Begreppslig förvirring underminerar rätten till yttrandefrihet

Idag är det nästan ingen som vet vad yttrandefriheten är. Ännu färre kan ge ett rationellt och principiellt försvar av denna absoluta frihet. Vi kan t ex se detta när vi hör klagomål över “censuren” på Facebook och att lösningen är att staten i yttrandefrihetens namn börjar aktivt censurera Facebook och andra plattformar! (Jag har bl a skrivit om detta här och här.)

Idag är det många som t ex tror att individens rätt till yttrandefrihet inte är en absolut princip, utan blott ett villkorligt tillstånd omringat av “undantag”. Många har, för att ta ett annat exempel, inte en susning om vad censur är. De tror t ex att varje gång ett privat företag som Facebook eller YouTube vägrar dem utrymme på deras plattform så har de blivit “censurerade”.

Om du känner dig träffad av denna beskrivning, fortsätt att läsa.

Precis som ett par glasögon med rätt styrka kan rätt premisser hjälpa dig att se klart och tydligt. Fel premisser kan, precis som ett par glasögon med fel styrka, däremot endast att hindra dig från att se klart och tydligt.

Detta är i allra högsta grad sant när det kommer till debatten om yttrandefrihetens “gränser” och “undantag” och om huruvida staten ska gå in och “censurera” fram mer yttrandefrihet på Internet.

Bakom sådana otroligt snurriga resonemang ligger filosofiska premisser. En sådan premiss är den utilitaristiska principen att det goda är det som tjänar “samhällsnyttan”. Enligt denna princip finns det inget skäl att låta (notera ordvalet) individen yttra saker som inte uppenbart tjänar “samhällsnyttan”. Och om det däremot tjänar “samhällsnyttan” i att—i yttrandefrihetens namn—låta staten reglera innehållet på Internet, då är det principiellt sett fritt fram för statlig censur.

Så länge sådana premisser får forma debatten kommer det fortsätta förvirra debatten. Med tiden kommer det också att innebära slutet för yttrandefriheten.

Därför är det tacksamt att filosofen Tara Smith har skrivit ett bra papper, “The Free Speech Vernacular: Conceptual Confusions in the Way We Speak About Speech”, där hon inte bara redogör för hur fel begrepp och premisser leder till förvirring och underminerar individens absoluta rätt till yttrandefriheten; hon gör också en ovärderlig “begreppslig storstädning”:

In debates over the proper boundaries of freedom of speech, we are naturally alert to the meanings of pivotal concepts, such as “offensive” speech or “hate” speech. We argue over what constitutes “incitement” or “group libel.” Alongside such contested concepts, however, stand peripheral terms whose misuse can be every bit as influential but whose ramifications go unnoticed. I have in mind such terms as “absolute” and “exception.”

Because these terms are not associated with particular ideological positions (it is not that those who invoke “exceptions” systematically support more freedom for political speech, or less, for instance), we tend to assume that they are neutral tools, innocuous features of the debate’s infrastructure. In fact, I shall argue, confusions concerning these seemingly incidental concepts impede clear thinking about how a legal system should treat speech. Indeed, they often lend the cover of respectability to unjustified restrictions of speech.

Läs hela pappret här.

Vad är sanningen om klimatförändringarna?

Min vän Andy Bernstein skrev nyligen en lång och systematisk artikel, “The truth about climate change”, i vilken han i egenskap av filosof bland annat argumenterar för att klimatförändringarna vi har sett sedan 1800-talet är sannolikt orsakade av naturen, inte människan; att uppvärmingen är väsentligen goda nyheter, inte dåliga; att människan bäst anpassar sig till klimatförändringarna genom att omfamna en rationell filosofi som gör oss kulturellt och politiskt förmögna att skapa den vetenskap, teknik och välstånd som behövs för att vi ska kunna handskas med allt ifrån framtida istider till långa värmeböljor.

Så här börjar artikeln:

Climate change is real and persistent. Even a brief study of the recent past illustrates this, but it becomes all the more certain when one broadens the scope to take in the vast sweep of geologic time. Is nature’s inherent dynamism responsible for the climate change of our era? Or are the cause(s) man-made? Many scientists, environmentalists, journalists, and such politicians as Al Gore claim the latter.

They argue that:
1. The earth is warming.
2. Human emission of such greenhouse gases as CO2 is the predominant (perhaps exclusive) cause.
3. Such warming, in various forms, is pernicious to life on Earth, including human life; for example, increasing temperatures may melt the land-based polar ice caps, thereby causing rising sea levels that will flood low-lying coastal regions.

This is known as the theory of man-made or anthropogenic global warming (the AGW hypothesis). The public policy questions that arise are profound, and the stakes are high; for if the AGW hypothesis is true, then we aren’t doing enough to protect ourselves from baneful consequences.

But if the AGW hypothesis is mistaken regarding either points two or three—much less both—then a dramatic scale-back of man-made carbon emissions is an insane policy that will severely diminish human living standards while promoting no off-setting gain.

The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC)—a group of scientists under United Nations jurisdiction—supports the AGW hypothesis. Its proposed solution is a dramatic increase in government power to impose massive scale-backs in the use of carbon based fuels. Such a policy would affect the price and availability of literally everything we own: our clothes, home, food, medicine, and means of transportation. Energy powers civilization; the less of it produced, the more difficult and poverty-ridden life becomes.

Needlessly diminishing carbon-based energy production without a viable alternative will have drastic consequences in the developed world. But more harrowing, it will mean certain death for millions of people in the undeveloped world. The first point to be established, therefore, is whether, in fact, there is any rational basis for accepting the AGW hypothesis. Doing so requires an understanding of Earth’s climate history viewed in the proper context, meaning in this case, on an appropriate timescale.

Jag har inte bearbetat allt Andy säger. Så jag vet inte just nu vad jag köper och vad jag inte köper. Men jag vet att Andy bidrar med ett eftertänksamt perspektiv som sällan hörs i dagens hysteriska debatt om klimatförändringarna. Därför tycker jag också att alla som utger sig för att vara intellektuellt nyfikna bör ha modet av att läsa igenom och seriöst begrunda vad han har att säga.

“Pharmacy to the World”

I City Journal redogör John Tierney för hur USAs fantastiska läkemedelsindustri tjänar som “hela världens apotek”:

All kinds of patients die in Europe waiting for drugs already available to Americans. The hub of pharmaceutical innovation has moved from the price-controlled countries of Europe to the United States as companies have shifted laboratories and focus to the market with the best returns. America has been called the “Pharmacy to the World” because it’s where more than half of new drugs are developed and tested in clinical trials.

Därför vore (ytterligare) statliga tvångsingrepp på amerikanska läkemedelsindustrin förödande.

Ändå kräver en del ett hårdare strypgrepp runt USAs läkemedelsindustri. De menar nämligen att amerikanerna betalar “för mycket” för olika läkemedel som höjer  livskvalitén, förlänger eller rentav räddar deras liv(!) Så det höjs röster om att införa priskontroller som i praktiken tvingar skaparna av livräddande och livsförbättrande läkemedel att jobba för struntsummor. Sådana priskontroller kommer endast att hejda eller stoppa utvecklandet av nya och bättre läkemedel precis som hyresregleringarna hejdar eller stoppar byggandet av hyreslägenheter.

Om du tycker att det är irriterande att helt i onödan vänta 10-20 år på en hyresrätt, hur känner du då inför risken att helt i onödan vänta en evighet på utvecklandet av nya läkemedel som kanske kan rädda ditt liv? Eller livet på en av dina nära och kära?

Många lider och dör i onödan redan idag på grund av Europas priskontroller, så hur många fler kommer då att lida och dö i onödan om USA inför egna priskontroller?

Tierneys redogörelse indikerar hur kortsiktigt och självdestruktivt det är att kränka läkemedelsproducenternas rättigheter genom att delvis eller helt förslava dem med statliga kontroller. Därmed indikerar artikeln också varför det ligger i allas rationella egenintresse att respektera individens rättigheter, inklusive läkemedelsproducenternas rättigheter.

Peter Schwartz om omfördelningspolitik

Jag läser just nu om Peter Schwartz In Defense of Selfishness: Why the code of Self-Sacrifice Is Unjust and Destructive. På sidan 193 stötte jag alldeles nyss på denna briljanta konkretisering av omfördelningspolitikens självdestruktiva natur:

When wealth is redistributed everyone’s standard of living is ultimately lowered. Redistribution amounts to a one-time consumption of productive capital—the equivalent of confiscating a thriving factory, dismantling it and selling the bricks to pay for unemployment benefits. Once the factory stops functioning, and the bricks have run out, what then will sustain the “have-nots”?

Om ni inte redan har köpt och läst In Defense of Selfishness, så vill jag passa på att rekommendera den. Den är fantastiskt bra. Extremt underskattad.

Lika möjligheter förutsätter lika utfall

Då och då stöter jag på borgerliga tyckare och politiker som håller jämlikhet som ett ideal. Nej, de vill inte ha lika utfall, bara lika möjligheter. Men detta är en motsägelse. Jämlika ekonomiska möjligheter förutsätter nämligen jämlika ekonomiska utfall.

Detta är ganska lätt att förstå, om man bara tänker efter.

Om jag tjänar, säg, 1,000,000 SEK per månad och min granne tjänar, säg, 30,000 SEK per månad, då kommer jag självklart att ha råd med fler och bättre möjligheter i livet än min granne.

Jag kan köpa ett större och finare hus, i ett finare område. Jag kan betala för en bättre utbildning och sjukvård. Jag kan resa på semester i ett eget privat flygplan. Jag kan ta mig till kontoret med egen helikopter. Jag kan utan problem spara och investera fram ett stort startkapital åt mina barn. Jag kan köpa dem förbi bostadsköerna. Etc., etc., etc.

Mer pengar betyder fler, större och bättre möjligheter för mig och mina barn. Det är därför som mer pengar (allt annat lika) är bra och önskvärt—just precis eftersom det gör det möjligt för oss att leva gott!

Vad som däremot varken är bra eller önskvärt är att altruistiskt tvingas offra sina förtjänta pengar för att jämna ut ekonomiska utfall. Ändå är detta en förutsättning för att kunna åstadkomma “lika möjligheter”.

För om utfallen tillåts vara olika då kommer ju också möjligheterna att oundvikligen vara olika. Därför kan man inte skilja utfall från möjligheter eller vice versa. De hänger ihop. Om man motsätter sig ojämlika möjligheter, då motsätter man sig också ojämlika utfall, och tvärtom; om man förespråkar lika möjligheter då förespråkar man logiskt sett lika utfall.

För att förstå detta enkla samband måste man inte vara egalitärist eller exceptionellt intelligent. Man måste bara vara ärlig och villig att tänka logiskt.

Kom ihåg att människor är olika. Vi kan och vill olika saker, och vi är därför ofta olika bra på olika saker. Så om vi lämnas fria att förverkliga oss själva då kommer ekonomisk ojämlikhet oundvikligen att följa då olika individer tjänar olika mycket pengar.

Under kapitalism kan individer endast tjäna pengar genom att skapa värdefulla varor och tjänster som andra är villiga att frivilligt betala för då de är övertygade om att det kommer att förbättra deras liv och välbefinnande.

Under kapitalism beror enorma förmögenheter därför på att individer har skapat enorma värden för andra människors liv och välbefinnande—ofta för miljontals eller miljardtals människor. Tänk på Henry Ford, Ingvar Kamprad, Bill Gates, Steve Jobs och Jeff Bezos, bara för att nämna några ur högen.

Detta är naturligtvis rättvist. Så kapitalismen är alltså inte bara frihetens system, det är också rättvisans!

Alternativet är att staten straffar de mer produktiva för deras förmåga att skapa värden och belönar de mindre produktiva för deras oförmåga eller ovilja att skapa värden genom att ge vissa individer fördelar (t ex bidrag och subventioner) och vissa andra individer nackdelar (t ex skatter och regleringar). Vad är rättvist med det? Inget. Ändå är detta vad alla försök att “jämna ut” den ekonomiska ojämlikheten medför.

Ekonomisk jämlikhet är orättvist. Därför bör borgerliga tyckare och politiker genast sluta upp med att försöka blidka egalitäristerna och istället omfamna kapitalismen och den ekonomiska rättvisan som sina ideal!

$ $ $

Lästips: Equal Is Unfair: America’s Misguided Fight Against Income Inequality av Don Watkins och Yaron Brook.

Den överskattade välgörenhetsstaten

Många, inte minst amerikaner, pekar ofta på de nordiska länderna som bevis för att omfördelningspolitik kan fixa “fattigdomen”. Då och då kan man t ex läsa icke-objektiva artiklar på Vox som argumenterar för att USA kan minska den absoluta fattigdomen genom att ta efter nordens omfördelningspolitik.

Men detta är ett ologiskt resonemang. I verkligheten är det så att före skatter och bidrag är det ungefär lika många eller möjligen något fler nordbor som skulle räknas som absolut “fattiga” med amerikanska mått. Och omfördelningspolitiken förändrar inte denna verklighet.

Det blir enklare att se varför om vi konkretiserar resonemanget: Säg att din granne jämt och ständigt tigger pengar. Om du inte ger honom pengar då skulle han ha mycket svårt med sina räkningar. Men om du ger honom välgörenhet, då kommer han att klara sig.

Är din granne mindre fattig efter din donation? Naturligtvis är han precis lika fattig. Det är därför han alltid kommer tillbaka när pengarna är slut för att tigga om mer. Det är ju för att han är fattig som han jämt och ständigt måste förlita sig på din välgörenhet!

För att avgöra om någon är ett fattigt välgörenhetsfall, då tittar man ju inte på hur lätt de har för att betala sina räkningar efter välgörenhet. Självfallet tittar man ju på hur svårt de har för att betala sina räkningar före eller utan välgörenhet. Så för att avgöra hur många fattiga välgörenhetsfall det finns då bör man alltså titta på inkomsten före skatter och bidrag, inte den “disponibla inkomsten” efter skatter och bidrag.

Så att de nordiska välgörenhetsstaterna möjligen skämmer bort sina fattiga välgörenhetsfall mer än den amerikanska välgörenhetsstaten skämmer bort sina, bevisar knappast att norden har färre fattiga välgörenhetsfall än USA.

På sin höjd bevisar detta endast att den statligt organiserade välgörenheten i norden är mer generös med andras pengar. Men vad är bra eller önskvärt med det? För de av oss som inte ser individen som statlig egendom—vars liv, tid och pengar står “samhället” fritt att disponera över—finns det inget bra eller önskvärt med denna påtvingade välgörenhet.

“Korporativistiska” Sverige?

När jag säger att vi som förespråkar riktig kapitalism dvs laissez-faire kapitalism, måste sluta låta anti-kapitalistiska kollektivister komma undan med att beskriva Europas och Nordens ekonomier som “socialistiska”, då får jag ibland höra att det kanske vore bättre att kalla våra ekonomier för “korporativistiska”. Jag delar inte den uppfattningen.

Vad är “korporativism”? Enligt Wikipedia är det en form av étatism:

Korporativism eller korporatism (av senlatinets corporativus, av latinets corporo ‘göra till kropp’, ytterst av corpus ‘kropp’) är en politisk, ekonomisk och social åskådning som betonar individens tillhörighet till socialt, ekonomiskt, yrkesmässigt, etniskt, nationellt, familjebaserat eller på annat sätt definierade samhällsgrupper. Den egna gruppens gemensamma intressen ska ligga till grund för alla beslut i olika frågor. Samhället ses som en organisk kropp, en helhet som de olika samhällsgrupperna (korporationer) utgör integrerade delar av.

Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell. Historiskt har korporativistiskt styre förespråkats av fascistiska rörelser genom deras ideologiska motstånd mot både individualism och egalitarism och istället betonas olikhet, symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende.

“Korporativism” är med andra ord “fascism”.

Om socialismens väsentliga karaktärsdrag är att produktionsmedlen ägs och därför i praktiken kontrolleras av staten, då är fascismens väsentliga karaktärsdrag att produktionsmedlen kontrolleras och därför i praktiken ägs av staten. Under fascism består privat egendom endast de jure, inte de facto. Egendom är alltså bara privat på pappret, inte i realiteten. I realiteten är det, precis som under socialism, staten som bestämmer.

Är då Sveriges ekonomi “korporativistisk” dvs fascistisk? Uppenbarligen inte.

När man bildar, definierar och tillämpar begrepp, då måste man identifiera det väsentliga karaktärsdraget som förklarar eller orsakar flest unika egenskaper. Ta t ex begreppet “människa”: ett rationellt djur. Detta är en bra definition eftersom det är människans förnuftsförmåga som förklarar eller orsakar flest egenskaper unika för oss människor: logiskt tänkande, begreppsligt tänkande, språk, vetenskap, teknologi, humor, konst, filosofi, osv.

Så när vi ska logiskt kategorisera en ekonomi som t ex Sveriges, då måste vi resonera på samma sätt. Och om vi gör det, då ser vi också att när produktionsmedlen ägs privat och kontrolleras av (mestadels fria) enskilda individer, då förklarar eller orsakar det flest egenskaper unika för en kapitalistisk ekonomi: avancerad arbetsdelning, fritt utbyte, vinstintresset, marknadspriser, konkurrens, massproduktion, hög och stigande levnadsstandard, osv.

Tittar vi på Sveriges blandekonomi, då ser vi också att dessa kapitalistiska inslag dominerar. Så med hänsyn till samtliga fakta är det klart varför Sveriges blandekonomi bör logiskt kategoriseras som en i grunden kapitalistisk ekonomi.

Om man ändå envisas med att kategorisera Europas och Nordens ekonomier som fascistiska, då måste man (om än oavsiktligt) släta över en fundamental skillnad mellan en huvudsakligen kapitalistisk blandekonomi som t ex Sverige och en genuint fascistisk ekonomi som t ex Nazityskland eller Fascistitalien: att staten kontrollerar ekonomin.

Med detta avses inte att staten, då och då och här och där, lägger näsan i blöt. Nej, med detta avses total statlig kontroll. Det är därför “privat ägande” av produktionsmedlen endast är en formell illusion—eller mer ärligt: en nominell lögn—under fascism.

Låt oss konkretisera skillnaden: Måste du, idag, vänta på statens order innan du får chansen att sköta ett företag? Nej, du kan välja att på eget initiativ starta och driva ditt eget företag. Om du på eget initiativ startar och driver eget, då börjar du knappast med att vänta på att staten ska ge dig order om vad du ska producera, hur du ska producera det, hur mycket du ska få producera, vilka du ska få anställa, vilka löner de ska ha, vilka priser du ska ta, och vad du ska göra med den eventuella vinsten. Det beror på att vi inte är statliga slavar under en fascistisk ekonomi.

Ja, olika statliga tvångsingrepp kan hämma oss. Men att bråka med och försöka jobba runt sådana tvångsingrepp är (upp till en viss kritisk punkt) inte detsamma som att slaviskt lyda under total statlig kontroll. Att betala skatter och följa rådande regelverk är inte detsamma som att tvingas underkasta sig statens femårsplan.

Om man i strid med verklighetens fakta ändå väljer att likställa en huvudsakligen kapitalistisk blandekonomi med “korporativism” eller fascism, då bidrar man inte bara till den anti-kapitalistiska mytbildningen, man antyder också, vare sig man vill det eller inte, att Venezuela borde överge socialismen och istället satsa på fascismen!

Vi som står för individualism och kapitalism har inte råd med sådant begreppsligt slarv.