Roland P Martinsson skrev nyligen en kolumn i SvD. Jag hade aldrig fått veta det om det inte vore för att en nihilist på en konservativ blogg gjorde reklam för den. Och som den nihilisten är han gjorde det endast för att ”reta gallfeber” hos objektivister och alla andra som kunde tänkas uppskatta Ayn Rand. Jag måste tyvärr meddela att han lyckades reta gallfeber hos denna objektivist varför jag nu skriver detta.
RPM får ibland till det, men denna gång fick han inte till det alls. Vilka förskönande ord och undanflykter han än slänger sig med, så handlar denna kolumn om hans hat för välstånd, förmåga, framgång och rättvisa. Han kallar detta hat för ”olust inför ohämmat överflöd”. Men detta är, som sagt, bara en förskönande beskrivning av hans hat.
RPM beskriver i sin kolumn sitt möte med basket i USA. Sedan skriver han
Jag gör ett överslag. Antagligen kostar vårt nöje lika mycket som en av de supportrarna tjänar på en månad. Några kilometer från arenan ligger stadens fattigkvarter. Där skulle vårt matchbesök räcka för att försörja en familj lika länge. Är inte det orättvist? Varje gång spelet tappar tempo återvänder jag till frågan och når samma svar: jo. Frågan är vad man ska dra för slutsats.
RPM vet inte vad slutsatsen är. Kanske vill han inte göra sig medveten om implikationerna av det han säger? För vad är implikationerna? Eftersom det, i verkligheten, är som så att dessa basketspelare och alla andra involverade i basketindustrin, förtjänar sitt välstånd i kraft av sin produktiva förmåga, betyder RPM påstående om att detta skulle vara ”orättvist” att han i själva verket tycker det är orättvist att folk får vad de förtjänar. Vilket betyder att han, vilka sofismer han hädanefter vill slänga sig med, är emot rättvisa.
En ytterligare implikation av allt detta är att RPM vill att folk som är förmögna, som lever i ett överflöd, ett ”ohämmat överflöd”, har den moraliska skyldigheten att bli slavar för de fattiga. Han går, naturligtvis, inte in på några detaljer i sin kolumn; han vågar ju inte ens explicit förklara vad det han säger betyder. Men han vågar konstatera att han har ett ”personligt ansvar” och ”att dygd kräver ett mått av återhållsamhet”. ”Återhållsamhet” inför vad? ”Ohämmat överflöd”. Dvs rättvisa.
Med undantag från de som har blivit fattiga till följd av alla skadliga statliga interventioner i ekonomin, så är de fattiga nästan uteslutande människor som har valt att jobba lite eller inte alls, som valde att missbruka droger eller alkohol, som kanske valde att skaffa sig ett kriminellt förflutet vilket har gjort dem mindre attraktiva för arbetsköpare, som skaffade sig barn utan att tänka sig för, som avstod från att skaffa sig en utbildning. Dessa människor förtjänar att vara fattiga och miserabla. Detta är rättvisa. En del av dem har det förmodligen bättre än vad de förtjänar, eftersom de lever på bidrag eller på kriminalitet – eller både och.
Det är dessa människor som väcker till liv RPM:s känsla för att offra sig. Han anser, som sagt, att han har en skyldighet att ta ”personligt ansvar” inför dessa människor. Men inte via välfärdsstaten. RPM skriver: ”Jag tror inte att jag tar mitt personliga ansvar för världens orättvisor genom att göda staten”. Vilket betyder att han och andra som är lika ”oförtjänt” rika ska frivilligen förvandla sig till försörjare av dessa människor. (Därmed inte uteslutet att RPM inte förtjänar den levnadsstandard han åtnjuter, men det är inget som jag kan bevisa.) Detta är, säger RPM, via implikation vad rättvisan kräver. I själva verket är ju detta inget annat än en enorm perversion av rättvisan.
Men som om allt detta, taget för sig själv, inte var illa nog kunde RPM inte låta bli att dra in Ayn Rand i sin vedervärdiga kolumn.
Filosofen Ayn Rand sjöng själviskhetens lov. Hennes motvilja mot socialism kom att implicera också motvilja till altruism. Hon skulle ha skrattat bort min uppfattning.
Men det finns inget antikapitalistiskt i att känna olust inför ohämmat överflöd. Jag tror inte att jag tar mitt personliga ansvar för världens orättvisor genom att göda staten. Men jag tror att det är min skyldighet att ta personligt ansvar. Och att dygd kräver ett mått av återhållsamhet.
Ayn Rand blandade samman politik med privatliv genom att kräva ett teoretiskt grundat känslomässigt genomslag hos sina följeslagare för en ekonomisk världsbild – precis som Lenin. Därför brinner randianer och kommunister på samma sätt för sin ideologi, okunniga om den moraliska sfär som är större än politik och ekonomi.
Ja, det är sant. Ayn Rand skulle förmodligen ha skrattat åt RPM; inte över hans uppfattning utan över hans överskatta uppfattning om sin egen betydelse.
Det är härvidlag helt uppenbart att RPM inte har den blekaste aning om vad det är han talar om. Faktum är att han ger ett så okunnigt intryck av sig att man nästan skulle kunna tro att han gör det med flit. Han ger därför även ett väldigt oärligt intryck. Han försöker nämligen prata om Ayn Rand, under premissen att han faktiskt vet vad han talar om, när han i själva verket inte alls vet vad det är han talar om. Det är en form av bedrägeri. Vem det är han försöker lura? Sig själv eller sina läsare? Eller både och? Mig lurar han i varje fall inte. Han är intellektuellt sett en bedragare; det han gör är ekvivalent med att jag skulle hålla ett föredrag om fysik, allt enligt premissen att jag vet något om fysik, vilket jag inte gör. Det vill säga jag utger mig för att vara någon annan än vad jag är.
Låt mig kort och koncist gå igenom allt som är felaktigt med det RPM säger. Och jag gör inte detta för att RPM förtjänar det, utan för att visa att även om påståendena är helt godtyckliga och grundlösa, så går det objektivt att bekräfta att så är fallet.
För det första så är det tecken på total okunskap från Martinssons sida när han säger att Ayn Rands ”motvilja mot socialism kom att implicera också motvilja till altruism”. Förhållandet är både i termer av fakta och logik det rakt motsatta. Det var för att hon motsatte sig altruism, som hon rätteligen förklarade som dödens moral och därför som en omoralisk morallära, som hon fördömde socialismen som ett omoraliskt system.
För det andra är det naturligtvis antikapitalistiskt att hata välstånd, att hata strävan efter värden, att hata skapandet av värden, att hata rättvisa, att hata produktiv förmåga. Det är just precis detta som han hatar när han hatar ”ohämmat överflöd”. Om detta ”ohämmade överflöd” är ett logiskt resultat av ett fritt och kapitalistiskt samhälle, vilket det i allra högsta grad är, då måste han fördöma detta system i enlighet med de premisser han bär på. Det är vad logiken kräver av honom, men logiken tycks han inte vara särskilt intresserad av. Vad hans lust- och olustkänslor säger, tycks istället vara avgörande.
För det tredje är RPM:s prat om att dygden kräver ”återhållsamhet”. Utöver det jag redan har sagt om detta, vill jag bara poängtera en annan aspekt av detta resonemang, nämligen just kravet på ”återhållsamhet”. Eftersom ”dygden” kräver detta, får man ju förmoda att dygden, dvs moralen, inte kräver att man ska ta bort det onda helt och hållet, bara minska dess omfattning till en nivå som RPM kan tolerera. Så moralen kräver av folk att de ska vara hycklare och inkonsekventa. Det verkar med andra ord som att RPM inte ens tar sin egen moral på något större allvar och inte förväntar sig att någon annan ska göra det heller.
För det fjärde säger RPM att: ”Ayn Rand blandade politik med privatliv genom att kräva ett teoretiskt grundat känslomässigt genomslag hos sina följeslagare för en ekonomisk världsbild”. Den välvilligaste tolkningen av detta märkliga stycke är att Ayn Rand kräver av de som utger sig för att vara anhängare av hennes filosofi, objektivismen, ska dela hennes känslor om kapitalismen. Dvs om man är objektivist skulle det alltså vara ett krav från Ayn Rand att man också älskar kapitalismen. Alldeles bortsett från det faktum att Ayn Rand inte kommenderade sina anhängare att älska kapitalismen, och att hon aldrig hade behövt göra det eftersom det faller sig helt naturligt för objektivister att älska kapitalismen, hade ett sådant besynnerligt krav knappast varit alldeles orimligt. Det vore nämligen en motsägelse att å ena sidan dela alla hennes filosofiska principer, och att å andra sidan reagera med avsky inför tanken på ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle. En sådan avsky är inte förenlig med objektivismen. Ty en sådan avsky vore ju ett hat inför det goda för att det är gott.
Men detta är den välvilligaste av tolkningar. Det är när allt kommer omkring en så pass välvillig tolkning, att det nästan är en akt av välgörenhet, och någon sådan förtjänar inte RPM. För om man sedan fulländar detta citat med meningen ”- precis som Lenin”, blir det uppenbart för alla varför. Här försöker alltså RPM likställa Ayn Rands ”krav” på att älska kapitalismen med kommunistdiktatorn Lenins ”krav” på lydnad från sina anhängare och undersåtar. Detta är otroligt smaklöst och lågt av RPM.
Detta är dock inte allt som är underligt med denna mening. Vad betyder det att ”blanda” politik med privatliv? Betyder det att man inte anser att ens syn på politik inte har några som helst implikationer för hur vårt privatliv ser ut? Eller menar RPM att folk som inte ”blandar” dessa anser att de privat kan vara för socialism men offentligt kan de samtidigt stå för kapitalism? Om detta är vad han menar, varför då ta upp Ayn Rand och Lenin? De lär ju knappast ha varit de enda som insåg att politik har en direkt betydelse för vårt privatliv. De lär inte heller ha varit de enda som föraktade hycklare som säger en sak inför allmänheten, men tycker något helt annat privat.
För det femte. RPM säger att objektivister som brinner för sin filosofi är ”okunniga om den moraliska sfär som är större än politik och ekonomi”. Detta är så fel att jag inte ens vet var man ska börja. Detta är ytterligare ett bevis för att RPM inte har en blekaste aning om vad det är han pratar om. Faktum är att detta är så fel att jag inte ens tänker kommentera det ytterligare. Jag utgår nämligen ifrån att alla som är läskunniga och som har läst sin Ayn Rand, vet att och varför detta inte stämmer. Om detta betyder att RPM inte vet vad han pratar om, eller om han ”bara” inte är läskunnig, är en öppen fråga. Men att inte vara läskunnig är ingen ursäkt för att slänga sig med osanningar på detta sätt.
Så nu har jag förmodligen redan gett RPM mer utrymme och uppmärksamhet än vad han förtjänar. Men jag kunde bara inte låta bli att kommentera detta. Med detta som bakgrund har jag också bestämt mig för att sluta länka till en viss konservativ blogg. Inte för att jag tror att många besöker den bloggen genom mig, utan för att jag inte på något sätt vill sprida kännedom om den. Det finns faktiskt gränser för hur mycket oanständighet jag tål.
Nog sagt om detta.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 