Det finns skäl att tro att USA långsamt håller på att förvandlas till en fascistisk diktatur. De senaste tio åren har utvecklingen definitivt gått i den riktningen. Mer och mer statlig kontroll över ekonomin. Statens storlek har exploderat; idag har budgetunderskottet samma storlek som hela staten hade för tio år sedan. Statlig ”stimulans”politik. Det ena statliga räddningspaketet efter det andra. Förstatligandet av banker och företag. Införandet av den ena destruktiva regleringen efter den andra (t ex Sarbanes-Oxley under Bush och Dodd-Frank under Obama).

Framtiden är naturligtvis inte förutbestämd; det är mycket möjligt att USA kan ändra riktning. Men om den inte ändras då är detta – eller värre – var USA kommer att sluta. Fast trots att bevisen hopar sig, vägrar många kategoriskt att tro på denna möjliga framtid. Varför? Det är inte en fråga om bristande bevis. Och det är inte heller en fråga om att man inte vill tro på det. Nej, i många fall är orsaken djupare: epistemologisk; det är ett uttryck för en bristande förmåga att begreppsliggöra. Resultatet är, här, en kraftigt begränsad förståelse för abstraktionen ”fascism”.

För många motsvarar en eller på sin höjd två konkreta exempel, t ex Nazityskland och Fascistitalien, den fulla innebörden av den abstraktionen ”fascism”. Detta innebär att om man inte ser samma ytliga konkreta yttringar som man associerar till dessa fascistiska diktaturer – vildar i brunskjortor, stöveltramp, karismatiska talare som inför tusentals åhörare på ”spontana” torgmöten lovar nya krav på uppoffringar för nationen, etc – upprepa sig i USA, kan man med gott samvete avfärda allt prat om fascism som en hysteriskt paranoid fantasi.

Men sanningen är att abstraktionen ”fascism” inte bara syftar till en eller två konkreta exempel eller dessa ganska ytliga konkreta yttringar utan till ett samhällsekonomiskt system som där staten inte äger produktionsmedlen men inte desto mindre kontrollerar och planerar ekonomin. Denna definition följer av att se vad som faktiskt är gemensamt Nazityskland och Fascistitalien och hur de skiljer sig från socialistiska länder Sovjetunionen, Kuba eller Kina, och väsentligen kapitalistiska blandekonomier som USA, Storbritannien och Sverige. (Om någon istället vill argumentera för att USA håller på att förvandlas till en socialistisk diktatur eller en religiös diktatur, då spelar det ingen som helst roll för vår diskussion. För om du för fram ett sådant argument, då kommer bara en del att påstå att de inte ser några ytliga konkreta yttringar som får dem att tänka på öststaterna eller Iran. Därför kommer de att avfärda allt prat om socialism eller teokrati som grundlöst nonsens.)

Många som avfärdar varningstecknen kan själva explicit avfärda fascismen. Men vad de avfärdar är egentligen inte fascismen utan endast de ytligaste konkreta yttringarna som man kan föreställa sig. Därför kan samma person som avfärdar fascismen, och scenariot att USA blir en fascistisk diktatur, inte desto mindre argumentera och verka för exakt samma politik som kommer att leda landet till fascism – utan att vara fullt medveten om det. Uppenbarligen har någon begått ett allvarligt fel i tänkandet. Uppenbarligen finns det en motsägelse här. Men vad har gått fel? Låt oss ta några exempel till för att se om det blir tydligare vad det är som har gått fel här.

Ta rasister som länge inte räknade icke-vita som människor (detta trots att de alla delar samma essentiella karaktärsdrag: förnuftet), eller de som länge inte riktigt räknade kvinnor som människor (samma sak här), eller de som menar att endast värden som främjar livet är värden (och därmed förnekar det faktum att många strävar efter värden som inte nödvändigtvis tjänar deras liv), eller de som endast räknar business management som management (Peter Drucker påpekar att en del begår detta fel), eller de som säger att endast deduktiv logik räknas som logik (och därmed förnekar existensen av eller också validiteten i induktiv logik), eller de som endast erkänner mekanisk kausalitet (och därmed förnekar viljefrihetens kausalitet), eller de som endast räknar vaginalt samlag som sex (och utesluter därmed alla andra former av fysisk stimulering av könsorganen, inklusive oralsex, som sex), eller de som säger att endast etik är en normativ vetenskap (och förnekar därmed att det finns massor med andra vetenskaper som är normativa som till exempel epistemologi), eller endast al-Qaida räknas som terrorister men inte Hamas, Hezbollah och PLO, eller anarkister som endast räknar välfärdsstaten eller diktaturer som stater (och kan därmed bekvämt evadera nattväktarstatens existens och moraliska status), eller de som säger att endast altruismen räknas som moral (se till exempel James Rachels introduktionsbok till moralfilosofi The Elements of Moral Philosophy).

Vad är det som är gemensamt för dessa exempel? Man stannar på en viss abstraktionsnivå. Man går inte vidare och ser vad det är för essentiell egenskap som är gemensam för alla konkreter i sammanhanget. Den vidare abstraktionen ersätts av en konkret, ibland vald på grundval av icke-essentiella ytligheter.

Ett, till synes, paradoxalt bevis för att man har misslyckats med att gå vidare i abstraktionsprocessen är att man inte kan komma på många olika exempel. Om en person endast kan definiera en bil som ”något som är som en BMW”, och detta är det enda exempel på en bil som han kan komma på, då är det ett uttryck för att man INTE vet vad abstraktionen bil står för. Ena veckan säger samma person att vi bör sluta köra bil (vilket för honom betyder hans BMW), för ”miljöns skull”. Nästa vecka ser du samma person köra runt i en Volvo. Om du ser detta då vet du att personen INTE förstår innebörden av abstraktionen ”bil”. (Om någon nu säger att detta är fantastiskt korkat, då kan ni ta det som ett extremt exempel på hur konkretbundenhet, som modern filosofi uppmuntrar till, bokstavligen fördummar folk.)

Det är därför en del explicit avfärda fascismen och samtidigt förespråka en väsentligen fascistisk politik. Det enda han avfärdar är nämligen ett par konkreta yttringar av fascismen, Nazityskland och Fascistitalien, inte den vidare abstraktionen, fascism, och alla de konkreter som summeras under den. Alla konkreter som i själva verket mynnar ut i fascism har man inte integrerat eller begreppsligt identifierat som fascism. Personen resonerar och handlar på ett motsägelsefullt sätt; motsägelsen är begreppslig då den kommer av att man har misslyckats med att korrekt begreppsliggöra vad det är man har att göra med.

Ayn Rand kallade detta för ”The fallacy of the frozen abstraction” och först nu kan vi klart och tydligt se och förstå hennes redogörelse:

[It] consists of substituting some one particular concrete for the wider abstract class to which it belongs—[e.g.,] substituting a specific ethics (altruism) for the wider abstraction of ”ethics.” Thus, a man may reject the theory of altruism and assert that he has accepted a rational code—but, failing to integrate his ideas, he continues unthinkingly to approach ethical questions in terms established by altruism.

Så vad, mer explicit, består felslutet av? Man har gjort en konkretbunden identifikation. De som genom sin konkretbundenhet ersätter en konkret mot den vidare abstraktionen begår en motsägelse eftersom deras resonerande strider med verkligheten. Motsägelsen kommer oundvikligen eftersom man förnekar, genom sin oförmåga eller ovilja att abstrahera vidare – att fullända abstraktionsprocessen genom att se vad som är det essentiella som förenar konkreterna – att A är A: att svarta är människor, oralsex är en form av sex och egoism är en form av moral.

Orsaken är, psyko-epistemologiskt, konkretbundenhet. Konkretbundenheten leder till att man behandlar konkreter som mentalt isolerade. Det leder till att i den mån man grupperar, så grupperar man på basis av icke-essentiella ytligheter. Man försöker inte gå vidare och göra nya abstrakta kopplingar. Så vad man får är inte bara motsägelser utan motsägelser som sällan eller aldrig upptäcks. Varför upptäcker man dem inte? Just precis eftersom man inte integrerar sina idéer. Därför kan en person avfärda fascismen och sedan förespråka fascism, eller svära att man aldrig har varit otrogen även om man har gett varje kille i klassen en avsugning, eller avfärda altruismen bara för att sedan fortsätta att tänka och prata som vilken altruist som helst.

Vad kan vi lära oss av allt detta? För att resonera logiskt räcker det INTE med att man vet hur man ställer upp en syllogism. Det duger INTE att man kan tillämpa giltiga begrepp eller sanna principer som man av ren tur kunde lära sig av andra. Kom ihåg att de som tror att logik endast handlar om deduktion vet INTE vad abstraktionen ”logik” summerar. Logik är konsten att identifiera och integrera motsägelsefritt. Det inkluderar begreppsbildning, reduktion, integrering och induktion. En avgörande förutsättning för att resonera logiskt är därför att man har en grundläggande förståelse för relationen mellan konkreter och abstraktioner, vad det är vi gör när vi bildar begrepp och principer, varför begrepp är objektiva, kunskapens kontextuella och hierarkiska natur och, slutligen, hur vi kan begå olika misstag när vi bildar begrepp.