Goda nyheter från DN:

Var femte 18-24-åring gör ingenting, eller nästan ingenting, för miljön. Drygt hälften vill göra mer, men bara lite mer. Det visar Ungdomsbarometern där över 10.300 svenskar i åldrarna 18-24 år har svarat på frågor.

– Det här stämmer med vad vi ser i våra kontakter med ungdomar, säger Gunilla Elsässes, ansvarig för utbildningsverksamheten hos Världsnaturfonden i Sverige. Engagemanget för miljön finns, men också en förlamande oro som gör att de förringar betydelsen av sina egna små insatser.

SAMMA ERFARENHET har 19-åringarna Hanna Oskarsson, Elvira Svedmalm och Victor Malmborg. För dem är miljöfrågor viktiga och därför arbetar de som värvare på Greenpeace.

De ser bekymrade ut när de talar om ungas inställning. Det finns en medvetenhet om hur illa det är med klimatet, men få tror att de kan göra någonting åt det. Ett argument som har hörts till leda är: ”Det spelar ingen roll vad jag gör när alla andra…”

– Men det spelar roll! utropar Hanna Oskarsson. Alla måste inse att alla kan vara med och påverka. Att du cyklar i stället för tar mopeden eller köper ekologisk mjölk har betydelse. Då är du med och påverkar din framtid.

Victor Malmborg önskar att unga inser vilken stor kraft de utgör tillsammans.

Greenpeace och Världsnaturfonden ljuger folk rakt i ansiktet när de påstår att enskilda ungdomars uppoffringar är meningsfulla. De ljuger ännu mer när de påstår att tillsammans kan alla ungdomar göra en stor självuppoffrande insats.

Fakta är att ingen enskild individs bidrag till de globala koldioxidutsläppen har någon som helst inverkan för den globala uppvärmningen – även om man accepterade den obevisade hypotesen om en antropogen global uppvärmning. Inte ens om hela Sverige upphörde att släppa ut koldioxid hade haft någon betydelse. Varför ljuger Greenpeace? Varför ljuger Världsnaturfonden? Vet de inte om att de ljuger? Kanske ljuger de så mycket att de numera tror på sina egna lögner.

De ungdomar som nu tror att problemet är så stort och så omfattande, och att det därför så bråttom med insatser och förändringar, varför de förringar sina egna små insatser är inte ett dugg irrationella. De är snarare helt rationella, givet den domedagsretorik de dagligen utsätts för.

Det är rätt åt miljörörelsen att de nu har gjort problemet så stort att det känns närmast hopplöst för många att försöka göra något åt problemet. Och det är bra för oss andra som behöver tid och energi för att försöka vända på opinionen. Om folk inte bryr sig för de tycker det är hopplöst, då kommer de nog inte heller att bry sig om att kräva åtgärder från politikerna.

Miljörörelsens förhållande till sanningen är en av alla anledningar till varför det är omöjligt att ta miljörörelsen på allvar: de ljuger jämt och ständigt. När de inte ljuger då överdriver de. När de får rätt i en fråga, då är det bara en fråga om ren tur. Det som driver dem är inte en genuin rädsla för miljöns tillstånd baserad på ”fakta” och ”vetenskap”.

Läs gärna Julian Simons The Ultimate Resource för många exempel på detta. Här är tre exempel ur Simons bok:

1945: DDT, sensationalized by Rachel Carson in 1962. Said to cause hepatitis. Discontinued in U.S. in 1972. Known then to be safe to humans (caused death only if eaten like pancakes). Some damage to wildlife under special conditions. With the aid of DDT, ”India had brought the number of malaria cases down from the estimated 75 million in 1951 to about 50,000 in 1961. Sri Lanka … reduced malaria from about three million cases after World War II to just 29 in 1964”. Then as the use of DDT went down, ”Endemic malaria returned to India like the turnaround of a tide”. By 1977 ”the number of cases reached at least 30 million and perhaps 50 million”.

In 1971, amidst the fight that led to the banning of DDT in 1972, the president of the National Academy of Science – distinguished biologist Philip Handler – said ”DDT is the greatest chemical that has ever been discovered”. Commission after commission, top expert after top Nobel prize-winning expert, has given DDT a clean bill of health.

…

Early 1970s: Pesticides aldrin and dieldrin, suspended in 1974. Chlordane and heptachlor. All banned in the 1970s because of belief that they cause tumors in mouse livers. But ”[t]here has never been a documented case of human illness or death in the United States as the result of the standard and accepted use of pesticides. Although Americans are exposed to trace levels of pesticides, there is no evidence that such exposure increases the risk of cancer, birth defects, or any other human ailment.”

…

1970s: Agent Orange (dioxin). Dioxin declared safe by federal court in 1984 when veterans brought suit. August, 1991: New York Times front-page headline was ”U.S. Backing Away from Saying Dioxin is a Deadly Peril”. The story continued, ”Exposure to the chemical, once thought to be much more hazardous than chain smoking, is now considered by some experts to be no more risky than spending a week sunbathing”. Re the Agent Orange case: ”Virtually every major study, including a 1987 report by the Centers for Disease Control (CDC), has concluded that the evidence isn’t strong enough to prove that the herbicide is the culprit” in the bad health of some Vietnam veterans.

De som inte har råd att köpa boken kan läsa hela på Internet här.

Det verkar finnas folk som har insett att man nog inte kan lita på miljörörelsen. Mer än vad fjärde person i undersökningen säger att en ”ekologiskt hållbar utveckling” inte alls är särskilt viktigt. Detta trots den omfattande hjärntvätten som pågår i skolorna, universiteten och i medierna finns det folk som har ett lite sundare perspektiv på saker och ting.

Det finns ännu lite tid, men den sakta ut. Hjärntvätten har effekter: ”Lika många anser att det [ekologiskt hållbar utveckling] är mycket viktigt och den gruppen har ökat under senare år”.