Jag låter mig inte imponeras av filosofiska experter. I synnerhet inte akademiska filosofer. De är nästan alltid helt frånkopplade från verkligheten. Istället för att inducera filosofiska principer från verkligheten med syftet att tillämpa dem i verkligheten, ägnar de sig åt meningslösa semantiska utläggningar och rationalistiska härledningar som sedan ligger till grund för flera årtionden av rationalistisk polemik som inte leder någonstans. Eller värre: de börjar ”skriva om” verkligheten efter behag, med en hel uppsjö av falska filosofiska premisser som kan rationalisera deras iver att medvetet förväxla deras fantiserande med tänkande och, sedan, deras fantasier med verkligheten.

Eftersom många av dem är helt omedvetna om vilka premisser som ledde dem till denna farliga ovana bland akademiska filosofer, nöjer de sig med att luta sig tillbaka på sina intuitioner, det vill säga känslor. Och detta är många av dem fräcka nog att kalla för ett rationellt alternativ till det icke-tänkande som pågår i kyrkan som ligger mittemot dem. (I Lund ligger filosofifakulteten mittemot Lunds domkyrka.) För att göra saken värre är många av dem dessutom snobbar som ofta ser ned på folk utanför akademin, även om de själva är helt oförmögna att leva i verkligheten. I den mån de lever, i eller utanför akademin, beror det på att de inte lever som de lär. Den här typen föraktar jag.

Det finns en annan typ som jag också föraktar, om än inte lika mycket. Här är problemet snarare att jag blir uttråkad. Jag syftar här till objektivister som är experter på objektivismen i synnerhet och filosofi i allmänhet. De imponerar sällan på mig. De gör mig oftast uttråkad. Varför? Därför att väldigt ofta är deras intresse inte genuint. Det är inte förstahandsobservationer som har lett dem till att studera objektivismen på djupet. Många av dem gör det bara för att de vill imponera på andra.

Många av dem har till råga på allt en dålig förståelse för filosofin. De har ofta endast en rationalistisk förståelse. Därför är det många som bara vet hur de ska sköta snacket, men de vet inte hur de ska leva som de lär. Jag fördömer inte dem moraliskt, eftersom rationalism är vanligt och det är inte uppenbart för en själv varför man är helt ute och cyklar, eller hur man ska ta sig ur det. Men det förändrar inte att jag finner den här typen ointressant och tråkig.

När man i flera år har haft med dessa två typer av mentaliteter att göra, då känns det som att man har hamnat i slutet av en mörk tunnel, i ett slags själsligt Atlantis, när man träffar en äkta tänkare och värderare. Exakt hur ointressant och tråkig blev inte uppenbar för mig förrän jag ganska nyligen träffade och började umgås med en underbar person (som tills vidare kommer att förbli anonym). Kontrasten är så stor; det känns som att man håller på att bländas av solen.

Vad som imponerar djupt på mig är folk som är autentiska i sin rationalitet. De finner inte alltid de rätta orden, men de vet i varje fall hur man lever (som man lär). Detta imponerar mycket djupt på mig: folk som är naturligt rationella. De är sig själva hela tiden. De bryr sig endast om filosofi i den mån de ser hur det kopplas till sina egna vardagliga problem och bekymmer, i den mån de kan med egna observationer upptäcka värdet av abstraktioner, som studerar idéer av strikt själviska skäl och inte för att imponera på andra eller något liknande. De tar idéer på allvar; de försöker leva som de lär och de avfärdar idéer som de inte kan koppla till verkligheten.

De känner inte alltid till alla tekniska detaljer. De kan bli tillfälligt förvirrade. Men det är alltid övergående. De vet nämligen alltid vad de vet. I slutändan låter inget rubba dem eftersom de aldrig accepterar saker som strider med deras egna förstahandsobservationer. De gör inte detta för att leva upp till någon ”plikt”. De gör det inte för att de har läst det i OPAR. Nej, de gör det helt naturligt eftersom de vet verkligen inget annat sätt.

Denna naturliga intellektuella ärlighet, denna benägenhet att gå efter sitt eget sunda förnuft, sina egna observationer, att inte ens för ett ögonblick acceptera abstrakta idéer som de inte själva förstår eftersom det ”låter bra” eller för att andra säger att det är sant, är i min erfarenhet, tyvärr, oerhört sällsynt. Och detta är min absoluta favoritpersonlighet; detta är en sense of life som jag dras till.

Varje gång jag har en längre diskussion med personen i fråga kan jag inte låta bli att tänka på någonting som Aristoteles säger. Personen i fråga är absolut ingen Aristoteles när det kommer till intellektuella bedrifter. Jag gör bara mina associationer till Aristoteles eftersom attityden är definitivt densamma.

Våra senaste diskussioner fick mig att tänka på två längre stycken ur Metafysiken. Citaten belyser kontrasten mellan psyko-epistemologin och, framför allt, personligheten hos min favoritpersonlighet – den autentiske, rationella egoisten; den sanna tänkaren och värderaren – och den hos många skeptiker och subjektivister till professorer. (Kom ihåg att Ayn Rand sade att roten till hennes briljanta insikter var inte hennes intelligens utan, snarare, hennes intellektuella ärlighet. Jag låter det vara osagt huruvida detta är sant eller inte. Intellektuell ärlighet är, i vilket fall som helst, inget man ska underskatta.)

Med detta sagt, låt mig nu överlämna ordet till Aristoteles som inte skräder med orden när det kommer till skeptiker:

There are some who, as we said, both themselves assert that it is possible for the same thing to be and not to be, and say that people can judge this to be the case. And among others many writers about nature use this language. But we have now posited that it is impossible for anything at the same time to be and not to be, and by this means have shown that this is the most indisputable of all principles.-Some indeed demand that even this shall be demonstrated, but this they do through want of education, for not to know of what things one should demand demonstration, and of what one should not, argues want of education. For it is impossible that there should be demonstration of absolutely everything (there would be an infinite regress, so that there would still be no demonstration); but if there are things of which one should not demand demonstration, these persons could not say what principle they maintain to be more self-evident than the present one.

We can, however, demonstrate negatively even that this view is impossible, if our opponent will only say something; and if he says nothing, it is absurd to seek to give an account of our views to one who cannot give an account of anything, in so far as he cannot do so. For such a man, as such, is from the start no better than a vegetable. (Min kursivering.)

Aristoteles är, trots sin platonism, ingen rationalist. Han förstår att idéer har med verkligheten att göra. Ens benägenhet att koppla idéer till verkligheten, till ens själviska intressen, till ens vardagliga problem är ett kännetecken för en sann aristoteliker; en tänkare med fötterna på jorden. Ayn Rand: ”Intellectual honesty consists in taking ideas seriously. To take ideas seriously means that you intend to live by, to practice, any idea you accept as true”. Aristoteles bidrar här med följande observation:

[I]f all are alike both wrong and right, one who is in this condition will not be able either to speak or to say anything intelligible; for he says at the same time both ‘yes’ and ‘no.’ And if he makes no judgement but ‘thinks’ and ‘does not think’, indifferently, what difference will there be between him and a vegetable?-Thus, then, it is in the highest degree evident that neither any one of those who maintain this view nor any one else is really in this position. For why does a man walk to Megara and not stay at home, when he thinks he ought to be walking there? Why does he not walk early some morning into a well or over a precipice, if one happens to be in his way? Why do we observe him guarding against this, evidently because he does not think that falling in is alike good and not good? Evidently, then, he judges one thing to be better and another worse. And if this is so, he must also judge one thing to be a man and another to be not-a-man, one thing to be sweet and another to be not-sweet. For he does not aim at and judge all things alike, when, thinking it desirable to drink water or to see a man, he proceeds to aim at these things; yet he ought, if the same thing were alike a man and not-a-man. But, as was said, there is no one who does not obviously avoid some things and not others. Therefore, as it seems, all men make unqualified judgements, if not about all things, still about what is better and worse. And if this is not knowledge but opinion, they should be all the more anxious about the truth, as a sick man should be more anxious about his health than one who is healthy; for he who has opinions is, in comparison with the man who knows, not in a healthy state as far as the truth is concerned.

Till detta säger jag: ”Amen!” Och till er som berikar mitt liv genom att konkretisera attityden bakom dessa citat säger jag: ”Tack!”