Per Bylund skrev för ett tag sedan en artikel i Captus tidning, som heter ”Behövs staten?” Jag tänker inte återigen redogöra för det objektivistiska argumentet för varför vi behöver en stat. Det finns massor med litteratur om detta. Både på Internet och i böcker för de som är genuint intresserade. Vad jag däremot tänker göra är att analysera alla konstiga argument som Bylund använder sig av för att argumentera emot staten. Bylunds artikel är intressant för den tar upp verkliga problem med det libertarianska projektet.
Bylund börjar sin essä genom att ”problematisera” vad han ser som den grundläggande nyliberala principen, nämligen principen om individens rättigheter. Bylund skriver:
Rätten till liv, frihet och egendom brukar framhållas som det grundläggande knippet principer inom den klassiska liberalismen, ofta kallad nyliberalism. Ibland sammanfattas detta fundament som rätten till självägande – att var och en per definition är sin egen och därmed har suverän rätt till och över sig själv – och därur härleds exempelvis varje individs rätt, utan inskränkning, till (legitimt erhållen) egendom.
Den grundläggande hållningen kan vid första anblicken verka uppenbar och tydlig. Men det är endast en illusion – i sin enkelhet skapar självägandet som grundläggande princip grogrund för diverse tolkningar som alla gör anspråk på att vara den ”rätta” tolkningen. Således är nyliberalism inte ett enhetligt begrepp: häri ryms så kallade nattväktarliberaler som endast vill ha rättsväsende och kanske polis i statlig regi, liksom de som önskar en långt mer omfattande stat.
Problemet som Bylund tar upp är verkligt.
Börjar man, som så många nyliberaler gör, endast med politiken utan en filosofisk bakgrund, kan sådana begrepp som frihet, rättvisa, rättigheter och stat få radikalt annorlunda innebörd beroende på vilken nyliberal det är du frågar. Men sedan är detta också det generella problemet med hela det libertarianska projektet: att försöka ena alla som är för ”frihet” under en och samma paroll.
Problemet blir just att eftersom innebörden av ”frihet” såväl som ”tvång” beror på de filosofiska premisserna man håller, finns det även plats för ekologister, kristna fundamentalister, anarkister, rasister, mutualister, pacifistiska Israelhatare till konspirationsknäppskallar, nazistiska miljöfundamentalister, och marxister och socialister i det libertarianska träsket.
Bylund skriver:
Även om principen om självägande omformuleras till den ofta omtalade icke-aggressions-principen blir resultatet godtyckligt. Uppenbarligen är aggression inte så enkelt att definiera – varför är statliga åtaganden i vissa fall per definition aggression, men inte i andra? Nyliberaler har vanligtvis en mängd inövade svar på frågor som denna, men det är sällan de är särskilt övertygande för den som inte redan accepterat det nyliberala argumentet till dels – eller i alla fall dess grundvalar.
Problemet med denna syn är just att det finns en godtycklig gräns för statens storlek. Att endast ”skydda naturliga rättigheter” är ingen klar gräns; inte ens nyliberaler kan vara helt överens om exakt vilka naturliga rättigheter som finns eller hur dessa får/bör/ska skyddas. Hur ska då den övriga befolkningen i ett samhälla kunna vara överens?
Så med andra ord: beroende på vem du frågar får du olika svar på vad frihet är och vad staten bör göra. Följaktligen beror innebörden av begrepp såsom frihet, tvång och stat på den filosofiska basen. Följaktligen kan inte alla som säger sig vara för frihet vara det – inte såvida man vill att begreppen ska referera till något i verkligheten – inte såvida man vill att ens begrepp och därmed ens tankar ska vara förenliga med verkligheten, dvs fria från motsägelser, dvs objektiva och sanna.
Men istället för att upptäcka och plädera för en rationell filosofi som kan validera frihetens natur och värde i verklighetens fakta, nämligen Ayn Rands filosofi objektivismen, vill Bylund använda detta som ett argument för att frihetsbegreppet i själva verket inte har något med verkligheten att göra, att allt endast är en fråga om godtycke. Bylund skriver: ”De personliga preferenserna och tolkningarna har företräde, vilket gör att nyliberaler inte alltid kan hålla med andra nyliberaler – i alla fall inte vad gäller slutmålet”. Bylund säger inte ett knyst om att det, så klart, är människors filosofi som bestämmer vad de uppfattar som frihet eller frihetens värde. Förmodligen tror Bylund att folk även väljer dessa på godtyckliga grunder. Precis som frihetsbegreppet inte har något med verkligheten att göra, att folk ”bestämmer” vad som är frihet på grundval av deras personliga preferenser, så ”bestämmer” de vad som är sant på grundval av deras personliga preferenser.
Människors åsikter, i grund och botten, vare sig det handlar om deras syn på frihet eller deras djupaste filosofiska premisser, är bara uttryck för känslor och preferenser. Det finns ingen objektiv grund för att göra anspråk på en filosofi framför en annan – eller ett frihetsbegrepp framför ett annat. Det är därför Bylund känner sig motiverad att säga att en gränsdragning för vad som är frihet och vad som är tvång, är lika godtycklig som någon annan, och att inte ens en sådan princip som den om individens rättigheter, ger oss någon meningsfull vägledning i frågan.
Nu är frågan: Varför vill Per Bylund reducera frihetsbegreppet till en fråga om godtyckliga personliga preferenser? Bylund ger oss en ledtråd när han själv förklarar vad han menar med ”maximal” frihet:
Den logiska följden av ett resonemang som går ut på att maximera individens frihet är ju naturligtvis att helt göra sig kvitt perspektivet att ett samhälle måste skapas och struktureras på ett visst sätt. Individen är inte, och kan heller inte vara, helt och fullt fri om hon inte har full rätt att göra vad hon vill med sitt liv. Detta är omöjligt i ett samhälle som byggs kring eller grundas i en stat – oavsett hur liten den är.
Den här slutsatsen har alla som kallar sig anarkokapitalister dragit – om man önskar frihet och anser att endast individen själv har rätt att begränsa sin frihet, då går det inte att med hedern i behåll förespråka en stat. Lika lite går det att förespråka en universellt gällande uppsättning regler eller rättigheter. En lösning som gäller för samtliga, även om den hålls till ett minimum i en nattväktarstat, blir till sin natur begränsande för åtminstone någon. Hur kan den då sägas inte vara förtryckande?
Detta argument är svårt att besvara från ett nattväktarperspektiv – den logiska konsekvensen av det individualistiska synsättet måste vara att individualismen inte är fullkomlig annat än om individen befriats från hela staten, oavsett dess uppgifter eller innehåll.
Hur vet Per Bylund allt detta? Hur vet han vad ”maximal frihet” är? Gör inte Bylund sig skyldig till självuteslutning nu? Antydde inte Bylund, ganska tydligt, innan att frihetsbegreppet saknar en objektiv grund? Att allt är svårt att definiera? Att allt i slutändan blir en fråga om godtyckliga gränsdragningar? Att människors varierande uppfattningar i olika frågor är ett resultat av personliga preferenser (inte fakta och argument)? Nej, detta är ingen motsägelse från Bylunds sida. Bylund anser ju inte att det finns någon objektivitet. Allt är bara subjektiva preferenser. Det finns ingen riktig sanning, bara idéer valda på måfå för att de känns rätt. Samma sak är det med Bylunds egna idéer. Och samma sak är det med hans definitioner. Enligt honom är allas åsikter godtyckliga och icke-objektiva. Det är antingen detta eller så är också logik blott en fråga om ”personliga preferenser” och ”tolkningar”: vad som är logiskt för Bylund behöver inte vara logiskt för någon annan.
Denna subjektivism är i sin essens hela Bylunds argument för ”frihet”, definierat som ”maximal frihet”, ”friheten” att ”att göra vad hon vill med sitt liv”, utan några som helst restriktioner. För om subjektivismen är sann – för Bylund och alla andra subjektivister – då förefaller det för dem rimligt att fråga oss, varför vi tror att vi har rätt att bestämma vad som är rätt eller fel, sant eller falskt, frihet eller icke-frihet, en lämplig stat eller olämplig stat. Vilka är vi att göra anspråk på att våra gränsdragningar, som ju blott är ett uttryck för våra personliga preferenser och tolkningar, skulle vara mer sanna än deras lika godtyckliga gränsdragningar? Alltså finns det ingen ursäkt för att ”pracka på” Bylund och hans anhängare en stat av något slag. Det spelar ingen roll hur stor staten är eller vad staten gör. Äkta ”frihet” som Bylund ser det kräver att vi tar bort staten, ”oavsett dess uppgifter eller innehåll”.
Vad betyder detta? Eftersom åtminstone objektivister anser att statens enda uppgift är att skydda individens rättigheter – en ”godtycklig” gränsdragning enligt Bylund – följer det bland annat att staten ska förbjuda initierandet av fysiskt våld – ännu en ”godtycklig” gränsdragning – vilket betyder att den ska förbjuda sådant som stöld, våld, mord, slaveri, bedrägeri – ännu fler ”godtyckliga” definitioner och gränsdragningar. Eftersom staten, enligt Bylund, ”oavsett dess uppgifter eller innehåll”, utgör en ”godtycklig” och orättfärdig gräns för individens frihet att göra vad hon vill med sitt liv, betyder det att ”äkta frihet”, som Bylund ser det, förutsätter att man inte förbjuder sådant som stöld, våld, mord, slaveri, bedrägeri. Så i ett ”fritt samhälle” är man fri att råna folk, våldföra sig på folk, förslava folk, ägna sig åt bedrägeri och mord. Det är antingen det eller också menar Bylund bara att det ska vara fritt fram för vem som helst att själv avgöra vad som utgör ett rån, bedrägeri eller mord. I praktiken blir det ingen skillnad.
Om du opponerar dig mot detta och säger att äkta frihet inte betyder att individen lämnas utan några som helst restriktioner, då är du med Bylunds egna ord utan ”heder” och dessutom via implikation anti-individualist. Och om du säger att det verkar helt absurt att ”maximal frihet” är friheten att förslava eller mörda eller råna människor, då får du ett klart svar från Bylund.
Problemet är inte att människor vill mörda andra. Mord är liksom frihet en definitionsfråga och definitioner beror på våra ”tolkningar”. Dessa tolkningar görs utifrån ”perspektivet att ett samhälle måste skapas och struktureras på ett visst sätt”, dvs perspektivet att ett samhälle måste bygga på vissa idéer och värderingar. Men eftersom alla idéer och värderingar bara är uttryck för ”personliga preferenser”, följer det att allt är subjektivt och godtyckligt. Dessa godtyckliga subjektiva idéer kan endast resultera i att sätta gränser på individens fullständiga frihet.
Även principen om individens rättigheter är ett problem: ”Lika lite går det att förespråka en universellt gällande uppsättning regler eller rättigheter. En lösning som gäller för samtliga, även om den hålls till ett minimum i en nattväktarstat, blir till sin natur begränsande för åtminstone någon. Hur kan den då sägas inte vara förtryckande?” Med andra ord: eftersom principen om individens rättigheter innebär att man förbjuder mord, rån, bedrägeri, etc, så blir en sådan regel ”begränsande för åtminstone någon”, och hur kan den då ”inte vara förtryckande?” Det är ur denna kontext som vi ska förstå Bylunds tal om att staten, oavsett dess uppgifter, ska förstås som ett orättfärdigt hinder för individens ”maximala frihet”.
Bylund förespråkar inte frihet. Han förespråkar bara förstörandet av staten. Han ser på staten som sin fiende eftersom han anser att frihet handlar om att individen fritt, dvs utan några som helst restriktioner, ska kunna hänge sig åt sina känslor, preferenser och nycker. Ingenting ska få hindra individen. Inte ens rationella principer såsom principen om individens rättigheter. Det utgör en orättfärdig restriktion eftersom det enligt Bylund inte finns några objektiva grunder för att under några som helst omständigheter begränsa individens frihet. En stat som syftar till att skydda individens rättigheter är precis lika orättfärdig.
Bylunds mentalitet kan förklara varför så många objektivister fördömer libertarianismen och varför så många libertarianer har så oerhört svårt för objektivister. Bylund kan sägas vara representativ för libertarianismens ideologiska kärna. (För bevis för denna specifika slutsats gärna Peter Schwartz mästerliga pamflett, Libertarianism: The Perversion of Liberty.) Bylund är som sagt emot alla restriktioner mot hans nycker, även om det handlar sådana rationella principer som den om individens rättigheter. Det framgår inte bara av vad han säger i denna essä, det framgår även av vad han säger i andra sammanhang. Per Bylund är grundaren till den libertarianska portalen Anarchism.net.
Vad är syftet med denna portal? Syftet är att förena alla libertarianer, dvs alla anarkister, i hela världen för ”friheten”. Problemet är, säger Bylund, att libertarianerna inte är särskilt eniga om så mycket – förutom möjligtvis att de alla är för ”frihet” (vad det nu betyder). Och det är verkligen inte klart vad ”frihet” betyder här, för enligt Per Bylund (förmodar jag) är den libertarianska rörelsen onekligen en enda röra:
Anarchism is a jungle. There can be no other word for it: there are collectivist and individualist anarchists, revolutionary and pacifist anarchists, atheist and Christian anarchists, communist and socialist anarchists, high-tech and primatism anarchists, industry-centered and environmentalist anarchists, as well as property abolitionist and free-market or capitalist anarchists.
Om alla dessa är för ”frihet”, då är alla för ”frihet”. Dvs det finns ingen riktig fiende till ”friheten”. SSU har en tidning som heter Frihet. Jag antar att detta gör SSU till en del av den libertarianska rörelsen.
Men nu är frågan: Om i princip alla i hela världen är för ”frihet”, hur kommer det sig då att vi inte har så värst mycket ”frihet”? Problemet är att libertarianerna bråkar med varandra. Bylund förklarar:
The greatest threat to freedom is the dogmatic factions of anarchism raising one great philosophical leader to the skies, aiming to convince or subjugate all other kinds of anarchism of the superiority of the True Anarchism.
Så libertarianer bråkar med varandra, för att de felaktigt har fått för sig att de har upptäckt den (objektiva) sanningen. Detta gör dem till ”dogmatiska”. Endast om man har uppfattningen, som Bylund tycks ha, att människors åsikter ytterst vilar på subjektiva preferenser, kan man avfärda alla med principfasta ideologiska övertygelser som ”dogmatiker”. Alla åsikter är lika värdefulla och kan bidra lika mycket till ”friheten” eftersom alla åsikter, i grund och botten, är lika grundlösa och eftersom ”frihet” har ingen speciell innebörd. Följaktligen skriver Bylund:
But virtually all anarchist thinkers throughout time have contributed or can contribute to the tradition of anarchism. By combining the great teachings of different views we can find new solutions to unsolved problems, and bring the shattered movement together.
Med andra ord är, tro det eller ej, Ayn Rands filosofi objektivismen och objektivisterna ”the greatest threat to freedom”. De är ju extremister när det kommer till att göra anspråk på en sann och rationell filosofi. De har dessutom mage att påstå att de kan vara säkra på sina slutsatser, att begrepp är objektiva, att frihet därför har en specifik innebörd, att friheten är värdefull för att den tjänar objektiva värden (inte nycker), och att endast objektivismen kan försvara friheten fullt ut.
(I princip utgör vem som helst, inte bara objektivister, ett ”hot mot friheten” och därmed den libertarianska rörelsen, så länge som de vågar göra anspråk på att ha upptäckt en sann filosofi som ger deras kärlek till friheten ett filosofiskt berättigande. Så länge som du emellertid går med på att dina åsikter inte är mer motiverade eller sanna än någon annans, då är du välkommen.)
När man har insett att alla ”frihetsbegrepp” är likvärdiga, och att anarkister därför borde upphöra vara så ”dogmatiska”, och istället bli lite mer samarbetsvilliga och kompromissvilliga, då blir det mycket lättare att inse hur de olika anarkisterna kan komplettera varandra. Ur denna röra av anarkister ska man alltså alstra fram en oslagbar anarkism. Bylund igen:
The socialist tradition has obvious shortcomings which can easily be corrected using the teachings of free market anarchism and anarcho-capitalism. The same is true with the latter, which has a lot to learn from the socialist anarchist traditions. Combining the socialist “gut feeling” philosophy with the “calculating” economy-centered, rationalist tradition of anarcho-capitalism creates a great and indisputably powerful anarchism. Strengthening the idea further with arguments from the green anarchist, syndicalist, individualist, and voluntaryist standpoints makes this meta theory of anarchism unbeatable!
Om du protesterar och säger att inte finns något bra med kollektivistisk anarkism eller grön anarkism eller anarkism överhuvudtaget, då betyder det, förmodar jag, bara att du är en ”dogmatisk” fiende till friheten.
Om du protesterar och säger att detta är omöjligt, och att det dessutom inte vore önskvärt även om det ens vore möjligt, då får du ett klart svar tillbaka:
This may seem like mixing something good with something bad, or poison with food, bound to cause a deadly or unhealthy mix. And this is probably a solution which is not greeted by the common dogmatic anarchist. But it is a solution we believe is very powerful, and from which every anarchist can learn and find inspiration.
Alltså: ”Vi tror faktiskt på att blanda mat och gift. Dogmatikerna gör det inte. Sluta vara så ‘uptight’ och slut upp dig till den libertarianska frihetsrörelsen!”
Eftersom bråket mellan anarkister är ett hot mot ”friheten”, betyder detta, att i princip alla förutom objektivister och andra ”dogmatiker” är välkomna i den libertarianska rörelsen. Det är nog lika bra, för ingen objektivist med heder vill ändå sluta sig till den libertarianska rörelsen.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 