Detta är en fråga som av någon anledning fascinerar många nybörjarfilosofer. Det är också en fråga som kan avslöja en hel del förvirring beträffande ljudets natur, och vidare, kunskapens natur.

Det är populärt att definiera ljud i termer av de vibrationer i luften. Men det är fel sätt att definiera ljud. Begreppet ljud refererar till erfarenheten, inte orsaken till erfarenheten, dvs luftvibrationer. Om man på allvar menar att ljud ska definieras i termer av orsaken till fenomenet, då säger man att fram tills vi visste vad det är vi, så att säga, hör, då hade vi ingen aning om vad ljud är. Men det stämmer ju inte. Vi vet vad ljud är, precis som vi vet vad färger är, långt innan vi hade koll på vad som ger upphov till erfarenhet av ljud respektive färg.

Felet är inte bara en förväxling mellan två olika saker: erfarenheten av ett fenomen och förklaringen av ett fenomen. Felet är också att man inte förstår att kunskap har en hierarki. På vilka grunder ska man påstå att folk pratade om ljud och färger, i tusentals eller miljontals år, utan att ha en susning om vad de pratar om – om det inte vore för att de pratade om just erfarenheten, inte orsaken till erfarenheten.

Felet tyder även på en bristande förståelse för objektivitet. Kunskapen om ljud börjar med erfarenheten av ljud, inte med luftvibrationernas interaktion med örat, och senare hjärnans behandling av denna information. De två senare upptäckterna är mycket avancerad vetenskaplig kunskap.

Vad har objektivitet med saken att göra? Kopplingen är att all kunskap börjar med att begreppsliggöra det varseblivbara och för att ett begrepp eller en princip ska vara objektiv måste den alltså gå att reducera tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Det finns en del definitioner som förutsätter ett visst perspektiv på saker och ting (som kommer av att man, steg för steg, har förvärvat en massa abstrakt kunskap), men detta perspektiv förutsätter tidigare kunskap som man inte kan förneka utan att motsäga sig själv. Men genom att förneka att folk visste vad ljud var fram tills de hade kunskap om vad som ger upphov till erfarenheten av ljud, vore just att förneka grunden för den senare upptäckten och därmed motsäga sig själv.

Så hur är det då med trädet som faller i skogen, när ingen hör. Låter det? En del säger: ”Ja, eftersom trädet som faller orsakar luftvibrationer och detta är ljud, därför låter det, även om ingen hör det”. Men detta är alltså fel och förvirrat. Om man istället korrekt definierar ljud som själva erfarenheten av ljud, då är svaret nej, eftersom erfarenhet förutsätter en som hör. Lägg märke till att om människan vore döv till naturen, då hade vi aldrig bilda begreppet ljud, precis som vi aldrig hade bildat begreppet färg om människan vore blind till naturen. Lägg också märke till att vi börjar med att upptäcka att det är saker som för väsen (eftersom, som vi senare upptäcker, de orsakar olika sorters vibrationer i luften), _inte_ luftvibrationer. Vi säger börjar inte med ”Det där låter som en vibration i luften”. Nej vi börjar med: ”Det där låter som en V8…”

Betyder detta att vi inte hade kunnat upptäcka luftvibrationer eller ljusvågor (som upplevs som ljud eller färger med varelser med rätt sinnen)? Inte alls. Det hade förmodligen tagit oss mycket längre tid för att upptäcka dessa saker, men i teorin finns det inget som utesluter oss från att upptäcka det, precis som det faktum att vi inte kan erfara vissa färger (t ex infraröttljus) eller vissa ljud (t ex vissa högfrekventa ljud), inte utesluter att vi kan upptäcka dem indirekt. Men det vi upptäcker då är inte ljud eller färger utan orsaken till erfarenheten som vi kallar för ljud respektive färg. Om vi alla vore döva eller blinda till naturen, då skulle vi fortfarande inte ha en susning om vad ljud eller färger är, alldeles oavsett hur mycket vi än vet om luftvibrationer eller ljusvågor.