Maciej Zaremba har inlett en ny artikelserie i DN. Den handlar om hur FN har styrt Kosovo de senaste 8 åren. Somliga säger att USA:s närvaro i Irak är ett misslyckande. Det kan man säkert argumentera för. Men samma personer säger ofta att lösningen är att FN tar över i Irak. Jag ser Kosovo som bevis nog för att den slutsatsen är helt ogrundad. Läs Zarembas artikel ”Välkommen till Unmikistan!” för att se varför.

Klimatdebatt.

Robert Spencer:

Some of the results of the Pew Research Center poll of Muslims in America were startling: 26% of Muslims between the ages of 18 and 29 affirmed that there could be justification in some (unspecified) circumstances for suicide bombing, and five percent of all the Muslims surveyed said that they had a favorable view of Al-Qaeda. Given the Pew Center’s estimate of 2.35 million Muslims in America, and the total of thirteen percent that avowed a belief that suicide bombings could ever be justified, that’s over 300,000 supporters of suicide attacks. And 117,500 supporters of Al-Qaeda.

Eftersom det är OK att ljuga enligt islam, om det främjar islams sak, då kan man inte veta hur många som svarade annorlunda, på grund av rädsla för repressalier från allmänheten. Om exempelvis 50% av muslimerna hade sagt att de tycker det är helt rätt att mörda amerikaner lär ju amerikanska allmänheten reagera på ett helt annorlunda sätt.

Robert Spencer noterar att när företrädare för muslimska organisationer i USA skulle kommentera denna opinionsundersökning, tog det inte lång tid förrän de började ljuga på nationell TV.

Terrorism expert Steven Emerson, meanwhile, confronted Edina Lekovic of the Muslim Public Affairs Council on CNBC’s Lawrence Kudlow show, reading an editorial in praise of Osama bin Laden published in the UCLA Muslim Students Association’s newspaper in 1999, while she was editor of the paper. Lekovic denied having been the editor of the paper at that time, but Emerson has made available a pdf of the paper’s masthead that lists her as editor. Kudlow had asked Lekovic what Muslims in America were doing to combat the jihadist views expressed by some in the poll, and she stated that they were doing a great deal, but offered no specifics — and the incident with Emerson damaged her credibility. In fact, neither the CAIR nor the MPAC website contains any announcement about any program or initiative of any kind designed to lessen support for suicide bombing and Al-Qaeda within the Muslim community in America.

Hur många muslimer vägrar säga vad de egentligen tycker? Enligt undersökningen ville 27% inte säga vad de tyckte om al-Qaida.

Det är värt att notera att många muslimer tycks inte bry sig om om de framstår som konspiratoriska knäppskallar: ”Stunningly, only 40% of American Muslims believe that Arabs (Muslims) attacked the United States on September 11, 2001”. Så uppenbarligen avstår de bara från att fälla omdömen när de vet att den amerikanska allmänheten kan förväntas reagera med legitimerad vrede. Men som Pews rapport också lägger märke till finns det ett samband mellan att tro på galna konspirationsteorier och att vara mer djupt religiös och mer benägen att acceptera terrorism:

Highly religious Muslim Americans are less likely to believe that groups of Arabs carried out the 9/11 attacks than are less religious Muslims. In addition, the survey finds that those who say that suicide bombings in defense of Islam can be often or sometimes justified are more disbelieving than others that Arabs carried out the Sept. 11 attacks.

Hur kommer det sig förresten att så många fler av de yngre jämfört med de äldre är för terrorism? Pew:

[T]he survey finds that younger Muslim Americans – those under age 30 – are both much more religiously observant and more accepting of Islamic extremism than are older Muslim Americans. Younger Muslim Americans report attending services at a mosque more frequently than do older Muslims. And a greater percentage of younger Muslims in the U.S. think of themselves first as Muslims, rather than primarily as Americans (60% vs. 41% among Muslim Americans ages 30 and older). Moreover, more than twice as many Muslim Americans under age 30 as older Muslims believe that suicide bombings can be often or sometimes justified in the defense of Islam (15% vs. 6%).

Med andra ord finns det ett starkt samband mellan att vara mer extrem, dvs mellan att ta sin religion på allvar, och att vara för terrorism. Och det är, som man säger, ungdomarna som är framtiden. Vad betyder det då för USA:s framtid?

Vad är det jag gör när jag inte spelar trummor, umgås med vänner eller bloggar? Jag pluggar. Faktum är att det är anledningen till att jag är vaken ännu; jag kunde inte somna så jag passade istället på att läsa lite om Russell, Wittgenstein och Quine.

Sedan våren 2006, har jag läst teoretisk filosofi A, ekonomisk historia och idé- och lärdomshistoria A. Jag har fått VG på samtliga tentor under denna period. På de två senaste tentorna fick jag till och med, till min egna förvåning, full pott. Jag har bara fem poäng kvar på den sistnämnda kursen. Jag ska sedan, är det tänkt, tentera av de resterande 3 poängen av finansiell ekonomi som jag inte klarade av 2004.

När allt detta är avklarat, då har jag skaffat mig en kandidatexamen i praktisk filosofi. Detta är dock bara början. Jag tänker senare fortsätta läsa vidare så att jag en dag kan börja doktorera i ämnet.

Om allt går som det ska, och jag tar min examen i höst, då kommer jag att ta en paus från universitetsstudierna. Jag har inga som helst planer på att ta en paus ifrån mina självstudier i filosofi. Tvärtom har jag stora planer på att köpa in så mycket litteratur och kurser som plånboken tillåter. Förhoppningsvis kommer detta att också ge mig mer tid att blogga, tänka och skriva.

Så det så.

Det finns en mycket populär bloggare som säger att han inte är religiös. Han är en ”kristen ateist”. Han tror inte på religiös dogma. Han tror inte på Gud. Men han värnar om de kristna värderingarna. Så här skriver han: ”[I] kristendomen [finns] djupa traditioner och värderingar som varje gång de ställs mot den icke-kristna världen visar sig vara överlägsna. Ingen högre civilisation har bättre normer och koder än den kristna”. Detta är ett helt grundlöst påstående. Hur vet jag det? Därför att den kristna etiken till sin essens är inget annat än altruism. (Och det finns i principiella termer väldigt lite som skiljer den kristna etiken från andra religiösa etiker.)

På vilka grunder vet han detta? Det är uppenbart att han inte gör det på rationella grunder. Ingen kan på förnuftiga grunder försvara den kristna etiken. Det spelar i slutändan ingen roll vad den kristna etiken rent konkret säger, för så länge den inte har en rationell grund, står den utan försvar. I synnerhet blir hans vädjan till den kristna etiken fullkomligt obegriplig och oförsvarbar med tanke på hur världen ser ut idag. Det är för mig förbluffande hur han kan bortse ifrån att det är, i första hand, den kristna altruistiska etiken som har gjort att de totalitära islamisterna inte är besegrade ännu.

Det som gör allt detta ännu mer förbluffande – hur det nu är möjligt – är just att bloggaren själv vet att detta är essensen av den kristna etiken – och att det därför endast främjar våra fiender, västvärldens religiösa fanatiker till fiender – och att han därför endast hjälper fienden när han propagerar för den kristna etiken.

Hur vet jag då detta? Därför att bloggaren som jag talar om är förstås ingen annan än Dick Erixon. Det som fick mig att reagera på detta är ett av hans senare inlägg där han kommenterar publiceringen av Ronald Reagans dagbok. I denna dagbok framgår det att Ronald Reagan förlät mannen som försökte mörda honom. Detta är – som jag ser det – föraktfullt och äckligt. Men hur reagerar herr Erixon? ”Att förlåta den som försöker döda en. Det är stort!”

Stort? Det är i första hand Ronald Reagans problem att han var villig att förlåta människan som försökte mörda honom. Men varför är det meningen att vi andra se upp till detta som ett moraliskt sett ”stort” handlande? Är i själva verket inte detta något av det mest föraktfulla, låga och omoraliska man kan tänka sig? Vilken varelse av minsta lilla uns självaktning skulle gå med på att ens överväga en sådan sak?

När jag läste detta blev jag både illamående och upprörd, inte bara på grund av all altruism, dvs all den rena ondskan i detta. Utan även för att Erixon genom att säga såna onda saker, som alla andra äckliga (kristna) altruister, genomsyras av ofattbart hyckleri. Om Erixon verkligen förstod orden han använder sig av, då undrar jag om han verkligen är villig att förlåta de islamiska terroristerna som ju mördade tusentals oskyldiga människor den 11 september 2001. Varför inte? Vore inte det ”stort”? Jodå. Ett stort moraliskt brott.

Om det var ”stort” av Ronald Reagan att förlåta personen som försökte mörda honom, hur mycket större kan det då bli att förlåta personerna som försöker förinta Israel och USA? Eller vad sägs om att förlåta Mohammad Atta som inte bara försökte begå massmord utan som dessutom lyckades? Fast det är klart. Man måste kanske misslyckas med sina mord för att en god kristen ska kunna förlåta dig. Är det dessa värderingar som sägs göra den kristna etiken vida överlägsen alla andra?

Folk undrar säkert varför jag besöker Dick Erixons blogg om den endast väcker sådan avsky och förakt hos mig. Mitt svar är att det är lite som en hemsk bilolycka. Man vill inte titta. Man vet att det man kommer att se kommer att göra en illamående. Men det är svårt att låta bli.

Detta är kanske en rationalisering från min sida (och i så fall förväntar jag mig inte någon förlåtelse), men jag intalar mig själv att precis som det kanske kan vara bra att se hemska bilolyckor för att bli påmind om allvaret med att vara försiktig i trafiken, bör man kanske ta del av bloggar som Dick Erixons för att bli påmind om allvaret med att ta idéer på allvar.

Jag lånade för ett tag sedan The Politically Incorrect Guide to Islam av Robert Spencer. Jag har precis börjat läsa den och har därför inte hunnit så långt (kapitel 4 av 18). Men än så länge tycker jag att det verkar vara en väldigt bra bok och jag funderar därför på att i framtiden köpa mig ett eget exemplar.

Hur politiskt inkorrekt är denna bok egentligen? Hur rak fram är den här Spencer? På baksidan kan jag läsa följande om Robert Spencer: ”Robert Spencer is the director of Jihad Watch and a Adjunct Fellow with the Free Congress Foundation … He lives in a secure, undisclosed location”. Varför?

Kan det vara så att Spencer måste gömma sig för att han har förvrängt det fredliga budskapet i islam? I boken argumenterar ju Spencer bland annat för att jihad, religionskrig mot de otrogna, är en essentiell del av islam.

Well, på omslaget finns ett citat från RevivingIslam.com: ”May Allah rip out his [Robert Spencer] spine from his back and split his brain in two, and then put them both back, and then do it over and over again. Amen”. Kan man få en bättre bekräftelse? Jag skulle inte tro det. Vi vet alla varför Spencer måste gömma sig.

DN Debatt:

Knappt tjugo år efter Berlinmurens och Sovjetväldets fall vet svenska ungdomar förskräckande lite om kommunismen, om nutidshistorien och om våra grannländer. Det visar en ny landsomfattande undersökning om kunskapsnivån hos skolungdomar i åldrarna 15-20 år som opinionsinstitutet Demoskop har genomfört åt UOK, Föreningen för upplysning om kommunismen.

Så hur illa är det då?

95 procent känner till Auschwitz – men 90 procent känner inte till Gulag.

56 procent av grundskoleeleverna svarar ”Vet ej” på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska.

43 procent tror, att det totala antalet offer för kommunismen under nittonhundratalet är en miljon eller färre. En femtedel tror, att det är inga alls eller färre än tio tusen.

40 procent anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen.

22 procent anser att kommunismen är ett demokratiskt samhällskick.

Jag är förvånad men samtidigt inte. Jag är inte förvånad över att dessa människor finns, men jag är desto mer förvånad över att de är många fler än vad jag först trodde.

Hur kommer detta sig? Det finns som jag ser det tre förklaringar till detta (i den mån denna undersökning verkligen är representativ):

1. Barnen lär sig inte något i skolan. Man lärde sig inte så värst mycket när jag gick i skolan och jag skulle inte bli allt för överraskad om man lär sig ännu mindre nu för tiden. Merparten av all min kunskap, med undantag från läsning och räkning, har jag skaffat mig själv genom självstudier. Och jag hade nog lärt mig ännu mer ännu snabbare om jag inte var tvungen att gå i den offentliga skolan.

Det är dessutom mitt ytterst ovetenskapliga intryck att de flesta som är, till största delen, autodidakter och glada amatörer, är bättre bildade än de allra flesta som endast har genomlidit sina 9-12 år i grund- och gymnasieskolan. Och att studera vid universitetet är, i varje fall inom humanioraämnena, sällan något som utgör en merit.

Även i de fall där man för det mesta lär ut sanningar, blandas det ofta upp med myter och rena felaktigheter, vilket ger en allt ifrån bristfällig till direkt vilseledande bild. Jag tänker nu närmast på vilka slutsatser elever kan förväntas dra av att studera ämnen som nationalekonomi eller ekonomisk historia. Om socialhögskolan producerar socialister, då producerar ekonomicentrum vid Lunds universitet folkpartister.

2. Barnen lär sig något i skolan. Men det är för det mesta socialist-, feminist-, miljö- och mångkulturpropaganda. Jag själv tog del av detta när jag gick i skolan.

Exempelvis fick vi i gymnasiet se en ”dokumentär”, producerad av UR, som i princip beskrev det Sveriges 1900-tals historia ungefär så här: ”I begynnelsen, före Per Albin Hansson, var alla fattiga och miserabla. Högern styrde. Sedan kom, till slut, demokratin och socialdemokraterna fick makten. Sedan dess har vi fått välfärdsstaten och blivit rika. Slut”.

En gång hade vi ett prov om ”nationalekonomi” på samhällsvetenskapen i gymnasiet. Den sista frågan handlade om att man skulle beskriva sitt ideala ekonomiska system. Efteråt fick vi höra hur glad läraren blev av att det var så många som hade gett en socialistiskt styrd ekonomi som sitt ideal. (Jag var inte en av dessa elever.)

Ett annat exempel är när min samhällslärare påstod att jag ”överdrev” när jag beskrev kommunismens brott. I grundskolan argumenterade min SO-lärare för samma sak (detta även efter det att jag hade hänvisat till vår historiabok) och förlöjligade mig inför hela klassen när jag förklarade att nazisterna var socialister.

I NO fick jag en gång väl godkänt på ett arbete som handlade om ”miljögifter”. Trots att min feministiske-environmentalistiske lärare gjorde gällande att mitt arbete var fyllt av faktafel (jag var ingen vidare student på den här tiden), så gillade hon min anti-industriella inställning och ville belöna mig för det. (Var hade jag fått den ifrån? Jo, från all miljöproganda jag, liksom alla andra, indoktrinerades i från alla håll och kanter.) Att ljuga och förvränga för sakens skull är, inom miljörörelsen, en acceptabel metod för att föra fram sitt budskap.

3. Eftersom de flesta inte slutar upp som helt indoktrinerade eller helt okunniga, förmodar jag att rätt många i någon utsträckning ägnar sig åt självstudier. Detta lämnar bara ett alternativ: självindoktrinering.

En del väljer uppenbarligen att helt okritiskt acceptera allt som de har hört varje dag, från det att de var barn, till det att de är unga vuxna. Därför väljer de sedan att på sin fritid ägna sig åt halvintensiva ”självstudier” som i detta fall innebär att man ser på Al Gores ”dokumentär”, eller Michael Moores ”dokumentärer”, eller läser tidningar som ETC, eller böcker som ”No Logo” av Naomi Klein och ”9-11” av Noam Chomsky.

Och när de inte firar Jordens dag, eller röstar på vänsterpartiet, eller värvar medlemmar till Greenpeace, eller kokar ihop konspirationsteorier om 11 september på Internet, eller kämpar med sitt jämställda förhållande, eller mordhotar vetenskapsmän som ifrågasätter ”klimatkaoset”, eller terroriserar minkuppfödare, så svälter de förstås ihjäl sina barn med en rakt igenom vegetarisk diet. När de inte gör något av ovanstående, då svarar de på opinionsundersökningar där de förklarar att på planeten där de kommer ifrån har kommunismen resulterat i välstånd.

På jorden, däremot, vet vi att kommunism uteslutande resulterar i död och lidande. Om du inte fick lära dig det i skolan, kan du få en kort introduktionskurs på Upplysning om kommunismens hemsida. Efter det bör du läsa The Black Book of Communism.

Är fascismen ett uttryck för liberalismen? Michael Moynihan förklarar varför så inte är fallet. Och att kulturvänsterns ständiga påståenden om att så skulle vara fallet bara är nys. Moynihan ger massor med referenser som jag en dag kan tänka mig att läsa igenom. När jag bara har mer tid och pengar. Ett exempel:

Men mest förödande för Lindeborgs Tingsten-argument (om man nu är så välvillig att man beskriver upprepade användningar av ett citat som ”argument”) är utgivningen av Götz Alys kontroversiella bok Hitlers Volkstaat: Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus (S. Fischer Verlage, 2005). Medan Alys uträkningar och radikala slutsatser blivit ifrågasatta (däribland av undertecknad) ger bokens grundläggande omvärdering av den nazistiska sociala modellen, med alla sina exempel från den samtida offentligheten, knappast upphov till någon dispyt. Med minutiös detaljskärpa tecknar Aly konturerna av regimens olika vänsterinriktade och omfördelande ekonomiska åtgärder, inklusive priskontroll, uppskruvade bolagsskatter, en rasistisk form av ”expropriering”, straffskatt [på cigaretter och alkohol, [hyreskontroll och ständig ”polemik mot godsägare”, obligatorisk sjukförsäkring, subsidier till tyska bönder som skydd ”mot vädrets och världsmarknadens nycker” och straffskatt för realisationsvinster (Hitler fördömde sådan avkastning som ”inkomster utan ansträngning”). Efter åratal av arkivstudier drar Aly slutsatsen att Hitlers ”inrikespolitik var påtagligt välvillig mot Tysklands lägre klasser genom dränering av de välbeställa och omfördelning av krigets bördor till de underprivilegierades fördel”. Med andra ord är Hitlerismens metodik själva antitesten till modern liberalism.

Det mesta som kommer fram är egentligen inte nytt. De flesta som exempelvis har läst sin Mises, Rand och Peikoff vet sanningen om nazismen och fascismen. Vad som däremot slog är just att så oerhört mycket forskning faktiskt har gjorts och vidare verifierat allt detta.

En sak som jag dock inte gillar med Moynihans redogörelse är att han inte tycks vilja tänka på det principiella planet. Varför han helt plötsligt skriver så här: ”Låt mig avslutningsvis vara mycket tydlig med min egen ståndpunkt: Inget av ovanstående ska uppfattas som ett försök att sammanblanda socialism – det vill säga den socialdemokratiska varianten – med fascism. Jag lämnar den typen av lättköpta poängen, till de mest polemiserande skribenterna på Aftonbladet”.

Men såvitt jag kan se finns det, i sin essens, inga skillnader mellan socialdemokraterna och fascismen. Precis som det i sin essens inte heller finns några skillnader mellan nazism och kommunism. Det är bara en fråga om grader. Och, som George Reisman har påepekat, en fråga om feghet:

The reason that Social Democrats do not establish socialism when they come to power, is that they are unwilling to do what would be required. The establishment of socialism as an economic system requires a massive act of theft — the means of production must be seized from their owners and turned over to the state. Such seizure is virtually certain to provoke substantial resistance on the part of the owners, resistance which can be overcome only by use of massive force.

The Communists were and are willing to apply such force, as evidenced in Soviet Russia. Their character is that of armed robbers prepared to commit murder if that is what is necessary to carry out their robbery. The character of the Social Democrats in contrast is more like that of pickpockets, who may talk of pulling the big job someday, but who in fact are unwilling to do the killing that would be required, and so give up at the slightest sign of serious resistance.

Q: ”Vilka tycker du borde få rösta? Givet ett rationellt samhälle alltså.”

Alla myndiga medborgare.

”Jag frågar för jag är inte så säker på att jag är nöjd med dagens system där alla över 18 har rösträtt.”

Att man är skeptisk till följd av hur samhället ser ut idag är jag inte ett dugg förvånad över. Men om du nu bytar kontext blir frågan helt annorlunda. Bara så att du är medveten om det.

”Som jag resonerar nu så ser jag inte hur rösträtten skulle kunna härledas från filosofiska principer”.

Om vi talar om ett rationellt samhälle, kan du då härleda det från rationella filosofiska principer? Såsom att staten ska vara en tjänare och att folket har rätt att i fria val som bygger på majoritetsprincipen välja sina företrädare i regering och riksdag. Kom ihåg att i ett rationellt samhälle skulle politikerna vi väljer att rösta på i princip bara kämpa för en sak: skydda våra rättigheter. Varken mer eller mindre.

Det kan tyckas onödigt att vi röstar och har politiker om ändå en överväldigande majoritet är för ett sådant här samhälle. Men som du säkert inser är en sådan här framtida situation inte en garanterad företeelse. Friheten måste man hela tiden försvara och värna om. Så även i ett helt rationellt och fritt samhälle kommer vi att behöva ha bra politiker. Vi måste även då bry oss om politik i den meningen att vi åtminstone måste hålla ett vakande öga över vad politikerna gör och hur pass bra de skyddar individens rättigheter.

I ett rationellt och fritt samhälle bör man rösta för, så att säga, konservativa politiker som vill värna om våra friheter och om det rådande systemet av laissez-faire kapitalism. Men mot vem ska de värna om vår frihet? Mot alla ”progressiva” och radikala politiker som även i ett mestadels rationellt samhälle lär finnas, även om de lär utgöras av en liten minoritet.

”Om vi kunde sätta t.ex en superdator att styra landet och vi kunde vara 100% säkra på att den skulle skydda individens rättigheter utan undantag så vore det en bättre lösning”.

Jag ser det där inte som en lösning. Eller rättare sagt: jag ser det inte som en bättre lösning än att folk tar sitt ansvar och bryr sig om politik. Vilket då och då innebär att de röstar fram sina företrädare i olika fria val. Varför? Därför att det finns inget som stoppar människor från att programmera om datorn eller bara stänga av datorn. Så i slutändan spelar det ingen roll. Det vore mycket bättre, tror jag, om alla som säger sig bry sig om att leva i ett fritt samhälle gör vad de kan för att kämpa sig till ett fritt samhälle. Sedan när vi väl har etablerat ett helt fritt samhälle då får vi fortsätta att handla för att värna om vår frihet. En dator är alltså ingen bättre garanti. Även om vi hade en sådan här dator, måste folket hålla ett vakande öga på de som sköter datorn.

”Nu till frågan om vilka som ska vara röstberättigade. Borde inte det bara vara en fråga om att hitta en demografisk grupp som man kan förvänta sig är ansvarsfulla människor som röstar fram representanter som värnar om människans rättigheter?”

Men vilka skulle dessa vara? Hur avgör man det? Hur bevisar man det? Vem ska avgöra det? Och vad har man för anledning att tro att dessa människor inte kan göra fel? Inte kan ångra sig? Inte ens om man var extremt snäv i sina kriterier, så att endast objektivister fick rösta, skulle jag vara för det. Objektivister är inte mer felfria än andra grupper. Dvs även objektivister kan fela.

Att vara objektivist är ingen garanti för att man är intelligent, kunnig eller rationell. Man kan tycka det, men så är det inte, ty även objektivister har en fri vilja och är kapabla till att göra allt ifrån mer eller mindre allvarliga misstag till att ägna sig åt rena evasioner.

Och även om man anser att objektivister, generellt, tenderar att vara bättre än andra (åtminstone när det kommer till att ha en rationell syn på politiska frågor), hur mycket mer problem kommer vi då inte att se om vi släpper in fler grupper i denna demografiska grupp av väljare? Liberaler i största allmänhet? Vilka liberaler? Och vem eller vilka bestämmer vilka som är liberala nog här?

Poängen är att jag anser i slutändan att tanken att kraftigt begränsa rösträtten till en liten grupp av ”lämpliga” väljare inte är en garanti för någonting. Men även om det för det mesta resulterade i en bättre politik kan jag inte se hur man kan motivera detta, för jag anser att alla vuxna människor, oavsett deras åsikter, har rätt att påverka vem eller vilka som ska företräda dem.

Ayn Rand validerade förresten rösträtten i enlighet med detta tankesätt så här:

The theory of representative government rests on the principle that man is a rational being, i.e., that he is able to perceive the facts of reality, to evaluate, to form rational judgments, to make his own choices, and to bear the responsibilites for the course of his life.

Politically, this principle is implemented by a man’s right to choose his own agents, i.e., those whom he authorizes to represent him in the government of his country. To represent him, in this context, means to represent his his views in terms of political principles. Thus the government of a free country derives its ”just powers from the consent of the governed.” (For the basis of this discussion, see ”Man’s Rights” and ”The Nature of Government” in Capitalism: The Unknown Ideal.)

…

(Voting is a derivative, not a fundamental, right; it is derived from the right to life, as a political implementation of the requirements of a rational being’s survival.)

[”Representation Without Authorization”, The Voice of Reason.]

Staten är alltså till för att tjäna människor – och staten får endast sin rättmätiga auktoritet genom folkets samtycke. Med vilken rätt kan då politiker stifta lagar och göra sitt jobb – om folket inte har gett dem sitt samtycke genom att rösta på dem?

Naturligtvis har inte folk rätt att kränka andras rättigheter. Att inskräna andras frihet. Att tvinga dem på välfärdspolitik och annat otyg. Det är ju detta, får jag förmoda, som ligger bakom din fullt förståeliga aversion mot att så många med högst olämpliga åsikter får rösta. Men den enklaste lösningen här är att verka för att införa begränsningar på vad politikerna får göra. Dvs att man verkar för en konstitutionell republik eller ett system som påminner om det man ursprungligen hade i USA. Då behöver man inte på samma sätt bry sig om vilka som röstar.

Men vägen dit är lång; att säga att detta är en ”enkel” lösning är att överdriva. Men jag ser det ändå som en bättre lösning. Det är lättare att motivera vad politikerna ska göra och hur deras befogenheter ska vara omskurna än att motivera vilka som ska få rösta eller ej. (Det är, så klart, inte särskilt svårt att utesluta barn eller mentalt efterblivna eller kriminella från de röstberättigade; men det förefaller mig desto svårare att på basis av demografi eller ideologi utesluta dem från att rösta.)

Jag ser dock inte begränsandet av rösträtt som en lösning eller garanti. Varken för att komma dit eller för att bevara det när man väl har kommit dit. Frihet är något vi hela tiden måste kämpa för att uppnå och sedan bevara. Se på USA:s historia som ett perfekt exempel här.

Striden för frihet är långsiktig och är framför allt en filosofisk strid. Så länge filosofin är som den är kommer inte några datorer eller begränsningar i rösträtten lösa problemet. För det som fick folk att överge USA:s grundläggande principer, kan utan tvekan få dem att stänga av en dator eller verka för att ta bort dessa nyligen införda, och i sig problematiska, begränsningar av rösträtten.

Hoppas detta svarar på dina frågor.