susning om vad de svamlar om. Inte ens många ”liberaler” bryr sig nämnvärt om principen individens rättigheter.

För de som ändå vill veta vad rättigheter är och var de kommer ifrån, rekommenderar jag Ayn Rands revolutionerande essä ”Man’s rights” och Harry Binswangers briljanta presentation på samma tema:

Helgens långläsning: ”Den giftiga miljörörelsen”

Häromdagen berättade jag att George Reismans föreläsning ”The Toxicity of Environmentalism” nu är tillgänglig på YouTube. Idag kom jag ihåg att Per-Olof Samuelsson också har gjort en bra svensk översättning av densamma, ”Den giftiga miljörörelsen”. Ett utdrag:

Premissen att naturen har egenvärde utsträcker sig till ett påstått egenvärde hos skogar, floder, berg och dalar – till allt och vad som helst som inte är människa. Dess inflytande ger sig tillkänna i Förenta staternas kongress, i sådana uttalanden som det som nyligen fällts av representanthusledamoten Morris Udall från Arizona att en frusen öde öken i norra Alaska, där det förefaller finnas avsevärda oljetillgångar, är en ”helig plats” som aldrig får lämnas över till oljeriggar och oljeledningar. Det ger sig tillkänna i ett stöduttalande från en representant för ”The Wilderness Society”: ”Det finns ett behov att skydda marken, inte bara för naturlivet och för mänsklig rekreation, utan helt enkelt för att ha den där.” Det har förstås också gett sig tillkänna i uppoffringen av mänskliga varelsers intressen för utrotningshotade mörtars och fläckiga ugglors skull.

Idén om naturens egenvärde implicerar obönhörligen en önskan att förstöra människan och hennes verk, för den implicerar en uppfattning av människan som systematisk förstörare av det goda och därmed systematisk förövare av det onda. Precis som människan uppfattar vargar, prärievargar och skallerormar som onda, därför att de regelbundet förstör den nötboskap och de får hon värdesätter som källor till mat och kläder, så betraktar miljövännerna, enligt premissen om naturens egenvärde, människan som ond, eftersom människan, i sin strävan efter välbefinnande, systematiskt förstör det naturliv, de djungler, de klippformationer som miljövännerna menar besitter ett egenvärde. Sett ur detta perspektiv – att naturen har ett påstått egenvärde – står i själva verket människans påstådda destruktivitet och ondska i direkt proportion till hennes lojalitet mot sitt eget väsen och sin egen natur. Människan är den förnuftiga varelsen. Det är hennes tillämpning av förnuft i form av vetenskap, teknik och en industriell civilisation som gör det möjligt för henne att påverka naturen i den enorma skala som hon nu gör. Alltså är det för sitt innehav av förnuft och för sitt bruk av detta förnuft – manifesterade i hennes teknik och industri – som man hatar henne.

Egenvärdesläran är själv endast en rationalisering för ett redan existerande hat mot människan. Den åberopas, inte därför att man fäster något verkligt värde vid vad man påstår ha ett egenvärde, utan helt enkelt för att tjäna som förevändning för att förvägra människan värden. Till exempel: karibuer [vilda amerikanska renar, ö.a.] livnär sig på markens växter, vargar äter karibuer, och mikroorganismer angriper vargar. Var och en av dessa, växterna, karibuerna, vargarna och mikroorganismerna, påstås av miljövännerna besitta egenvärde. Ändå menar man inte att detta betyder att människan ska agera på något sätt. Ska människan agera för att skydda växtlivets egenvärde från att förstöras av karibuerna? Ska hon agera för att skydda karibuernas egenvärde från att förstöras av vargarna? Ska hon agera för att skydda vargarnas egenvärde från att förstöras av mikroorganismerna? Fastän vart och ett av dessa påstådda egenvärden står på spel, fordrar man inte av människan att hon ska göra någonting. När tjänar egenvärdesläran som rättesnöre för vad människan ska göra? Först när människan kommer att fästa värde vid någonting. Då åberopas den för att förvägra henne det värde hon eftersträvar. Så till exempel åberopas växtlivets o.s.v. egenvärde som rättesnöre för människans handlande endast när det finns någonting som människan vill ha, t.ex. olja, och då, som i fallet norra Alaska, tjänar detta åberopande till att hindra henne från att få det. Men andra ord: läran om egenvärde är ingenting annat än läran att mänskliga värden ska förnekas. Den är ren nihilism.

Om detta må ni berätta.

“The Toxicity of Environmentalism”

George Reismans föreläsning om miljörörelsens giftiga natur, “The Toxicity of Environmentalism”, är nu tillgänglig på YouTube:

Essän med samma namn finns sedan länge på Reismans hemsida. Ett utdrag:

Recently a popular imported mineral water was removed from the market because tests showed that samples of it contained thirty-five parts per billion of benzene. Although this was an amount so small that only fifteen years ago it would have been impossible even to detect, it was assumed that considerations of public health required withdrawal of the product.

Such a case, of course, is not unusual nowadays. The presence of parts per billion of a toxic substance is routinely extrapolated into being regarded as a cause of human deaths. And whenever the number of projected deaths exceeds one in a million (or less), environmentalists demand that the government remove the offending pesticide, preservative, or other alleged bearer of toxic pollution from the market. They do so, even though a level of risk of one in a million is one-third as great as that of an airplane falling from the sky on one’s home.

While it is not necessary to question the good intentions and sincerity of the overwhelming majority of the members of the environmental or ecology movement, it is vital that the public realize that in this seemingly lofty and noble movement itself can be found more than a little evidence of the most profound toxicity. . .

Sanningen om Chile

Här i Finland har många journalister och ”intellektuella” försökt vinkla protesterna i Chile som en reaktion på den ”ojämlikhet” som den fria marknaden leder till. (Chile är ingen fri marknad. Som resten av världen, med ett fåtal undantag, har de har en blandekonomi. Så det är oärligt att utan vidare klandra påstådda synder på de friare delarna av ekonomin.)

Men hur står det egentligen till med detta? Ekonomen Dan J Mitchell har samlat många artiklar som visar klart och tydligt att alla har gynnats av landets relativt friare ekonomi, inte bara ”de rika”.

Sedan 1990 är Chile är den latinamerikanska ekonomi som har gjort allra bäst ifrån sig då BNP per capita tredubblades. (Nej, BNP är inte felfritt, men det ger ändå en tillräckligt bra uppskattning för våra syften.)

Den tiondel med de högsta inkomsterna såg sina inkomster öka med 208%. Vilket betyder att alla andra grupper såg sina inkomster öka snabbare. Allra snabbast ökade den—tro det eller ej—för de med allra lägst inkomster: 439%.

Under denna period har fattigdomen minskat från ca 40% till mindre än 10%. Och det tåls att understrykas att det var nästan uteslutande tillväxt som lyfte massornas levnadsstandard, inte omfördelning.

Varför rapporterar inte finska journalister dessa fakta?

Berlinmurens ondska är socialismens

I samband med årsdagen av Berlinmurens fall, skrev ARIs Elan Journo en fantastiskt bra artikel som förklarar varför Berlinmurens ondska också är socialismens:

Some came with sledgehammers, some just with their bare hands. On the night of Nov. 9, 1989, jubilant crowds began tearing down the Berlin Wall, an infamous barrier dividing families, a city, a nation. Even as we celebrate that iconic moment, the moral meaning of the Berlin Wall is little understood.

The Berlin Wall was built and murderously enforced in the name of a profoundly destructive political idea, which, alarmingly, many today are embracing.

Flashback to the years after World War II and recall that Germany was divided into two states. West Germany developed into a free society. East Germany faithfully implemented socialism. Divided between them was the city of Berlin.

Between 1949 and 1961, an estimated 2.6 million people fled East Germany. Why?

Om du inte redan har gjort det, se då till att läsa hela här.