Två religionsvetare, Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei, säger på SvD Brännpunkt, den 17 april 2011, att det går alldeles utmärkt att kritisera religion och dess utövare. Men av någon anledning gäller det inte islam eller muslimer. Först säger de detta:

Såväl Humanisterna, som har en allmänt religionskritisk hållning, som Sverigedemokraterna, som är speciellt kritiska till islam, tenderar att framställa religion som ett handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft. Gång på gång menar man att ”islam påbjuder” oftast förskräckliga handlingar. Muslimers brottsliga gärningar förklaras med att de är just muslimer.

Som religionsvetare menar vi att det inte finns någon observerbar religion skild från de människor som utövar den. Det är människor som skapar religion genom sina handlingar och inte religion som bestämmer hur individer handlar. Det förklarar varför två individer som säger sig tillhöra samma religion kan tolka denna på diametralt olika sätt.

Det är alldeles riktigt att abstraktioner inte är några ”handlande subjekt med egen vilja eller handlingskraft”, men vem – förutom en platonist från helvetet – skulle påstå något annat?

Nåja, låt oss fortsätta:

Som religionsvetare betraktar vi ”religion” som en paraplyterm för mänskliga och sociala föreställningar och handlingar som kan ta sig många olika uttryck. Det finns därmed inget observerbart islam som är förtryckande; det är individer som tar sig makten att dominera i namn av islam. Men vi kan också se hur andra kämpar mot förtryck – också de i islams namn. Att endast låta de förra representera religion skapar inte bara en skev bild, utan bidrar samtidigt till att legitimera just de tolkningar man vill kritisera.

Alltså, om vi inte kan se islam, eftersom det är en abstraktion, då finns inte islam och då kan vi inte kritisera islam. Så bekvämt.

Så vad menas då med islam? Jo, istället är islam ett samlingsnamn för vad muslimer gör. Om så, då finns det lika många versioner av islam som det finns muslimer. Om så, då är islam ett meningslöst ord och vi kan återigen inte kritisera islam.

Om islam är vad muslimerna gör religionen till, på vilka grunder kan man då säga att en del tolkningar är bättre än andra? Följaktligen kan alla muslimer ha rätt och fel, på en och samma gång, beroende på hur de väljer att tolka den. Ingen kan därför anklagas för att ha missförstått eller ens vantolkat någonting; alla tolkningar är lika bra. Följaktligen kan man, återigen, inte kritisera islam.

Man kan inte heller ”stigmatisera” samtliga muslimer för att de delar samma religion, för strikt talat gör de ju inte det, om vi ska tro dessa religionsvetare. Vilket får en att undra vad det är som gör dem alla till muslimer.

Det enda man kan kritisera är en del människor som gör saker i ”islams namn”. Egentligen är det, som vi har sett, meningslöst att säga att man gör någonting i ”islams namn”. Hur kan man göra någonting i islams namn, om det egentligen inte finns något islam att prata om?

Det är bara meningsfullt att påpeka att en del gör någonting i islams namn om det finns en verklig islam att prata om, en islam som alla tolkningar och handlingar måste ställas mot för att rättfärdigas som riktiga eller oriktiga tolkningar eller handlingar, enligt islam.

Om vi tar ställning för att en tolkning är mer rätt än en annan, då antyder vi att den är mer legitim än någon annan. Varför vill vi inte göra det? För då måste vi kanske erkänna att det finns sådana saker som religioner, att islam är en religion och att den, som sådan, faktiskt har ett bestämt innehåll. Men detta ska vi inte tänka på.

Dessa religionsvetare är ärligt talat inget annat än nyttiga idioter precis som västerländska kommunistsympatisörer var nyttiga idioter åt Sovjetunionen. Deras ända syfte är att skydda islam och muslimer från kritik. Och de måste tro att allmänheten är några riktiga idioter, om de förväntar oss att falla för detta desperata försök att blanda bort korten.

Jag låter mig inte imponeras av filosofiska experter. I synnerhet inte akademiska filosofer. De är nästan alltid helt frånkopplade från verkligheten. Istället för att inducera filosofiska principer från verkligheten med syftet att tillämpa dem i verkligheten, ägnar de sig åt meningslösa semantiska utläggningar och rationalistiska härledningar som sedan ligger till grund för flera årtionden av rationalistisk polemik som inte leder någonstans. Eller värre: de börjar ”skriva om” verkligheten efter behag, med en hel uppsjö av falska filosofiska premisser som kan rationalisera deras iver att medvetet förväxla deras fantiserande med tänkande och, sedan, deras fantasier med verkligheten.

Eftersom många av dem är helt omedvetna om vilka premisser som ledde dem till denna farliga ovana bland akademiska filosofer, nöjer de sig med att luta sig tillbaka på sina intuitioner, det vill säga känslor. Och detta är många av dem fräcka nog att kalla för ett rationellt alternativ till det icke-tänkande som pågår i kyrkan som ligger mittemot dem. (I Lund ligger filosofifakulteten mittemot Lunds domkyrka.) För att göra saken värre är många av dem dessutom snobbar som ofta ser ned på folk utanför akademin, även om de själva är helt oförmögna att leva i verkligheten. I den mån de lever, i eller utanför akademin, beror det på att de inte lever som de lär. Den här typen föraktar jag.

Det finns en annan typ som jag också föraktar, om än inte lika mycket. Här är problemet snarare att jag blir uttråkad. Jag syftar här till objektivister som är experter på objektivismen i synnerhet och filosofi i allmänhet. De imponerar sällan på mig. De gör mig oftast uttråkad. Varför? Därför att väldigt ofta är deras intresse inte genuint. Det är inte förstahandsobservationer som har lett dem till att studera objektivismen på djupet. Många av dem gör det bara för att de vill imponera på andra.

Många av dem har till råga på allt en dålig förståelse för filosofin. De har ofta endast en rationalistisk förståelse. Därför är det många som bara vet hur de ska sköta snacket, men de vet inte hur de ska leva som de lär. Jag fördömer inte dem moraliskt, eftersom rationalism är vanligt och det är inte uppenbart för en själv varför man är helt ute och cyklar, eller hur man ska ta sig ur det. Men det förändrar inte att jag finner den här typen ointressant och tråkig.

När man i flera år har haft med dessa två typer av mentaliteter att göra, då känns det som att man har hamnat i slutet av en mörk tunnel, i ett slags själsligt Atlantis, när man träffar en äkta tänkare och värderare. Exakt hur ointressant och tråkig blev inte uppenbar för mig förrän jag ganska nyligen träffade och började umgås med en underbar person (som tills vidare kommer att förbli anonym). Kontrasten är så stor; det känns som att man håller på att bländas av solen.

Vad som imponerar djupt på mig är folk som är autentiska i sin rationalitet. De finner inte alltid de rätta orden, men de vet i varje fall hur man lever (som man lär). Detta imponerar mycket djupt på mig: folk som är naturligt rationella. De är sig själva hela tiden. De bryr sig endast om filosofi i den mån de ser hur det kopplas till sina egna vardagliga problem och bekymmer, i den mån de kan med egna observationer upptäcka värdet av abstraktioner, som studerar idéer av strikt själviska skäl och inte för att imponera på andra eller något liknande. De tar idéer på allvar; de försöker leva som de lär och de avfärdar idéer som de inte kan koppla till verkligheten.

De känner inte alltid till alla tekniska detaljer. De kan bli tillfälligt förvirrade. Men det är alltid övergående. De vet nämligen alltid vad de vet. I slutändan låter inget rubba dem eftersom de aldrig accepterar saker som strider med deras egna förstahandsobservationer. De gör inte detta för att leva upp till någon ”plikt”. De gör det inte för att de har läst det i OPAR. Nej, de gör det helt naturligt eftersom de vet verkligen inget annat sätt.

Denna naturliga intellektuella ärlighet, denna benägenhet att gå efter sitt eget sunda förnuft, sina egna observationer, att inte ens för ett ögonblick acceptera abstrakta idéer som de inte själva förstår eftersom det ”låter bra” eller för att andra säger att det är sant, är i min erfarenhet, tyvärr, oerhört sällsynt. Och detta är min absoluta favoritpersonlighet; detta är en sense of life som jag dras till.

Varje gång jag har en längre diskussion med personen i fråga kan jag inte låta bli att tänka på någonting som Aristoteles säger. Personen i fråga är absolut ingen Aristoteles när det kommer till intellektuella bedrifter. Jag gör bara mina associationer till Aristoteles eftersom attityden är definitivt densamma.

Våra senaste diskussioner fick mig att tänka på två längre stycken ur Metafysiken. Citaten belyser kontrasten mellan psyko-epistemologin och, framför allt, personligheten hos min favoritpersonlighet – den autentiske, rationella egoisten; den sanna tänkaren och värderaren – och den hos många skeptiker och subjektivister till professorer. (Kom ihåg att Ayn Rand sade att roten till hennes briljanta insikter var inte hennes intelligens utan, snarare, hennes intellektuella ärlighet. Jag låter det vara osagt huruvida detta är sant eller inte. Intellektuell ärlighet är, i vilket fall som helst, inget man ska underskatta.)

Med detta sagt, låt mig nu överlämna ordet till Aristoteles som inte skräder med orden när det kommer till skeptiker:

There are some who, as we said, both themselves assert that it is possible for the same thing to be and not to be, and say that people can judge this to be the case. And among others many writers about nature use this language. But we have now posited that it is impossible for anything at the same time to be and not to be, and by this means have shown that this is the most indisputable of all principles.-Some indeed demand that even this shall be demonstrated, but this they do through want of education, for not to know of what things one should demand demonstration, and of what one should not, argues want of education. For it is impossible that there should be demonstration of absolutely everything (there would be an infinite regress, so that there would still be no demonstration); but if there are things of which one should not demand demonstration, these persons could not say what principle they maintain to be more self-evident than the present one.

We can, however, demonstrate negatively even that this view is impossible, if our opponent will only say something; and if he says nothing, it is absurd to seek to give an account of our views to one who cannot give an account of anything, in so far as he cannot do so. For such a man, as such, is from the start no better than a vegetable. (Min kursivering.)

Aristoteles är, trots sin platonism, ingen rationalist. Han förstår att idéer har med verkligheten att göra. Ens benägenhet att koppla idéer till verkligheten, till ens själviska intressen, till ens vardagliga problem är ett kännetecken för en sann aristoteliker; en tänkare med fötterna på jorden. Ayn Rand: ”Intellectual honesty consists in taking ideas seriously. To take ideas seriously means that you intend to live by, to practice, any idea you accept as true”. Aristoteles bidrar här med följande observation:

[I]f all are alike both wrong and right, one who is in this condition will not be able either to speak or to say anything intelligible; for he says at the same time both ‘yes’ and ‘no.’ And if he makes no judgement but ‘thinks’ and ‘does not think’, indifferently, what difference will there be between him and a vegetable?-Thus, then, it is in the highest degree evident that neither any one of those who maintain this view nor any one else is really in this position. For why does a man walk to Megara and not stay at home, when he thinks he ought to be walking there? Why does he not walk early some morning into a well or over a precipice, if one happens to be in his way? Why do we observe him guarding against this, evidently because he does not think that falling in is alike good and not good? Evidently, then, he judges one thing to be better and another worse. And if this is so, he must also judge one thing to be a man and another to be not-a-man, one thing to be sweet and another to be not-sweet. For he does not aim at and judge all things alike, when, thinking it desirable to drink water or to see a man, he proceeds to aim at these things; yet he ought, if the same thing were alike a man and not-a-man. But, as was said, there is no one who does not obviously avoid some things and not others. Therefore, as it seems, all men make unqualified judgements, if not about all things, still about what is better and worse. And if this is not knowledge but opinion, they should be all the more anxious about the truth, as a sick man should be more anxious about his health than one who is healthy; for he who has opinions is, in comparison with the man who knows, not in a healthy state as far as the truth is concerned.

Till detta säger jag: ”Amen!” Och till er som berikar mitt liv genom att konkretisera attityden bakom dessa citat säger jag: ”Tack!”

Det är ett misstag att tro att man förstår en idé först när man kan försvara den mot alla möjliga invändningar som andra kommer med. När man söker förstå en idé då ska man inte lägga fokus på andras frågor, förvirringar och invändningar.

Att fokusera på andras tänkande är att vara andrahandsorienterad. Om man sätter upp som ett krav på sig själv att man förstår en idé först när man vet hur man ska bemöta alla möjliga frågor, förvirringar eller invändningar som andra kommer med, då sätter man upp andras tänkande som en implicit standard för sanningen. Inte verkligheten.

Och istället för ditt rationella omdöme använder du dig implicit av andras (irrationella, okunniga och/eller förvirrade) omdöme som måttstock för vad som är klart och tydligt. Du försätter dig på så vis i en hopplös situation.

Man ska fokusera på sin egen förståelse: sin egen relation mellan dig och verkligheten; det är att vara förstahandsorienterad. Om man verkligen förstår idén korrekt kommer man kunna svara på de flesta invändningar i vilket fall som helst. Så även om de som kommer med frågor och invändningar är civiliserade, kan du inte hjälpa dem att förstå om du inte själv har en bra förståelse för ämnet.

Det är dessutom altruistiskt att lägga ned så mycket tid och möda på att försöka reda ut andras förvirringar eller invändningar, istället för att satsa på att förstå för sin egen själviska glädje och nyttas skull.

Så låt inte andras polemik ta upp din fokus, när du söker förstå en idé. Du bör även vara en egoist när det gäller ditt tänkande.

Denna fråga dök upp förra veckan min objektivismstudiecirkel där vi studerar Peikoffs Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand. Avsnittet för dagen var ”Emotions as a Product of Ideas”. Detta är bakgrunden.

För att få en känslomässig reaktion krävs det åtminstone två saker. Det första är att man i någon mening vet vad någonting är. Annars är det vad Peikoff kallar för ”a cognitive blank”. Det andra är att man i någon mening utvärderar det som bra eller dåligt, önskvärt eller icke-önskvärt, gott eller ont, etc. Annars är det vad Peikoff kallar för ”an evaluative blank”. Det verkar lättare för somliga att se att man inte kan reagera känslomässigt på någonting om man inte vet om man hör bra eller dåliga nyheter. Men det verkar desto svårare för somliga att ens föreställa sig vad det innebär att inte ens veta vad någonting är.

Men jag tycker inte att det är så svårt. Här är två exempel: Du ser en prick på din arm. Allt du vet är att det är en prick. Denna information betyder ingenting för dig. Du vet inte riktigt vad en prick är eller vad som kan orsaka prickar. Normalt sett lägger du märke till den och skakar på axlarna och fortsätter att leva som om ingenting hade hänt. Kognitivt sett har ingenting hänt och känslomässigt kommer, därför, ingenting att hända. Inte mer än att du öppnar ögonen och ser en dubbelregnbåge.

Allt annat lika bemöter du det kognitivt och känslomässigt med total likgiltighet. Och hur du än utvärderar det kan du inte dra några slutsatser om att detta är bra eller dåliga nyheter; inte så länge du inte vet vad det är och vad det kan ha för implikationer. Det är först när du senare lär dig att en del prickar kan tyda på att du har drabbats av hudcancer som din identifikation av pricken tillsammans med din utvärdering leder dig till att uppleva rädsla, ångest, panik, etc.

Här är ett annat exempel: Du vet inget om programmering men försöker nyfiket följa en diskussion om programmering. Det är dock inte en diskussion för nybörjare. Det är ett mycket tekniskt språk. Så även om du gör ditt bästa förstår du inte vad som sägs eller vad det betyder. Du noterar att diskussionen blir mycket passionerad. Herrarna som diskuterar är upprörda men du vet inte varför. Du förstår inte varför, eftersom du inte förstår vad de pratar om. Ja, du förstår att det handlar om programmering, men inte mer än så. Faktum är att de kunde likaväl prata ett främmande språk och du skulle få ut precis lika mycket. Eller rättare sagt lika lite. Det vill säga ingenting. Eftersom du inte förstår vad det är de pratar om, kan du inte förstå varför de reagerar känslomässigt och du är helt likgiltig inför påståenden som slängs fram och tillbaka. (Du kan vid det här laget mycket väl känna dig förbluffad inför deras reaktioner. Men då är det deras känslomässiga reaktioner som du identifierar och reagerar på, INTE innehållet i deras diskussion.)

Jag gav faktiskt dessa exempel vid mötet, men de verkade inte bita. Jag fick följande motargument: ”Ja, men du vet ju att det handlar om programmering och om du är intresserad av programmering kan du reagera positivt inför det, även om du inte förstår vad diskussionen handlar om.” Ja, det är sant, men då pratar vi faktiskt om olika saker. Jag pratar om din reaktion inför den faktiska diskussionen, inte ämnet (programmering) som du mycket väl kan ha en generell hum om och kan vara intresserad av.

Ett annat motargument gällde pricken: ”Ja, men du vet att det är en prick, så därför är det inte ett ‘blank’ för dig, utan ett någonting.” Ja, det är sant. Jag ser att det är en prick, men jag vidhåller att om man inte vet vad pricken kan betyda, så ger detta konstaterande mig ingen som helst anledning att känna varken det ena eller det andra.

Det faktum att vi kan med fantasin eller genom att associera fritt, ge en korrekt eller mer troligt inkorrekt identifikation av prickens natur och implikationer, och nu utvärdera den som bra eller dåliga nyheter, förändrar inte det faktum att – innan vi i någon mening identifierade vad det var, om än felaktigt, så hade pricken ingen kognitiv eller känslomässig betydelse för oss.

Frågan är alltså inte huruvida vi kan identifiera pricken, ge den en mening, på rationella eller irrationella grunder. Det kan vi. Frågan är om vi kommer ha någon känslomässig reaktion INNAN vi har gjort detta. Och det säger jag att vi inte kan.

Varför biter inte mina exempel? Varför gjorde de inte saken klarare? Varför kommer en del fortfarande säga att detta inte är klart och tydligt eller särskilt övertygande? Jag förstod inte först, men jag tror att jag förstår det nu. Misstaget verkar vara att man tror att om man inte kan hitta någonting som helt saknar identitet så är det omöjligen ”a cognitive blank”. En prick är en prick, så det är någonting, och måste därför i vårt tänkande också vara någonting. Men detta är fel.

Det är INTE fråga om att leta efter någonting utan identitet. För det finns ju varken i verkligheten ”där ute” eller i vårt tänkande ”här inne”. Det är en fråga om att inte veta vad det är och vad det betyder. Allt har en identitet och vi kan alltid (korrekt eller inkorrekt) identifiera allting. Men det följer INTE att vi därför alltid identifierar eller kommer att identifiera allt vi stöter på.

Om ni fortfarande tvivlar på på att det finns ”cognitive blanks”, då vill jag att ni berättar för mig vad ni känner för detta: ”Carbonatorerna kan gravimimeras och det leder till exhastifiering.” Så det så.

Det finns skäl att tro att USA långsamt håller på att förvandlas till en fascistisk diktatur. De senaste tio åren har utvecklingen definitivt gått i den riktningen. Mer och mer statlig kontroll över ekonomin. Statens storlek har exploderat; idag har budgetunderskottet samma storlek som hela staten hade för tio år sedan. Statlig ”stimulans”politik. Det ena statliga räddningspaketet efter det andra. Förstatligandet av banker och företag. Införandet av den ena destruktiva regleringen efter den andra (t ex Sarbanes-Oxley under Bush och Dodd-Frank under Obama).

Framtiden är naturligtvis inte förutbestämd; det är mycket möjligt att USA kan ändra riktning. Men om den inte ändras då är detta – eller värre – var USA kommer att sluta. Fast trots att bevisen hopar sig, vägrar många kategoriskt att tro på denna möjliga framtid. Varför? Det är inte en fråga om bristande bevis. Och det är inte heller en fråga om att man inte vill tro på det. Nej, i många fall är orsaken djupare: epistemologisk; det är ett uttryck för en bristande förmåga att begreppsliggöra. Resultatet är, här, en kraftigt begränsad förståelse för abstraktionen ”fascism”.

För många motsvarar en eller på sin höjd två konkreta exempel, t ex Nazityskland och Fascistitalien, den fulla innebörden av den abstraktionen ”fascism”. Detta innebär att om man inte ser samma ytliga konkreta yttringar som man associerar till dessa fascistiska diktaturer – vildar i brunskjortor, stöveltramp, karismatiska talare som inför tusentals åhörare på ”spontana” torgmöten lovar nya krav på uppoffringar för nationen, etc – upprepa sig i USA, kan man med gott samvete avfärda allt prat om fascism som en hysteriskt paranoid fantasi.

Men sanningen är att abstraktionen ”fascism” inte bara syftar till en eller två konkreta exempel eller dessa ganska ytliga konkreta yttringar utan till ett samhällsekonomiskt system som där staten inte äger produktionsmedlen men inte desto mindre kontrollerar och planerar ekonomin. Denna definition följer av att se vad som faktiskt är gemensamt Nazityskland och Fascistitalien och hur de skiljer sig från socialistiska länder Sovjetunionen, Kuba eller Kina, och väsentligen kapitalistiska blandekonomier som USA, Storbritannien och Sverige. (Om någon istället vill argumentera för att USA håller på att förvandlas till en socialistisk diktatur eller en religiös diktatur, då spelar det ingen som helst roll för vår diskussion. För om du för fram ett sådant argument, då kommer bara en del att påstå att de inte ser några ytliga konkreta yttringar som får dem att tänka på öststaterna eller Iran. Därför kommer de att avfärda allt prat om socialism eller teokrati som grundlöst nonsens.)

Många som avfärdar varningstecknen kan själva explicit avfärda fascismen. Men vad de avfärdar är egentligen inte fascismen utan endast de ytligaste konkreta yttringarna som man kan föreställa sig. Därför kan samma person som avfärdar fascismen, och scenariot att USA blir en fascistisk diktatur, inte desto mindre argumentera och verka för exakt samma politik som kommer att leda landet till fascism – utan att vara fullt medveten om det. Uppenbarligen har någon begått ett allvarligt fel i tänkandet. Uppenbarligen finns det en motsägelse här. Men vad har gått fel? Låt oss ta några exempel till för att se om det blir tydligare vad det är som har gått fel här.

Ta rasister som länge inte räknade icke-vita som människor (detta trots att de alla delar samma essentiella karaktärsdrag: förnuftet), eller de som länge inte riktigt räknade kvinnor som människor (samma sak här), eller de som menar att endast värden som främjar livet är värden (och därmed förnekar det faktum att många strävar efter värden som inte nödvändigtvis tjänar deras liv), eller de som endast räknar business management som management (Peter Drucker påpekar att en del begår detta fel), eller de som säger att endast deduktiv logik räknas som logik (och därmed förnekar existensen av eller också validiteten i induktiv logik), eller de som endast erkänner mekanisk kausalitet (och därmed förnekar viljefrihetens kausalitet), eller de som endast räknar vaginalt samlag som sex (och utesluter därmed alla andra former av fysisk stimulering av könsorganen, inklusive oralsex, som sex), eller de som säger att endast etik är en normativ vetenskap (och förnekar därmed att det finns massor med andra vetenskaper som är normativa som till exempel epistemologi), eller endast al-Qaida räknas som terrorister men inte Hamas, Hezbollah och PLO, eller anarkister som endast räknar välfärdsstaten eller diktaturer som stater (och kan därmed bekvämt evadera nattväktarstatens existens och moraliska status), eller de som säger att endast altruismen räknas som moral (se till exempel James Rachels introduktionsbok till moralfilosofi The Elements of Moral Philosophy).

Vad är det som är gemensamt för dessa exempel? Man stannar på en viss abstraktionsnivå. Man går inte vidare och ser vad det är för essentiell egenskap som är gemensam för alla konkreter i sammanhanget. Den vidare abstraktionen ersätts av en konkret, ibland vald på grundval av icke-essentiella ytligheter.

Ett, till synes, paradoxalt bevis för att man har misslyckats med att gå vidare i abstraktionsprocessen är att man inte kan komma på många olika exempel. Om en person endast kan definiera en bil som ”något som är som en BMW”, och detta är det enda exempel på en bil som han kan komma på, då är det ett uttryck för att man INTE vet vad abstraktionen bil står för. Ena veckan säger samma person att vi bör sluta köra bil (vilket för honom betyder hans BMW), för ”miljöns skull”. Nästa vecka ser du samma person köra runt i en Volvo. Om du ser detta då vet du att personen INTE förstår innebörden av abstraktionen ”bil”. (Om någon nu säger att detta är fantastiskt korkat, då kan ni ta det som ett extremt exempel på hur konkretbundenhet, som modern filosofi uppmuntrar till, bokstavligen fördummar folk.)

Det är därför en del explicit avfärda fascismen och samtidigt förespråka en väsentligen fascistisk politik. Det enda han avfärdar är nämligen ett par konkreta yttringar av fascismen, Nazityskland och Fascistitalien, inte den vidare abstraktionen, fascism, och alla de konkreter som summeras under den. Alla konkreter som i själva verket mynnar ut i fascism har man inte integrerat eller begreppsligt identifierat som fascism. Personen resonerar och handlar på ett motsägelsefullt sätt; motsägelsen är begreppslig då den kommer av att man har misslyckats med att korrekt begreppsliggöra vad det är man har att göra med.

Ayn Rand kallade detta för ”The fallacy of the frozen abstraction” och först nu kan vi klart och tydligt se och förstå hennes redogörelse:

[It] consists of substituting some one particular concrete for the wider abstract class to which it belongs—[e.g.,] substituting a specific ethics (altruism) for the wider abstraction of ”ethics.” Thus, a man may reject the theory of altruism and assert that he has accepted a rational code—but, failing to integrate his ideas, he continues unthinkingly to approach ethical questions in terms established by altruism.

Så vad, mer explicit, består felslutet av? Man har gjort en konkretbunden identifikation. De som genom sin konkretbundenhet ersätter en konkret mot den vidare abstraktionen begår en motsägelse eftersom deras resonerande strider med verkligheten. Motsägelsen kommer oundvikligen eftersom man förnekar, genom sin oförmåga eller ovilja att abstrahera vidare – att fullända abstraktionsprocessen genom att se vad som är det essentiella som förenar konkreterna – att A är A: att svarta är människor, oralsex är en form av sex och egoism är en form av moral.

Orsaken är, psyko-epistemologiskt, konkretbundenhet. Konkretbundenheten leder till att man behandlar konkreter som mentalt isolerade. Det leder till att i den mån man grupperar, så grupperar man på basis av icke-essentiella ytligheter. Man försöker inte gå vidare och göra nya abstrakta kopplingar. Så vad man får är inte bara motsägelser utan motsägelser som sällan eller aldrig upptäcks. Varför upptäcker man dem inte? Just precis eftersom man inte integrerar sina idéer. Därför kan en person avfärda fascismen och sedan förespråka fascism, eller svära att man aldrig har varit otrogen även om man har gett varje kille i klassen en avsugning, eller avfärda altruismen bara för att sedan fortsätta att tänka och prata som vilken altruist som helst.

Vad kan vi lära oss av allt detta? För att resonera logiskt räcker det INTE med att man vet hur man ställer upp en syllogism. Det duger INTE att man kan tillämpa giltiga begrepp eller sanna principer som man av ren tur kunde lära sig av andra. Kom ihåg att de som tror att logik endast handlar om deduktion vet INTE vad abstraktionen ”logik” summerar. Logik är konsten att identifiera och integrera motsägelsefritt. Det inkluderar begreppsbildning, reduktion, integrering och induktion. En avgörande förutsättning för att resonera logiskt är därför att man har en grundläggande förståelse för relationen mellan konkreter och abstraktioner, vad det är vi gör när vi bildar begrepp och principer, varför begrepp är objektiva, kunskapens kontextuella och hierarkiska natur och, slutligen, hur vi kan begå olika misstag när vi bildar begrepp.

Låt mig introducera nästa begreppsliga felslut genom ett exempel: ”En fattig man är inte fri”. Vad är poängen här? Man säger att en fattig man inte är fri eftersom en fattig man inte kan köpa vad han vill. Han kan därmed inte göra vad han vill. Kan man inte göra som man vill då är man inte fri. ”Så mycket för friheten under kapitalism”. Det bara en lösning och det är att staten går in och omfördelar välståndet. Därmed kan friheten öka för de fattiga. Välfärdsstaten innebär alltså frihet. Så varje sann liberal bör stöda den. Men vad är det som är helt tokigt här?

Det är att man klumpar ihop två olika typer av tvång med varandra och därmed två olika former av friheter. Man klumpar ihop friheten från andra människors våld med friheten från verkligheten, vilket faktiskt inkluderar andra människors legitima anspråk på frihet. (Att erkänna och respekterar andras rättigheter är att erkänna och respektera fakta då det finns en grund i verkligheten för alla dessa anspråk, inte andras grundlösa önskningar eller nycker.) Man gör ingen essentiell skillnad på att du inte kan göra som du vill eftersom andra människor stoppar dig med våld, eller för att verkligheten inte lyder dina nycker, eller för att andra människor inte alltid gör som du vill.

Man gör alltså ingen skillnad på att jobba mot din vilja under hotet av en pistol och att jobba eftersom du vill leva och verkligheten kräver att man jobbar om man vill få mat på bordet; man gör ingen skillnad på att överlämna sina pengar till en rånare och att överlämna sina pengar till hyresvärden; man gör ingen skillnad på att man inte kan göra precis som man vill eftersom man lever i en diktatur och att man inte kan göra precis som man vill eftersom man har självvalda förpliktelser gentemot andra människor. Detta trots att det är två helt olika former av tvång. Genom att klumpa ihop allt detta under ett och samma begrepp, blir ordet tvång meningslöst. Friheten själv blir meningslös och överskattad.

Vad är felet här? Felet är att man skapar vad Ayn Rand kallade för en ”package-deal”. Ayn Rand förklarar: ”‘Package-dealing’ is the fallacy of failing to discriminate crucial differences. It consists of treating together, as parts of a single conceptual whole or ‘package,’ elements which differ essentially in nature, truth-status, importance or value.”

Många package-deals är ”oskyldiga” i den meningen att de som ligger bakom dem inte nödvändigtvis syftade till att orsaka någon omfattande begreppslig förvirring. En del är däremot inte ett dugg oskyldiga utan skapas med flit. Syftet är inte bara att skapa förvirring utan att ersätta ett legitimt begrepp med ett meningslöst eller oanvändbart begrepp. Den här typen av ”package-deals” kallade Ayn Rand för ”anti-begrepp”.

Om det inte finns någon essentiell skillnad på att vara fri från andra människors tvång och att vara fri från verkligheten, då finns det ingen anledning att behandla statens tvång som om det vore moraliskt annorlunda från gravitationen, varför det bör vara fritt fram för staten att tvinga oss till vad som helst. Inte bara det, staten kan till och med påstå att den tvingar oss till allt möjligt, eftersom det är det enda sättet vi kan vara verkligt fria. Den här typen av begreppsliga förvirringar, som sällan är oskyldiga, leder därmed till motsägelsen att statligt tvång är vägen till frihet; att statligt slaveri är frihet.

Här är några fler exempel som ni säkert har hört talas om. Ta den här: ”Rand är en Nietzschean eftersom hon förespråkade egoism”. De som klumpar ihop Rand med Nietzsche gör det oftast eftersom de ser ytliga likheter, sedan tycker de att det är bekvämt att koppla samman Rand med Nietzsche för att sedan koppla samman Nietzsche med nazismen och, sedan, Rand med nazismen. Detta är allt annat än oskyldigt. Så fort man studerar vad som är essentiellt med Ayn Rand då upptäcker man att på varje punkt skiljer sig Rand från Nietzsche; det finns inga riktiga likheter mellan dem.

Här är en annan: ”SvD censurerar mina insändare”. Att vägra att publicera någonting är knappast detsamma som att hota tidningsredaktionen med fängelse om de väljer att publicera en artikel. Ändå klumpar somliga ihop två helt olika typer av handlingar. Varför? Därför att det finns en ytlig likhet, nämligen resultatet, men ignorerar eller evaderar den essentiella skillnaden, nämligen orsaken. När man väl har klumpat ihop dessa vitt skilda saker känner sig somliga berättigade att förespråka statliga regleringar över vilka åsikter som får utrymme på till exempel insändar- och ledarsidorna. Sedan tvingar man i yttrandefrihetens namn tidningsredaktioner att publicera insändare och debattartiklar. Varje artikel som man tvingar in, finns det ett mindre utrymme för redaktionens åsikter. Detta tvång främjar inte yttrandefriheten; den utgör i själva verket censur de facto.

Här är en ganska ny: ”Motståndarna till fildelning är teknikfientliga”. Denna lögn hör man om och om igen. Men vad är ologiken som ligger bakom den? Det är, återigen, fråga om att man begreppsligt klumpar ihop saker på basis av ytliga eller icke-essentiella likheter samtidigt som man glömmer bort eller ignorerar de verkliga essentiella skillnaderna. I det här fallet klumpar man ihop laglig och olaglig fildelning, som om det inte fanns någon skillnad på dem, och kan då lätt konstatera att om man är emot en av dem, då är man emot allt vad fildelning heter, och att vara emot det är ju att vara ”teknikfientlig” som vill ”stoppa framtiden”. Detta är rent nonsens, men ändå upprepas påståendet om och om igen i debatten om fildelning.

Låt mig ta ett par till. Vad sägs om denna? ”Objektivister är dogmatiker eftersom de likt religiösa tror på absoluta sanningar”. Denna har ni säkert hört någon gång. Här försöker man klumpa ihop objektivister med religiösa, så att man kan avfärda oss som dogmatiker, eftersom vi delar en ytlig likhet, nämligen att vi tror att det finns absoluta sanningar. Skillnaden som man bekvämt ignorerar är hur objektivister och religiösa kommer fram till samma slutsats. Det är den essentiella skillnaden mellan att gå efter förnuftet, dvs fakta och logik, och att gå efter tron, dvs känslor. Här är en liknande: ”Objektivister är som sektmedlemmar eftersom de alla tycker likadant”. Här konstaterar man att alla objektivister delar samma filosofi (en icke-essentiell identifikation) och därför, i den mån de korrekt tillämpar objektivismens principer, kommer fram till samma slutsatser. Men vad man helt förbiser är varför de delar samma åsikter, samma filosofi: det är för att de alla övertygas av samma argument, samma observationer, samma bevismaterial. Om blotta faktumet att folk inom en viss grupp delar samma åsikter, är bevis för att de är sektmedlemmar, då är också alla matematiker, fysiker, kemister och biologer sektmedlemmar i den mån de delar samma grundläggande åsikter.

Ett sista exempel: ”Objektivister och etatister är av samma skrot och korn, eftersom båda två försvarar statens existens”. Detta är en typisk package-deal som anarkister och libertarianer slänger sig med. Ja, man konstaterar att två grupper vill ha en stat, men vad man ignorerar är den essentiella skillnaden beträffande statens natur och moraliska rättfärdigande. När samma personer är på lite bättre humör gillar de också att slänga sig med ordet ”minarkism”. Detta är deras eufemism för anhängare av nattväktarstaten. Även detta ord är en integration av det icke-essentiella; en package-deal: man lägger fokus på statens storlek, inte dess uppgift. Men en nattväktarstat kan vara rätt stor, i relation till BNP, om man till exempel på grund av geopolitiska skäl måste lägga en stor summa pengar på försvaret. (Se Israels situation.) En välfärdsstat kan vara rätt liten, i relation till BNP. (Den amerikanska välfärdsstatens utgifter omfattar ca 25% av BNP jämfört med Sverige där den omfattar ca 50%.) Det gör den moraliskt sett inte bättre än en stor nattväktarstat.

Så, för att sammanfatta, vad består felslutet eller motsägelsen av? Att man klumpar ihop saker som om de vore samma sak, fast de inte är samma sak. Man säger alltså, på sätt och vis, att A och B som bara har ytliga eller icke-essentiella likheter är samma sak. Det har, som alla andra motsägelser, förödande konsekvenser. Man kan dricka rent såväl som förgiftat vatten. Men att därför säga att det inte finns någon essentiell skillnad på rent eller förgiftat vatten, eftersom båda går att dricka, är uppenbarligen nonsens. Ändå är detta, i konkreta termer, den katastrof man skapar för sig själv om man väljer att klumpa ihop saker som är olika på basis av ytliga eller icke-essentiella likheter.

Det värsta är att många package-deals som man stöter på är inte lika klara som de exempel jag har gett. Och om man inte kan identifiera en package-deal när man konfronteras med en, då kan den begreppsliga förvirringen smyga sig på en. På samma sätt som grodan inte märker att vattnet långsamt börjar koka, märker du inte att du långsamt viras in i en debatt, definierad av det icke-essentiella.

Om du någonsin har en diskussion med en anarkist som slänger sig med anklagelser om att du är en ”minarkist”, och du känner dig inkonsekvent, men du vet inte riktigt varför, då har du fallit för den intellektuella förvirring som dessa anti-begrepp till package-deals syftar till. Utan att du riktigt förstår hur det gick till har anarkisten lyckats måla in i dig i ett hörn tillsammans med Mona Sahlin och Josef Stalin. En del vet inte hur de ska ta sig ur, eftersom de inte förstår hur de hamnade här. En del ger upp. En del står lite skamset fast vid sin övertygelse, men vet inte riktigt på vilka grunder de ska avfärda ”den stora staten”. På så sätt ger de också upp, om än indirekt.

Begreppslig klarhet är INTE en angelägenhet bara för ”språkfascister”. Det är en fråga om liv och död.

Kan ni själva komma på några bra exempel på package-deals? I så fall vill jag gärna ta del av dem.

Vad har följande resonemang gemensamt? ”Universum har en orsak”, ”Naturen har ett värde i sig själv” och ”Eftersom brottslingar är offer för samhället som inte kan rå för sina handlingar vore det orättvist att straffa dem med långa fängelsestraff”.

Låt oss undersöka idén att universum har en orsak. Vad är universum? Universum är inget annat än summan av allt som finns. Så vilka fakta ger upphov till begreppet ”orsak”? Jo, vi ser att saker handlar: en boll rullar, eld värmer, is kyler, telefonen ringer, en fjäder flyter på vatten medan en sten sjunker, etc. Saker som handlar är orsaken till allt som händer. Begreppet ”orsak” förutsätter alltså att det finns saker som handlar. Vi bildar inte begreppet ”orsak” genom att observera ingenting göra ingenting. Nej, vi bildar det genom att observera saker som gör något. Att därför säga att universum har en orsak är att använda sig av begreppet ”orsak” samtidigt som man förnekar eller ignorerar vilka fakta som gav upphov till det, nämligen förekomsten av saker som handlar. Det är denna kontext som gav upphov till begreppet och det är bara i denna kontext som man kan använda sig av begreppet utan att begå en motsägelse. ”Utanför” universum eller ”före” universum finns det ingenting och följaktligen inte heller några orsaker och det finns inget att tillämpa begreppet ”orsak” på. För om det inte finns saker, då finns det inget som kan orsaka något heller.

Hur är det med idén att naturen har ett värde i sig själv? Enligt denna idé har naturen ett värde i sig själv. Det vill säga helt och hållet oberoende av en värderare. Naturen har alltså varken ett värde för någon eller något. Men vilka fakta ger upphov till begreppet ”värde”? Ett värde är ”det som man handlar för att vinna eller bevara”. Det är alltså saker som mat, kläder, boende, vatten, värme, sex, kärlek, vänner, utbildning, bil, körkort, pengar, jobb, böcker, toapapper, schampo, tv, datorer, iphones, filmer, underhållning, etc. Det är objektet för vårt handlande. Vem eller vad är det som handlar för att vinna eller bevara värden? Det är levande varelser. Det är, bland annat, genom att observera levande varelser handla för att vinna eller bevara sådana här saker, för att överleva, som vi kan bilda begreppet ”värde”. Inte genom att observera icke-levande saker göra ingenting för att uppnå ingenting. Så värden är värden för levande varelser. Så begreppet ”värde” förutsätter värderare; nämligen levande varelser som handlar för att uppnå mål. Ayn Rand: ”Epistemologically, the concept of ‘value’ is genetically dependent upon and derived from the antecedent concept of ‘life.’ To speak of ‘value’ as apart from ‘life’ is worse than a contradiction in terms. ”It is only the concept of ‘Life’ that makes the concept of ‘Value’ possible.””. (”The Objectivist Ethics”, The Virtue of Selfishness.)

Låt mig, innan vi går vidare, undersöka ett sista exempel. Låt oss ta idén att brottslingar inte kan rå för sina handlingar varför man inte bör fängsla dem eftersom det vore orättvist. Detta argument vilar uppenbarligen på att folk saknar fri vilja, att de är offer för faktorer bortom deras kontroll, faktorer som bestämmer hur de kommer att handla. Men vad är det för fakta som ger upphov till begrepp som ”bör” eller ”rättvisa”? Vad är det för fakta som ger upphov till vetenskapen, etik, som talar om för oss vad vi bör göra eller vad som är rättvist? Det är det faktum att vi människor, till skillnad från andra levande varelser, inte automatiskt gör rätt för oss. Det är därför vi måste ta reda på det, upptäcka och formulera principerna för hur vi ska leva, och sedan välja att tillämpa dem. Om vi automatiskt gjorde rätt för oss, då hade det inte funnits någon anledning för oss att försöka svara på frågan om vad det är vi bör göra, än mindre vad det är vi bör göra med brottslingar eller vad som vore rättvist eller orättvist. Det är därför det är meningslöst att prata om vad som är rätt eller fel för en sten eller tala om för ett djur vad det bör göra. Så här använder man sig av normativa begrepp (”bör” och ”rättvisa”), samtidigt som man förnekar det faktum som gör begreppen möjliga, nämligen fri vilja.

Det gemensamma för alla dessa exempel är att de alla använder sig av begrepp som de inte har någon epistemologisk rätt att använda sig av eftersom man förnekar eller ignorerar de fakta som ger upphov till begreppen. Resonemangen använder sig av vad Ayn Rand kallade för ”stulna begrepp”. Leonard Peikoff utvecklar: ”The ‘stolen concept’ fallacy, first identified by Ayn Rand, is the fallacy of using a concept while denying the validity of its genetic roots, i.e., of an earlier concept(s) on which it logically depends”. (”Philosophical detection”, Philosophy: Who Needs It.)

Här är en analogi som kanske kan hjälpa en del av er att bättre förstå vad motsägelsen består av. Vad man gör är ekvivalent med att prata om ”gående” och förneka existensen av ben, fötter och saker som går. Om du förnekar att det finns ben, fötter och saker som går, med vilken logisk rätt använder du dig då av ordet ”gå”? Detta låter kanske löjligt, men detta är precis samma fel som folk begår när de pratar om orsaken till universum eller värden utan värderare eller orättvisan i att straffa brottslingar eftersom de saknar fri vilja.

Om ni studerar moderna filosofer som Descartes, Hume eller Kant, håll då ett öga öppet för stulna begrepp. När ni identifierar dem då kommer ni snabbt se hur deras krångligt formulerade argument kollapsar. Trots att de utvecklar sina argument, ibland över flera hundra sidor, består många av dem av det ena stulna begreppet efter det andra. (Hume använder sig till exempel av ordet ”jag” när han ”bevisar” att ”jaget” inte finns. Hume förnekar också lagen om orsak och verkan men förklarar sedan att orsaken till vår irrationella tro på lagen om orsak och verkan, är det mänskliga psykets tendens att göra oss vana vid vissa associationer mellan olika händelser.)

Här är några fler exempel som ni kan undersöka på egen hand: ”Du gjorde inget för att förtjäna din intelligens, därför förtjänar du inte heller dina framgångar”,”Allting är en dröm”, ”Egendom är stöld” och ”Djur har rättigheter”. Vad är till exempel det stulna begreppet i påståendet att allting är en dröm? Vad är det stulna begreppet i påståendet att vi inte förtjänar vår intelligens? Vad är det stulna begreppet i påståendet att all egendom är stöld? Ni kan säkert också komma på många fler exempel i många fler sammanhang.

Detta är en fråga som av någon anledning fascinerar många nybörjarfilosofer. Det är också en fråga som kan avslöja en hel del förvirring beträffande ljudets natur, och vidare, kunskapens natur.

Det är populärt att definiera ljud i termer av de vibrationer i luften. Men det är fel sätt att definiera ljud. Begreppet ljud refererar till erfarenheten, inte orsaken till erfarenheten, dvs luftvibrationer. Om man på allvar menar att ljud ska definieras i termer av orsaken till fenomenet, då säger man att fram tills vi visste vad det är vi, så att säga, hör, då hade vi ingen aning om vad ljud är. Men det stämmer ju inte. Vi vet vad ljud är, precis som vi vet vad färger är, långt innan vi hade koll på vad som ger upphov till erfarenhet av ljud respektive färg.

Felet är inte bara en förväxling mellan två olika saker: erfarenheten av ett fenomen och förklaringen av ett fenomen. Felet är också att man inte förstår att kunskap har en hierarki. På vilka grunder ska man påstå att folk pratade om ljud och färger, i tusentals eller miljontals år, utan att ha en susning om vad de pratar om – om det inte vore för att de pratade om just erfarenheten, inte orsaken till erfarenheten.

Felet tyder även på en bristande förståelse för objektivitet. Kunskapen om ljud börjar med erfarenheten av ljud, inte med luftvibrationernas interaktion med örat, och senare hjärnans behandling av denna information. De två senare upptäckterna är mycket avancerad vetenskaplig kunskap.

Vad har objektivitet med saken att göra? Kopplingen är att all kunskap börjar med att begreppsliggöra det varseblivbara och för att ett begrepp eller en princip ska vara objektiv måste den alltså gå att reducera tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Det finns en del definitioner som förutsätter ett visst perspektiv på saker och ting (som kommer av att man, steg för steg, har förvärvat en massa abstrakt kunskap), men detta perspektiv förutsätter tidigare kunskap som man inte kan förneka utan att motsäga sig själv. Men genom att förneka att folk visste vad ljud var fram tills de hade kunskap om vad som ger upphov till erfarenheten av ljud, vore just att förneka grunden för den senare upptäckten och därmed motsäga sig själv.

Så hur är det då med trädet som faller i skogen, när ingen hör. Låter det? En del säger: ”Ja, eftersom trädet som faller orsakar luftvibrationer och detta är ljud, därför låter det, även om ingen hör det”. Men detta är alltså fel och förvirrat. Om man istället korrekt definierar ljud som själva erfarenheten av ljud, då är svaret nej, eftersom erfarenhet förutsätter en som hör. Lägg märke till att om människan vore döv till naturen, då hade vi aldrig bilda begreppet ljud, precis som vi aldrig hade bildat begreppet färg om människan vore blind till naturen. Lägg också märke till att vi börjar med att upptäcka att det är saker som för väsen (eftersom, som vi senare upptäcker, de orsakar olika sorters vibrationer i luften), _inte_ luftvibrationer. Vi säger börjar inte med ”Det där låter som en vibration i luften”. Nej vi börjar med: ”Det där låter som en V8…”

Betyder detta att vi inte hade kunnat upptäcka luftvibrationer eller ljusvågor (som upplevs som ljud eller färger med varelser med rätt sinnen)? Inte alls. Det hade förmodligen tagit oss mycket längre tid för att upptäcka dessa saker, men i teorin finns det inget som utesluter oss från att upptäcka det, precis som det faktum att vi inte kan erfara vissa färger (t ex infraröttljus) eller vissa ljud (t ex vissa högfrekventa ljud), inte utesluter att vi kan upptäcka dem indirekt. Men det vi upptäcker då är inte ljud eller färger utan orsaken till erfarenheten som vi kallar för ljud respektive färg. Om vi alla vore döva eller blinda till naturen, då skulle vi fortfarande inte ha en susning om vad ljud eller färger är, alldeles oavsett hur mycket vi än vet om luftvibrationer eller ljusvågor.

Med anledning av att det är nyårsafton vill jag citera Friedrich Nietzsche:

What, if some day or night a demon were to steal after you into your loneliest loneliness and say to you: ”This life as you now live it and have lived it, you will have to live once more and innumerable times more; and there will be nothing new in it, but every pain and every joy and every thought and sigh and everything unutterably small or great in your life will have to return to you, all in the same succession and sequence – even this spider and this moonlight between the trees, and even this moment and I myself. The eternal hourglass of existence is turned upside down again and again, and you with it, speck of dust!”

Would you not throw yourself down and gnash your teeth and curse the demon who spoke thus?… Or how well disposed would you have to become to yourself and to life to crave nothing more fervently than this ultimate eternal confirmation and seal?

Jag tror naturligtvis inte på den eviga återkomsten i en metafysisk mening. Men Nietzsche scenario är ändå intressant i en moraliskt och psykologiskt mening. Om du känner ångest inför ”den eviga återkomsten”, bör är det nämligen hög tid att rannsaka ditt liv och försöka förändra det till det bättre. Det handlar om att ta reda på vad det är du vill ha ut av ditt liv, sätta upp mål och sedan varje dag handla för att uppnå dem. Det är det som är meningen med nyårslöften. Denna strävan efter värden, för att uppnå sin egen personliga lycka, är den moraliska meningen med livet.

Vill du ha hjälp för att ta reda på vad det är du vill ha ut av ditt liv? Vad det är du ska satsa på? Och sedan hur du ska förverkliga dina mål? Då vill jag rekommendera tre böcker. How to Get Control of Your Time and Your Life av Alan Lakein, I Could Do Anything If I Only Knew av Barbara Sher och Getting Things Done av David Allen. Böckerna är inte felfria, men de alla har faktiskt ett och annat bra tips på hur man identifierar vad det är man vill med sitt liv, vad det är man tycker om att göra, hur man sedan sätter upp mål och hur man gör för att faktiskt få saker och ting gjorda.

Med detta sagt, låt mig nu önska er alla ett Gott nytt år!