Gott nytt år allesammans!

Nu kommer det nog att bli lite dött här ett tag. Varför? Jo, för typiskt nog verkar jag ha drabbats av en förkylning så här på nyårsafton.

*suck*

:-(

Men om krafterna finns till fortsätter allt som vanligt… nästa år.

Mitt nyårslöfte är, förresten, att jag ska sikta på att bli ännu mer självisk. Man kan aldrig bli tillräckligt självisk. ;-)

Goda nyheter från DN:

Var femte 18-24-åring gör ingenting, eller nästan ingenting, för miljön. Drygt hälften vill göra mer, men bara lite mer. Det visar Ungdomsbarometern där över 10.300 svenskar i åldrarna 18-24 år har svarat på frågor.

– Det här stämmer med vad vi ser i våra kontakter med ungdomar, säger Gunilla Elsässes, ansvarig för utbildningsverksamheten hos Världsnaturfonden i Sverige. Engagemanget för miljön finns, men också en förlamande oro som gör att de förringar betydelsen av sina egna små insatser.

SAMMA ERFARENHET har 19-åringarna Hanna Oskarsson, Elvira Svedmalm och Victor Malmborg. För dem är miljöfrågor viktiga och därför arbetar de som värvare på Greenpeace.

De ser bekymrade ut när de talar om ungas inställning. Det finns en medvetenhet om hur illa det är med klimatet, men få tror att de kan göra någonting åt det. Ett argument som har hörts till leda är: ”Det spelar ingen roll vad jag gör när alla andra…”

– Men det spelar roll! utropar Hanna Oskarsson. Alla måste inse att alla kan vara med och påverka. Att du cyklar i stället för tar mopeden eller köper ekologisk mjölk har betydelse. Då är du med och påverkar din framtid.

Victor Malmborg önskar att unga inser vilken stor kraft de utgör tillsammans.

Greenpeace och Världsnaturfonden ljuger folk rakt i ansiktet när de påstår att enskilda ungdomars uppoffringar är meningsfulla. De ljuger ännu mer när de påstår att tillsammans kan alla ungdomar göra en stor självuppoffrande insats.

Fakta är att ingen enskild individs bidrag till de globala koldioxidutsläppen har någon som helst inverkan för den globala uppvärmningen – även om man accepterade den obevisade hypotesen om en antropogen global uppvärmning. Inte ens om hela Sverige upphörde att släppa ut koldioxid hade haft någon betydelse. Varför ljuger Greenpeace? Varför ljuger Världsnaturfonden? Vet de inte om att de ljuger? Kanske ljuger de så mycket att de numera tror på sina egna lögner.

De ungdomar som nu tror att problemet är så stort och så omfattande, och att det därför så bråttom med insatser och förändringar, varför de förringar sina egna små insatser är inte ett dugg irrationella. De är snarare helt rationella, givet den domedagsretorik de dagligen utsätts för.

Det är rätt åt miljörörelsen att de nu har gjort problemet så stort att det känns närmast hopplöst för många att försöka göra något åt problemet. Och det är bra för oss andra som behöver tid och energi för att försöka vända på opinionen. Om folk inte bryr sig för de tycker det är hopplöst, då kommer de nog inte heller att bry sig om att kräva åtgärder från politikerna.

Miljörörelsens förhållande till sanningen är en av alla anledningar till varför det är omöjligt att ta miljörörelsen på allvar: de ljuger jämt och ständigt. När de inte ljuger då överdriver de. När de får rätt i en fråga, då är det bara en fråga om ren tur. Det som driver dem är inte en genuin rädsla för miljöns tillstånd baserad på ”fakta” och ”vetenskap”.

Läs gärna Julian Simons The Ultimate Resource för många exempel på detta. Här är tre exempel ur Simons bok:

1945: DDT, sensationalized by Rachel Carson in 1962. Said to cause hepatitis. Discontinued in U.S. in 1972. Known then to be safe to humans (caused death only if eaten like pancakes). Some damage to wildlife under special conditions. With the aid of DDT, ”India had brought the number of malaria cases down from the estimated 75 million in 1951 to about 50,000 in 1961. Sri Lanka … reduced malaria from about three million cases after World War II to just 29 in 1964”. Then as the use of DDT went down, ”Endemic malaria returned to India like the turnaround of a tide”. By 1977 ”the number of cases reached at least 30 million and perhaps 50 million”.

In 1971, amidst the fight that led to the banning of DDT in 1972, the president of the National Academy of Science – distinguished biologist Philip Handler – said ”DDT is the greatest chemical that has ever been discovered”. Commission after commission, top expert after top Nobel prize-winning expert, has given DDT a clean bill of health.

…

Early 1970s: Pesticides aldrin and dieldrin, suspended in 1974. Chlordane and heptachlor. All banned in the 1970s because of belief that they cause tumors in mouse livers. But ”[t]here has never been a documented case of human illness or death in the United States as the result of the standard and accepted use of pesticides. Although Americans are exposed to trace levels of pesticides, there is no evidence that such exposure increases the risk of cancer, birth defects, or any other human ailment.”

…

1970s: Agent Orange (dioxin). Dioxin declared safe by federal court in 1984 when veterans brought suit. August, 1991: New York Times front-page headline was ”U.S. Backing Away from Saying Dioxin is a Deadly Peril”. The story continued, ”Exposure to the chemical, once thought to be much more hazardous than chain smoking, is now considered by some experts to be no more risky than spending a week sunbathing”. Re the Agent Orange case: ”Virtually every major study, including a 1987 report by the Centers for Disease Control (CDC), has concluded that the evidence isn’t strong enough to prove that the herbicide is the culprit” in the bad health of some Vietnam veterans.

De som inte har råd att köpa boken kan läsa hela på Internet här.

Det verkar finnas folk som har insett att man nog inte kan lita på miljörörelsen. Mer än vad fjärde person i undersökningen säger att en ”ekologiskt hållbar utveckling” inte alls är särskilt viktigt. Detta trots den omfattande hjärntvätten som pågår i skolorna, universiteten och i medierna finns det folk som har ett lite sundare perspektiv på saker och ting.

Det finns ännu lite tid, men den sakta ut. Hjärntvätten har effekter: ”Lika många anser att det [ekologiskt hållbar utveckling] är mycket viktigt och den gruppen har ökat under senare år”.

Om man läser vid universitetet då kan man bli både förstörd och besviken. De som inte blir förstörda i första hand blir nog mest besvikna. De blir besvikna av olika skäl. En sak som många kan störa sig på är just att så många föreläsare är anhängare av falska idéer och dessa propagerar de sedan ut. Jag vet själv hur det är att sitta i en stor föreläsningssal, med över hundra elever, lyssnandes på hur föreläsaren prisa dåliga ekonomer som J M Keynes, hemska filosofer som David Hume och Immanuel Kant. Plädera för omfördelningspolitik, statliga interventioner som en tänkbar lösning på ”marknadsmisslyckanden”, konsumtionism, rawlsiansk egalitarianism, protektionism, environmentalism, utilitarism, marxistisk historiebeskrivning, försvara islamiska terroristgrupper, ”genusperspektiv”, och så vidare. Det finns till synes inget slut. Man vill bara höja rösten i protest eller också gå därifrån…

Medan detta är fullt förståeligt är det trots allt inte särskilt effektivt. Man inser ju att ens egen kamp för det man anser är rätt och riktigt genast blir mycket svårare om din föreläsare har producerat hundra nya anhängare till en massa irrationella idéer och föreställningar. Det kan ibland till och med vara deprimerande, för att inte tala om paralyserande. Men vad hjälper det att jag går hem och surar för mig själv?

Så det första jag vill säga är att om du inte anser att du måste ha en universitetsutbildning för det du vill göra i ditt liv, då bör du nog inte läsa vid universitetet. Om du bara är ute efter kunskapen som universiteten försöker lära ut till elever, kan du nästan alltid komma över det på egen hand, genom att ägna dig åt självstudier. I princip all litteratur finns tillgänglig för att köpa eller också låna på ett bibliotek. Men om du nu har bestämt dig för att du måste läsa vid universitetet, var då beredd på att du kan bli besviken.

Om tanken på att det varje år produceras hundratals om inte tusentals elever, indoktrinerade i allehanda dumheter, gör dig paralyserad och överväldigad, försök då inse att du inte har en moralisk skyldighet att ”rädda” andras själar. Det är alltid, i slutändan, individens ansvar att tänka, att ifrågasätta, att läsa på. Om man intalar sig själv att man har en sådan skyldighet då kommer man att få ett dåligt förhållande till sina medmänniskor. Man kommer också att känna sig oerhört tyngd och stressad inför det stora arbete man ser framför sig i termer av opinionsbildning och upplysning. Man kanske känner att det är för mycket för en människa och att det därför är mycket lättare att bara ge upp istället och göra något annat. Men återigen, hur effektivt är det?

Ska man protestera? Ja, ibland kan det vara på sin plats. Men om du är blyg eller rädd för att dina lärare ska straffa dig på något sätt då bör du givetvis avstå. Du ska inte göra en martyr av dig själv. Men även om du någon gång känner att du bara måste säga ifrån försök inse att folk faktiskt inte dyker upp på föreläsningarna för att lyssna på dig. Det finns en rätt stor risk för att de inte kommer att lyssna, inte bryr sig och kanske till och med upplever det som att du endast försöker avbryta föreläsaren med ”dumma” frågor och spetsfundiga kommenterar. Det finns sålunda en risk för att de istället för att se dig som en välvilliga ”upplysare” ser dig som en självgod ”smart ass”. Detta är inte en vädjan till att underkasta sig kollektivet, det är bara en varning om hur fullständigt meningslöst det kan vara att försöka ”protestera” och ”upplysa” dina kollegor mitt i föreläsningarna. Men visst, om händelsevis skulle ha ett långt och väl förberett tal som du får chansen att ge utan att bli avbruten, då ser jag så klart inga problem.

Jag säger detta därför att jag har själv varit på många föreläsningar där framför allt kommunister vill ”protestera” mot ”nyliberalismen” på diverse föreläsningar i nationalekonomi. Ingen förstod vitsen med deras ”invändningar” eller ”frågor”. De uppfattades bara som störande dumdryga moment som avbröt föreläsningen. När de väl blev tysta drog alla bara en lättande suck och fortsatte lyssna på föreläsaren som fortsatte propagera för statliga interventioner i ekonomin. Jag misstänker att mina läsare har i varierande utsträckning liknande erfarenheter. Jag anser att det spelar nog ingen roll om du förespråkar objektivism eller kommunism. Du har ingen moralisk rätt att göra dig till ett meningslöst irritationsmoment på andras föreläsningar. Om du har stora problem med innehållet i kursen ta då upp det med föreläsaren eller med dina kollegor på rasten.

Så hur ska man då hantera universitetsvärlden? Hur behåller man sitt förnuft i universitetet? Eftersom jag nu har studerat i lite drygt fem år och ändå förmått behålla mitt förnuft måste jag konstatera att jag gör något rätt. Därför tänkte jag dela med mig med lite egna lärdomar från dessa år.

Det första jag vill säga är att du är där för att lära dig, inte för att hålla med. En del kan bli så frustrerade över sin situation att de tror att de faktiskt ”säljer sig själva”, att de ”ger vika” för irrationaliteten, om de kommer på sig själva säga ”Nu förstår jag!” efter att ha läst sin David Hume. Men det är ett helt felaktigt synsätt. Att hålla med om någonting och att förstå någonting är två helt olika saker.

Det är därför du inte har en moralisk skyldighet att protestera varje gång läraren för ut nonsens. Du är där för att veta vad detta nonsens går ut på och vad argumenten för det är, inte för att instämma med det. Om du skulle ha attityden att förståelse implicerar medhåll, då följer det att ett moraliskt liv kräver av dig att du aldrig läser en dagstidning eller en bok där du kan stöta på begripliga om än felaktiga ståndpunkter. Vilket är en uppenbart irrationell position.

Ibland kan det vara svårt att skilja på dem eftersom du alldeles för tydligt ser de moraliska implikationerna av de felaktiga resonemangen därför kan du inbilla dig att du ger idéerna en slags moralisk sanktion om du förstår dem. Detta är samma problem som ibland infinner sig när folk ska försöka förklara varför en del människor gör som de gör, men det istället uppfattas av andra som att de försöker försvara människorna i fråga. Men du måste lära dig att skilja på detta, annars kommer du inte att stå ut. Varje dag kommer att bli en ändlös kamp mot irrationalitet, oförnuft, okunskap, lögner, evasioner.

Försök därför se det positivt. Försök se dina universitetsstudier som ett utmärkt tillfälle att lära känna fienden på fiendens mark. Och om man inser detta då inser man snart en annan god nyhet och det är att motståndet som väntar på en, på sätt och vis, är förvånansvärt patetiskt. Du kanske inte tror det när du väl sitter där, men de argument som föreläsarna i olika sammanhang tar upp är nästan alltid de bästa argumenten som de har att erbjuda. Om du inser detta och du vet att du kan bemöta dem, efter att ha studerat och förstått dem, då kommer du att inse att i intellektuella termer står du inte inför ett närmast obestigligt berg av irrationalitet. Vad du istället står inför är en av staten skyddad miljö (”skyddad” från en idéernas fria marknad); inte ett berg, utan blott en liten kulle.

Det finns inga genvägar; du måste läsa på. Du kan inte debattera vad du inte riktigt förstår. Om allt du vet är att en idé nog är fel men du kan inte sätta fingret på det, då ska du avstå från att överhuvudtaget kommentera det tills du verkligen vet det. Försök inte ens argumentera kring det som du inte begriper. Du kommer bara göra ett åtlöje av dig själv. Det är inte rationellt att göra allt vad man kan för att avslöjas som dåligt påläst. När du väl förstår resonemangen i fråga då får du den inre klarheten och, viktigast av allt, övertygelsen. Detta räcker långt för att hålla uppe orken när man är på universiteten. (Det är om inte tidigare så först nu man kanske börjar få en insikt om hur relativt sett lite motstånd som väntar en.) Dra nytta av denna inre klarhet och övertygelse när det känns lite motigt.

Inled inte debatter med folk som inte ber om det. Men om folk ber om din åsikt var då inte rädd för att ge den. Säg exakt vad du tycker och stå för det – och var alltid beredd på att backa upp det du säger. Vem vet? Du kanske får någon av dina kollegor att tänka om? Om du hör något som du inte håller med om, i synnerhet i någorlunda kontroversiella frågor, säg då att du inte håller med. Du behöver inte ge folk ett helt sång och dans-nummer. Men om de undrar varför du inte håller med se till att vara tillräckligt påläst och beredd för att kunna motivera dig. Du kanske inte övertalar någon den gången, men förhoppningsvis rubbar du deras världsbild lite. Att delta i sådana här intellektuella gerillastrider, är alltid stimulerande. I synnerhet om du känner att din poäng verkligen kommer fram. Det brukar hjälpa mig med inspirationen. Jag ser det nämligen som att jag har blivit mer redo för den mer långsiktiga intellektuella striden för bättre idéer.

En del har säkert svårt att motivera sig när de ska ta sig igenom en lång, tråkig text som av allt att döma är fylld med fel och/eller vilseledande uppgifter. Allt detta blir oftast mycket lättare om jag tar det hela utifrån perspektivet att idéer är av yttersta själviska betydelse för mig. Låt mig citera Ayn Rand:

Most people … think that abstract thinking must be ”impersonal” — which means that ideas must hold no personal meaning, value or importance to the thinker. This notion rests on the premise that a personal interest is an agent of distortion. But ”personal” does not mean ”nonobjective”; it depends on the kind of person you are. If your thinking is determined by your emotions, then you will not be able to judge anything, personally or impersonally. But if you are the kind of person who knows that reality is not your enemy, that truth and knowledge are of crucial, personal, selfish importance to you and to your own life — then, the more passionately personal the thinking, the clearer and truer. (”Philosophical Detection”, Philosophy: Who Needs It, s 16.)

Jag försöker, mer konkret, läsa igenom tråkiga texter och läsa den riktigt noggrant genom att jag låtsas, för stunden, att jag är en oskyldig människa som sitter i fängelse och att min enda chans att komma därifrån är genom att avslöja motsägelserna, felaktigheterna, inkonsekvensen i resonemangen. Och det enda sättet jag kan göra det är genom att läsa igenom texten mycket noga och uppmärksamt. (Nu säger jag att jag låtsas som att jag sitter oskyldigt fängslad; i förlängningen måste jag emellertid inte låtsas om någonting. För om vissa idéer inte avslöjas för vad de är och avfärdas kommer vi alla att en dag sluta upp i något mycket värre än ett fängelse, nämligen ett förindustriellt socialistiskt samhälle.)

Då jag mest har studerat filosofi vill jag återge ett annat tips som är ganska lämpliga just när det kommer till filosofistudierna. Jag ansåg att det hjälpte mig förstå idéer bättre och med tanke på tentaresultaten verkar det vara så att jag inte inbillade mig. Det gjorde mig också mer motiverad att läsa och förstå vad idéerna gick ut på. Ayn Rand skrev:

You must attach clear, specific meanings to words, i.e., be able to identify their referents in reality. This is a precondition, without which neither critical judgment nor thinking of any kind is possible. All philosophical con games count on your using words as vague approximations. You must not take a catch phrase – or any abstract statement – as if it were approximate. Take it literally. Don’t translate it, don’t glamorize it, don’t make the mistake of thinking, as many people do: ”Oh, nobody could possibly mean this!” and then proceed to endow it with some whitewashed meaning of your own. Take it straight, for what it does say and mean.

Instead of dismissing the catch phrase, accept it – for a few brief moments. Tell yourself, in effect: ”If I were to accept it as true, what would follow?” This is the best way of unmasking any philosophical fraud. The old saying of plain con men holds true for intellectual ones: ”You can’t cheat an honest man.” Intellectual honesty consists in taking ideas seriously. To take ideas seriously means that you intend to live by, to practice, any idea you accept as true. Philosophy provides man with a comprehensive view of life. In order to evaluate it properly, ask yourself what a given theory, if accepted, would do to a human life, starting with your own. (Ibid.)

Detta är i princip inget annat än ett systematiskt tillämpande av ”reductio ad absurdum”. Men det är en väldigt användbar metod och då inte bara inom filosofin.

Avslutningsvis vill jag rekommendera er att köpa en bok i studieteknik. Det gör ert pluggande betydligt mer effektivt och smärtfritt, vad ni än studerar. Om kursen ni läser är lite trist, kommer det ändå att vara mycket roligare om man i alla fall gör bra ifrån sig på tentan. Det hjälper också en långsiktigt. Tipsen är också väldigt användbara även utanför universitetsvärlden. Den enda bok som jag kan rekommendera (för det är den enda jag har läst i ämnet), är Edwin A Lockes bok Study Methods & Motivation: A Practical Guide to Effective Study. Men jag utesluter inte att det finns andra som är mer eller mindre lika bra, men som sagt tänker jag inte rekommendera böcker som jag inte har läst.

Om ni andra har egna tips och reflektioner kring hur man klarar sig bäst på universitetet, skulle jag mer än gärna vilja ta del av dem här på bloggen!

Bloggen Bent:

I cirka två veckors tid har den svenska bloggosfären kunnat nominera fram de politiska bloggar som de tycker är bra.

Nu har det blivit dags att presentera nomineringarna för den breda publiken, och göra det möjligt för dig att rösta på just dina favoritbloggar.

För nu finns det en lista att ta ställning för, och nu finns det kandidater som du kan rösta på.

Jag tycker att det är kul att man överhuvudtaget har blivit nominerad. Det tackar jag för. Det gör mig verkligen mer inspirerad att fortsätta bedriva denna blogg. Så återigen, tack!

Vill du rösta på min blogg då kan ni göra det här.

Geofysikern David Deming skrev för några dagar sedan en läsvärd artikel i Washington Post, ”Year of Global Cooling”, om hur 2007 har varit ett på många sätt ovanligt kallt år runt omkring på jorden. (Via: Klimatbluffen.) Han redogör också hur detta har lett till mycket skada och elände för människor. Som exempel:

South America this year experienced one of its coldest winters in decades. In Buenos Aires, snow fell for the first time since the year 1918. Dozens of homeless people died from exposure. In Peru, 200 people died from the cold and thousands more became infected with respiratory diseases. Crops failed, livestock perished, and the Peruvian government declared a state of emergency.

Han ger oss många fler sådana exempel och jag rekommenderar er därför att läsa artikeln för att ta del av dem.

Vad är kontentan av alla dessa exempel? Deming skriver:

People worldwide are being reminded of what used to be common sense: Cold temperatures are inimical to human welfare and warm weather is beneficial. Left in the dark and cold, Oklahomans rushed out to buy electric generators powered by gasoline, not solar cells. No one seemed particularly concerned about the welfare of polar bears, penguins or walruses. Fossil fuels don’t seem so awful when you’re in the cold and dark.

Om ni nu säger att detta borde göra folk mer skeptiska till idén att jorden genomgår en global uppvärmning med ödesdigra konsekvenser som endast kan stoppas om vi inte ögonblickligen inleder ett kollektivt självmord, då misstar ni er. För som Deming också skriver:

If you think any of the preceding facts can falsify global warming, you’re hopelessly naive. Nothing creates cognitive dissonance in the mind of a true believer. In 2005, a Canadian Greenpeace representative explained “global warming can mean colder, it can mean drier, it can mean wetter.” In other words, all weather variations are evidence for global warming. I can’t make this stuff up.

Global warming has long since passed from scientific hypothesis to the realm of pseudo-scientific mumbo-jumbo.

Så sant som det var sagt.

Först lite goda nyheter. På Bali har man kommit överens om en meningslös tidsplan för att återuppliva ett Kyotoavtalet. Det är dock, som vanligt, en ”kompromiss” som tack och lov inte lär leda någonstans. Precis som de länder som faktiskt skrev under Kyotoavtalet tack och lov inte levererade, lär inte heller denna nya överenskommelse leverera någonting. En anledning är att det inte förbinder länderna till någonting. New York Times:

The Bush administration had earlier made a significant change in policy, ending its long-held objection to the need to formally negotiate new steps to avoid climate dangers. This time, the United States agreed to set a deadline for an addendum to the original treaty, which was signed by Mr. Bush’s father in 1992.

The agreement notes the need for ”urgency” in addressing climate change and recognizes that ”deep cuts in global emissions will be required.”

Still, it does not bind the United States or any country to commitments on reducing greenhouse pollution.

Detta urvattnade förslag är bra eftersom det ger oss lite andrum ett par år framöver. Kanske hinner ny sundare vetenskap göra sig till känna för politikerna och allmänheten till dess?

I The National Post publicerades det i dagarna ett brev till FN:s generalsekreterare, där man tar avstånd ifrån IPCC:s resonemang och slutsatser. I synnerhet tar de avstånd från slutsatsen att det skulle vara möjligt eller ens önskvärt att försöka stoppa klimatförändringarna genom stora nedskärningar i koldioxidutsläppen. Brevet är undertecknat av 100 vetenskapsmän från hela världen. De skriver bland annat:

Contrary to the impression left by the IPCC Summary reports:

z Recent observations of phenomena such as glacial retreats, sea-level rise and the migration of temperature-sensitive species are not evidence for abnormal climate change, for none of these changes has been shown to lie outside the bounds of known natural variability.

z The average rate of warming of 0.1 to 0. 2 degrees Celsius per decade recorded by satellites during the late 20th century falls within known natural rates of warming and cooling over the last 10,000 years.

z Leading scientists, including some senior IPCC representatives, acknowledge that today’s computer models cannot predict climate. Consistent with this, and despite computer projections of temperature rises, there has been no net global warming since 1998. That the current temperature plateau follows a late 20th-century period of warming is consistent with the continuation today of natural multi-decadal or millennial climate cycling.

Kom ihåg att vad som ska räknas som uppvärmning respektive nedkylning är endast möjligt att avgöra när man har valt ut en tidpunkt att jämföra med. Jämfört med slutet av 1800-talet har det blivit varmare. Jämfört med 1998 har det blivit kallare.

Samtidigt observerar man att även andra planeter i vårt solsystem, exempelvis Mars har värmts upp på sistone. (Tack för tipset POS.) Detta underminerar ytterligare den obevisade hypotesen att det är människans koldixoidutsläpp som ligger bakom en ”global uppvärmning”. Att andra planeter som Mars värms stärker snarare hypotesen att det är solens aktiviteter, och andra naturliga cykler och fenomen, som ligger bakom klimatförändringarna här på jorden:

According to NASA scientists, the planet Mars has been steadily warming for at least the past several decades—and this warming is occurring at a pace that could destroy the planet’s southern ice cap in the foreseeable future.

The scientists say that the warming is similar to that of the Earth over roughly the same period. This possibility, in turn, could have major ramifications for the “global warming” issue. Since there is no evidence of living organisms contributing to temperature changes on Mars, current observations and measurements raise the distinct possibility that natural phenomena, largely overlooked in the “global warming” debate, could be contributing to rapid changes in planetary climates.

Bloggen Klimatsvammel rapporterar om vad som förhoppningsvis kan bli nådastöten för teorin om global antropogen uppvärmning. Låt oss hoppas på det i alla fall. Men om jag känner till svensk massmedia korrekt kommer detta aldrig att rapporteras. Så sprid ordet.

En ”docent” vid namn Christer Sanne kritiserar idag på SvD Brännpunkt Johan Norbergs statistik om hur mycket bättre världen har blivit de senaste 25 åren till följd av bland annat globaliseringen. (Jag skriver ordet ”docent” inom citationstecken för jag blir alltid misstänksam när folk vill understryka att de är docenter.)

Det finns flera saker som är anmärkningsvärt i Sannes kritik. En sak som stack ut för min del var detta:

I Norbergs värld lyfts 76000 människor varje dag ur fattigdomen. Visst, det stämmer om man väljer fem speciella år och Världsbankens ena, extrema definition av fattigdom, att bara ha en dollar om dagen.

Med dess andra definition, två dollar per dag, har inte antalet fattiga minskat på 25 år. De är fortfarande ungefär två och en halv miljarder.

Andelen har krympt från 67 till 48 procent, men det finns lika många fattiga. Trots att världen har blivit nästan dubbelt så rik.

Utan att göra en omfattande studie finner jag detta motargument något besynnerligt.

Vi har sett samma sak i USA. Antalet officiellt ”fattiga” i USA är nästan lika många hela tiden och har varit så i decennier. (Det har skiftat mellan 20-40 miljoner sedan åtminstone 1960-talet.) Men det betyder inte att något inte händer. Det är uppenbarligen inte samma personer över hela tiden. (Det beyder, i förbigående sagt, inte heller att siffrorna är särskilt intressanta för den officiella fattigdomsstatistiken i USA säger väldigt lite om människors faktiska levnadsstandard.) Förhåller det sig på ett liknande sätt för världsbefolkningen? Jag vet inte, men jag kan inte se varför det inte skulle vara så. Om inte annat har onekligen en hel del människor dött som tidigare tillhörde dessa 2,5 miljarder fattiga.

Men en annan sak som slår mig är att om det 1980 fanns ungefär 4,4 miljarder människor på jorden och det idag finns 6,6 miljarder, då måste det betyda att, antalet människors om har lyfts från fattigdom definierat som 2 dollar om dagen, är större än vad som antyds. För vad detta betyder är ju att antalet som inte är ”fattiga” har ökat från 1,9 miljarder 1980 till 4,1 miljarder 2007! Världen har onekligen blivit rikare, även med denna bredare definition som vår docent gör en sådan stor sak av. Faktum är att om det fortsätter så här kommer det snart finnas lika många som inte är ”fattiga” enligt Världsbankens bredare definition, som det en gång i tiden fanns människor!

En annan sak. Jag vet inte var vår docent fick sin statistik ifrån (Världsbanken?), men om 48% av jordens befolkning är fattiga (dvs lever på 2 dollar om dagen), då skulle det betyda ca 3,168 miljarder människor (0,48 * 6,6) och inte 2,5 miljarder. Och om 67% av jordens befolkning var fattig 1980 då borde det betyda ca 2,950 miljarder människor (0,67 * 4,4). Så hur går allt detta ihop?

Men oavsett vilket. Är det inte en bra sak att den extrema fattigdomen minskar? Är det inte bra att gå från extrem fattigdom till fattigdom? Det är uppenbart att Johan Norberg inte är den enda som tycker detta. Världsbanken finner själva skäl att jubla över utvecklingen:

Poverty exists everywhere, but it is most cruel and debilitating in developing countries, where more than one person in five subsists on less than $1 day. There has been progress. Since 1990 extreme poverty in developing countries has fallen from 28 percent to 21 percent. Over the same time population grew 15 percent to 5 billion people, leaving 1.1 billion people in extreme poverty. If economic growth rates in developing countries are sustained, global poverty will fall to 10 percent—a striking success.

Världsbanken skriver också: ”And globally, even as poverty rates fell and the number of people living on less than $1 a day diminished, the number living on less than $2 a day increased from 2.4 billion in 1981 to 2.7 billion in 2001”. Men antyder inte detta att om fler lämnar extrem fattigdom så måste nästan antalet människors som lever på 2 dollar om dagen öka? Dvs att om fler lever på 2 dollar om dagen idag än för 25 år sedan så beror det bland annat just på att färre är extremt fattiga? Återigen, jag är ingen expert här, men för mig framstår inte dessa siffror som ett problem för tesen att de (extremt) fattiga blir färre eller också i varje fall mindre fattiga.

Vår docent Sanne anför en hel del märkliga ”argument” som, såvitt jag kan se, bara utgörs av en massa mästrande retorik: ”När Norberg skriver att ‘välståndsutvecklingen hjälper oss att komma till rätta med miljöproblemen’ tycks han försöka återuppliva den gamla myten om en ‘miljö-Kuznetskurva'”. Försöker återuppliva den gamla myten? Är det en myt”? Är det meningen att de som läser debattartikeln ska veta detta på förhand? Inget argument ges. Ingen förklaring.

Sannes ”argumentationsteknik” tycks bestå av: påstå saker, fäst dig vid detaljer (detaljer som, märkligt nog inte tycks bevisa någonting), förklara inte dig, antyd att om man inte håller med vet man inte vad man pratar om eller så försöker man avsiktligen vilseföra folk – återigen utan att backa upp denna antydan med någonting.

Ännu ett exempel: ”Johan Norberg skriver att undernäringen har halverats sedan 1970. Han skriver inte att det finns lika många hungriga i dag som för 15 år sedan. Det är också sant och kanske mer intressant”. Jaså?

Vad sägs om detta?

Inte ens miljöproblemen tycks oroa Norberg, som påstår att ”miljöskadorna har en tendens att minska efter en välståndsnivå kring 10000 dollar”. Det bygger på en studie från Yale University som konstruerat ett mycket blandat miljöindex, som till exempel viktar ihop inomhusluftens kvalitet, tillgång till rinnande vatten, barnadödligheten, viltskyddet och koldioxidutsläppen.

Utsläppen mäts inte totalt utan per dollar i ekonomin och viktas till bara en tjugondel av indexet, medan de individuella hälsofaktorerna räknas till hälften.

En sådan konstruktion bygger i praktiken in höga värden för rika och tekniskt avancerade länder (dock inte alla, USA hamnar på en 28:e plats medan Sverige kommer tvåa). Yale-studien ger däremot inget stöd för Norbergs påstående.

Så här antyds det att Norbergs påstående om att vi lättare kan hantera miljöproblemen ju rikare vi blir, inte stöds av den studie som sägs ligga till grund för påståendet. Men ändå skriver Sunne lite längre ned: ”De fattiga länderna behöver ökat välstånd – för att till exempel få fram rent vatten och slippa rökoset inomhus”. Jag kanske är dum i huvudet, men jag förstår inte hur man kan göra så här.

Jag är skeptiskt inställd till den klimathysteri som råder just nu. Jag har lagt fram mina skäl för min skepticism i olika inlägg här på bloggen. Jag vill dock göra det alldeles klart att jag inte ser någon ”komplott” här. Det är inte en ”konspiration” som ligger bakom denna hysteri. Jag är emellertid övertygad om att det vi ser inte är en slump; det vi ser är verket av vissa filosofiska idéer som gör folk mer emottagliga för den här sortens hysteri. (Och om jag får tid och lust, kommer jag att skriva en längre utläggning om detta.)

Bara för att ge ett litet exempel ur högen för vad det är för sorts idéer som gör folk emottagliga för den här sortens miljöhysteri vill jag anmärka på en sak som Christer Sanne själv säger: ”Den stora faran med Johan Norberg är att han försöker invagga oss i falska förhoppningar om att teknik och mer tillväxt ska lösa alla bekymmer”. Den här sortens skepticism mot tillväxt och teknik är inte grundat i fakta. De senaste 200 åren av ekonomiska, medicinska, vetenskapliga och tekniska framsteg – och de enorma förbättringar av människans levnadsförhållanden som de har medfört – gör en sådan attityd helt oförsvarbar. Så vad förklarar den? Djupt rotade föreställningar som i essens handlar om att man misstror förnuftet och människan som förnuftsvarelse. Vad är källan till denna irrationella skepticism i modern tid? Modern filosofi. I synnerhet filosoferna David Hume och Immanuel Kant. Få filosofer har gett upphov till så mycket skepticism som Hume och Kant.

Vem är förresten denna ”docent” Christer Sanne? Det enda jag behövde veta för att Sanne skulle förlora precis all trovärdighet är att han skryter med att vara en författare till en bok som heter ”Keynes barnbarn – en bättre framtid med arbete och välfärd”. Behöver ni mer? Läs då denna beskrivning av boken. Och vet man någonting om Keynes då vet man att han var en gigantisk charlatan. Varje person som hänvisar till John Maynard Keynes som en auktoritet i nationalekonomiska sammanhang förlorar, i min bok, all sin trovärdighet.

Beatrice Fredriksson är andre vice distriktsordförande i Muf Uppsala och aktiv i nätverket antifeministiskt initiativ. Hon skrev en debattartikel i Expressen den 3 december om att det inte är en rättighet att visa brösten. Fredriksson säger mycket bra saker. Låt mig citera ett exempel:

I Sverige kanske vi är blygare än i andra länder. I Sverige kanske inte barbröstat bad eller stringbikini är lika accepterat som i vissa andra länder. Det är allas rätt att tycka vad de vill om det, och försöka förändra. Vill man bryta denna kultur och bryta dessa normer, behöver man däremot inte göra det på någon annans bekostnad. En badhusägare borde rimligtvis få bestämma sina egna regler för sin egen egendom.

Och:

Fyrishovsbadet valde att avvisa de båda kvinnorna för att andra badhusgäster tog anstöt. Om det är en rättighet att visa brösten, borde det i rättvisans namn också vara en rättighet att slippa känna obehag när man går och badar.

Sant. Detta är för övrigt ett perfekt exempel på det faktum att bara om vi har ett samhälle som bygger på principen om individens rättigheter kan vi få någon grundläggande rättvisa i samhället. Utan principen om individens rättigheter blir det, som Ayn Rand gjort klart, bara kaos.

Men hon skriver utöver detta också en del mindre bra saker. Nu vill jag göra det klart att det är i första hand inte min avsikt att strimla denna artikel eller dess författare. Men det finns ett par stycken och meningar som är formulerade på ett sätt som jag inte kunde låta bli att kommentera det. Det ”intressanta” med dessa stycken och meningar är att de så tydligt visar på betydelsen av att vara ganska precis i sitt ordval. Hur snabbt det kan bli väldigt fel när man inte tänker efter när man skriver.

”De positiva rättigheterna är subjektiva.”

De har alltså inget med verkligheten att göra? Det kan jag utan vidare acceptera. Man kan inte argumentera för ”rätten” att förslava eller att kränka andras rättigheter med hjälp av fakta eller logik.

”De är personliga för oss var och en.”

Vad som är en ”positiv rättighet” för dig är inte nödvändigtvis det för mig? Det följer av premissen att de är subjektiva. Inget att opponera sig emot här.

”Det borde rimligtvis då ligga hos oss själva att tillgodose dessa rättigheter.”

Stopp och belägg. Vad är en ”positiv rättighet”? Det är sägs vara en ”rätt” till något. Att i detta sammanhang säga att det är upp till oss själva att tillgodose dem betyder bara en sak, nämligen att det är upp till var och en att ”ta sig rättigheter” på andras bekostnad. Men med vilken rätt kan man argumentera för detta?

En sak är säker: de har inget med verkligheten att göra, så vad man än säger kan man inte argumentera för dem medelst fakta och logik. Så utan någon hänsyn till fakta och logik ska folk ha rätten att ”tillgodose” sig sina ”positiva” rättigheter? Om positiva rättigheter har inget med verkligheten att göra, då finns det inte heller några restriktioner för vad folk kan se som rättigheter. En del kanske anser att de har rätt att bruka våld mot andra? Har man då rätt att på egen hand ”tillgodose” denna påstådda ”rätt”?

”I ett fritt samhälle har vi den möjligheten. Det vackra med en fri marknad är att det finns plats för alla sorters behov, efter våra egna önskemål. Likaväl som alla bad har rätt att tillåta toplessbad, borde de ha rätt att inte göra det, så att alla har någonstans att gå.”

I ett fritt samhälle har vi en rätt att ”ta oss rättigheter” på andras bekostnad? Detta kan hon omöjligen mena, ändå är detta vad som följer av det hon skriver. Vad ska jag då dra för slutsats? Antingen vet hon inte vad hon talar om eller också är hennes ordval väldigt dåligt. Men hon borde ta ansvar för hennes ordval. Ord betyder faktiskt någonting. Och Fredriksson är inte omedveten om vad orden betyder för senare skriver hon: ”Staten kan inte och bör inte tillgodose vilka positiva rättigheter som helst.” Vilket, så klart, får en till att undra om staten kan och bör tillgodose en del ”positiva rättigheter”? Nämligen de som vi kanske inte kan ”tillgodose” på egen hand?

”Huvuduppgiften [för staten] är i stället att skydda våra negativa, dvs. att ens liv, egendom och frihet skyddas från att bli kränkta. Detta är av oändligt större vikt.”

Huvuduppgiften för staten är att skydda individens rättigheter? Uppenbarligen ska staten till och från kränka individens rättigheter, förmodligen genom att ”tillgodose” en del av de ”positiva rättigheterna”.

Om en del tycker att jag hänger upp mig på ord, så säger jag att den invändningen betyder ingenting av åtminstone tre skäl. För det första är det hela poängen: ord har en betydelse och om du använder dem slarvigt, då kan det snabbt få katastrofala följder. Åtminstone i den mån folk utgår ifrån att du faktiskt menar vad du skriver. Kanske har folk blivit så vana vid nominalistiskt och subjektivistiskt tänkande, att ingen riktigt förväntar sig att de ska mena vad de skriver, helt enkelt eftersom orden ändå inte sägs ha någon fast, klar och definitiv innebörd. För det andra är det så att Fredriksson formulerar sig på ett sätt som antyder att hon borde veta bättre. Och för det tredje är det inte min avsikt att mosa Fredriksson. Hon avslutar sin debattartikel på ett väldigt bra sätt. Men tyvärr är det samma stycke som bevisar att hon vet bättre och att hon därför borde varit mer noga när hon formulerade sig:

Vi kan inte heller fortsätta prata om människor som grupper, eftersom det är grupptänkande som skapat fördomar och diskriminering. Rasism och homofobi har sin grund i att individer döms utifrån vilken grupp de tillhör, så även könsdiskriminering. Det är oacceptabelt och inhumant och i desperation vänder vi oss till statsapparaten för svar. Men vill vi prata problemlösning ska vi inte prata om myndighetsutövning, utan om människosyn. Hur vi var och en kan ta ansvar för att ändra vår inställning. Hur lagen kan öppna upp för individualismen, och inte innehålla särlagstiftning om kön genom jämställdhetslagar och särskilda diskrimineringsparagrafer just för kön. Lagen borde i stället signalera att vi alla är människor, och bara människor, och att det är så vi ska betrakta varandra. Att människan har ett okränkbart värde och att individen är den minsta minoriteten. Att en kränkning är lika illa oavsett mot vem, eller varför, den görs. Kollektivismen har i feminismens retorik blivit både problemet och lösningen. Det leder ingenstans. Lösningen ligger i stället i ett avsteg från kollektivismen, ett avsteg som naturligen tar oss till individualism i stället, där människan är fokus och inte grupperna, och där det inte är inte kollektiv som kränks, utan individer. (Min kursivering.)

Detta är ett tydligt tecken på att Fredriksson lär ha läst sin Ayn Rand och det är detta som enligt min mening gör att hon borde veta bättre. Nåväl. Nog med ordmärkeri för idag.

POS har lagt två nya nätnattväktare som jag rekommenderar för läsning: ”Hayek och förnuftet” och ”Varför abortmotståndare är vidriga”.