Låt mig introducera nästa begreppsliga felslut genom ett exempel: ”En fattig man är inte fri”. Vad är poängen här? Man säger att en fattig man inte är fri eftersom en fattig man inte kan köpa vad han vill. Han kan därmed inte göra vad han vill. Kan man inte göra som man vill då är man inte fri. ”Så mycket för friheten under kapitalism”. Det bara en lösning och det är att staten går in och omfördelar välståndet. Därmed kan friheten öka för de fattiga. Välfärdsstaten innebär alltså frihet. Så varje sann liberal bör stöda den. Men vad är det som är helt tokigt här?

Det är att man klumpar ihop två olika typer av tvång med varandra och därmed två olika former av friheter. Man klumpar ihop friheten från andra människors våld med friheten från verkligheten, vilket faktiskt inkluderar andra människors legitima anspråk på frihet. (Att erkänna och respekterar andras rättigheter är att erkänna och respektera fakta då det finns en grund i verkligheten för alla dessa anspråk, inte andras grundlösa önskningar eller nycker.) Man gör ingen essentiell skillnad på att du inte kan göra som du vill eftersom andra människor stoppar dig med våld, eller för att verkligheten inte lyder dina nycker, eller för att andra människor inte alltid gör som du vill.

Man gör alltså ingen skillnad på att jobba mot din vilja under hotet av en pistol och att jobba eftersom du vill leva och verkligheten kräver att man jobbar om man vill få mat på bordet; man gör ingen skillnad på att överlämna sina pengar till en rånare och att överlämna sina pengar till hyresvärden; man gör ingen skillnad på att man inte kan göra precis som man vill eftersom man lever i en diktatur och att man inte kan göra precis som man vill eftersom man har självvalda förpliktelser gentemot andra människor. Detta trots att det är två helt olika former av tvång. Genom att klumpa ihop allt detta under ett och samma begrepp, blir ordet tvång meningslöst. Friheten själv blir meningslös och överskattad.

Vad är felet här? Felet är att man skapar vad Ayn Rand kallade för en ”package-deal”. Ayn Rand förklarar: ”‘Package-dealing’ is the fallacy of failing to discriminate crucial differences. It consists of treating together, as parts of a single conceptual whole or ‘package,’ elements which differ essentially in nature, truth-status, importance or value.”

Många package-deals är ”oskyldiga” i den meningen att de som ligger bakom dem inte nödvändigtvis syftade till att orsaka någon omfattande begreppslig förvirring. En del är däremot inte ett dugg oskyldiga utan skapas med flit. Syftet är inte bara att skapa förvirring utan att ersätta ett legitimt begrepp med ett meningslöst eller oanvändbart begrepp. Den här typen av ”package-deals” kallade Ayn Rand för ”anti-begrepp”.

Om det inte finns någon essentiell skillnad på att vara fri från andra människors tvång och att vara fri från verkligheten, då finns det ingen anledning att behandla statens tvång som om det vore moraliskt annorlunda från gravitationen, varför det bör vara fritt fram för staten att tvinga oss till vad som helst. Inte bara det, staten kan till och med påstå att den tvingar oss till allt möjligt, eftersom det är det enda sättet vi kan vara verkligt fria. Den här typen av begreppsliga förvirringar, som sällan är oskyldiga, leder därmed till motsägelsen att statligt tvång är vägen till frihet; att statligt slaveri är frihet.

Här är några fler exempel som ni säkert har hört talas om. Ta den här: ”Rand är en Nietzschean eftersom hon förespråkade egoism”. De som klumpar ihop Rand med Nietzsche gör det oftast eftersom de ser ytliga likheter, sedan tycker de att det är bekvämt att koppla samman Rand med Nietzsche för att sedan koppla samman Nietzsche med nazismen och, sedan, Rand med nazismen. Detta är allt annat än oskyldigt. Så fort man studerar vad som är essentiellt med Ayn Rand då upptäcker man att på varje punkt skiljer sig Rand från Nietzsche; det finns inga riktiga likheter mellan dem.

Här är en annan: ”SvD censurerar mina insändare”. Att vägra att publicera någonting är knappast detsamma som att hota tidningsredaktionen med fängelse om de väljer att publicera en artikel. Ändå klumpar somliga ihop två helt olika typer av handlingar. Varför? Därför att det finns en ytlig likhet, nämligen resultatet, men ignorerar eller evaderar den essentiella skillnaden, nämligen orsaken. När man väl har klumpat ihop dessa vitt skilda saker känner sig somliga berättigade att förespråka statliga regleringar över vilka åsikter som får utrymme på till exempel insändar- och ledarsidorna. Sedan tvingar man i yttrandefrihetens namn tidningsredaktioner att publicera insändare och debattartiklar. Varje artikel som man tvingar in, finns det ett mindre utrymme för redaktionens åsikter. Detta tvång främjar inte yttrandefriheten; den utgör i själva verket censur de facto.

Här är en ganska ny: ”Motståndarna till fildelning är teknikfientliga”. Denna lögn hör man om och om igen. Men vad är ologiken som ligger bakom den? Det är, återigen, fråga om att man begreppsligt klumpar ihop saker på basis av ytliga eller icke-essentiella likheter samtidigt som man glömmer bort eller ignorerar de verkliga essentiella skillnaderna. I det här fallet klumpar man ihop laglig och olaglig fildelning, som om det inte fanns någon skillnad på dem, och kan då lätt konstatera att om man är emot en av dem, då är man emot allt vad fildelning heter, och att vara emot det är ju att vara ”teknikfientlig” som vill ”stoppa framtiden”. Detta är rent nonsens, men ändå upprepas påståendet om och om igen i debatten om fildelning.

Låt mig ta ett par till. Vad sägs om denna? ”Objektivister är dogmatiker eftersom de likt religiösa tror på absoluta sanningar”. Denna har ni säkert hört någon gång. Här försöker man klumpa ihop objektivister med religiösa, så att man kan avfärda oss som dogmatiker, eftersom vi delar en ytlig likhet, nämligen att vi tror att det finns absoluta sanningar. Skillnaden som man bekvämt ignorerar är hur objektivister och religiösa kommer fram till samma slutsats. Det är den essentiella skillnaden mellan att gå efter förnuftet, dvs fakta och logik, och att gå efter tron, dvs känslor. Här är en liknande: ”Objektivister är som sektmedlemmar eftersom de alla tycker likadant”. Här konstaterar man att alla objektivister delar samma filosofi (en icke-essentiell identifikation) och därför, i den mån de korrekt tillämpar objektivismens principer, kommer fram till samma slutsatser. Men vad man helt förbiser är varför de delar samma åsikter, samma filosofi: det är för att de alla övertygas av samma argument, samma observationer, samma bevismaterial. Om blotta faktumet att folk inom en viss grupp delar samma åsikter, är bevis för att de är sektmedlemmar, då är också alla matematiker, fysiker, kemister och biologer sektmedlemmar i den mån de delar samma grundläggande åsikter.

Ett sista exempel: ”Objektivister och etatister är av samma skrot och korn, eftersom båda två försvarar statens existens”. Detta är en typisk package-deal som anarkister och libertarianer slänger sig med. Ja, man konstaterar att två grupper vill ha en stat, men vad man ignorerar är den essentiella skillnaden beträffande statens natur och moraliska rättfärdigande. När samma personer är på lite bättre humör gillar de också att slänga sig med ordet ”minarkism”. Detta är deras eufemism för anhängare av nattväktarstaten. Även detta ord är en integration av det icke-essentiella; en package-deal: man lägger fokus på statens storlek, inte dess uppgift. Men en nattväktarstat kan vara rätt stor, i relation till BNP, om man till exempel på grund av geopolitiska skäl måste lägga en stor summa pengar på försvaret. (Se Israels situation.) En välfärdsstat kan vara rätt liten, i relation till BNP. (Den amerikanska välfärdsstatens utgifter omfattar ca 25% av BNP jämfört med Sverige där den omfattar ca 50%.) Det gör den moraliskt sett inte bättre än en stor nattväktarstat.

Så, för att sammanfatta, vad består felslutet eller motsägelsen av? Att man klumpar ihop saker som om de vore samma sak, fast de inte är samma sak. Man säger alltså, på sätt och vis, att A och B som bara har ytliga eller icke-essentiella likheter är samma sak. Det har, som alla andra motsägelser, förödande konsekvenser. Man kan dricka rent såväl som förgiftat vatten. Men att därför säga att det inte finns någon essentiell skillnad på rent eller förgiftat vatten, eftersom båda går att dricka, är uppenbarligen nonsens. Ändå är detta, i konkreta termer, den katastrof man skapar för sig själv om man väljer att klumpa ihop saker som är olika på basis av ytliga eller icke-essentiella likheter.

Det värsta är att många package-deals som man stöter på är inte lika klara som de exempel jag har gett. Och om man inte kan identifiera en package-deal när man konfronteras med en, då kan den begreppsliga förvirringen smyga sig på en. På samma sätt som grodan inte märker att vattnet långsamt börjar koka, märker du inte att du långsamt viras in i en debatt, definierad av det icke-essentiella.

Om du någonsin har en diskussion med en anarkist som slänger sig med anklagelser om att du är en ”minarkist”, och du känner dig inkonsekvent, men du vet inte riktigt varför, då har du fallit för den intellektuella förvirring som dessa anti-begrepp till package-deals syftar till. Utan att du riktigt förstår hur det gick till har anarkisten lyckats måla in i dig i ett hörn tillsammans med Mona Sahlin och Josef Stalin. En del vet inte hur de ska ta sig ur, eftersom de inte förstår hur de hamnade här. En del ger upp. En del står lite skamset fast vid sin övertygelse, men vet inte riktigt på vilka grunder de ska avfärda ”den stora staten”. På så sätt ger de också upp, om än indirekt.

Begreppslig klarhet är INTE en angelägenhet bara för ”språkfascister”. Det är en fråga om liv och död.

Kan ni själva komma på några bra exempel på package-deals? I så fall vill jag gärna ta del av dem.