Om man läser vid universitetet då kan man bli både förstörd och besviken. De som inte blir förstörda i första hand blir nog mest besvikna. De blir besvikna av olika skäl. En sak som många kan störa sig på är just att så många föreläsare är anhängare av falska idéer och dessa propagerar de sedan ut. Jag vet själv hur det är att sitta i en stor föreläsningssal, med över hundra elever, lyssnandes på hur föreläsaren prisa dåliga ekonomer som J M Keynes, hemska filosofer som David Hume och Immanuel Kant. Plädera för omfördelningspolitik, statliga interventioner som en tänkbar lösning på ”marknadsmisslyckanden”, konsumtionism, rawlsiansk egalitarianism, protektionism, environmentalism, utilitarism, marxistisk historiebeskrivning, försvara islamiska terroristgrupper, ”genusperspektiv”, och så vidare. Det finns till synes inget slut. Man vill bara höja rösten i protest eller också gå därifrån…

Medan detta är fullt förståeligt är det trots allt inte särskilt effektivt. Man inser ju att ens egen kamp för det man anser är rätt och riktigt genast blir mycket svårare om din föreläsare har producerat hundra nya anhängare till en massa irrationella idéer och föreställningar. Det kan ibland till och med vara deprimerande, för att inte tala om paralyserande. Men vad hjälper det att jag går hem och surar för mig själv?

Så det första jag vill säga är att om du inte anser att du måste ha en universitetsutbildning för det du vill göra i ditt liv, då bör du nog inte läsa vid universitetet. Om du bara är ute efter kunskapen som universiteten försöker lära ut till elever, kan du nästan alltid komma över det på egen hand, genom att ägna dig åt självstudier. I princip all litteratur finns tillgänglig för att köpa eller också låna på ett bibliotek. Men om du nu har bestämt dig för att du måste läsa vid universitetet, var då beredd på att du kan bli besviken.

Om tanken på att det varje år produceras hundratals om inte tusentals elever, indoktrinerade i allehanda dumheter, gör dig paralyserad och överväldigad, försök då inse att du inte har en moralisk skyldighet att ”rädda” andras själar. Det är alltid, i slutändan, individens ansvar att tänka, att ifrågasätta, att läsa på. Om man intalar sig själv att man har en sådan skyldighet då kommer man att få ett dåligt förhållande till sina medmänniskor. Man kommer också att känna sig oerhört tyngd och stressad inför det stora arbete man ser framför sig i termer av opinionsbildning och upplysning. Man kanske känner att det är för mycket för en människa och att det därför är mycket lättare att bara ge upp istället och göra något annat. Men återigen, hur effektivt är det?

Ska man protestera? Ja, ibland kan det vara på sin plats. Men om du är blyg eller rädd för att dina lärare ska straffa dig på något sätt då bör du givetvis avstå. Du ska inte göra en martyr av dig själv. Men även om du någon gång känner att du bara måste säga ifrån försök inse att folk faktiskt inte dyker upp på föreläsningarna för att lyssna på dig. Det finns en rätt stor risk för att de inte kommer att lyssna, inte bryr sig och kanske till och med upplever det som att du endast försöker avbryta föreläsaren med ”dumma” frågor och spetsfundiga kommenterar. Det finns sålunda en risk för att de istället för att se dig som en välvilliga ”upplysare” ser dig som en självgod ”smart ass”. Detta är inte en vädjan till att underkasta sig kollektivet, det är bara en varning om hur fullständigt meningslöst det kan vara att försöka ”protestera” och ”upplysa” dina kollegor mitt i föreläsningarna. Men visst, om händelsevis skulle ha ett långt och väl förberett tal som du får chansen att ge utan att bli avbruten, då ser jag så klart inga problem.

Jag säger detta därför att jag har själv varit på många föreläsningar där framför allt kommunister vill ”protestera” mot ”nyliberalismen” på diverse föreläsningar i nationalekonomi. Ingen förstod vitsen med deras ”invändningar” eller ”frågor”. De uppfattades bara som störande dumdryga moment som avbröt föreläsningen. När de väl blev tysta drog alla bara en lättande suck och fortsatte lyssna på föreläsaren som fortsatte propagera för statliga interventioner i ekonomin. Jag misstänker att mina läsare har i varierande utsträckning liknande erfarenheter. Jag anser att det spelar nog ingen roll om du förespråkar objektivism eller kommunism. Du har ingen moralisk rätt att göra dig till ett meningslöst irritationsmoment på andras föreläsningar. Om du har stora problem med innehållet i kursen ta då upp det med föreläsaren eller med dina kollegor på rasten.

Så hur ska man då hantera universitetsvärlden? Hur behåller man sitt förnuft i universitetet? Eftersom jag nu har studerat i lite drygt fem år och ändå förmått behålla mitt förnuft måste jag konstatera att jag gör något rätt. Därför tänkte jag dela med mig med lite egna lärdomar från dessa år.

Det första jag vill säga är att du är där för att lära dig, inte för att hålla med. En del kan bli så frustrerade över sin situation att de tror att de faktiskt ”säljer sig själva”, att de ”ger vika” för irrationaliteten, om de kommer på sig själva säga ”Nu förstår jag!” efter att ha läst sin David Hume. Men det är ett helt felaktigt synsätt. Att hålla med om någonting och att förstå någonting är två helt olika saker.

Det är därför du inte har en moralisk skyldighet att protestera varje gång läraren för ut nonsens. Du är där för att veta vad detta nonsens går ut på och vad argumenten för det är, inte för att instämma med det. Om du skulle ha attityden att förståelse implicerar medhåll, då följer det att ett moraliskt liv kräver av dig att du aldrig läser en dagstidning eller en bok där du kan stöta på begripliga om än felaktiga ståndpunkter. Vilket är en uppenbart irrationell position.

Ibland kan det vara svårt att skilja på dem eftersom du alldeles för tydligt ser de moraliska implikationerna av de felaktiga resonemangen därför kan du inbilla dig att du ger idéerna en slags moralisk sanktion om du förstår dem. Detta är samma problem som ibland infinner sig när folk ska försöka förklara varför en del människor gör som de gör, men det istället uppfattas av andra som att de försöker försvara människorna i fråga. Men du måste lära dig att skilja på detta, annars kommer du inte att stå ut. Varje dag kommer att bli en ändlös kamp mot irrationalitet, oförnuft, okunskap, lögner, evasioner.

Försök därför se det positivt. Försök se dina universitetsstudier som ett utmärkt tillfälle att lära känna fienden på fiendens mark. Och om man inser detta då inser man snart en annan god nyhet och det är att motståndet som väntar på en, på sätt och vis, är förvånansvärt patetiskt. Du kanske inte tror det när du väl sitter där, men de argument som föreläsarna i olika sammanhang tar upp är nästan alltid de bästa argumenten som de har att erbjuda. Om du inser detta och du vet att du kan bemöta dem, efter att ha studerat och förstått dem, då kommer du att inse att i intellektuella termer står du inte inför ett närmast obestigligt berg av irrationalitet. Vad du istället står inför är en av staten skyddad miljö (”skyddad” från en idéernas fria marknad); inte ett berg, utan blott en liten kulle.

Det finns inga genvägar; du måste läsa på. Du kan inte debattera vad du inte riktigt förstår. Om allt du vet är att en idé nog är fel men du kan inte sätta fingret på det, då ska du avstå från att överhuvudtaget kommentera det tills du verkligen vet det. Försök inte ens argumentera kring det som du inte begriper. Du kommer bara göra ett åtlöje av dig själv. Det är inte rationellt att göra allt vad man kan för att avslöjas som dåligt påläst. När du väl förstår resonemangen i fråga då får du den inre klarheten och, viktigast av allt, övertygelsen. Detta räcker långt för att hålla uppe orken när man är på universiteten. (Det är om inte tidigare så först nu man kanske börjar få en insikt om hur relativt sett lite motstånd som väntar en.) Dra nytta av denna inre klarhet och övertygelse när det känns lite motigt.

Inled inte debatter med folk som inte ber om det. Men om folk ber om din åsikt var då inte rädd för att ge den. Säg exakt vad du tycker och stå för det – och var alltid beredd på att backa upp det du säger. Vem vet? Du kanske får någon av dina kollegor att tänka om? Om du hör något som du inte håller med om, i synnerhet i någorlunda kontroversiella frågor, säg då att du inte håller med. Du behöver inte ge folk ett helt sång och dans-nummer. Men om de undrar varför du inte håller med se till att vara tillräckligt påläst och beredd för att kunna motivera dig. Du kanske inte övertalar någon den gången, men förhoppningsvis rubbar du deras världsbild lite. Att delta i sådana här intellektuella gerillastrider, är alltid stimulerande. I synnerhet om du känner att din poäng verkligen kommer fram. Det brukar hjälpa mig med inspirationen. Jag ser det nämligen som att jag har blivit mer redo för den mer långsiktiga intellektuella striden för bättre idéer.

En del har säkert svårt att motivera sig när de ska ta sig igenom en lång, tråkig text som av allt att döma är fylld med fel och/eller vilseledande uppgifter. Allt detta blir oftast mycket lättare om jag tar det hela utifrån perspektivet att idéer är av yttersta själviska betydelse för mig. Låt mig citera Ayn Rand:

Most people … think that abstract thinking must be ”impersonal” — which means that ideas must hold no personal meaning, value or importance to the thinker. This notion rests on the premise that a personal interest is an agent of distortion. But ”personal” does not mean ”nonobjective”; it depends on the kind of person you are. If your thinking is determined by your emotions, then you will not be able to judge anything, personally or impersonally. But if you are the kind of person who knows that reality is not your enemy, that truth and knowledge are of crucial, personal, selfish importance to you and to your own life — then, the more passionately personal the thinking, the clearer and truer. (”Philosophical Detection”, Philosophy: Who Needs It, s 16.)

Jag försöker, mer konkret, läsa igenom tråkiga texter och läsa den riktigt noggrant genom att jag låtsas, för stunden, att jag är en oskyldig människa som sitter i fängelse och att min enda chans att komma därifrån är genom att avslöja motsägelserna, felaktigheterna, inkonsekvensen i resonemangen. Och det enda sättet jag kan göra det är genom att läsa igenom texten mycket noga och uppmärksamt. (Nu säger jag att jag låtsas som att jag sitter oskyldigt fängslad; i förlängningen måste jag emellertid inte låtsas om någonting. För om vissa idéer inte avslöjas för vad de är och avfärdas kommer vi alla att en dag sluta upp i något mycket värre än ett fängelse, nämligen ett förindustriellt socialistiskt samhälle.)

Då jag mest har studerat filosofi vill jag återge ett annat tips som är ganska lämpliga just när det kommer till filosofistudierna. Jag ansåg att det hjälpte mig förstå idéer bättre och med tanke på tentaresultaten verkar det vara så att jag inte inbillade mig. Det gjorde mig också mer motiverad att läsa och förstå vad idéerna gick ut på. Ayn Rand skrev:

You must attach clear, specific meanings to words, i.e., be able to identify their referents in reality. This is a precondition, without which neither critical judgment nor thinking of any kind is possible. All philosophical con games count on your using words as vague approximations. You must not take a catch phrase – or any abstract statement – as if it were approximate. Take it literally. Don’t translate it, don’t glamorize it, don’t make the mistake of thinking, as many people do: ”Oh, nobody could possibly mean this!” and then proceed to endow it with some whitewashed meaning of your own. Take it straight, for what it does say and mean.

Instead of dismissing the catch phrase, accept it – for a few brief moments. Tell yourself, in effect: ”If I were to accept it as true, what would follow?” This is the best way of unmasking any philosophical fraud. The old saying of plain con men holds true for intellectual ones: ”You can’t cheat an honest man.” Intellectual honesty consists in taking ideas seriously. To take ideas seriously means that you intend to live by, to practice, any idea you accept as true. Philosophy provides man with a comprehensive view of life. In order to evaluate it properly, ask yourself what a given theory, if accepted, would do to a human life, starting with your own. (Ibid.)

Detta är i princip inget annat än ett systematiskt tillämpande av ”reductio ad absurdum”. Men det är en väldigt användbar metod och då inte bara inom filosofin.

Avslutningsvis vill jag rekommendera er att köpa en bok i studieteknik. Det gör ert pluggande betydligt mer effektivt och smärtfritt, vad ni än studerar. Om kursen ni läser är lite trist, kommer det ändå att vara mycket roligare om man i alla fall gör bra ifrån sig på tentan. Det hjälper också en långsiktigt. Tipsen är också väldigt användbara även utanför universitetsvärlden. Den enda bok som jag kan rekommendera (för det är den enda jag har läst i ämnet), är Edwin A Lockes bok Study Methods & Motivation: A Practical Guide to Effective Study. Men jag utesluter inte att det finns andra som är mer eller mindre lika bra, men som sagt tänker jag inte rekommendera böcker som jag inte har läst.

Om ni andra har egna tips och reflektioner kring hur man klarar sig bäst på universitetet, skulle jag mer än gärna vilja ta del av dem här på bloggen!